Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/AF6

←  Kapitel V

Alina Frank: ur en skådespelerskas lif; Bland bränningar; Röda fanan av Claës Lundin Kapitel VI

Kapitel VII  →

VI.

Det var en vacker och varm julidag. Badgästerna voro samlade på ångbåtsbryggan för att se hvilka nya gäster skulle komma med göteborgsbåten. Ljusa sommartyg i olika färger, rosenröda, purpurröda och skarlakansröda parasoll, solbrända ansigten med sorglösa uttryck, skratt och prat, svag bris från hafvet, allmänt välbefinnande.

Elof stod i fören på ångfartyget för att redan på afstånd få sigte på Alina. Hon hade skrifvit till honom och med hänförelse skildrat lifvet vid badorten, huru hon hvilade sig genom nöjen af många slag, dans hvar afton i societetshuset, nattliga utfärder som badintendenten aldrig fick veta af, sällskapsspektakler, karnevalsupptåg, välgörenhetsbazarer och mycket annat riktigt roligt och vederkvickande. Man uppmärksammade henne mer än någonsin, och ehuru hon naturligtvis icke brydde sig det ringaste därom, vore det dock ett ytterligare bevis på hvad hon gälde som konstnärinna, och det kunde ej annat än glädja henne, liksom det nog också skulle glädja hennes tillkommande man.

Han måste därföre skynda sig till västkusten och få sin andel af hennes triumfer. Vore skådespelet icke färdigt, kunde han ju vid badorten arbeta på afslutningen. Albin Berg vore också dar och hade just nu fullbordat ett mycket intressant stycke, enligt hvad han själf omtalat.

»Kom!»

Det var slutordet i Alinas bref, liksom för öfrigt hvad som genomgick hela innehållet, och det var afgörande för Elof. Skådespelet vore visserligen icke färdigt, knapt ett par akter — arbetet hade gått trögt under de heta sommardagarne i staden — men det skulle han nog taga igen i västkustens friska luft, i synnerhet då han finge vara i Alinas närhet. Dess utom måste Elof, tyckte han, fara till västkusten för att befria Alina från alt det påhäng som där hindrade henne att i fred och ro njuta af ledigheten.

Alt hvad Alina skref om de många nöjena oroade Elof både för Alinas hälsa och egen säkerhet såsom tillkommande man, icke såsom skulle han på något sätt misstro sin fästmö eller känna sig svartsjuk på alla de unge och gamle herrarne som fladdrade kring henne — långt därifrån, de voro alt för löjlige — men nog vore det väl riktigast, att han stode vid hennes sida.

I dessa tankar nalkades han badorten.

Från fartygets stäf lät han sina blickar fara späjande öfver ångbåtsbryggan och slutligen fick han sigte på Alina som var tätt omgifven af en skara krusande och sladdrande herrar. Hon tycktes så upptagen af deras artigheter, att hon ej märkte det ångbåten redan lagt till och att Elof hoppat i land. Men så fick hon plötsligt se honom, skyndade ifrigt mot honom och omfamnade honom inför allas ögon.

»Fästmannen!» hette det i hopen, och vissheten därom tycktes lugna dem som känt sig upprörda öfver dessa offentligt gifna ömhetsbevis åt en ung vacker karl. Fästmannen var dem fullkomligt likgiltig. För honom behöfde de ej pålägga sig något tvång. Han räknades icke.

Herrante svärmade åter kring Alina som pratade och skrattade med dem, men lutade sig trygt mot Elofs arm och skänkte honom sina ljufvaste blickar, under det hon i förbigående förestälde honom för åtskilliga af badsällskapet. Några af dem voro stockholmare och väl bekanta för Elof.

»Se där ha vi den lycklige!» utropade Albin Berg, som kom emot sällskapet på vägen till societetshuset. »Hjärtligt välkommen!»

Och så följde lyckönskningar från den gamle kamraten, hvilken nyligen återvändt från några månaders vistelse i utlandet, hvarunder han, enligt hvad han genast omtalade för Elof och som badsällskapet redan hört honom berätta flere gånger, umgåtts endast med teaterdirektörer och regissörer. Författare hade icke något anseende i utlandet, försäkrade dramaturgen, hvarför han själf vändt sig alt mera till »regien». Han hade naturligtvis också gjort en mängd intressanta bekantskaper med sceniska konstnärer af bägge könen och hade för öfrigt hela det teatraliska Europa på sina fem fingrar.

»Men kafferepet, Alina?» utbrast Albin helt plötsligt och såg orolig ut.

»Kafferepet skall nog gå bra», försäkrade Alina, lemnade Elofs arm, nickade åt honom och skyndade bort med alla herrarne, utom Albin och fästmannen. Damerna hade redan förut försvunnit, sedan de tillfredsstält sin nyfikenhet i afseende på fästmannens utseende.

Albin skulle taga hand om Elof och följa honom till hans bostad. Då de två funno sig allena, började de naturligtvis samtala helt förtroligt. Albin anförtrodde sin vän alla de framgångar han haft i Paris, Wien och Berlin. Elof talade blott om sin kärlek och slutligen måste Albin höra på honom, nickade och smålog samt förklarade, att det varit en tid, då också han känt den mest himmelska hänryckning öfver att älska Alina Frank.

Elof kände sig obehagligt öfverraskad. Hade Albin och hon stått i kärleksförhållande till hvarandra? Under sin första bekantskap med Alina hade Elof haft sådana misstankar, men hennes kamrater hade ju flere gånger förklarat, att hon ganska visst aldrig skänkt sin kärlek åt någon.

»Hvem kunde», fortfor Albin, »stå emot hennes skönhet och behag, då hon var yngre.»

»Yngre?» upprepade Elof och kände sin vänskap för Albin betydligt minskad.

»Ja, för fem eller sex år se’n var hon ju yngre, om också inte egentligen ung. Jag drog mig till baka, ty det var alt för stor skilnad i ålder.»

»Du är ju ett par år äldre än jag?»

»Det är jag ... men, käre Elof, hvarför skola vi prata om det här? Nu är du förlofvad med Alina, och min vänskap för er båda är så uppriktig, att jag önskar er all möjlig lycka.»

»Hör du, Albin», stammade Elof, »säg mig ... säg helt uppriktigt, utan omsvep, om Alina verkligen har ... älskat dig.»

»Hm ... uppriktigt sagdt, vet jag inte hvarför hon ej skulle ha gjort det, men ... ja, det är sannerligen inte så lätt att afgöra den saken. Så mycket tror jag mig kunna säga, att hon aldrig älskat någon annan af sina många tillbedjare.»

»Många! Anser du henne vara behagsjuk?»

»Inte mer än fruntimmer i allmänhet, mycket mindre kanske. Hon har en stor fördel framför många andra skådespelerskor, att hon verkligen älskar sin konst. Jag tror, att den kärleken utestänger all annan.»

»Nej, min käre Albin, du känner inte Alina», försäkrade Elof och smålog åter lugnad.

»Hm, ja så!»

Albin smålog också, men mycket mera öfverlägset och förde Elof till det väntade kafferepet, som vann allas bifall och förskaffade Alina de mest smickrande loford af herrar och damer, i synnerhet af herrarne. Man roade sig i det gröna, det vill säga bland de få buskarne i planteringen, som kallas parken, och på de kala klipporna samt tänkte ej på att sluta förr än badintendenten kom och påminde, att det vore tid att söka hvilan, då hela sällskapet rusade upp i societetssalen och började en vals i vild fart, hvilken tycktes aldrig sluta, men dock efterföljdes af många andra danser.

Albin dansade med Alina både länge och väl, utmärkt väl till och med, ty han var en förträfflig valsör, lifligt väntad af alla danslystna damer. Men den förträffligheten tyckte Elof icke om. Han ville själf dansa med Alina, men hon var naturligtvis uppbjuden till alla danserna. Då hon såg hans missnöje däröfver, sköt hon visserligen med ett förbindligt leende, men dock bestämdt afvisande, undan den hand som en af herrarne räckte henne för att föra henne till den lancier, som då spelades upp, ryckte till sig sin schal, fattade Elofs arm och gick med honom ned till hafsstranden.

Hon ville vara ensam med honom, förklarade hon kärleksfullt och slöt sig intill honom. Elof var åter nöjd och kände sig öfver måttan lycklig i den friska nattluften, vid den tysta stranden, dar blott vågorna läto höra sitt sakta svall och dit endast en och annan svag ton af dansmusik trängde fram. Man var redan i senare delen af juli, och mörkret började taga ut sin rätt. En och annan stjärna tindrade öfver dem. Långt bort syntes ljuset från en fyr blänka upp och åter försvinna.

Det var en härlig stund. Alina och Elof gingo länge tysta, ömt tryckta till hvarandras sida. De tycktes båda vara alt för intagna af sällheten att åter finna sig i hvarandras närhet för att kunna kläda den sällheten i ord.

»Aldrig har hon älskat någon annan än mig», tänkte Elof, hvilken i sina tankar ömkade sig öfver Albins inbilskhet.

»Nå, du frågar inte, huru jag lyckats i våra sällskapsspektakler här», utbrast Alina slutligen.

»Åh, du har naturligtvis haft stormande framgång», svarade Elof skämtande, men icke riktigt belåten med att tala om sådant, då hans hjärta öfversvallade af ömma känslor.

»Nu skola vi ha ännu ett spektakel», tillade Alina, som tycktes vara mycket nöjd med uttrycket »stormande framgång».

»Ännu ett!» suckade Elof.

»Vi börja repetera i morgon. Ännu fattas besättandet af en roll, själfve älskarens. Alla ungherrar här ha bönfallit mig att få den, ty det är jag, ser du, som bestämmer det hela. Men jag har inte lyssnat till deras böner. Vet du hvarför? ... Jo, jag har gömt rollen åt dig.»

»Åt mig!» utropade Elof både glad och förskräckt.

»Just åt min egen Elof», ljöd Alinas varmt smekande röst. »Du skall spela mot mig, och det skall roa mig ofantligt ... Tänk, om du vore skådespelare!»

»Men tror du, att det skall lyckas för mig? invände Elof.

»Lyckas! Hvarför inte? Du har ju sjelf gifvit skådespelarne så många goda råd och anvisningar, anfört huru den och den rollen måste uppfattas och hvilka uttrycksmedel äro de bästa för en god scenisk verkan. Nu får du själf tillfälle att sätta dina teorier i praktik. Dess utom skall jag öfva in rollen med dig. Du vet att jag är också instruktris ... Åh, det skall gå utmärkt.»

Därom var Elof just icke öfvertygad, men han kunde icke stå emot Alinas enträgna uppmaningar, och dagen därpå läste han rollen innantill vid första repetitionen. Alina gjorde några anmärkningar, och Albin, styckets författare, höll ett längre föredrag om rollens rätta uppfattande samt huru nödvändigt det vore att grundligt sätta sig in i karaktären, hvilket dock ingen kunde riktigt göra som ej på en gång vore författare och regissör.

»Ursäkta mig, Albin», anmärkte Alina, »här är ni bara författare och inte regissör.»

»Det är just det som grämer mig», förklarade Albin. »Jag är författare, men skulle hällre vilja vara regissör, ty det är ändå han som afgör ett styckes framgång. Jag tror, att jag för framtiden afstår från författarskapet, hvilket ingenting är i och för sig, endast i förening med scensättningen och den dekorativa utstyrseln, och egnar mig uteslutande åt den högre uppgift som ligger i regien.»

Alina och Elof skrattade åt honom, men Albin tog saken på fullt allvar och sökte vinna skådespelerskan för sin åsigt. Alina menade dock, att om någon skulle ega företrädet, vore det väl hvarken författaren eller regissören, utan skådespelaren. Det vardt ett ganska lifligt meningsutbyte, som rätt mycket intresserade Elof, hvilken bad Alina och Albin icke glömma, att kritiken också hade sin betydelse; men han måste, så mycket det än kostade på honom, gå till sin bostad för att »plugga» med sin roll och låta skådespelerskan och författaren dryfta saken på tu man hand.

Det var ett icke ringa besvär att få i sig utanläxan, och Elof beundrade ytterligare Alina, hvilken aldrig tycktes läsa på sin roll, utan ständigt var sysselsatt med att inöfva de andra som skulle uppträda och ej häller sade nej till någon bjudning eller till att deltaga i någon utflygt, men likväl på otroligt kort tid lärde sig den ganska långa och mycket fordrande rollen.

Slutligen kunde äfven Elof sin roll och hade, såsom Albin förmodade, lagt på hjärtat alla dennes råd och anvisningar i »konstens intresse». Alina var visst icke riktigt nöjd med Elofs spel, men hennes fästman visade dock så god vilja och fogade sig så lydigt efter hennes uppmaningar, att hon trodde, det föreställningen kunde försiggå på den därtill bestämde dagen.

Så skedde ock. Societetssalen med tillgränsande rum var anordnad till teater. De fleste af badsällskapet hade på något sätt bidragit till utrustningen och likväl betalade de sina biljetter ganska rundligt, ty inkomsten skulle tillfalla ortens fattiga. Alla voro således intresserade för företaget och önskade det all möjlig framgång. Grefvinnan Blankenhjälm, tillställningens höga beskyddarinna och hederspresidentska, samt alla öfriga medlemmar af direktionen för nytta och nöje talade därom, såsom hade de skrifvit stycket, inöfvat det och skulle nu också spela det.

»Det var för innerligt snält af doktorn att åtaga sig den där rollen, hvilken egentligen inte är så rolig», sade grefvinnan till Elof, som ännu i sista stund före spektaklet gick och läste sin läxa. »Huru skulle det annars ha gått med vår tillställning, som vi haft så mycket besvär med!»

»Tror kunglig sektern», tillspordes Albin af samma fruntimmer, »att den där doktorn, han fästmannen, vet jag, verkligen kan spela i kunglig sekterns charmanta pjes? Betänk, att det är själfva älskarerollen!»

»Vi vilja hoppas det bästa», svarade Albin, ryckte på skuldrorna och bugade sig artigt.

Förhänget drogs till sidan. Förste älskaren visade sig snart. Han hade en ganska maktpåliggande andel i styckets »exposé». Elof darrade på rösten och skalf i hela kroppen. Det var ohyggligt att se hela denna människohop framför sig och veta, att de alla hade sin uppmärksamhet på honom.

Att det skulle kännas så svårt att uppträda på teatern! Han kom i håg alla debutanter som han behandlat så strängt, om också rättvist, i sina recensioner, men ju mera han kom i håg dem, dess mindre kom han i håg rollen. Det svartnade för ögonen på honom.

»Recensenten är inte hemma på tiljorna. Han kommer af sig», hviskades i salongen. »Man skall få se, att alt sammans går sönder.»

Men då inträdde Alina och räddade akten. Hon hälsades äfven på denna scen med starka handklappningar samt utförde rollen till hela salongens förtjusning. Elof var redan glömd. Man tänkte blott på Alina.

Första akten slöts under allmänt jubel. Alinas ifrigaste beundrare skyndade in på scenen, där de icke rymdes, utan måste stå i packad skock mellan kulisserna för att uttrycka sin häjdlösa hänryckning. Det var endast med stor möda man kunde få scenen fri till nästa akts början.

»Du måste vara lugnare och säkrare på rollen, käre Elof», hviskade hon, »och röra dig ledigare. Hur många gånger har du inte i dina recensioner predikat om hållning och lämpliga åtbörder! Glöm inte, att det är mot mig du spelar. Tänk på, att de känslor jag visar mot älskaren på scenen äro just de som jag i verkligheten hyser för dig.»

Hon nickade och var redan inne på teatern. Han måste följa henne. Den stora kärleksscenen, styckets allra vigtigaste scen, skulle nu utföras mellan Alina och Elof. Hon log mot honom. Men det var ju ett teaterleende, beräknadt för åskådarne, ej för honom. Hela denna kärlek vore ju blott ett spel! Det vore något som författaren diktat i hop, icke något som Alina verkligen kände. Det vore bara förställning alt sammans. Hvarför hade hon sagt, att känslorna på scenen voro de samma som hon hyste för honom i verkligheten? Då vore de också endast teaterkänslor, idel bländverk.

Dessa tankar flögo genom Elofs hufvud och förjagade tanken på rollen. Han frågade sig själf, hvar skådespelerskan upphörde och kvinnan toge vid; men det var en fråga som alldeles icke hörde till pjesen.

De kärleksfulla blickar Alina kastade på honom skulle hon naturligtvis göra lika kärleksfulla för hvilken som hälst som spelade mot henne, äfven om han vore henne alldeles likgiltig i verkligheten. Detta förfärade honom, ty hvem svarade honom för, att det ej vore så äfven i det verkliga lifvet. Huru kunde man veta, om en skådespelerska någonsin vore annat än skådespelerska?

Den misstanken var förolämpande för Alina. Lyckligtvis viste hon ingenting därom, och den kunde således ej inverka på hennes spel, men den verkade så mycket farligare på Elofs. Han var alldeles förvirrad. Alina började se orolig ut, och i salongen skrattade man.

Elof vågade icke mera se på Alina. Han kastade en blick åt salongen, men där såg han endast likgiltiga ansigten som försmädligt drogo på munnen. Några åskådare ryckte på skuldrorna, hviskade till sina grannar och tycktes ha mycket roligt åt Elofs förvirring. Hvad de sågo grymma ut, dessa åskådare!

Så fick Elof olyckligtvis sigte på ett ansigte som förvred sig under det ohyggligaste hånleende. Han kände genast igen det, ehuru han icke förr sett det vid badorten. Det tillhörde en skådespelare vid kunglige teatern, hvars, såsom recensenten tyckte, tillgjorda spel ofta varit föremål för skarpa anmärkningar i Elofs recensioner.

Detta hånleende fullbordade Elofs förvirring. Han kände huru skådespelarens hämd träffade honom, och slutligen viste han icke det ringaste hvad han sade eller företog sig på scenen. Föreställningen led däraf på alla händer. Själfva Alina kom af sig, och det var omöjligt att fortsätta i en sådan villervalla. Alla de spelande flydde hals öfver hufvud.

»Fullständig fiasco!» sade den kunglige skådspelaren, och hans hånleende var riktigt otäckt.

»Hvilken skandal!» utropade Alina alldeles utom sig af blygsel. Hon flydde till hafsstranden för att få vara i fred med sin skam.

»Hvilken ohygglig skandal!» skrek författaren i vildt raseri. Han var ursinnig öfver att stycket, ett sådant stycke, hade förderfvats genom ett så oförlåtligt slarf och han hatade sin gamle vän Elof. Lyckligtvis var stycket redan antaget till spelning på kunglige teatern. Det var genom särskildt tillstånd som det fått uppföras på badorten. Men nu skulle ryktet sprida sig, att stycket gjort fiasco, och man skulle tro, att författaren skrifvit något underhaltigt. Albin Berg, något underhaltigt! Åh, det vore upprörande. Han flydde också till hafsstranden där julimånen kastade ett matt sken på vågorna, ett lämpligt sceneri, tyckte Albin.

Elof var kanske mest förtviflad af alla, men hans förtvifian gälde icke så mycket det misslyckade spelet, så förargligt detta än vore för en recensent, som ej mera den misstanke som fallit på honom under föreställningen, att Alina icke hade några andra känslor än teaterkänslor. Han sökte med riktigt förtviflad ihärdighet efter stöd för den misstanken. Visshet måste han ha. Han ville noga tänka efter alt som tilldragit sig sedan hans bekantskap med Alina började; men som den sysselsättningen fordrade ensamhet och han dess utom icke ville ha någon gemenskap med badgästerna, så flydde äfven han till hafsstranden.

Åskådarne togo saken från den lustiga sidan. Det hade ju varit bara ett sällskapsspektakel. Om ett och annat då ginge på tok, bidroge detta till och med till nöjet. Det här spektaklet hade varit riktigt utmärkt roligt genom doktor Bäcks misslyckade spel.

»Åh, han var oskattbar i sista akten!»

»Spela kan han inte, men recensera kan han.»

»Han lär nog inte förstå sig på någotdera», anmärkte kunglige premieraktören, som kommit till badorten först samma dag och genast skaffat sig tillträde till teatersalongen, där han haft en riktigt glad stund, då han såg den tokiga framställningen af styckets älskare.

»Så går det», tillade han, »när en oduglig recensent är nog fräck att försöka på scenen praktisera sina fåniga teorier.»

Och så skrattade man länge och grundligt.

»Men hvar är doktorn? Om vi skulle bjuda honom på en liten bål?» föreslog en människovän.

»Det ska’ vi göra», instämde en annan människovän.

Den store konstnären stod och hånskrattade och tog förslaget för ett skämt, men alla de andra voro idel människovänner, som gärna ville trösta doktor Bäck och försäkra honom, att han gjort dem ett stort nöje.

»En bål!» hette det. »Inte kan intendenten ha något mot det för en enda gång. Och så be vi Albin Berg, författaren, vara med. Tro ni inte, att vår charmanta konstnärinna ville åtaga sig att presidera vid festen? Det är ju bara en liten oskyldig tillställning. Grefvinnan får säga hvad hon vill, och friherrinnan också. Alina Frank vet nog hvad hon gör, och den här gången är ju fästman med. En fästman kan verkligen vara till nytta någon gång ... Låt oss få en treflig bål.»

Man gaf sig ut på upptäcktsresor i månskenet efter skådespelerskan, teaterförfattaren och den olycklige teaterälskaren som skaffat sällskapet så stort nöje.

Alina gick ensam på stranden i djup grämelse öfver den misslyckade teaterföreställningen. Det var henne omöjligt att tänka på Elof med samma ömhet som förut. Att hon verkligen älskat honom, var hennes fasta öfvertygelse, och hon älskade nog honom ännu, men han hade grymt lönat henne. Att så blottställa henne, vore nästan oförlåtligt. Då det gälde hennes konst, finge alt annat vika.

Hon varseblef en annan vandrare på stranden, men undvek honom. Det var Albin Berg, som med långa steg klef omkring bland den uppkastade tången och kände sig benägen att klaga sin nöd för vågorna som kommo långsamt rullande mot land.

Albins författarefåfänga var djupt sårad. Det var ej blott i första ögonblicket efter det ridån fallit som han kände hätskhet mot Elof. Äfven nu var hans sinne fyldt af bitterhet mot ungdomsvännen.

Han trodde sig i det svaga månljuset igenkänna Alina och ville närma sig henne, men hon flydde undan för att få vara ensam med sina bekymmer.

Alina kunde ej längre dölja för sig, att Elof icke förstod sig det ringaste på skådespelarkonst. Öfver den vissheten erfor hon mycken ledsnad, kanske ej häller så liten förtrytelse. Och en sådan person skulle vara konstgranskare och skulle gå vid hennes sida genom lifvet!

Ej häller Albin tviflade på Elofs oförmåga att begripa dramatisk konst. Han önskade ej längre vara ensam, utan ville åter träffa någon, för hvilken han kunde beklaga sig, och som han icke hade lust att förtro sig åt det sladdrande badsällskapet, sökte han få tag i den skepnad som jämte honom irrade på stranden och hvilken ej kunde vara någon annan än Alina, hvarför han skyndade på sina steg och var nära att hinna upp henne.

Men hon var då ej ensam längre. Bredvid henne varsnade Albin en manlig figur, och de tycktes vara i lifligt samtal. Att det icke vore Elof, trodde Albin sig se. Hvem kunde det vara, med hvilken Alina gick så förtroligt samtalande på denna sena timme och i denna aflägsna trakt?

Från annat håll hördes glada röster. Det var badsällskapets manlige medlemmar, som redan fångat den olycklige Elof. Nu tvangs äfven Albin att följa med. Bålen väntade.

Det var med tunga steg Elof stälde kosan till värdshusets veranda, där pokulerandet snart tog sin början. Att man roade sig på hans bekostnad, bekymrade honom ej. Hans tankar voro på annat håll. Lika litet intryck gjorde det på honom, att hans gamle vän Albin aldrig klingade med honom eller ens såg åt honom. Han önskade blott få aflägsna sig och var just färdig att smyga sig undan, då den förhatlige skådespelaren plötsligt infann sig med underrättelsen, att fröken Frank ämnade resa morgonen därpå.

Stor uppståndelse. Skulle fröken Frank lemna badorten redan nu? Det hade man icke anat. Ingen hade hört något därom, men alla kände sig obehagligt berörda af underrättelsen. Många sneglade på Elof för att se hvilken min han skulle göra.

Men huru viste skådespelaren detta? Han hade hört det af hennes egen mun, nyss förut, endast för en timme sedan. Nu hade hon gått hem och börjat packa sina koffertar.

Elof stirrade på den obehaglige budbäraren, hvilken med sitt knapt dolda hånlöje bugade sig och tackade för spektaklet i societetssalongen.

»Jo, jo, doktor, så käns det att spela komedi», tilläde han och skrattade med sitt vanliga, försmädliga skratt.

Hvilken oförskämd karl! Elof skulle ha velat gifva honom en örfil. Och denne skulle komma och berätta för honom, att Alina, hans Alina, ämnade hastigt lemna badorten!

Men hvart skulle fröken Frank då begifva sig? Hon hade ju så fast beslutat att stanna ännu två eller tre veckor. Slutligen fann skådespelaren för godt att tillfredsställa den allmänna nyfikenheten. Han och fröken Frank hade gjort upp sällskap.

De skulle fara till Kristiania och gifva gästroller. Naturligtvis skulle de göra stormande lycka.

»Och det här viste fästmannen icke af», hviskade man i sällskapet.

Tidigt påföljande morgon skulle ångbåten anlöpa badorten och genast fortsätta sin kurs till Kristiania. Det beslöts därför, att hela badsällskapet skulle infinna sig på ångbåtsbryggan och bringa Alina sin afskedshälsning. På det sättet kunde man få en alldeles opåräknad liten fest. Anledningen vore visserligen icke riktigt glad, men det vore en festlighet i alla fall, intressant för tillfället och något som man sedan kunde tala om i flere dagar ända till dess festens föremål vore alldeles glömdt.

»Kommer doktorn med?» frågade någon under de öfrigas skratt.

Elof svarade icke. Han reste sig och lemnade sällskapet. Hvad skulle han företaga? Han hade ingen klar föreställning om hvad som föregick. Alt låg i mörker och förvirring, tyckte han. Då han kom nära sin bostad, såg han ett fruntimmer vandra i det svaga månskenet fram och till baka utanför hans fönster. Han hörde sitt namn nämnas.

»Alina!» utropade han och kom åter till sig själf. »Du här? ... Klockan är visst mycket.»

Han viste ej riktigt hvad han sade. Alina föreföll honom nästan främmande.

»Klockan är ett, tror jag ... Hvad bryr jag mig om det. Kom och låt oss göra ett par slag här i skuggan.»

Alina fattade Elofs arm och tillade med sin vanliga, klingande röst:

»Klockan sex reser jag.»

»Jag vet det», svarade Elof något osäker i uttrycket, »vet det genom andra! Och du far med ...»

»Med Libert, en god kamrat. Han sökte upp mig för att tillbjuda mig att med honom resa till Norge och ge gästroller. Det är ett tillfälle som jag ej bör försumma.»

»Och likväl borde du använda den korta tid som ännu återstår af din sommarledighet att hemta nya krafter till det kommande spelårets ansträngningar. Här har du inte hvilat dig.»

Hans varma kärlek för Alina hade åter fått makt med honom. Misstankarne voro å nyo besegrade. Han kände, att han älskade henne lika mycket som förr.

»Hvila!» utbrast Alina. »Inte behöfver jag sådan. Hvad som nu fattas mig är verksamhet. Kan du inte inse detta? Jag går till baka. Jag går under.»

Elof svarade icke. Alina hade kanske rätt. Men han tänkte ej så mycket på det. Han var åter lycklig, så länge den älskade gick vid hans sida och han kände den mjuka armen hvila på sin. Men så kom han att tänka på, att den lyckan ej skulle räcka länge, och då återvände de mörka tankarne.

Kunde hon nu lemna honom, vore de misstankar, som gripit honom under sällskapsspektaklet, visst icke utan grund. Han stannade och sökte läsa sin dom i Alinas ögon, men det var ej så lätt att läsa i den djupa skuggan, i synnerhet då hon ej tycktes hågad att möta hans blick.

Alina gick med böjdt hufvud. Handens tryckning på hans arm vardt alt svagare. Det föreföll honom, såsom ville hon draga sin arm ur hans.

Huru olika var ej denna natt mot den då Elof gick med Alina på Stockholms gator, den natt de kommo från Adamsons supé!

Och nu hade han likväl trott sig vara så nära målet. Det vore ju ej längre tid än tre månader till bröllopet.

Han erinrade Alina därom, men den påminnelsen vore öfverflödig, förklarade hon. Hvad hade bröllopet att göra med hennes uppträdande i Norge och hennes helt naturliga önskan att vinna erkännande af en ny hufvudstadspublik? Tanken därpå hade undanträngt alla andra omsorger samt till och med kommit Alina att alldeles glömma grämelsen öfver det misslyckade sällskapsspektaklet.

Liberts anbud om gästspelet hade kommit i rätt tid för att ej blott rycka henne från tankarne på aftonens tilldragelse, utan ock för att erinra henne om hvad hon vore skyldig sin konst. Att stanna utan verksamhet vid badorten vore mycket orätt. Hon hade tröttnat vid alla nöjena där och vid en uppmärksamhet som egentligen icke roade henne, då den ej vore framkallad af nya segrar på teatern — tänkte hon tillägga, men höll inne därmed.

Nej, till Kristiania! Till ny strid och nya segrar!

»Och mitt skådespel!» erinrade Elof, kanske mera för att vinna Alinas deltagande genom något som hade samband med teatern än för att han själf i detta ögonblick bekymrade sig så mycket om sitt dramatiska arbete.

»Ditt skådespel? ... Har du det färdigt?»

»Huru skulle jag kunnat arbeta på det här?»

»Då tycker jag, min vän, att du bör fara till baka till Stockholm och skrifva det färdigt. Vi ha ännu några veckor till spelårets början. Under den tiden kan du sluta af skådespelet. Så läser du det för mig, när jag kommit hem igen, och jag börjar lära mig min roll på samma gång du lemnar in det till teatern ... Vet du hvad jag skall spela i Kristiania? ... Du hör inte på mig, tror jag. Är du då inte det minsta intresserad af att jag skall uppträda inför en för mig alldeles ny publik?»

Elof vände sig bort och svarade icke. Han var häftigt upprörd. Men Alina fortfor att tala om det stundande gästspelet.

De togo afsked af hvarandra, ett vänligt afsked, men tämligen ljumt. Elof kände sig mycket olycklig. Han hade önskat få trycka henne till sitt hjärta, att få säga henne alla de kärleksrika ord, som darrade på hans läppar, men då var hon redan borta. Plötsligt vände hon dock om, fattade Elofs båda händer och tryckte dem ömt samt lutade sitt hufvud mot hans skuldra.

Då infann sig åter den forna lyckan, som Elof ögonblicket förut trott vara för alltid försvunnen. En känsla af ljuf sällhet genomströmmade honom. Alina älskade honom ändå mer än alt annat. Han slog armarna så fast om hennes lif, som om han aldrig velat släppa henne.

Alina erfor verkligen smärta öfver att skiljas från sin fästman, och det var med djup, uppriktig känsla af ömhet som hon smekte hans kind.

»Adjö, älskling», hviskade hon mildt. Men så ryckte hon häftigt till, liksom erinrade hon sig något:

»Elof, du!» utbrast hon i sin vanliga ton. »Jag skickar dig alla recensioner i norska blad, som förstå uppskatta min konst, och dem öfversätter du ju och sätter in i stockholmstidningarna. Det gör du nog, vännen min?»

Ännu en handtryckning, och hon ilade bort. Elof stod häpen, liksom berörd af något isande kallt. Vore det då för recensionernas skull som Alina visat så plötslig ömhet?

Den misstanken fann han själf ovärdig, men kunde ej fördrifva den.

——————