Världsmarknaden/Kap 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 22
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Kapten Dobbin fortsätter med sin bemedling
Kapitel 24  →


[ 307 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Kapten Dobbin fortsätter med sin bemedling.

Vilken är den hemliga magnetism, som vänskapen äger och under vars inflytande en annars vanligen slö, kall eller blyg person blir klok, verksam eller beslutsam för en annans bästa? Liksom Alexis efter ett par strykningar av doktor Elliotson föraktar smärta, läser med bakre delen av sitt huvud, ser på många mils avstånd, tittar in i nästa vecka och utför en hel hop andra underverk, till vilka han under vanliga normala förhållanden är alldeles ur stånd, så ser man i denna världens angelägenheter och under vänskapens magnetiska inflytande den blygsamma människan bliva djärv, den skygge förtröstansfull, den late verksam och den häftige betänksam och fredlig. Vad är det å andra sidan som gör, att juristen tvekar i sin egen sak och tager sin lärde medbroder till råds? Och vad är det som förmår doktorn att, då han är illamående, skicka efter sin medtävlare, i stället för att sätta sig ned och undersöka sin tunga i spegeln eller skriva sitt eget recept vid sitt arbetsbord? Jag framkastar dessa frågor till besvarande av intelligenta läsare, vilka genast veta hur lättrogna vi äro och hur klentrogna vi äro, hur veka och hur hårdnackade, hur bestämda i fråga om andra och tveksamma i fråga om oss själva vi i allmänhet äro. Säkert är i alla händelser, att vår vän William Dobbin, som av naturen hade ett så fogligt och eftergivande lynne, att han, om hans föräldrar något så när hade ansatt honom, sannolikt skulle ha stigit ned i köket och gift sig med köksan och som, om det varit fråga om att befrämja sina egna intressen, skulle ha funnit en oövervinnelig svårighet i att gå tvärsöver gatan, be[ 308 ]fanns lika ivrig och villig att sköta George Osbornes affärer, som den mest själviske taktiker kunnat vara i fullföljandet av sina egna syften.

Medan vår vän George och hans unga maka njöto de första sälla dagarna av sin smekmånad i Brighton, lämnades William kvar i London såsom Georges befullmäktigade ombud för att ombesörja de praktiska bestyr, som giftermålet förde med sig. Han skulle besöka gamle Sedley och hans hustru och hålla den förre vid gott lynne; åstadkomma ett närmande mellan Josef och hans svåger, så att Josefs ställning och värdighet såsom skatteindrivare i Boggley Wollah skulle uppväga faderns förlorade samhällsställning; söka att försona gamle Osborne med partiet samt slutligen meddela den senare nyheten om giftermålet på ett sådant sätt, att det så litet som möjligt skulle reta den gamle herrn.

Innan Dobbin begav sig till chefen för den Osborneska familjen för att meddela honom den nyhet, som det var hans skyldighet att berätta, utfunderade han, att det skulle vara överensstämmande med god politik att göra sig vän med den övriga familjen och, om möjligt, få damerna på sin sida. De kunna icke vredgas i sitt hjärta, tänkte han. Ingen kvinna var någonsin på allvar uppbragt över ett romantiskt giftermål. Sedan de givit en smula luft åt sin förtret, måste de åter omfatta sin brors sak, och så skola vi alla tre börja att belägra gubben Osborne. Till följd därav började denne machiavellistiske infanterikapten att fundera på något lämpligt sätt eller krigsputs, varigenom han så småningom skulle kunna meddela de unga damerna Osborne upplysning om deras brors hemlighet.

Genom att förfråga sig rörande sin mors umgängeskrets blev han mycket snart i stånd att utleta, vilka av hennes nåds vänner som skulle ha bjudningar under denna säsong och var han sannolikt skulle kunna träffa Osbornes systrar, och ehuru han hade denna avsky för baler och supéer, vilken tyvärr många förståndiga män hysa, letade han snart ut en, till vilken de unga damerna Osborne voro [ 309 ]bjudna, och infann sig på balen, där han dansade ett par danser med dem båda och var utomordentligt artig och rentav tog mod till sig att bedja miss Osborne om några ögonblicks samtal på morgonen den följande dagen, då han, förklarade han, hade nyheter av mycket stor vikt att meddela henne.

Vad var det som fick henne att rycka till och stirra på honom för ett ögonblick och att sedan se ned på golvet på sina fötter och bete sig som om hon skulle till att svimma vid hans arm, något varifrån hon dock hindrades, därigenom att kaptenen till all lycka i detsamma trampade henne på tårna, varvid den unga damen hastigt kom till sans igen? Varför blev hon så häftigt uppskakad av Dobbins anhållan? Detta är något som man aldrig torde komma underfund med. Men då han den följande dagen infann sig, var Maria icke i salongen hos sin syster, och miss Wirt avlägsnade sig för att hämta denna senare, så att kaptenen och miss Osborne blevo lämnade allena. De voro båda så tysta att ticktacket från den där Iphigeniaoffringsklockan på kaminen blev riktigt plågsamt hörbart.

— Vilken angenam tillställning det var i går afton, började miss Osborne slutligen i uppmuntrande ton, och — och så ni övat upp er i dans, kapten Dobbin! Det måste visst ha varit någon, som lärt er, tillade hon med älskvärd skalkaktighet.

— Ni skulle se mig dansa en "Jig" med majorskan O'Dowd! — har ni någonsin sett en "Jig" dansas? Men jag tror att vem som helst skulle kunna dansa med er, miss Osborne, som dansar så väl.

— Är majorskan ung och vacker? fortfor den täcka frågerskan. Ack, vilken förfärlig sak måste det inte vara att vara hustru åt en officer! Det förvånar mig verkligen att de ha hjärta att dansa, helst under dessa förfärliga krigstider. Ack, kapten Dobbin, jag riktigt darrar ibland, då jag tänker på vår älskade George och en stackars militärs faror. Finns det många gifta officerare vid ert regemente, kapten Dobbin?

[ 310 ]— På min ära visar hon inte sina kort alltför öppet, tänkte miss Wirt, men denna anmärkning är bara en parentes och hördes icke genom dörrspringan, bakom vilken guvernanten yttrade den.

— En av våra unga män har alldeles nyss gift sig, sade Dobbin, som nu gick direkt på saken. Det är en mycket gammal böjelse, och de unga tu äro fattiga som kyrkråttor.

— Å, så förtjusande! O, så romantiskt! ropade miss Osborne, då kaptenen nämnde orden "gammal böjelse" och "fattiga".

Hennes sympati uppmuntrade honom, och han fortfor:

— Det finns inte en modigare och vackrare officer i hela armén, och en sådan förtjusande hustru han fått sedan! Vad ni skulle tycka om henne! — vad ni skall komma att tycka om henne, då ni lär känna henne, miss Osborne!

Den unga damen tänkte att det väntade ögonblicket nu var inne och att Dobbins nervositet, som visade sig i ryckningarna i hans ansikte och i det sätt, varpå han klappade med sina stora fötter mot golvet och knäppte upp och igen sin frack etc. — miss Osborne, säger jag, tänkte, att han nu efter den lilla inledningen riktigt skulle taga bladet från munnen och beredde sig att lyssna av alla krafter; och då klockan, på vars altar Iphigenia låg, började att efter en inledande hosta slå tolv, tycktes dessa slag räcka ända till klockan ett — så långsamt gick tiden för den oroliga ungmön.

— Men det är inte om giftermål jag kommit hit att tala — det är om det där giftermålet — det är — nej, jag menar — min bästa miss Osborne, det är om vår käre vän George, sade Dobbin.

— Om George, utbrast hon i en så slagen ton, att Maria och miss Wirt skrattade på andra sidan om dörren i och även den slipade kanaljen Dobbin kunde knappast återhålla ett leende, ty han var alldeles icke okunnig om hur sakerna stodo, så mycket mera som George ofta hade gycklat med honom på ett särdeles fint sätt och [ 311 ]sagt: — För fan, Will, varför tar du inte gamla Polly? Hon tar dig, om du bara säger ifrån. Jag håller fem mot ett att hon gör det.

— Ja, det är om George, fortfor han. Det har varit en liten missämja mellan honom och mr Osborne. Och jag hyser så mycken tillgivenhet för honom — vi ha varit som två bröder, som ni vet — att jag innerligt önskar att den där tvisten måtte bli bilagd. Vi skola marschera ut, miss Osborne, och ordern till uppbrott kan komma när som helst. Vem vet vad som kan hända under fälttåget? Bli inte orolig, miss Osborne — men dessa två borde åtminstone skiljas som vänner.

— Det har inte varit någon tvist, kapten Dobbin, med undantag av en liten vanlig scen med pappa, sade den unga damen. Vi vänta varje dag att George ska komma tillbaka. Vad pappa önskade var endast till Georges eget bästa. Han behöver bara komma tillbaka, så blir nog allt bra igen, och jag vet bestämt att den snälla Rhoda, som avlägsnade sig härifrån så ledsen, så ledsen och så ond, förlåter honom. Kvinnan förlåter endast allt frivilligt, kapten Dobbin.

= Jag är övertygad om att en sådan ängel som ni skulle göra det, sade den listige räven Dobbin. Och ingen man kan förlåta sig själv, ifall han förorsakar ett fruntimmer smärta. Vad skulle väl ni själv känna, ifall en man bleve trolös mot er?

— Jag skulle dö — jag skulle kasta mig ut genom fönstret — jag skulle taga gift — jag skulle förtvina av sorg! utbrast den unga damen, som icke desto mindre hade uthärdat två brutna förlovningar utan att tänka på självmord.

— Och det finns andra som äro lika goda och trofasta som ni själv, fortfor Dobbin. Jag talar nu inte om den där västindiska arvtagerskan, utan om en stackars flicka, som George fordom älskade och som från sin barndom var uppfostrad till att inte tänka på någon annan än honom. Jag har sett henne i hennes fattigdom, utan att hon yttrat ett ord till klagan, ehuru hennes hjärta var nära att [ 312 ]brista. Det är om miss Sedley jag talar. Bästa miss Osborne, kan väl ert ädla hjärta förebrå George att han är trogen mot henne? Skulle väl hans eget samvete någonsin förlåta honom, om han övergav henne? Var hennes vän — hon höll alltid så mycket av er — och — och jag har kommit hit på uppdrag av George för att säga er, att han anser sitt löfte till henne för sin heligaste plikt, och för att be, att mi åtminstone måtte stå på hans sida.

Då någon stark rörelse bemäktigade sig mr Dobbin och sedan han yttrat sina första tacksamma ord, kunde han tala mycket flytande, och det var tydligt att hans vältalighet vid detta tillfälle gjorde ett visst intryck på den unga dam, som var föremålet därför.

— Nå, sade hon, det var då verkligen — i högsta grad överraskande — högst smärtsamt — högst utomordentligt — vad ska väl pappa säga? — Att George skulle så där vilja kasta bort en så lysande framtid, som erbjöds honom, men i alla händelser har han då funnit en mycket modig kämpe och försvarare i er, kapten Dobbin. Emellertid kan det inte gagna honom till någonting, fortfor hon efter ett ögonblicks tystnad. Jag hyser visserligen deltagande för stackars miss Sedley, det kan jag försäkra er — vi tyckte aldrig att det var något särdeles gott parti, ehuru vi alltid voro mycket goda och vänliga emot henne — men pappa kommer aldrig att ge sitt samtycke, det är jag säker om. Och ett väl uppfostrat ungt fruntimmer med goda grundsatser måste — George måste avstå ifrån henne, bäste kapten Dobbin, han måste göra det.

— Bör då en bra karl överge den flicka han älskar, i samma ögonblick olyckan drabbar henne? sade Dobbin och räckte ut sin hand. Bästa miss Osborne, är detta det råd jag får höra från er mun? Nej, så får det inte vara; ni måste bli hans vän. George får och kan inte överge henne. Tror ni väl att en man skulle överge er, om ni vore fattig?

[ 313 ]Denna fintliga fråga rörde miss Jane Osbornes hjärta i hög grad.

— Jag vet inte huruvida vi stackars flickor böra tro vad ni säga, sade hon. Emellertid ligger det något i den kvinnliga ömheten som förmår henne att tro endast alltför lätt. Jag fruktar att ni äro grymma bedragare — och kapten Dobbin tyckte sig känna en tryckning av den hand, som miss Osborne hade sträckt ut emot honom.

Han släppte den med en viss oro och utbrast:

— Bedragare! Nej, min bästa miss Osborne, alla karlar äro det inte — er bror är det inte. George har älskat Amalia Sedley sedan de voro barn. Ingen rikedom kan förmå honom att gifta sig med någon annan. Bör han väl överge henne? Skulle ni vilja råda honom att göra det?

Vad skulle väl miss Jane svara på en sådan fråga, helst under de grannlaga förhållanden, i vilka hon själv för ögonblicket befann sig? Hon kunde icke säga nej och därför undvek hon att besvara den.

— Nå ja, om ni inte är en bedragare, så är ni åtminstone i högsta grad romantisk, sade hon, och kapten Dobbin sökte icke att bestrida denna anmärkning.

Då han ansåg att miss Osborne medelst annat åtskilligt artigt tal blivit tillräckligt beredd att höra hela nyheten, meddelade han henne slutligen densamma.

— George, sade han, kunde icke avsäga sig Amalia, han var redan gift med henne — och så berättade han de närmare omständigheterna rörande giftermålet, vilka vi redan känna; hur den stackars flickan skulle ha dött, om inte hennes älskade hade hållit sitt löfte; hur gamle Sedley hade nekat att samtycka till giftermålet; hur ett särskilt tillstånd hade anskaffats; hur Josef Sedley hade kommit från Cheltenham för att vid vigseln föreställa brudens far; hur de hade i Josefs fyrspända ekipage rest till Brighton för att tillbringa smekmånaderna därstädes, och hur George hade räknat på att hans kära systrar skulle tala för honom hos sin far — vilket de, så ömma och så äkta kvinnliga som de voro, även säkert skulle göra. Därpå anhöll han om tillåtelse att ännu en [ 314 ]gång få tala med henne (en tillåtelse som lätt beviljades), bugade sig och tog avsked med den vissa övertygelsen, att nyheten inom de nästa fem minuterna skulle bli meddelad de andra damerna.

Han hade knappast avlägsnat sig förrän miss Maria och miss Wirt rusade in till miss Osborne och av denna dam fingo höra hela den märkvärdiga hemligheten. För att göra systrarna rättvisa, så var ingendera av dem så särdeles förtörnad. I ett hemligt giftermål ligger något som gör att få fruntimmer kunna bli allvarsamt onda däröver, och Amalia rentav steg i deras aktning i anledning av det mod, hon hade visat i att samtycka till föreningen. Under det de som bäst diskuterade nyheten och pratade hit och dit och undrade vad pappa skulle säga, hördes ett högljutt slag på porten likt ett hämnande åskslag, som kom de kvinnliga konspiratörerna att hoppa till. Det måste bestämt vara pappa, tänkte de, men det var icke han, utan endast mr Frederick Bullock, som enligt överenskommelse hade infunnit sig för att föra damerna till en blomsterutställning.

Denne herre blev naturligtvis icke länge hållen i okunnighet om hemligheten, men då han hörde den, visade hans ansikte en överraskning, som var helt olika den min av sentimental förvåning, som systrarnas anleten buro. Mr Bullock var en världsman och kompanjon i en rik bankirfirma. Han visste vad penningen är och vad värde den har, och en stråle av glad väntan lyste i hans små ögon och fick honom att le åt Maria, i det han tänkte på att hon genom denna Georges dårskap möjligen skulle bli värd trettiotusen pund mera än han någonsin hade hoppats att få med henne.

— Min själ, Jane, sade han och betraktade den äldre systern med ett visst intresse, torde inte Eels komma att ångra att han slog upp. Ni torde ändå till slut bli en femtiotusenpundare!

Systrarna hade ända hittills icke kommit att tänka på penningfrågan, men Fred Bullock skämtade mycket trevligt med dem därom under deras förmiddagspromenad, [ 315 ]och de hade icke litet stigit i hans aktning, då de slutligen foro hem till middagen. Den högtärade läsaren må icke protestera mot denna själviskhet och kalla den onaturlig. Det var icke längre sedan än i dag på morgonen, som författaren av denna berättelse, i det han for med diligensen från Richmond, fick vid hästombytet från sin plats uppe på taket se tre små barn leka i en vattenpuss där nedanför, mycket smutsiga, eniga och lyckliga. Till dessa tre kom strax därefter en annan liten en. — Polly säger hon, din syster har fått en penny. Genast rusade barnen upp från sin puss och skyndade åstad för att kurtisera Peggy; och då diligensen for sina färde, såg jag Peggy med den lilla barnskaran efter sig vandra med mycken värdighet bort mot en i närheten befintlig bakelsemadams salustånd.