Waverley/Kap 29
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Waverleys emottagande i låglandet efter hans höglandsfärd.
Det var middag, då de båda vännerna befunno sig på högsta punkten af passet vid Bally-Brough. »Jag får ej begifva mig längre», sade Fergus Mac-Ivor, som under vägen förgäfves sökt upplifva sin väns lynne. »Om min tvära syster har någon del i er nedslagenhet, så lita på mig, att hon i alla händelser hyser en hög tanke om er, fastän hennes närvarande oro för det allmänna bästa hindrar henne från att lyssna till något annat ämne. Anförtro er sak åt mig, och jag skall ej förråda den, så vida ni ej återtager den der gemena kokarden.»
»Det behöfver ni inte befara, då ni besinnar det sätt, hvarpå man fråntagit mig den. Farväl, Fergus; låt inte er syster glömma bort mig!»
»Farväl, Waverley; ni får kanske snart höra henne omnämnas med en stoltare titel. Skynda er hem, skrif bref och skaffa er, så fort ni kan, så många tillgifna vänner som möjligt; så framt inte mina nyheter från Frankrike bedragit mig, kommer det snart oväntade gäster på Suffolkska kusten.»
Sålunda åtskildes de båda vännerna. Fergus återvände till sitt slott, medan Edward, åtföljd af Callum Beg, hvilken från topp till tå blifvit förvandlad till en lågländsk ridbetjent, fortsatte sin väg till den lilla staden — —.
Edward red framåt med de smärtsamma, men likväl ej förbittrade känslor, som skilsmessa och ovisshet alstra i en ung älskares själ. Jag är ej säker på, om damerna förstå uppskatta fulla värdet af frånvarons inflytelse, ej heller anser jag rådligt att lära dem det, på det de ej, liksom forntidens Clelia och Mandane, skola få lust att skicka sina älskare i landsflykt. Afståndet frambringar hos tanken samma verkan som i ett verkligt perspektiv. — Föremålen förmildras, afrundas och blifva dubbelt behagliga; de sträfvare, alldagligare karaktärsdragen försmälta, och de, som ihogkommas, äro blott de mera anslående konturerna, som utmärka ädelhet, behag eller skönhet. Så väl inom själens som jordens horizont finnas dimmor, hvilka dölja det mindre behagliga i aflägsna föremål, äfvensom sköna dagrar, hvilka i full glans nedströmma på de punkter, som kunna vinna på en strålande belysning.
Waverley glömde Flora Mac-fvors fördomar för hennes själsstorhets skull och nästan förlät henne hennes likgiltighet för hans kärlek, då han erinrade sig den vigtiga och afgörande sak, som tycktes uppfylla hennes själ. Hon, hvars pligtkänsla så helt och hållet införlifvade henne med en välgörares sak — hvilka skulle ej hennes känslor blifva för den, som vore nog lycklig att väcka hennes kärlek? Derefter kom den tvifvelaktiga frågan, om han ej kunde blifva denne lycklige — en fråga, som fantasien sökte besvara med ja genom att framkalla allt, hvad hon sagt till hans beröm, jemte tillägget af en tolkning, som var vida mera smickrande, än hvartill texten herättigade. Allt det alldagliga, allt som tillhörde hvardagslifvet bortsmälte och utplånades i inbillningens drömmar, som endast erinrade sig den värdighet och det behag, som utmärkte Flora framför mängden af hennes kön, och ej de drag, hon hade gemensamma med andra qvinnor. Edward var med ett ord på god väg att skapa en gudinna af en högsint, bildad och skön flicka, och tiden förnöttes med att uppbygga luftslott, tills han vid nedridandet utför en brant kulle såg köpingen — — nedanför sig.
Callum Begs högländska artighet — och det finnes, i förbigående sagdt, få nationer, som kunna berömma sig af så mycken naturlig belefvenhet som högländarne — hade ej tillåtit honom att störa vår hjeltes drömmar. Men då han såg honom vakna ur sina tankar vid åsynen af köpingen, red Callum fram till konom och sade sig hoppas, att hans nåd inte skulle nämna något om Vich Ian Vohr, då de kommo fram till värdshuset; ty folket der voro så bittra whigar, att den onde måtte ta dem.
Waverley försäkrade den försigtige pagen, att han skulle vara varsam, och som han i det samma förnam, visserligen ej en klockringning, utan klingandet af något snarlikt en hammare mot en gammal mossbelupen, grön, upp- och nedvänd vällingsgryta, som hängde i ett öppet skjul af en papegojburs form och storlek, hvilket var uppfördt för att pryda östra ändan af en byggning, liknande en gammal lada, frågade han Callum Beg, om det var söndag.
»Jag kan inte säga så precist; söndagen firas sällan bortom passet vid Bally-Brough.»
Men då han inkom i staden och närmade sig det ansenligaste värdshus, som fans der, föranledde antalet af gamla qvinnor i röda kappor och hufvudkläden af tartan[1], hvilka strömmade ur den ladlika byggningen och under vägen jemförde den välsignade ynglingens, Jabesh Rentowels, och det utvalda kärilets, master Goukthrapples, ömsesidiga förtjenster, Callum att försäkra sin tillfällige husbonde, att det antingen var verklig söndag eller också den mindre regeringssöndag, som de kalla böndag.
Då de afstego nedanför skylten »Den Sjuarmade Gyllne Ljusastaken», hvilken för gästernas ytterligare uppbyggelse var prydd med ett kort hebreiskt valspråk, emottogos de af värden, en lång, mager, puritansk figur, som tycktes öfverlägga med sig sjelf, om han borde hysa personer, hvilka reste på en sådan dag. Men då han sannolikt besinnade, att han egde makt att låta dem plikta för denna otillbörlighet, hvilket de kunde undslippa, om de gingo till Gregor Duncanson på värdshuset »Högländaren», nedlät mr Ebenezer Cruvickshanks sig till att mottaga dem under sitt tak.
Till denna heliga personlighet vände Waverley sig med anhållan, att han måtte skaffa honom en vägvisare och en sadlad häst för att föra hans kappsäck till Edinburgh.
»Och hvar kan ni komma ifrån?» frågade värden på Ljusastaken.
»Jag har sagt er, hvart jag ärnar mig, och kan ej inse, att någon vidare upplysning behöfves, hvarken för vägvisaren eller hans häst.»
»Hm! Hm!» genmälde han på Ljusastaken, litet förbryllad vid denna tillrättavisning. »Det är allmän böndag, sir, och jag kan inte företaga några verldsliga göromål på en sådan dag, då menniskorna böra förödmjuka sig och de affälliga vända tillbaka, såsom den värdige mr Goukthrapple sade; och då dessutom, som den fromme mr Jabesh Rentowel riktigt anmärkte, landet sörjer öfver brända, mördade och begrafna covenanter.»
»Min vän, om ni inte kan låta mig få häst och vägvisare, skall min tjenare skaffa dem på annat håll.»
»Godt! Er tjenare? — Och hvarför följer han inte sjelf med er?»
Waverley hade högst litet af denna ryttmästaranda i sig — jag menar detta slags anda, hos hvilken jag ofta stannat i förbindelse, då jag i en postvagn eller diligens råkat i sällskap med någon militär, som benäget åtagit sig att tukta uppassarne och granska värdshusräkningarna. Vår hjelte bade likväl under sin militäriska tjenstgöring förvärfvat något af denna nyttiga talang, och vid denna grofva utmaning började den framträda på allvar. »Hör på, sir, jag kom hit för min egen beqvämlighets skull och inte för att besvara några näsvisa frågor. Säg, om ni kan eller inte kan skaffa mig, hvad jag behöfver; men i hvilket fall som helst skall jag fortsätta min resa.»
Mr Ebenezer Cruickshanks lemnade med ett otydligt mummel rummet; men huruvida det skulle betyda ett nekande eller jakande, hade Edward svårt att urskilja. Värdinnan, en tyst och höflig arbetsmyra, kom för att höra, hvad han önskade till middagen, men ville ej gifva något svar rörande hästen och vägvisaren; ty det tycktes, som om den saliska lagen utsträcktes till den Gyllne Ljusastakens stall.
Från ett fönster, hvarifrån man hade utsigt öfver den mörka, trånga gård, der Callum Beg ansade hästarne efter resan, hörde Waverley följande samtal mellan sin värd och Vich Ian Vohrs sluge page.
»Ni kommer norr ifrån, unge man?» började den förre.
»Ja, det kan ni trygt påstå», svarade Callum.
»Och ni har säkert ridit långt i dag?»
»Ja, så långt, att en sup skulle smaka rätt bra.»
»Mor, ge gossen ett glas.»
Här vexlades några för tillfället passande komplimenter, hvarefter värden på Ljusastaken, efter att, som han trodde, genom denna förekommande ynnestbevisning hafva öppnat sin gästs hjerta, återtog sina spörsmål.
»Ni har säkert inte mycket bättre whisky än denna på andra sidan passet?»
»Jag är inte från andra sidan passet.»
»Ja, men på ert tungomål tycks ni vara en högländare?»
»Nej; jag är från Aberdeenstrakten.»
»Och kommer er herre med er från Aberdeen?»
»Ja — det vill säga, då jag sjelf for derifrån», svarade den kalle och ogenomtränglige Callum Beg.
»Och hvad är han för slags herre?»
»Jag tror, han är en af kung Georgs officerare: åtminstone reser han ständigt söderut och har fullt upp med pengar samt är aldrig njugg mot en fattig stackare eller i fråga om en räkning.»
»Han vill ju ha häst och vägvisare härifrån till Edinburgh?»
»Ja, och ni måste skaffa honom det genast.»
»Hm! Det blir kostsamt.»
»Det frågar han inte efter.»
»Godt, Duncan — var det Duncan eller Donald[2] ni sade, att ni hette?» »Nej, herre — Jamie — Jamie Steenson — jag sade er ju det nyss på stund.»
Denna sista dristiga parering förbryllade helt och hållet mr Cruicksbanks, som, ehuru han ej var fullkomligt belåten hvarken med herrns förbehållsamhet eller med betjentens talförhet, åtnöjde sig med att lägga en beskattning på räkningen och hästlegan, som kunde hålla honom skadeslös för hans gäckade nyfikenhet. Den omständigheten, att det var böndag, blef ej glömd i räkningen, hvilken på det hela likväl ej besteg sig till stort mer än dubbelt af hvad den skäligen bort vara.
Callum Beg förkunnade snart derefter personligen afslutandet af detta fördrag, i det han tillade: »den gamla fan sjelf skall följa med duinhé-wassel».
»Det blir inte mycket behagligt, Callum, ej heller alldeles säkert; ty vår värd tycks vara en mycket nyfiken person; men en resande får underkasta sig dylika obehag. Här, min gosse, har du emellertid litet att dricka Vich Ian Vohrs skål för.»
Callums falköga blixtrade af förnöjelse vid åsynen af den guldguiné, som beledsagade dessa sista ord. Han skyndade, ej utan en svordom öfver krångligheten af en engelsk byxficka eller spleuchan, som han benämnde den, att instoppa sin skatt, hvarefter han, liksom han ansett, att denna frikostighet fordrade någon erkänsla från hans sida, med ett särdeles menande ansigtsuttryck gick tätt intill Edward och sade med dämpad röst: »om ers nåd tror, att den gamla satwhigen är det ringaste farlig, så kan man lätt göra sig af med honom, utan att någon skall bli klok på, hur det gått till.»
»På hvad sätt då?»
»Jag sjelf», svarade Callum, »kan invänta honom en liten bit utanför staden och kittla hans refben med min skene-occle.»
»Skene-occle? Hvad är det?»
Callum uppknäpte sin rock, upplyfte sin venstra arm och pekade med en uttrycksfull nick på fästet till en dolk, som behändigt var instucken under armen, i fodret af hans jacka. Waverley trodde först, att han missförstått hans mening, hvarför han såg honom skarpt i ansigtet och upptäckte då i Callums ganska vackra, ehuru solbrända drag, just den grad af skälmaktig elakhet, hvarmed en engelsk pojke af samma ålder skulle yppat en plan att plundra en fruktträdgård.
»Gode Gud, Callum, du vill väl inte ta lifvet af karlen?»
»Jo visst», svarade den unge våghalsen, »och jag tycker, han fått behålla det länge nog, då han vill preja folk, som kommer för att göra af med sina pengar på hans värdshus.»
Edward insåg, att här ingenting stod att uträtta med förnuftsskäl, hvarför han åtnöjde sig med att strängeligen anbefalla Callum att ej tillåta sig något försök emot mr Ebenezer Cruickshanks' lif, i hvilken tillsägelse pagen tycktes foga sig med den likgiltigaste min i verlden.
»Duinhé-wassel kan göra, hur han behagar; den gamle skälmen har aldrig gjort mig något förnär. Men här är en skrifven lapp från Tighearnach, som han bad mig ge ers nåd, innan jag lemnade er.»
Brefvet från höfdingen innehöll Floras verser öfver kapten Wogan, hvars tilltagsna karaktär blifvit så väl tecknad af Clarendon. Han hade från början varit i parlamentets tjenst, men öfvergaf detta parti vid Carl I:s afrättning; och då han fick höra, att det kungliga banéret blifvit upprest i skotska högländerna af grefven af Glencairn och general Middleton, tog han afsked af Carl II, som då vistades i Paris, begaf sig öfver till England, hopsamlade en trupp kavaljerer i grannskapet af London och genomtågade konungariket, som så länge lydt under usurpatorns herravälde, i marscher, som utfördes med så mycken klokhet och rådighet, att han lyckligt förenade sin skara ryttare med den då under vapen stående högländska hären. Efter flere månaders ströfkrig, hvari Wogans skicklighet och mod förskaffade honom det högsta anseende, hade han den olyckan att blifva svårt sårad, och som intet läkarebiträde fans till hands, slutade han sin korta men ärofulla bana.
Den statskloke höfdingens afsigt med att framställa denne unge hjeltes exempel för Waverley, med hvars romantiska lynne det så synnerligt öfverensstämde, var tydlig; men hans bref angick hufvudsakligen några obetydliga uppdrag, som Edward lofvat uträtta åt bonom i England, och det var först mot slutet, som Edward fann dessa ord: »jag är smått förargad på Flora, emedan hon i går nekade oss sitt sällskap, och då jag nu besvärar er med att läsa dessa rader för att påminna er om ert löfte att skaffa mig ett fiskredskap och ett armbost från London, vill jag innesluta hennes verser vid Wogans graf. Jag vet, att detta skall förtreta henne; ty, för att säga er sanningen, tror jag henne mer kär i minnet af denne döde hjelte, än hon sannolikt kommer att bli i någon lefvande, såvida han ej beträder en dylik bana. Men nutidens engelska landtjunkare vårda sina ekar, för att de må beskugga deras jagtparker eller ersätta deras förluster på spel en afton, och åkalla dem hvarken att bekransa deras tinningar eller beskugga deras grafvar. «Låt mig hoppas på ett lysande undantag bos en kär vän, hvilken jag gerna skulle vilja ge ett kärare namn.»
Verserna hade till öfverskrift
Till en ek
på kyrkogården i — — i skotska högländerna, hvilket träd säges utmärka den år 1649 dödade kapten Wogans graf.
Du sinnebild af Englands gamla tro,
Lyft stolt, lyft högt de gröna grenar öfver
Den stilla grift, der äran gått till ro,
Der tidig död den tappre hjelten söfver!
Och du, o grafvens gäst, ack, vredgas ej
Att söderns ljufva blommor icke falla
Uppå din ärorika bädd — ack nej,
De trifvas ej i Skottlands land, det kalla!
De äro vårens barn och knoppas då,
Men vissna snart, af solens eld förtärda,
Och dö, när vinterstormarne dem nå —
Din mull att smycka äro de ej värda!
Ty du mot ödets stormar trotsigt stred,
Hvar blick af dig till mod och kraft sågs mana;
När allt i vild förtviflan sänktes ned,
Du började din korta, sköna bana.
Då Englands söners stridslust var förbi,
Du gick att söka upp bland Albyns fjellar
En stam, som ännu ville vara fri,
Rå, men okuflig som dess egna hällar.
Ditt requiem ej höjts af klockors ljud;
Ej sorgsna fränder vid din dödsbår dröjde,
Blott gaeler, klädda i sitt hemlands skrud —
Säckpipan, klagande, ditt drapa höjde.
Hvem vill väl nu, som njuter lifvets frid
Och som ser lyckans solglans städse glimma,
Förbyta dem emot din äras tid,
Fast den var kort som morgonrodna'ns timma?
Dig helgadt är det stolta träd, som bär,
Trots köld och stormar, högt mot skyn sin spira.
I Rom var eken hjeltars träd, och här
Det derför må din grafhög, Wogan, sira.
Hurudan den verkliga förtjensten af Flora Mac-Ivors poesi än måtte vara, var likväl den entusiasm, den andades, väl beräknad att göra ett motsvarande intryck på hennes älskare. Verserna lästes — omlästes — gömdes derpå vid Waverleys hjerta — framtogos åter och genomlästes ånyo rad för rad med en låg, dämpad röst och med täta uppehåll, som förlängde själsnjutningen, liksom en epikuré genom långsamt smuttande förlänger njutningen af en kostlig dryck. Mrs Cruickshanks inträde med de jordiska artiklarne, middag och vin, afbröt knapt denna svärmiska pantomim.
Slutligen visade sig Ebenezers långa, gängliga figur. Ehuru årstiden ej fordrade några dylika skyddsmedel, var den öfre delen af bans gestalt inhöljd i en vid öfverrock, som var tilldragen om lifvet med ett bälte och igenknäpt ända under hakan samt ofvantill pryddes med en väldig kapuschong, hvilken, då den drogs öfver hufvudet och hatten, fullkomligt skylde båda. Hans hand omfattade en stor, med messingsskaft försedd kurirpiska, och hans ben omslötos af damasker, som medelst rostiga spännen voro hopfästa på sidorna. Sålunda utrustad, klef han fram midt i rummet och förkunnade med fåordig korthet sitt ärende: »era hästar äro i ordning».
»Ni följer således sjelf med mig, herr värd?»
»Ja, till Perth, der ni kan få er en annan ledsagare, i fall så skulle påfordras.»
Med dessa ord gaf han räkningen, som han höll i handen, åt Waverley och slog i det samma sjelfbjuden i ett glas vin åt sig, hvilket han andäktigt tömde, i det han mumlande bad om välsignelse på deras färd. Waverley häpnade öfver karlens oförskämdhet; men som de icke länge skulle hafva att göra med hvarandra, brydde han sig ej om att göra någon anmärkning deröfver, utan betalade sin räkning och yttrade sin afsigt att genast afresa. Han satte sig följaktligen upp på Dermid och red ut från den Gyllne Ljusastaken, åtföljd af den puritanska figur, vi beskrifvit, sedan denne efter någon tidsutdrägt och möda och med tillhjelp af en »klifsten» eller murad upphöjning, som för resandes begvämlighet var uppförd utanför huset, lyckats förflytta sin person på ryggen af en långsträckt, utmagrad, tommagad skuggbild af en afdankad fullblodshäst, på hvilken Waverleys kappsäck var bunden. Ehuru vår hjelte ej var vid något synnerligt gladt lynne, kunde han likväl knapt afhålla sig från att skratta åt sin nya väpnares utseende, i det han tänkte på den förvåning, som dennes person och utrustning skulle uppväckt på Waverley-Honour.
Edwards skrattlust undgick ej vår värd på Ljusastaken, och, medveten om orsaken, ingöt denne en dubbel portion syra i sitt ansigtes fariseiska surdeg samt beslöt inom sig att på ett eller annat sätt låta den unge engelsmannen dyrt betala det förakt, hvarmed han tycktes betrakta honom. Callum stod äfven i porten och visade en oförstäld munterhet öfver mr Cruickshanks' löjliga figur. Då Waverley red förbi honom, tog han aktningsfullt af sig hatten och bad honom, i det han närmade sig hans stigbygel, akta sig, att inte den gamla whigsatan spelade honom något spratt.
Waverley tackade honom ännu en gång och bjöd honom farväl samt red derefter raskt på, rätt belåten att slippa höra barnens rop, då de sågo gamle Ebenezer höja och sänka sig i sina stigbyglar för att undvika de stötar, som förorsakades af ett hårdt traf på den halft stenlagda gatan. Köpingen — — låg snart flere mil bakom dem.