Världsmarknaden/Kap 63

←  Kapitel 28

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket vi möta en gammal bekant

Kapitel 30  →

TJUGUNIONDE KAPITLET.
I vilket vi möta en gammal bekant.

Ett så artigt bemötande som lord Tapeworms kunde naturligtvis icke undgå att utöva ett gynnsamt inflytande på mr Sedleys sinne, som också redan följande morgon vid frukosten uttalade det omdöme, att Pumpernickel var det behagligaste lilla ställe av alla dem de hade besökt under denna sin lustfärd. Josefs små konstgrepp voro just icke svåra att komma underfund med, och Dobbin skrattade i mjugg, då han av civilistens förnumstiga min och det öppna och obesvärade sätt, varpå han talade om Tapeworm-Castle, märkte att Josef hade varit uppe på morgonen och studerat sin resehandbok. Ja, han hade sett hans härlighets far, den högvälborne greven av Bagwig, han var alldeles säker därom — erinrade sig icke Dobbin att de hade sammanträffat med honom vid presentationen på hovet?… Och då diplomaten enligt sitt löfte kom och gjorde sällskapet sin visit, mottog Josef honom med sådana hedersbetygelser som sällan kommo den lille envoyén till del. Vid hans excellens' ankomst vinkade han åt Kirsch, och denne, som på förhand hade fått sina instruktioner, anordnade en fin frukost, bestående av allahanda kalla rätter och andra läckerheter, som buros in på brickor och på vilka Josef bestämt yrkade att hans noble gäst skulle smaka.

Så länge Tapeworm hade tillfälle att beundra mrs Osbornes klara ögon och friska hy, mottog han med nöje varje inbjudning att dröja i mr Sedleys boning; han ställde en eller ett par lämpliga frågor på honom rörande Indien och dess bajadärer, frågade Amalia om den vackre lille gossen, som hon hade haft med sig, och komplimenterade den förvånade lilla kvinnan i anledning av den utomordentliga sensation hon hade väckt i teatersalongen och sökte blända Dobbin genom att tala om det sista kriget och om den Pumpernickelska truppavdelningens bedrifter under arvfurstens, den nuvarande hertigens, befäl.

Lord Tapeworm, som hade ärvt icke litet av sin familjs galanteri, levde i den lyckliga tro, att nästan vartenda fruntimmer, på vilket han kastade en vänlig blick, var förälskat i honom, och lämnade nu Amalia i full övertygelse om att han genom sin kvickhet och sina behag hade slagit en stor bula på hennes hjärta, samt gick hem för att skriva en liten biljett till henne. Hon var emellertid icke bländad, men däremot tämligen förbryllad av hans inställsamma krumbukter, hans parfymerade kambriksnäsduk och hans lackerade stövlar med höga klackar. Hon förstod icke hälften av de komplimanger han sade henne, hon hade ännu aldrig, i sin ringa erfarenhet av mankönet, påträffat en fruntimmerskarl till yrket och undrade över mylord, om hon också icke beundrade honom. Josef däremot var förtjust ända över öronen.

— Så vänligt av hans härlighet att lova att skicka mig sin läkare! sade han. Kirsch, bär våra kort direkt till greve von Schlüsselback och hälsa och säg att majoren och jag så fort som möjligt skola ha den äran att göra vår uppvaktning på hovet! Lägg fram min uniform, Kirsch — bådas våra uniformer! Det är en artighet, som varje engelsman borde visa de länder han besöker, att uppvakta suveränerna i dessa länder, likaväl som sitt eget lands representanter.

Då Tapeworms läkare, doktor von Glauber, livmedikus åt hans höghet hertigen, anlände, övertygade han snart Josef att de Pumpernickelska mineralkällorna och doktorns särskilda behandling ofelbarligen skulle återställa vår indiske vän till ungdom och smärthet.

— Förlidet år, sade han, kom hit en engelsk general, dubbelt så tjock som ni, och efter tre månaders förlopp sände jag honom tillbaka hem riktigt tunn och smal, och efter andra månadens förlopp dansade han med baronessan Glauber.

Josefs beslut var fattat — källorna, doktorn, hovet och legationen övertygade honom, och han föreslog, att man skulle tillbringa hösten på detta förtjusande ställe. Den följande dagen presenterade legationssekreteraren Josef och majoren för Victor Aurelius XVII, till vilken de av hovmarskalken greve Schlüsselback infördes.

De blevo genast bjudna till middag på hovet, och då deras avsikt att någon tid dröja i staden blev känd, gjorde stadens artigaste damer ögonblickligen visit hos mrs Osborne, och som ingen av dem, hur fattiga de än kunde vara, hade mindre än en baronessas rang, var Josefs förtjusning över all beskrivning.

Även Amalia blev presenterad för den hertigliga familjen, och som sorgdräkt vissa dagar icke får bäras på hovet, visade hon sig i en skär florsklänning med en diamantbrosch i bröstet, som hon hade fått av sin bror, och såg så täck ut i denna dräkt att hela hovet beundrade henne, för att icke tala om majoren, som knappast någonsin förr hade sett henne i galadräkt, och förklarade, att hon knappast såg ut att ha fyllt sina tjugufem.

I denna dräkt promenerade hon på hovbalen i en polonäs tillsammans med major Dobbin, medan mr Josef i samma lugna och behagliga dans hade den äran att föra grevinnan av Schlüsselback, en gammal dam med en puckel, men med sexton goda anor och besläktad med hälften av de tyska konungahusen.

Pumpernickel ligger mitt i en lycklig dal, som genomflytes av den befruktande Pumpfloden, vilken sedan någonstädes förenar sin klara våg med Rhen. På somliga ställen är floden tillräckligt stor för att kunna bära en färja, och på andra sätter den ett kvarnhjul i gång; i själva Pumpernickel lät den store och ryktbare Victor Aurelius XIV i sin tid bygga en präktig bro, på vilken hans egen staty reser sig, omgiven av vattennymfer och emblem av segern, freden och rikedomen. Han håller sin fot på nacken på en liggande turk — historien förtäljer att han vid Wiens undsättning och befrielse av Sobiesky inlät sig i strid med och genomborrade en janitschar — och ehuru den liggande muhammedanen på ett ohyggligt sätt vrider sig vid hans fötter, ler fursten helt milt och pekar med sin kommandostav bort mot Aurelius-Platz, där han började uppföra ett nytt palats, som skulle blivit ett av hans tidsålders mästerverk, om den högsinte fursten hade haft pengar att fullborda det. Men Monplaisir: (de hederliga tyskarna kalla det Monblaisir) stannade i växten i brist på kontanter, och detta och dess park och trädgård äro nu i ett tämligen urblekt tillstånd och icke mer än tio gånger så stort som det behövde vara för att bekvämligen rymma den regerande suveränens hov.

Trädgårdarna voro inrättade så att de skulle tävla med dem i Versailles, och bland terrasserna och lundarna därstädes finnas ännu några väldiga allegoriska vattenverk, som spotta och fräsa förskräckligt på högtidsdagar. Där är t. ex. Trophonius' grotta, i vilken medelst något konstverk blytritonerna icke blott spruta vatten, utan även frambringa de hemskaste kvidanden ur sina blysnäckor — där äro De Badande Nymferna och Niagaras vattenfall, som folket i grannskapet över all beskrivning beundrar, då de komma till årsmarknaden vid riksdagens öppnande eller till de fester, varmed den lyckliga lilla nationen firar sina furstliga härskares födelse- och bröllopsdagar.

Vid sådana tillfällen komma från samtliga städerna i hertigdömet (som är nära nog sina goda tre tyska mil) — från Bolkum, som ligger på västra gränsen och håller Preussen i schack — från Grogwitz, där fursten har ett jaktslott och där hans gränser genom Pumpfloden skiljas från hans grannes, furstens av Potzenthal — från alla de små byar, vilka jämte dessa tre stora städer ligga spridda över det lyckliga furstendömet — från farmerna och kvarnarna längs Pump, komma vid dessa tillfällen skaror av folk i röda kjortlar och huvudbonader av sammet eller i trekantiga hattar och med pipor i munnen och draga till residenset för att deltaga i marknadsnöjena eller festligheterna därstädes. Vid dylika tillfällen står teatern öppen för intet, och vattnen i Monplaisir börja spela — och dit komma taskspelare och konstberidare (det är känt att hans durchlaucht blev bländad av en kvinnlig sådan och att la petite Vivandière, såsom hon kallades, ansågs vara en fransk spion) och det förtjusta folket tillåtes vandra genom samtliga rummen i det storhertigliga palatset och beundra de hala, bonade golven, de präktiga gardinerna och spottlådorna vid dörrarna till alla de otaliga gemaken. Det finns i Monplaisir en paviljong, särskilt inredd av Aurelius Victor XV — en stor furste, men alltför mycket kär i nöjen — som lär vara ett riktigt under av lättsinnig elegans. Backus och Ariadnes historia är där målad på väggarna, och matbordet går medelst ett vindspel upp och ned genom golvet, så att sällskapet kan serveras, utan att betjäningen behöver vara närvarande. Men denna paviljong stängdes av Barbara, Aurelius XV:s änka, en sträng och gudfruktig furstinna och rikets regent under sonens ärorika minderårighet och efter den i sina nöjens vår bortgångne fursten, hennes man.

Teatern i Pumpernickel är känd och beryktad i denna del av Tyskland. Den förde ett något tynande liv, då den nuvarande fursten i sin ungdom nödvändigt ville ha sina egna operor därstädes (och det berättas att han en dag, då han satt i orkestern för att bevista en repetition, i allerhögsta vrede slog sönder en fagott på kapellmästarens huvud, emedan denne tog partiet i ett för långsamt tempo) samt medan hertiginnan Sofia samtidigt skrev borgerliga komedier, som måste ha varit något långtrådiga att åskåda. Men fursten utför numera sin musik privatim, och furstinnan skänker sina pjäser uteslutande åt de mera framstående utlänningar, som besöka hennes vänliga lilla hov.

Detta hov utmärker sig för icke ringa trevnad och glans. Då det gives baler därstädes, är det vid supén, även om fyrahundra personer undfägnas, en i scharlakan och guld klädd lakej för var fjärde gäst, och varenda en är serverad på silver. Där gives för övrigt ständigt festligheter av alla möjliga slag, och hertigen har sina kammarherrar och stallmästare och hertiginnan sina hovdamer och kammarfruar, alldeles som varje annan mera mäktig potentat.

Konstitutionen är eller var en inskränkt despotism, modererad av en riksdag, som kan sammankallas eller icke. För min egen del hörde jag aldrig att den sammanträdde under min vistelse i Pumpernickel. Förste ministern bodde två trappor upp och inrikesministern bebodde en bekväm våning över Zwiebachs konditori. Armén utgjordes av en präktig musikkår, som ävenledes gjorde tjänst på teatern, där det var riktigt trevligt att se dessa hederskurrar marschera i turkiska dräkter, sminkade och med kroksablar av trä, eller såsom romerska krigare med ophikleider och basuner — sedan man hela förmiddagen hade lyssnat till dem på Aurelius-Platz, där de spelade mittemot det kafé, där vi intogo vår frukost. Utom musikkåren fanns det även en talrik och lysande stab av officerare och, om jag icke misstager mig, även några stycken soldater. Utom de ordinarie skyltvakterna plägade tre eller fyra män, klädda som husarer, tjänstgöra inom palatset, men jag såg dem aldrig till häst, och vad behövdes väl också i det hela taget kavalleri under en tid av djupaste fred — och vart i all världen skulle väl husarerna rida?

Envar — det vill naturligtvis säga envar som var av adel — besökte sin granne, ty vad det borgerliga folket beträffar, så kan man väl icke gärna vänta att vi skola taga någon notis om dem. Hennes nåd fru von Burst hade mottagning en gång i veckan, hennes nåd fru von Schnurrbart likaledes, hovet tog nådigt emot en gång i veckan, och på sådant sätt kunde en människas liv i själva verket bli en ständig rond av nöjen på det anspråkslösa Pumpernickelska maneret.

Att det fanns split och tvedräkt härstädes kan icke bestridas. Man diskuterade politik mycket ivrigt, och partierna voro särdeles bittra mot varandra. Där funnos Strumpffpartiet och Lederlungpartiet, det ena understött av vår envoyé, medan det andra stöddes av franske legationssekreteraren, monsieur de Macabau. Det behövdes också verkligen icke mera än att vår minister tog parti för madame Strumpff, som obestridligen var den största sångerskan av de två och hade tre toner mera i sin röst än madame Lederlung, hennes rival — det behövdes icke mera, säger jag, än att vår minister uttalade sig för vilken åsikt det vara månde, för att den franske diplomaten genast skulle uppträda på motsatta sidan.

Envar i staden stod på ettdera partiets sida. Lederlung var onekligen en rätt täck liten varelse, och den lilla röst hon hade var rätt ljuv och mild, och Strumpff var obestridligen icke längre i sin första ungdom och skönhet och alldeles bestämt för mycket korpulent, så till exempel då hon i sista scenen i Sömngångerskan kom in i sin nattdräkt med en lampa i handen och skulle gå ut genom fönstret och gå över plankan till kvarnen, var det med knapp nöd hon kunde tränga sig ut genom fönsteröppningen, och plankan plägade knarra och bukta sig under hennes tyngd — men med vilken kraft sjöng hon icke finalen och med vilket känsloutbrott kastade hon sig icke i Elvinos armar — ja, så att han var nära att krossas därav! Lilla Lederlung däremot — men hin i skvallret! — ett faktum är, att dessa båda damer voro det franska och engelska partiets fanor i Pumpernickel och att societeten delade sin hyllning mellan dessa båda stora nationer.

Vi å vår sida hade inrikesministern, hovstallmästaren, hertigens handsekreterare och arvfurstens guvernör, varemot på franska sidan stodo utrikesministern, generalbefälhavarens gemål samt hovmarskalken och hans hulda maka, vilken senare var glad att få hämta sina klänningar från Paris och alltid fick både dem och sina mössor med monsieur de Macabaus kurir. Sekreteraren vid Macabaus kansli var lille Grignac, en ung och satans maliciös herre, som ritade karikatyrer av Tapeworm i alla stadens album.

Deras högkvarter och table d'hôte voro förlagda i "der Pariserhof", det andra hotellet i staden, och ehuru dessa herrar naturligtvis måste vara hövliga mot varandra i det offentliga livet, anföllo de likväl varandra med epigram så vassa som en rakkniv, och varken Tapeworm eller Macabau hemsände en depesch till sin regering utan de mest våldsamma utfall mot rivalen — och då någondera av dem hade skrivit en mer än vanligt kryddad depesch, kunde man vara säker om att societeten fick nys därom.

Innan det hade lidit synnerligt långt fram på vintern, hade Amalia en mottagningsdag och gjorde med sin vanliga blygsamhet les honneurs som värdinna. Hon hade en fransk språkmästare, som komplimenterade henne för hennes rena uttal och hennes lätthet att lära, och madame Strumpff gav henne lektioner i sång, varvid fönstren i majorens våning, som låg mittemot, under förste ministerns, alltid stodo öppna. Några av de tyska damerna, som äro mycket sentimentala och enkla i sin smak, blevo förtjusta i henne och började genast att säga du till henne. Dessa äro triviala detaljer, men stå i samband med en lycklig tid. Majoren gjorde sig till Georges lärare och läste Cesar och matematik med honom, och de hade en tysk språklärare och redo om aftnarna vid sidan av Amalias vagn, i vilken hon hade någon av sina kära tyska väninnor vid sin sida, medan Josef satt och tog sig en liten lur på baksätet i kaleschen.

Josef började vid denna tid göra söta miner åt grevinnan Fanny von Butterbrod, en mycket mild, ömhjärtad och anspråkslös varelse, stiftsfru och grevinna till börden, men med knappast tvåhundra riksdaler om året att leva på, och Fanny för sin del förklarade, att den största glädje, som himlen kunde skänka henne, vore att bli Amalias svägerska, och Josef skulle måhända ha kommit att sätta en grevlig vapensköld och krona bredvid sitt eget vapen på vagnsdörren, om icke vissa händelser hade inträffat under de stora fester, som gåvos i anledning av arvfurstens av Pumpernickel giftermål med den älskliga prinsessan Amalia av Homburg-Schlippenschlappen.

Den vid denna festlighet utvecklade ståten var sådan att man i Pumpernickel icke hade sett dess make alltsedan den slösaktige Victor XV:s dagar. Alla furstar och furstinnor och högförnämiteter i grannskapet voro inbjudna. Sängplatser stego till ett i Pumpernickel oerhört pris, och hela armén förslog knappast till hedersvakt åt de mångfaldiga högheter, som anlände från alla håll och kanter. Prinsessan gifte sig i sin fars residens, där greve von Schlüsselback föreställde brudgummen. En hel massa snusdosor bortskänktes (efter vad vi fingo veta av hovjuveleraren, som sålde dem och sedan köpte igen dem), och hela skäppor ordnar (Sankt Michaels av Pumpernickel) sändes till förnämiteterna vid det nämnda hovet, varemot ett lika antal av S:t Katarinas av Schlippenschlappen ordensdekorationer sändes till vårt. Den franske envoyén fick båda två. — Han är höljd med band lik en kappränningshäst, sade Tapeworm, vilken av sin tjänsts stadgar förbjöds att taga emot några dekorationer, må han gärna ha sina band och grannlåter, men vem är det som segrat? Ett faktum är att det nämnda giftermålet var en triumf för den engelska diplomatien, enär det franska partiet hade föreslagit och på allt sätt sökt att genomdriva ett gifte med en prinsessa av huset Potztausend-Donnerwetter, vilket vi naturligtvis satte oss emot.

Alla människor voro inbjudna till bröllopshögtidligheterna. Kransar upphängdes och äreportar restes på vägen, där den unga bruden skulle färdas fram. Den stora Sankt Michaelsfontänen flödade med ett ogement surt vin, medan den på Artilleriplanen dräglade öl. De stora vattenkonsterna spelade och stänger voro uppresta i parken och i trädgårdarna åt det glada och lyckliga bondfolket, som kunde klättra uppför dem efter behag och taga ned klockor, silvergafflar, präktiga, med skära band utsirade korvar och andra pris uppe från toppen. Unge George grep sig en sådan, sedan han till åskådarnas stora förnöjelse hade klättrat upp för en av stängerna och så glidit ned igen med ett vattenfalls hastighet. Men detta var endast för ärans skull, ty han gav korven åt en bonde, som hade varit mycket nära att få fatt i den och nu stod vid foten av masten och lipade över att han hade misslyckats.

I franska kansliet hade de sex lampor mer än vi att illuminera med, men vår transparang, som föreställde hur det unga paret nalkades, medan Tvedräkten (med en högst komisk likhet med franska sändebudet) flög sina färde, fördunklade totalt den franska och förskaffade, efter vad jag fullt och fast tror, Tapeworm den befordran och det Bathordenskors, som han kort därefter erhöll.

Skaror av utlänningar anlände till festen. Utom hovbalerna gåvos även publika baler på stadshuset och redutten, och på förra stället var för tillfället inrett ett rum för trente-et-quarante och rulett, där bank hölls av ett av de stora tyska bolagen från Ems eller Aachen. Stadens officerare och övriga invånare voro förbjudna att deltaga i dessa spel, men främlingar, bönder, damer och envar annan, som hade håg för att tappa eller vinna pengar, hade tillåtelse därtill.

Den lille spelevinken George, vars fickor alltid voro fulla av pengar och vars släktingar voro på den stora hovfesten, kom till stadshusbalen i sällskap med sin morbrors kurir, mr Kirsch, och som han endast hade tittat in i ett spelrum i Baden-Baden, där han gick vid Dobbins arm och naturligtvis icke fick spela, kom han nu ivrigt bort till denna avdelning av festen och gick och drev omkring borden, där croupierer och punktörer sutto vid sitt arbete. Fruntimmer spelade även, och somliga av dem voro maskerade, något som var tillåtet under dessa vilda karnevalsdagar.

Ett fruntimmer med blont hår och i en urringad klänning, som icke såg ut att vara på för första gången, samt med en svart mask, genom vars ögonhål hennes ögon tindrade på ett sällsamt sätt, satt vid ett av rulettborden med ett kort och en knappnål och ett par floriner framför sig. I det croupieren ropade upp färgen och numret, prickade hon kortet med stor flit och regelbundenhet och vågade icke sina pengar på färgerna förrän rött eller svart hade kommit upp ett visst antal gånger. Det var eget att skåda henne.

Men i trots av sin omsorg och flit gissade hon orätt, och de sista två florinerna följde på varandra under croupierens kratta, i det han med obeveklig röst ropade ut den omnämnda färgen och numret. Hon uppgav en suck, ryckte på axlarna, som redan stodo alltför långt ut ur klänningen, stack nålen genom kortet och satt en stund och trummade på det. Därefter såg hon sig omkring och såg unge Georges hederliga ansikte stå och betrakta scenen.

Då hon fick se gossen, vars ansikte hon skarpt betraktade genom masken, sade hon på franska:

— Monsieur spelar inte?

— Nej, det gör jag inte, svarade gossen.

— I sådant fall torde ni kanske vilja göra mig en liten tjänst?

— Vad skulle det vara? sade George och blev helt röd i ansiktet. Mr Kirsch var på sitt håll upptagen av rouge et noir och såg icke sin unge herre.

— Jo, var god och lägg ut det här åt mig på vilket nummer ni själv vill!

Därmed tog hon ett guldmynt upp ur sin börs, det enda som fanns där, och lade det i Georges hand. Gossen skrattade och gjorde såsom han blivit ombedd.

Numret kom naturligtvis ut. Det påstås att det är en viss makt, som arrangerar så åt nybörjare.

— Tack, sade hon och strök åt sig pengarna. Vad heter ni?

— Mitt namn är Osborne, sade unge George och stod just och trevade i sina egna fickor efter pengar för att göra ett försök på egen hand, då majoren i sin uniform och Josef en marquis anlände från hovbalen. Åtskilliga andra, som hade funnit tillställningen därstädes tämligen tråkig och föredragit muntrationen på stadshuset, hade lämnat palatset tidigare, men förmodligen hade majoren farit hem och funnit gossen frånvarande, ty den förre gick genast fram till honom och tog honom vid axeln och drog honom häftigt bort från denna frestelsens ort. Då han därefter såg sig omkring, fick han se Kirsch sysselsatt, såsom vi ha nämnt, varpå han gick fram till honom och frågade hur han vågade föra George till ett sådant ställe.

— Låt mig vara i fred! sade mr Kirsch, helt livad av spel och vin. För hin, man måste väl roa sig någon gång. Jag står inte i herrns tjänst!

Då majoren såg karlens tillstånd, ville han icke inlåta sig i en tvist med honom, utan nöjde sig med att föra George bort med sig och frågade Josef om han ville följa med. Denne stod strax bredvid damen med masken, som nu spelade med tämligen god tur, och tycktes vara mycket intresserad av spelet.

— Vore det inte bäst att ni följde med mig och George, Josef? frågade majoren.

— Nej, jag stannar en stund och går hem med den där skurken Kirsch, sade Josef, och av samma blygsamhetsskäl, som förr hade hindrat Dobbin att gräla med betjänten, avhölls han nu även att tvista med Josef, varför han lämnade honom och gick hem med George.

— Spelade du? frågade majoren, under det de gingo hem.

— Nej, svarade gossen.

— Ge mig ditt ord som gentleman på att du aldrig gör det.

— Varför det? svarade George. Det ser rätt trevligt ut.

Majoren förklarade nu för honom på ett vältaligt sätt varför han icke borde göra det, och skulle ha framhållit Georges egen fars exempel, om han hade velat säga någonting som kunde kasta en skugga på faderns minne. Då han hade fört honom hem, gick han själv och lade sig och såg hur hans ljus strax därefter slocknade i det lilla rummet utanför Amalias. Amalias ljus följde en halv timme därefter det förras exempel. Jag vet icke vad det var som gjorde att majoren så noga lade märke därtill.

Josef stannade emellertid kvar vid spelbordet. Han var icke någon spelare, men hade icke någonting emot en liten själsspänning då och då, och som han hade några napoleondorer i fickorna på sin broderade hovväst, satte han in en av dem över den lilla spelerskans vackra axel, och båda vunno. Hon gjorde en liten åtbörd för att bereda rum åt honom vid sin sida och tog sin klänning bort från en ledig stol där bredvid.

— Kom och ge mig tur! sade hon med en utländsk brytning. Den korpulente herrn såg sig omkring för att se efter att ingen person av rang observerade honom, slog sig därefter ned och mumlade: — Jag skulle verkligen vara bra lycklig, om jag kunde ge er tur, och andra ord av förbryllad artighet.

— Spelar ni mycket? frågade den utländske masken.

— Å, jag offrar en eller ett par napoleondorer, sade Josef med en ståtlig min och kastade fram ett guldmynt.

— Ni spelar inte för att vinna, sade masken med sin vackra franska brytning, och det gör inte jag heller. Jag spelar för att glömma, men kan det inte. Jag kan inte glömma forna tider. Vet ni att er lilla nevö är sin fars avbild, och ni — ni är inte heller förändrad — men jo, det är ni. Envar förändrar sig, envar glömmer, ingen har något hjärta.

— Store Gud, vem är ni? frågade Josef helt uppskakad.

— Kan ni inte gissa det, Josef Sedley? sade det lilla fruntimret med en sorgsen stämma, tog av sig masken och såg på honom. Ni har glömt mig!

— Store Gud, mrs Crawley! stammade Josef.

— Rebecka, svarade damen och lade sin hand på hans, men följde likväl spelet med ögonen på samma gång som hon såg på honom.

— Jag bor på Elefanten, fortfor hon. Fråga efter madame de Rawdon; jag såg min söta Amalia i dag. Så söt hon var och så lycklig hon såg ut! Så gör ni också — envar gör det, utom jag stackare. Och därmed förde hon sina pengar över från rött till svart, liksom medelst en tillfällig rörelse med handen och medan hon torkade sina ögon med en näsduk kantad med en något trasig spets.

Rött kom åter upp, och hon förlorade hela sin insats.

— Kom härifrån, sade hon. Följ mig ett litet stycke — vi äro gamla vänner, inte sant, bäste mr Sedley?

Och som mr Kirsch nu hade förlorat alla sina pengar, följde han sin herre ut i månskenet, där illuminationen nu började att förblekna och transparangen över vårt ambassadhotell nu knappast mera var synlig.