Världsmarknaden/Kap 22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 23 → |
TJUGOANDRA KAPITLET.
Ett giftermål och ett stycke av en smekmånad.
Även de mest hårdnackade och modiga fiender kunna icke hålla stånd mot hunger, och sålunda kände sig den äldre Osborne tämligen lugn i fråga om sin motståndare i den strid vi nyss skildrat och väntade tillitsfullt på, att George skulle giva sig på nåd och onåd, så snart tillförseln började att tryta. Visserligen var det bra illa att pojken hade erhållit nya förråd samma dag som den första sammandrabbningen ägde rum, men denna hjälp skulle endast vara tillfällig, tänkte gamle Osborne, endast något litet fördröja Georges underkastelse. Intet meddelande ägde under några dagar rum mellan far och son. Den förre kände sig förtretad, men icke orolig över denna tystnad, ty, tänkte han, han visste var han kunde sätta tumskruven på George och avvaktade endast resultatet av denna operation. Han meddelade systrarna roten och upphovet till tvisten, men befallde dem att icke låtsa därom, utan välkomna George, då han kom tillbaka, som om ingenting hänt. Det dukades varje dag för honom som vanligt, och måhända väntade den gamle herrn med en viss oro på honom, men han syntes icke till. Någon frågade efter honom hos Slaughters, men där svarades, att han och hans vän kapten Dobbin hade lämnat staden.
På en stormig och ruskig dag i slutet av april, då regnet piskade stenläggningen på den uråldriga gata, vid vilken gamle Slaughters kaffehus fordom låg, kom George Osborne in i kafferummet med ett mycket blekt och medtaget utseende, ehuru han var särdeles elegant klädd i blå frack med blanka knappar och en vacker gul väst, såsom modet var den tiden. Där befann sig även hans vän kapten Dobbin, ovanligt nog utan den uniformsrock och de ljusgrå benkläder, som vanligen höljde hans gängliga person, och likaledes klädd i blå frack med blanka knappar.
Dobbin hade varit i kafferummet i en timme eller mera. Han hade tittat i alla tidningarna, utan att kunna läsa en enda. Han hade många tjog gånger sett på klockan och ut på gatan, där regnet störtade ned, och på folket, som traskade förbi i galoscher och kastade långa skuggor på de skinande stenarna; han trummade på bordet; han bet fullständigt av sina naglar, nästan ända intill köttet (han hade för vana att på detta sätt pryda sina stora, grova händer); han balanserade teskeden skickligt på gräddkannan, slog ned den etc etc. och visade, kort sagt, dessa tecken till oro och gjorde dessa förtvivlade försök att förströ sig, vilka människor pläga tillgripa, då de äro mycket oroliga och i spänd väntan på något.
Några av hans kamrater, som voro gäster där inne i rummet, gycklade med honom i anledning av hans eleganta dräkt och oroliga sätt. En av dem frågade honom, om han ämnade fara och låta viga sig. Dobbin skrattade och sade, att han, då detta skedde, skulle skicka den frågande (major Wagstaff vid ingenjörkåren) en bit av bröllopstårtan. Slutligen inträdde kapten Osborne, mycket elegant klädd, men mycket blek och uppskakad, såsom vi redan nämnt. Han torkade sitt bleka ansikte med en stor gul ostindisk silkesnäsduk, som var ofantligt parfymerad. Han skakade hand med Dobbin, såg på klockan och sade åt kyparen John, att han skulle servera honom curaçao. Av detta hjärtstyrkande medel tömde han några glas med en nervös brådska. Hans vän frågade honom med ett visst deltagande hur han mådde.
— Kunde inte få en blund i mina ögon på hela natten, Dob, sade han. Infernalisk huvudvärk och feber. Steg upp klockan nio och gick till Hummums för att taga mig ett bad. Vet du, Dob, jag känner mig alldeles så som den där morgonen, då jag duellerade med Rocket i Quebec, — Så gör jag med, svarade William. Jag var fanken så mycket mera nervös den morgonen än du. Jag kommer ihåg, att du tog dig en duktig frukost. Ät någonting nu.
— Du är en präktig gammal hederspascha, Will. Jag vill dricka din skål, gamle gosse, och säga farväl åt…
— Nej, nej, två glas äro nog, inföll Dobbin. Tag bort likörerna, John. Tag litet cayennepeppar till din kyckling. Men skynda dig, ty vi måste snart ge oss av.
Klockan fattades vid pass en halvtimme i tolv, då detta korta möte och samtal ägde rum mellan de båda kaptenerna. En vagn, i vilken kapten Osbornes betjänt lagt sin herres necessär och restoalett, hade en stund hållit utanför, och in i denna skyndade nu de båda herrarna under ett paraply, medan betjänten satte sig upp på kuskbocken, förbannande regnet och vätan hos kusken, som satt och ångade bredvid honom.
— Vi skola finna ett bättre åkdon än det här vid kyrkporten, och det är alltid en tröst, sade han.
Och vagnen skramlade framåt och tog vägen nedåt Piccadilly, där Aspley House och S:t Georges hospital ännu buro sin röda målning; där det fanns oljelyktor, där Achilles ännu icke var född eller Pimlicobågen upprest eller det ohyggliga vidunder till ryttarstaty[1], som höjer sig över detta och trakten däromkring — och så foro de ned förbi Brompton till ett litet kapell nära Fulham Road.
En kalesch förspänd med fyra hästar höll utanför kyrkan och därjämte en vagn av det slag som kallades glasvagnar. Endast några få dagdrivare voro samlade där, till följd av det ohyggliga regnandet.
— För tusan, sade George. Jag sade ju att det inte skulle vara mer än ett par!
— Min herre ville nödvändigt ha spann, sade mr Josef Sedleys betjänt, som var i tjänstgöring här, och han och mr Osbornes betjänt kommo överens om, under det de följde George och William in i kyrkan, att det var en riktigt knusslig tillställning, med knappast så mycket som en frukost och en bröllopsrosett.
— Nå, ha vi dig då äntligen, sade vår gamle vän Josef Sedley, som nu trädde ut. Du kommer fem minuter för sent, George, min gosse. En sådan dag det är! Fördöme mig är det inte alldeles som början till regntiden i Bengalen, men du ska finna min vagn vattentät. Kom med nu, min mor och Malla vänta i sakristian.
Josef Sedley var riktigt storståtlig. Han var fetare än någonsin. Hans löskragar voro högre än vanligt; hans ansikte var ännu mera rött, och hans krås jäste stolt ut ur hans brokiga väst. Lackerade stövlar voro då ännu icke uppfunna, men "hessarna" på hans vackra ben glänste till den grad, att de måste ha varit just precis det par, vid vilket herrn på den gamla planschen plägade raka sig, och på hans ljusgröna frack blommade en vacker bröllopsrosett, lik en stor vit magnolia.[2]
Kort sagt, George hade tagit det stora steget och skulle nu gifta sig. Därav hans blekhet och nervositet — hans sömnlösa natt och hans oro på morgonen. Jag har hört folk, som genomgått samma pers, erkänna att de känt samma oro. Efter tre eller flera ceremonier blir man visserligen van vid det, men det första försöket är hemskt, det medger envar.
Bruden var klädd i en brun sidenpelis (efter vad kapten Dobbin senare berättade för mig) och bar en halmhatt med ett ljusrött band; över hatten hade hon en slöja av vita Chantillyspetsar, en gåva av mr Josef, hennes bror. Kapten Dobbin själv hade anhållit om tillåtelse att få presenta henne en guldklocka med dito kedja, med vilken hon lyste vid ifrågavarande tillfälle, och hennes mor gav henne sin diamantbrosch, nästan den enda prydnad den gamla damen hade kvar. Under vigselceremonien satt mrs Sedley och lipade betydligt i en bänk, tröstad av den irländska tjänstflickan och mrs Clapp från huset där hon bodde. Gamle Sedley hade icke velat vara närvarande. Josef föreställde brudens far, medan kapten Dobbin tjänade sin vän i samma egenskap.
Det fanns ingen i kyrkan, med undantag av de officierande personerna och den lilla bröllopsskaran och deras tjänare. De båda betjänterna sutto helt stolt på långt avstånd. Regnet föll smattrande mot rutorna, och man kunde under pauserna i vigselceremonien höra det och gamla mrs Sedleys snyftningar borta i bänken. Prästens röst återljöd dystert i den tomma kyrkan. Osbornes "ja" ljöd i en mycket djup bas, och Amalias svar kom upp till hennes läppar från djupet av hennes hjärta, men hördes knappast av någon, med undantag av kapten Dobbin.
Då ceremonien var avslutad, trädde Josef Sedley fram och kysste sin syster, bruden, för första gången på många månader — Georges dystra min var försvunnen, och han såg nu helt stolt och strålande ut.
— Det är nu din tur, William, sade han och lade sin hand ömt på Dobbins axel, och Dobbin gick fram och vidrörde Amalias kind med sina läppar.
Därefter gingo de in i sakristian och skrevo sina namn i kyrkboken.
— Gud välsigne dig, gamle Dobbin, sade George, i det han kramade hans hand, med någonting likt en fuktighet glänsande i ögat. William svarade endast med en nick. Hans hjärta var för fullt för att tillåta honom att säga något.
— Skriv genast och kom ned så fort som du möjligen kan, sade Osborne.
Sedan mrs Sedley hade tagit ett hysteriskt avsked av sin dotter, steg det nygifta paret upp i kaleschen.
— Ur vägen, edra små kanaljer, ropade George åt en hop små kyttare, som våta som tuppar stodo och hängde vid kyrkdörren. Regnet slog bruden och brudgummen i ansiktet, då de stego upp i vagnen. Postiljonernas bandrosor hängde och slängde på deras genomvåta jackor. De få barnen uppgåvo ett ömkligt hurrarop, i det vagnen for bort, stänkande smuts omkring sig.
William Dobbin stod i kyrkportalen och såg på — och en ömklig figur gjorde han, där han stod. Den lilla åskådarhopen gjorde narr av honom, men han gav icke akt på dem eller deras skratt.
— Följ med hem och tag en liten frukostrisp, Dobbin, ropade en röst bakom honom; en fet hand lade sig i detsamma på hans axel och tvang honom att taga sina ögon från den bortilande vagnen. Men kapten Dobbin var icke vid lynne att festa tillsammans med Josef Sedley. Han förde den gråtande gamla damen och hennes följe upp i vagnen hos Josef och lät dem fara utan att yttra ett ord vidare. Även denna vagn for sin väg, och barnskaran uppgav ett nytt sarkastiskt hurra.
— Där ha ni, edra små stackare! sade Dobbin, delade ut några slantar bland dem och gick ensam bort i regnet. Allt var nu förbi, och han tackade Gud för att de voro gifta och lyckliga. Alltsedan han var pojke, hade han aldrig känt sig så olycklig och så ensam, och han längtade med sjuklig trånad efter att de första dagarna snart måtte vara överståndna, så att han skulle få se henne igen.
Ungefär fjorton dagar efter ovan nämnda ceremoni njöto tre män av våra bekanta av den vackra utsikt av bågfönster på ena sidan och det blå havet på den andra, som Brighton erbjuder resanden. Stundom är det mot havet — leende ur otaliga kärleksgropar, vimlande av vita segel och med hundra badmaskiner kyssande fållen av dess blå klänning — som Londonbon ser med förtjusning; stundom åter är det som han, en beundrare av människonaturen snarare än av några slags utsikter, vänder sig åt bågfönstren och den svärm av människoliv, som de framvisa. Ur det ena tränger tonerna från ett piano, varpå en ung dam i hängande lockar övar sig sex timmar om dagen till innerlig glädje för dem som bo i samma hus som hon; i ett annat kan man se den täcka Polly, barnpigan, gunga master Omnium på sina armar, medan man i fönstret nedanför ser Jakob, hans pappa, äta kräftor och sluka "Times" till frukost. Där borta ser man de unga damerna Lecry, som stå och titta efter de unga officerarna, vilka man kan vara säker om att få se promenera vid stranden, eller också ser man en cityman med anlag för sjölivet stå vid sitt teleskop, som liknar en sexpundig metallkanon och är riktat utåt havet, så att han kan betrakta varje lustjakt, fiskarbåt eller badmaskin, som kommer till eller avlägsnar sig ifrån stranden etc. etc. Men ha vi väl tid att beskriva Brighton? — Brighton, ett rent Neapel med fina lazzaroner — Brighton, som alltid ser livligt och glatt och brokigt ut, likt en harlekins jacka — Brighton, som vid tiden för vår berättelse låg på sju timmars avstånd från London, men dit man nu kommer på hundra minuter och som torde komma, vem vet hur mycket närmare, såframt icke Joinville kommer i oläglig tid och bombarderar det?
— Se bara, vilken utomordentligt vacker flicka står där uppe i våningen över modehandlerskan! sade en av de tre promenerande herrarna till de andra. Såg ni, vilken blick hon gav mig, då jag gick förbi, Crawley?
— Se så, krossa för all del inte hennes hjärta, min käre Josef! sade den andre. Lek inte med hennes känslor, ni Don Juan.
— Bort med er! sade Josef Sedley helt belåtet och sneglade på ett riktigt hjärtmördande sätt upp till den ifrågavarande tjänstflickan. Josef var ännu mera strålande i Brighton än vid sin systers bröllop. Han bar lysande undervästar, av vilka envar kunde ha skapat en vanlig sprätt. Han prunkade med en uniformsfrack, prydd med snören och tofsar och svarta knappar och slingrande broderier. Han hade på senare tiden antagit ett militäriskt utseende och militäriska vanor, och han promenerade tillsammans med sina två vänner, vilka båda tillhörde vapenyrket, klingande med sina sporrar, struttande och sprättande ofantligt och kastande mördande blickar på alla tjänstflickor, som förtjänade att bli förkrossade av hans blick.
— Hör nu, gossar, vad skola vi företaga oss, till dess damerna komma tillbaka? frågade sprätten. Damerna voro nämligen ute och togo sig en promenad i hans vagn bort till Rottingdean.
— Låt oss gå och spela ett parti biljard, sade en av hans vänner — den långe med de svärtade och vaxade mustascherna.
— Nej, min käre ryttmästare, fördöme mig om jag det gör! svarade Josef helt förskräckt. Inte något biljardspel i dag, Crawley, min gosse; det var alldeles nog med gårdagens.
— Ni spelar riktigt bra, sade Crawley skrattande. Gör han inte, Osborne? Hur väl han spelade det där partiet om fem pund!
— Utmärkt! sade Osborne. Josef är en satans karl i biljardspel, liksom i allt annat. Jag önskar, att det funnes någon tigerjakt här i närheten, så kunde vi gå och skjuta några stycken före middagen. (Se där går en vacker flicka! Se bara vilket smalben, Josef!) Berätta oss den där tigerjakten i rörskogen — det är en underbar historia, må ni tro, Crawley! Det är tämligen tråkigt här nere, tillade George Osborne med en gäspning. Vad skola vi taga oss till?
— Skola vi gå och se på några hästar, som Snaffler nyligen köpt på marknaden i Lewes? sade Crawley.
— Tänk, om vi skulle gå och äta glace hos Duttons, sade den skalken Josef, som gärna ville slå två flugor i en smäll. Tusan så vacker flicka hos Duttons!
— Tänk, om vi skulle gå och se Blixten komma? Den kommer just vid den här tiden, sade George.
Detta råd vann seger över både stallen och glacen, och så gingo de nedåt diligenskontoret för att åse Blixtens ankomst.
Under det de gingo framåt, mötte de vagnen — Josef Sedleys öppna vagn med dess ståtliga heraldiska emblem — det eleganta ekipage, i vilket han plägade åka omkring i Cheltenham, majestätisk och ensam, med korslagda armar och hatten på sned eller, då han var mera lycklig med damer vid sin sida.
Två sådana sutto nu i vagnen: den ena en liten person med ljust hår och klädd efter det nyaste modet, den andra klädd i en brun sidenpelis och en halmhatt med ljusröda band och med ett blomstrande, runt, lyckligt ansikte, vilket det gjorde en gott att skåda. Hon hejdade kusken, då vagnen närmade sig de tre herrarna, efter vilken lilla tilltagsenhet hon såg helt nervös ut och började att rodna på ett helt orimligt sätt.
— Vi ha haft en så angenäm färd, George, sade hon, och vi äro så glada över att vi kommit tillbaka, och låt honom inte dröja länge ute, Josef.
— Ni får inte förföra våra män, mr Sedley, ni stygga, elaka varelse, sade Rebecka och skakade åt Josef ett vackert litet finger, betäckt med den nättaste franska handske. Intet biljardspel, ingen rökning och inga andra stygga och fula saker!
— Min bästa mrs Crawley! — Ahm — på min ära! var allt vad Josef kunde framstamma till svar, men han lyckades att antaga en tämligen dräglig hållning, med huvudet lutat mot ena axeln, grinande uppåt mot sitt offer, med ena handen på ryggen, stödd på sin käpp, och med den andra (den med diamantringen) fubblande i sitt krås och mellan sina undervästar. Då vagnen avlägsnade sig, kastade han åt de vackra damerna däri en slängkyss med den diamantprydda handen och önskade, att hela Cheltenham, hela Chowringhee och Calcutta kunde se honom i denna ställning, vinkande med handen åt en sådan skönhet och i sällskap med en så fulländad sprätt som Rawdon Crawley vid gardet.
Vår unga brud och brudgum hade valt Brighton till den plats, där de skulle tillbringa de första få dagarna efter sitt giftermål, och sedan de hade hyrt sig rum på ett värdshus därstädes, njöto de där sitt liv i allsköns trevnad och lugn, till dess Josef kort efter kom dit till dem. Icke heller var han den enda bekantskap de träffade därstädes. Just som de komma till hotellet efter en aftonpromenad utåt havsstranden, vilka träffade de väl på, om icke Rebecka och hennes man! Igenkännandet var ögonblickligt. Rebecka flög i sin käraste väns armar. Crawley och Osborne skakade hand helt hjärtligt, och under loppet av några få timmar fann Becky tillfälle att få den senare att glömma den lilla obehagliga ordstrid, som hade ägt rum dem emellan.
— Kommer ni ihåg sista gången, vi träffades hos miss Crawley, då jag var så stygg emot er, bäste kapten Osborne? Jag tyckte att ni var likgiltig mot den snälla Amalia. Det var detta som gjorde mig så ond och näbbig och stygg och otacksam. Förlåt mig! sade Rebecka och räckte ut sin hand med ett så okonstlat och intagande behag, att Osborne icke kunde annat än fatta den.
Bekänn öppet och ödmjukt att du har orätt, min son, ty ingen kan veta vad du kan ha för nytta därav. Jag kände en gång en herre, en mycket värdig kund på världsmarknaden, som plägade med flit tillfoga sina grannar små oförrätter för att sedan få bedja dem om ursäkt på ett öppet och manligt sätt. Och vad följde? Jo, min vän Crocky Doyle var omtyckt överallt och förklarades vara en smula häftig av sig — men den hederligaste människa i världen. Beckys ödmjukhet togs av George Osborne för kontant mynt.
Dessa båda unga par hade en hel hop att säga varandra. Båda deras giftermål diskuterades, och deras utsikter i livet övervägdes å båda sidor med största öppenhet och intresse. Georges giftermål skulle meddelas dennes far genom kapten Dobbin, och unge Osborne bävade högeligen för resultatet av detta meddelande. Miss Crawley, på vilken Rawdons alla förhoppningar berodde, höll ännu envist i sig. Ur stånd att få tillträde till hennes hus i Park Lane, hade hennes ömme brorson och dennes hustru följt efter henne till Brighton, där de hade spejare alltjämt utsatta vid hennes port.
— Jag skulle önska att ni finge se några av Rawdons vänner, som alltid belägra vår port, sade Rebecka skrattande. Har ni någonsin sett en björn, min söta vän, eller en exekutionsbetjänt och hans biträde? Två av dessa avskyvärda uslingar vakade hela förliden vecka hos frukthandlaren mittemot, och vi kunde inte komma ut förrän på söndagen. Om tant inte ger med sig, hur skola vi då bete oss?
Rawdon berättade med det ena gapskrattet efter det andra ett dussin lustiga anekdoter om sina björnar och Rebeckas skickliga behandling av dem. Han bedyrade med en kraftig ed, att det icke fanns någon kvinna i Europa, som kunde prata omkull en fordringsägare så som hon. Nästan omedelbart efter deras giftermål hade denna övning börjat, och hennes man förstod att uppskatta det omätliga värdet av en sådan hustru. De hade fullt med kredit, men de hade även fullt upp med obetalda räkningar och ledo stor brist på kontanter. Men inverkade väl dessa penningförlägenheter på Rawdons goda lynne? Nej, icke det ringaste. Envar på världsmarknaden måste ha märkt, hur väl de personer leva, som sitta makligt i ett djup av skulder; hur de icke förneka sig någonting och hur muntra och glada de äro till sinnes. Rawdon och hans hustru hade de bästa rummen i värdshuset i Brighton; värden bugade sig djupt för dem, såsom för sina bästa kunder, då han bar in första rätten till dem, och Rawdon klagade på maten med ett övermod, som ingen pär i hela landet kunde överträffa. Lång vana, ett manligt utseende, otadliga stövlar och kläder samt en lycklig käckhet i sättet skola ofta hjälpa en man lika mycket som ett stort saldo hos en bankir.
De båda nygifta paren möttes ständigt i varandras rum, Efter ett par dagars förlopp började herrarna att spela sitt lilla parti piket om aftonen, medan deras hustrur sutto avsides och språkade. Detta tidsfördriv och ankomsten av Josef Sedley, som uppträdde i sin stora öppna vagn och spelade några partier biljard med ryttmästaren, fyllde åter någorlunda Rawdons börs och inbragte honom kontanter, utan vilka även de största snillen ofta stå rådlösa.
De tre herrarna gingo sålunda bort för att se Blixten anlända. Punktligt på minuten kom diligensen, fylld både innan och utan, skramlande nedåt gatan och stannade utanför diligenskontoret, medan konduktören blåste sin vanliga melodi på posthornet.
— Hollah! Där ha vi vännen Dobbin! ropade George, helt förtjust över att få se sin vän uppspetad uppe på taket, sedan han ända hittills förgäves väntat på hans ankomst. Hur står det till, min gubbe lilla? Glad att få se dig här. Amalia ska bli förtjust över att få återse dig, sade Osborne, i det han varmt skakade sin väns hand, då denne hade kommit ned från åkdonet, och därefter tillade han i en lägre, upprörd ton: Vad medför du för nyheter? Har du varit vid Russell Square? Vad säger gubben? Berätta mig alltsammans.
Dobbin såg helt blek och allvarsam ut.
— Jag har träffat din far, sade han. Hur mår Amalia — mrs Osborne? Jag ska strax berätta dig alla nyheterna, men jag för med mig den största nyheten av dem alla, och den är…
— Ut med den, min gubbe lilla, sade Osborne.
— Vi äro beordrade till Belgien. Hela armén bryter upp — gardet och allasammans. Heavytop har fått igen sin gikt och svär över att han inte är i stånd att röra sig. O'Dowd övertager kommandot, och vi gå i nästa vecka ombord i Chatham.
Dessa krigsnyheter utövade naturligtvis ett starkt intryck på våra älskare och fingo alla tre herrarna att se mycket allvarsamma ut.