Vintergrönt/Axel Oxenstierna

←  Cantat vid invigningen af det nya universitetshuset i Upsala

Vintergrönt av Carl David af Wirsén Axel Oxenstierna

Cantat vid invigningen af Johannes' kyrka  →

Axel Oxenstierna.

(Å Ridderskapets och Adelns vägnar vid aftäckandet af Axel Oxenstiernas bildstod.)

I.

Brytningar.

Leos tid var längst försvunnen. Slut med Medicéers löjen, 
Slut med hednisk konstförgudning, hädiskt skämt och läckra nöjen!
Synderskan i Rom har vaknat, skrämd af Luthers verk och hot,
Nu hon rustar sig i fasta, späkning, ruelse och bot.

Hvad hon mist skall återvinnas, väldet öfver menskosjälar.
Gisslad af sig själf till bättring, vill hon gissla folk till trälar,
Rensa Tyskland, qväsa England, kufva trotsigt Nederland,
Lägga svenska kättar-riket under helga kyrkans band.

Rymden mörknar. Paul den fjärdes ande sväfvar fram i natten,
Folks och furstars oro brusar som ett dån af stora vatten.
Tornande sig resa böljor ur de dunkla djupens famn:
Guiserna, Ignatius, Filip, Alba ljuda deras namn.

Dessa svarta böljor väcka hos den modigaste svindel,
Svepningshvitt är skummet, likt Bartholomseinattens bindel,
Allt af vigda dolkar glittrar, vigda klingors rassel hörs
Och mot norden, närmre norden fruktansvärda massan förs.

Braunsbergs jesuiterskola lägger skickligt nattlig mina,
Hemliga förhållningsorder Clemens ger åt Malaspina —
Skall till Sverige Rom ånyo styra stolt sin segerfärd?
Nej, i Sverige står en herre, bistert stödd mot rättarsvärd.

Han, Elisabeth, Oranien hafva hjärtan som ej skälfva,
Hur än djupets andar yra, hur än bränningarna hvälfva,
Mot papisters anhang står han som en ointaglig borg —
Men hans hand bär mörka märken från ett blodbesudladt torg.

Ädelt blod han bär på handen, fläckar som ej tid kan rena,
Ej han värdig är att Herren i det ljusa värfvet tjena:
Sonen skall hans stora tankar föra ut på högsint sätt,
Gustaf Adolfs verket blifve! Ille, ille faciet!

Och en sjuttonårig yngling tager plats på kungastolen,
Dristig är hans håg som örnens, ljust hans sinne är som solen,
Ridderligt hans öga lyser, på hans panna sitter nåd,
Vid hans sida Oxenstierna står som Svearikes råd.

Större par af män ej funnits, större knappt skall tiden skåda —
Unga eken, starka furen, härliga till byggnad båda!
Hjältehjärtats glöd får svalka vid den vise rådsherrns röst,
Hjältens ifver tänder flammor i en statsmans lugna bröst.

Lagrar skar den unge tidigt, lejonanden vill ej sofva,
Danska fejden slutas, Ryssland stängs från hafvet i Stolbowa,
Polens nejder återljuda af de svenska vapnens dån —
Men han spejar längre, längre, lyss till röster fjärran från …

Det är brus af tunga suckar, komna från förtryckte bröder,
Och Barmhertighet och Ära ropa bägge: drag till söder!
Om betänksam store kanslern skakar tvärklippt bredskägg då,
Han får vika, inre stämmor bjuda obetvingligt: gå!

Samma bränningar, som vräkte kring hans fader, gå ju hvita:
Spanien, ligan, påfvemakten, Sigismundus jesuita!
Ferdinand, af Jesu orden fostrad upp i Ingolstadt,
Står med svärd och radband redo, och hans öga blickar natt.

Trängre sluts kring norden kopplet. Snart vår mark det nog beträder …
Vid Stralsund man redan varsnat hertig Friedlands hanefjäder.
Ingen tvekan. Snart till Tyskland drager kungen med sin här.
Han var Sveriges store hjälte, nu han mensklighetens är.

Men hans ädle kansler tankfull sina tysta rådslag lade:
Oviss, vådlig syntes färden, ringa styrka landet hade,
Stor var Habsburgs makt och ära. Dock hvem hejdar sådan man?
»Kungen drifves af en ande, den ej någon motstå kan».

---

II.

Krig och statskonst

Tilly på sin gråa skymmel fick med tertiers djupa rader
Pröfva nederlag, när Gustaf kom med stormande brigader,
Hepburn slog den skottska marschen, Horn stod fast där han sig ställt,
Hundra fanor blefvo bytet från det stolta Breitenfeld.

Men när kung och kansler sedan i det glada Frankfurt möttes
Och de rhenska vinpokaler flinkt af gråe krigsmän sköttes,
Hördes Oxenstierna mana: »fram mot portarne af Wien!»
Höge herrn i fjäderhatten log därvid med fryntlig min …

I hans tanke främst det gällde skydda härens rygg och sida,
Och hur djärf han var, han sträckte sällan vingarne för vida;
Men i Augsburgs stad på läktarn just af Fuggers hus han tog
Hyllningsed åt Sveriges krona, förr’n till nya värf han drog.

Hvilka planer hjälten hvälfde? — Ho kan tyda snillets tankar?
Ho kan nogsamt loda djupen, där i storm de kasta ankar?
Brusar ystert allt på ytan, står magnetens nål dock still,
Hjälten lyder bud från ofvan och han går dit anden vill.

Sedan svensken allt fått tryggadt så vid Rheins som Elbens stränder,
Skall kanhända spelet spelas djupt i Habsburgs arfveländer.
När den hårda tärning faller där på stridens kopparfat,
Skall dess vinst törhända heta: protestantisk kejsarstat.

Men han föll på ärans höjder, förr’n den fullföljts, herskartanken,
Oxenstierna drog med kungen tankfull fram igenom Franken,
Och i Thüringen, i Arnstadt, kanslern tog med nedtyngd själ
Af den härlige sitt sista, vemodsblandade farväl.

Stridspsalm klingar snart ur dimman, som kring Lützens fält sig breder,
Gula gardet förs af Brahe, högra flygeln kungen leder,
Weimars hertig sina tyskar. Elghudskyller Gustaf bär
Och »i dag», han ropar, »gossar, görom slut på allt besvär!»

Wallensteins kanoner börja snart från qvarnarna musiken,
Och på ryttarskaror skjuta musketerare ur diken.
Öfver grafven Gustaf spränger: »fram, mitt smålandsrytteri,
Mina barn, framåt!» Men fruktlöst, ty de tappre efter bli.

Och han blöder och han faller, kyrassierer brusa öfver,
Jordisk hjälp den store hjälparn icke vidare behöfver;
Men ett följe skall han hafva, och i skön, i samlad rad
Ligga i den bästa ordning både gul och blå brigad.

Colloredos flygel vacklar, grefve Pappenheim är fallen,
Sveriges barn för tredje gången ta kanonerna på vallen.
Wallenstein med genomskjuten fältherrmantel, nattlig håg,
Lemnar svenska hären fältet och ger bud om återtåg.

Men om klagan rundt kring Tysklands, rundt kring Sveriges ängder sväfvar,
Tron dock ej, att lilla hopen »med de bistra dragen» bäfvar!
Fick än Oxenstierna pröfva första gången sömnlös natt,
Han stod fast ändå, legaten, som till verkets skydd var satt.

Om vid Nördlingen den tömdes ock till dräggen, smärtekalken
Och i hjältekamp blef fången Horn, den ädle fältmarskalken,
Och för andra gången sömnen flydde kanslerns hufvudgärd,
Tron ej att hans lugn var skakadt, trots de kejserliges svärd!

Tunga skatter, yttre våda, Sveriges ädla lejon fallet!
Stolta hären snöpligt slagen! Skall ej allt dras med i svallet?
Nej, att te sig vankelmodig mycket sämre är än dö.
Sviker Sachsarn? Väl, försiktigt läggom råd med Richelieu!

Därpå hem, att rådets sinnen lugna, stärka, fast förena!
Jan Banér skall Sveriges ära under tiden tappert tjena,
Och vid Wittstock rasar striden med förtviflans hjältemod
När Banér med svärd i handen midt i värsta vimlet stod.

Tio gånger in i elden finska rytteriet spränger,
Men den starka öfvermakten Lesslies skaror undantränger …
Witzhum sölar … Dock, som blixten, Stålhandske slår plötsligt ner:
Stor Victoria! Alla vika. Högt han skrattar, Jan Banér.

Störst, när allt var mest förtvifladt, stod den store dryckeshjälten,
»Svag för vin och kärlek» kanske, men ej svag på tyska fälten.
Torgau såg hans klokhet, Chemnitz såg den svenske björnens ram,
Arolsen den tappres flamma för en sextonårig dam.

Det var ärorika tider. Men hvem skall på alla tänka,
Hvem skall alla skilda viljor fast och stadigt sammanlänka?
Hvem skall bildning, vett och lärdom planta ut på Sveas strand
Och tillika Tysklands öden ordna med en vaksam hand?

Tyske furstar, om ock tveksamt, lydde svenske rikskansleren,
Allt han leda skall och rätta, stärka drätseln, löna hären:
Så blef Sverige krigarbragdens högqvarter och arsenal,
Oxenstierna frejdad lika med den franske kardinal,

Fasta stodo landets fäder, obetvingliga i fara,
En gemensam, stor förhoppning eldar rådets kloka skara,
Moskovitbesegrarn Jakob sina tvära ordstäf har,
Och om »fred!» man ropar, högre ljuder dock ett rop »försvar!»

Och de starke krigsmän ordnas att de hårda lekar leka,
»Fader vår» de lärt och därför ej i farans stund bli bleka.
Torstenson, af gikten bruten, sina vreda åskor kör,
Liljehök i Leipzigslaget, jublande åt segern, dör.

Wrangel slår vid Femern dansken; store Lennarts fältkanoner
Krossa Hatzfelds här vid Jankow. Allestädes jubeltoner!
Brömsebro ger land och ära. Osnabräck än mer oss skänkt,
Om Kristina främjat tanken, hvilken Oxenstierna tänkt.

Ja, hvart skulle det ha burit med den svenska kronans länder,
Om ej kanslern ständigt manat: varen lugna, »visen tänder!»
Om ej han förkunnat städse för hvarenda ärlig själ:
Offren allt för fosterlandet och för unga frökens väl!

Han, när allt var mörkt och myntet tröt ibland i fataburen,
Förtänksam förblef och rådig, stark, orubbligt fast som muren.
Dagen kom med nöd och fara, men han tog den som den kom:
»Fienden», han sade, »må vi med stålhandsken klappa om!»

Fredens vänner hördes ropa: Rachel sina barn begråter,
Må vi sluta allt och lemna hvarje vinst af länder åter!
Men han sade: »arf är kriget från min store herres dar,
Och det slutas skall med heder, annars lider spe enhvar».

Och han sade: »ingen tvekan: talen högt och modigt alla!
Tagom starka tag och låtom sedan Herren Gud befalla!
Själf jag sute säkert heldre under Tidöns lind i frid,
Men vi måste manligt lykta konung Gustafs stora strid».

Freden kom, och fredens skatter för en qvinnas fot han lade;
Först beundran, sedan onåd för den höge herrn hon hade.
»Nordens Fenix» bar ett sinne, som var lysande och kallt.
Att förvåna, jämt förvåna blef för Gustafs dotter allt.

Kanslern »måste mycket lida just af den, hvars tron att stöda,
Han sig ständigt underkastat allsköns arbete och möda».
Glada värdskap och Salmasius och bespottarn Bourdelot,
Dem och andra tillhör tiden. Hennes faders vän kan gå!

Snillrik, skarpsynt, det som glänser tycks hon ensamt eftertrakta.
Kanslern skref till sonen dyster: »hvad föraktas bör, förakta!
När det tigas kan, du tige! Var om saktmod ständigt mån,
Men hvad ej med ära lides, lid det aldrig käre son!»

När af Nordens unga Pallas, barn alltjämt af ögonblicket,
Sveriges störste man vardt lemnad för gref Magni skull i sticket,
Ljödo orden: »ej behölle jag ännu den plats, jag har,
Om ej samvete och ära och min Gud mig hölle qvar.»

Ja, hans Gud! Hur än Kristina, denna lärda otacksamma,
Van att prisas, utbasunas såsom snillets norrskensflamma,
Stötte undan gamle rådsherrn, han satt qvar med stålsatt bröst,
Tog till hufvudkudde bibeln, Seneca till stoisk tröst.

Ofta litad an ånyo — ty hans råd var svårt att mista —
Hade han sin tanke öppet, höfviskt, redbart till det sista,
Tills hans drottning, mot hans önskan, ut i vida världen gick,
Ett högtidligt, vemodsdigert, oförgätligt ögonblick.

Då — när bibeln och latinet lefnadsqvällens hugnad varit
Än se’n hon, den känslolösa, bort från folk och rike farit —
Brast hans blick, men orden föllo, innan hjärtat slutat slå,
Sorgset: »hon den store Gustaf Adolfs dotter var ändå»!

Men Karl Gustaf stod vid stoftet, gaf den sista aktningsgärden
Åt den Axel, rundt om hvilken fordom ofta vändes världen,
Sade, då han såg på dragen, såg på hårets lätta snö:
»Lycklig den, som så har lefvat! Lycklig den, som så kan dö!»

---

III.

Axel Oxenstierna.

Hög och reslig var den gamle, och för honom gällde lagen:
Intet, som i dag skall göras, gömmas får till morgondagen.
Dagens möda nog var trägen, dagens hvila ganska kort,
Men så blef hvar dags bekymmer »lagdt med dagens kläder bort».

Rättesnöre för hans vandel och hans statsmanstestamente
Var att »rätt och lag skall råda och ett kristligt regemente».
»Jag i arbete har lefvat», sade mannen rik på råd,
»Är vid arbet van, i arbet vill jag dö med Herrens nåd.»

Han var gamla Svearikes säkra pelare och fäste,
Stod ock bäst hos konung Gustaf, som var själf den allra bäste.
Gamle herrn var jämn till lynnet, tidigt grånad, skapt för bragd,
Icke stolt i mycken medgång, ej i motgångstid försagd.

Stor var Richelieu, förfaren, rik på djupa tankar äfven,
Hvem var större? Spörj ett lejon, om det sämre är än räfven!
Violetta hattens prydnad, kardinalens purpurlyx
Mindre värd än hedersamme, svenske rådsherrns dräkt dig tycks.

Obesmittad Oxenstierna gick på slipprig statskonsts bana,
Visste nog för sina planer menniskor till verktyg dana,
Men han trifdes ej i ränker, ej i hätsk och låg intrig,
Ej i slingrande alléer, men på brant och solig stig.

Huru hög han stod i Heilbronn, visste bjuda och befalla!
Trots och småsinthet fick vika, han förstod att böja alla.
Österrikes mutor, franska lockelser han respass gaf.
Och det myckna sorl sig lade för legatens herrskarstaf.

Mycket han fått pröfva, resor under bistra vintertider,
Myteri och trots och uppror, tusen bittra meningsstrider.
Han blef legotroppars fånge, när de bida fått på sold,
Vardt med nöd om natten räddad af Banér ur deras våld.

Trogen var han statssystemet, som hans ande manligt format:
Danmark bundet, Polen dämpadt, Habsburgs våld med makt bestormadt!
Ryssland stängdt från svenska vågor! I hvar östersjöprovins
Samma bildning, rätt och frihet, som i moderlandet finns!

Underbart! Den samme, hvilken sörjde jämt för svenska hären
Och tog del i tusen mödor, i de svåraste besvären,
Sörjde ock för fredens yrken och för inhemsk rätt och lag,
Regni anima han varit till sitt sista andedrag.

Hvar och en fick sitt att göra. En förvaltning nu såg dagen,
Där till hvarje statens syssla rätte mannen just blef tagen,
Där Lars Kagg fick hären ordna och Clas Fleming flottan fick
Och en statsmans klara öga hvarje rulla genomgick.

Sverige inom egna tomter sina krigsförråd bereder,
Pikar, harnesk och musköter för de segervana leder.
Norrköping fick klädsfabriker, Stockholm togs i sådan vård,
Att dess borgerskap, som kanslern sade, »satt i rosengård.»

Och med andeliga medel sörjde han för svenska kyrkan:
»Största enhet i ett rike enhet är i Herrens dyrkan».
Tyckte han också, att Rudbeck »fått en släng af Petri kjol»,
Kunde han, hvad lärdom angår, själf beklädt en biskopsstol.

Lärdomssäten skapas, skolor upp i svenska bygder växa,
Skick och seder danas långsamt, och man lär Comenii lexa;
Långsamt skaldekonsten formas under Stjernhjelms mästarhand,
Johan Dalekarlus träget öppnar lagars läderband.

Kanslern ofta förekallar både läraren och svennen,
Näpser, där så nöden kräfver, ock de högste tjenstemännen.
Allt kansliet styr och bjuder. Om man följt den gamles sätt,
Hade rådet snart förvandlats till ett brittiskt kabinett.

»Man Europas alla statsmän på ett enda skepp församle»,
Sade Mazarin, »men styret må man lemna åt den gamle,
Åt den store, kloke svensken» — på de djupa tankar rik
Och i visdom och i krafter höga forntidsandar lik!

Hvad var denne herres styrka? Allt att »publice agera»,
Att ett enskildt syfte aldrig låta i en stat regera,
Att det närmaste ej glömma, akta lie högt som svärd
Och det lilla ej försumma, fast man blickar kring en värld.

Ej af egen framgång bländad under stolta lefnadsfärden,
Sade han: »hur liten klokhet kräfs, min son, att styra världen!»
Föga dårad, såg han tydligt menskokrafters vank och brist,
Gjorde hvad han ypperst kunde och gaf Gudi äran sist.

---

IV.

Bildstoden.

Af en ädel konstnär danad, träder snart hans bild i ljuset,
Rest af verket, som han skapat, rest af svenska Riddarhuset.
Tiden detta verk förändrat, och det är ej hvad det var,
Men sin rätt att helighålla svenska minnen har det qvar.

Han, den störste svenske ädling, rätten följas lät af plikter,
Mätte handling och belöning ut med tunga, jämna vikter.
Förmånsrätten nu försvunnit, plikten lefver qvar ändå;
Skrifna djupt i ädla sinnen än dess föreskrifter stå.

Ridderskapet kan ej glömma honom, hvilken grunden lade
Till den makt och glans, det fordom under storhetstiden hade;
Men så ville han se adeln främst i stora företag,
Och han mer än yttre adel älskat adligt sinnelag.

Detta minne än skall elda söner af berömde fäder
Till ett lif af dygd och heder, som förgångna släkten gläder.
Främst — så manar kanslern — varen än, som förr, i möda tung,
Främst i aktningen för lagen, för er frihet och er kung!

Den, som kronan troget tjenar, den som lag och rätt vill värna,
Följer omedvetet buden af den store Oxenstierna.
Den i arbete vill lefva och i arbet helst vill dö,
Han skall följa kanslern efter och ej vackla som ett rö.

Oxenstierna sade: blifver du af smädelse belastad,
Minns, att man i höga tjenster jämt är afund underkastad!
Fråga aldrig efter sqvallret, om du följer Herren Gud:
Samvete, som ej är fläckadt, är ett dagligt gästabud.

På enhvar det måste blåsa, som på fria höjder träder,
Dvärgen, som i skuggan sitter, åt det storas fall sig gläder. —
Själf den gamle ofta pröfvat öppen otack, dold kabal,
Fast vår tid har hunnit längre i det ljugande förtal.

Minns du, nya tid, som tyckes åt din frihet triumfera,
Hvad han sagt: »jag frihet älskar, älskar fosterlandet mera»?
Oxenstiernas ande spörjer: tänker, som i mina dar,
Svensken mindre på sin fördel än på Svealands försvar?

Vill ännu, att Sverige skydda, svensken tunga bördor bära
Eller tycks den gammalmodig, tanken på ert rikes ära?
Höres prut och höres träta, när det gäller härens stöd?
Om så timat, när jag lefde, Sverige dött vid kungens död.

Men vi höllo troget samman, falla fick ej Sveriges fana.
Än med godö, än med ondo fick man bedja och förmana.
Dryga gärder kräfdes ofta, men jag fann att, fast det sved,
Svenska folket gick med trohet, om ock stundom knotsamt, med. —

Sådan maning Oxenstierna gifver Sveriges barn ur griften
Till gudaktighet och mandom under lifvets alla skiften,
Och idag med tack till honom, som var Sveriges skydd och värn,
Svenska adeln vördsam hyllning bringar döde rikskanslern.

Det kan komma tid af fara, tid af örlog, tid af tuktan.
Hållom, som den store döde, stadigt fast vid Herrens fruktan,
Gifvom Sverige våra krafter, gifvom Sverige lif och blod!
Ädla, rena, djupa känslor, byggen bo vid kanslerns stod!
När i qvällsol Riddarholmen glimmar, alla klockor ringa
Och de tysta, stilla tankar menskosjälarna bevinga,
Då skall mången — så vi tänka — vandra bit, där vänlig vård
Oxenstiernska stoden håller öfver Riddarhusets gård.

Vid den stores bild skall mången stå i tankar och begrunda,
Bedjande: o sänd hans like, om vår ofärds dag skall stunda!
Månget sinne djupt skall röras af det höga minnets makt,
Liksom känna att den döde än om Svea håller vakt.

Sakta glimmar vattnets yta, stilla tindrar fästets stjärna,
Riddarhuset månbelyses och från Axel Oxenstierna
Tycks en andehelsning sväfva hän mot Gustaf Adolfs torg,
Tagande de kända ljud: Vår Gud är oss en väldig borg.

---

---