Vår vän Anne/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Avonlea upplever en skandal
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Där vägen kröker
En eftermiddag i Ekostugan  →


[ 213 ]

XXVI.
Där vägen kröker.

Thomas Lynde stod i begrepp att draga sina färde lika stilla och utan allt uppseende som han hade levat. Hans hustru var en öm, tålig och outtröttlig sjuksköterska. Ibland, under hälsans tider, hade Rachel varit en smula hård mot sin Thomas, när hans senfärdighet eller »mjäkighet» prövat hennes humör. Men sedan han lagts på sjukbädden, kunde ingen stämma vara mera lågmäld, intet handlag lättare och skickligare, intet nattvak fördragas med större blidhet och tålamod.

— Du har varit en snäll hustru mot mig, Rachel, sade han en gång, när hon satt hos honom i skymningen och höll hans tärda, numera så vita gubbhand mellan sina av arbetet hårdnade fingrar. — En snäll och god hustru. Det är synd, att jag inte lämnar dig i litet bättre omständigheter, men barnen hjälpa dig [ 214 ]nog. De äro alla duktiga och skötsamma barn, likna på pricken sin mor. En god mor — en god kvinna …

Sedan hade han fallit i slummer. Och morgonen därpå, just som den vita gryningen långsamt höjde sig över de spetsiga furorna i dalgången, kom Marilla sakta in på östra gavelrummet och väckte Anne.

— Anne, Thomas Lynde har fått sluta — deras drängpojke var nyss här med bud. Jag går medsamma ned till Rachel.

Dagen efter Thomas Lyndes begravning gick Marilla omkring på Grönkulla och såg märkvärdigt tankfull ut. Då och då såg hon på Anne och tycktes på vippen att säga någonting — men så ruskade hon på huvudet och knep ihop läpparna. Efter kvällsvarden gick hon ned för att hälsa på fru Rachel, och när hon kommit tillbaka, gick hon upp på östra gavelrummet, där Anne satt och rättade skolbarnens skrivövningar.

— Hur står det till med fru Lynde i kväll? frågade Anne.

— Åjo, bra nog — hon känner sig mycket mera lugn och samlad, svarade Marilla och satte sig ned på Annes säng — ett beteende, som angav, att den talande var ett offer för någon mera ovanlig själsrörelse. Enligt Marillas oskrivna sedelag med avseende på husliga ting var det en oförlåtlig förbrytelse att sätta sig på en bäddad säng.

— Men hon är mycket ensam. Eliza måste resa hem i dag — hennes son är inte kry, och hon kände, att hon inte kunde stanna kvar längre.

— När jag har slutat de här skrivövningarna, ska jag springa ned och prata en stund med fru Lynde, sade Anne. — Jag hade ämnat försöka mig på en latinsk stil i afton, men det får vara så länge.

— Gilbert Blythe ska väl fara till högskolan i höst, förmodar jag, sade Marilla en smula oförberett. — Hur skulle du tycka om att få fara med, Anne? Anne såg förvånad upp.

— Det skulle jag förstås tycka mycket om, Marilla. Men det går inte för sig.

— Jag tror ändå det skulle kunna gå för sig. Jag har alltid känt på mig, att du borde fara … Det har ändå legat [ 215 ]rätt tungt på mig — tanken på att du offrade alltsamman för min skull.

— O, Marilla, aldrig har jag ångrat ett ögonblick, att jag stannade hemma! Jag har varit så lycklig … De här senaste två åren ha ju varit härliga.

— Ja bevars, jag vet nog, att du trivts ganska bra här hemma … Men det är nu egentligen inte det, frågan gäller. Du borde fortsätta med din utbildning. Du har sparat så pass, att du kan reda dig ett år i Redmond, och pengarna, som kreaturen inbragte, räcka för ett år till … Och så kunde du kanske förvärva dig ett stipendium eller något annat i den vägen …

— Ja, men jag kan inte fara, Marilla. Dina ögon äro förstås bättre, men jag kan inte lämna dig ensam med tvillingarna. De behöva så mycken eftersyn.

— Jag kommer inte att bli ensam med dem. Det är just det, jag ville tala med dig om. Jag hade ett långt samtal med Rachel i afton. Anne, hon har stora bekymmer att dras med … Hon får det ganska fattigt. Det tycks som om de intecknade gården för åtta år sedan för att ge yngsta pojken ett gott handtag, när han for västerut, och sedan ha de aldrig varit i stånd att betala just mera än räntan på lånet. Så har naturligtvis Thomas‘ sjukdom kostat en hel del, både på ett och annat sätt. Gården måste säljas, och Rachel tror, att se‘n skulderna ä‘ betalta, blir det just ingenting över. Hon säger, att hon måste flytta till Eliza och att hon sörjer så hon kan gå åt, när hon tänker på att lämna Avonlea. En kvinna vid hennes ålder skaffar sig inte så lätt nya vänner och nya intressen. Och, Anne, när hon satt och talade om detta, så kom jag på den tanken, att jag skulle kunna be henne komma och bo här hos mig, men jag tyckte, att jag först borde resonnera litet med dig, innan jag sade någonting till henne. Om jag hade Rachel boende här hos mig, så kunde du fara till högskolan. Nå, vad tycker du?

— Jag känner det — alldeles som om — någon hade räckt mig — månen — och jag inte riktigt visste — vad jag skulle göra med den, sade Anne, alldeles vimmelkantig. — Men vad det angår att föreslå fru Lynde att flytta hit, så får du bestämma det, Marilla. Tror du — är du säker på — att du skulle trivas med [ 216 ]det? Fru Lynde är en rar människa och en snäll granne, men — men …

— Men hon har sina fel, menar du. Ja, det har hon naturligtvis, men jag skulle nog hellre hysa fördrag med bra mycket större fel än se Rachel flytta från Avonlea. Jag skulle sakna henne förfärligt. Hon är den enda förtroliga vän jag har här, och jag skulle känna mig alldeles bortkommen utan henne. Vi ha varit grannar i fyrtiofem år, och vi ha ännu aldrig varit osams — fast bra nära var det, att vi blivit det, den gången du flög på fru Rachel för att hon kallat dig ful och rödhårig. Minns du det, Anne?

— Jag skulle tro det, sade Anne i jämmerlig ton. — Sådana saker glömmer man inte … O, vad jag hatade stackars fru Lynde i den stunden!

— Och se‘n bad du henne om »ursäkt» — också på ditt eget vis! … Ja, nog gav du en att göra den tiden, Anne. Jag visste ibland inte min levande råd, hur jag skulle bete mig med dig. Matthew förstod dig bättre.

— Matthew förstod allting, sade Anne milt — som alltid, då hon talade om honom.

— Nåja, som sagt, jag tror nog vi skulle kunna ställa det så, att Rachel och jag aldrig skulle behöva drabba samman … Jag har alltid fått det intrycket, att när två kvinnor inte kunna samsas i samma hus, så är det för att de skola dela kök, och då gå de i vägen för varandra. Om nu Rachel flyttade hit, kunde hon få det norra vindsrummet att bo uti, och gästrummet kunde man reda in till kök, för gästrum behöva vi då verkligen rakt inte. Därinne kunde hon sätta sin lilla kakelugnsspis och de möbler hon ämnar behålla och så ha det bekvämt och vara alldeles oberoende. Hon får naturligtvis så pass mycket om året att hon reder sig — det komma hennes barn att sörja för — så allt vad jag ger henne blir bara husrum. Ja, Anne, för så vitt det kommer an på mig, så är jag hågad.

— Säg då till henne, svarade Anne genast. — Det skulle också göra mig ont att se fru Lynde lämna orten.

— Och kommer hon, fortfor Marilla, finns det då ingenting, som hindrar dig att fara till högskolan. Hon blir sällskap åt mig, [ 217 ]och hon hjälper mig med att sy och lappa åt tvillingarna, så det finns då inte en tillstymmelse till skäl, varför du inte skulle fara.

Anne satt länge i djupa tankar vid sitt fönster den kvällen. Glädje och saknad stredo med varandra i hennes hjärta. Äntligen — helt plötsligt och oväntat — stod hon vid kröken av vägen, och där framme låg högskolan med hundratals regnbågskimrande syner och förhoppningar … Men Anne hade också klart för sig, att när hon vek av i den nya riktningen, så måste hon också säga farväl till många roliga saker — alla de små enkla plikter och intressen, som blivit henne så kära under de senaste två åren och som hon gjort så nöjsamma och glädjerika just genom den hänförelse, hon lagt uti dem. Hon måste avstå från skolan — och hon höll av varenda en av sina lärjungar, också de dumma och stygga. Blotta tanken på Paul Irving kom henne att undra, om verkligen ordet »högskola» ägde makt att besegra alla andra intressen …

— Jag har slagit en hel massa små rötter de här båda sista åren, förtrodde Anne månen, och när jag nu blir uppryckt, så kommer det att göra ont … Men det är nog ändå bäst att fara. — Marilla har ju rätt, när hon säger, att det inte finns något rimligt skäl, varför jag inte skulle göra det. Jag får lov att hämta fram alla mina ärelystna förhoppningar och se till att de inte alldeles rosta …

Anne skickade in sin avskedsansökan dagen därpå, och sedan fru Rachel haft ett ömt och ganska upprört samtal med Marilla, antog hon med tacksamhet anbudet att för framtiden slå sig ned på Grönkulla. Men hon önskade bo kvar på sin egen gård över sommaren; egendomen skulle ej säljas förrän frampå hösten, och det var mycket, som behövde rustas och göras i ordning.

— Aldrig hade jag väl tänkt mig, att jag skulle komma att bo så långt från landsvägen som på Grönkulla, suckade fru Rachel för sig själv. — Men hur det är — jag tyckte det låg ännu värre »undan» förr i världen — Anne har ju en massa vänner, som komma och hälsa på, och tvillingarna sätta nog liv i spelet … Och hellre bodde jag då på bottnen av en brunn, än jag flyttade från Avonlea.

Dessa båda märkliga beslut fördes snart vidare av ryktet, [ 218 ]och de gåvo om möjligt anledning till ännu livligare meningsutbyten än fru Harrisons ankomst. Många kloka huvuden ruskades över Marilla Cuthberts »obetänksamma» beslut att bjuda fru Rachel slå sig ned hos henne. Olyckskorparna kraxade, att de aldrig skulle komma att dra jämnt … De hade bägge två alltför mycket »sitt huvud för sig», och många dystra spådomar sågo ljuset … Men ingen av dem störde någondera av de båda, som saken egentligen angick. De voro fullkomligt på det klara med både plikterna och rättigheterna å ömse håll i samband med den nya anordningen, och dem ämnade de hålla fast vid.

— Jag lägger mig inte i dina angelägenheter och du inte i mina, sade fru Rachel helt lugnt, och vad tvillingarna anbelangar, ska jag hjälpa dem så mycket som står i min förmåga. Men jag åtar mig inte att besvara Davys frågor — det säger jag på förhand ifrån … Jag är varken en levande uppslagsbok eller en advokat från Filadelfia. För den skull kommer du nog att sakna Anne.

— Annes svar voro ibland nästan lika märkvärdiga som Davys frågor, svarade Marilla. — Tvillingarna komma att sakna henne, det är inte tu tal om det, men hennes framtid kan inte offras upp för Davys vetgirighets skull … När han gör frågor, som jag inte kan besvara, säger jag honom bara, att barn ska man se, men inte höra. Så blev jag uppfostrad, och jag kan aldrig få för mig annat än att det uppfostringssättet var precis lika bra som dessa nymodiga manér att handleda barn …

— Annes metod tycks ändå ha haft en utmärkt god inverkan på Davy, sade fru Lynde småleende. — Han har ju blivit som en annan pojke.

— Det är en liten rar pys, sade Marilla. — Aldrig trodde jag att jag skulle bli så fästad vid de ungarna, som jag verkligen är … Davy tar en förr eller senare — och Dora är ett älskligt barn, fastän hon — hm, hm — liksom — ja, vad ska jag säga?

— Hon är allt litet enformig, tyckte fru Rachel. — Hon är som en bok med sak samma på varenda sida. Dora kommer att bli en snäll och plikttrogen liten kvinna, när hon vuxit upp, men hon bereder en aldrig några överraskningar, varken av ena eller andra slaget. Nåja, den sortens människor ä‘ rätt bekväma [ 219 ]att handskas med, även om de inte ä‘ så intressanta som somliga andra.

Gilbert Blythe var förmodligen den enda, som nyheten om Annes avskedsansökan beredde oblandat nöje. Hennes skolbarn togo saken som en ren olycka. Annetta Bell grät och skrek så att hon måste lägga sig till sängs, när hon kommit hem. Anthony Pye rusade på två intet anande pojkar och klådde upp dem — bara för att få ge luft åt sina känslor. Barbara Shaw grät hela natten. Paul Irving sade rent ut ifrån till sin farmor, att hon fick inte vänta, att han åt någon gröt på den närmaste veckan …

— Jag kan inte, farmor, sade han. — Jag vet verkligen inte, om jag kan få ned någonting … Det sitter liksom en tjock klump i min hals … Jag skulle ha gråtit på hemvägen från skolan, om inte Jake Donnell tittat på mig hela tiden. Men jag gråter nog, se‘n jag gått och lagt mig i kväll — tror farmor, att det kommer att synas på mina ögon i morgon? … Men se gröten, den rår jag inte med … Jag kommer att behöva all min själsstyrka för att övervinna detta, farmor, så det blir ingen kvar att kämpa med gröten … O, farmor, jag vet inte, vad jag ska ta mig till, när vår snälla, vackra fröken reser sin kos … Milty Boulter säger, att han kan slå sig i backen på, att Jane Andrews får platsen efter henne. Fröken Andrews är nog mycket snäll och bra — men inte förstår hon en som fröken Shirley …

Även Diana hade en ganska dyster syn på saken. — Ack, vad det blir ensligt här i vinter, klagade hon en kväll i skymningen, då månskenet göt sitt silverklara flöde mellan körsbärsträdets grenar och fyllde det östra gavelrummet med ett milt, drömlikt skimmer. De båda flickorna sutto och pratade med varandra, Anne i sin låga gungstol vid fönstret, Diana uppflugen på sängen.

— Du och Gilbert ha farit er väg — och Allans likaså. Pastor Allan kommer att bli kallad till Charlottetown, och det är klart, att han säger ja. Det är för nedrigt … Jag kan just undra, vem vi i sinom tid få i hans ställe.

— Måtte de inte välja pastor Baxter från Grafton, sade Anne med stor bestämdhet. — Han vill gärna ha pastoratet, men han predikar så ohyggligt tråkigt. Herr Bell säger, att han är en [ 220 ]prästman av gamla skolan, men fru Lynde påstår, att det skulle ingenting vara i vägen med honom, bara han inte hade sin dåliga mage. Hans fru måtte visst inte förstå sig på matlagning, och fru Lynde säger, att när en karlstackare i veckotal får leva bara på salt mat och surlimpa, så blir också hans teologi därefter … Fru Allan är inte alls glad åt att nödgas flytta härifrån. Hon säger, att alla ha varit så vänliga mot henne, alltsedan hon kom hit som nygift, att hon tycker det är som om hon skulle lämna vänner, som hon haft i hela sitt liv. Och så är det ju lillens grav … Hon säger, att det kostar på henne så förskräckligt att behöva lämna den — han var ju så liten och späd, bara tre månader gammal, och hon säger hon är rädd att han kommer att sakna sin mamma … Men naturligtvis vet hon bättre, och det skulle aldrig falla henne in att säga någonting sådant till sin man … Nästan varenda kväll har hon smugit sig genom björkhagen bakom prästgården bort till kyrkogården och sjungit en liten vaggvisa för sitt lilla hjärtegull … Det där berättade hon för mig i går afton, när jag planterade ett par buskar av de tidiga vildrosorna på Matthews‘ grav. Jag lovade henne, att så länge jag är kvar i Avonlea, ska jag lägga blommor på lillens grav, och när jag har rest min väg, är jag säker på att —

— Att jag ska göra det, ifyllde Diana med stor värme. — Det vill jag visst, det. Och jag ska sätta blommor på Matthews grav också, Anne — för din skull.

— O, tack ska du ha! Det var just min mening att be dig … Och på lilla Hester Grays också? Söta du, glöm inte bort hennes grav! Vet du, jag har tänkt och drömt så mycket om lilla Hester Gray, att hon har blivit så underligt verklig för mig … Jag tänker på henne, därborta i hennes trädgård i den där svala, stilla, gröna vrån, och det far för mig, att om jag kunde smyga mig dit någon vårafton, just den där mystiska stunden mellan dager och mörker, och gå på tå uppför björkbacken så sakta, att mina fotsteg inte skrämde henne, så skulle jag finna trädgården alldeles som förr i världen, doftande av liljor och tidiga rosor, med det lilla huset bakom, alldeles övervuxet med vildvin … Och lilla Hester Gray skulle vara där, med sina milda ögon, och vinden skulle leka med [ 221 ]hennes mörka hår, och hon skulle vandra omkring och sätta fingerspetsen under liljornas kinder och viska små hemligheter med rosorna … Och jag skulle gå fram, ack så sakta, så sakta, och räcka ut händerna och säga till henne: »Lilla Hester Gray, får jag inte bli din lekkamrat — jag tycker också så mycket om rosor!» Och så skulle vi sätta oss ned på den gamla bänken och tala litet och drömma litet eller bara sitta och tiga skönt med varandra. … Och så skulle månen gå upp och jag skulle se mig omkring — och så skulle det plötsligt inte finnas varken någon Hester Gray eller något litet hus med vildvin omkring eller några rosor … Bara en stor förvildad trädgård, där narcisserna lysa fram ur gräset och vinden suckar, ack så sorgesamt, i körsbärsträden … Och så skulle jag inte veta, om det varit verkligt eller om jag drömt det alltihop.

Diana reste på sig och satte sig så, att hon fick ryggen mot väggen. När ens sällskap i skymningsstunden pratade om sådana där kusliga ting, var det säkrast att sätta sig så, att man hade väggen bakom sig och inte kunde inbilla sig någonting …

— Samhällsförbättrande föreningen kommer allt att föra en tynande tillvaro, när både du och Gilbert äro borta, sade hon dystert.

— Säg inte det, du! utbrast Anne livligt, hastigt återkommande från drömlandet till den verkliga tillvarons praktiska angelägenheter. — Den står minsann på så säkra fötter numera, helst se‘n de vuxna börjat intressera sig så mycket för den … Se bara vad de i sommar ha gjort för sina gräsplaner och avtagsvägar! Jag ska dessutom vänta på nya idéer, medan jag ligger vid högskolan, och dem ska jag sedan skriva ned i en uppsats och skicka hit. Se inte allting så i svart, Diana! Och missunna mig nu inte den här lilla glädjestunden. Längre fram, när det kommer till kritan och jag verkligen ska fara, känner jag mig nog så lagom glad.

— Ack, du har det ändå bra förspänt, du — får komma till högskolan och ha muntert där och skaffa dig en hel hop trevliga nya vänner …

— Jag hoppas jag ska få rätt många nya vänner, sade Anne tankfullt. — Det är just sådana slags möjligheter, som göra, att [ 222 ]man blickar framåt med sådan glad hoppfullhet. … Men hur många nya vänner jag än får — aldrig bli de mig så kära som de gamla — särskilt en viss flicka med svarta ögon och gropar i kinderna … Kan du gissa, vem det är, Diana?

— Men det kommer att finnas så många kvicka och begåvade flickor vid högskolan, suckade Diana, och jag är bara en liten dum lantlolla, som aldrig kunnat passa in de rätta årtalen i historien, ännu mindre lösa en ekvation … Men det är klart, att de här sista båda åren varit alldeles för förtjusande för att kunna räcka länge … Jag vet i alla fall någon, som ä‘ glad åt att du ska fara till högskolan. Anne, nu ämnar jag göra dig en fråga — en allvarlig fråga. Bli inte stött och ge mig ett uppriktigt svar! Känner du någonting för Gilbert?

— Jag tycker om honom som en vän, men inte ett dugg på det sättet du menar, svarade Anne i lugn och bestämd ton.

Hon trodde själv, att hon talade ut sitt hjärtas mening.

Diana suckade. Hur det nu var, önskade hon, att Anne hade svarat på något annat sätt.

— Ämnar du aldrig nån'sin gifta dig, Anne?

— Kanske — någon gång — när jag mött den rätte, sade Anne och log drömmande upp mot månskenet.

— Men hur kan du veta så säkert, att du möter den rätte? återtog Diana.

— Åh, honom känner jag nog igen — det säger mig en inre röst. Du vet, hurudant mitt ideal är, Diana?

— Men ibland så byter man om ideal.

— Inte jag. Och jag skulle inte kunna tycka om någon man, som inte motsvarar det.

— Tänk, om du aldrig skulle möta honom?

— Så får jag väl dö som gammal mamsell, då, ljöd det muntra svaret. — Värre död kan man helt säkert få.

— Åh, döden skulle nog inte vara så värst svår — det är det där att leva som en gammal mamsell, som jag inte skulle tycka om, sade Diana utan en aning om, huru löjliga hennes ord föllo sig. — Jag tror ändå att jag skulle kunna finna mig i att förbli ogift, om jag bleve som fröken Lavendel. Men det ska man aldrig inbilla sig … När jag fyllt fyrtiofem år, kommer jag att [ 223 ]vara gräsligt tjock. Om det nu möjligen kan stå en smula poesi kring en mager gammal mamsell, så kan det då rakt inte göra det kring en tjock … Kan du tänka dig, Nelson Atkins friade till Ruby Gillis för tre veckor sedan. Ruby har berättat det alltihop för mig. Hon sa‘, att aldrig i världen ämnar hon ta honom, för den som gifter sig med honom, får flytta samman med hans gamla föräldrar, men Ruby sa‘, att hans frieri var till den grad högstämt och vackert, att hon alldeles höll på att trilla baklänges … Men hon ville inte förhasta sig, utan så bad hon om en veckas betänketid. Och två dar senare var hon på ett syföreningsmöte hemma hos hans mamma, och där på förmaksbordet låg en bok, som hette »Rådgivare i livets viktigare frågor.» Och där fanns ett kapitel, som hette »Frieri och äktenskap,» och kan du tänka dig — Ruby sa‘, hon kunde inte beskriva sina känslor, när hon där, ord för ord, hittade just det frieri, som Nelson använt till henne … Hon gick hem och satte sig ned och skrev ett det mest hånfulla svar till‘en, däri hon sa‘, att hon verkligen inte kunde ha den äran, och nu ha pappan och mamman måst vakta honom turvis, så rädda ä‘ de för att han ska gå i ån … Men Ruby säger, att de behöver inte vara rädda, för i »Råd i livets viktigare frågor» får man också veta, hur en »friare, som fått korgen,» bör uppföra sig, och där stod aldrig ett ord om att gå i någon å … Och så berättade hon, att Wilbur Blair bokstavligen täres bort, så kär är han i henne, men se det kan hon då rakt inte göra någonting åt …

Anne gjorde en otålig rörelse.

— Jag säger det ogärna — det låter så trolöst — men vet du vad — jag tycker inte om Ruby Gillis nu för tiden. Jag tyckte om henne, när vi gingo på seminariet tillsamman — fastän förstås inte så mycket som om dig och Jane. Men på senare tider har hon blivit så förändrad — så märkvärdigt —

— Jag vet, nickade Diana. — Det är det Gillis‘ska släktdraget, som kommer fram hos henne — hon kan inte rå för det … Fru Lynde har sagt, att om någonsin en flicka Gillis har en tanke på någonting annat än pojkar, har hon då åtminstone aldrig visat det i sitt tal och i sitt uppförande … Hon talar inte om någonting annat än pojkar och om de artigheter de säga henne och om [ 224 ]hur »galna» i henne de äro allihop i Carmody. Och det underliga är, att det är sant … Diana erkände detta, ehuru i ganska förtrytsam ton.

— I går afton, när jag råkade henne i handelsboden, viskade hon till mig, att nu hade hon gjort en ny »fångst.» Jag brydde mig inte om att fråga vem det var, för jag visste, att hon inte begärde bättre än att få tala om‘et. Men sådan har Ruby alltid varit. Minns du, redan när hon var liten, hur hon då alltid sa‘, att hon skulle ha ett dussin friare »på gaffeln» och roa sig av alla krafter, innan hon bestämde sig för att ta någon? … Nej, då är Jane annorlunda. Jane är en sådan rar och klok och finkänslig flicka.

— Gamla Jane är präktig, sade Anne. — Men, tillade hon och böjde sig fram för att ge en öm klapp åt den knubbiga lilla hand, som hängde ned över hennes kudde, ingen är ändå som min egen Diana. Minns du den kvällen vi allra först råkades, Diana, och svuro evig vänskap ute i din trädgård? Den »eden» ha vi allt hållit — aldrig ha vi varit osams eller ens tittat litet snett på varandra … Aldrig ska jag glömma, hur det dallrade till av fröjd i hela min kropp, den dagen du talade om för mig, att du höll av mig. Jag hade känt mig så ensam och hungrande under hela min barndom … Ingen brydde sig om mig eller ville betunga sig med mig. Jag skulle ha varit djupt olycklig, om jag inte förmått skapa mig min egen lilla värld, som jag »låtsade» full av de vänner och den kärlek, jag längtade efter … Men när jag kom till Grönkulla, blev allting förändrat. Och så råkade jag dig. Du anar inte, vad din vänskap betydde för mig. Än en gång, du käraste, vill jag tacka dig för den varma och sanna tillgivenhet du alltid har skänkt mig.

— Och alltid kommer att skänka dig, sade Diana under strömmande tårar. — Aldrig ska jag hålla av någon — någon flicka — hälften så mycket som jag håller av dig … Och om jag nån‘sin gifter mig och får en egen liten flicka, ska jag kalla henne Anne.