Ur mitt liv/Frågan om offensiv på västfronten

←  Fortsättningen av de fientliga anfallen under andra halvåret 1917

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Frågan om offensiv på västfronten

Våra tre anfallsslag  →

FRÅGAN OM OFFENSIV PÅ VÄSTFRONTEN.

AVSIKTER OCH UTSIKTER FÖR 1918.

Inför de allvarliga skildringar, med vilka jag avslutade föregående avdelning av min framställning, torde man med fullt fog kunna fråga mig, vilka utsikter jag ansåg mig hava för att genom ett sista stort vapenskifte bringa kriget till ett gynnsamt slut.

Uti mitt svar frigör jag mig från politiska synpunkter och talar uteslutande från soldatens ståndpunkt, i det att jag till en början vänder mig till förhållandena hos våra bundsförvanter.

På grund av Rysslands och Rumäniens militära maktlöshet samt Italiens svåra nederlag trodde jag Österrike-Ungern så militärt lättat, att det icke borde vara svårt för Donaumonarkien att uthärda det nu inträdda krigsläget. Bulgarien ansåg jag fullt vara i stånd att hålla ut gent emot ententestridskrafterna i Macedonien, så mycket mer som de bulgariska stridskrafter, vilka ännu stodo emot Ryssland och Rumänien, inom överskådlig framtid fullständigt skulle kunna frigöras för användning i Macedonien. Även Turkiet hade genom Rysslands sammanbrott fått tillräcklig lättnad i Mindre Asien. Det hade därigenom, så vitt jag kunde bedöma, fått tillräckliga stridskrafter frigjorda för att avsevärt kunna förstärka sina arméer i Mesopotamien och Syrien.

Enligt min uppfattning berodde således våra bundsförvanters fortsatta uthållighet, bortsett från deras goda vilja, uteslutande på det målmedvetna användandet av de för respektive uppgifter i tillräckligt antal förefintliga stridsmedlen. Mer än uthållighet krävde jag icke av någon. Själva ville vi på västfronten tillkämpa oss krigets avgörande. För ett dylikt erhöllo vi nu våra krafter på ostfronten frigjorda eller hoppades åtminstone att få dem fria tills den varmare årstidens inträde. Med tillhjälp av dessa krafter förmådde vi på västfronten åstadkomma en numerär överlägsenhet. För första gången under hela kriget en tysk övermakt på en av våra fronter! Visserligen kunde den icke bliva så stor som den, med vilken England och Frankrike sedan tre år tillbaka förgäves sökt forcera vår västfront. Särskilt räckte icke våra östra stridskrafter till för att utjämna våra fienders väldiga överlägsenhet i artilleri- och flygförband. Men vi voro i alla fall nu i stånd att på en viss punkt av västfronten samla en väldig styrka för att krossa de fientliga linjerna utan att sätta alltför mycket på spel vid andra delar av denna front.

Beslutet om offensiv på västfronten var emellertid icke ens under dessa för oss i numerärt hänseende gynnsamma förhållanden så lätt och enkelt att fatta. Bedömandet, huruvida det skulle lyckas oss att vinna en stor framgång var icke lätt. Uti de tidigare fientliga offensivslagens förlopp och resultat kunde jag sannerligen icke finna någon uppmuntran till en offensiv. Vad hade fienden med all sin numerära överlägsenhet, med sina millioner granater och minor samt slutligen med sina hekatomber av människooffer egentligen vunnit? Lokala terrängvinster om några kilometers djup voro frukterna av månadslånga ansträngningar. Visserligen hade även vi såsom den försvarande lidit svåra förluster, men man måste dock antaga, att den anfallandes väsentligt överträffade våra. Uteslutande genom s. k. materielslag kunde vi aldrig nå ett avgörande mål. För ledandet av dylika slag hade vi varken krafter eller tid. Ty närmare och närmare ryckte det ögonblick, då det ännu oförsvagade Amerika så småningom kunde uppträda på valplatsen. Hade icke våra undervattensbåtar dessförinnan verkat på ett sådant sätt, att möjligheten för sjötransporten av stora massor och av de för dem erforderliga krigsförnödenheterna bleve ifrågasatt, så måste vårt läge bliva allvarligt.

Det ligger nära till hands att fråga, vad som gav oss rättighet att hysa förhoppning om en eller flera genomgripande segrar, då våra fienders i det avseendet dock hittills städse svikits. Svaret är lätt att giva men svårt att förklara, det kan uttryckas i ordet: »förtroende». Icke förtroendet till en lycklig stjärna eller svävande förhoppningar, ännu mindre förtroende till antal och yttre kraft, nej, det förtroende, varmed befälhavaren sänder sina trupper i den fientliga elden, övertygad om, att de skola uthärda det svåraste och göra det, som förefaller omöjligt, möjligt. Det var samma förtroende, som levde hos mig, då vi 1916 och 1917 utsatte vår västfront för ett oerhört, nästan övermänskligt belastningsprov, för att annorstädes föra offensiva fälttåg, samma förtroende, som tillät oss våga att på alla krigsskådeplatser med underlägsna krafter hålla den fientliga övermakten stången eller till och med slå den.

Förefanns den erforderliga numerära styrkan, så tycktes mig icke heller någonstädes viljan för det goda verket saknas. Jag kände formligen truppernas längtan att komma ur försvarsstridens elände och tryck. Jag visste, att av de tyska »kaninerna», vilka en av våra bittraste fiender hånfullt såsom »bortdrivna från fria fältet in i sina jordhål» trodde sig kunna utlämna åt det engelska gycklet, skulle bliva tyska män i stormhjälmar, i hela sin våldsamma vrede uppstigande ur skyttevärnen för att under stormanfall göra slut på försvarsstridens årslånga kval.

Men därutöver trodde jag mig våga vänta ännu större och mera vittgående följder av ordern om anfall. Jag hoppades, att vid våra första segerrika slag även hemorten skulle resa sig ur sitt slöa ruvande och grubblande över tidens nöd, över det lönlösa uti vår strid, över omöjligheten att få ett slut på kriget på annat sätt än genom underkastelse under tyranniska myndigheters utslag. Lyftes först det blixtrande svärdet i höjden, så rycker det med sig känslorna; så har det alltid varit, varför skulle det nu vara annorlunda? Och mina förhoppningar flögo långt bort över hemlandets gränser. Jag tänkte mig att under de mäktiga intrycken av stora tyska krigiska framgångar skulle stridslusten återvakna hos det så hårt prövade Österrike-Ungern, alla politiska och nationella förhoppningar åter fullt blossa upp i Bulgarien och viljan att hålla ut stärkas till och med i långt avlägsna osmanska områden.

Huru skulle jag hava vågat svika min bergfasta tro på vår saks framgång för att hos min kejsare förorda en kapitulation för mitt fosterland och mitt samvete? »Kapitulation»? Ja, säkert! Det kunde icke råda något tvivel om, att våra fiender skulle driva sina fordringar till denna höjd. Hade vi blott en gång råkat in på eftergifternas sluttande plan och upphörde den starka spänningen av våra krafter, så kunde icke något annat slut förutses än en ända med förskräckelse, så framt icke vi dessförinnan själva lamslagit både armar och vilja hos fienden. Sådana voro våra utsikter redan 1917, sådana förverkligades de senare. Vi stodo alltjämt i valet mellan en strid till seger eller underkastelse ända till självuppgivelse. Hava våra fiender någonsin yttrat sig i någon annan anda? Till mitt öra trängde aldrig någon annan stämma. Om en sådan alltså verkligen någonstädes ljudit mera fredsvänlig, så har den icke genomträngt den atmosfär, som låg mellan den fientliga statsmannen och mig.

Enligt min övertygelse hade vi den för det sista avgörande vapenskiftet erforderliga styrkan och krigiska andan. Det återstod att besluta oss, huru och varest vi skulle utkämpa detta. Detta »huru» kan i stort sett uttryckas sålunda: undvika att låta sig bindas i ett s. k. materielslag. Vi måste eftersträva ett stort, om möjligt överraskande slag. Lyckades vi icke att i ett slag krossa det fientliga motståndet, så skulle detta första slag följas av ytterligare stötar mot andra delar av den fientliga motståndslinjen, ända tills vi uppnått vårt slutmål.

Såsom det krigiska idealet föresvävade mig naturligtvis från början ett fullständigt genombrott av de fientliga linjerna, ett genombrott, som skulle öppna porten för oss till fria operationer. Denna port skulle slås upp i linjen Arras—Cambrai—St. Quentin—La Fère. Valet av anfallsfront hade icke rönt inflytande av politiska synpunkter. Det var icke för att vi i detta anfallsområde hade engelsmän emot oss, som vi där ville gå till anfall. Visserligen såg jag i England alltjämt det fientliga motståndets starkaste stöd, men jag hade likaledes klart för mig, att viljan att ända till förintelse skada vår statliga tillvaro var minst lika starkt representerad i Frankrike som i England.

Även i militärt avseende var det av ringa betydelse, om vi riktade vårt första anfall mot fransmän eller engelsmän. Engelsmannen var otvivelaktigt mindre stridsövad än sin vapenbroder. Han förstod icke att snabbt behärska växlande lägen. Han arbetade för schematiskt. Denna brist hade han tidigare visat i anfallet och jag antog, att det icke skulle vara annorlunda uti försvaret. Dylika företeelser voro ju självklara för varje kännare av soldatutbildning. De hade sina orsaker uti frånvaron av motsvarande fredsutbildning. Icke ens ett flerårigt krig kunde helt och hållet ersätta denna bristfälliga förberedelse. Vad engelsmannen saknade i stridsvana, ersatte han åtminstone delvis genom den envishet, varmed han fullföljde sina uppgifter och mål, så väl under anfall som i försvar. De engelska truppförbanden voro av olika värde. Elittrupperna härstammade från kolonierna, en företeelse, som väl får tillskrivas den omständigheten, att därvarande befolkning övervägande är jordbrukande.

Fransmannen var i genomsnitt mera stridsövad än sin engelske bundsförvant. Men däremot var han nog mindre seg i försvaret än denne. I det franska artilleriet sågo vårt befäl så väl som soldaterna sin farligaste fiende, under det att den franske infanteristen icke åtnjöt så stort anseende. Dock voro i detta hänseende även de franska truppförbanden olika, beroende på de landsdelar, varifrån de rekryterades.

Oaktat de tydligen föga enhetliga befälsförhållanden, som rådde vid den fransk-engelska fronten, måste man bestämt räkna med, att vardera bundsförvanten i händelse av nöd skulle skynda den andre till hjälp. Att därvid fransmännen skulle handla raskare och mera oförbehållsamt än engelsmännen betraktade jag såsom självfallet, med tanke på Frankrikes politiska beroende av engelsk vilja och på grund av föregående krigserfarenheter.

När vårt beslut om offensiv fattades, stod den engelska hären efter Flandernslaget ännu synnerligen starkt grupperad på norra flygeln av sin front, som sträckte sig från havet ända till trakten av St. Quentin. En annan något svagare kraftgrupp syntes efter slaget vid Cambrai hava kvarstannat i därvarande stridsterräng. För övrigt voro de engelska stridskrafterna tydligen tämligen jämnt fördelade; svagast besatta visade sig ställningarna söder om Cambraigruppen. Den engelska inbuktningen i våra linjer vid denna stad var till följd av vår motstöt den 30. november 1917 rätt obetydlig, men dock tillräckligt utpräglad för att medgiva ansättandet av en, vad man kallar, taktisk tång från norr och öster. Genom en dylik ville vi krossa de därvarande engelska stridskrafterna. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida den engelska kraftfördelningen även faktiskt skulle bliva bestående på ovan skildrade sätt ända tills början av vår offensiv. Detta var väl huvudsakligen beroende av, i vad mån det skulle vara möjligt för oss att dölja våra anfallsavsikter. En betydelsefull fråga! Alla våra erfarenheter talade emot en dylik möjlighet, ja till och med sannolikheten för en sådan. Själva hade vi i de flesta fall märkt förberedelserna till alla de stora genombrytningsförsöken mot vår västfront, långt innan de egentliga striderna börjat. Nästan vid varje tillfälle hade vi varit i stånd att fastställa till och med flyglarna av de fientliga anfallens utsträckning. Fiendens under månader bedrivna förberedelser hade aldrig undgått våra flygspanares spejande blickar. Men även vår markspaning hade utvecklat sig till ett synnerligen känsligt instrument för varje förändring på den fientliga sidan. Vid sina stora slag hade fienden uppenbarligen inför den skenbara omöjligheten att dölja de utsträckta förberedelsearbetena och truppkoncentreringarna avsiktligt avstått från överraskningsförsök. Vi däremot trodde oss böra lägga en alldeles särskild vikt på överraskningen. Våra ansträngningar fordrade naturligtvis i viss mån ett delvis avstående från ingående tekniska förberedelser. Huru långt vi i detta hänseende vågade gå måste överlåtas åt våra underbefälhavares och truppers taktiska känsla.

Vår anfallsstrid behövde icke blott teknisk förberedelse utan även taktisk övning. Liksom för ett år sedan nya grundsatser för försvaret fastställts, så fastställdes nu dylika för anfallet och utlämnades till trupperna i form av kortfattade instruktioner. I förlitande på truppens anda lades vid anfallet tyngdpunkten på glesa skyttelinjer, vilka genom massanvändning av kulsprutor och omedelbar insättning av åtföljande fältartilleri och stridsflygare förlänades en hög grad av eldkraft. Sådana glesa skyttelinjer voro emellertid anfallsdugliga, endast om de besjälades av en kraftig anfallsvilja. Vi frångingo härmed fullständigt en masstaktik, vid vilken individen i skydd av sina stridskamraters kroppar håller uppe anfallsandan, en taktik, som vi bäst lärt känna från den fientliga sidan på ostfronten, och vilken allt emellanåt även kommit till användning mot oss på västfronten.

När den fientliga pressen år 1918 för världen berättade om tyska massanfall, så begagnade den sig väl i främsta hand av detta uttryck för att tillfredsställa sensationshungern, men sedermera väl även för att göra slagbilderna mera åskådliga för läsarna och göra de inträffade tilldragelserna lättare att förstå. Varifrån skulle vi för resten hava tagit folk till en sådan masstaktik och sådana människooffer? Dessutom hade vi vunnit tillräcklig erfarenhet av, hurusom de dyrbara stridskrafterna i de flesta fall till ingen nytta mejades ned framför våra linjer, när våra skördemän i det moderna slagfältets betydelse vid kulsprutorna kunde ägna sig åt den blodiga skörden, desto mera framgångsrikt ju tätare människohalmen stod.

Dessa förklaringar, vilka mera sysselsätta sig med andan än tekniken uti vår stridsmetod, torde vara tillräckliga för att giva en allmän uppfattning om våra anfallsprinciper. Den tyske infanteristen bar naturligtvis även nu stridens börda. Men hans systervapen hade den icke mindre ärofulla och förlustrika uppgiften att underlätta arbetet för den tappre musketören.

Svårigheterna vid det förestående stora vapenskiftet på västfronten uppfattades av oss i hela sin storlek. De gjorde det till en självklar plikt för oss att i och för det blodiga verket draga dit alla brukbara krafter, som vi kunde undvara på någon av våra övriga krigsskådeplatser.

Våra politiska och ekonomiska förhållandens nuvarande beskaffenhet och fortsatta utveckling lade mångahanda svårigheter i vägen för utförandet, vilka upprepade gånger nödvändiggjorde mitt personliga ingripande. Det torde vara bäst att framställa denna viktiga fråga i ett sammanhang och jag börjar därvid med ostfronten.

Den 15. december hade vapenstilleståndet trätt i kraft vid den ryska fronten. Inför den ryska härens upplösning hade vi redan tidigare börjat borttransportera en stor del av våra stridande förband därifrån. En del operations- och stridsdugliga fördelningar måste dock kvarstanna ända tills den slutgiltiga politiska uppgörelsen med Ryssland och Rumänien.

Det skulle naturligtvis helt och hållet motsvarat våra militära önskningar, om fredsklockorna kunnat ringa in det nya året 1918 på ostfronten. I deras ställe ljödo från förhandlingssalen i Brest-Litowsk de vildaste agitationstal från revolutionära doktrinärer. De breda folklagren i alla länder uppmanades av dessa politiska uppviglare att genom upprättandet av ett skräckvälde skaka av sig det slaveri, som tryckte dem. Frid på jorden skulle tryggas genom massmord på borgerskapet. De ryska underhandlarna, framför allt Trotzki, neddrogo förhandlingsbordet, vid vilket försoning mellan mäktiga fiender skulle åstadkommas, till en talarestrad för usla agitatorer. Under sådana förhållanden var det icke underligt, att fredsförhandlingarna icke gjorde några framsteg. Enligt min uppfattning bedrevo Lenin och Trotzki aktiv politik, icke såsom slagna utan såsom segrare, i det att de försökte tvinga in den politiska upplösningen i vår härs leder och rygg. Under sådana förhållanden hotade freden att bliva sämre än ett vapenstillestånd. Våra regeringsombud hängåvo sig nog vid behandlingen av fredsfrågorna i det fallet åt en falsk optimism. Högsta krigsledningen vågar för sin del påstå, att den insåg farorna och varnade för dem.

De svårigheter, under vilka vår tyska representation arbetade i Brest-Litowsk, må hava varit huru stora som helst, det var dock i alla fall min plikt att, med hänsyn till våra tilltänkta operationer på västfronten, yrka på, att snarast möjligt fred uppnåddes på ostfronten. Men först då Trotzki den 10. februari vägrade att underteckna ett fredsfördrag, men ändå förklarade krigstillståndet avslutat, kom det fart i ärendet. I detta Trotzkis alla folkrättsliga principer hånande uppträdande kunde jag icke se något annat än ett försök att fortfarande hålla frågan på ostfronten svävande. Huruvida vid detta försök även ententens inflytande var verksamt, vill jag låta vara osagt. I varje fall var det dåvarande tillståndet ur militär synpunkt outhärdligt. Rikskanslern greve von Hertling anslöt sig till denna högsta krigsledningens åsikt. Hans majestät kejsaren beslöt den 13. februari, att fientligheterna på ostfronten åter skulle upptagas den 18. i samma månad.

Operationens genomförande stötte nästan ingenstädes på allvarligt fientligt motstånd. Den ryska regeringen insåg nu den fara, som hotade den. Den 3. mars undertecknades i Brest-Litowsk freden mellan fyrmaktsförbundet och Storryssland. Den ryska militärmakten hade därmed även juridiskt utträtt ur kriget. Stora landsdelar och folkslag hade bortsprängts från den förut hela ryska kroppen och en djup klyfta uppstått i det egentliga Ryssland mellan Ukrajna och Storryssland. Randstaternas bortskiljande från det förra tsarriket på grund av fredsvillkoren var i första hand en militär vinst. Därigenom hade, om jag så får uttrycka mig, en vidsträckt förterräng mot Ryssland skapats på andra sidan om våra gränser. Från politisk synpunkt hälsade jag befrielsen av de baltiska provinserna med tillfredsställelse, emedan det kunde antagas, att tyskheten därstädes hädanefter mera fritt skulle få utveckla sig och en utvidgad tysk kolonisering av ifrågavarande område kunna börja.

Jag behöver väl icke särskilt försäkra, att förhandlingarna med en rysk skräckregering ytterst litet motsvarade mina politiska åsikter. Men vi hade varit tvungna att först och främst en gång komma till ett slutligt fördrag med de nuvarande maktinnehavarna i Storryssland. För övrigt var ju allting där vid tiden i fråga i största jäsning, och personligen trodde jag icke på någon längre varaktighet för den dåvarande terrorns herravälde.

Trots fredsslutet var det emellertid ännu icke möjligt för oss att bortföra alla våra stridsdugliga trupper från ostfronten. Vi kunde icke helt enkelt överlämna de ockuperade områdena åt sitt öde. Enbart uppdragandet av en barriär mellan den bolsjevikiska hären och de av oss befriade länderna fordrade oavvisligt kvarlämnandet av starkare tyska trupper på ostfronten. Ännu voro våra operationer i Ukrajna icke avslutade. Vi måste marschera in i detta land för att bringa reda i därvarande politiska förhållanden. Endast under förutsättning att detta lyckades, hade vi utsikten att från det ukrajnska området erhålla livsmedel, i främsta rummet för Österrike-Ungern, men sedermera även för vår hemort samt vidare råvaror för krigsindustrien och krigsförnödenheter för hären. Politiska synpunkter spelade vid dessa företag icke någon roll för högsta krigsledningen.

Av väsentlig annan betydelse var det militära understöd, som vi under våren lämnade Finland i dess frihetskrig mot den ryska våldsmakten. Den bolsjevikiska regeringen hade nämligen icke genomfört den oss utlovade utrymningen av landet. Dessutom hoppades vi genom att draga över Finland på vår sida i största möjliga grad försvåra för ententen att från Arkangelsk och Murmankusten utöva någon militär inverkan på förhållandenas utveckling i Storryssland. Samtidigt därmed ernådde vi även en hotande ställning nära Petersburg, som bleve viktig för den händelse, att det bolsjevikiska Ryssland skulle försöka förnyade anfall mot vår ostfront. Detta obetydliga kraftuppbåd, det rörde sig härvid om en knapp fördelning, lönade sig i varje fall rikligen för oss. Den uppriktiga sympati, som jag under frihetskriget kände för det finska folket, lät enligt min åsikt väl förena sig med det militära lägets krav.

De stridstrupper, vi hade stående mot Rumänien, blevo till största delen fria, då detta lands regering med anledning av vårt fredsslut med Ryssland såg sig nödsakad att å sin sida även komma till en fredlig slutuppgörelse med oss. Den återstod av våra stridande trupper, som ännu kvarstod på ostfronten, utgjorde för framtiden en viss kraftkälla för komplettering av västhären.

Återtransporten av de tyska fördelningar, som vi hade insatt i fälttåget mot Italien, kunde utan vidare genomföras redan under vinterns lopp. Österrike-Ungern måste, enligt min uppfattning, vara väl i stånd att ensamt behärska situationen i norra Italien.

En viktig fråga var, huruvida vi icke borde vända oss till Österrike-Ungern med anhållan, att det för den kommande striden till vårt förfogande ville ställa en del av sina på ostfronten och i Italien frigjorda krafter. På grund av rapporter trodde jag emellertid, att dessa krafter skulle vara av större värde i Italien än vid våra strider på västfronten. Lyckades Österrike-Ungern att genom ett verksamt hot mot landet binda hela den italienska hären, ja, kanske även där ännu varande delar av engelska och franska trupper, eller till och med genom framgångsrika anfall draga bort dylika från den avgörande fronten, så bleve den lättnad, som härigenom bereddes oss på västfronten, måhända större än nyttan av ett direkt understöd. Vi inskränkte oss till dittransport av österrikisk-ungerskt artilleri. Jag betvivlade för övrigt icke, att general Arz när som helst och med all kraft skulle förordat en anhållan från vår sida om större österrikisk hjälp.

Den österrikisk-ungerske utrikesministern har vid denna tid uti ett tal påpekat, att Donaumonarkiens stridskrafter lika väl skulle kunna insättas för Strassburg som för Triest. Detta förbundsvänliga yttrande skänkte jag mitt fullaste bifall. Först efteråt fick jag veta, att dessa greve Czernins ord inom Donaumonarkiens icke tyska kretsar framkallat häftiga motsägelser. Denna politiska rörelse utövade följaktligen intet inflytande på mitt militära beslut beträffande storleken av den österrikisk-ungerska vapenhjälpen på våra framtida slagfält.

Jag ansåg det självklart, att vi måste göra ett försök att för vår västoffensiv även frigöra de av våra stridskrafter, vilka hittills varit använda i Bulgarien och Asiatiska Turkiet. Jag har redan framhållit, huru stort det politiska motståndet var mot en dylik plan i Bulgarien. General Jekoff var en alltför insiktsfull soldat för att icke erkänna riktigheten i våra fordringar, men ändå ansåg han synbarligen i likhet med sin konung de tyska pickelhuvorna i Macedonien oumbärliga. De tyska truppernas återtransport från den macedoniska fronten kom därför endast tämligen långsamt i gång. Endast med svårighet och på våra upprepade framställningar beslöt sig general Jekoff att avlösa dem med de bulgariska trupperna från Dobrudscha. Allvarliga rapporter från de tyska militära myndigheterna vid macedoniska fronten rörande hållningen och stämningen bland de därvarande bulgariska trupperna föranledde oss slutligen att fortfarande där kvarlämna återstoden av det tyska infanteriet, tre bataljoner, och det ännu alltjämt talrika tyska artilleriet.

Samma resultat drabbade ett liknande bemödande från vår sida i Turkiet. Vår asiatiska kår hade på hösten 1917 tillsammans med de ursprungligen för fälttåget mot Bagdad avsedda turkiska fördelningarna transporterats till Syrien. Den betänkliga situationen på denna front tvingade oss i början av år 1918 att förstärka denna kår till ungefär dubbel styrka. Största delen av de härför bestämda trupperna togos från våra i Macedonien stående förband. Innan dessa förstärkningar nått sin nya bestämmelseort trodde vi oss kunna konstatera en väsentlig förbättring i läget vid den syriska fronten och satte oss därför i förbindelse med Enver Pascha i och för återförande av alla därvarande tyska trupper. Paschan gav sitt samtycke. Enträgna militära och politiska föreställningar från det tyska armékårkvarterets i Syrien sida, ävensom från den av detta armékårkvarter påverkade tyska riksledningen föranledde oss emellertid att avstå från återkallelsen.

I stort sett vågar jag påstå, att från vår sida ingenting underläts för att om möjligt koncentrera alla våra tyska stridskrafter till avgörandet på västfronten. Om detta icke lyckades oss intill sista man, så låg orsaken härtill i förhållanden av skilda slag, men i intet fall uti ett förbiseende av denna frågas vikt å vår sida.

Så hade jag slutligen under vintern 1917—18 uppnått, vad jag för tre år sedan så ivrigt eftersträvat. Med ryggen fri kunde vi vända oss till den avgörande striden på västfronten; nu måste vi skrida till detta vapenskifte. Ett dylikt hade måhända besparats oss, om vi redan 1915 slutgiltigt slagit ryssarna.

Jag har redan tidigare påvisat, huru mycket svårare uppgiften nu, 1918, hade blivit för oss. Frankrike stod alltjämt på valplatsen som en mäktig motståndare, även om det lidit mera än vi själva. Vid dess sida en engelsk mångdubbel millionhär, fullt rustad, väl övad och krigsvan. Och i hotande närhet visade sig en ny motståndare, ekonomiskt väldig som ingen annan, behärskande alla den mot oss fientliga krigföringens hjälpkällor, livande alla våra fienders hopp och stödjande dem mot nederlag samt ställande väldiga truppmassor i beredskap, Nordamerikas Förenta stater. Skall denne hinna fram i rätt tid för att rycka segerkransen ur våra händer? Däruti låg den för kriget avgörande frågan och endast däri! Jag trodde mig kunna besvara den nekande!

Utgången av vår stora offensiv i väster har låtit frågan uppstå, om det icke skulle varit rådligare för oss att även under år 1918 föra kriget huvudsakligen defensivt på västfronten, stödjande de där använda arméerna med starka reserver, och i stället förena alla övriga militära och politiska ansträngningar för att skaffa ordnade statliga och ekonomiska förhållanden i öster och understödja våra allierade i deras krigsuppgifter. Det vore en villfarelse att antaga, att icke liknande tankar sysselsatt mig före våra offensivplaner. Efter det mognaste övervägande nedtystade jag dem. Känslomoment spelade därvidlag ingen roll. Huru skulle man med en sådan krigföring kunna förutse ett slut på kriget? Även om jag vid slutet av 1917 ännu icke ansåg mig hava någon anledning att tvivla på vår tyska motståndskraft över det följande året, så kunde jag icke vara i okunnighet om denna krafts betänkliga avtagande hos våra allierade. Vi måste med alla medel eftersträva att komma till ett framgångsrikt slut. Detta var det mer eller mindre högt uttalade kravet hos alla våra bundsförvanter. Man kan däremot icke invända, att även våra fiender hade nått yttersta randen av mänsklig och andlig prestationsförmåga. De kunde, om vi icke anfölle dem, draga ut på kriget ännu i åratal, och den av dem, som icke hade velat medverka, skulle helt enkelt av de andra tvingats härtill. En småningom inträffande utmattningsdöd skulle otvivelaktigt bliva vår lott, sedan vi icke kunnat ställa fienden inför en dylik. Även när jag har mitt fäderneslands nuvarande olycka för ögonen, hyser jag den bergfasta övertygelsen, att medvetandet hos detsamma att hava insatt sin sista kraft för sin tillvaro och sin ära skall lända det till större nytta vid dess inre uppbyggande, än om kriget hade slutat i en småningom tilltagande utmattning, som stegrats ända till kraftlöshet. Det öde, som det nu måste bära, skulle det ändock icke hava undgått, men väl skulle den upplyftande tanken på ett oförlikneligt hjältemod saknats. Jag söker ett exempel i historien och finner, att vapenglansen från Preussisch-Eylau, även om den icke kunde förändra det gamla Preussens öde, dock lyste som en stjärna i det nattsvarta mörkret åren 1807—1812. I dess glans fann mången uppbyggelse och lärdom. Skulle det tyska hjärtat nu hava blivit annorlunda? Mitt preussiska hjärta klappar i den andan.

SPA OCH AVESNES.

Med bifall till vår framställning förlades på Hans majestät kejsarens befallning det tyska stora högkvarteret den 8. mars till Spa. Förflyttningen betingades av de kommande operationerna på västfronten. Från det nya högkvarteret kunde vi på kortare väg än från Kreuznach nå de numera viktigaste delarna av vår västra front. Som vi därjämte i möjligast omedelbara närhet ville följa de blivande händelserna, valde vi dessutom Avesnes till ett slags framskjuten uppehållsplats för högsta krigsledningen. Dit anlände vi den 19. mars med största delen av generalstaben och befunno oss därmed i centrum för de armégrupp- och armékvarter, vilka skulle spela huvudrollen i den förestående, avgörande striden.

Stadens utseende får till det yttre sin prägel av dess gamla kyrkas mäktiga, fasta byggnad. Delvis förfallna eller ännu befintliga delar av befästningsanläggningar erinra om, att Avesnes i forna tider spelat en krigshistorisk roll. Så vitt jag minnes, hade 1815 delar av den preussiska armén efter slaget vid Belle Alliance satt sig i besittning av den dåvarande fästningen och sedermera dragit vidare i riktning mot Paris. Av kriget 1870—71 hade trakten icke berörts.

Staden, som ligger helt inbäddad i grönska, är en tyst landsortsstad. Genom vår närvaro erhöll den en blott föga livligare prägel. Själv befann jag mig där efter 47 år åter för längre tid bland fransk befolkning. De olika gatutyperna föreföllo mig jämförda med tiden 1870—71 så oförändrade, att jag kunde glömma den mellanliggande tidrymden. Sålunda sutto nu som då invånarna framför sina dörrar, männen för det mesta tysta, försjunkna i betraktelser, kvinnorna livliga, skötande konversationen, barnen på lekplatsen under glada lekar och sång som mitt i djupaste fred. Lyckliga ungdom!

Vår långa vistelse i Avesnes bekräftade för övrigt hos mig den allmänna erfarenheten, att den franska befolkningen med värdighet fogade sig i det hårda öde, som krigets långa varaktighet dragit över dem. Vi hade ingen anledning att tillgripa några som helst särskilda åtgärder för upprätthållande av ordningen eller ens till vårt skvdd, utan kunde tvärtom inskränka oss till att endast trygga vår arbetsro.

Hans majestät kejsaren tog icke sitt kvarter i Avesnes, utan uppehöll sig under tiden för de följande stora händelserna uti sitt extratåg. Detta förflyttades allt efter krigsläget. Den veckolånga vistelsen uti de trånga utrymmena på tåget kan tjäna som bevis för vår krigsherres anspråkslöshet. Under denna tid gick han fullkomligt upp i sin här. Hänsyn till existerande faror, eventuellt från fientliga flygare, lågo utanför kejsarens tankevärld.

Uppehållet i Avesnes beredde mig under loppet av de närmaste månaderna tillfälle att oftare än hittills komma i personlig beröring med så väl våra armégrupp- och arméchefer som med övriga högre staber. Alldeles särskilt hälsade jag med glädje möjligheten att se truppofficerare hos mig. Deras krigserfarenheter och deras övriga för det mesta med gripande enkla ord berättade krigsupplevelser voro för mig av högt intresse, icke blott ur krigisk utan även ur allmänt mänsklig synpunkt.

De tillfälliga besöken vid det masuriska regemente, som bar mitt namn, vid det gardesregemente, i vars led jag stått som ung officer under tvenne krig, vid det oldenburgska infanteriregemente, över vilket jag först fört befäl såsom regementschef, beredde mig en alldeles särskild glädje. Visserligen funnos endast ett fåtal kvar av fredspersonalen, men i det nya släktet återfann jag den gamla soldatandan. De flesta av officerarna och manskapet såg jag för första och många även för sista gången. Ära vare deras minne!