Världsmarknaden/Kap 43

←  Kapitel 8

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket läsaren måste kringsegla Goda Hoppsudden

Kapitel 10  →

NIONDE KAPITLET.
I vilket läsaren måste kringsegla Goda Hopps-udden.

Den förvånade läsaren ombedes att förflytta sig tiotusen mil, till Bundelgunges militärstation i Madras, där våra käcka vänner vid det —de regementet äro förlagda under den tappre översten sir Michael O'Dowds befäl. Tiden har handskats varligt med denne korpulente officer, såsom den vanligen gör med personer, som ha god mage och gott lynne och icke för mycket anstränga sin hjärna. Översten använder flitigt sin kniv och sin gaffel vid frukosten och återtager dessa vapen med god framgång vid middagen. Han röker sin hukah efter båda målen och blossar lika lugnt medan hans hustru grälar på honom, som han gjorde under fransmännens eld vid Waterloo. År och hetta ha icke minskat verksamheten och vältaligheten hos den värda ättlingen av Malonys och Molloys. Vår gamla bekanta, hennes nåd O'Dowd, är lika hemmastadd i Madras som i Brüssel, i kantonementet som under tälten. Under marschen kunde man se henne i spetsen för regementet, sittande på en kunglig elefant — en ståtlig syn. Ridande på detta djur, har hon deltagit i strid mot tigrar ute i skogssnåren och mottagits av infödda furstar, som inbjudit henne och Glorvina till sina harem och erbjudit henne schalar och juveler, vilka det gick henne till hjärtat att behöva vägra att taga emot. Skyltvakter av alla vapen salutera henne, varhelst hon visar sig, och hon besvarar deras hälsning genom att med mycken värdighet föra handen till sin hatt. Lady O'Dowd är en av de största och förnämsta damerna i presidentskapet Madras, och man erinrar sig mycket väl hennes strid med lady Smith, domaren sir Minos Smiths maka, varvid överstinnan knäppte med fingrarna under denna värda dams näsa och förklarade, att hon aldrig ämnade stryka på foten för en ömklig civilist. Ännu i dag, ehuru det nu är tjugufem år sedan, finns det personer, som erinra sig ha sett lady O'Dowd dansa en "jig" i guvernementshuset, där hon dansade trötta två adjutanter, en major vid Madraskavalleriet och två civila herrar, och övertalad av major Dobbin, riddare av Bathorden och den andre mannen i befälet över —de regementet att draga sig tillbaka till matsalen, lassata nondum satiata recessit.

Peggy O'Dowd är densamma som alltid: god i handling och tanke, befallande till sitt lynne, ivrig efter att härska, en tyrann över sin Michael, en drake bland alla regementets damer, en mor för alla de unga männen, vilka hon sköter då de äro sjuka och försvarar då de råka i klämma och bland vilka hon är ofantligt populär. Men subalternernas och kaptenernas damer (majoren är ogift) intrigera betydligt emot henne. De påstå, att Glorvina tar sig höga miner och att Peggy själv är olidligt härsklysten. Hon blandade sig i den lilla församling, som mrs Kirk hade samlat omkring sig, och gycklade de unga männen bort från hennes predikningar, påstående att en soldats hustru icke behövde slå sig på att bli präst och det vore mycket bättre av mrs Kirk att laga sin mans strumpor och kläder samt att om regementet behövde predikningar, så hade hon de bästa i den vägen, nämligen hennes onkel domprostens. Hon gjorde ett tvärt slut på den kurtis, som löjtnant Stubble hade börjat med doktorns fru och hotade att ansätta Stubbles för de pengar han hade lånat av henne, såvida han icke genast slutade upp och begav sig till Kap på sjukpermission. Å andra sidan hyste och skyddade hon mrs Posky, som flydde från sin bungalow om natten, förföljd av sin ursinnige man, som svängde sin andra konjaksbutelj, och skötte Posky under hans anfall av delirium och botade honom för hans inrotade vana att dricka. Kort sagt, i nöd och motgång var hon den bästa av tröstare, i medgången den besvärligaste bland vänner och hyste ständigt en mycket god tanke om sig själv och ett okuvligt beslut att driva sin vilja igenom.

Bland annat hade hon även beslutit, att Glorvina skulle gifta sig med vår vän Dobbin. Mrs O'Dowd kände majorens utsikter och värderade hans goda egenskaper och det stora anseende han njöt inom sitt yrke. Glorvina, en mycket vacker, rödblommig, svarthårig, blåögd ung dam, som kunde rida en häst eller spela en sonat så gott som någon flicka i Irland, tycktes henne just vara den person, som var bestämd att betrygga Dobbins lycka — mycket mer än den där goda lilla svaga stackaren Amalia, som han prisade så mycket.

— Se bara Glorvina träda in i ett rum, plägade mrs O'Dowd säga, och jämför henne med den stackars mrs Osborne, som inte skulle kunna säga bu åt en ko! Hon är värdig er, major. Ni är en lugn och stilla man och behöver någon, som talar för er, och ehuru hon inte är av så gott blod som Malonys eller Molloys, så försäkrar jag er, att hon är av en så gammal familj, att varje adelsman skulle vara stolt över att få gifta sig inom den.

Men innan Glorvina hade fattat sitt beslut att kuva major Dobbin med sina behag, måste det medgivas, att hon hade prövat dem icke så litet på andra håll. Hon hade under en säsong vistats i Dublin och Gud vet hur många i Cork, Killarney och Mallow. Hon hade koketterat med alla giftasfärdiga officerare, som depåerna i hennes land kunde framvisa, och för varje ung lantjunkare, som kunde anses för ett lämpligt parti. Hon hade varit förlovad ett halvt tjog gånger och hade under hela vägen till Madras koketterat för kaptenen och sekonden ombord på ostindiefararen. Hon hade nu tillbragt en säsong i Madras. Envar beundrade henne där och dansade med henne, men ingen, som var värd att gifta sig med, ville fria till henne. En eller ett par ytterligt unga subalterner suckade för henne, och ävenledes en eller ett par skägglösa civilister, men dessa förkastade hon, såsom under sin värdighet, och andra yngre mör blevo gifta före henne. Det finns kvinnor, och det vackra kvinnor till på köpet, som ha en sådan där otur. De förälska sig med den allra största frikostighet, de rida och promenera tillsammans med halva officerskåren, men fortfara ändock att gå ogifta som förut. Glorvina påstod, att om icke lady O'Dowds olycksaliga tvist med domarens fru hade varit, skulle hon ha gjort ett gott parti i Madras, där gamle mr Chutney, som stod i spetsen för den civila ämbetsmannakåren (och som sedan gifte sig med miss Dolby, en ung dam av endast tretton års ålder, som nyss hade kommit dit ut från en skola i Europa), just var på väg att fria till henne.

Nå ja, ehuru lady O'Dowd och Glorvina grälade långa stunder varje dag och rörande nästan vartenda upptänkligt ämne (sannerligen, om icke Mick O'Dowd hade haft en ängels lynne, skulle två sådana kvinnor, ständigt kacklande i hans öron, ha drivit honom från vettet), så kommo de likväl överens i den punkten, att Glorvina skulle gifta sig med major Dobbin, och voro fast beslutna att icke lämna majoren i fred, förrän saken var uppgjord. Okuvad av fyrtio eller femtio föregående nederlag, började Glorvina lägga ut sina snaror för honom. Hon sjöng oupphörligt irländska melodier för honom och frågade så ofta och patetiskt: "Vill du till lunden gånga?" att det var rentav förvånande, hur en man med känsla kunde motstå en sådan inbjudning. Hon var ständigt färdig att som en annan Desdemona lyssna till och gråta över berättelserna om hans faror och fälttåg. Det har blivit nämnt, att vår käre gamle vän plägade i enrum öva sig på flöjt, och Glorvina envisades att spela duetter med honom, och lady O'Dowd brukade stiga upp och helt okonstlat lämna rummet, då det unga paret var på detta sätt sysselsatt. Glorvina tvang majoren att rida ut med henne på morgnarna. Hela kantonementet såg dem fara ut och komma tillbaka. Hon skrev ständigt biljetter till honom och bad att få låna böcker av honom och strök stora blyertsstreck vid sådana känslofulla eller humoristiska ställen, som väckte hennes sympati. Hon lånade av honom hans hästar, hans tjänare, hans skedar och hans palankin — icke underligt således, att det allmänna ryktet utpekade henne såsom hans tillkommande och att majorens systrar i England inbillade sig, att de skulle få en svägerska.

Dobbin, som blev på detta kraftiga sätt bestormad, var under tiden i ett tillstånd av det mest avskyvärda lugn. Han brukade skratta, då de unga männen vid regementet skämtade med honom om Glorvinas uppenbara inviter. — Ba! sade han. Hon bara övar sig på mig, liksom på mrs Tozers piano, därför att detta är det instrument, som är närmast till hands. Och så fortfor han att rida ut med henne och avskriva noter och verser i hennes album och spela schack med henne i all beskedlighet, ty dessa äro de enkla nöjen, med vilka några officerare i Indien äro vana att sysselsätta sina lediga stunder, medan andra med mindre husligt sinnelag jaga vilda svin och skjuta beckasiner eller spela och röka cigarr och tömma sin grogg. Vad beträffar sir Michael O'Dowd, så nekade han helt tvärt att ha någonting att skaffa med hela komplotten, ehuru hans hulda maka och svägerska lågo över honom att han skulle förmå majoren att förklara sig och icke fortfara att plåga en stackars oskyldig flicka på detta skamliga sätt. — Majoren är tillräckligt stor för att sköta sig själv, sade sir Michael, och när han vill ha dig, säger han nog till. Eller också slog han bort saken med skämt och sade, att Dobbin ännu var alltför ung för att sätta bo och att han hade skrivit hem för att begära lov därtill av sin mamma. Ja, han gick ännu längre och varnade majoren i enrum och sade: — Akta dig, min kära Dob, kvinnfolken ha sattyg i sinnet — gumman min har nyss fått en låda handskar från Europa, och det har kommit en ljusröd sidenklänning till Glorvina, som ska riktigt göra kol på dig, om det står i kvinnas eller sidens makt att göra det.

Men sanningen är den, att varken skönhet eller elegans kunde besegra honom. Vår hederlige vän hade endast en enda kvinna i sitt huvud, och hon liknade icke Glorvina O'Dowd på ringaste sätt. En mild liten kvinnovarelse i svart, med stora ögon och brunt hår, som sällan talade annat än då hon blev tilltalad och med en röst som alls icke liknade miss Glorvinas — en huld ung moder, som skötte och pysslade med ett barn och bad majoren med ett leende att komma och se på det — en rosenkindad flicka, som kom springande in i ett rum vid Russell Square eller lycklig och öm hängde vid George Osbornes arm — det var endast denna bild, som fyllde den hederlige majorens huvud dag och natt och ständigt härskade över hans tankar. Det är ganska sannolikt att Amalia icke liknade den bild han hade gjort sig av henne. Det fanns i en modetidning, som hans systrar höllo där hemma, en plansch, som William i hemlighet hade tagit med sig, under förmenande att den hade någon likhet med mrs Osborne, men jag, som sett den, kan försäkra, att den endast är en avbildning av en klänning med kort liv, med ett omöjligt dockhuvud, enfaldigt småleende däröver — och kanske var Dobbins sentimentala Amalia icke mera lik den verkliga, än denna orimliga lilla tavla var lik henne. Men vilken bland oss, som är förälskad, är väl stort annorlunda funtad? — eller är han väl mycket lyckligare, om han ser och inser sin villa? Dobbin var under denna förtrollning. Han tråkade icke ut sina vänner eller allmänheten med sina känslor eller lät dem beröva honom hans medfödda goda sömn eller aptit; hans huvud har blivit gråsprängt sedan vi sist sågo honom, och ett eller ett par silverstänk torde möjligen kunna upptäckas även i det där lena bruna håret, men hans känslor ha icke det ringaste föråldrats eller förändrats, och hans kärlek är lika frisk som en mans minnen från pojktiden.

Vi ha sett hur de båda unga damerna Dobbin och Amalia skrevo brev till majoren från England och hur mrs Osborne lyckönskade honom med stor uppriktighet och hjärtlighet till hans stundande giftermål med miss O'Dowd.

"Er syster har nyss gjort mig ett vänligt besök", skrev Amalia i sitt brev, "och underrättat mig om en intressant händelse, i anledning varav jag ber att få sända er mina uppriktigaste lyckönskningar. Jag hoppas, att den unga dam, med vilken jag hör att ni skall bli förenad, i varje avseende skall visa sig värdig en, som själv är idel godhet och hjärtlighet. Den stackars änkan har endast sina böner och sina hjärtliga välönskningar för er lycka! Lille George hälsar så mycket till sin kära gudfar och hoppas att ni icke skall glömma honom. Jag säger honom, att ni ämnar knyta andra band med en som jag är övertygad skall göra sig förtjänt av all er ömhet, men att, ehuru sådana band naturligtvis måste vara de starkaste och heligaste och övergå alla andra, jag likväl hoppas och tror, att änkan och barnet, som ni beskyddat och hållit av, alltid skola komma att innehava en liten vrå i ert hjärta."

Brevet fortgick, efter vad förut blivit antytt, i samma anda och förklarade brevskrivarinnans synnerliga belåtenhet.

Detta brev, som anlände med samma fartyg som lady O'Dowds låda med handskar och klänningar från London (och vilket man kan vara övertygad om att Dobbin öppnade före något annat av de paket som posten tillförde honom), försatte mottagaren i en sådan sinnesstämning, att Glorvina och hennes ljusröda sidenklänning och allt, som tillhörde henne, blevo honom rentav förhatliga. Majoren förbannade fruntimmersprat och könet i allmänhet. Allting förtretade honom denna dag — paraden var odrägligt het och tröttsam. Store Gud, skulle väl en man med en smula hjärna förslösa hela sitt liv med att inspektera gehäng och lära åsnor att sköta geväret? De unga männens enfaldiga sladder i mässen föreföll honom mer än vanligt nervretande. Vad frågade väl han, en man på god väg till fyrtiotalet, efter hur många beckasiner löjtnant Smith hade skjutit eller vilka bragder fänrik Browns sto kunde utföra? Skämtet vid middagsbordet fyllde honom med blygsel. Han var alltför gammal för att lyssna till underläkarens gyckel och de unga officerarnas skrävel, varåt gamle O'Dowd med sitt skalliga huvud och röda anlete skrattade av gott hjärta. Den gamle mannen hade lyssnat till detta samma skämt under alla dessa sista trettio år — Dobbin själv hade hört det i femton. Och efter de bullrande dumheterna vid mässbordet kommo officersdamerna, tvister och skvaller. Det var odrägligt, olidligt!

— O, Amalia, Amalia! tänkte han, du, mot vilken jag varit så trogen, du skulle således kunna göra mig en dylik förebråelse! Det är därför att du inte kan ha någon känsla för mig, som jag framsläpar detta tröttsamma liv. Och du belönar mig efter så många års hängivenhet med att giva mig dina lyckönskningar och välsignelser i anledning av mitt giftermål med denna irländska grannlåtsdocka.

Sjuk och sorgsen i hjärtat, kände sig stackars William mer än vanligt olycklig och ensam. Han skulle gärna velat sluta med livet och dess fåfängligheter — så fruktlös och otillfredsställande syntes honom dess kamp och strid, så dyster och glädjetom den utsikt det bjöd honom. Han låg hela natten utan en blund i sina ögon och längtade efter morgonen. Amalias brev hade helt och hållet förkrossat honom. Ingen trohet, ingen ståndaktighet och kärlek kunde röra henne och uppvärma hennes hjärta för honom. Hon ville icke se att han älskade henne. Kastande sig fram och tillbaka i sin säng, talade han till henne ur djupet av sitt hjärta.

— Store Gud, Amalia, sade han, vet du då inte, att jag endast älskar dig i hela världen — dig, som är en sten mot mig — dig, som jag vakade över månad ut och månad in under sjukdom och sorg, och som bjöd mig farväl med ett leende på ditt ansikte och glömde mig, innan dörren hunnit tillsluta sig efter mig!

De infödda tjänarna, som lågo utanför hans veranda, sågo med förvåning majoren, som vanligen var så kall och lugn, nu så lidelsefullt upprörd och nedslagen. Skulle hon ha hyst medlidande med honom, om hon hade sett honom? Han läste om och om igen alla de brev han hade fått från henne — affärsbrev rörande den lilla egendom, han låtit henne tro att hennes man hade lämnat efter sig — korta biljetter, i vilka hon bad honom komma till henne — varenda liten rad hon hade sänt honom — hur kalla, hur vänliga, hur hopplösa, hur själviska de voro!

Om det hade funnits någon mild, öm själ till hands, som kunnat läsa och uppskatta detta tysta och ädla hjärta, vem vet om icke Amalias välde hade tagit slut och om icke vännen Williams kärlek kunnat flöda in i en annan strömfåra? Men där fanns endast Glorvina med de gagatsvarta lockarna, med vilken han plägade ett förtroligt umgänge, och denna käcka och bländande unga dam var icke fallen för att älska majoren, utan snarare att få honom att beundra henne, ett i högsta grad fåfängt och hopplöst försök, åtminstone i betraktande av de medel, som den stackars flickan ägde att driva det igenom. Hon krusade sitt hår och visade honom sina axlar, som om hon velat säga: har ni någonsin sett sådana svarta lockar och en sådan hy? Hon grinade åt honom, för att han skulle se, att varenda tand i hennes mun var frisk och vit — och han gav aldrig ett ögonblick akt på alla dessa behag. Mycket kort efter ankomsten av den där lådan med modevarorna och möjligen denna till ära gav lady O'Dowd och regementets damer en bal för officerarna och de civila herrarna på platsen. Glorvina bar den hjärtemördande ljusröda klänningen, och majoren, som var med och dystert vandrade fram och tillbaka i rummen, kastade icke så mycket som en enda blick på den förtrollande dräkten. Glorvina dansade ursinnigt förbi honom med alla de unga officerarna, och majoren var icke ett grand svartsjuk eller ond därför att ryttmästar Bangles förde henne ned till supén. Det var icke svartsjuka eller klänningar eller axlar, som kunde röra honom, och Glorvina hade ingenting annat att bjuda på.

Sålunda utgjorde dessa båda en illustration till livets fåfängligheter, och vardera längtade efter vad han eller hon icke kunde få. Glorvina grät av raseri över sitt nederlag. Hon hade riktat hela sin håg på majoren — mer än på någon av de andra, medgav hon snyftande.

— Han kommer att krossa mitt hjärta, ja, det gör han, Peggy, plägade hon i gråtmild ton säga till sin svägerska, då de voro goda vänner. Jag är säker om att jag måste taga in alla mina klänningar — jag blir till slut ett riktigt skelett.

Fet eller mager, skrattande eller melankolisk, till häst eller på pianostolen — allt detta var en don för majoren. Och översten, som satt och blossade ur sin pipa och lyssnade till denna klagolåt, gav en vink om att Glory skulle skaffa sig några svarta klänningar med nästa fartyg från London, och berättade en mystisk historia om en dam i Irland, som hade dött av sorg över en man, innan hon ännu hade fått någon.

Medan majoren fortgick på detta tantaliserande sätt, icke friande och vägrande att förälska sig, kom ett nytt fartyg från England, medförande brev och bland andra även några till den hjärtlöse mannen. Dessa voro brev från hemmet, bärande en tidigare poststämpel än de i det förra paketet, och majoren kände bland dessa igen ett med hans systers handstil, som ständigt skrev kors och tvärs över i sina brev till sin bror — samlande alla möjliga ledsamma nyheter hon kunde inhämta, grälande på honom och läxande upp honom med systerlig uppriktighet och alltid lämnande honom olycklig dagen efter sedan "den käraste William" hade slutat läsningen av en av hennes epistlar — ehuru "den käraste William", för att säga sanningen, icke skyndade med att bryta miss Dobbins sigill, utan avvaktade en särdeles gynnsam dag och ett särdeles gynnsamt lynne för att göra det.

Vid pass fjorton dagar förut hade han skrivit till henne för att gräla på henne för att hon berättade sådana där dumma historier för mrs Osborne och hade avsänt ett svar till nämnda dam, i vilket han tog henne ur sin villfarelse rörande de rykten, som gingo i svang om honom, och försäkrade henne, att han "alls icke tänkte på att förändra sin ställning".

Två eller tre aftnar efter ankomsten av den andra brevpacken hade majoren tillbragt aftonen tämligen behagligt i lady O'Dowds hus, där Glorvina tyckte att han lyssnade med mer än vanlig uppmärksamhet till de sånger, varmed hon undfägnade honom (sanningen var likväl den, att han icke mer lyssnade till henne än till schakalerna, som tjöto där ute i månskenet, och att detta var en av hennes vanliga illusioner), och sedan han hade spelat sitt parti schack med henne, hade han lämnat överstens familj vid den vanliga timmen och begivit sig hem.

Där på hans bord låg hans systers brev och betraktade honom med en förebrående blick. Han tog upp det med en viss blygsel över sin försumlighet och beredde sig på en timmes obehagligt samkväm med denna frånvarande klottrande anförvant…

Det kunde väl ha varit vid pass en timme efter majorens avsked från överstens hus. Sir Michael sov den rättfärdiges sömn; Glorvina hade ordnat sina svarta lockar i otaliga små papperslappar, i vilka hon hade för vana att instänga dem. Lady O'Dowd hade ävenledes gått till sängs i sitt äktenskapliga gemak på nedre botten och svept ett moskitnät kring sin fagra lekamen, då skyltvakten utanför den befälhavande officerns hus fick se major Dobbin komma rusande i månskenet fram emot byggnaden med häftiga steg och ett mycket upprört ansikte, varefter han passerade förbi vakten och gick fram till överstens sängkammarfönster.

— O'Dowd! överste! ropade Dobbin med högan röst.

— Kors i Herrans namn, majorn! ropade Glorvina och stack sitt papiljotterade huvud ut genom fönstret.

— Vad står på, Dobbin, min gosse? sade översten väntande att eld hade brutit ut i stationen eller att order till uppbrott hade anlänt från högkvarteret.

— Jag — jag måste be om permission. Jag måste fara till England i de mest trängande enskilda affärer! sade Dobbin.

— Kors i Herrans namn! vad kan ha hänt? tänkte Glorvina, vars papiljotter började skälva.

— Jag måste bege mig av — nu — i natt, fortfor Dobbin, varpå översten steg upp och gick ut för att tala vid honom.

I ett postskriptum till det omnämnda brevet hade majoren träffat på en punkt av följande lydelse:

"Jag for i går till din gamla bekanta, mrs Osborne — till det där fattiga stället där de, som du vet, bott alltsedan de gjorde bankrutt. Att döma av mässingsplåten på dörren till mrs Sedleys koja (det är inte stort bättre) är han nu kolhandlare. Den lille gossen, din gudson, är ett vackert barn, ehuru framfusigt och bortskämt och egensinnigt. Men vi ha tagit oss av honom, såsom du bad oss, och presenterat honom för hans tant, miss O., som tyckte rätt mycket om honom. Kanske att hans farfar kan låta förmå sig att hysa mildare känslor mot barnet till din vän, hans vilseförde, egensinnige son. Amalia torde inte heller ha någonting emot att bli av med honom. Änkan har låtit trösta sig och står på väg att gifta sig med hans ärevördighet mr Binney, en av prästerna i Brompton. Ett ömkligt parti. Men mrs O. håller på att bli gammal, och jag upptäckte åtskilliga grå strån i hennes hår — hon var vid mycket gott lynne, och hennes son åt sig sjuk i vårt hus. Mamma sänder dig sina hälsningar genom din tillgivna syster

Ann Dobbin."