Ur mitt liv/Min ställning till politiska frågor

←  Krigshändelser till och med utgången av 1916

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Min ställning till politiska frågor

Förberedelser för det kommande krigsåret  →

MIN STÄLLNING TILL POLITISKA FRÅGOR.

UTRIKESPOLITIK.

Studiet av vårt fäderneslands rika historiska förflutna har städse varit ett behov för mig. Dess stora söners levnadsteckningar hade för mig samma värde som uppbyggelseskrifter. I intet läge i livet, icke ens under krig, ville jag för min upplysning och inre lyftning undvara detta studium. Och dock skulle man haft full rättighet att i mig se en opolitisk natur. Mot ett verksamt deltagande i nutidspolitiken uppreste sig mina böjelser. Kanske voro mina anlag för politisk kritik härför för svaga, kanske också min soldatkänsla för starkt utvecklad. Den sistnämnda anledningen får väl då också tillskrivas min motvilja mot all diplomati. Denna motvilja må man kalla fördom eller brist på uppfattning; själva faktum skulle jag även då icke hava förnekat här, om jag icke under kriget så ofta och så högljutt hade måst giva uttryck åt den. Jag hade en känsla av, att den diplomatiska verksamheten ställer onaturliga fordringar på oss tyskar. Däri ligger väl en av huvudorsakerna till vår utrikespolitiska efterblivenhet. En dylik efterblivenhet måste göra sig så mycket starkare gällande, ju mera vi genom en mäktig utveckling av vår handel och industri samt genom utbredandet av våra andliga krafter utöver fäderneslandets gränser tycktes bliva ett världsfolk. Det i sig slutna, lugna, statliga kraftmedvetandet, som Englands politiker bevarade, fann jag icke alltid hos de våra.

Varken under min verksamhet på de högre chefsplatserna vid ostfronten eller efter tillträdandet av befattningen såsom chef för högkvarterets generalstab kände jag något behov eller håg att mera än obetingat nödvändigt sysselsätta mig med dagspolitiska frågor. Visserligen ansåg jag ett fullständigt avståndstagande från politiken omöjligt för krigsledningen under ett koalitionskrig med dess oändligt många och olika, på krigföringen verkande beslut. Men såsom fullständigt motsvarande ett sunt tillstånd erkände jag detta oaktat även i vårt fall det, som Bismarck uppställt såsom norm för det ömsesidiga förhållandet mellan militär och politisk ledning i krig. Även Moltke stod på den bismarckska uppfattningens grundval, då han sade: »Ledaren har vid sina operationer att i främsta rummet behålla den militära framgången i sikte. Men vad politiken företager sig med hans segrar eller nederlag, är icke hans sak, deras utnyttjande är tvärt om uteslutande politikerns.» Men å andra sidan skulle jag dock icke kunnat stå till svars för mitt samvete, om jag icke gjort mina åsikter gällande i alla de fall, då andras strävanden, enligt min övertygelse, förde oss in på betänkliga banor, om jag icke drivit till handling, då jag trodde mig märka dådlöshet och bristande energi och om jag slutligen icke inför samtid och eftervärld med all skärpa framhållit mina åsikter, när krigföringen och mitt fäderneslands framtida militära säkerhet genom politiska åtgärder berördes eller till och med sattes på spel. Man måste medgiva, att gränserna mellan politik och krigföring väl aldrig med full skärpa låta sig uppdragas. Båda måste redan i fredstid samverka, alldenstund deras områden obetingat kräva en ömsesidig förståelse. I krig, där deras trådar tusenfalt ingripa i varandra, måste de oavbrutet ömsesidigt komplettera varandra. Denna svåra inbördes ställning kommer aldrig att låta reglera sig medelst bestämmelser. Till och med Bismarcks lapidarstil låter gränserna synas flyta i varandra. Just i dessa frågor är det icke endast det sakliga materialet som fäller utslaget, utan även karaktären hos de på deras lösning arbetande personligheterna.

Jag medgiver, att jag skyddade ganska många uttalanden i politiska frågor genom mitt namn och mitt ansvar, även om de endast stodo i löst sammanhang med vårt krigsläge vid tiden i fråga. I dylika fall trängde jag mig aldrig på någon. Om någon ändå ville hava min åsikt, då någon fråga förekom, rörande vilken man väntade ett beslut och ett uttalande från tysk sida och icke fann något, såg jag intet skäl, varför jag skulle tiga.

En av de första politiska frågor, som mötte mig strax efter övertagandet av högsta krigsledningen, rörde Polens framtid. Med anledning av denna frågas stora betydelse under och efter kriget, anser jag mig böra ingå på gången av dess behandling.

Jag har tidigare aldrig känt någon personlig motvilja mot det polska folket, men å andra sidan skulle jag saknat varje fosterländsk instinkt, varje kännedom om historisk utveckling, om jag blundat för de svåra faror, vilka för mitt fädernesland lågo i ett återupprättande av Polen. Jag hyste icke den ringaste tvekan om, att vi aldrig i livet av polackerna skulle kunna vänta oss ens det minsta spår av tacksamhet för att vi med blod och svärd befriat dem från den ryska knutpiskan, lika litet som vi hava erhållit något som helst erkännande för den ekonomiska och andliga lyftning som de preussisk-polska delarna av vårt folk kommit i åtnjutande av. Likaledes skulle aldrig någon tacksamhetsskuld, om över huvud taget en sådan skulle erkännas i politik, hava avhållit det nyupprättade fria Polen från ett irredenta i våra närgränsande landsdelar.

Från vilken sida man än försökte lösa det polska problemet, måste alltid Preussen-Tyskland vara den part, som fick betala det polska kalaset. Österrike-Ungerns statsledning tycktes däremot icke frukta någon fara i skapandet av ett fritt, enigt Polen. Inflytelserika kretsar så väl i Wien som Budapest ansågo tvärt om, att det skulle vara möjligt att varaktigt binda det katolska Polen vid dubbelmonarkien. Genom Polens principiellt tyskfientliga hållning innebar denna österrikiska politik en svår fara för oss. Man kunde icke förneka, att härigenom fastheten av vårt förbund i framtiden skulle utsättas för ett i längden outhärdligt hållfasthetsprov. Högsta krigsledningen fick under sina omsorger för vårt framtida militära läge vid ostgränsen under inga omständigheter förlora denna politiska synpunkt ur sikte.

Ur alla dessa politiska så väl som militära synpunkter skulle enligt mitt förmenande Tyskland dragit den lärdomen att så litet som möjligt röra vid den polska frågan eller åtminstone behandla den, som man i dylika fall uttrycker sig, dilatoriskt. Men detta hade ty värr icke från tysk sida skett. Orsakerna, varför vi frångingo, vad försiktigheten biöd, äro mig obekanta. I mitten av augusti 1916 hade nämligen mellan de tyska och österrikisk-ungerska riksledningarna träffats en överenskommelse, enligt vilken snarast möjligt det offentliga utropandet av ett självständigt konungarike Polen borde äga rum. Detta avtal hade man försökt göra smakligare för oss tyskar, genom att de båda fördragsmakterna förbundo sig att icke låta någon del av sina en gång polska landsdelar tillfalla den nya polska staten, och att Tyskland fick sig tillerkänt högsta befälet över den enhetliga polska framtidsarmén. Båda utlåtelserna ansåg jag för utopier.

Genom detta offentliga utropande skulle de politiska förhållandena inom området bakom vår ostfront fullständigt förändras. Min företrädare hade till följd härav ofördröjligen protesterat mot detta utropande. Hans majestät fällde utslaget till general von Falkenhayns förmån. Men nu var det klart för var och en, som kände tillståndet i Donaumonarkien, att den i Wien en gång träffade överenskommelsen icke skulle förbliva hemlig. Väl kunde den ännu en kort tid undertryckas, men icke mera skaffas ur världen. I själva verket var den redan i slutet av augusti allmänt bekant. Alltså stod jag vid övertagandet av högsta krigsledningen inför ett fullbordat faktum.

Kort tid därefter fordrade generalguvernören i Warschau, som officiellt icke var mig underställd, av vår riksregering utropandet av det polska konungariket såsom en sak, vilken icke längre kunde uppskjutas. Han ställde regeringen inför valet mellan svårigheter inom landet och den säkra utsikten till en förstärkning av våra stridskrafter genom polska trupper, som på våren 1917 genom frivillig inställelse skulle komma att uppgå till 5 utbildade fördelningar och genom införande av allmän värnplikt till en million man. Huru föga gynnsam tanke jag än trodde mig 1914 och 1915 hava vunnit beträffande den polska befolkningens deltagande i krig mot Ryssland, måste dock generalguvernören vara bättre underrättad. Han kände utvecklingen av de inre politiska förhållandena i det erövrade landet efter 1915 och var övertygad, att prästerskapet verksamt skulle understödja oss vid värvningen för striden.

Huru skulle jag då med vårt krigsläge kunnat stå till svars för ett avvisande av denna såsom säker betecknade hjälp? Men bestämde jag mig för den, så fick ingen tid gå förlorad, om vi vid början av striderna nästa vår skulle kunna insätta verkligt utbildade trupper i främsta linjen. Sedan finge ett segerrikt Tyskland efter freden reda ut den nu en gång upprullade polska frågan. Men till min överraskning stötte vi på motstånd hos riksledningen. Den trodde sig vid tiden i fråga hava funnit ledtrådar till en separatfred med Ryssland och ansåg det olämpligt att genom proklamerandet av ett oberoende Polen kompromettera de inledda stegen i tsarens ögon. De politiska och militära synpunkterna råkade alltså i konflikt.

Utgången av det hela blev slutligen, att förhoppningarna om en separatfred med Ryssland strandade, att manifestet i alla fall offentliggjordes de första dagarna av november och att den därefter igångsatta värvningen av polska frivilliga blev fullständigt resultatlös. Värvningsuppropet rönte icke blott intet understöd av det katolska prästerskapet utan framkallade öppet motstånd.

Omedelbart efter manifestets kungörande framträdde motsättningen mellan Österrikes och Tysklands intressen i det polska problemet. Våra allierade eftersträvade allt mera öppet en förening mellan Kongress-Polen och Galizien under deras behärskande inflytande. Gent emot dessa strävanden, så vida de icke av vår riksledning över huvud taget kunde bringas att stranda, ansåg jag mig åtminstone böra uppträda till förmån för en motsvarande förbättring vid vår ostgräns enligt rent militära synpunkter.

Egentligen kunde alla dessa frågor endast avgöras genom krigets utgång. Jag beklagade därför livligt, att vår tid under kriget alltför mycket togs i anspråk av dem. För övrigt bör jag betona, att de friktioner, som på det politiska området uppstått med vår allierade, aldrig utövat något som helst inflytande på vårt ömsesidiga militära förhållande.

En liknande roll, som Polen spelade i våra förbindelser med Österrike-Ungern, spelade Dobrudscha i våra politiska och militära mellanhavanden med Bulgarien. Vid Dobrudschafrågan rörde det sig i grund och botten om, huruvida Bulgarien i och med den oinskränkta besittningen av detta land skulle få vägen över Czernavoda-Constanza i sin hand. Skedde detta, så behärskade det den sista och näst orientbanan viktigaste landförbindelsen mellan Centraleuropa och den hitre Orienten. Bulgarien insåg naturligtvis det gynnsamma tillfället, att under kriget av oss tillkämpa sig ett medgivande i denna riktning. Å andra sidan bad Turkiet såsom varande den, det närmast rörde, om vårt politiska bistånd mot dessa bulgariska planer. Vi gåvo det detta understöd. Så utbröt ett politiskt guerillakrig under militär mask och räckte nästan ett år. Förloppet var i korthet följande.

Den mellan oss och Bulgarien avslutade förbundstraktaten ställde i händelse av ett rumänskt krigsfall i utsikt för vår bundsförvant återvinnandet av den år 1912 förlorade delen av södra Dobrudscha, men nämnde icke ett ord om införlivandet av hela denna rumänska provins med Bulgarien. Sedan det rumänska fälttåget i huvudsak avslutats hade vi på grund av denna traktat omedelbart överlämnat den tidigare bulgariska delen av södra Dobrudscha åt den bulgariska regeringens förvaltning, men inrättade i Mellandobrudscha, i samförstånd med alla våra allierade, en tysk förvaltning. På grund av ett särskilt avtal arbetade denna i ekonomiskt hänseende nästan uteslutande till Bulgariens förmån. Norra Dobrudscha tillföll den där stående 3. bulgariska armén såsom operationsområde. Till det yttre syntes förhållandena fullt tillfredsställande ordnade. Men denna tillfredsställelse varade icke länge.

Stridshandsken kastades av den bulgariske ministerpresidenten. Ännu innan det rumänska fälttåget avslutats, väckte han hos sina politiker tanken på ett införlivande av hela Dobrudscha med Bulgarien och framställde den tyska högsta krigsledningen såsom en hämsko på dessa strävanden. Härur uppstod en skarp politisk rörelse mot oss. Till en början gillade konung Ferdinand icke sin regerings uppträdande. För trycket av den uppkomna rörelsen ansåg han sig dock böra giva efter. Likaledes hade den bulgariska högsta krigsledningen i början icke låtit sig dragas in i frågan. Den kände nogsamt faran, om ett nytt oroselement skulle inkastas till de redan i sig själva starka och olika politiska strömningarna inom hären. Men snart gjorde icke heller general Jekoff något vidare motstånd mot ministerpresidentens påtryckningar. Den anstiftade rörelsen växte den bulgariska regeringen över huvudet, och ett allmänt politiskt rundskall uppstod mot den tyska högsta krigsledningen, i huvudsak ledd av oansvariga agitatorer och utan varje hänsyn till det bestående vapenbrödraskapet. Den envishet, varmed bulgariska kretsar höllo fast vid detta mål för sin glupskhet, skulle till förmån för det gemensamma målet lönat sig bättre inom krigföringens område.

Häruti visade sig följderna av en skadlig sida av vår förbundstraktat. Vid avslutandet av vårt vapenförbund hade vi på sin tid gjort bulgarerna de tänkbarast vittgående utfästelser med avseende på landets förstoring och förening av dess folkstammar, utfästelser, vilka vi endast i händelse av fullständig seger skulle kunnat hålla. Bulgarien var emellertid icke nöjt ens med dessa utfästelser. Oavlåtligt ökade det sina anspråk, helt och hållet utan hänsyn till, om den hittills lilla staten senare skulle kunna vara i stånd att politiskt och ekonomiskt smälta dylika utvidgningar.

Men i denna lystnad låg för oss även en direkt militär fara. Jag har redan förut framhållit, vilken stor militär fördel det skulle varit, om vi på hösten 1916 hade förlagt försvaret på västra flygeln av den macedoniska fronten längre tillbaka i trakten av Prilep. Det behövdes icke mera än en antydan från vår sida i detta hänseende för att i alla politiska bulgariska kretsar framkalla synbarligen tungt vägande betänkligheter. Man fruktade genast förlusten av politiska anspråk på militärt utrymda områden, man satte hellre en hel armé på spel, än att man, som det hette, inför det egna landet vågade taga på sitt ansvar prisgivandet av »den gammalbulgariska staden Ochrida». Vi skola senare se, varthän våra vittgående utfästelser till bulgarerna skulle föra oss.

Den ständiga ovissheten i alla dessa otaliga frågor och motfrågor medförde endast obehagliga stunder för mig och förstärkte avsevärt min motvilja mot politiken.

Av väsentligt annat innehåll var vår förbundstraktat med Turkiet. Gent emot dess regering hade vi blott förbundit oss till upprätthållande av dess territoriella besittningar före kriget. Nu hade i alla fall turkarna under de båda första krigsåren förlorat betydande delar av sitt asiatiska gränsområde. Våra förbundsplikter blevo därigenom ganska belastade. En betänklig återverkan av dessa ogynnsamma förhållanden på krigsledningen i stort sett syntes icke utesluten. Den turkiska regeringen kunde i denna riktning ställa fordringar, vilka vi av politiska skäl kanhända icke kunde undandraga oss. I detta avseende var Enver Paschas höga uppfattning om den gemensamma krigföringen och dennas avgörande synpunkter för oss av största värde. Även övriga turkiska maktägandes politiska uppfattning syntes tills vidare vara oss en borgen för, att de hittills inträffade turkiska förlusterna icke skulle alltför tungt belasta vårt krigskonto. Man försäkrade oss dessutom, att den osmanska regeringen i händelse av fredsunderhandlingars öppnande icke skulle fasthålla vid ordalydelsen i våra fördragsbestämmelser, utan nöja sig med erkännandet av en mer eller mindre formell överhöghet över stora delar av de förlorade områdena, så framt det kunde lyckas oss att finna en form för bibehållandet av den nuvarande regeringens prestige.

För så väl vår politik som vår krigsledning var det sålunda en ganska väsentlig uppgift att stödja den dåvarande osmanska riksledningen, ty det var ingen lätt sak att finna en ersättare, som var oss fullt och helt tillgiven, för vare sig Enver eller Talaat Pascha. Detta fick emellertid icke hindra oss att uppträda mot politiska strömningar inom Turkiet, vilka verkade störande på dem av landets militära uppgifter, som föllo inom ramen för det gemensamma kriget. Jag hänvisar härvid till mina ovan gjorda anmärkningar beträffande den panislamitiska rörelsen. Den hotade alltjämt att leda Turkiet, militärt sett, in i en falsk riktning. Efter Rysslands sammanstörtande sökte panislamismen sitt utbredningsfält i riktning mot Kaukasus. Ja, den riktade därutöver sina blickar mot de transkaspiska länderna och förlorade sig slutligen i Centralasiens ofantliga vidder i den fantastiska förhoppningen att även införliva alla därvarande kultur- och trosbröder med det osmanska riket.

Att vi icke kunde låna vårt militära understöd åt dylika orientaliska drömbilder, utan att vi tvärt om måste fordra en återgång från dessa vittsvävande planer till den nuvarande krigiska verklighetens fasta mark, var tydligt, men bemödandena voro ty värr icke framgångsrika.

Långt besvärligare än vårt inflytande på Turkiets utrikespolitiska problem ställde sig naturligtvis vårt inflytande på de inre förhållandena inom detta rike. Och dock kunde vi icke fullständigt frigöra oss från att åtminstone försöka steg i den riktningen. Icke blott de primitiva ekonomiska förhållandena gåvo härtill anledning utan även allmänt mänskliga känslor.

Den osmanska krigskraften, som än en gång levde upp, återuppflammandet av det gamla hjältemodet i denna kamp för tillvaron, kastade samtidigt sitt ljus över det turkiska herraväldets mörkaste sida: jag åsyftar dess tillvägagångssätt mot de armeniska folkdelarna i riket. Den armeniska frågan gömde i sig ett av de allra svåraste problemen för Turkiet. Den berörde så väl den panturkiska som den panislamitiska tankekretsen. Det sätt, varpå den från fanatiskt turkiskt håll försökte lösas, har sysselsatt hela världen under kriget. Man har velat sätta oss tyskar i förbindelse med de grymmaste tilldragelser, som utspelats inom hela det Osmanska riket och mot slutet av kriget även i det armeniska Transkaukasien. Jag anser mig därför förpliktigad att här beröra dem och har sannerligen ingen orsak att förbigå vår inverkan med tystnad. Vi hava icke tvekat att muntligt och skriftligt utöva ett hämmande inflytande på den vilda, tygellösa krigföring, som på grund av rashat och religionsförföljelse var i bruk uti Orienten. Väl hava vi från tongivande turkiska regeringsmyndigheter fått löftesrika yttranden, men vi voro icke i stånd att övervinna det passiva motstånd, som riktades mot denna vår inblandning. Sålunda förklarade man exempelvis från turkisk sida den armeniska frågan såsom en uteslutande inre angelägenhet och var synnerligen ömtålig, om den berördes av oss. Icke ens våra på ort och ställe befintliga officerare förmådde alltid åstadkomma en mildring i hat- och hämndeakterna. Djurets uppvaknande hos människan under strid på liv och död, i politisk och religiös fanatism, bildar ett av de svartaste kapitlen i alla tiders och folks historia.

Det överensstämmande omdömet från folkligt fullt neutrala åskådare gick ut på, att de i sina innersta lidelser upprörda partierna vid den ömsesidiga tillintetgörelsen voro lika goda. Detta motsvarade väl de sedliga begreppen, vilka hos folken uti de ifrågavarande områdena höllo den ännu rådande eller först helt nyligen övervunna lagen om blodshämnd helig. Den skada, som åstadkoms genom denna förintelseaktion, är fullständigt oöverskådlig. Den gjorde sig gällande icke blott på de mänskliga och politiska områdena utan även på de ekonomiska och militära. Antalet bästa turkiska stridstrupper, vilka under loppet av kriget i den kaukasiska högfjällsvintern funno en eländig död genom utmattning till följd av denna förintelsepolitik mot armenierna, torde väl aldrig kunna fastställas. Tragiken i de tappra anatoliska soldaternas historia, dessa det osmanska rikets kärnkarlar, ökades genom denna massdöd såsom följd av alla upptänkliga umbäranden med ännu ett kapitel. — Månne det sista?

FREDSFRÅGAN.

Mitt under förberedelserna till rumänska fälttåget fick jag syssla med fredsfrågan. Så vitt jag vet, hade denna bragts på tal genom den österrikisk-ungerske utrikesministern baron Burian. Att jag skulle skänka ett dylikt steg alla mina mänskliga sympatier behöver väl för den, som känner min person och min uppfattning av kriget, ingen ytterligare försäkran. För övrigt fanns vid min medverkan i denna fråga för mig endast hänsynen till min kejsare och mitt fosterland. Jag ansåg det för min uppgift att vid behandlingen och den ifrågasatta lösningen av fredstanken sörja för, att varken här eller hemort led någon som helst skada. Högsta krigsledningen hade att medverka vid formuleringen av ordalydelsen i vårt fredsanbud, en lika svår som otacksam uppgift, varvid man hade att undvika allt, som i in- och utlandet kunde giva intryck av svaghet, ävensom all skärpa i uttryckssättet. Jag var vittne till, med vilken djup inre pliktkänsla gent emot Gud och människor min allerhögste krigsherre hängav sig åt lösningen av detta fredsanbud, och man må icke tro, att han ansåg sannolikt, att detta steg helt och hållet skulle misslyckas. Mitt förtroende till en lycklig utgång var däremot från början rätt obetydligt. Våra fiender hade formligen överbjudit varandra i rovgirighet, och det föreföll mig uteslutet, att någon av de fientliga regeringarna frivilligt skulle kunna och vilja frångå de löften, de ömsesidigt givit varandra och sina folk. Denna min åsikt inverkade dock icke på min ärliga vilja att deltaga i arbetet på detta barmhärtighetens verk.

Den 12. december meddelades den mot oss fientliga världen vår beredvillighet för fred. Såsom svar möttes vi så väl i den fientliga propagandan som i de fientliga regeringslägren endast av hån och avslag.

Vår egen fredsaktion följdes i hälarna av ett likartat bemödande från presidenten för Nordamerikas förenta stater. Högsta krigsledningen underrättades av rikskanslern om de påstötningar han låtit framställa genom vår ambassadör i Förenta staterna. Själv ansåg jag icke president Wilson lämplig för en opartisk medling, jag kunde tvärt om icke värja mig för känslan, att presidenten hade starka sympatier för våra motståndare och särskilt i främsta rummet för England. Detta var väl den helt naturliga följden av hans anglosachsiska härstamning. I likhet med millioner landsmän kunde jag icke anse Wilsons tidigare uppträdande opartiskt, även om det kanhända icke direkt stred mot ordalydelsen uti neutralitetsbestämmelserna. I alla frågor rörande kränkning av folkrätten gick presidenten gent emot England fram med största hänsynsfullhet. Härvid höll han till godo med de skarpaste avslag. I fråga om undervattensbåtkriget däremot, vilket dock endast var vårt motdrag mot det engelska godtycket, visade Wilson den största ömtålighet och tillät sig genast krigshotelser. Tyskland gav sitt bifall till grundtanken i den Wilsonska uppmaningen. Fienderna yttrade sig gent emot Wilson om detaljerna i sina fordringar, vilka i huvudsak gingo ut på Tysklands stadigvarande ekonomiska och politiska lamslående, Österrike-Ungerns söndersplittring och den osmanska statens tillintetgörelse. Hos var och en, som lugnt bedömde det dåvarande krigsläget, måste den tanken tränga sig fram, att de fientliga krigsmålen endast vid fullständig underlägsenhet kunde hava utsikt att ernås, men att vi icke hade anledning att förklara oss underlägsna. I varje fall skulle jag, vid sakernas dåvarande ställning, ansett det som en förbrytelse mot mitt fosterland och ett förräderi mot våra allierade, om jag förhållit mig annorlunda än fullständigt avvisande gent emot dylika fientliga fordringar. Med det dåvarande krigsläget kunde jag enligt min övertygelse och mitt samvete icke kalla någon annan fred god, än en sådan, som så befäste vår framtida ställning i världen, att vi blevo skyddade mot likadana politiska våldshandlingar som dem, vilka lågo till grund för det nuvarande kriget, och att vi även kunde bjuda våra bundsförvanter ett bestående starkt stöd mot varje fara. På vilken politisk och geografisk grundval detta mål skulle nås, var för mig såsom soldat en fråga av andra ordningen, huvudsaken var att det nåddes. Jag ansåg mig icke behöva hysa något tvivel om, att det tyska folket och dess bundsförvanter skulle besitta kraft att, kosta vad det ville, med vapen i hand tillbakavisa de oerhörda fientliga kraven. I själva verket var hemortens hållning gent emot de fientliga anspråken helt och hållet avvisande. Icke heller kom, vare sig från turkisk eller bulgarisk sida, vid denna tid någon som helst uppmaning till eftergift. Österrike-Ungerns svaghetsanfall ansåg jag för övervinneliga. Huvudsaken var, att man där stadigt hade för ögonen det öde, vilket Donaumonarkien genom dessa fientliga fordringar ginge till mötes, och att man aktade sig för villfarelsen, att det på förhand ginge att förhandla med fienden på en rättvisare grundval. Vi hade redan upprepade gånger haft den erfarenheten av Österrike-Ungern, att det var mäktigt långt högre prestationer, än det själv trodde sig om. Den därvarande statsledningen måste se sig ställd inför ett ovillkorligt tvång för att kunna prestera något verkligt stort. Av dessa skäl var det enligt min mening bortkastat att vända sig till Österrike-Ungern med trösterikt tal. Sådant stärker och höjer icke förtroendet och beslutsamheten. Detta gäller politikern lika väl som soldaten. Var sak har sin tid, men där det står hårt emot hårt, rycka starka fordringar, i förening med en stark egen vilja hos den fordrande, bättre och skarpare upp den sviktande, än tröstens ord och hänvisningen till kommande bättre tider förmå göra.

I motsats till vår uppfattning såg president Wilson i sitt budskap till den amerikanska senaten den 22. januari en lämpligare grundval för fredssträvandena uti den förklaring av den 10. januari beträffande våra fienders krigsmål, som följt på ententens avvisande svar den 30. december, än i vår diplomatiska not, vilken förklarade sig uteslutande instämma i det principiella godkännandet av fredsaktionens fortsättande. Detta presidentens uppträdande rubbade ytterligare mitt förtroende till hans opartiskhet. Jag skulle icke hava kunnat neka mitt erkännande åt detta budskaps höga och delvis sköna mänskliga tankar, om jag icke i detsamma förgäves hade sökt något tillbakavisande av våra motståndares försök att förklara oss såsom människor tillhörande en lägre kategori. Även satsen om återupprättandet av ett enigt, oberoende och självständigt Polen uppväckte mina betänkligheter. Det syntes mig omedelbart riktat mot Österrike och oss, ställde Donaumonarkien inför ett avträdande av Galizien och antydde förluster i landområden eller suveränitetsrätt även för Tyskland. Huru kunde det då ännu vara tal om medlaren Wilsons opartiskhet mot centralmakterna? Budskapet hade för oss mera tycke av en krigsförklaring än en fredsaktion. Hade vi väl en gång anförtrott oss åt presidentens politik, så skulle vi snart råka in på ett sluttande plan, vilket hotade att slutligen föra oss till en fred med avstående av hela vår politiska, ekonomiska och militära ställning. Det tycktes mig icke uteslutet, att vi efter det första godkännande steget så småningom skulle politiskt tryckas allt mera ned i djupet och därefter slutligen tvingas till militär kapitulation.

Genom de offentliggjorda handlingarna i oktober 1918 har jag fått veta, att president Wilson omedelbart efter utfärdandet av budskapet till senaten den 22. januari 1917 låtit underrätta tyske ambassadören i Washington om sin beredvillighet att inleda en officiell fredsmedling. Meddelandet härom hade inträffat i Berlin den 28. januari. Om detta Wilsons mot oss skenbart mycket tillmötesgående steg hade jag ända tills hösten 1918 icke hört ett ord. Huruvida misstag eller sammanträffande vidriga omständigheter varit skulden härtill, vet jag ännu i dag icke. Enligt mitt förmenande stod kriget med Amerika i slutet av januari 1917 icke mer att hindra. Wilson hade vid denna tid kännedom om vår avsikt att den 1. februari börja det oinskränkta U-båtskriget. Det kan knappast råda något tvivel om, att icke presidenten genom Englands uppfångande och dechiffrering av våra telegram rörande denna sak till tyske ambassadören i Washington häröver var lika väl underrättad som om innehållet i våra övriga depescher. Senatbudskapet av den 22. januari och det därvid knutna anbudet om fredsmedling kännetecknas utan vidare härav. Ofärden var på väg. Den uppehölls därför icke längre genom vår förklaring av den 29. januari, i vilken vi förklarade oss beredda att ögonblickligen avbryta U-båtskriget, om det skulle lyckas presidentens bemödanden att trygga en grundval för fredsförhandlingar.

Händelserna 1918 och 1919 synas mig utgöra full bekräftelse på mina dåtida åsikter, vilka i alla avseenden delades av min förste generalkvartermästare.

INRE POLITIK.

Såsom aktiv soldat hade jag hållit mig fjärran från den inre dagspolitikens frågor. Även efter min övergång till privatlivet sysselsatte de mig endast i egenskap av tyst åskådare. Jag kunde icke förstå, att här och där fosterlandets väl skulle träda tillbaka för ofta ganska obetydliga partiintressen och kände mig i min politiska åskådning bäst till mods i skuggan av de träd, som voro rotade i den etisk-politiska jordmånen från vår store åldrige kejsares tidsålder. Denna tid med dess för mig underbara storhet hade jag helt och fullt gått upp uti och fasthöll vid dess tankar och riktlinjer. Upplevelserna under det nuvarande kriget voro icke ägnade att särskilt värma mina känslor för en ny tids förändringar. En kraftfull i sig själv sluten stat uti Bismarcks anda var den värld, där jag i mina tankar helst dvaldes. Disciplin och arbete inom fäderneslandet stodo för mig högre än kosmopolitiska fantasier. Icke heller erkände jag någon rättighet åt en medborgare, å vilken man icke lade en motsvarande skyldighet.

I krig tänkte jag endast på kriget. Hinder, som stodo i vägen för dess kraftiga förande, borde enligt min uppfattning om lägets allvar hänsynslöst undanröjas. Så gjorde våra fiender, och vi skulle kunna hava lärt av deras exempel. Ty värr hava vi icke gjort det, utan låtit oss dåras av en vrångbild av folklig rättvisa i stället för att sätta den egna statskänslan och den egna statskraften överallt annat i kampen för vår tillvaro.

Högsta krigsledningen måste under kriget syssla med vissa inrikes uppgifter, särskilt på det ekonomiska området. Vi sökte icke efter dessa uppgifter, de trängde sig på oss, mer än som var mig önskligt. Det intima sambandet mellan här och folkhushållning gjorde det omöjligt för oss att skilja de ekonomiska frågorna i hemorten från krigföringen medelst en sådan gränslinje som skiljer krigsskådeplats från hemort.

Med full ansvarighet för dess innehåll företrädde jag det stora krigsindustriprogram, som bär mitt namn. Den enda riktlinje, jag gav för dess bearbetande, lydde, att behovet för våra stridande trupper under alla förhållanden måste täckas. En annan princip än denna skulle jag i förevarande fall ansett såsom ett brott mot vår här och vårt fosterland. I våra fordringar hade för visso siffrorna i jämförelse med tidigare sådana växt jättelikt, och om de skulle kunna uppnås, förmådde jag icke bedöma. Man har efter kriget framkastat den förebråelsen mot programmet, att det skulle dikterats i förtvivlan. Uppfinnare av denna fras misstog sig fullständigt om den stämning, under vars inflytande detta program har uppstått.

Uti arbetet att bringa lagen om den civila värnplikten under tak deltog jag av hela mitt hjärta. Då fäderneslandets nöd krävde det, borde enligt min önskan icke blott alla vapenföra utan även alla arbetsdugliga män, ja till och med kvinnor ställa sig eller ställas i den stora sakens tjänst. Jag ansåg, att genom en sådan lag skulle icke blott fysiska utan även sedliga krafter utlösas, vilka vi kunde kasta i krigets vågskål. Lagens slutliga form visade för visso ett helt annat, vida anspråkslösare resultat än det, som föresvävat mig. Inför denna missräkning beklagade jag nästan, att vi icke eftersträvat vårt mål på den redan bestående lagens grundvalar, såsom avsikten varit från den andra sidan. Tanken att forma lagens antagande till ett kraftigt och imponerande uttalande från hela det tyska folket hade kommit mig att förbise de bestående inrepolitiska förhållandenas inflytande. Lagen kom slutligen till stånd på det inrepolitiska affärslivets grundval, men icke såsom utslag av en djupt liggande fosterländsk stämning.

Man har förebrått högsta krigsledningen, att den genom lagen om »den civila värnplikten» (»Vaterländischen Hülfsdienst») och det s. k. »Hindenburgsprogrammets» fordringar så väl i socialt som i finansiellt och folkhushållningshänseende skulle hava givit anledning till omstörtande åtgärder, vilkas följder ännu låta sig tydligt spåras i vår statliga omvälvning, ja till och med ännu längre. Jag måste överlämna åt den framtida, från de nuvarande partiströmningarna frigjorda forskningen att avgöra, huruvida dessa förebråelser äro berättigade. En punkt måste jag dock påpeka: saknaden av en för kriget skolad ekonomisk generalstab gjorde sig under loppet av vår kamp utomordentligt kännbar. Erfarenheten visade, att en sådan icke låter sig stampas ur jorden. Lika glänsande som vår militära och, jag vågar väl säga, finansiella mobilisering var reglerad, lika mycket saknades å andra sidan en ekonomisk. Vad som i sistnämnda avseende visade sig nödvändigt och måste åstadkommas, översteg alla tidigare föreställningar. På grund av den nästan fullständiga avspärrningen från leveranser från utlandet sågo vi oss genom krigets långa varaktighet och den oerhörda förbrukningen av materiel och ammunition ställda inför fullständigt nya uppgifter, vilka knappast någon mänsklig fantasi skulle vågat sig på i fredstid. Vid alla de framträdande jätteuppgifterna, vilka samtidigt och på det intimaste berörde här och hemort, visade sig det ovillkorliga kravet på ett fast samarbete mellan alla statsmyndigheter, om maskineriet endast något så när skulle arbeta utan friktioner. Det borde väl hava varit nödvändigt att skapa en gemensam centralmyndighet, hos vilken alla krav sammanlöpte och som fördelade all verksamhet. Endast en dylik myndighet skulle kunnat fatta ekonomiskt och militärt vidsynta beslut. Den borde hava letts i frimodig anda, understödd av storheter på folkhushållningens område, vilka kunnat långt överskåda följderna av dess beslut. En sådan myndighet saknades. Det behöver inga närmare förklaringar, att endast en ovanligt begåvad hjärna och en sällsynt organisatorisk förmåga skulle kunnat vara vuxen en dylik uppgift. Till och med om alla dessa förutsättningar hade uppfyllts, skulle svåra slitningar icke uteblivit.

Lika mycket som jag sökte undvika att uti inrepolitiska frågor blanda mig i partirörelserna, än mindre gå något av de bestående partiernas ärenden, lika gärna gav jag mitt understöd åt allmänna sociala frågor. I synnerhet ansåg jag mig böra intaga den mest välvilliga ställning till frågan om soldathemmen. Huvudsakligen skänkte jag dessa strävandens etiska sida mitt bifall. Jag visste dock ingen vackrare och mera tillfredsställande anblick än ett stycke väl odlad åkerjord, i belåtna människors ägo. Huru många av våra tappra vid fronten hava icke i tysta stunder känt inom sig ett hopp och en längtan efter ett dylikt. Jag önskar innerligt, att många av mina trogna krigskamrater måtte efter alla lidanden och mödor beskäras denna lycka!