Våra vänner från i fjol/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På hyllan
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

En läxa
Skuggornas dal  →


[ 213 ]

SEXTONDE KAPITLET.
En läxa.

Då Laurie for till Nizza, ämnade han blott stanna där en vecka, men blev i stället kvar en hel månad. Han hade ledsnat vid att ensam vandra omkring, och det förtroliga umgänget med Amy tycktes giva ett hemligt behag till de främmande scener, vari hon hade en del. Han hade mycket saknat det »fjäs», som han brukade vara föremål för och njöt av att åter smaka det, ty ingen uppmärksamhet — hur smickrande som helst — från främlingar, var hälften så angenäm, som den systerliga beundran, vilken flickorna hemma ägnade honom. Amy brukade aldrig kela så mycket med honom som de andra, men nu var hon glad att träffa honom och slöt sig ständigt till honom, emedan hon alltmera betraktade honom såsom en medlem av den kära familj, efter vilken hon längtade mera än hon ville erkänna. Det var ju helt naturligt att de skulle finna nöje av varandras sällskap; också voro de nästan jämt tillsammans — de redo, promenerade, dansade och fördrevo tiden på bästa sätt, ty i Nizza kan ingen vara mycket flitig under den glada säsongen. Men under det de sålunda tycktes roa sig helt bekymmerslöst, gjorde de halvt medvetet upptäckter och bildade sig omdömen angående varandra. För var dag steg Amy i sin väns aktning, under det att han sjönk i hennes, och båda två insågo detta, innan ännu ett ord blivit sagt. Amy försökte att behaga och lyckades, ty hon var tacksam för de många [ 214 ]nöjen, han bjöd henne på, och hon återbetalade honom med dessa små tjänster, åt vilka kvinnliga kvinnor förstå att giva ett så obeskrivligt behag. Laurie gjorde aldrig något försök att behaga, utan gick sin väg framåt så bekvämt som möjligt, endast försökande att glömma och tyckte att alla kvinnor voro skyldiga honom vänlighet, emedan en hade varit kall mot honom. Det kostade honom ingen ansträngning att vara frikostig, och han skulle givit Amy all den grannlåt Nizza hade att bjuda på, om hon hade velat ta emot den; men på samma gång kände han, att han ej kunde komma henne att förändra den tanke, som hon höll på att få om honom, och han nästan fruktade de genomträngande blå ögon, som tycktes betrakta honom med en halvt bedrövad, halvt föraktlig förvåning.

— Alla de andra ha för hela dagen rest till Monaco; jag föredrog att stanna hemma och skriva brev. Just nu har jag slutat dem och ämnar mig till Valrosa för att göra skisser; vill ni följa med? frågade Amy, då Laurie som vanligt tittade in vid middagstiden.

— Hm, ja; men är det inte för varmt för en så lång promenad? svarade han långsamt, ty den svala, skuggiga salongen såg inbjudande ut efter solbaddet därute.

— Jag tänker ta den lilla vagnen, och Baptiste kan köra, så ni behöver ej befatta er med någonting annat än att hålla i ert stora paraply och väl akta edra handskar, svarade Amy med en spefull blick på de oklanderliga handskarna, som utgjorde en av Lauries svagheter.

— Då skall jag med största nöje följa med, svarade han och räckte ut handen för att ta hennes ritbok; men hon stack den under armen med ett skarpt:

— Besvära er inte, mig generar den ej som den tycks göra med er.

Laurie höjde på ögonbrynen och följde Amy med långsamma steg, då hon sprang utför trapporna; men då de satt sig upp i vagnen, tog han tömmarna själv och lämnade lille Baptiste ingenting annat att göra än att lägga armarna i kors och somna där han satt.

[ 215 ]Amy och Laurie grälade aldrig; hon var för väl uppfostrad, och han kände sig i detta ögonblick alltför trög därtill. När han därför efter några minuter tittade under hennes hattbrätte med en frågande min, svarade hon med ett småleende, och de underhöllo varandra därefter på det vänligaste sätt.

Det var en mycket angenäm färd längs slingrande vägar, rika på pittoreska scenerier, förtjusande för dem, vilka ha sinne för det sköna. Här sågo de ett gammalt kloster, varifrån de kunde höra munkarnas högtidliga sång; där satt en barbent herde, med träskor, spetsig hatt och en grov tröja över ena axeln, på en sten och blåste flöjt, under det hans getter hoppade omkring bland klipporna eller lågo vid hans fötter. Fromma, beskedliga åsnor, lastade med korgar av nyslaget gräs, gingo förbi, och en vacker flicka tittade fram mellan det gröna eller en gammal gumma satt och spann på slända under det åsnan skred framåt. Mörka barn med milda ögon kommo utspringande ur små besynnerliga kyffen för att bjuda ut buketter eller apelsiner, vilka ännu sutto kvar på grenen. Knöliga olivträd betäckte kullarna med sina mörka blad, frukten hängde guldgul i köksträdgårdarna, stora scharlakansröda anemoner prydde vägkanten. Bakom de gröna sluttningarna och branta höjderna reste sig Alperna, skarpa och vita, mot den blå italienska himlen.

Valrosa förtjänar väl sitt namn, ty i detta ständiga sommarklimat blomstra rosor överallt. De slingra sig kring valvbågen över vägen, de tränga sig in mellan spjälorna på den stora grinden, med ett ljuvt välkommen till de förbigående, de kanta allén och tränga sig emellan citronträden och fjäderpalmerna upp till villan på kullen. Varje skuggig vrå, där säten bjuda en att stanna och vila, var betäckt med en massa av blommor; varje kall grotta hade sin marmornymf, som smålog genom en blomsterslöja, och varje källa återspeglade röda, vita eller skära rosor, som leende lutade sig ned för att beundra sin egen skönhet. Rosor betäckte villans väggar, draperade karnisen, klängde uppför pelarna och sprungo djärvt över balustraden på [ 216 ]den stora terrassen, varifrån man ser ned på det soliga Medelhavet och den med vita murar omgivna staden vid dess strand.

— Detta är ett verkligt paradis för älskande, eller hur? Har ni någonsin sett sådana rosor? frågade Amy, i det hon stannade på terrassen för att njuta av utsikten och en härlig blomdoft, som i detsamma flög förbi.

— Nej, inte sådana törnen heller, svarade Laurie med tummen i mun, efter ett fåfängt försök att fånga en ensam, mörkröd blomma, som just växte lagom högt för att han ej skulle kunna nå henne.

— Försök längre ned och plocka dem, som icke ha några taggar, sade Amy i det hon med stor skicklighet plockade tre av de små gräddfärgade rosor, som klängde uppför muren bakom henne. Hon satte dem i hans knapphål söm ett fredstecken och han stod ett ögonblick och såg ned på dem med ett eget uttryck. I den italienska delen av hans natur fanns det nämligen en anstrykning av vidskepelse och just nu var han i detta tillstånd av till hälften behaglig, till hälfter bitter melankoli, då unga människor med stor inbillningskraft fästa vikt vid småsaker och finna näring för sin romantik i allting. Han hade tänkt på Hanna, då han försökte plocka den taggiga röda rosen — ty granna blommor klädde henne — och hon hade burit likadana som denna, tagna i drivhuset därhemma. De bleka rosor, som Amy gav honom, voro av det slag, som italienarna lägga i händerna på döda, men aldrig binda i brudkransar, och för ett ögonblick undrade han, om detta omen var för honom eller Hanna. Men ögonblicket därefter besegrade hans sunda amerikanska förstånd denna sentimentalitet, och han skrattade hjärtligare än Amy hört honom skratta sedan han kom.

— Det är ett gott råd — ni gjorde bäst i att följa det och rädda edra fingrar, sade Amy som trodde, att hennes skämt roade honom.

— Tack, det skall jag! svarade han glatt, men några månader senare följde han hennes råd på fullt allvar.

[ 217 ]— Laurie, när skall ni resa till er farfar? frågade hon hastigt, i det hon slog sig ned på en grästorva.

— Snart.

— Det har ni sagt redan en tio, tolv gånger under de sista tre veckorna.

— Ja, det är möjligt; korta svar spara tid.

— Han väntar er, och ni borde verkligen resa.

— Jag vet det! Vad ni är artig!

— Nå, varför reser ni inte då?

— Medfödd dålighet, förmodar jag.

— Medfödd tröghet, menar ni väl. Det är verkligen förskräckligt! och Amy såg sträng ut.

— Icke så illa som det ser ut, ty jag skulle bara plåga honom om jag reste till honom, därför kan jag lika gärna stanna här och plåga er litet längre — ni kan uthärda det bättre; ja, jag tror verkligen, att det gör er utmärkt gott! sade Laurie, som lugnade sig med en promenad på den breda listen på balustraden.

Amy skakade på huvudet och öppnade sin ritbok med en undergiven min, men hon hade föresatt sig att läxa upp »gossen», och efter ett ögonblick återtog hon:

— Vad har ni nu för er?

— Ser på ödlorna.

— Nej, nej! Jag menar, vad ämnar ni göra och vad vill ni göra?

— Röka en cigarrett, om ni tillåter.

— Vad ni är förarglig! Jag tycker inte om cigarrer, och jag tillåter er endast röka på det villkor, att jag får rita av er på min teckning; ty jag behöver en figur.

— Med största nöje i världen. Hur vill ni ha mig? I hel eller trefjärdedels figur? På huvudet eller fötterna? Jag skulle vördnadsfullt föreslå en vilande ställning, sätt sedan dit er själv och kalla det: Dolce far niente!

— Sitt som ni sitter, och somna gärna, om ni vill. Jag ämnar vara flitig, sade Amy med sin mest energiska ton.

— Vilken förtjusande entusiasm! utropade Laurie och stödde sig mot en urna med ett utseende av fullkomlig tillfredsställelse.

[ 218 ]— Vad skulle Hanna säga, om hon såg er nu? frågade Amy otåligt, i hopp att rycka upp honom litet, genom att nämna sin ännu kraftfullare systers namn.

— Som vanligt: »Gå bort, Laurie, jag har bråttom!» Han skrattade, under det han talade, men skrattet var ej naturligt, och en skugga gick över hans ansikte, ty nämnandet av det kära namnet rörde vid det sår som icke ännu var läkt. Både tonen och denna skugga förvånade Amy, ty hon hade sett och hört dem förut, och nu såg hon upp till honom tillräckligt hastigt för att uppfånga ett uttryck i hans ansikte, som var nytt — det var en hård, bitter blick, full av smärta, missnöje och saknad. Den försvann dock, innan hon hann studera den, och det sorglösa uttrycket återkom strax igen. För ett ögonblick betraktade hon honom med konstnärinnans blickar och tänkte på, hur lik han var en italienare, där han låg och gassade sig i solen med bart huvud och ögonen fulla av sydländskt svärmeri; ty han tycktes ha glömt henne och försjunkit i drömmerier.

— Ni ser ut som bilden av en ung riddare, sovande på sin grav, sade hon, i det hon omsorgsfullt ritade av den väl formade profilen, som avtecknade sig mot den mörka stenen.

— Jag önskar att jag vore det!

— Det är en synnerligen dum önskan, såvida ni ej förspillt ert liv. Ni är så förändrad, att jag ibland tror … Amy höll upp med en halvt blyg, halvt tankfull blick, som var mera betecknande än hennes ofullbordade mening.

Laurie såg och förstod den kärleksfulla ängslan, som hon tvekade att uttala, och seende henne rakt i ögonen sade han, just som han brukade säga till hennes mor:

— Allt är som det bör vara, min fru!

Detta tillfredsställde henne och jagade bort de tvivel, som på sista tiden börjat oroa henne. Det rörde henne, och hon visade, att det gjorde så, genom den hjärtliga ton, varmed hon sade:

— Det gläder mig! Jag trodde visserligen aldrig, att ni varit en dålig, elak gosse, men jag tänkte, att ni hade [ 219 ]förstört pengar vid det där förfärliga Baden-Baden, blivit kär i någon bedårande gift fransyska eller kommit i någon sådan där knipa, som unga män tyckas anse såsom ett nödvändigt bihang till en utländsk resa. Stå inte där i solen, utan kom och ligg här i gräset och »låt oss vara förtroliga!» som Hanna brukade säga, då vi krupit upp i soffhörnet och talade om hemligheter för varandra.

Laurie kastade sig lydigt ned på marken och började roa sig med att sticka tusenskönor i banden på Amys hatt, som låg där.

— Jag är färdig att höra hemligheterna, sade han och såg upp med ett uttryck av intresse i sina ögon.

— Jag har inga att berätta; ni får börja.

— Jag har ej en enda att lyckliggöra mig själv med. Jag trodde, att ni möjligen hört några nyheter hemifrån.

— Ni har hört alla underrättelser, som kommit därifrån på sista tiden. Har ni ofta brev? Jag inbillade mig, att Hanna skickade er riktiga packor.

— Hon har mycket bråttom, och jag far ju ständigt omkring än hit, än dit, och då vet ni ju, att det är omöjligt att sköta en ordentlig brevväxling. När skall ni börja ert stora konstverk, Raphaella? frågade han, hastigt bytande om ämne efter en ny paus, varunder han undrade, om Amy kände till hans hemlighet och önskade tala om den.

— Aldrig! svarade hon med ett nedslaget, men bestämt utseende. Rom tog ur mig all fåfänga, ty sedan jag sett alla underverken där, kände jag mig alltför obetydlig och avstod i förtvivlan från alla mina dåraktiga förhoppningar.

— Varför skulle ni det, med så mycken energi och talang?

— Det är just orsaken, ty talang är icke snille, och ingen energi, hur stor som helst, kan frambringa det. Jag vill antingen bli stor eller också vara ingenting. Jag vill inte bli någon vanlig dålig klåpare, och därför tänker jag inte försöka vidare.

— Och vad tanker ni nu sysselsätta er med, om jag får fråga!

[ 220 ]— Att öva upp mina andra talanger och bli en prydnad för societeten, om jag kan.

Det var ett karaktäristiskt yttrande och lät djärvt; men djärvhet anstår unga människor, och Amys äregirighet hade en god grund. Laurie smålog, men han tyckte om det mod, varmed hon, utan att förspilla sin tid med klagan, tog upp ett nytt förslag, då ett länge hyst hopp gått upp i rök.

— Gott! Och här är det, som Fredrik Vaughan uppträder, förmodar jag.

Amy iakttog en blygsam tystnad, men i hennes nedlutade ansikte var det ett uttryck av hemlig medvetenhet, som kom Laurie att resa sig upp och allvarsamt säga:

— Nu tänker jag spela broder och göra frågor. Får jag det?

— Jag lovar ej att svara.

— Då skall ert ansikte svara, om inte er tunga gör det. Ni är inte än tillräckligt världsdam för att kunna dölja era känslor, min bästa Amy. Förlidet år hörde jag mycket talas om er och Fredrik, och det är min enskilda övertygelse, att om han ej så hastigt hade blivit hemkallad, skulle det ej ha dröjt länge, innan det blivit någonting utav — eller hur?

— Det tillhör inte mig att säga, var Amys affekterade svar; men hennes läppar logo, och det var en förrädisk glans i hennes ögon, vilken förrådde, att hon kände sin makt och njöt därav.

— Ni är väl icke förlovad, hoppas jag? och Laurie såg i en hast mycket allvarsam och högst broderlig ut.

— Nej.

— Men ni kommer att bli det, om han kommer tillbaka och på ett passande sätt faller på knä för er, eller hur?

— Mycket troligt.

— Ni är då förtjust i gamle Fredrik?

— Jag skulle kunna bli det, om jag försökte.

— Men ni ämnar ej försöka förrän i rätta ögon[ 221 ]blicket? Bevars, vilken överjordisk försiktighet. Han är en hygglig pojke Amy, men icke den man, som jag trodde, att ni skulle kunna älska.

— Han är rik, av en adlig familj och har ett fint — sätt, började Amy, som försökte att vara fullkomligt lugn och värdig; men trots uppriktigheten i sina avsikter, kände hon litet blygsel för sig själv.

— Jag förstår — baldrottningar kunna icke bärga sig utan pengar, därför tänker ni göra ett gott parti och på det viset komma er upp? Detta är fullkomligt riktigt efter världens sätt att se saken, men det låter så underligt då det kommer från en av er mors döttrar.

— Sant, icke dess mindre!

Den lugna bestämdhet varmed dessa få ord yttrades, kontrasterade på ett märkvärdigt sätt mot den unga flickan. Detta kände Laurie och lade sig åter ned i gräset med en känsla av bedraget hopp, som han ej kunde förklara. Hans blick och tystnad, så väl som vissa inre självförebråelser oroade Amy och kom henne att bestämma sig för att utan dröjsmål ge honom den tillämnade läxan.

— Jag önskar, att ni vill göra mig den glädjen, att rycka upp er själv litet, sade hon skarpt.

— Gör ni det i mitt ställe, så är ni en snäll flicka!

— Det skulle jag kunna, om jag försökte, och hon såg ut, som om hon skulle haft lust att göra det på det mest handgripliga sätt.

— Försök då, jag ger er lov, svarade Laurie, som njöt av att ha någon att reta efter att så länge ha nödgats försaka sitt favoritnöje.

— Ni skulle bli ond inom fem minuter.

— Jag blir aldrig ond på er. Det behövs två flintor för att slå eld; ni är så kall och mjuk som snö.

— Ni vet inte vad jag är i stånd till — om snön rätt användes, kan den framkalla både glödande hetta och stickningar. Er likgiltighet är till hälften affekterad, och blott ni bleve duktigt uppiskad, skulle ni genast inse att så är.

— Piska upp mig då, ty mig skall det ej skada [ 222 ]och er torde det roa, som en storväxt man sade, då hans lilla hustru slog honom. Betrakta mig därför antingen som er man eller er matta och piska mig tills ni tröttnar, ifall en sådan motion tilltalar er.

Som Amy själv kände sig mycket förargad och längtade efter att få se honom skaka av sig den apati, som gjorde honom så förändrad, vässte hon på samma gång både tunga och blyertspenna och sade:

— Florence och jag hava hittat på ett nytt namn, som är mycket passande åt er och det är: Latmasken. Vad tycker ni om det?

Hon trodde det skulle förarga honom, men han lade blott med en lugn min armarna under huvudet och sade: Det är icke illa! Tack skall ni ha, mina damer!

— Vill ni veta min uppriktiga tanke om er?

— Jag förgås av längtan att få höra den.

— Nåväl, jag föraktar er!

Om hon också hade sagt: jag hatar er, och yttrat detta med en näsvis eller kokett ton, skulle han ha skrattat åt henne och känt sig road; men det allvarsamma, nästan sorgsna uttrycket i hennes röst då hon yttrade dessa ord, kom honom att öppna ögonen och hastigt yttra:

— Och varför det, om jag får fråga?

— Därför att ni som borde kunnat bli god, nyttig och lycklig, i stället är full av fel, lat och trög samt långt ifrån lycklig.

— Detta är något starkt, mademoiselle.

— Om ni ej har något emot det så skall jag fortsätta.

— Var så god, det är verkligen intressant.

— Jag trodde just, att ni skulle tycka så, ty själviska personer tala alltid gärna om sig själv.

— Är jag självisk? Frågan halkade ofrivilligt över hans läppar, ty den enda dygd, som han själv var stolt över, var hans ädelmod.

— Ja, mycket självisk, fortfor Amy med en lugn och kall röst, som i detta ögonblick verkade dubbelt mot vad vrede och häftighet skulle ha gjort. Jag skall visa på vad sätt ni är självisk, ty jag har studerat er, medan ni [ 223 ]tror, att jag bara roade mig, och jag är inte alls nöjd med er. Ni har nu varit utomlands nära ett halvt år och under hela tiden icke gjort någonting annat än förstört tid och pengar och gjort edra vänner ledsna.

— Skall då en fattig fan inte få ha något nöje efter fyra års plugg?

— Ni ser inte ut, som om ni skulle pluggat mycket; men huru det än må vara med den saken, så kan jag inte se, att ni blivit något bättre för det. Då vi först träffades, sade jag, att ni hade förkovrat er, men nu tar jag tillbaka det, ty ni är icke hälften så hygglig, som då jag lämnade er och hemmet. Ni har blivit avskyvärt lat, ni finner nöje uti skvaller och förstör bara er tid på ett idiotiskt sätt; ni nöjer er med att bli fjäsad och beundrad av enfaldiga människor, i stället för att söka bli omtyckt och aktad utav klokt folk. Med pengar, talang, samhällsställning, hälsa och skönhet — ah, ni tycker om detta, inbilska dumbom! Men det är sant, och därför måste jag säga det — med alla edra, goda egenskaper, som ni kunde ha nytta, och nöje av, tillbringar ni er tid som en lätting och odugling; och i stället för att vara den man, som ni borde vara, är ni blott … här teg hon med en blick, vari låg både smärta och medlidande.

— Den helige Laurentius på ett halster, tillade Laurie, godtyckligt fulländande meningen. Men läxan började göra verkan, ty det var en fullkomligt vaken glans i hans ögon nu, och ett halvt förargat, halvt förolämpat uttryck hade efterträtt hans förra likgiltighet.

— Jag förmodar ni tar det så. Ni, män, säga oss, att vi äro änglar, och att vi kunna göra er till vad vi vilja; men så snart vi allvarsamt försökt att göra er gott, skratta ni åt oss och vilja ej höra på, vilket bevisar, huru mycket ert smicker är värt. Amy talade med bitterhet och vände därunder ryggen åt den arme syndaren vid hennes fötter.

Plötsligen lade sig en hand över bladet, på vilket hon ritade, och Laurie sade med en lustig efterhärmning av ett ångerfullt barn:

[ 224 ]— Jag skall bli snäll, ack, jag skall bli så snäll!

Men Amy skrattade ej, ty hon menade allvarligt, vad hon sagt; hon slog därför blott till den utbredda handen med sin blyertspenna och sade strängt:

— Blyges ni inte över att ha en hand som er? Den är mjuk och vit som en kvinnas och ser ut, som om den aldrig gjorde någonting annat än begagnade Jouvins bästa handskar och plockade blommor åt fruntimmer. Ni är, gudskelov, ingen sprätt, och det gläder mig att se, att den icke är översållad med diamanter eller präktiga sigillringar, utan att ni blott bär den lilla gamla ringen, som Hanna gav er för länge sedan. Den kära flickan! Jag önskade hon vore här för att hjälpa mig.

— Det önskar jag också!

Handen försvann lika hastigt som den kommit, och Amy lade märke till den innerlighet varmed han upprepade hennes önskan. En ny tanke uppstod härvid hos henne, och hon såg undrande ned på honom; men han låg med hatten till hälften dragen över ansiktet, liksom för att skydda det för solen, och mustascherna dolde munnen. Hon såg blott, att hans bröst höjde och sänkte sig, då han drog ett djupt andedrag, som liknade en suck, och handen, på vilken ringen satt, sjönk ned i gräset, liksom för att dölja någonting, som var alltför dyrbart eller alltför ömtåligt för att talas om. I ett ögonblick togo en mängd småsaker och vinkar form och betydelse i Amys själ och upplyste henne om vad systern aldrig hade förtrott henne. Hon kom nu ihåg, att Laurie aldrig av sig själv talade om Hanna; hon påminde sig skuggan som farit över hans ansikte just nyss, förändringen i hans karaktär, och att han bar den lilla guldringen, som visst icke var någon prydnad för en vacker hand. Flickor äro snabba att tyda sådana saker och förstå deras vältalighet; Amy hade trott, att det låg någon olycklig kärlek till grund för denna förändring, och nu var hon säker på det. Hennes klara ögon fylldes med tårar, och då hon åter talade, var hennes röst oändligt mild och ljuv.

[ 225 ]— Jag vet, att jag ej hade någon rättighet att tala så till er, Laurie; och om ni ej vore den snällaste människa i världen, skulle ni vara mycket ond på mig. Men vi hålla alla så mycket av er och äro så stolta över er, och därför kunde jag ej lida den tanken, att de därhemma skulle bli lika bedragna i sina förhoppningar med avseende på er, som jag blivit — ehuru de kanske bättre borde kunnat förstå er förändring än jag.

— Det tror jag de skulle, yttrades under hatten med bister ton, som var lika rörande som om den hade varit sorgsen.

— De borde ha underrättat mig och icke låtit mig gå och prata i vädret och bannas, då jag i stället borde ha varit mera vänlig och tålig än någonsin. Jag har aldrig tyckt om den där miss Randal, och nu avskyr jag henne, sade Amy listigt — emedan hon önskade att nu få sina gissningar förvandlade till full visshet.

— Åt skogen med miss Randal! utropade Laurie, i det han ryckte bort hatten från ansiktet med en blick, som ej lämnade något tvivel angående hans känslor för den unga damen.

— Jag ber om ursäkt — jag trodde, här gjorde Amy en diplomatisk paus.

— Nej, det trodde ni inte; ni visste fullkomligt väl, att jag aldrig brytt mig om någon annan än Hanna. Laurie yttrade detta med sin gamla, häftiga ton, och vände bort ansiktet under det han talade.

— Ja, det trodde jag också, men som de aldrig sade någonting om den saken hemifrån och ni reste bort, så trodde jag att jag misstagit mig. Och Hanna ville inte vara snäll emot er? Besynnerligt! Ty jag är säker på, att hon älskade er innerligt.

— Hon var snäll, men icke på det rätta sättet, och det är lyckligt för henne, att hon icke älskade mig, ifall jag är en sådan oduglig varelse, som ni anser mig för. Men det är hennes fel, och det kan ni gärna säga henne.

Den hårda, bittra blicken kom tillbaka igen, då han sade detta, och det oroade Amy, ty hon visste ej vad slags balsam, hon skulle använda.

[ 226 ]— Jag har orätt; jag visste icke — jag är ledsen, att jag var så stygg, men jag kan inte hjälpa, att jag önskar, att ni bure det bättre, snälle Teddy.

— Kalla mig inte så! Det är hennes smeknamn på mig, utbrast Laurie och höjde hastigt upp handen liksom för att hindra orden, som Amy hade yttrat med Hannas halvt vänliga, halvt förebrående ton. Vänta tills ni själv försökt det, tillade han med låg röst, i det han ryckte upp den ena handen full med gräs efter den andra.

— Jag skulle bära det manligt och försöka att bli högaktad, om jag ej kunde bli älskad, utropade Amy med hela bestämdheten hos en person, som ingenting vet om saken.

Men nu inbillade Laurie sig att han hade burit det utmärkt väl, som varken hade klagat eller begärt något deltagande, utan dolt sin sorg för att ensam bekämpa den. Amys läxa framställde saken i ett nytt ljus, och för första gången tyckte han, att det var svagt och själviskt att genast förlora modet och låta sitt sinne nedtyngas av likgiltighet och modlöshet. Det föreföll honom, som om han häftigt hade blivit uppväckt ur en svår dröm och fann det omöjligt att kunna somna in på nytt. Hastigt satte han sig upp och frågade långsamt:

— Tror ni, att Hanna skulle förakta mig, som ni gör?

— Ja, om hon såg er nu. Hon avskyr overksamma människor. Varför utför ni icke någonting stort och tvingar henne därigenom att älska er?

— Jag gjorde mitt bästa, men det tjänade till ingenting.

— Ni tog en vacker grad, menar ni. Men det var ingenting mera än vad ni var skyldig att göra för er farfars skull. Det skulle varit en skam, om ni hade misslyckats efter att ha förstört så mycket tid och pengar, och isynnerhet som var och en visste, att ni kunde lyckas.

— Ni må säga vad ni vill så misslyckades jag, så snart Hanna icke ville älska mig, svarade Laurie i det han i en förtvivlad ställning lutade huvudet mot handen.

— Nej, det gjorde ni icke, och till slut skall ni även inse att så är, ty det gjorde er så gott och bevisade, att ni kunde uträtta någonting, om ni blott försökte. Och [ 227 ]om ni nu endast ville börja på något annat arbete av vad slag som helst, så skulle ni snart bli samme lycklige och hjärtlige Laurie som förr och glömma er sorg.

— Det ar omöjligt!

— Försök först och döm sedan! Ni behöver inte rycka på axlarna och tänka: Vad kan hon veta om sådana saker! Jag gör inte alls anspråk på att vara vis, men jag gör mina iakttagelser och ser mycket mera än vad ni anar. Andra människors erfarenheter och missräkningar intressera mig, och fastän jag ej kan förklara varför, kommer jag likväl ihåg dem och begagnar mig av dem till min egen nytta. Älska Hanna så länge ni lever — om ni så vill — men låt icke kärleken förstöra ert liv, ty det är syndigt att bortkasta så många goda gåvor blott därför, att ni ej kan få just den, som ni vill ha. Seså — nu skall jag icke läxa upp er mera, ty jag vet, att ni skall rycka upp er och bli en man trots denna hårdhjärtade flicka.

Under flera minuter voro bägge tysta. Laurie satt och vred på den lilla ringen, och Amy gjorde de sista dragen på sin i hast utförda teckning, på vilken hon arbetat allt under det hon talade. Hastigt lade hon den på hans knä och sade endast:

— Hur tycker ni om den?

Han såg på den, sedan smålog han, vilket han icke gärna kunde låta bli att göra, ty den var förträffligt utförd. Den långa, lata figuren liggande utsträckt i gräset, med sorglöst ansikte, halvslutna ögon och i ena handen hållande en cigarr, från vilken den lilla rökvirveln uppsteg och ringlade sig kring drömmarens huvud.

— Vad ni ritar väl! utropade han med glad överraskning över hennes skicklighet och tillade med ett tvunget skratt:

— Ja, detta är jag.

— Ja, sådan ni nu är — detta är ni, sådan ni fordom var, tillade Amy och lade en annan teckning bredvid den han höll.

Denna var icke fullt så bra utförd, men det fanns [ 228 ]liv och själ i den, vilket ersatte många fel, och den återkallade det förflutna så livligt, att en hastig förändring kom över den unge mannens ansikte, under det han betraktade den. Det var blott ett grovt utkast av Laurie tämjande en häst. Hatt och rock voro avtagna, och varje drag av den befallande ställningen var full av kraft och vilja. Det vackra djuret, som just blivit besegrat, stod med krökt hals under den hårt tilldragna tygeln och skrapade otåligt med foten i marken samt spetsade öronen liksom för att lyssna efter den röst, som betvingat det. I den toviga manen, i ryttarens oordnade hår och upprätta ställning låg det något, som häntydde på en hastigt hämmad rörelse; hela bilden bar en prägel av styrka, mod och ungdomlig glädje, som skarpt bröt av mot det lättjefulla behaget i »Dolce far niente»-teckningen. Laurie sade ingenting; men under det hans öga gick från den ena bilden till den andra, såg Amy honom rodna och hårt sluta läpparna tillsammans, liksom om han fattat den läxa, som hon hade givit honom och lagt den på minnet. Detta tillfredsställde henne och utan att vänta på, att han skulle tilltala henne, sade hon på sitt livliga sätt:

— Kommer ni ihåg den dagen, då ni spelade »Rarey» med Puck, och vi alla sågo på? Margret och Betty voro förskräckta, men Hanna klappade händerna och dansade om i förtjusningen, och jag satt på staketet och ritade av er. Jag fann den där teckningen i min portfölj häromdagen, hjälpte upp den litet och gömde den för att visa er den.

— Högst förbunden! Ni har gjort ofantliga framsteg sedan dess, och jag lyckönskar er. Vågar jag nämna i detta »paradis» något så prosaiskt som att klockan fem är det middagstimmen i ert hotell?

Laurie steg upp, under det han talade, återlämnade ritningarna med ett leende och en bugning och såg på sin klocka, liksom för att påminna Amy, att även moraliska föreläsningar böra ha ett slut. Han försökte återtaga sin förra likgiltiga, obesvärade min, men nu var den verkligen konstlad, ty »väckelsen» hade varit mera verksam än han [ 229 ]ville erkänna. Amy märkte den anstrykning av köld hans sätt antagit och sade till sig själv:

— Nu har jag förargat honom. Nå, om det gör honom gott, så gläder det mig, men kommer det honom att avsky mig, så gör det mig ledsen; men det är sant, och jag kan icke ta tillbaka ett ord av vad jag sagt.

De skrattade och pratade hela vägen hem, och lille Baptiste, som satt bakpå vagnen, tyckte att monsieur och mademoiselle voro vid det allra gladaste lynne. Men bägge kände sig illa till mods, den vänskapliga öppenhjärtigheten var störd, en dimma hade lagt sig över det klara solskenet, och trots deras synbara glättighet rådde ett hemligt missnöje i deras hjärtan.

— Få vi se er i afton, mon frère? frågade Amy, just som de skildes vid hennes tants dörr.

— Olyckligtvis är jag bortbjuden. Au revoir, mademoiselle, sade Laurie och böjde sig ned, liksom för att kyssa hennes hand på detta utländska sätt, som passade honom långt bättre än de flesta andra män. Någonting i hans ansikte kom Amy att plötsligt och innerligt säga:

— Nej, var er själv med mig, Laurie, och tag avsked på det gamla goda sättet. Jag vill långt hellre ha en hjärtlig engelsk handtryckning än alla de där sentimentala franska hälsningarna.

— Adjö, snälla Amy! sade Laurie med den ton, hon tyckte om, samt lämnade henne därefter med en handryckning, så varm och kraftig, att hon en lång stund efteråt hade ont därav.

Följande morgon fick Amy, i stället för Lauries vanliga besök, ett brev, som i början avlockade henne ett leende, men då hon läst det till slutet, en suck av saknad.


»Min kära Mentor!

Var god och säg er tant farväl å mina vägnar och fröjda er i ert sinne, ty »Latmasken» har, som en snäll gosse, rest till sin farfar. Jag önskar er en glad vinter, och måtte ni få uppleva en angenäm smekmånad i Val[ 230 ]rosa. Jag tror, att Fredrik skulle hava stor nytta av edra väckelser. Säg honom detta, på samma gång ni framför till honom mina gratulationer.

Er tacksamme
Telemach


— Den snälle Laurie! Det gläder mig, att han har rest, sade Amy med ett gillande småleende; men i nästa ögonblick 'mulnade hennes ansikte, då hon såg sig omkring i det tomma rummet, och hon sade med en ofrivillig suck:

— Ja, jag är glad — men jag skall komma att sakna honom mycket!