Världsmarknaden/Kap 21

←  Kapitel 20

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman En tvist om en arvtagerska

Kapitel 22  →

TJUGOFÖRSTA KAPITLET.
En tvist om en arvtagerska.

Varje ung dam, som är begåvad med sådana egenskaper som de vilka miss Swartz ägde, kan bli älskad, och en stor, ärelysten dröm bemäktigade sig gamle mr Osbornes själ — en dröm, vilken besagda unga dam skulle förverkliga. Han uppmuntrade med den allra största hänförelse och välvilja sina döttrars älskvärda tycke för den unga arvtagerskan och förklarade, att det gjorde hans fadershjärta den innerligaste glädje att se sina döttrars kärlek så väl placerad.

— Ni ska, sade han till miss Rhoda, i vår ringa boning vid Russell Square inte finna den glans och rang, varvid ni, min unga dam, är van i West-End. Mina döttrar äro enkla och oegennyttiga flickor, men deras hjärtan sitta på rätta stället, och de ha fattat en tillgivenhet för er, som länder dem till all heder — ja, sannerligen, till all heder. Jag är en enkel, rättfram, ringa engelsk köpman — men en redlig och hederlig man, såsom mina aktade vänner Hulker och Bullock kunna intyga, vilka voro er salige begråtne fars korrespondenter. Ni ska i oss finna en enig, enkel, lycklig och jag tror mig kunna säga aktad familj — ni ska finna ett tarvligt bord och ett tarvligt folk, men en varm välkomnad, min bästa miss Rhoda — låt mig kalla er Rhoda, ty mitt hjärta känner sig så varmt draget till er. Jag är en öppen och okonstlad man, och jag tycker om er. Ett glas champagne! Hicks, champagne åt miss Swartz!

Det lider föga tvivel, att gamle Osborne verkligen trodde allt vad han sade, och att flickorna voro fullt uppriktiga i sina vänskapsbetygelser mot miss Swartz. Folk på världsmarknaden fästa sig helt naturligt vid rika personer. Om även helt vanligt och simpelt folk äro benägna att skänka den stora rikedomen en vänlig blick (och jag trotsar varje medlem av den engelska allmänheten att kunna neka, att begreppet rikedom har någonting vördnadsbjudande och behagligt för honom, och jag trotsar er att kunna neka, att ni, ifall ni får höra att den person, som sitter bredvid er vid bordet, har en halv million, betraktar honom med ett visst deltagande) — om, säger jag, enkelt och tarvligt folk ser välvilligt på penningen, med hur mycket större respekt betraktas den icke av de gamla världsmänniskorna och mammonsbarnen! Deras ömma känslor rusa ut för att möta och välkomna penningen, och vänskapen för de intressanta ägarna av den vaknar genast av sig själv. Jag känner några respektabla personer, vilka icke anse sig äga rättighet att hysa vänskap för någon individ, som icke äger en viss förmögenhet eller en ställning i samhället. De giva sina känslor luft endast vid passande tillfällen. Och ett bevis härpå är, att största delen av den Osborneska familjen, som icke på femton år hade varit i stånd att hysa ett hjärtligt deltagande för Amalia Sedley, under loppet av en enda afton blev så förtjust i miss Swartz, som den mest romantiske försvarare av vänskap vid första ögonkastet någonsin kunde önska.

Vilket parti skulle hon icke vara för George (tänkte systrarna och miss Wirt) och hur mycket bättre än den där obetydliga lilla Amalia! En sådan elegant ung man, som han, med sitt vackra utseende, sin samhällsställning och sina talanger, vore just den rätta mannen åt henne. Drömmar om baler vid Portland Place, presentationer vid hovet och umgänge med halva högadeln fyllde de unga damernas själ och sinnen, och de talade icke med sin älskade nya vän om någonting annat än George och hans förnäma bekantskaper.

Gamle Osborne tyckte ävenledes, att detta skulle vara ett präktigt parti för hans son. Han skulle lämna armén, komma in i parlamentet och spela en roll inom modets och rangens värld. Hans blod sjöd av hederlig engelsk stolthet, då han såg namnet Osborne adlat i hans sons person och tänkte på att han möjligen skulle komma att bli stamfar åt en ärorik avkomma av baroneter. Han snokade och forskade så länge i City och på börsen, till dess han fick veta allt, som rörde den unga arvtagerskans förmögenhet, hur hennes pengar voro placerade och var hennes egendomar lågo. Unge Fred Bullock, av vilken han erhöll många värderika upplysningar, skulle gärna själv gjort ett bud på henne (detta var den unge bankirens sätt att uttrycka sig), såframt han icke hade legat för ankar hos Maria Osborne. Men då han icke var i stånd att få henne till hustru, gillade den oegennyttige Fred henne högeligen såsom svägerska.

— Det är bäst att George genast griper sig an och söker att vinna henne, var hans råd. Smid medan järnet är varmt — medan hon ännu är färsk i staden. Om några få veckor kommer kanske någon satans junker från West-End med en titel och inte ett öre på fickan och sticker ut oss cityfolk samt och synnerligen, liksom lord Fitzrufus gjorde förlidet år med miss Grogram, som var öppet förlovad med Podder i firman Podder & Browns. Ju förr det sker, desto bättre, mr Osborne, det är min tanke om saken, sade den skalken. Då Osborne hade lämnat kontoret, påminde sig emellertid mr Bullock Amalia, vilken vacker flicka hon var och hur ömt hon hade varit fäst vid George Osborne, och så ägnade han minst tio sekunder av sin dyrbara tid åt att beklaga den olycka, som drabbat den stackars unga flickan.

Medan sålunda George Osbornes bättre känslor jämte hans gode vän och skyddsande Dobbin förde den pliktförgätne tillbaka till Amalias fötter, gjorde Georges far och systrar upp för honom detta lysande parti, vilket de aldrig drömde om att han skulle kunna motstå.

Då den äldre Osborne gav vad han kallade "en vink", var det icke möjligt för den allra slöaste att misstaga sig på hans mening. När han sparkade en betjänt utför trapporna, kallade han detta en vink åt den senare att lämna tjänsten. Med sin vanliga öppenhet och finkänslighet sade han till mrs Haggistoun, att han skulle ge henne en växel på tiotusen pund samma dag som hans son gifte sig med hennes skyddsling, och kallade detta anbud en vink och ansåg det såsom ett mycket fint, diplomatiskt schackdrag. Slutligen gav han George en annan dylik vink rörande arvtagerskan och befallde honom att tvärt gifta sig med henne, alldeles så som han skulle ha befallt sin taffeltäckare att draga korken ur en butelj eller sin bokhållare att skriva ett brev.

Denna befallande vink förbryllade George i hög grad. Han befann sig just nu i det första sällhetsruset i anledning av sitt nya frieri till Amalia, och kontrasten mellan hennes sätt och utseende och den rika arvtagerskans gjorde tanken på en förening med den senare ännu mera förhatlig för honom. Vagnar och operaloger kunna visst vara bra, tänkte han, men att visa sig offentligt i dem vid sidan av en dylik mahognyfärgad förtjuserska… Lägg härtill, att den yngre Osborne var lika envis som den äldre; att han, då han önskade någonting, var lika fast i sitt beslut att vinna det och att han, då han blev ond, var lika häftig som fadern själv i sina strängaste och strävaste ögonblick.

Första gången, då fadern formligen gav honom vinken om att nedlägga sin hyllning vid miss Swartz' fötter, hade George sökt att dagtinga med den gamle herrn.

— Ni borde ha tänkt på den saken förr, sir, sade han. Det låter sig inte göra nu, då vi varje dag vänta på order att rycka ut. Vänta till min återkomst, ifall jag kommer tillbaka.

Därefter föreställde han honom att tiden, då man dagligen kunde vänta att regementet skulle lämna England, vore särdeles illa vald, och att de få dagar, vilka de ännu kunde komma att dröja hemma, måste ägnas åt yrkets bestyr och icke åt frieri — och att det skulle bli tids nog att tänka på det senare, då han kom hem såsom major — ty det lovar jag er, min far, sade han med en självförnöjd min, att ni på ett eller annat sätt ska komma att få läsa George Osbornes namn i tidningarna.

Faderns svar härpå grundade sig på de underrättelser han hade fått i City och lydde sålunda: att West-End-sprättarna ofelbart skulle komma och lägga beslag på den rika arvtagerskan, ifall de fingo tid på sig därtill; att han, om han också icke gifte sig med miss Swartz, åtminstone borde skaffa sig ett skriftligt äktenskapslöfte av henne, vilket skulle sättas i verket, då han kom tillbaka till England — samt att den, som kunde få tiotusen pund om året genom att stanna hemma, vore en narr, ifall han riskerade sitt liv utomlands.

— Jaså, ni vill kanske att jag ska bli utpekad som en feg stackare, och se vårt namn vanhedrat för miss Swartz' pengars skull? inföll George.

Den gamle herrn studsade vid denna anmärkning; han hade ingenting att svara därpå, men hans beslut var emellertid fattat, och han sade:

— Du äter middag här i morgon, förstår du, och varenda dag miss Swartz kommer hit, är du här för att ägna henne din hyllning. Om du behöver pengar, så säg bara till åt Chopper.

Sålunda lades för Georges planer i avseende på Amalia ett nytt hinder i vägen, varom han och Dobbin hade mer än en förtrolig rådplägning. Hans väns tanke om hur han borde handla, känna vi redan, och vad Osborne själv angår, så gjorde ett eller par nya hinder honom endast så mycket fastare i sin föresats, då han en gång hade beslutit något.

Det mörka föremålet för den sammansvärjning, vilken cheferna för den Osborneska familjen hade ingått, var fullkomligt okunnig om deras planer rörande henne (vilka, eget nog, hennes vän och "förkläde" icke hade spritt ut), och som hon tog de unga damernas smicker för verklig känsla och, efter vad vi förut haft tillfälle att visa, var av en mycket varm och häftig natur, besvarade hon deras tillgivenhet med en verklig tropisk glöd. Och om sanningen måste sägas ut, misstänker jag, att även hon hade någon självisk dragningskraft till det Osborneska huset och, kort sagt, tyckte George Osborne vara en bra vacker och intagande ung man. Hans polisonger hade gjort intryck på henne redan första gången hon såg dem på en bal hos herrarna Hulkers; och efter vad vi veta, var hon icke den första kvinna, som hade blivit tjusad av dem. George hade en på en gång svassande och melankolisk, smäktande och käck min och hållning. Han såg ut som en man, som hade passioner, hemligheter och personliga tärande sorger och äventyr. Hans röst var djup och klangfull. Han kunde säga, att det var en varm afton eller bjuda sin moitié en glace med en så dyster och förtrolig ton, som om han ville underrätta henne om hennes mors död eller inleda en kärleksförklaring. Han överglänste vida alla de unga sprättarna i hans fars krets och var hjälten bland dessa tredje rangens män. Några få gjorde narr av honom och hatade honom. Några, i likhet med Dobbin, voro hans fanatiske beundrare. Och hans polisonger hade börjat att förrätta sitt verk och linda sig omkring miss Swartz' känslor.

Så ofta det fanns någon utsikt att sammanträffa med honom, skyndade denna enkla och godhjärtade unga dam i största hast för att besöka sina kära vänner, de unga damerna Osborne. Hon gav ut en hel hop pengar för nya klänningar och armband och hattar med ofantliga plymer. Hon prydde sin person så gott hon möjligen kunde för att behaga besegraren och visade alla sina små talanger för att vinna hans ynnest. Flickorna plägade med det allra största allvar be henne göra litet musik, och hon sjöng sina tre sånger och spelade sina två små stycken så ofta de bådo henne därom, och det med allt större nöje för sig själv. Under dessa angenäma förströelser sutto miss Wirt och "förklädet" bredvid och studerade i adelskalendern och talade om adeln.

Dagen efter sedan George hade fått den där vinken av sin far och en kort stund före middagstimmen satt han och hängde i en soffa i en fullkomligt naturlig, melankolisk ställning, som klädde honom väl. Han hade enligt sin pappas uppmaning varit hos mr Chopper i City (ehuru den gamle herrn gav sin son stora summor, ville han dock aldrig giva honom något fixt och bestämt underhåll och belönade honom endast då han var vid gott lynne); därefter hade han tillbragt tre timmar tillsammans med Amalia, hans kära lilla Amalia, i Fulham, och kom så hem för att finna sina systrar i vidlyftiga, stärkta muslinsklänningar i salongen, medan gummorna kacklade i bakgrunden och miss Swartz lyste i sin favoritklänning av ambrafärgat siden, med turkosarmband, otaliga ringar, blommor, plymer och allt slags krimskrams, ungefär lika elegant utstyrd som en kvinnlig sotare på första maj.^[1]

Sedan flickorna förgäves sökt att draga honom in i samtalet, började de att prata om moder och den sista kuren på hovet, till dess han blev alldeles utled vid deras pladder. Han jämförde deras sätt med lilla Amalias — deras gälla och spruckna röster med hennes ömma, klangfulla toner; deras hållning och deras armbågar och deras stärkelse med hennes enkla, milda rörelser och blyga behag. Stackars Swartz satt på en plats, där Amalia hade brukat sitta. Hennes juvelsmyckade händer lågo utbredda i hennes brandgula knä. Hennes krimskrams och örringar pinglade och hennes stora ögon rullade omkring. Hon satt med fullkomlig självbelåtenhet och gjorde ingenting och tyckte sig vara förtjusande. Systrarna hade aldrig sett någonting som klädde henne så väl som den där sidenklänningen.

— Förbanna mig, sade George sedan till en förtrogen vän, såg hon inte ut som en kinesisk docka, som ingenting annat har att göra hela dagen i ända än att grina och vagga med huvudet. Det var min själ endast med möda jag kunde hålla mig ifrån att kasta soffkudden på henne. Detta känsloutbrott kvävde han emellertid.

Systrarna började nu att spela "Slaget vid Prag".

— Stopp med det där fördömda klinket! röt George i ett anfall av ursinne från soffan. Det gör mig alldeles galen. Var god och spela någonting, ni, miss Swartz. Sjung någonting — vad som helst utom "Slaget vid Prag".

— Ska jag sjunga Blåögda Mary eller arian? frågade miss Swartz.

— Sjung den vackra arian! sade systrarna.

— Den ha vi hört förut, svar ade misantropen i soffan.

— Jag kan sjunga Fleuve du Tage, sade miss Swartz i ödmjuk ton, om jag bara hade orden. Detta var det sista stycket i den hedervärda unga damens samling.

— Ah! den sången ha vi! ropade Maria och gick för att hämta den notbok, i vilken den stod.

Nu hände det sig så, att denna sång, som just nu var på högsta modet, hade blivit förärad de unga damerna av en ung väninna till dem, vars namn stod på titelbladet, och sedan miss Swartz slutat sången med Georges bifall (ty han erinrade sig att den var ett av Amalias älsklingsstycken) och kanske hoppades på ett dakapo och under tiden satt och bläddrade i notbladen, kom hennes | ögon att falla på titelbladet, där hon såg "Amalia Sedley" stå skrivet i ett hörn.

— Kors i alla dar! utbrast miss Swartz och svängde sig häftigt om på sin pianostol, är det min Amalia? Amalia som var i miss Pinkertons skola? Jag vet att det är hon. Det är hennes stil och — berätta mig om henne — var är hon?

— Tala inte om henne! sade miss Maria Osborne helt hastigt. Hennes familj har vanhedrat sig. Hennes far bedrog pappa, och vad henne angår, så får hon aldrig nämnas här.

Detta var miss Marias vedergällning av Georges utfall mot "Slaget vid Prag".

— Är ni en vän till Amalia? sade George och sprang upp. Gud välsigne er för det, miss Swartz. Tro inte vad flickorna säga. Hon är i alla händelser inte det ringaste tadelvärd. Hon är den bästa…

— Du vet ju att du inte får tala om henne, George, ropade Jane. Pappa har förbjudit det.

— Vem är det väl som hindrar mig att göra det? utbrast George. Jag vill tala om henne. Jag säger, att hon är den bästa, den mildaste, den sötaste flicka i England, och att mina systrar inte äro värda att hålla ljusen åt henne; hennes far må för övrigt vara bankrutt eller icke. Om ni håller av henne, så besök henne, miss Swartz; hon är i behov av vänner nu, och jag säger: Gud välsigne envar som visar sig som vän mot henne. Envar, som talar vänligt om henne, är min vän, och envar, som talar emot henne, är min ovän. Tack, miss Swartz! och så gick han fram och tryckte hennes hand.

— George! George! ropade en av systrarna i bönfallande ton.

— Jag säger, sade George kärvt, att jag tackar envar som älskar Amalia Sed…

Han hejdade sig. Gamle Osborne stod inne i rummet med ett ansikte, som var blygrått av raseri och med ögon, som liknade brinnande kol.

Ehuru George hade stannat mitt i meningen, skulle han, då hans blod nu en gång väl hade kommit i svallning, icke låtit skrämma sig av alla de Osborneska generationerna; han hämtade sig ögonblickligen åter och besvarade sin fars hotande blick med en annan, som talade så tydligt om beslutsamhet och trots, att den äldre i sin tur förlorade modet och såg bort. Han kände, att timmen för den stora striden nu var slagen.

— Låt mig få föra er ned till middagen, mrs Haggistoun, sade han. Bjud miss Swartz din arm, George! och därmed satte de sig i gång.

— Miss Swartz, jag älskar Amalia, och vi ha varit förlovade i nästan hela vårt liv, sade Osborne till sin dam, och under hela middagen pratade och sladdrade han med en munvighet, som överraskade honom själv och gjorde hans far dubbelt nervös vid tanken på den strid som skulle komma att äga rum, så snart damerna hade avlägsnat sig.

— Olikheten mellan dessa två bestod däri, att medan fadern var häftig och våldsam, hade sonen tre gånger faderns mod och beslutsamhet och kunde icke blott göra en attack, utan även motstå en sådan, och då han nu insåg att det ögonblick var inne, då striden mellan honom och fadern skulle komma att avgöras, åt han sin middag med fullkomlig köld och matlust innan fäktningen började. Gamle Osborne var däremot nervös och drack mycket. Han stammade i sin konversation med damerna vid sin sida; Georges köld gjorde honom nämligen endast mera uppbragt. Han blev nästan halvt ursinnig över att se det lugn, varmed George lade ifrån sig sin servett och med en svassande bugning öppnade dörren för att släppa ut damerna, samt hur han därefter slog i ett glas vin åt sig, smuttade på det och såg sin far rakt i ansiktet, som om han velat säga: — Gardet skjuter först! Gubben Osborne förstärkte ävenledes sin ammunition, men hans karaff klingade mot glaset, då han ville lyfta det.

Sedan han dragit ett djupt andetag, började han med ett purpurrött ansikte sålunda:

— Hur vågar ni, sir, i dag inför miss Swartz nämna denna persons namn i min salong? Jag frågar er, sir, hur ni vågar det?

— Håll! sade George. Nämn inte ordet "våga" sir. "Våga" är inte ett ord att begagna mot en kapten vid engelska armén.

— Jag tänker säga vad jag vill till min son, sir. Jag kan göra honom arvlös, om jag vill. Jag kan göra honom till en tiggare, om det behagar mig. Jag ämnar säga vad jag vill.

— Jag är en gentleman, ehuru jag är er son, sir, svarade George stolt, och jag anhåller att alla meddelanden, ni har att göra mig, eller alla befallningar, ni behagar giva mig, måtte framställas i det slags språk, som jag är van att höra.

Så ofta sonen antog sitt stolta sätt, kände sig fadern antingen häpen och förlägen eller också uppbragt. Gamle Osborne hyste en hemlig bävan för sin son såsom en mera bildad och förfinad person än han själv.

— Min far gav mig inte den uppfostran du fått eller de förmåner du haft eller de pengar du erhållit. Om jag hade haft det umgänge, som visst folk haft genom mina tillgångar, skulle min son kanske inte haft anledning att skryta med sin överlägsenhet och sina förnäma vänner (dessa ord yttrades i den äldre Osbornes mest sarkastiska ton). Men på min tid ansågs inte den för en gentleman som förolämpade sin far. Om jag hade tillåtit mig någonting sådant, skulle min far ha kastat mig utför trapporna.

— Jag har inte förolämpat er, sir. Jag bad er bara erinra er, att er son är en gentleman likaväl som ni själv. Jag vet ganska väl att ni ger mig fullt upp med pengar, sade George, i det han lekte med en sedelbunt, som han på morgonen hade fått av mr Chopper. Ni påminner mig alltför ofta därom för att jag skulle kunna glömma det.

— Jag skulle önska att du ville minnas andra saker lika väl, svarade fadern. Jag skulle önska, att ni ville minnas att jag är herre och husbonde i detta hus — så länge ni behagar hedra det med ert sällskap, herr kapten — och att det där namnet — att du — att jag…

— Att vad för slag, sir? frågade George med en aldrig så litet sarkastisk min och ton, i det han slog i ett nytt glas vin åt sig.

— Att, utbrast fadern med en häftig ed, det där Sedleyska namnet aldrig får nämnas här, sir — att ingen enda av det där fördömda följet får nämnas här!

— Det var inte jag som först nämnde miss Sedleys namn. Det var mina systrar, som talade illa om henne inför miss Swartz, och så sant jag lever, ämnar jag inte försvara henne vart jag kommer. Ingen ska i min närvaro tala om detta namn på ett föraktfullt sätt. Jag tycker att vår familj redan tillfogat henne tillräckligt mycken oförrätt och att den nu kan upphöra att nedsätta och förtala henne, då hon är olycklig. Jag kommer att mana ut och skjuta varenda mansperson, utom er, som säger ett ord emot henne.

— Gå på, sir, gå på! ropade den gamle herrn med ögon som blängde så vilt, att de tycktes vilja falla ur sina hålor.

— Gå på med vad, sir? Med att tala om det sätt, varpå vi behandlat denna ängel till flicka? Vem var det som uppmanade mig att älska henne? Jo, detta var ert eget verk. Jag skulle möjligen kunnat välja på annat håll och syfta högre än er krets, men jag lydde er. Och nu, då hennes hjärta tillhör mig, befaller ni mig att kasta bort det och straffa henne, ja, kanske döda henne — för annat folks fel. Det är, vid gud, en verklig skam, sade George, arbetande upp sig till passion och hänförelse under det han talade, att driva gäck med en stackars flickas känslor — och helst med en sådan ängel som hon — så överlägsen dem bland vilka hon levat, att hon skulle kunnat väcka avund, om hon inte på samma gång vore så god och mild, att det är förvånande att någon kan djärvas att hata henne. Om jag överger henne, förmodar jag att ni förlåter mig?

— Jag vill inte veta av något sådant där sentimentalt nonsens och humbug här, sir! ropade fadern. Det kommer inte att bli några tiggargiften i min familj. Om ni behagar kasta bort åttatusen pund om året, som ni kunde få bara ni begärde dem, så gärna för mig, men då får ni också, förbanna mig, ta ert pick och pack och lämna det här huset, sir. En gång för alla, vill ni göra som jag säger er, sir, eller vill ni inte?

— Gifta mig med den där mulattskan? sade George och drog upp sina löskragar. Jag tycker inte om färgen, sir. Säg åt den där svarten, som sotar mittemot Fleet Market, sir. Jag ämnar inte gifta mig med någon hottentott-Venus.

Mr Osborne ryckte ursinnigt i den sträng, medelst vilken han plägade kalla på taffeltäckaren, när han ville ha vin — och nästan svart i ansiktet befallde han denne tjänsteande att säga till om kapten Osbornes vagn.

— Nu är det gjort! sade George, då han en timme därefter kom helt blek in i kafferummet hos Slaughters.

— Vilket, min gosse? sade Dobbin.

George berättade nu vad som tilldragit sig mellan honom och hans far.

— Jag gifter mig med henne i morgon, tillade han med en ed. Jag älskar henne mera för varje dag, Dobbin.

1. Anspelning på en komisk festprocession, som Londons skorstensfejare brukade föranstalta den första maj. Jämför Dickens skiss: the First of May. Ö. a.