Ur mitt liv/1915

←  Fälttåget i Polen

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz 1915

Krigsåret 1916 till och med slutet av augusti  →

1915.

FRÅGAN OM KRIGETS AVGÖRANDE.

Tysklands och dess härs prestationer år 1914 skola först då obetingat uppskattas i hela sin hjältemodiga storhet, när sanning och rättvisa åter komma till sin fria rätt, då våra motståndares propaganda ligger blottad i sina världsopinionen vilseförande metoder, och då den tyska sönderslitande självkritiken viker för ett lugnt och besinningsfullt omdöme. Jag tvivlar icke på, att allt detta kommer att inträffa.

Trots all storhet uti våra prestationer, fattades dock kronan på det väldiga oss påtvingade verket. Hitintills hade vi blott tillkämpat oss en räddning för ögonblicket, men icke en genomgripande seger. Det första steget, som ledde till denna, var ett avgörande på åtminstone en av våra fronter. Vi måste befria oss ur det krigiska, politiska och ekonomiska famntag, som fjättrade oss och även moraliskt hotade att beröva oss andan. Orsakerna, till att framgången hitintills uteblivit, voro omtvistade och skola förbliva omtvistade. Faktum stod kvar, att vår högste krigsledning trott sig vara nödgad att för tidigt kasta starka krafter från västfronten, där man ville söka det snabba avgörandet, över till ostfronten. Huruvida vid fattandet av detta beslut icke även ett överskattande av de då på västfronten uppnådda framgångarna spelade en stor roll, vill jag lämna osagt. I varje fall uppstodo halvheter; det ena målet hade uppgivits, det andra icke uppnåtts.

Under talrika samtal med officerare, vilka hade haft inblick i händelseförloppet på den västra krigsskådeplatsen i augusti och september 1914, försökte jag bilda mig ett riktigt omdöme om de tilldragelser, vilka för oss i det s. k. Marneslaget blevo så ödesdigra. Jag tror icke, att enbart en orsak bär skulden till att hela vår stora, tvivelsutan riktiga fälttågsplan, misslyckades. En hel rad ogynnsamma omständigheter samverkade till vår nackdel. Till dessa räknar jag: modifikation av grundtanken att uppmarschera med en stark höger flygel, fastlåsande av den allt för starkt gjorda vänstra flygeln genom oriktig självverksamhet hos den lägre ledningen, missuppfattning av den fara, som var att vänta från den starkt befästa, stora järnvägsknuten Paris, otillräckligt ingripande från högsta krigsledningens sida i arméernas rörelser och kanhända även bristfällig känsla hos vissa befälsmyndigheter för det i och för sig icke ogynnsamma läget i slagets avgörande ögonblick. Historieforskningen och kritiken skall här hava ett tacksamt fält för sin verksamhet.

Med största bestämdhet anser jag mig emellertid kunna säga, att sammanstörtandet av vår första operationsplan på västfronten visserligen bragte oss i stor fara, men att krigets fortsättande ingalunda därigenom blev utsiktslöst för oss. Hade detta icke varit min övertygelse, skulle jag redan på hösten 1914 ansett mig förpliktigad att frambära detta uppåt, ja, ända fram till min allerhögste krigsherre. Vår här hade utvecklat så glänsande, motståndaren under alla förhållanden överlägsna egenskaper, att det med en lämplig gruppering av våra stridskrafter, enligt min åsikt, skulle varit möjligt att framkalla ett avgörande på till en början åtminstone en av våra krigsskådeplatser, trots fiendens ständigt växande numerära överlägsenhet.

Väst- eller ostfronten? Det måste bliva den stora frågan, av vars besvarande vårt öde berodde. Vid lösandet av detta problem kunde jag självfallet icke tillerkännas någon avgörande röst från högsta krigsledningens sida. Ansvaret vilade ensamt och uteslutande på dess skuldror. Jag ansåg mig i alla fall hava rättighet och därmed också skyldighet att fritt och öppet uttala och företräda mina åsikter i denna riktning.

För den allmänna uppfattningen var avgörandet på västfronten traditionellt. Det var, skulle man nästan kunna säga, nationellt. I väster stod den fiende, vars chauvinistiska upphetsningsarbete under freden icke lämnat oss någon ro. Men nu stod där även den motståndare, som enligt allas vår övertygelse representerade den till Tysklands förintande drivande kraften. I jämförelse därmed förstod man hos oss mångdubbelt bättre Rysslands begär efter Konstantinopel, och dess liknande åtrå efter Ost- och Västpreussen tog man icke på allvar.

Högsta krigsledningen kunde således vid strid på västfronten med säkerhet räkna på att hava fäderneslandets ledande män, ja, uppfattningen hos största delen av folket på sin sida. Däruti låg en ingalunda föraktlig moralisk faktor. Huruvida denna spelade någon roll uti vår krigslednings beräkningar, vågar jag icke påstå, men väl vet jag, att tanken på ett avgörande på västfronten hundra, ja, tusentals gånger, både muntligen och skriftligen framfördes till oss. Ja, jag fann till och med senare, då jag själv anförtrotts krigsledningen, röster, som lade mig på hjärtat att formligen skona Ryssland. Man trodde mången gång, att det skulle vara jämförelsevis lätt för oss att på fredlig väg komma till samförstånd med Ryssland.

En avgörande strid på västfronten, som eftersträvade den slutliga segern, gällde även för mig såsom ett ultima ratio för fredens framtvingande, men ett ultima ratio, till vilket vi endast kunde nå fram över de till marken slagna ryssarna. Förmådde man då slå ryssarna till marken? Ödet har besvarat frågan jakande, men först efter det att ytterligare två år förflutit, då, som det senare skulle visa sig, det hade blivit för sent. Ty vid den tiden hade vårt läge grundligt förändrats. Våra övriga fienders antal och styrka hade under mellantiden fortsatt att växa jättelikt och i kretsen av deras kämpar trädde i Rysslands ställe det ungdomligt kraftiga, ekonomiskt väldiga Nordamerika!

Jag trodde mig våga besvara frågan, om vi vintern 1914—15 skulle kunnat betvinga Ryssland, jakande och står ännu i dag på denna ståndpunkt. Dock: målet kunde icke nås i ett enda stort, till vidunderlighet stegrat Sedan, men väl i en rad sådana och liknande slag. Härför erbjöd emellertid, som det redan då hade visat sig, ledningen av de ryska arméerna gynnsamma förutsättningar, även om detta icke var fallet med ryska krigsledningen. Tannenberg hade bevisat detta, Lodz skulle kunnat bevisa det, med kanhända ännu väldigare siffror än Tannenberg, om vi icke då hade måst taga på oss striden i Polen mot alltför stor övermakt och av brist på krafter så att säga fastnat mitt i segern.

Jag har aldrig underskattat ryssarna. Det var enligt min mening orätt att i Ryssland endast se despotism och slaveri, klumpighet, slöhet och egennytta. Starka och högt sedliga krafter voro även där i verksamhet, fastän visserligen blott i enstaka kretsar. Fosterlandskärlek, självständig vilja, arbetskraft och vidsynthet voro icke alldeles främmande för hären. Huru skulle eljest de ofantliga massorna låtit förflytta sig, huru skulle annars landet och trupperna varit beredda till sådana hekatomber av människooffer? Ryssarna från 1914 och 1915 voro icke längre ryssarna från Zorndorf, som viljelöst läto hugga ned sig som slaktboskap. Men i stort sett saknade de dock den storhet i mänskliga och andliga egenskaper, som hos oss var folkets och härens gemensamma egendom.

De hittills utkämpade striderna med tsarens arméer hade givit våra officerare och soldater känslan av obetingad överlägsenhet över dessa fiender. Denna känsla, som fyllde våra gamla landstormsmän, lika väl som våra unga soldater, utgjorde förklaringen till, att vi här på ostfronten kunde kasta i striden truppformationer, vilkas strids värde på västfronten endast skulle medgivit en inskränkt användning. En ofantlig fördel för oss, då vi numerärt voro fienden i stort sett så betydligt underlägsna! Visserligen hade användningen av dylika förband sina gränser i betraktande av de stora fordringar, som måste ställas på uthålligheten och den operativa rörligheten hos trupperna inom de östra områdena. Huvudkraften måste alltjämt lämnas av slagkraftiga fördelningar. Kunde man icke genom nybildningar vinna det för utförandet av avgörande operationer nödiga antalet sådana, så måste de enligt min åsikt tagas från västfronten, till och med under uppgivande av delar av ockuperade områden.

Dessa utläggningar äro icke resultatet av senare tankekonstruktioner eller av efteråt gjord kritik. Man har gent emot desamma påpekat, att ryssen när som helst skulle varit i stånd att i nödfall draga sig så långt tillbaka i sitt rikes så kallade ändlöshet, att vår operativa kraft under förföljandet måste förlamas. Jag tror, att dessa åskådningar alltför mycket befunno sig under inverkan av minnena från 1812, och att de icke togo tillräcklig hänsyn till den under tiden inträdda utvecklingen och förändringen uti de politiska och ekonomiska förhållandena i det inre av tsarriket — jag tänker härvid särskilt på järnvägarna. Det napoleonska fälttåget hade på sin tid endast drivit in en jämförelsevis smal kil i det vidsträckta, glest befolkade, ekonomiskt primitiva och inrepolitiskt ännu fullkomligt ouppväckta Ryssland. Huru helt olika tedde sig icke en bred modern offensiv; vilka fullständigt olika inre statliga förhållanden skulle den icke dessutom nu finna i Ryssland?

I dessa uppfattningar låg, när allt kom omkring, motsättningen mellan den dåvarande högsta krigsledningen och mitt högkvarter. Offentligheten har infört många legender i denna konflikt. Om dramatiska händelser kunde icke bliva tal, huru djupt jag än personligen berördes av denna angelägenhet. Jag överlämnar det senare sakliga avgörandet åt eftervärldens lärda kritik men är dock övertygad, att icke heller denna skall komma till ett oemotsägligt slutresultat. I varje fall kommer jag icke att uppleva detta.

STRIDER OCH OPERATIONER PÅ OSTFRONTEN.

Händelserna på ostfronten under 1915 skall jag endast beröra i stora drag.

Striden på vår del av ostfronten väckte vi själva åter till liv i hela dess styrka. Fullständigt hade den ju aldrig vilat. Men den hade dock icke rasat med samma raseri hos oss som i Karpaterna, varest de österrikisk-ungerska arméerna under de svåraste strider måst skydda Ungerns slätter. Dit hade även i nödens stund min generalstabschef tillfälligtvis kallats. De inre skäl, som lågo till grund för vår skilsmässa den gången, känner jag icke. Jag sökte dem på det sakliga området och bad min kejsare upphäva detta förordnande, vilket Hans majestät även nådigst biföll. General Ludendorff återkom efter en kort tid med allvarliga erfarenheter och ännu allvarligare åsikter om tillståndet vid de österrikisk-slaviska truppförbanden.

Tanken på en avgörande operation på ostfronten måste ligga det österrikisk-ungerska högkvarteret särskilt om hjärtat. Den trängde sig på detsamma, icke blott av militära, utan även av politiska skäl. Den fortgående minskningen i de österrikisk-ungerska stridskrafternas värde kunde icke förbliva dolt för högkvarteret. Ett längre utdragande på kriget försämrade detta tillstånd jämförelsevis snabbare i Donaumonarkiens här än hos dess fiende. Därtill kom den österrikiska oron, att den hotande förlusten av Przemysl högst väsentligt skulle stegra icke blott spänningen i läget vid den egna härens front, utan även, att under det intryck, som denna fästnings fall måste göra på hemorten, de redan nu icke ofarliga upplösningsföreteelserna i statsbyggnaden och tecknen till minskning i förtroendet till ett lyckligt slut på kriget ytterligare skulle skärpas. Ävenledes kände sig Österrike-Ungern redan nu hotat i ryggen genom Italiens politiska hållning. Ett stort framgångsrikt slag på ostfronten kunde helt och hållet förändra statens betänkliga läge.

På grund av detta bedömande av förhållandena ställde jag mig på general von Conrads sida, då han hos tyska högsta krigsledningen talade för avgörande operationer på östra krigsskådeplatsen. De truppstyrkor, som av mig ansågos nödvändiga för ett dylikt avgörande, trodde sig icke vår högsta krigsledning kunna ställa till förfogande. Den föreslagna planen utmynnade därför inom mitt befälsområde endast i ett enda stort slag, som vi utkämpade i Ostpreussen.

Vid början av året voro fyra armékårer under transport till oss från hemorten och västfronten för att ställas till vårt förfogande. De skola urlasta i Ostpreussen, dels förstärka 8. armén och dels bilda 10. armén under generalöverste von Eichhorn samt uppmarschera och rycka fram, för att på sidan om båda flyglarna av vår i linjen Lötzen—Gumbinnen belägna tunna försvarsställning gå till anfall. Genom en långt utsträckt kringgångsrörelse, utförd av två starka flygelgrupper, skall den under general Sievers stående 10. ryska armén omfattas, så att vid deras slutliga förening i öster på rysk mark i stort sett allt, som eventuellt ännu fanns kvar av fienden, skulle krossas.

Redan uti högkvarteret i Posen den 28. januari delgives våra arméchefer den första grundläggande planen för operationen i följande ordalag:

»Jag har för avsikt att till omfattning av fiendens norra flygel ansätta 10. armén med vänstra flygeln i riktning Tilsit—Wilkowischki, att med lantvärnsfördelningen Königsberg och 8. arméns vänstra flygel fasthålla honom uti frontal strid och med 8. arméns högra flygel gå till anfall mot linjen Arys—Johannisburg och söder därom.»

Den 5. februari följer så från Insterburg, dit vi för att leda slaget begivit oss, den egentliga anfallsordern. Den sätter de båda massorna på flyglarna i rörelse från och med den 7., måhända i någon mån erinrande om vårt ärorika Sedan. Och ett dylikt skulle det också slutligen bliva för den 10. ryska armén vid Augustowo. I dess kittel slutade den väldiga drevjakten den 21. februari och därur fördes mer än 100,000 fiender såsom fångar till Tyskland. Ett ännu större antal ryssar hade drabbats av ett annat öde.

Det hela kallades på Hans majestät kejsarens allerhögsta befallning »Vinterslaget i Masuren». Låt mig slippa den närmare skildringen av detsamma. Vad skulle jag också kunna berätta för nytt därom? Dess namn framkallar minnet av isande vind och dödens stelhet. Inför bilden av detta slag måste granskaren fråga sig: hava verkligen jordiska varelser utfört allt detta, eller har alltsammans endast varit en saga, ett hjärnspöke? Äro dessa marscher genom vinternätter, dessa läger i isiga snödrivor och till sist avslutningen av de för fienden så ohyggliga striderna i Augustowerskogen endast foster av en uppjagad mänsklig fantasi?

Trots de stora taktiska framgångarna i vinterslaget vägrades oss det strategiska utnyttjandet av vad vi uppnått. Väl hade vi åter varit i stånd att nästan fullständigt tillintetgöra en av de ryska arméerna, men i dess ställe trädde omedelbart nya fientliga stridskrafter, dithämtade från andra fronter, där de icke höllos bundna. Under dessa förhållanden kunde vi med de medel, som nu stodo till vårt förfogande på ostfronten, icke uppnå något avgörande resultat. Den ryska övermakten var alltför väldig.

Såsom ryskt svar på vinterslaget följer ett omfattande anfall på våra ställningar framför de gammalpreussiska gränsområdena. Väldiga block vältrar den fientlige härföraren emot oss, block av övernaturlig storlek, vart och ett för sig tyngre än alla våra krafter sammanslagna. Men den tyska viljekraften övervinner även detta tryck. Strömmar av ryskt blod flyta i de mördande striderna norr om Narew och väster om Njemen ända till vårens ankomst; himlen vare tack, på rysk mark! Tsaren må hava många soldater, med dylika massoffer minskas dock deras antal märkbart. Den ryska kraft, som går förlorad framför våra linjer, skall sedermera saknas, då den stora tysk-österrikisk-ungerska stöten långt i söder kommer den ryska härens hela front att skaka.

Icke blott i de preussiska gränsområdena, utan även i Karpaterna kämpas det vid denna tid med yttersta förbittring. Där försöker ryssen även under vintern att till varje pris forcera Ungerns gränsvall. Han känner nog med rätta, att en invasion av den ryska floden i de magyariska länderna kunde avgöra kriget och att Donaumonarkien aldrig mer skulle kunna övervinna ett sådant slag. Kunde man betvivla, att det första ryska kanonskottet på det ungerska låglandet skulle finna sitt eko i övre Italiens bergstrakter och i de transylvanska alperna? Den ryske storfursten visste nog, för vilket högt mål han av de ryska tsarhärarna fordrade de fruktansvärda offren på slagfälten i de skogiga bergstrakterna.

Det ihållande starkt spända krigsläget i Karpaterna och dess återverkan på de politiska förhållandena fordrade obevekligt en lösning. Den tyska högsta krigsledningen fann en sådan. Den genombröt den ryska fronten i Nordgalizien de första dagarna i maj och anföll den fientliga slagfronten vid ungerska gränsen i flanken och ryggen.

Mitt högkvarter deltog till att börja med endast indirekt i den stora operation, som tog sin början vid Gorlice. Vår uppgift inom ramen av detta storslagna företag var i första hand att binda starka fientliga krafter. Detta skedde främst genom anfall i stora Weichselbågen väster om Warschau och vid ostpreussiska gränsen i riktning mot Kowno, men därefter i större stil genom ett den 27. april igångsatt kavalleriföretag till Litauen och Kurland. Framstöten, som företogs av tre kavallerifördelningar, understödda av ett lika antal infanterifördelningar, var riktad mot en ömtålig punkt inom det ryska krigsområdet. Ryssen kände väl för första gången, att de viktigaste järnvägarna, som förbundo den ryska hären med det inre landet, genom en sådan framryckning allvarligt kunde hotas. Han insatte starka krafter för att möta vårt inbrott. Striderna på litauisk mark tänjde ut sig ända till sommaren. Vi sågo oss föranlåtna att kasta dit ytterligare krafter för att behålla de ockuperade landsdelarna och alltjämt bibehålla vårt tryck på fienden även i dessa av kriget hittills oberörda områden. Sålunda uppstod därstädes så småningom en ny tysk armé. Den fick efter landets huvudflod namnet »Njemenarmén».

Jag saknar utrymme att ingå på det fälttåg, som den 2. maj tog sin början i norra Galizien för att, sedan det sträckt sig till våra linjer, under höstmånaderna avslutas öster om Wilna. Liksom en lavin, som från en synbart ringa början under sin förhärjande väg ständigt rycker med sig nya och åter nya delar, så börjar och förlöper detta fälttåg i en hittills aldrig skådad och aldrig återupprepad utsträckning. När genombrottet når till Lemberg föranledas vi till direkt ingripande i dess gång. Nu svänga nämligen de tysk-österrikisk-ungerska arméerna in till framryckning i nordlig riktning mellan Bug och Weichsel. Låt oss tänka oss en bild av läget: den ryska frontlinjens södra hälft har intryckts nästan till bristningsgränsen. Dess norra del, bunden mot väster och nordväst, har bildat en ny mäktig front mot söder, mellan Weichsel och Pripetträsken. En katastrof hotar den ryska härens huvudstyrka, om ett nytt genombrott norrifrån mot den ryska härsmaktens rygg lyckas.

Tanken, som ledde till vinterslaget, tränger sig ånyo fram, denna gång kanske i ännu större omfattning. Nu måste slaget ansättas från Ostpreussen, närmast och mest verkningsfullt över Ossowiez—Grodno. Dock hindrar även nu det därvarande kärrområdet vår framryckning; vi känna väl till det från föregående vinters töväder. Det återstår oss sålunda endast valet mellan att bryta fram väster eller öster om denna linje. Stöten djupt in i det ryska försvaret, jag vågar säga i den ryska härens hjärta, kräver riktningen öster om Grodno. Denna tanke företräddes av oss. Högsta krigsledningen förnekade icke dess fördel, men ansåg den västra stötriktningen kortare och trodde även här på en stor framgång. Till nytta för det hela ansåg jag mig tills vidare böra uppgiva mitt motstånd mot denna avsikt och avvakta resultatet av anfallet och det fortsatta förloppet av operationerna. General Ludendorff höll dock i sitt inre envist fast vid vår första plan, ett undantag, som för övrigt icke hade något som helst inflytande på vårt fortsatta gemensamma tankearbete och uppträdande, ej heller inverkade på den kraft, varmed vi, i mitten av juli, i handling omsatte den ansvariga högsta krigsledningens beslut. Gallwitz’ armé bröt fram på båda sidor om Przasnysz mot Narew. Vid detta anfall infann jag mig personligen på slagfältet, icke för att göra några som helst taktiska ingrepp i arméchefens verksamhet, vilken jag kände såsom mästerlig, utan blott för att jag visste, vilken utslagsgivande betydelse vår högsta krigsledning tillmätte framgången av det här anbefallda genombrottet. Jag ville vara på platsen för att inom ramen av min befälsrätt i nödfall omedelbart kunna ingripa, om armékvarteret skulle behöva någon som helst ytterligare hjälp för genomförandet av sin svåra uppgift. Två dagar stannade jag vid armén och fick uppleva stormningen av det redan tidigare flera gånger häftigt omstridda Przasnysz samt striden om terrängen söder om staden. Redan den 17. april stod Gallwitz vid Narew. Under trycket av de på alla frontens delar inbrytande förbundna arméerna börjar ryssen så småningom vika på alla håll och långsamt draga sig ur den hotande omfattningen. Vårt förföljande börjar rinna ut i en frontal brottningskamp. På denna väg kunna vi icke skörda frukterna av den sådd, som alltjämt på nytt sås på de blodiga slagfälten. Vi återkomma därför ånyo till vår tidigare plan och vilja enligt denna skjuta fram gången av operationerna över Kowno och Wilna, för att pressa den ryska centerns huvudstyrka mot Pripetträsken och avbryta dess förbindelser med hjärtat av landet. Men högsta krigsledningens avsikt kräver omedelbart förföljande, vilket förlamar förföljaren i högre grad än den förföljde.

Inom denna period faller erövringen av Nowo Georgiewsk. Denna fästning hade visserligen, trots sitt läge såsom strategiskt brohuvud, icke allvarsamt stört våra rörelser under året, men dess besittning var nu av värde för oss, emedan den spärrade den över Mlawa till Warschau ledande järnvägslinjen. Omedelbart före kapitulationen den 18. augusti sammanträffade jag med kejsaren framför fästningen och åkte senare i hans följe in i staden. Där brunno ännu de av de ryska trupperna antända kasernerna och andra militära byggnader. Stora mängder av fångar stodo runt omkring. Tydligen hade ryssarna före överlämnandet radvis nedskjutit sina hästar, väl vetande det utomordentliga värde dessa djur hade för våra operationer på ostfronten. Över huvud taget visade sig vår motståndare i fråga om förstöring av alla medel och förråd, vilka på något sätt kunde komma den segerrike fienden till nytta, alltid utomordentligt grundlig.

För att åtminstone skaffa fri väg för en senare framryckning mot Wilna, låta vi redan i mitten av juli vår Njemenarmé frambryta mot öster. I mitten av augusti faller så Kowno för 10. arméns slag. Vägen till Wilna är öppnad, men ännu alltjämt felas oss krafter för genomförandet av vår stora operativa tanke. De förbliva tills vidare fastlåsta i frontalt förföljande. Veckor förflyta, innan förstärkningar kunna hämtas fram. Men under tiden viker ryssen vidare mot öster; han prisgiver allt, till och med Warschau, om han blott kan draga sina huvudkrafter ur fördärvet.

Först den 9. september kunna vi sätta i gång mot Wilna. I denna riktning kan möjligtvis ännu något stort vinnas. Hundratusen ryska trupper bliva kanske vårt byte. Om någonsin stolta förhoppningar blandas med otålighet och bekymmer, sker det nu. Skola vi komma för sent? Äro vi tillräckligt starka? Dock blott framåt! Först över Wilna och sedan mot söder. Våra kavalleriförband lägga snart sin hand på de ryska pulsådrorna. Sammanpressa vi dessa, så dör den ryska huvudstyrkan. Fienden känner den hotande faran och gör allt för att avvända den. En mördande strid vid Wilna börjar. Varje vunnen timme räddar många av de österut strömmande härhoparna åt ryssen. Framför dessas upptagsställning måste våra kavallerifördelningar åter gå tillbaka. Vägen till hjärtat av hemorten blir åter fri för ryssarna. Vi hava kommit för sent, och vi äro uttröttade!

Jag misstager mig nog icke i det antagandet, att motsättningen mellan den tyska högsta ledningens åsikter och våra kommer att behålla ett historiskt intresse. Men vi få vid bedömandet av krigsledningens planer icke förlora blicken för krigets helhetsbild. Själva sågo vi vid tiden i fråga endast en del av denna bild. Frågan, huruvida vi under intrycket av det politiska och krigiska läget i dess helhet skulle hava uppgjort våra planer och handlat på annat sätt, må lämnas obesvarad.

LÖTZEN.

Från denna allvarliga motsättning i tankar övergår jag till en mera idyllisk sida av vårt krigarliv år 1915, i det att jag i minnet begiver mig till Lötzen.

Den vänliga, mellan sjöar, skogar och höjder belägna lilla staden blev vårt högkvarter, då vinterslaget i Masuren började lida mot sitt slut. Invånarna, befriade från ryssfara och rysskräck, beredde oss ett rörande hjärtligt mottagande. Tacksammast tänker jag dock på umgänget på de gods, vilka utan allt för stor tidsförlust kunde besökas, och som, då tidens allvar så tillät, skänkte mig stunder av vederkvickelse, förströelse och uppmuntran. Även den ädla jakten blev därvid icke avglömd; höjdpunkten i detta fall utgjordes tack vare Hans majestäts nåd av nedläggandet av en ovanligt stor älg i det kungliga jaktreviret Niemonien vid Kurische Haff.

Då det på våren så småningom började bliva lugnt framför vår front, saknade vi heller icke, lika litet som längre fram på sommaren, besökande av varjehanda slag. Tyska furstliga personer, politiker, män ur ekonomiska och vetenskapliga kretsar samt förvaltningstjänstemän kommo till oss, ledda av det intresse, som de eljest så föga besökta östra provinserna genom krigets hittillsvarande förlopp hade erhållit. Konstnärer infunno sig för att med pensel eller mejsel föreviga general Ludendorff och mig, en utmärkelse, från vilken vi, trots all de ifrågavarande herrarnas älskvärdhet och skicklighet, gärna skulle avstått till förmån för våra knappt tillmätta fristunder. Även det neutrala utlandet sände gäster. Så lärde jag där bland andra även känna och värdera Sven Hedin, den bekante Asiaforskaren och uppriktige tyskvännen.

Bland de statsmän, som besökte oss i Lötzen, nämner jag särskilt dåvarande rikskanslern von Bethmann Hollweg och storamiral von Tirpitz.

Redan under vintern 1914—15 hade jag i Polen haft tillfälle att få mottaga rikskanslern hos mig. Hans besök hade i första hand sitt upphov i hans personliga älskvärdhet och stod icke i förbindelse med några som helst politiska frågor. Jag påminner mig heller icke, att samtalen med rikskanslern på den tiden berörde detta tema. Men väl vann jag övertygelsen, att jag hade att göra med en klok och samvetsgrann man. Våra åsikter rörande de dåvarande krigsbehoven överensstämde, enligt min uppfattning, vid denna tid, i alla väsentliga punkter. En djup ansvarskänsla talade ur alla rikskanslerns yttranden. Jag tillskriver denna känsla orsaken, när jag vid bedömandet av krigsläget, enligt min militära uppfattning, av herr von Bethmann möttes med för många betänkligheter och följaktligen allt för litet tillförsikt.

Det i Posen erhållna intrycket bekräftades ytterligare i Lötzen.

Storamiral von Tirpitz, som vid denna tid ofta nämndes såsom Bethmann Hollwegs efterträdare, var en person med helt annan läggning. Under en längre promenad anförtrodde han mig alla de sorger, som rörde sig i hans flammande fosterländska hjärta, och som alldeles särskilt berörde hans sjömannasinne. Han kände det bittert att se det väldiga vapen, som han smitt under de bästa åren av sitt liv, under kriget ligga bundet i hemortens hamnar. Visserligen var läget synnerligen ogynnsamt för en flottoffensiv från vår sida, men det förbättrades icke, genom att vi i längden intogo en avvaktande hållning. Enligt min mening skulle det engelska moderlandets övermåttan stora känslighet för hotet av en tysk landstigning hava rättfärdigat en större verksamhet, ja, till och med svåra offer av vår flotta. Jag höll det icke för uteslutet, att genom en dylik användning av flottan man skulle kunna uppnå, att starka engelska truppstyrkor bundes i moderlandet och därigenom en lättnad för våra landstridskrafter bereddes. Man säger, att vår politik ville åt sig skapa möjligheten att vid eventuella fredsutsikter kunna hänvisa till en stark, intakt varande tysk sjömakt. En dylik beräkning skulle nog visat sig felaktig. Ty ett stridsmedel, som man i kriget icke vågar använda, är även under fredsförhandlingar en maktlös faktor.

På våren 1916 har dock storamiralens önskan gått i uppfyllelse. Vad vår flotta förmådde prestera, har den på ett glänsande sätt visat i Skagerack.

Även i frågan om vår undervattensbåtkrigföring uttalade sig herr von Tirpitz. Han hyllade den åsikten, att vi tillgripit detta vapen i otid, och att vi sedan, skrämda av Förenta staternas presidents uppträdande, ävenledes i otid låtit den under ett högt härskri höjda armen åter sjunka. Storamiralens vid detta tillfälle gjorda uttalanden hava icke utövat något inflytande på mitt senare ställningstagande till denna fråga. Innan avgörandet häruti nådde mig, skulle ännu i det närmaste halvtannat år förflyta. Under denna tidrymd hade å ena sidan krigsläget förskjutits ganska betydligt till vår nackdel och å andra sidan vår marins prestationsförmåga på U-båtsväsendets område mer än fördubblats.

KOWNO.

I oktober 1915 förlade vi vårt högkvarter till Kowno, i det ockuperade fiendelandet.

Till min generalstabschefs förutvarande verksamhet kommo nu även arbetena för förvaltningen, återuppbyggandet och utnyttjandet av landet till truppernas, hemortens och invånarnas underhåll. Det härur uppväxande arbetet skulle enbart varit tillräckligt att helt och fullt taga en mans arbetskraft i anspråk. General Ludendorff betraktade det såsom ett tillägg till sina övriga tjänsteåligganden och ägnade sig åt detsamma med den honom egna rastlösa arbetsviljan.

Från Kowno hade jag under den lugnare vintertiden 1915—16 tillfälle att besöka Bjalowjeserskogen. Ty värr hade villebrådet lidit starkt under de krigiska tilldragelserna. Genomtågande trupper och tjuvskyttar bland bönderna hade betydligt decimerat detsamma. Detta oaktat lyckades det mig dock att under en härlig fyra dagars jakt- och slädfärd i januari 1916 nedlägga en visent och fyra hjortar. Förvaltningen av det vidsträckta skogsreviret befann sig i händerna på den erfarne bajerske överjägmästaren Escherich, vilken mästerligt förstod att göra de rika skogsbestånden nyttiga för oss utan att därvid någon skogsskövling förekom.

Även Augustowerskogen besökte jag samma vinter. En till min ära anordnad vargjakt förlöpte ty värr utan resultat. Vargarna föredrogo att hålla sig utom skotthåll för mig. Av spår efter striderna föregående februari såg jag endast skyttevärn. Eljest var slagfältet, åtminstone på de ställen av skogen, som jag besökte, fullständigt upprymt.

I april 1916 firade jag i Kowno mitt 50-års tjänstejubileum. Med tacksamhet mot Gud samt mot min kejsare och konung, som genom nådig minnesgodhet förskönade dagen för mig, skådade jag tillbaka på ett halvt århundrade, genomlevat i krig och fred i tjänst för tronen och fosterlandet.

Vid Kowno hade sommaren 1812 starka delar av den franska hären gått över Njemen österut. Minnet av denna tid och den tragiska utgången av detta djärva tåg hade hos våra fiender framkallat förhoppningen, att även våra trupper genom hunger, köld och sjukdomar i Rysslands vidsträckta skogs- och kärrtrakter skulle gå ett liknande öde till mötes som det, vilket drabbat den store korsikanens stolta arméer. Man spådde oss denna utgång, måhända mindre av inre övertygelse än för att lugna de egna omdömeslösa massorna. Också voro våra bekymmer för truppernas underhåll under vintern 1915—16 ingalunda ringa. Vi visste ju, i vilka, trots all nutida utveckling, jämförelsevis öde och mången gång av smittosamma sjukdomar hemsökta områden, vi nu hade att tillbringa den kalla årstiden.