Vår vän Anne/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Farbror Abes oväder
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Avonlea upplever en skandal
Där vägen kröker  →


[ 201 ]

XXV.
Avonlea upplever en skandal.

En mild junimorgon, fjorton dagar efter farbror Abes oväder, kom Anne långsamt vandrande över Grönkullas gård från trädgården, i sina händer bärande två tynande stänglar vita narcisser.

— Se, Marilla, sade hon sorgset och höll upp blommorna framför ögonen på en något barsk och brådskande dam, som hade håret omvirat med ett brunt linneförkläde och var på väg in i köket med en plockad kyckling — detta är de enda knoppar, som ovädret skonat, och till och med de äro ganska illa åtgångna … Ack, vad det gör mig ont … Jag, som ville ha några till Matthews grav! … Han tyckte alltid så mycket om narcisser.

— Jag saknar dem nog själv, medgav Marilla, fastän jag inte tycker det är rätt att klaga över dem, när så många värre saker har hänt — hela grödan förstörd och frukten med.

— Men nu har folk sått havre och vete på nytt, sade Anne tröstande, och herr Harrison säger, att blir bara sommaren bra, få vi nog en god skörd, fastän sen … Och mina blomsterplantor ha alla kommit upp igen — men ack, ingenting kan ersätta juni-narcisserna … Stackars lilla Hester Gray får heller inga. Jag gick i går kväll hela vägen bort till hennes trädgård och såg efter, men där fanns inte en enda. Jag är säker på, att hon kommer att sakna dem.

— Jag tycker inte det är rätt av dig, Anne, att tala så där, nej sannerligen jag det gör, sade Marilla strängt. — Hester Gray har varit död i trettio år, och hennes själ är i himlen — vill jag väl hoppas.

— Ja visst — men se jag tror ändå, att hon ännu håller av och minns sin trädgård här nere på jorden, sade Anne. — Jag är övertygad om, att hur länge jag än vistats i himlen, skulle jag tycka om att titta ned och se någon sätta blommor på min grav. Om jag hade en trädgård här sådan som Hester Grays, [ 202 ]skulle jag behöva mer än trettio år, till och med i himlen, för att glömma att längta efter den då och då.

— Tala åtminstone aldrig så där, när tvillingarna hör på, det ber jag, sade Marilla, och så gick hon in i köket med sin kyckling.

Anne stack in narcisserna i sitt hår och gick ned till grinden utåt avtagsvägen, där hon stod en stund och solade sig i junimorgonens klarhet, innan hon gick för att sköta sina vanliga sysslor. Världen höll på att förskönas igen; gamla moder natur gjorde sitt bästa för att undanrödja spåren efter stormen och haglet, och fastän det skulle gå om många månader, innan hon fullständigt lyckats, gjorde hon verkliga underverk.

— I dag skulle jag helst vilja gå och lata mig så lång dagen är, berättade Anne för en sidensvans, som sjöng och gungade på en pilgren; men en skolmamsell, som därjämte handleder ett par tvillingar, har inte råd att vara lat, pippi lilla. Så sött du sjunger, lilla pipps! Du riktigt klär mina känslor i sång bra mycket bättre än jag skulle kunna göra det själv. Nej se — vem kommer här?

En vagn kom rullande uppför avtagsvägen, med två personer på framsätet och en väldig koffert bakpå. När den närmade sig, såg Anne, att kusken var stationsinspektorens vid Bright River son, men reskamraten var en främling — ett piggt litet fruntimmer, som helt behändigt skuttade av vid grinden nästan innan hästen hunnit stanna.

Hon tycktes vara »liten, men naggande god», var nog närmare de femtio än de fyrtio, men såg ännu riktigt bra ut med sina rödblommiga kinder, tindrande, svarta ögon och blanka, svarta hår, varöver höjde sig en underbar hatt, prydd både med blommor och plymer. Fastän hon åkt sexton kilometer framåt en dammig landsväg, såg hon lika prydlig ut, som om hon suttit under en glaskupa.

— Bor herr James A. Harrison här, tro? frågade hon genast.

— Nej, herr Harrison bor därborta, sade Anne, så häpen att hon knappt visste till sig.

— Jag tyckte nog, att det här stället såg för ordentligt ut mycket för ordentligt för att James A. skulle kunna bo här, [ 203 ]såvida han inte förändrat sig högst betydligt, sedan jag lärt känna honom, sade den lilla damen med sin klara och något gälla röst. — Är det sant, att James A. ska gifta sig med något fruntimmer här på orten?

— Nej för all del — nej! ropade Anne och rodnade med så skuldmedveten min, att den främmande nyfiket tittade på henne, som om hon halvt misstänkte henne för några äktenskapliga avsikter på herr Harrison.

— Men det har jag läst i en tidning, som kommer ut här på ön, envisades det svartögda fruntimret. — En god vän skickade ett nummer till mig, där notisen var förstruken med blåkrita — vänner ä‘ alltid så kvicka till så‘nt där … Och över »nyinflyttad medborgare» stod skrivet James A:s namn.

— Åh, den där notisen var bara skoj, sade Anne, litet ängslig och förlägen. — Herr Harrison ämnar visst inte gifta sig med någon … Det kan jag försäkra er.

— Nå, det var roligt att höra, sade den svartögda damen och klättrade vigt tillbaka upp på sin plats i vagnen. — För händelsevis ä‘ han redan gift. Jag är hans hustru. Ja, ni må väl se förvånad ut … Här har han väl gått och gällt för ungkarl, kan jag tro, och krossat hjärtan både till höger och vänster … Men passa dig, James A. — hon nickade eftertryckligt tvärs över fälten mot det långa vita huset — nu ä‘ det slut med det nöjet … Här är jag — fast inte hade jag gjort mig besvär med att komma hit, om jag inte trott, att du haft något fuffens för dig … Den där papegojan. han har — hon vände sig åter mot Anne — är väl lika ful i mun som vanligt?

— Hans papegoja — är död — tror jag, stammade stackars Anne, som i denna stund knappt var säker på sitt eget namn …

— Död! Nå, då blir allting bra, utbrast den svartögda damen med stor fröjd. — James A. reder jag mig nog med, bara fågeln är ur vägen.

Med denna något gåtfulla förklaring nickade hon åt Anne, och vagnen rullade åter i väg. Anne skyndade till köksdörren, där hon möttes av Marilla.

— Anne, vad var det där för ett fruntimmer?

[ 204 ]— Marilla, sade Anne med högtidlig röst, men med skalken i ögat, ser jag ut, som om jag vore vriden?

— Inte mer än vanligt, sade Marilla — utan den avlägsnaste tanke på att vara sarkastisk.

— Nå, tror du jag är vaken då?

— Anne, vad har farit i dig? Vem var den där människan på vagnen, frågar jag?

— Marilla, om jag inte är vriden och inte sover, kan jag inte ha drömt ihop henne — hon måste vara verklig … I alla händelser hade min fantasi inte kunnat skapa en sådan hatt … Hon säger hon är herr Harrisons fru, Marilla.

Det var nu Marillas tur att spärra upp ögonen. — Hans fru? Anne Shirley! Varför i fridens namn har han då gått och gett sig ut för att vara ungkarl?

— Det har han då knappast gjort, egentligen … sade Anne med ett försök att vara rättvis. — Han har aldrig sagt, att han var ogift. Vi bara tog det allesamman för givet … O, Marilla, vad ska fru Lynde säga om detta?

De blevo varse vad fru Lynde hade att säga, när hon tittade in samma eftermiddag. Fru Lynde var inte ett dugg förvånad … Fru Lynde hade alltid väntat någonting i den vägen … Fru Lynde hade alltid vetat, att någonting var det, som inte hängde rätt samman med herr Harrison.

— En så‘n gök, som helt simpelt reser ifrån sin hustru, sade hon harmset. — Tocke där kan man få läsa om i Förenta staterna, men vem skulle tro, att det kunde hända här i vårt hyggliga Avonlea?

— Men vi veta ju ännu inte, om det var han, som övergav henne, invände Anne, besluten att tro sin vän oskyldig, tills hon blev överbevisad om motsatsen. — Vi veta ju alls inte, vilkendera parten som har rätt eller orätt.

— Det ska vi snart ta reda på. Nu går jag raka vägen dit, sade fru Lynde, som ännu aldrig kommit underfund med, att ordet »grannlagenhet» fanns i lexikonet. — Jag låtsar inte ha en smul reda på, att hon har kommit, och herr Harrison skulle ha med sig medikamenter från Carmody åt Thomas i dag, så det [ 205 ]blir en utmärkt förevändning. Nu ska jag ta reda på alltihop och komma in och berätta det för er på hemvägen.

Fru Lyndes resoluta natur förnekade sig aldrig. Anne skulle ej på några villkor kunnat förmå sig att gå bort till herr Narrisons gård, men hon var begåvad med ganska mycken nyfikenhet, och i hemlighet var hon glad åt att fru Lynde ämnade söka gåtans lösning. Hon och Marilla bidade förväntansfulla på den goda fruns återkomst, men de fingo vänta förgäves. Fru Lynde blev ej mera synlig på Grönkulla den aftonen.

Davy, som hade varit och lekt hemma hos Milty Boulter och kom tillbaka klockan nio, visste orsaken.

— Jag mötte fru Lynde och ett främmande fruntimmer på andra sidan spången, sade han. — Och o, så de pratade båda två på en gång! Fru Lynde sa‘, jag skulle hälsa och säga, att det var tråkigt det var så sent, att hon inte hann komma i afton. Anne, jag är så vådligt hungrig. Vi fick eftermiddagskaffe hos Boulters klockan fyra, men den frun, hon ä‘ då en riktig snåljåpa … Inga småbrön fick vi och inget sylt, och till och med bullar och skorpor var det ont om …

— Davy, när man är borta och hälsar på, får man aldrig anmärka på det, som bjudes en, sade Anne strängt. — Det är mycket oskickligt gjort.

— Kör för det, då … Då ska jag bara tänka det, men inte säga det, lovade Davy och såg lika glad ut för det. — Söta rara Anne, ge mig litet kvällsvard!

Anne såg på Marilla, som följde henne in i skafferiet och omsorgsfullt stängde dörren. — Bred några smörgåsar åt honom och lägg upp en smula sylt på en assiett, Anne! Jag begriper nog, vad kaffe med dopp hos Levi Boulters vill säga …

Davy satte tänderna i smörgåsen och suckade sedan.

— Usch, att allting ska vara så motigt, sade han. — Milty har en katt, som får anfall — hon har nu haft ett anfall varenda dag i tre veckors tid. — Milty säger, att det är väldigt livat att titta på henne under tiden … I dag gick jag dit enkom för att få se anfallet komma på henne, men kan man tänka sig — så kitslig var hon, att i dag ville hon alls inte, utan bara låg där så [ 206 ]tjock och spann, fastän Milty och jag var ikring henne hela eftermiddagen och passade på‘na. Men — Davy förmådde ej längre motstå plommonsyltets upplivande inverkan — bättre lycka en annan gång! Varför skulle hon just nu höra upp med anfallen, när hon brukat ha dem varenda dag annars, va‘? … Det här syltet är vådligt gott.

Huru skulle man väl kunna undgå att anlägga en ljusare synpunkt på tingen, när man har ett tefat med plommonsylt framför sig?

Söndagen var så regnig, att ingen människa gick utom dörren, men på måndagen hade åtskilligt sipprat ut rörande den Harrisonska familjekonflikten. Det pratades allmänt därom i skolan, och Davy kom hem, laddad med nyheter.

— Marilla, herr Harrison har en ny fru — ja, inte precis ny, men di har inte varit gifta på bra lång tid nu, sa‘ Milty. Jag har alltid trott, att när man var gift, så fick man hålla i med att vara det, men Milty säger, att man kan sätta stopp, om man inte vill vara med om‘et längre … Då bara tar man och reser från sin fru, och det är just det, som herr Harrison har gjort … Milty sa‘ att herr Harrison reste ifrån sin fru för att hon kastade saker på honom — saker, som gör ont — och Arty Sloane sa‘, att det var för det inte han fick röka, och Ned Clay sa‘, att det var för att hon trätte och kältade jämt … Jag skulle inte fara ifrån min fru för någonting sådant. Jag skulle bara stampa med foten i golvet och säga: »Hörru‘ gumma, nu får du allt lov te göra som ja‘ vill, för ja‘ ä‘ kar, sirru‘!» — Och då fick man nog med samma se på annat … Men Annetta Clay sa‘, att frun reste från honom, för han ville aldrig torka sig om fötterna på dörrmattan, och då fick han skylla sig själv, sa‘ hon … Nu går jag genast bort till herr Harrison för att titta på‘na.

Davy kom snart tillbaka, något lång i ansiktet.

— Frun var inte hemma — hon hade åkt till Carmody med fru Lynde för att skaffa nya tapeter till förmaket. Och Anne, hälsa från herr Harrison, att du ska gå bort till honom; för han vill språka med dig. Och nu ska ni få höra: golvet ä‘ skurat, och herr Harrison var rakad, fastän det inte var nå‘n predikan i kyrkan i går.

[ 207 ]Anne kände absolut icke igen sig i det Harrisonska köket. Golvet var verkligen skurat, tills det uppnått en hittills okänd grad av snygghet, och varenda möbel i rummet var dammad. Spiseln var så blankputsad, att hon kunde spegla sig uti den, väggarna voro såptvättade och fönsterrutorna glänste i solskenet. Vid bordet satt herr Harrison i sina arbetskläder, vilka på fredagen hade företett diverse luckor och revor, men nu voro helt nätt lagade och dessutom borstade. Han var slätrakad, och den lilla hårkrans, han ännu hade kvar, var prydligt vattenkammad.

— Sitt ned, Anne, sitt ned, sade herr Harrison med ett tonfall, som endast var två nyanser skilt från det, som ansågs höra till goda tonen på begravningar i Avonlea. Emily har åkt över till Carmody med fru Lynde — de ha redan blivit de såtaste vänner … Hur ska man nånsin bli klok på fruntimmer? … Nu, Anne, är det slut med mitt fria och otvungna liv, hå hå, ja ja! … Nu blir det att hålla sig snygg och ha propert ikring sig, så länge det blir en förunnat att vandra i jämmerdalen — mänskligt att se …

Herr Harrison gjorde sitt bästa för att tala med tungt svårmod i rösten, men någonting inne i hans ögonvrå förrådde honom.

— Herr Harrison, ni är glad åt att er hustru har kommit tillbaka, ropade Anne och hötte med pekfingret åt honom. — Det är inte värt ni försöker spela någon komedi, för det syns tydligt ändå. Herr Harrison log, ehuru icke synnerligen hjärtligt.

— Åja — man vänjer sig ju vid allt, sade han. — Sade jag, att jag blev ledsen, när jag såg Emily, så narrades jag … En karl behöver sannerligen en smula beskydd i ett samhälle, där han inte kan spela ett parti bräde med en granne utan att be-skyllas för att vilja gifta sig med den grannens syster och tvärt får förlovningsannonsen insatt i tidningen.

— Ingen människa skulle ha trott, att ni gjorde Isabella Andrews er kur, om ni inte låtsat er vara ogift, sade Anne i förmanande ton.

— Jag har visst ingenting låtsat. Om någon hade frågat mig, om jag var gift, skulle jag naturligtvis ha svarat ja. Men alla togo det bara för givet. Och jag själv var visst inte angelägen om att röra i saken — därtill var den sannerligen alltför [ 208 ]ömtålig. Det skulle allt ha varit mat åt Måns — jag menar fru Rachel Lynde — om hon fått veta, att min hustru rest ifrån mig eller vad tror du?

— Men somliga påstå, att det var ni, som reste från henne.

— Det var hon, som började, Anne, det var hon, som började. Nu ska jag ta och berätta hela historien för dig, för jag vill inte, att du ska tänka sämre om mig än jag förtjänar — inte om Emily heller, för den delen. Men låt oss gå ut på verandan. Allting är så gräsligt snyggt härinne att jag riktigt känner mig olustig … Jag ska väl vänja mig så småningom, när det gått om en tid, men det kryar upp mig att titta ut på gården … Emily har inte hunnit med att snygga upp den ännu.

Så fort de slagit sig ned i lugn och ro på verandan, började herr Harrison sitt lidandes historia.

— Jag bodde i Scottsford i Nya Brunswick, Anne, innan jag kom hit. Min syster hushållade åt mig, och vi kommo mycket bra överens, hon höll måtta med renligheten och lät mig vara i fred och skämde bort mig — så påstår åtminstone Emily. Men för tre år sedan dog hon. Innan hon dog, grubblade hon mycket på, hur det skulle bli för mig, och till slut tog hon löfte av mig, att jag skulle gifta mig. Hon rådde mig att ta Emily Scott, för Emily hade själv pengar och förstod sig utmärkt på att sköta hushåll. »Pyttsan,» sa‘ jag, »inte vill Emily Scott så mycket som se åt mig.» — »Fråga henne, får du väl höra,» sa‘ syster min, och för att ställa henne tillfreds lovade jag henne att göra det.

Jag gjorde det också. Och Emily tackade och svarte ja … Aldrig i mitt liv har jag blivit så förbluffad, Anne — en stilig och söt liten människa som hon, och så jag, gamle stofil. Jag kan säga dig, att allra först tyckte jag, att jag hade vådlig tur … Ja, vi blevo gifta och foro på en liten bröllopsresa upp till S:t John på fjorton dagar, och se‘n reste vi hem. Vi kommo hem klockan tio på kvällen, och vill du tro mig, Anne, det hade inte gått en halv timme, förrän människan låg på knä med skurbaljan bredvid sig. Åja — jag ser nog, att du tänker, att det såg allt ut så pass hemma hos mig, att det var väl behövligt … Du har ett mycket uttrycksfullt ansikte, Anne, jag läser uti det som en öppen bok …

[ 209 ]Men det var inte så fasligt hemma hos mig, ska jag säga dig. Det hade ju blivit en smula kringrört, allting, efter syster mins död, det erkännes, men jag hade skaffat en käring, som kom och gjorde undan det värsta, innan jag gifte mig, och jag hade både nymålat och klistrat fast tapeterna. Men ser du — även om jag förde Emily till ett spritt språngande nytt marmorpalats, skulle hon lägga sig att skura, så fort hon hunnit hänga om sig en gammal skurkjol.

Jaha, hon fäktade och gick på till klockan ett på natten, och klockan fyra var hon uppe och i farten på nytt. Och så höll hon i — för så vitt jag begrep, slutade hon aldrig. Det var skura och sopa och damma i ett kör, utom söndagarna, och då bara längtade hon efter måndagarna, så att hon skulle få begynna igen. Men det var hennes sätt att roa sig, och jag hade kunnat försona mig me‘t, om hon bara hade lämnat mig själv i fred. Men se det ville hon inte. Hon ämnade fasonera om mig från topp till tå, men se det går inte att lära gamla hundar sitta … Jag fick inte komma in i rummen, såvida jag inte dragit av mig skodonen och satt på mig tofflor ute på trappan. Jag var på det strängaste förbjuden att röka en pipa tobak, såvida jag inte gick ut i lagår‘n. Och så talte jag ett så‘nt slarvigt och ovårdat språk … Emily hade varit skollärarinna i sina unga dagar, och det kunde hon aldrig glömma. Så blev hon arg, när vi åt och hon såg mig köra kniven i munnen.

Ja, så där höll det i, det var inte annat än ett hackande och gnatande och käftande, ideligen, ideligen. Men om sanningen ska fram, Anne, så var nog också jag rätt kitslig och förarglig. Jag försökte inte ta emot lärdomarna som jag kunde ha gjort — jag blev retad och vid dåligt humör, när hon anmärkte på mig. En dag sa‘ jag till henne, att hon hade inte klagat över mitt ovårdade språk, när jag friade till henne. Det var ju inte värst finkänsligt sagt … En kvinna förlåter förr en man, att han slår henne, än att han pikar henne för att hon tog honom med uppräckta händer …

Ja, så hankade och gick det som det kunde, och roligt var det inte, men vi hade kanhända så småningom vant oss vid varandra, om inte Ingefära varit. Ingefära var den klippa, där vi slutligen ledo skeppsbrott … Emily tyckte inte om papegojor, [ 210 ]och hon stod inte ut med att höra på Ingefäras fula ord … Jag var fästad vid fågeln för min bror sjömannens skull. Min bror sjömannen och jag ha hållit ihop från det vi voro små, och när han låg på sitt yttersta, skickade han Ingefära till mig. Jag kunde aldrig begripa, hur någon kunde ondgöra sig över att fågeln svor. Jag tycker mycket illa om, när en människa svär och har fula ord, men en papegoja, som bara upprepar vad hon hört, utan att begripa mera därav än om det vore kinesiska — den kan man väl ursäkta. Men inte kunde Emily göra det, tycker nå‘n det! … Fruntimmer kunna inte tänka redigt. Hon försökte vänja Ingefära av med att svära, men det lyckades hon inte bättre med än när hon skulle lära mig att tala ett vårdat språk … Det nästan såg ut som ju mer hon försökte, desto värre blev Ingefära, precis som jag.

Så fortgick det, och bägge två blevo vi allt gnatigare, tills den sista droppen kom … Emily bjöd våran pastor och hans fru på te, och de hade hos sig en annan pastor med sin fru. Jag lovade sätta undan Ingefära på någon säker plats, där ingen kunde höra henne — Emily ville inte röra vid hennes bur ens med en silvertång — och det var min mening att göra det, för jag ville visst inte att pastorsherrskaperna skulle få höra någonting anstötligt i mitt hus. Men jag glömde rakt bort det — Emily bråkade så med mig om ren stärkkrage och hur jag bäst skulle lägga mina ord, att det var sannerligen ingen under … Jag tänkte inte en tanke på den fattiga papegojan, förrän vi satte oss ned för att äta kväll. Precist som pastorn numro ett var i färd med att läsa bordsbönen, hov Ingefära, som satt på verandan utanför matsalsfönstret, upp sin röst. Kalkontuppen hade kommit in på gården, och honom tålde inte Ingefära se, ska jag säga … Och den gången överträffade hon sig själv.

Du skrattar, Anne, och jag nekar inte till, att jag längre fram har fnittrat åt det själv, men den gången kände jag mig nästan lika skamsen som Emily. Jag gick ut och bar Ingefära ned i lagår‘n. Inte åt jag kvällsvarden med så värst stor aptit. Jag såg på Emilys uppsyn, och det drog ihop sig till oväder över Ingefära och mig … När gästerna gått, begav jag mig ut i beteshagen, och på vägen funderade jag. Jag tyckte det var synd [ 211 ]om Emily och liksom kände med mig, att jag borde ha varit snällare mot‘na; för resten så undrade jag, om di kyrkliga herrskaperna skulle tro, att Ingefära lärt sitt ordförråd av mig … Hur det nu var, så fattade jag det beslutet, att Ingefära skulle på ett plågfritt sätt förpassas till andra rymder, och när jag drivit hem korna, gick jag in för att säga det åt Emily. Men där fanns ingen Emily — däremot låg det på bordet ett brev, precis som det brukar gå till i romanerna … Emily skrev, att jag fick välja mellan henne och Ingefära; hon hade farit hem till sig, och där skulle hon stanna kvar, tills jag kom och sa‘ henne, att jag hade vridit nacken av papegojan.

Då blev jag tindrande arg, Anne, och sa‘, att om hon väntade på det, så fick hon allt stanna borta till domedag … Jag packade in hennes grejor och skickade dem efter henne. Hu, vad folk pratade — Scottsford ä‘ nästan lika stor skvallerhåla som Avonlea — och alla människor höllo med Emily. Desto ilsknare blev jag, och jag förstod snart, att jag måste flytta från orten, annars skulle jag aldrig få någon levande ro. Så tänkte jag, att jag kunde ju flytta hit — jag hade varit här, när jag var pojke, och trivdes bra. Ja, så kom jag hit, och så var det inte mera.

Jag har aldrig hört ett ord från eller om Emily, förrän jag kom hem från trädan i lördags och fann henne liggande på knä och skurande golvet. Men den första ordentliga middag jag fått, se‘n jag skildes från henne, stod också färdig på bordet … Så sa‘ hon, att först skulle jag äta, och se‘n skulle vi talas vid — och därav drog jag den slutsatsen, att Emily ändå hämtat några nyttiga lärdomar … Nu är hon här, och hon ämnar stanna — Ingefära är ju död, och Avonlea är inte en så‘n småstadshåla som hon trodde. Där komma hon och fru Lynde. Nej, gå inte, Anne! Stanna kvar och bekanta dig med Emily! Hon fattade genast tycke för dig i lördags — frågade, vem den där stiliga rödhåriga flickan var i gården här närmast.

Fru Harrison välkomnade Anne på det hjärtligaste och bad henne för all del stanna till kväll.

— James A. har berättat mig allting om er och om hur snäll ni har varit, bakat tårtor åt honom och annat i den vägen, sade hon. — Jag vill så snart som möjligt bli bekant med alla [ 212 ]mina nya grannar. Fru Lynde är en älsklig människa, inte sant? Så vänlig och rar.

När Anne gick hem i den milda juniskymningen, följde fru Harrison henne över ängarna, där eldflugorna nu tände sina lysande små lampor.

— Jag kan väl tro, sade fru Harrison förtroligt, att James A. har berättat vår historia för er?

— Ja — Då behöver jag inte göra det, för James A. är mycket rättänkande och säger bara vad som är sant. Felet var långtifrån bara hans. Det förstår jag nu. Jag hade inte varit en timme hos mina släktingar, förrän jag önskade, att jag inte haft så bråttom, men jag ville heller inte ta första steget. Jag förstår nu, att jag hade för stora fordringar på en karl … Och det var enfaldigt av mig att fästa mig vid hans slarviga tal. Det gör ingenting, om en karl syndar mot grammatikan, när han talar, bara han drar till huset och inte går och snusar i skafferiet för att ta reda på, hur mycket socker det gått åt på en vecka … Jag känner, att James A. och jag ska bli riktigt lyckliga nu. Om jag bara visste, vem det var, som satte in den där tidningsnotisen, skulle jag riktigt tacka honom.

Anne höll sin mun, och fru Harrison fick aldrig veta, att hennes tacksamhetskänslor verkligen nått fram till föremålet. Anne kände sig riktigt förbluffad över att de enfaldiga »notiserna» haft så långtgående verkningar. De hade försonat en äkta man med sin hustru och förvärvat stort och välgrundat rykte åt en förut ringaktad väderleksprofet.

Fru Lynde satt inne i Grönkullas kök. Hon hade berättat hela historien för Marilla.

— Nå, vad tycker du om fru Harrison? frågade hon Anne.

— Mycket bra. Hon förefaller riktigt trevlig och rar.

— Jaha, det är just vad hon är, sade fru Rachel med känsla och övertygelse. — Och jag sa‘ alldeles nyss till Marilla: vet du vad, sa‘ jag, jag tycker att vi för hennes skull böra allesamman överse med herr Harrisons svagheter och försöka laga så, att hon känner sig hemmastadd … Nej, nu måste jag hem igen. Thomas har nog längtat efter mig. Jag kan komma ut en smula nu [ 213 ]se‘n jag fick Eliza i huset, och han har förefallit rätt mycket bättre de här senaste dagarna. Men jag tycker aldrig om att vara länge borta från honom. Jag hör att Gilbert Blythe avsagt sig skolan i Vitsand. Han far väl till högskolan i höst, kan jag tro?

Fru Rachel tittade skarpt på Anne, men Anne stod nedlutad över en sömnig Davy, som nickade på soffan, och hennes ansikte var outgrundligt. Hon bar bort Davy med sin fint formade flickkind tryckt emot hans lockiga gula huvud. När de gingo uppför trappan, slog Davy en trött arm om Annes hals och gav henne en varm kramning och en klifsig puss.

— Ack, vad du är snäll, Anne. I dag skrev Milty Boulter två rader på sin griffeltavla och visade dem för Jennie Sloane. De lydde så här:

»Rosor äro röda och violer blå,
Sirapen är söt, och det är du också.»

Och det uttrycker precist mina känslor för dig, Anne.