Världsmarknaden/Kap 24

←  Kapitel 23

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket mr Osborne tager ned familjebibeln

Kapitel 25  →

TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
I vilket mr Osborne tager ned familjebibeln.

Sedan Dobbin sålunda hade förberett systrarna, skyn- dade han till City för att fullgöra återstoden och den svårare delen av det uppdrag han hade åtagit sig. Tanken på att träda inför den gamle Osborne gjorde honom en smula nervös, och han tänkte mer än en gång på att låta de unga damerna själva meddela hemligheten, vilken han visste att de icke länge skulle kunna behålla för sig själva. Men han hade lovat George att beskriva för honom det sätt varpå den äldre Osborne mottog nyheten, och därför begav han sig nu till City, till det faderliga kontoret vid Thames Street, varifrån han avsände en biljett till mr Osborne med anhållan om en halvtimmes samtal rörande hans son Georges angelägenheter. Dobbins bud återvände från mr Osbornes affärslokal med hälsningar från denne senare att han med stort nöje skulle mottaga kaptenen nu genast, och följaktligen begav sig Dobbin på väg för att avlägga sitt besök.

Kaptenen, som hade en halvt brottslig hemlighet att meddela och utsikten av ett plågsamt och stormigt samtal för ögonen, trädde in i mr Osbornes kontor med en högst dyster uppsyn och förlägen hållning, och då han gick genom det yttre rummet, där mr Chopper presiderade, hälsades han av denne herre från pulpeten, där han satt, med en skalkaktig min, som gjorde honom ännu mera förbryllad. Mr Chopper blinkade och nickade och pekade med pennan mot sin patrons dörr och sade med den mest retsamma gladlynthet : — Ni kommer att finna gubben vid riktigt friska vätskor.

Gamle Osborne reste sig även upp och skakade hjärtligt hans hand och sade: — Hur står det till, min kära gosse? med en hjärtlighet, som gjorde att Georges sändebud kände sig dubbelt brottslig. Hans hand låg som död i den gamle herrns. Han kände att han, Dobbin, i större eller mindre mån var upphovet till allt som hade hänt. Det var han som hade fört George tillbaka till Amalia; det var han som hade gillat, uppmuntrat och nästan åstadkommit det giftermål, som han nu hade kommit för att berätta för Georges far, och denne senare mottog honom med ett välkomnande leende, klappade honom på axeln och kallade honom: Dobbin, min kära gosse. Sändebudet hade goda skäl att hänga huvudet.

Osborne trodde fullt och fast att Dobbin hade kommit för att meddela Georges underkastelse. Mr Chopper och hans principal talade om förhållandet mellan George och hans far i samma ögonblick som Dobbins bud anlände. Båda voro fullt överens om att George ville meddela sin underkastelse. Båda hade väntat den i flera dagar — och — herregud, Chopper, vilket bröllop vi ska hålla! sade mr Osborne till sin bokhållare och knäppte med fingrarna och klingade med alla guinéerna och shillingarna i sina stora fickor, i det han betraktade sin underordnade med en triumferande blick.

Med dylika operationer i båda fickorna och med en slug, jovialisk min betraktade Osborne från sin stol kapten Dobbin, där han satt blek och tyst mittemot honom.

— En sådan tölp han är för att vara kapten i armén! tänkte gamle Osborne. Det förvånar mig att inte George lärt honom bättre skick.

Slutligen hämtade Dobbin mod att börja.

— Jag kommer med högst allvarsamma nyheter, sade han. Jag har varit uppe i krigsministären i dag på morgonen, och det är alldeles säkert att vårt regemente kommer att bli utkommenderat och före veckans slut befinna sig på väg till Belgien. Säkert är även att vi inte skola komma tillbaka utan en strid, som torde bli olycksbringande för mången.

Osborne såg mycket allvarlig ut och svarade:

— Min s—, regemente ska göra sin plikt, vill jag hoppas.

— Fransmännen äro mycket starka, sir, fortfor Dobbin. Det dröjer en god tid innan ryssarna och österrikarna hinna fram med sina trupper. Vi få taga emot den första stöten, och ni kan lita på att Bonaparte lagar så att den blir riktigt skarp.

— Vad är det ni vill säga, Dobbin? frågade gamle Osborne oroligt och med en butter min. Jag vill förmoda att ingen engelsman är rädd för någon fördömd fransman — vasa?

— Jag menar bara, att det — innan vi bege oss av och i betraktande av den stora fara, för vilken envar av oss är utsatt — ifall någon oenighet råder mellan er och er son — vore så gott att — att ni tryckte varandras händer till avsked, innan ni skiljas åt. Ty om någonting skulle hända honom, tror jag att ni aldrig skulle förlåta er själv, ifall ni inte hade skilts från honom med ett försonligt sinnelag.

Då den stackars William Dobbin sade detta, blev han blodröd i ansiktet och kände och medgav för sig själv, att han var en förrädare. Om icke han hade varit, torde denna oenighet måhända aldrig ha inträffat. Varför hade icke Georges giftermål blivit uppskjutet? Varför behövde det påskyndas så ivrigt? Han visste att George åtminstone skulle ha skilts från Amalia utan några alltför plågsamma smärtor, och kanske skulle även Amalia ha uthärdat sorgen över att förlora honom. Det var hans råd som hade framkallat giftermålet och allt vad som skulle följa därav. Och varför? Emedan han älskade henne så mycket, att han ej kunde uthärda att se henne olycklig eller emedan hans egen oro och ovisshet voro så olidliga, att han var glad över att genast kunna göra ett slut på dem.

— Ni är en godhjärtad varelse, Dobbin, sade mr Osborne i mildrad ton, och har rätt i att George och jag inte böra skiljas i vrede. Ser ni, jag har gjort för honom så mycket som någon far någonsin gjort. Han har av mig fått tre gånger så mycket pengar som er far någonsin givit er, det tror jag mig kunna påstå. Inte för att jag vill skryta över den saken. Hur jag arbetat och stretat för honom och använt mina talanger och min energi, vill jag inte tala om. Fråga Chopper. Fråga honom själv. Fråga Londons City. Nåväl, jag föreslår honom ett giftermål, sådant som varje adelsman i hela landet kunde vara stolt över — den enda sak i livet som jag bett honom om — och han säger nej. Är det jag, som har orätt? Är det jag, som är orsak till osämjan? Vad åsyftar jag väl annat än hans eget bästa, för vilket jag trälat och släpat alltsedan han blev född? Ingen kan påstå, att det finns något själviskt hos mig. Må han komma tillbaka och jag ska säga: se här är min hand; låt oss glömma och förlåta. Något giftermål kan nu inte komma i fråga. Må han bara göra upp saken med miss Swartz, så kan han gifta sig med henne, då han kommer tillbaka som överste, ty överste ska han, förbanna mig, bli, om pengar kunna göra honom till det. Det gläder mig, att ni fått honom på andra tankar. Jag vet, att det är ni som gjort det, Dobbin. Ni har räddat honom ur månget obehag förr. Må han komma. Jag ska inte vara sträng. Kom båda två och ät middag i dag vid Russell Square. Den gamla butiken och den gamla timmen. Ni ska få en mör stek och slippa alla frågor.

Detta beröm och detta förtroende gjorde ett smärtsamt intryck på Dobbin. Ju längre samtalet fortgick i denna ton, ju mera brottslig kände han sig, och han sade därför slutligen:

— Jag fruktar verkligen att ni misstager er, sir. George är alltför mycket högsinnad för att gifta sig för pengar. En hotelse å er sida, att ni skulle vilja göra honom arvlös i händelse av olydnad, skulle endast medföra uppstudsighet å hans sida.

— Men, för tusan, människa, kallar ni då det hotelse, att man bjuder honom åtta till tiotusen pund om året, sade mr Osborne ännu alltjämt med en retsam godlynthet. Ifall miss Swartz vill ha mig, så säger jag, min själ, inte nej. Jag är inte så nogräknad med en något större eller mindre schattering i svartgult. Och den gamle herrn grinade sitt listiga grin och skrattade sitt råa skratt.

— Ni glömmer, sir, de föregående förbindelser kapten Osborne åtagit sig, sade sändebudet mycket allvarligt.

— Vad är det för förbindelser? Vad fan menar ni? Ni måtte väl inte mena, fortfor mr Osborne alltmera uppbragt och förvånad, allteftersom denna tanke nu trängde sig på honom, ni måtte väl inte mena att han är en sådan fördömd narr, att han ännu hänger efter den där gamle skojarens och bankruttörens dotter? Ni måtte väl inte ha kommit hit för att få mig att tro, att han vill gifta sig med henne? Gifta sig med henne! Jo, det vore just snyggt! Min son och arvinge skulle taga sig en tiggarunge från rännstenen! Fördöme honom, om han det gör! Då kan han så gärna med detsamma köpa sig en kvast och börja sopa gatorna. Jag kommer nu ihåg, att hon alltid hängde och blängde efter honom, och jag är fullt säker om, att det var hennes gamle skälm till far, som satte det i huvudet på henne.

— Mr Sedley var en gång er särdeles goda vän, sir, inföll Dobbin, nästan glad över att känna att han började bli ond. Det var en tid då ni gav honom bättre namn än skälm och skojare. Det var ni själv, som gjorde upp partiet, och George har inte rättighet att leka med en ung flickas känslor…

— Leka med en ung flickas känslor! skrek gamle Osborne. Fördöme mig om inte det där är just precis samma ord, som min herr son begagnade, då han fjorton dagar i torsdags kråmade sig så fasligt och talade om att han tjänade vid engelska armén — och det för far sin, som skaffat honom till världen! Jaså, det är kanske ni som satt upp honom — vasa? I sådant fall får jag tacka er så mycket, herr kapten! Jaså, så att det är ni som vill föra tiggare in i min familj, herr kapten! Det tackar jag er så lagom för. Gifta sig med henne! hå! hå! hå! varför skulle han göra det? Jag är säker om att hon nog snart skulle springa till honom ändå, utan något giftermål.

— Sir, sade Dobbin och rusade upp från sin stol med oförställd vrede, ingen man får förtala detta fruntimmer i min närvaro, och ni minst av alla!

— Jaså, ni tänker mana ut mig — vasa? Stopp, låt mig ringa efter pistoler för två. Jaså, mr George har således skickat er hit för att förolämpa hans far? sade Osborne och ryckte i klocksnöret.

— Mr Osborne, sade Dobbin med skälvande röst, det är ni, som skymfar och förolämpar den ädlaste varelse i världen. Ni gjorde bäst i att skona henne litet mera, ty hon är er sons hustru.

Och som Dobbin kände att han icke förmådde säga något mera, avlägsnade han sig, medan Osborne sjönk tillbaka i sin stol och stirrade vilt efter honom. En kontorist inträdde, hörsammande klockans kallelse, och kaptenen hade knappast kommit ut från gården, där mr Osbornes kontorsbyggnader lågo, förrän mr Chopper barhuvad kom springande efter honom.

— För guds skull, vad är det? sade mr Chopper och fattade kaptenen i rockskörtet. Gubben har svimmat. Vad har mr George gjort?

— Han gifte sig för fem dagar sedan med miss Sedley, svarade Dobbin. Jag var själv med vid vigseln, mr Chopper, och ni måste visa er som hans vän.

Mr Chopper skakade på huvudet och sade:

— Om det där är sant, så är det bra ledsamma underrättelser, kapten. Gubben kommer aldrig att förlåta honom.

Dobbin bad Chopper att till hotellet där han bodde sända honom underrättelser om vilken vändning sakerna togo, och därefter avlägsnade han sig helt dyster och nedslagen.

Då familjen vid Russell Square denna afton kom ned till middagen, fann den husfadern sittande på sin vanliga plats, men med detta buttra och stränga uttryck i sitt ansikte, vilket alltid band hans omgivnings tunga. Damerna och mr Bullock, som åt middag med dem, insågo, att mr Osborne hade fått veta nyheten. Hans mörka blickar gjorde det intryck på mr Bullock, att han höll sig tyst och stilla, men han var ovanligt blid och uppmärksam mot miss Maria, vid vars sida han satt, samt mot hennes syster, som presiderade vid övre ändan av bordet.

Miss Wirt satt följaktligen allena på sin sida av bordet, med en ledig plats mellan sig och miss Jane, Denna plats var den som George innehade, då han åt middag hemma, och såsom vi redan nämnt, var det dukat för honom i avvaktan på att han skulle komma tillbaka. Ingenting tilldrog sig under middagen, vars tystnad endast avbröts av den fryntlige mr Fredericks förtroliga viskningar och slamret av silver och porslin. Betjänterna gingo omkring och passade upp med tysta och smygande steg. Folk i en likprocession kunna icke se mera dystra ut än mr Osbornes tjänare. Den stek, på vilken han hade bjudit Dobbin, skars av honom under djup tystnad, men hans egen portion togs bort nästan alldeles orörd, ehuru han drack mycket och taffeltäckaren alltjämt fyllde på hans glas.

Slutligen, just som middagen närmade sig sitt slut, kommo hans ögon, som hade stirrat på den ena efter den andra, att fästa sig på det kuvert som var framlagt åt George. Han pekade genast på det med sin vänstra hand. Hans döttrar sågo på honom, utan att förstå eller vilja förstå vinken, lika litet som betjänterna till en början förstodo den.

— Tag bort det där kuvertet! sade han slutligen och reste sig upp med en ed — och så sköt han tillbaka sin stol och gick in i sitt rum.

Innanför mr Osbornes matsal låg det rum som gick och gällde under namn av arbetsrummet och uteslutande var förbehållet åt husets herre. Dit drog sig mr Osborne undan på söndagen, då han icke behagade gå i kyrkan, och här tillbragte han morgonstunden, sittande i sin med rött saffian beklädda länstol och läsande tidningarna. Ett par med glasdörrar försedda bokskåp stodo där inne, innehållande klassiska verk i starka förgyllda band. Det hände aldrig att han under årets lopp tog ned en enda av dessa volymer från hyllan, men detta oaktat fanns det ingen medlem av familjen som för sitt liv vågade vidröra en enda av böckerna, med undantag av de sällsynta söndagsaftnar, då det icke var främmande till middagen, då den stora i rött inbundna bibeln och bönboken togos ned från det hörn, där de stodo bredvid adelskalendern, och mr Osborne, sedan tjänstfolket blivit ringt upp i matsalen, läste därur för sin familj med hög, knarrande, självkär stämma. Ingen medlem av hushållet, vare sig barn eller tjänare, trädde någonsin in i detta rum utan en viss bävan. Här kontrollerade han hushållerskans räkningar och genomgick den bok, som taffeltäckaren höll över källarens innehåll. Härifrån kunde han över den med ren sand beströdda gården se den bakre ingången till stallen, varmed en av hans ringklockor stod i gemenskap, och på denna gård trädde kusken från sin byggnad ut som på en fängelsegård, och mr Osborne svor åt honom från fönstret i arbetsrummet. Fyra gånger om året trädde miss Wirt in i detta rum för att lyfta sitt kvartal, och likaledes hans döttrar för att kvartaliter lyfta sina nålpengar. George hade som gosse mången gång fått stryk i detta rum, medan hans mor satt förtvivlad ute i trappan och lyssnade till rappen av rottingen. Pojken hördes nästan aldrig gråta under bestraffningen, och den stackars modern plägade smeka och kyssa honom i hemlighet och ge honom pengar att trösta sig med, då han kom ut.

Där satt en familjetavla över kaminen, som hade flyttats dit efter mrs Osbornes död; George satt på en liten klippare, och den äldre systern höll en blomsterbukett upp emot honom, medan den yngre höll sin mamma i hand, och alla hade de röda kinder och stora röda munnar och logo enfaldigt åt varandra enligt det antagna familjeporträttmaneret. Modern låg nu under mullen, för länge sedan förgäten — medan systrarna och brodern hade hundra olika egna intressen och vandrade var sin väg, ehuru de ännu umgingos med varandra. Några få tiotal år senare, då alla de framställda personerna blivit gamla, vilken bitter satir ligger icke då i dessa prunkande, barnsliga familjeporträtt, med deras fars av känsla och leende lögner och en så självmedveten och självbelåten oskuld! Osbornes eget galaporträtt hade intagit hedersplatsen i matsalen, varifrån familjetavlan blivit flyttad.

Till detta rum drog sig nu den gamle Osborne tillbaka, till stor lättnad för det lilla sällskap han lämnade. Då betjänterna hade avlägsnat sig, började det nämnda lilla sällskapet att för ett ögonblick tala mycket flytande, men mycket sakta och begav sig därefter helt tyst uppför trappan. Mr Bullock följde efter, smygande sig upp på sina knarrande tåspetsar. Han hade icke hjärta att sitta allena och dricka vin så nära intill den förfärlige gamle mannen i rummet strax bredvid.

En timme efter mörkningen vågade taffeltäckaren, som icke hade erhållit någon kallelse, knacka på dörren och bära in vaxljus och te. Husets herre satt i sin stol och låtsade läsa tidningen, och då tjänaren avlägsnade sig, sedan han satt ljusen och förfriskningen på bordet bredvid honom, steg mr Osborne upp och låste dörren efter honom. Man kunde denna gång icke misstaga sig på vad som försiggick, och hela hushållet visste att någon stor katastrof förestod, vilken sannolikt skulle komma att utöva ett svårt inflytande på unge herr Georges ställning.

I den stora skinande mahognychiffonjén hade mr Osborne en låda, som var särskilt ägnad åt hans sons affärer och papper. Här förvarade han alla de dokument, som rörde honom alltsedan han var en ung gosse; här lågo de förskrifter och ritböcker, han hade fått i premium, alla bärande Georges och hans lärares handteckning; här var hans första brev i halvstora bokstäver, med hälsningar till pappa och mamma och böner om en kaka. Hans kära gudfar Sedley var mer än en gång nämnd i dem. Förbannelser skälvde på den gamle Osbornes blåbleka läppar, och hat och gäckad förhoppning vredo sig ohyggligt i hans hjärta, då han kom till detta namn, under det han läste igenom papperen. De voro alla daterade och försedda med påskrift och sammanbundna med rött segelgarn. Det var — "från lille George med anhållan om 5 shillings, april 23, 18—; besvarat, april 25" — eller "lille George om en ponny, oktober 13" — och så vidare. I en annan bunt lågo "D:r S:s räkningar" — "G:s skräddarräkningar och utrustning, dragna på mig av G. Osborne, junior" etc. — hans brev från Västindien — hans kommissionärs brev samt tidningarna, som innehöllo hans utnämningar; här var ett ridspö, som han hade haft som gosse, och i ett papper låg en medaljong, vilken hans mor brukat bära.

Bläddrande i det ena papperet efter det andra och grubblande över dessa minnen, tillbragte den olycklige mannen många timmar. Hans käraste förhoppningar, hans högsta ärelystnad och fåfänga lågo allasammans här. Hur stolt hade han icke varit över sin gosse! Han var det vackraste barn man någonsin kunde se. Envar sade, att han liknade en förnäm mans son. En kunglig prinsessa hade observerat honom och kysst honom och frågat om hans namn i Kew Gardens. Vilken köpman kunde väl framvisa hans make? Kunde väl en ung prins ha blivit mera omhuldad? Allt vad pengar kunde köpa hade denne son fått. Han plägade på examensdagarna resa ned med fyra hästar och nya livréer och utdela blanka silverpenningar bland gossarna i den skola där George gick, och då han följde med George till hans regementes depôt, innan gossen inskeppade sig till Kanada, gav han officerarna en middag, sådan som hertigen av York kunde ha deltagit i. Hade han väl någonsin vägrat att betala en växel, som George hade dragit på honom? Där lågo de — betalda utan knot. Mången general i armén var icke i tillfälle att rida de hästar han hade! Han hade gossen för sina ögon vid hundra olika tillfällen, då han mycket livligt erinrade sig honom — på eftermiddagen, då han plägade komma in så rask och käck som en lord och dricka sitt glas vid faderns sida — på den lilla klipparen i Brighton, då han satte över häcken och höll jämna steg med jägaren — på den dag då han presenterades för prinsen-regenten vid levern, då hela Saint-James icke kunde visa fram en vackrare ung man. Och detta, detta var nu slutet på alltsammans! — att gifta sig med en bankruttörs dotter och fly pliktens och lyckans röst! Vilken förödmjukelse, vilka plågor av kvävt raseri, av besviken ärelystnad och kärlek, vilka sår av gäckad fåfänga och även ömhet hade icke denne gamle världsträl nu att uthärda!

Sedan Georges far hade undersökt dessa papper och grubblat över det ena och det andra i denna den bittraste av all hjälplös jämmer, varmed olyckliga människor tänka på flydda lyckliga dagar, tog han samtliga dokumenten upp ur den låda, i vilken han så länge hade haft dem förvarade, och låste in dem i en skrivlåda, som han band om och förseglade med sitt sigill. Därefter öppnade han bokskåpet och tog ned den stora röda bibel om vilken vi talat — en grann och ståtlig bok, som sällan begagnades, men som blänkte överallt av guld. Det fanns en titelvinjett i boken, som föreställde hur Abraham offrade Isaac, och Osborne hade, enligt det gängse bruket, på försättsbladet med sin stora kontorsstil antecknat dagen för sitt giftermål, sin hustrus död och sina barns födelse jämte dessa senares förnamn. Jane kom först, sedan George Sedley Osborne, därefter Maria Frances samt dagen för varderas kristning. Han fattade nu en penna och strök ut Georges namn från bladet, och sedan detta torkat, såtte han boken tillbaka på den plats, varifrån han hade tagit den. Därefter tog han ett dokument ur en annan låda, där hans egna enskilda papper förvarades, och sedan han läst igenom det, kramade han ihop det och tände det vid ett av ljusen och såg på hur det helt och hållet förtärdes inne i kaminen. Det var hans testamente. Sedan dokumentet hade brunnit upp, satte han sig ned och skrev ett brev, ringde därefter på betjänten och befallde honom att avlämna det på morgonen. Det var redan morgon, och då han gick till vila, var hela huset redan upplyst av solsken, och fåglarna sjöngo bland de friska, gröna löven i Russell Square.

Mån om att hålla den Osborneska familjens samtliga medlemmar och anhängare vid gott lynne och skaffa George så många vänner som möjligt i hans motgång, skrev William Dobbin, som kände den verkan goda middagar och goda viner utöva på människans själ, den mest gästvänliga inbjudning till Thomas Chopper, esq., med anhållan att denne herre ville göra honom det nöjet att spisa middag med honom hos Slaughters den följande dagen. Brevet träffade mr Chopper, innan han lämnade City, och det ögonblickliga svaret var, att "mr Chopper ber om sin vördnadsfulla hälsning och skall hava den äran och det nöjet att uppvakta kapten Dobbin." Bjudningsbrevet och konceptet till svaret visades mrs Chopper och hennes döttrar vid hans återkomst till Somers' Town denna afton, och de talade om herrar militärer och förnämiteter med synnerlig belåtenhet, under det familjen satt och drack sitt te. Då flickorna hade gått till vila, samtalade mr och mrs Chopper om de sällsamma händelser, som hade tilldragit sig i patronens familj. Kassören hade aldrig förr sett sin principal till den grad uppskakad. Då han, efter sedan kapten Dobbin hade gått, gick in till mr Osborne, fann han denne svartblå i ansiktet och nära avsvimmad, och han var säker om att någon förfärlig tvist hade ägt rum mellan honom och kaptenen. Chopper hade fått order att sätta upp en förteckning på alla de summor, som under de sista tre åren hade utbetalts till kapten Osborne. — Och en rätt snygg summa är det, sade kassören och respekterade sin gamle och unge herre mera, i samma mån som det hade slösats med guinéerna. Trätan hade haft något avseende på miss Sedley. Mrs Chopper förklarade att hon tyckte riktigt synd om den stackars unga damen, som skulle mista en så ung och vacker karl som kaptenen. Mr Chopper å sin sida hyste just icke något synnerligt deltagande för dottern till en olycklig spekulant, som hade givit en högst usel utdelning. Han respekterade det Osborneska huset framför alla andra i Londons city, och hans hopp och önskan var, att kapten George skulle gifta sig med en adelsmans dotter. Kassören sov den natten betydligt bättre än principalen, och sedan han omfamnat och kysst sina barn efter frukosten, vilken han förtärde med mycket god aptit, så tarvlig den än var, begav han sig av till kontoret, klädd i sin bästa söndagsdräkt och utstyrd med krås och manschetter, sedan han lovat sin beundrande maka att icke gå alltför hårt åt kapten Dobbins portvin denna afton.

Mr Osbornes ansikte, då han vid den vanliga tiden ankom till City, överraskade hans kontorspersonal (som av goda skäl var van att observera dess uttryck) såsom varande i högsta grad blekt och glåmigt. Klockan tolv anlände, enligt särskild kallelse, mr Higgs (i advokatfirman Higgs & Blatherwick, Bedford Row) och fördes in i patrons enskilda rum, där han stannade i mer än en timme. Vid pass klockan ett erhöll mr Chopper en biljett, som avlämnades av kapten Dobbins betjänt och i vilken låg en skrivelse till mr Osborne, vilken kassören gick in och avlämnade. En kort stund därefter inkallades mr Chopper och mr Birch, andre bokhållaren, och ombådos att bevittna ett papper.

— Jag har satt upp ett nytt testamente, sade mr Osborne, och på detta papper satte följaktligen de nämnda herrarna sina namn. Intet samtal följde. Då mr Higgs kom ut i de yttre kontorsrummen, såg han ytterligt allvarsam ut och betraktade mr Chopper med en betydelsefull blick, men någon förklaring ägde icke rum. Det anmärktes, att mr Osborne var särdeles mild och stilla hela dagen, till stor överraskning för dem som hade spått ont av hans dystra utseende. Han avlägsnade sig tidigt från kontoret, och innan han gick, kallade han ännu en gång in sin kassör, och sedan han givit honom några allmänna order, frågade han med en viss tvekan och en viss obenägenhet att tala, om han visste huruvida kapten Dobbin funnes i staden.

Chopper sade att han trodde att han var det, och båda visste för övrigt mycket väl att så var förhållandet.

Osborne tog fram ett brev, som var adresserat till denne officer, lämnade det till kassören och bad honom att genast lämna det i Dobbins egna händer.

— Och nu, min käre Chopper, sade han med en underlig blick, i det han fattade sin hatt, tror jag att jag ska känna mig lugn igen.

Precis som klockan slog tu (det var utan tvivel ett avtal mellan dem båda) anlände mr Frederick Bullock, och han och mr Osborne gingo ut tillsammans.

Översten vid det ***dje regementet, i vilket herrar Dobbin och Osborne hade kompanier, var en gammal general, som hade gjort sitt första fälttåg under Wolf i Quebec och längesedan var alltför gammal och svag för att kunna föra befäl, men han hyste ett visst intresse för regementet, vars chef han var till namnet, och bjöd vissa av sina unga officerare till sitt bord, ett slags gästfrihet, vilken icke torde vara så alldeles vanlig bland hans medbröder nuförtiden. Kapten Dobbin var en synnerlig gunstling hos denne gamle general. Dobbin var hemmastadd i sitt yrkes litteratur och kunde tala om Fredrik den store och Maria Theresia och deras krig nästan lika väl som generalen själv, som var likgiltig för samtidens segrar och vars hjärta var hos de store taktici för femtio år tillbaka. Denne officer skickade ett bud till Dobbin med hälsning att han skulle komma och frukostera hos honom samma förmiddag, som mr Osborne ändrade sitt testamente och mr Chopper tog på sig sin bästa söndagsdräkt, och underrättade nu sin unge vän ett par dagar på förhand om det, varpå de allasammans väntade — en order om att marschera till Belgien. Ordern till regementet att hålla sig färdigt skulle om en eller par dagar utgå från krigsministären, och som det fanns överflöd på transportmedel, skulle det begiva sig av före veckans slut. Regementet hade rekryterat sig under det att det låg i Chatham, och den gamle generalen hoppades att det regemente, som hade hjälpt honom att slå Montcalm i Kanada och mr Washington på Long Island, skulle visa sig värdigt sitt historiska rykte på Nederländernas ofta trampade. stridsfält.

— Och därför, min käre vän, om ni har någon liten affaire, sade den gamle generalen, i det han tog sig en pris snus med sin skälvande, vita, gamla hand och därefter pekade på det ställe under sin morgonrock, där hans hjärta ännu slog svagt, om ni har någon Phillis att trösta eller pappa och mamma att taga farväl av eller något testamente att sätta upp, så skulle jag råda er att taga itu därmed utan vidare dröjsmål.

Därpå gav generalen sin unge vän ett finger att skaka och en godlynt nick med sitt pudrade och stångpiskprydda huvud, och då dörren tillslutits efter Dobbin, satte han sig ned för att skriva en poulet (generalen var ytterligt fåfäng i fråga om sin franska) till mademoiselle Aménaide vid Hans Majestäts teater.

Dessa nyheter gjorde Dobbin helt allvarsam, och han tänkte på våra vänner i Brighton och blygdes därefter över sig själv för det att Amalia alltid stod främst i hans tankar (ständigt framför varje annan — framför far och mor och syster och plikt), och sedan han kommit tillbaka till sitt hotell, sände han en kort skrivelse till mr Osborne med underrättelse om den nyhet han hade erhållit och vilken han hoppades skola göra icke så litet till för att framkalla en försoning mellan honom och George.

Denna skrivelse, som avsändes av samma bud som den föregående dagen hade framburit bjudningsbrevet till Chopper, förorsakade den hedervärde kassören icke ringa bekymmer. Den låg inuti en biljett till honom, och då han öppnade denna, nästan darrade hans hand av fruktan att den middag, han hade väntat sig, skulle komma att bli uppskjuten.

Hans sinne blev emellertid obeskrivligt lättat, då han fann att den nämnda biljetten endast innehöll en påminnelse till honom om middagen ("Jag väntar er klockan halv sex", skrev kapten Dobbin). Han hyste stort intresse för sin principals familj, men, que voulez-vous? en festmiddag var för honom av större vikt än någon annan dödligs affärer.

Dobbin hade fått full rättighet att meddela generalens underrättelse åt var och en av regementets officerare, vilken han händelsevis stötte på, och följaktligen meddelade han den till fänrik Stubble, vilken han träffade hos sin agent och som (så stor var hans militäriska iver) genast skyndade till försäljaren av munderingspersedlar och köpte sig en ny sabel. Denne unge man, som, ehuru han endast var sjutton år gammal och vid pass sextiofem tum hög samt av naturen utrustad med en klen kroppskonstitution, vilken dessutom hade blivit försvagad av ett förtidigt bruk av konjak och vatten, obestridligen hade ett lejons mod vägde, prövade, böjde och balanserade nu därstädes ett vapen, som han trodde skulle komma att anställa stor manspillan bland fransmännen. Ropande ha, ha! och med förfärlig energi stampande med sina små fötter, föll han ut två eller tre gånger mot kapten Dobbin, som skrattande parerade stöten med sitt spanska rör.

Mr Stubble tjänade, såsom man av hans korta och smärta växt kunde ana, vid lätta infanteriet; fänrik Spooney däremot var en lång yngling och tillhörde kapten Dobbins grenadjärkompani, och han försökte en ny björnskinnsmössa, under vilken han såg mera grym och vild ut, än man kunde vänta av hans år. Därefter begåvo sig dessa båda ynglingar av till Slaughters, och sedan de hade beställt en storståtlig middag, satte de sig ned och skrevo brev till sina goda och oroliga föräldrar därhemma — brev fulla av kärlek och hjärtlighet och mod och dålig stavning. Ack, det fanns många ängsliga hjärtan som slogo i England den tiden, och mödrars böner och tårar flödade i många hem.

Då Dobbin såg unge Stubble sysselsatt med författarskap vid ett av borden i kafferummet hos Slaughters och med tårar droppande utåt näsan ned på papperet (ty den stackars gossen tänkte på sin mamma och att han kanske aldrig mera skulle få återse henne), slog han igen sitt skrivdon, där han satt, i akt och mening att skriva ett brev till George Osborne, och sade till sig själv:

— Varför skulle jag göra det? Må hon vara lycklig ännu en dag. Jag ska gå och hälsa på mina föräldrar i morgon bittida, och så far jag i morgon själv ned till Brighton.

Därpå gick han fram och lade sin stora hand på unge Stubbles axel och kryade upp denne unge kämpe och sade honom, att om han ville sluta upp med att dricka konjak och vatten, skulle han bli en god officer, liksom han alltid var en gentleman och en godhjärtad yngling. Unge Stubbles ögon klarnade härvid upp, ty Dobbin var mycket aktad inom regementet och den bäste och skickligaste officeren därstädes.

— Tack, Dobbin, sade han och torkade ögonen med knogarna, jag höll just på att säga henne det, och — och — hon är $å fasligt god och snäll emot mig! Och pumparna började åter att arbeta, och jag är icke rätt säker på, huruvida icke den vekhjärtade kaptenens ögon även blinkade en smula.

De två fänrikarna, kaptenen och mr Chopper intogo middag tillsammans i samma avplankning. Chopper hade med sig brevet från mr Osborne, i vilket denne helt kort framförde sin komplimang till kapten Dobbin och bad honom lämna inneliggande brev till kapten George Osborne. Chopper visste ingenting vidare; han beskrev visserligen mr Osbornes utseende och hans sammanträde med sitt juridiska biträde, undrande över att gubben icke hade svurit åt någon och överflödade av funderingar och gissningar, i synnerhet då vinet började gå omkring; men dessa funderingar och gissningar blevo för varje nytt glas alltmera dunkla och slutligen alldeles obegripliga. Vid en tämligen framskriden timme satte Dobbin sin gäst upp i en hyrvagn, i ett hickande tillstånd och bedyrande, att han — hick! — hick! — för evigt skulle bli kapten Dobbins vän.

Då kapten Dobbin tog avsked av miss Osborne, bad Han om tillåtelse att få komma och göra henne ett nytt besök, och sagda unga dam väntade på honom under åtskilliga timmar den följande dagen, och om han hade kommit och gjort henne den fråga hon var beredd att besvara, skulle hon kanske ha ställt sig på sin brors sida och möjligen ha åvägabragt en försoning mellan George och hans förtörnade far. Men ehuru hon troget väntade därhemma, kom icke någon kapten. Han hade sina egna affärer att sköta; sina egna föräldrar att besöka och trösta och så att tidigt på dagen taga sig en plats i "Blixten" och fara ned till sina vänner i Brighton. Under dagens lopp hörde miss Osborne sin far giva befallning om att den fjäskande skurken kapten Dobbin icke vidare skulle släppas inom hans dörrar, och varje förhoppning, som hon möjligen ännu kunde ha hyst i tysthet, blev sålunda helt tvärt krossad. Mr Frederick Bullock kom på besök och var särdeles öm mot Maria och uppmärksam mot den dystre gamle herrn, ty ehuru denne senare hade förklarat att han nu skulle känna sig lugn, tycktes likväl de åtgärder, han hade vidtagit för att förskaffa sig lugn, ännu icke haft önskad verkan, och de sista två dagarnas tilldragelser hade synbarligen gjort ett starkt intryck på honom.