Waverley/Kap 18

←  17. En höglandsröfvares kula

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 18. Waverley fortsätter sin färd

19. Höfdingen och hans bostad  →

ADERTONDE KAPITLET.
Waverley fortsätter sin färd.

När Edward hunnit morna sig, blef han förvånad öfver att finna hålan helt och hållet öfvergifven. Sedan han stigit upp och ordnat sin klädsel, såg han sig noggrannare omkring; men allt förblef tyst. Hade han ej sett den utslocknade elden, som nu hopsjunkit till en grå askhög, och lemningarne efter måltiden, nämligen några halfbrända och halfgnagda ben samt ett par tomma bränvinskaggar, skulle det ej märkts några spår af Donald och hans band. Då Waverley gick till grottans ingång, märkte han, att klippudden, hvarpå ännu syntes spår af den förlidna nattens fyrbåk, var tillgänglig medelst en smal gångstig, som antingen var danad af naturen eller också groft huggen ur klippan utmed den i hålan inträngande lilla viken, der farkosten, som föregående afton ditfört honom, ännu låg fastbunden. Då han kom till den lilla utskjutande hällen, hvarpå fyrbåken varit anordnad, skulle han trott det vara omöjligt att vidare framtränga till lands, om det ej varit föga sannolikt, att grottans invånare ej hade något annat sätt att komma derifrån än sjöledes. Han såg sig derför omkring och varseblef snart, vid sjelfva ändan af den lilla hällen, tre eller fyra branta steg eller snarare klippafsatser, medelst hvilka han klängde omkring det utskjutande hörnet af den bergklint, invid hvilken hålan öppnade sig, och efter att med någon svårighet hafva nedstigit på andra sidan, stod han vid de tvärbranta stränderna af en högländsk insjö af omkring fyra mils längd och en och en half mils bredd, omgifven af vilda, ljungbevuxna berg, kring hvilkas spetsar morgondimman ännu dröjde.

Då han såg sig tillbaka till den plats, hvarifrån han kom, kunde han ej underlåta att beundra den skicklighet, hvarmed man valt en så afskild och fördold tillflyktsort. Klippan, hvilken han kringgått medelst några få, omärkliga inhuggningar, som blott lemnade stöd för foten, såg ut som en hög ättestupa, hvilken stängde allt vidare framträngande utmed stranden på den sidan; och då man besinnade sjöns bredd, fans det ingen möjlighet att från motsatta stranden varseblifva den låga och smala öppningen till grottan, så att denna, om man ej letade efter den med båtar eller upptäckte den genom förräderi, kunde vara en trygg och fördold fristad för dess garnison, så länge denna var försedd med lifsmedel. Sedan han tillfredsstält sin nyfikenhet i dessa hänseenden, såg Waverley sig omkring efter Evan Dhu och dennes följeslagare, hvilka han riktigt förmodade ej kunde vara långt borta, hvad som än blifvit af Donald Bean och hans band, hvilkas lefnadssätt naturligtvis var underkastadt plötsliga ombyten af vistelseort. Också varseblef han på ungefär en half mils afstånd en högländare (sannolikt Evan), som höll på att meta i sjön; bredvid honom stod en annan, hvilken han af vapnet, han bar på axeln, igenkände som sin vän med stridsyxan.

Närmare ingången till grottan hörde han tonerna af en glädtig gaelisk sång, som ledde honom till en solbelyst fördjupning, beskuggad af en susande björk samt belagd med en matta af fast, hvit sand; han fann der den flicka, han föregående afton sett i grottan, och hon var nu sysselsatt med att efter bästa förmåga tillaga en frukost af mjölk, ägg, kornbröd, färskt smör och honungskaka. Den stackars flickan hade på morgonen gått fyra mil för att skaffa äggen, mjölet och det öfriga tillbehöret till frukosten, emedan det var läckerheter, som hon endast kunde erhålla genom att begära eller låna i aflägsna bondgårdar. Donald Bean Leans följeslagare begagnade nästan ingen annan föda, än köttet af den boskap, de röfvat från låglandet; och till och med bröd var en läckerhet, som sällan tänktes på, emedan det var svårt att erhålla; alla de andra husliga förnödenheterna af ägg, smör och mjölk voro något, som aldrig kunde komma i fråga i detta scytiska läger. Vi få likväl ej underlåta att nämna, att Alice, fastän hon användt en del af morgonen att åt sin gäst anskaffa dessa anrättningar, som hålan ej kunde åstadkomma, likväl hade haft tid att smycka sig med sin bästa utstyrsel. Hennes grannlåt var likväl högst enkel. En tröja af rödbrun färg och en kort kjortel utgjorde hela hennes drägt, men den var snygg och nätt. Ett skarlakansrödt, broderadt band sammanhöll hennes hår, som nedföll i en rikedom af svarta lockar. Skarlakansplaiden, som utgjorde en del af hennes drägt, var lagd afsides för att ej hindra henne vid uppassningen på främlingen. Jag skulle glömma Alices förnämsta prydnad, om jag försummade att omnämna ett par örhängen och ett radband af guld, hvilka hennes fader — ty hon var Donald Bean Leans dotter — hade hemfört från Frankrike; dessa smycken voro sannolikt ett byte efter någon slagtning eller stormning.

Ehuru hennes gestalt var nästan stor för hennes år, var den likväl väl proportionerad, och hennes uppförande hade ett naturligt och landtligt behag, som var fritt från en vanlig bondflickas tafatthet. Hennes leende, som visade en utmärkt hvit tandrad, och de glada ögonkast, hvarmed hon gaf Waverley en morgonhelsning, som hon saknade ord att uttrycka på engelska, torde af en narr eller någon ung militär, som trott sig vara vacker, möjligen kunnat uttydas såsom ärnade att innebära något mera än en värdinnas artighet. Ej heller vill jag åtaga mig att påstå, att den lilla högländskan skulle passat upp på någon stadgad äldre herre, som baronen af Bradwardine till exempel, med den glädtiga omsorg, hon egnade Edwards undfägnad. Hon tycktes ifrig att få se honom sätta sig vid den måltid, hon så sorgfälligt anrättat och hvartill hon nu tillade några klasar tranbär från en angränsande mosse. Sedan hon fått det nöjet att se honom börja sin frukost, satte hon sig sedesamt på en stol på ett par alnars afstånd och tycktes med stor förnöjelse afvakta något tillfälle att få betjena honom.

Evan och hans följeslagare återkommo nu långsamt från stranden; den sistnämnde bar metspöet samt en stor laxöring, som utgjorde deras morgonfångst, medan Evan med en obesvärad, sjelfförnöjd och vigtig min närmade sig det ställe, der Waverley var så behagligt sysselsatt vid frukostbordet. Sedan de utbytt morgonhelsningar, och Evan, med en blick på Waverley, sagt något på gaeliska till Alice, hvilket kom henne att skratta och rodna ända upp till ögonen, trots hennes solbrända och väderbitna hy, yttrade Evan sin önskan, att fisken skulle tillredas till frukost. En gnista från hans pistollås frambragte eld; snart stodo några förtorkade furugrenar i låga och voro lika snart förvandlade till glöd, på hvilka laxöringen stektes i stora skifvor. För att sätta kronan på måltiden framtog Evan ett stort ostronskal ur fickan på sin korta jacka och ett gumshorn, fullt med bränvin, utur vecken på sin plaid. Derpå tog han sig en dugtig klunk, i det han anmärkte, att han redan tagit sig en morgonsup med Donald Bean Lean före dennes afresa. Han bjöd Edward och Alice på samma styrkedryck, men begge undanbådo sig. Med en husbondes nedlåtande min räckte Evan derpå skalet till sin följeslagare, Dugald Mahony, som utan att låta bedja sig två gånger tömde det med god smak. Evan lagade sig derefter i ordning att bege sig till båten och tillsade Waverley att följa med. Emellertid hade Alice i en liten korg inlagt, hvad hon tyckte vara värdt att medtaga, och kastande sin plaid omkring sig, gick hon fram till Edward och fattade helt okonstladt hans hand, i det hon räckte honom sin kind att kyssa och i det samma gjorde en liten nigning. Evan, som ansågs som en skalk bland bergstraktens sköna, kom fram liksom för att äfven erhålla en dylik ynnest; men Alice nappade tag i sin korg och flydde som en råget uppför den klippiga branten, hvarefter hon vände sig om och skrattade, i det hon ropade något till honom på gaeliska, hvilket han besvarade i samma ton och på samma språk. Derpå återtog hon sin väg, i det hon hviftade med handen till Edward, och var snart försvunnen bland skogssnåren, ehuru de ännu en stund kunde höra hennes lifliga sång, under det hon gladt fortsatte sin ensliga färd.

De gingo nu tillbaka in i hålans mynning, och sedan de stigit i båten, stötte högländarne från land och hissade ett slags klumpigt segel för att draga fördel af morgonvinden; Evan satte sig vid rodret och styrde, som Waverley tyckte, högre uppåt sjön än till det ställe, der han föregående afton gått ombord. Då de gledo framåt öfver silfverspegeln, öppnade Evan samtalet med ett loftal öfver Alice, som han sade var både en snäll och klok flicka och dessutom den bästa danserskan i hela dalen. Edward instämde i hennes beröm, men kunde ej afhålla sig från att beklaga, att hon var dömd till ett så farligt och sorgligt lif.

»Åh! hvad det vidkommer», sade Evan, »så fins det ingenting i Pertshire, som hon behöfver sakna, om hon ber sin far skaffa det, så vida det ej är för hett eller för tungt.»

»Men att vara dotter till en boskapsröfvare, en vanlig tjuf!»

»Vanlig tjuf? — Nej, visst inte; Donald har aldrig i sitt lif tagit mindre än en hel drift.»

»Kallar ni honom en ovanlig tjuf då?»

»Nej — den, som stjäl en ko från en fattig enka eller en stut från en backstugusittare, han är en tjuf; ej den, som borttager en boskapsdrift från en sachsisk laird. Och att taga ett träd ur skogen, en lax ur strömmen, ett rådjur från kullen eller en ko ur en lågländsk dal är dessutom något, hvarför ingen högländare behöfver blygas.»

»Men hvad blefve väl slutet, om han blefve gripen under ett sådant företag?»

»Han komme att dö för lagen, naturligtvis, som mången rask karl gjort före honom.»

»Dö för lagen?»

Ja, det vill säga i följd af lagen eller enligt lagen; bli hängd i den hederliga galgen i Grieff, der hans far och farfar dogo, och i hvilken han, som jag hoppas, sjelf skall dö, i fall han ej blir skjuten eller nedhuggen på något ströftåg.»

»Ni hoppas en sådan död för er vän, Evan?»

»Ja, visst gör jag det; vill ni, jag skall önska honom dö som en skabbig hund, på en rutten halmkärfve i hans kula der borta?»

»Men hvad blir det då af Alice?»

»Min sann, om något sådant skulle inträffa, så, efter hennes far inte vidare skulle behöfva hennes hjelp, vet jag ingenting, som hindrar mig att gifta mig med henne.»

»Ett berömvärdt beslut», sade Edward; — »men emellertid, Evan, hvar har han, som kommer att bli er svärfar, i fall han har den lyckan att bli hängd, gjort af baronens boskap?»

»Åh», svarade Evan, »redan innan solen i morse tittade öfver Ben-Lawers, föstes kreaturen af er tjenare och Allan Kennedy och äro säkert vid det här laget i passet vid Bally-Brough på sin återväg till Tully-Veolan, utom två, som olyckligtvis råkade vara slagtade, innan jag förliden qväll hann till Uaimh an ri.»

»Och hvart skola vi nu ta vägen, Evan, om jag får vara så djerf och fråga?» sade Waverley.

»Hvart skulle vi väl begifva oss, om inte till lairdens eget hus i Glennaquoich? Ni ärnar väl ej vara på hans område utan att helsa på honom? Det vore det samma som att ta lifvet af en karl!»

»Äro vi långt borta från Glennaquoich då?»

»Bara knappa fem mil; och Vich Ian Vohr skall vara oss till mötes.»

Inom en half timme nådde de öfra ändan af sjön, och sedan Waverley blifvit landsatt, drogo de båda högländarne båten in i en liten vik, full af vass och rör, der den låg fullkomligt dold, samt lade årorna på ett annat gömställe, sannolikt för att begagnas af Donald Bean Lean, när någon anledning härnäst skulle föra honom till detta ställe.

De resande följde derefter en intagande dalsänkning, utför hvilken en liten bäck letade sig väg ned till sjön. Då de gått en bit, förnyade Waverley sina frågor rörande deras värd i grottan:

»Bor han alltid i den der hålan?»

»Nej, bevars! det öfvergår menskligt förstånd att säga, hvar han håller hus under alla tider; det fins intet kryphål i hela landet, som han inte har reda på.»

»Är det flere än er herre, som beskydda honom?»

»Min herre? — Min herre är i himmeln», svarade Evan högdraget; men återtog genast med sin vanliga artighet: »ni menar förmodligen min höfding; — nej, han beskyddar inte Donald Bean Lean eller någon, som liknar honom; han förunnar honom blott» — härvid smålog han — »ved och vatten.»

»Efter hvad jag kan tycka, Evan, var detta ingen så synnerligt stor gunst, då det tycks finnas temligen godt förråd på båda delarne.»

»Ack, ni förstår inte, hvad som ligger derunder. När jag säger ved och vatten, menar jag sjön och landet; och jag tror Donald skulle stå sig klent, om lairden med en sextio man skulle börja leta efter honom i Kailichats skog der borta, och om våra båtar samt ett eller annat tjog mer, anförda af mig sjelf eller någon annan rask karl, skulle komma utför sjön till Uaimh an ri.»

»Men antag, att en manstark trupp ryckte emot honom från låglandet, skulle ej er höfding försvara honom?»

»Nej, han skulle inte lossa ett skott för hans skull — så vida de kommo i lagens namn.»

»Och huru skulle Donald då bära sig åt?»

»Han måste i så fall befria den här trakten från sin närvaro och skulle törhända draga sig tillbaka öfver berget till Letter-Scriven.»

»Men om han förföljdes dit?»

»Då är jag säker på, att han begåfve sig till sina fränder i Rannoch.»

»Nå, men om de förföljde honom till Rannoch då?»

»Det är alldeles otroligt», sade Evan, »och för att säga er sanningen, fins det ingen lågländare i hela Skottland, som vågar fortsätta en skärmytsling ett bösshåll på andra sidan Bally-Brough, såvida han ej har sidier dhu till hjelp.»

»Hvad är det för en?»

»Sidier dhu? Den svarta soldaten; så kallas de frivilliga kompanier, hvilka uppsattes för att vidmakthålla fred och lugn uti högländerna. Vich Jan Vohr kommenderade ett af dem för fem år sedan, och jag sjelf har varit sergeant, skall ni veta. Man kallar dem sidier dhu, emedan de bära tartaner, liksom man plägar kalla ert folk — kung Georgs, menar jag — sidier roy eller röda soldater.»

»Nå, men när ni stodo i kung Georgs sold, Evan, så voro ni väl kung Georgs soldater?»

»Min sann, får ni inte fråga Vich Ian Vohr om det; ty vi sluta oss till hans kung och bry oss inte stort om, hvilkendera det är. I alla fall kan ingen påstå, att vi numera äro kung Georgs folk, när vi ej på år och dag sett hans sold.»

Det sista skälet medgaf intet svar, ej heller försökte Edward att gifva något, utan sökte föra samtalet tillbaka på Donald Bean Lean. »Inskränker Donald sig endast till boskap, eller tar han allt, som kommer i hans väg?»

»Åh, han är just inte så noga, utan han tar hvad han kommer öfver, men helst hornboskap, hästar och lefvande kristna; ty får äro långsamma att drifva, och husgeråd är besvärligt att föra med sig, utom att det inte är lätt att bli af med det för pengar här i landet.»

»Bortröfvar han då äfven män och qvinnor?»

»Ja visst. Hörde ni honom inte tala om rådmannen från Perth? Det kostade den karlen sina fem hundra mark, innan han kom söder om Bally-Brough igen. — Och en gång spelade Donald ett vackert puts. Det skulle stå ett präktigt bröllop mellan lady Cramfeezer i Mearns — hon var den gamle lairdens enka och sjelf temligen till åren — och unga Gilliewhackit, som på herremansvis förstört både löst och fast på tuppfäktningar, tjurhetsningar, kappränningar och dylikt. Då alltså Donald Bean Lean, som var i behof af mynt, märkte, att brudgummen var efterlängtad, bortsnappade han Gilliewhackit en vacker natt, då han red hem temligen beskänkt, och förde honom med sitt folks tillhjelp snabt som blixten inåt bergstrakten, och det första ställe han vaknade på, var i Uaimh an ris grotta. Nu blef det svårt för den gamla tokan att utlösa sin brudgum; ty Donald ville inte afpruta en styfver på tusen pund —»

»Det var väl tusan!»

»Skotska pund, förstår ni väl. Men ladyn hade inte pengarna, om hon också skulle pantsatt sin egen stubb, hvarför de vände sig till kommendanten på Stirlings slott och till majoren vid Svarta Vakten; men kommendanten svarade, att det var för långt norr ut och dessutom ej i hans distrikt; och majoren sade, att hans folk gått hem till skörden, och att han inte för alla Cramfeezers i kristenheten skulle vilja utbeordra dem, förrän grödan var inbergad, emedan det skulle skada landet. Emellertid kunde ingen menniska rå för, att Gilliewhackit fick smittkopporna. Det fans ingen doktor i Perth eller Stirling, som ville se om den stackars gossen, och det kan jag inte förtänka dem; ty Donald hade i Paris blifvit vanskött af en sådan der doktor och hade svurit att kasta i sjön den förste, som han råkade på andra sidan passet. Men några kloka gummor, som tillhörde Donalds band, skötte Gilliewhackit så väl, att han, anfäkta det, i trots af den dragiga luften i hålan och den färska mjölkvasslan tillfrisknade lika väl, som om han varit instängd i en kammare med fönsterrutor och en säng med sparlakan samt smort sig med rödt vin och hvetebröd. Och Donald vardt så förargad på alltsammans, att han skickade hem honom, så snart han blef frisk och rask, och sade, att han vore nöjd med hvad som helst de ville ge honom för allt det otroliga obehag och besvär, han haft för Gilliewhackits skull. Och jag kan ej precist säga er, hur de uppgjorde saken; men det vet jag, att de kommo så väl öfverens, att Donald inbjöds att i sina höglandsbyxor dansa på deras bröllop, och det påstods, att hvarken förr eller senare så mycket silfver har klingat i hans pung. Och till råga på alltsammans yttrade Gilliewhackit, att i fall han någonsin komme att bli en af Donalds domare, så, om bevisen än voro aldrig så bindande, skulle han ej förklara honom skyldig till någonting, så vida det ej vore skändligt förräderi eller mord emot tro och lofven.»

Med dylikt tomt och osammanhängande prat fortfor Evan att belysa högländernas dåvarande tillstånd, kanske mer till Waverleys än våra läsares nöje. Sedan han slutligen vandrat öfver berg och dal, mosse och ljunghed, började Edward tycka, att Evans fem mil voro nära fördubblade, ehuru han ej var okunnig om skottarnes frikostighet vid beräknandet af afstånd. Hans anmärkning öfver den dryga måttstock, skottarne använde vid mätandet af sitt land, i jemförelse med deras penningeberäkning, besvarades genast af Evan med det gamla skämtet: »hin må ta den, som har minsta stopsmåttet».

I det samma hördes ett böss-skott, och en Jägare, åtföljd af sina hundar och en tjenare, syntes vid öfra ändan af dalen. »För tusan», sade Dugald Mahony, »der ha vi höfdingen».

»Det är inte han», sade Evan myndigt; »tror du han skulle komma att möta en sassenach duinhé wassel (en engelsk herre) på ett sådant vis?»

Men när de kommit litet närmare, sade han med ett förödmjukadt utseende: »min sann, är det inte ändå verkligen han, och det utan att ha sin svans efter sig — det fins ingen lefvande varelse mer än Callum Beg med honom.»

Fergus Mac-Ivor, om hvilken en fransman skulle kunnat säga med lika skäl som om hvarje annan man i högländerna: »qu'il connaît bien ses gens», hade verkligen aldrig fallit på den tanken att höja sig i en rik, ung engelsmans ögon genom att uppträda med en för tillfället opassande svit af sysslolösa högländare. Han insåg fullkomligt, att en så gagnlös uppvaktning snarare skulle förefalla Edward löjlig än aktningsbjudande; och ehuru få menniskor hyste ett högre begrepp om en höfdings och feodalherres makt, var han af just detta skäl varsam att framvisa de yttre tecknen af sin värdighet, utom vid de tillfällen, då de hade största utsigten att åstadkomma ett vördnadsbjudande intryck. Ehuru han således sannolikt skulle varit åtföljd af hela den svit, Evan med så mycken svada uppräknat, i fall han gått emot någon annan höfding, ansåg han det mera passande att möta Edward med en enda följeslagare, en vacker höglandsgosse, som bar sin husbondes skjutväska och bredsvärd, utan hvilket senare han sällan gick ut.

Då Fergus och Waverley möttes, blef den sistnämnde öfverraskad af det egendomliga behaget och värdigheten i höfdingens gestalt. Den enkla höglandsdrägten framstälde hans person, som var öfver medelstorlek och särdeles väl växt, till dess största fördel. Utom att han bar långbyxor af röd- och hvitrutigt tartan samt ej hade något vapen utom en dolk med rikt arbetadt silfverfäste, liknade hans drägt i alla andra hänseenden Evans. Som vi redan nämnt, bar hans page bredsvärdet, och fogelbössan, som han sjelf bar i handen, syntes endast bestämd för jagt. Han hade under loppet af sin vandring skjutit några unga änder, emedan hjerpungarne ännu voro för späda att blifva föremål för jagt. Hans ansigte var utpregladt skotskt, med detta folks alla fysionomiska egendomligheter, men hade likväl så litet af dess sträfhet, att det i hvilket land som helst skulle förklarats för utmärkt vackert. Den med en örnfjäder som utmärkelsetecken prydda mössans krigiska utseende bidrog mycket till det manliga uttrycket i hans ansigte, som dessutom smyckades af vida naturligare och vackrare svarta lockar, än som någonsin blifvit utbjudna till salu vid Bond-Street.

En min af öppenhet och förbindlighet ökade det gynnsamma intryck, som hans vackra och värdiga yttre ingaf; men en skicklig fysionomist skulle likväl varit mindre belåten med hans utseende vid andra än vid första anblicken. Ögonbrynen och öfra läppen talade om vana att oinskränkt befalla och att ständigt visa sin öfverlägsenhet. Till och med hans artighet, ehuru öppen och otvungen, tycktes röja ett medvetande af personlig betydenhet, och vid hvarje invändning eller tillfällig sinnesrörelse utvisade en plötslig, ehuru öfvergående, mörk blixt i ögat ett häftigt, våldsamt och hämdgirigt lynne, hvilket var ej mindre fruktansvärdt, derför att det i hög grad tycktes stå under dess egares lydnad. Höfdingens ansigte liknade med ett ord en leende sommardag, hvarunder vi likväl genom säkra, ehuru obetydliga tecken underrättas, att det torde komma att blixtra och åska innan aftonens slut.

Det var likväl ej vid deras första sammanträffande, som Edward hade tillfälle att göra dessa mindre gynnsamma anmärkningar. Höfdingen mottog honom, såsom varande en vän till baronen af Bradwardine, med den utmärktaste artighet och med uttryck af den förbindligaste tacksamhet för besöket, förebrådde honom vänligt, emedan han valt ett så tarfligt herberge, som föregående natten varit fallet, och ingick i ett lifligt samtal med honom rörande Donald Beans vistelseort, men utan den ringaste hänsyftning på hans röfvarhandtering eller den omedelbara anledningen till Waverleys besök, ett ämne, hvilket vår hjelte äfven undvek, då höfdingen ej vidrörde det. Under det de sålunda glädtigt gingo framåt mot Glennaquoich, hade Evan vördnadsfullt slutit sig till eftertruppen och gjorde sällskap med Callum Beg och Dugald Mahony.

Vi skola passa på tillfället att göra läsaren bekant med några drag af Fergus Mac-Ivors karaktär och historia, som ej blefvo fullkomligt kända af Waverley förrän efter en längre tids umgänge, hvilket, ehuru uppkommet af en så tillfällig anledning, likväl för en lång tid utöfvade det starkaste inflytande på hans egen karaktär, hans handlingar och utsigter. Men som detta är ett vigtigt ämne, måste det utgöra början till ett nytt kapitel.