Världsmarknaden/Kap 44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 9
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Fram och tillbaka mellan London och Hampshire
Kapitel 11  →


[ 126 ]

TIONDE KAPITLET.
Fram och tillbaka mellan London och Hampshire.

Det Crawleyska huset vid Stora Gaunt Street bar ännu på framsidan den vapensköld, som hade blivit uppsatt därstädes såsom ett tecken till sorg över sir Fox Crawleys bortgång, men denna heraldiska sinnebild var i sig själv en mycket grann och lysande prydnad, och hela det övriga huset blev ändå mera prydligt och ståtligt, än det hade varit under den avlidne baronetens dagar. Den svarta ytterklädnaden på tegelstenarna togs bort, och dessa trädde fram med ett muntert rodnande anlete, streckat med vitt. De gamla bronslejonen på portklappen blevo vackert förgyllda, staketet målat, och det dystraste huset vid Stora Gaunt Street blev det prydligaste i hela kvarteret, innan de gröna löven i Hampshire hade efterträtt de gulnade, som sutto på träden i Drottningens Crawley allé, då gamle sir Fox Crawley för sista gången passerade fram under dem.

En liten dam med en motsvarande vagn syntes ständigt i närheten av huset, och man kunde även dagligen se en äldre ogift kvinnsperson, åtföljd av en liten gosse, komma dit varje dag. Det var miss Briggs och lille Rawdon, vilkas bestyr det var att inspektera den inre reparationen av sir Fox' hus, att övervaka den kvinnliga skara, som var antagen för att laga upp persienner och gardiner, att snoka och rafistulera i lådor och skänkar, fullproppade med smutsiga reliker och hopade grannlåter efter två generationer av Crawley nåder samt att göra upp förteckningar på porslinet, glasvarorna och andra lösören i skåp och skafferier.

Mrs Rawdon Crawley var befälhavande general över [ 127 ]dessa arrangemanger, med öppen fullmakt av sir Fox att sälja, byta bort, gallra ur eller köpa möbler, och hon njöt icke litet av en sysselsättning, som gav fritt spelrum åt hennes smak och fyndighet. Reparationen av huset var bestämd, då sir Fox kom till London i november för att träffa sina juridiska ombud och varvid han tillbragte nära en vecka vid Curzon Street under sin kärleksfulla broders och svägerskas tak.

Han hade först tagit in på ett hotell, men så snart Becky fick höra talas om baronetens ankomst, begav hon sig ensam av för att hälsa på honom och återvände om en timme till Curzon Street med sir Fox vid sin sida i vagnen. Det var ibland rentav omöjligt att motstå denna okonstlade lilla varelses gästfrihet, så hjärtligt påtrugades och så öppet och älskvärt bjöds den. Becky fattade Fox' hand i förtjusning och tacksamhet för att han gick in på att komma och bo hos henne.

— Tack! sade hon och tryckte den och såg in i ögonen på baroneten, som rodnade betydligt. Hur lycklig detta skall göra Rawdon!

Vid hemkomsten skyndade hon upp till Fox' sängkammare i spetsen för tjänarna, som buro hans koffertar dit upp. Själv kom hon ut skrattande, med en kolskyffel från sitt eget rum. En brasa flammade redan i sir Fox' rum (i förbigående sagt var detta Briggs' rum, och hon fick nu i stället sova uppe på vinden tillsammans med pigan).

— Jag visste att jag skulle få er med mig! sade Becky med glädjestrålande ansikte och var även verkligt och uppriktigt lycklig över att hon hade fått honom till gäst.

Becky lät Rawdon äta middag ute en eller ett par gånger, medan Fox vistades hos dem, och baroneten tillbragte då aftonen ensam tillsammans med henne och Briggs. Hon gick ned i köket och lagade själv till rätterna åt honom.

— Är det inte en god ragu? sade hon. Jag har själv lagat till den åt er och skall alltid göra det när ni kommer och besöker mig.

[ 128 ]— Allt vad ni gör, gör ni väl, sade baroneten artigt. Ragun är verkligen alldeles utmärkt.

— En fattig mans hustru, svarade Rebecka glatt, måste naturligtvis göra sig nyttig, varpå hennes svåger bedyrade, att hon passade till hustru åt en kejsare och att skicklighet i husliga sysslor var en av kvinnans mest intagande egenskaper. Och så tänkte han med någonting liknande förtrytelse på Jane där hemma och på en viss pastej, som hon hade yrkat på att få tillaga och servera honom till middagen — en högst avskyvärd pastej.

Utom ragun, som var tillagad av fasaner från lord Steynes lantegendom, bjöd Becky sin svåger på en butelj vitt vin, vilket den lilla historieberätterskan förklarade, att Rawdon hade fört med sig från Frankrike, där han hade köpt det för så gott som ingenting, varemot sanningen var den, att den ifrågavarande druvsaften var vitt Hermitage från markisens av Steyne ryktbara källare, vilket gav färg åt baronetens bleka kinder och sände en glöd genom hans svaga lekamen.

Då han hade druckit detta petit vin blanc, räckte hon honom handen och förde honom upp med sig i salongen och beredde honom en trevlig och bekväm plats på en soffa bredvid kaminen, där hon även själv slog sig ned vid hans sida, sysselsatt med att fålla en skjorta åt sin kära lilla gosse. Så ofta mrs Rawdon önskade visa sig riktigt ödmjuk och dygdig, plägade denna lilla skjorta komma fram ur hennes sylåda. Den hade emellertid hunnit bliva alltför liten åt Rawdon långt innan den var färdig.

Rebecka satt nu där och lyssnade till honom och talade med honom och sjöng för honom och bonade om honom, så att han för varje dag kände sig alltmera glad att få komma tillbaka från sina jurister i Grays Inn till den flammande brasan vid Curzon Street — en glädje, som även delades av de nämnda lagkarlarna, ty Fox' tal voro av det längsta slag — och så att han kände sig helt nedslagen vid skilsmässan. Hur täck hon såg ut, då hon kysste på fingrarna åt honom från sin vagn och viftade med sin näsduk, då hon hade satt sig upp i diligensen! [ 129 ]En gång for hon med näsduken över sina ögon. Han drog sin sälskinnsmössa ned över sina, lutade sig tillbaka i sitt hörn och tänkte för sig själv, hur hon respekterade honom och hur han förtjänade det och på vilken slö och enfaldig varelse Rawdon var, som icke förstod att ens till hälften uppfatta sin hustrus värde samt på hur tyst och dum hans egen hustru var i jämförelse med den där briljanta lilla Becky. Måhända hade Becky själv låtit falla en vink om allt detta, men så fint, att det icke var gott att veta var eller när. Och innan de skildes, hade det blivit överenskommet, att huset i London skulle fiffas upp till nästa säsong och att de båda familjerna skulle mötas igen på landet vid jultiden.

— Jag skulle önska att du hade kunnat få litet kontanter av honom, sade Rawdon buttert till sin hustru, då baroneten hade rest. Jag skulle bra gärna vilja ge litet åt Raggles — ja, förbanna mig skulle jag inte det. Ser du, det är inte rätt att inte låta honom få någonting. Det torde bli kännbart för honom, så att han kanske till slut hyr ut sitt hus åt någon annan, förstår du.

— Säg åt honom, sade Becky, att så snart sir Fox gjort upp sina affärer, ska varenda en bli betald, och ge honom litet i avräkning på skulden. Här är en anvisning, som sir Fox lämnade för gossens räkning! Och därmed tog hon ur sin pirat upp ett papper, vilket hans bror hade lämnat henne till förmån för den lille sonen och arvingen av den yngre grenen av Crawleyska familjen.

Saken var den, att hon själv hade undersökt den mark, vilken hennes man ville att hon skulle giva sig ut på, och hade funnit den osäker. Vid första vink om penningförlägenheter drog sir Fox öronen åt sig och blev orolig. Och så började han ett långt tal, förklarande hur ont han hade om pengar, hur förpaktarna icke ville betala, hur hans fars skulder och utgifterna i anledning av den gamle herrns död hade gjort honom svåra bekymmer, hur han önskade att göra sig fri från inteckningarna på godset och hur han redan hade tagit ut alla pengar, som han hade hos sina bankirer och agenter, och så slutade han [ 130 ]med att göra en kompromiss med sin svägerska och ge henne en liten summa åt hennes lille gosse.

Fox visste hur fattiga hans bror och dennes familj måste vara. Det kunde icke gärna ha undfallit den kloke och erfarne diplomaten, att Rawdons familj icke hade någonting att leva av och att man icke kan hyra hus och hålla vagnar för ingenting. Han visste mycket väl, att han var ägare av de pengar, vilka enligt all beräkning borde ha tillfallit hans yngre bror, och man kan vara tämligen säker om, att han hade sina hemliga samvetsagg, som påminde honom om att han borde lämna dessa sina släktingar någon ersättning för deras svikna förhoppningar. Som han var en rättvis, hygglig karl, icke utan huvud, läste sina böner och kunde sin katekes och uppfyllde sina utvärtes plikter i livet, kunde han icke undgå att veta, att han var skyldig att lämna sin bror något och att han moraliskt taget var hans gäldenär.

Men att skiljas från sina pengar är en uppoffring, som nästan varje man med något ordningssinne känner överstiga sina krafter. Det finns knappast någon levande varelse, som icke tillräknar sig själv såsom en stor förtjänst, ifall han ger sin nästa en femtioriksdalerssedel. Slösaren ger icke därför att han finner ett välvilligt nöje i att giva, utan av ett slags slappt begär att kasta bort pengar. Han skulle icke vilja förneka sig en enda njutning, varken sin plats på operan, sina hästar eller sin middag, ja, icke ens njutningen att ge bort en femtia åt en fattig sate. Den närige, som är god, vis, rättvis och icke är skyldig en människa ett öre, vänder sig bort från tiggaren, prutar med åkaren eller förnekar en fattig släkting — och jag vet sannerligen icke vilken som är den mest själviske av dem båda. Penningen har endast ett olika värde i varderas ögon. Fox Crawley tänkte för sin del, att han skulle göra någonting för sin bror, och tänkte därefter, att han skulle tänka på den saken en annan gång.

Vad Becky angår, så var hon icke den kvinna som väntade alltför mycket av sin svågers ädelmod och frikostighet, och var därför fullt nöjd och belåten med det [ 131 ]som Fox hade gjort för henne. Hon var erkänd av familjens huvudman. Om Fox icke ville ge henne någonting, skulle han nog någon gång skaffa henne något. Om hon icke fick pengar av sin svåger, så fick hon dock genom honom det som var så gott som pengar, nämligen kredit. Raggles kände sig helt lugnad, då han märkte försoningen emellan de båda bröderna, så mycket mera som han därjämte fick en liten summa kontant och löfte om en mycket större summa med det allra snaraste. Och Rebecka berättade för Briggs, vars kvartalsränta på den lilla summa, som Rawdon hade lånat av henne, Rebecka betalte med glad belåtenhet, som om hennes kassa varit i det mest blomstrande tillstånd — Rebecka, säger jag, berättade för miss Briggs i allra största förtroende, att hon hade rådgjort med sir Fox, som var en utmärkt affärskarl, och att han hade lovat att på ett särdeles förmånligt sätt placera Briggs återstående kapital, att denne var särskilt intresserad för henne såsom en tillgiven vän till salig miss Crawley och hela familjen, och att han, innan han lämnade staden, hade sagt till, att hon skulle laga att hon hade sina pengar i ordning så att hon vid första lägliga tillfälle skulle kunna köpa de aktier, som sir Fox hade i sikte. Stackars miss Briggs kände sig helt tacksam för denna sir Fox' uppmärksamhet — den kom så opåkallad, sade hon, ty hon skulle aldrig ha tänkt på att flytta sina pengar ur banken, och detta gjorde hans godhet så mycket större; också lovade hon att genast gå och söka upp sitt affärsbiträde och ha sina pengar i ordning i rättan tid.

Och denna hedervärda dam var så tacksam för Rebeckas godhet i denna sak och mot sin ädelmodige välgörare, översten, att hon gick ut och använde största delen av sin lilla ränta på att köpa en svart sammetsrock åt lille Rawdon, som, i förbigående sagt, nu var nästan för gammal för svart sammet och var av en längd och ålder, som gjorde den manliga jackan och pantalongerna till en mera passande dräkt åt honom.

Han var en vacker gosse med ett öppet ansikte, blå [ 132 ]ögon och något ljust hår, stark till växten, men mild och högsint i hjärtat, ömt fäst vid alla som voro goda mot honom — vid sin ridhäst — vid lord Southdown, som hade givit honom den — vid stalldrängen, som hade hand om den — vid kokerskan, som serverade honom med spökhistorier om aftonen och en hel hop läckerheter från middagen — vid Briggs, som han plågade och skrattade åt — och framför allt vid fadern, vars ömhet för gossen även var märkvärdig att skåda. Vad hans mor angår, så hade denna sköna drömsyn så småningom förbleknat. På nära två år hade hon knappast talat med barnet. Hon kunde icke med honom. Han hade mässling och kikhosta och tråkade ut henne.

En dag, då han stod nere i förstugan till första våningen, sedan han hade smugit sig ned från de övre regionerna, lockad av sin mors röst, som sjöng för lord Steyne, öppnades salongsdörren hastigt och röjde den lille lyssnaren, som endast ett ögonblick förut hade stått försänkt i hänryckning över den vackra musiken.

Hans mor kom nu ut och gav honom ett par kraftiga örfilar. Han hörde ett skratt från markisen där inne (som fann sig road av detta fria och öppna avslöjande av Beckys lynne) och flydde ned till sina vänner i köket, där han överlämnade sig åt ett våldsamt utbrott av sorg.

— Det är inte därför att det gör ont, flämtade lille Rawdon, det är bara — bara, och slutet av meningen dränktes i tårar och snyftningar. Det var den lille gossens hjärta som blödde. Varför kan jag inte få höra henne sjunga? Varför sjunger hon aldrig för mig, såsom hon gör för den där skallige mannen med de stora tänderna? Dessa utrop av raseri och sorg framstöttes med åtskilliga mellanskov. Kokerskan såg på huspigan, huspigan såg slugt på betjänten — den förfärliga köksinkvisitionen, som sitter till doms i varje hus och känner till allting, satt i detta ögonblick till doms över Rebecka.

Efter denna tilldragelse växte moderns motvilja till hat; medvetandet om att barnet var i huset var en förebråelse och en plåga för henne. Hans blotta åsyn för[ 133 ]tretade henne. Fruktan, tvivel och motstånd sprungo även upp i gossens bröst. Dessa båda voro skilda, skilda åt alltifrån örfilsdagen.

Lord Steyne hyste även en innerlig motvilja mot gossen. Då de av en ledsam tillfällighet möttes, gjorde han sarkastiska bugningar eller anmärkningar åt lille Rawdon eller blängde på honom med ursinniga blickar. Lille Rawdon plägade i sin tur stirra honom i ögonen och knyta sina små händer. Han kände sin fiende, och denne herre var bland alla dem, som kommo dit i huset, den förhatligaste för honom. Betjänten träffade en dag på honom, då han stod och knöt näven åt lord Steynes hatt ute i förstugan, och berättade sedan händelsen såsom ett gott skämt för lord Steynes kusk, som i sin tur meddelade den åt lord Steynes kammartjänare och åt tjänstepersonalen i allmänhet. Och helt kort därefter, då mrs Rawdon Crawley gjorde sitt inträde i Gaunt House, visste portvakten, som öppnade porten, samtliga lakejerna och betjänterna nere i stora förstugan, herrarna i vita västar, som från den ena förstugan till den andra uppropade överstens och överstinnan Crawleys namn — alla dessa personer, säger jag, kände till allt om henne, eller inbillade sig göra det. Betjänten, som bar fram förfriskningar åt henne och stod bakom hennes stol, hade diskuterat hennes rykte och personlighet tillsammans med den tjocke herrn i rutiga kläderna, som stod vid hans sida. Bon Dieu! Den är förfärlig den där tjänstefolkets inkvisition! Ni ser en dam i ett stort sällskap i en lysande salong, omgiven av trogna beundrare, utdelande strålande blickar, i en utsökt toalett, friserad, sminkad, leende och lycklig — och upptäckten går aktningsfullt fram mot henne i gestalten av en stor och grov karl med tjocka vador och en bricka med glass — medan förtalet (som är lika olycksbringande som sanningen) följer efter honom i skepnaden av en annan grov karl, bärande biskvierna. Min nådiga, er hemlighet skall denna kväll bli diskuterad av dessa män i deras klubb på värdshuset. James skall säga Charles sin tanke om er vid pipan och [ 134 ]ölstopet. Somliga personer borde ha dövstumma till tjänare — dövstumma som icke kunna skriva. Om ni är brottslig, så darra. Den där karlen bakom er stol är kanske en janitschar med ett silkessnöre i fickan på sina plyschbyxor. Om ni icke är brottslig, så var rädd om skenet — vilket ofta är lika olycksbringande som själva brottet.

Vare sig att Rebecka var brottslig eller icke, så hade tjänstefolkets hemliga domstol i alla händelser redan dömt henne.

Ja, jag blygs att säga, att hon icke skulle ha haft någon kredit, om de icke hade trott henne vara brottslig. Det var åsynen av markisens av Steyne vagnslyktor vid hennes port, där Raggles såg dem lysa i midnattens mörker, som "höll honom vid gott mod", såsom han efteråt sade, och det vida mera än alla Rebeckas små knep och vackra fraser.

Medan hon sålunda — ganska sannolikt oskyldig till det brott, varför man misstänkte henne — sökte att slingra och knuffa sig fram till det mål, som kallas "en ställning i samhället", pekade tjänstefolket ut henne som en förlorad varelse. Så ser man huspigan Molly en morgon stå och betrakta en spindel, där han spinner sitt nät på dörrposten och mödosamt kravlar sig upp för dess trådar, till dess hon, trött vid leken, lyfter sin dammborste och sopar bort både tråden och konstnären.

En eller ett par dagar före jul gjorde sig Becky, hennes man och hennes son färdiga att fara och tillbringa helgen i sina förfäders säte i Drottningens Crawley. Becky skulle gärna velat lämna den lille gossen kvar hemma och skulle även ha gjort det, om icke lady Jane så enträget hade bjudit den unge herrn och om icke Rawdon hade visat ett så tydligt missnöje över det sätt varpå hon behandlade sin son.

— Han är den vackraste gosse i hela England, sade fadern till henne i förebrående ton, och du tycks inte bry dig om honom ens så mycket som din knähund. Han ska inte besvära dig mycket; därhemma ska han vistas i [ 135 ]barnkammaren och under vägen ska han sitta på diligenstaket bredvid mig.

— Där du själv sätter dig därför att du vill röka de där otäcka cigarrerna, svarade mrs Rawdon.

— Jag minns den tid då du inte tyckte så illa om dem, svarade hennes man.

Becky skrattade, ty hon var nästan alltid vid gott lynne.

— Det var då jag arbetade för min befordran, du stora gås, sade hon. Tag Rawdon med dig upp på taket och ge honom en cigarr med, om du så behagar.

Rawdon värmde icke på detta sätt upp sin lille son för vinterfärden, men han och Briggs svepte in barnet i schalar och amier och så lyftes han omsorgsfullt upp på diligenstaket i den mörka morgonstunden, vid skenet av lyktorna på "Vita hästen", och det var icke med ringa nöje han såg dagen gry och gjorde sin första resa till det ställe, som hans far ännu kallade sitt hem. Det var en resa av oändlig förnöjelse för gossen, för vilken tilldragelserna på vägen ägde ett outtömligt intresse, medan hans far svarade honom på alla möjliga frågor och berättade honom vem det var, som bodde i det där stora huset till höger och vilken parken tillhörde. Hans mor satt under tiden inne i vagnen med sin kammarjungfru och sina pälsverk och sina schalar och sina luktvattensflaskor och skepade sig så, att man kunde ha trott, att hon aldrig förr hade suttit i en diligens — mycket mindre att hon hade blivit tillsagd att stiga ut ur just denna samma vagn för att lämna rum åt en betalande passagerare under en viss resa för vid pass ett halvt tjog år sedan.

Det var åter mörkt, då lille Rawdon vaknade upp för att stiga in i sin onkels vagn i Mudbury, och han satt och såg ut därigenom, undrande då de stora järngrindarna flögo upp och beundrande de höga lindarna, i det de flögo förbi, till dess vagnen slutligen stannade framför de upplysta fönstren i herresätet, vilka lyste en glad julvälkomnad emot dem. Stora förstuguporten slogs upp — en [ 136 ]väldig brasa flammade i den stora, gamla spiseln — en matta var lagd över de svarta stenrutorna.

— Det är den gamla turkiska mattan i Damgalleriet! tänkte Rebecka och kysste i nästa ögonblick lady Jane.

Hon och sir Fox utförde samma hälsningsceremoni med mycken värdighet, men Rawdon, som hade rökt, drog sig en smula tillbaka för sin svägerska, vars tvenne barn kommo fram mot sin kusin; och medan Mathilda räckte fram sin hand och kysste honom, stod Fox Binkie Southdown, sonen och arvingen, på ett litet avstånd och undersökte honom, alldeles som en liten hund gör med en stor.

Därefter förde den vänliga värdinnan sina gäster till deras trevliga rum, där muntra brasor flammade, och så kommo de unga damerna och knackade på mrs Rawdons dörr, under förevändning att de önskade vara till någon nytta, men i själva verket för att få det nöjet att inspektera innehållet i hennes hattaskar samt hennes klänningar, vilka, ehuru svarta, voro efter det nyaste Londonmodet. Och så berättade de henne, hur mycket Drottningens Crawley hade förändrats till sin fördel, hur lady Southdown hade rest och hur Fox intog sin ställning i landet, såsom det anstod en Crawley. Sedan därefter den stora middagsklockan hade ringt, samlades familjen till middagen, vid vilket mål lille Rawdon fick sitta bredvid sin tant, den vänliga värdinnan, medan sir Fox var ovanligt uppmärksam mot svägerskan på sin egen högra sida.

Lille Rawdon visade en vacker aptit och ett städat uppförande.

— Jag tycker om att äta middag här, sade han till sin tant, då han hade slutat sitt mål, efter vars slut och efter en värdig bordsbön av sir Fox den unge sonen och arvingen fick komma in och sattes upp på en hög stol vid baronetens sida, medan den lilla dottern tog i besittning den plats och det lilla vinglas, som stodo i beredskap åt henne vid moderns sida. Jag tycker om att äta middag [ 137 ]här! sade unge Rawdon och såg upp på sin tants vänliga anlete.

— Varför det? sade den goda lady Jane.

— Jag äter middag nere i köket, då jag är hemma, eller också tillsammans med Briggs, svarade unge Rawdon. Men Becky var så upptagen av baroneten, hennes värd, och utgöt en sådan ström av artigheter och förtjusning och uttalade en så livlig beundran över lille Fox Binkie, vilken hon förklarade vara det vackraste och mest intelligenta barn man någonsin kunde se och sin far upp i dagen, att hon icke hörde sitt eget kött och blods anmärkningar vid andra ändan av det stora glänsande bordet.

Som unge Rawdon var gäst och detta var första aftonen efter hans ankomst, fick han lov att sitta uppe till efter tedags, då en stor förgylld bok lades på bordet framför sir Fox, alla tjänarna strömmade in och sir Fox läste aftonbönerna. Detta var första gången, som den stackars lille gossen någonsin hade bevittnat eller hört talas om en dylik ceremoni.

Huset hade blivit betydligt förbättrat och förskönat under den nye baronetens korta regering och förklarades av Becky vara fulländat, charmant, förtjusande, då hon tog en överblick av det i hans sällskap. Vad angår lille Rawdon, som tog en överblick av det i sällskap med sina små kusiner, så tyckte han att det var ett riktigt trollpalats. Där funnos långa gallerier och gamla praktsängkamrar, där voro tavlor och gammalt porslin och gamla vapen och rustningar. Där voro de rum, i vilka farfar dog och förbi vilka barnen gingo med rädda blickar. "Vem var farfar?" frågade lille Rawdon, och de berättade honom, hur han brukade vara mycket gammal och hur han brukade skjutas omkring i en trädgårdsstol, och så visade de honom en dag denna trädgårdsstol, som stod och ruttnade i ett uthus, där den hade stått alltifrån den dag, då den gamle herrn fördes dit bort till kyrkan, vars spira glittrade över almarna i parken.

Bröderna hade under åtskilliga morgnar god sysselsättning med att undersöka de förbättringar, som sir Fox' [ 138 ]snille och praktiska förstånd hade verkställt. Och under det de gingo eller redo och sågo på dessa, kunde de språka utan att alltför mycket tråka ut varandra. Och Fox begagnade tillfället till att berätta för Rawdon, hur mycket pengar alla dessa förbättringar hade kostat och huruledes en egendomsherre ofta hade ont till och med om en sådan liten summa som en hundrariksdalerssedel.

— Där ha vi till exempel den nya parkgrinden, sade Fox och pekade helt blygsamt på den med sitt spanska rör, och jag är minsann ur stånd att betala vad den kostar, innan mina räntor flyta in i januari.

— Jag kan låna dig till dess, Fox, svarade Rawdon i en tämligen bedrövlig ton, och så gingo de in och sågo på den reparerade portvaktarstugan, där gamla mor Lock för första gången på många, långa år hade fått täta dörrar, tätt tak och hela fönster.