Coeffurer

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Coeffurer
av Candid (pseudonym)

Coeffurer
Gravyrerna är utförda av Johan Snack (1756–1787).


[ titel ]
COEFFURER.







[ 2–3 ]

Til
Svenska Fruntimren.


Er tillhör ju den första ära,
Ty Eder lag den första var;
Förrän jag känt förnuftets lära,
Jag Eder lära dyrkat har.

W. A. II. D.





[ 4–5 ] Coeffuren är af hela Prydnads historien den angelägnaste delen; men huru många förändringar och ombyten har den icke varit underkastad! Hvilken inbilningskraft och urskilning, smak och omdöme, tid och arbete, fordras icke at behörigen kläda et Fruntimers hufvud, antingen frågan är om hel- eller half-negligé, hel eller half-ajustice. Snart lärer ordet Coeffure, som egentligen beteknar alt det som tjänar at betäcka hufvudet, få räknas til sådant hvarvid man icke mera kan fästa något begrep. Hälften av våra Fruntimer ha redan funnit utväg at coeffera sig utan coeffure.

[ 6–7 ]I verldens första början, var konsten icke underrättad at förhöja naturens skönheter. Flere secler försvunno, innan man blef försäkrad, at de långa hängande hufvud-håren kunde antaga all slags form och skapnad, samt vinna högd och stadga, genom tilhjelp af främmande ämnen.

Länge tilstaddes en enfaldig vårdslöshet i hufvud-prydnaden. Håren nedföllo med oaktsamhet. En del voro upknutne, en del fladdrande omkring axlarne, nästan såsom Täckhets Nymferne afbildas.

De Grekiska och Romerska Damerne voro äfven så angelägna at behaga, som vår tids skönheter. De kände, ehuru under olika namn både Toupee och Chignon: Den förra trängde sig fram under en smal bindel, den senare upfästades i besynnerliga och merendels rundade vridningar. Hela deras konst gick förnämligast derpå ut, at i hvad form som håren lagades, desse icke måtte vanställa någon del av ansigtet. Coeffuren bestod antingen i uphögde låckar, som ofta gingo radvis omkring huvfudet, eller i flätningar och tresseringar, som kostade mycken möda.

Ändteligen blef den lyckliga övertygelsen vunnen, at de naturlige håren icke voro tilräckelige at pryda et vackert hufvud. Så upkommo lösa buklor; krusnings instrumenter uppfunnos; falska hår insattes med så mycket konst, at det skarpaste öga kunde bedragas.

[ 8–9 ]Alt är ombytligt, alt är underkastat ödets lagar. Men af alla bruk och sedvanor, gifves icke något som fått ärfara flere, hastigare, mera oväntade förändringar än Coeffuren.

Hvarföre äger jag icke nog tid och skickelighet, at hopfatta en sammanhängande berättelse om äldre och nyare tider skiljaktiga hufvud-prydnader. Ämnen af så mycket större vigt, som de interessera den vackraste delen af människjo-slägtet, och en så stor del af den andra. Måtte detta lilla försök kunna behaga dem, som berömligen använda snillets förmögenheter, at updaga nya upfinningar, at framalstra nya tillämpningar efter gamla originaler!

Det är sant, at en fördelaktig växt kan vara intagande; en vacker mun, en liflig hy, ömma ögon, täcka händer, små nätta fötter, kunna behaga, förtjusa, göra starka intryck. Men det är hufvudets parure som öfver alt utbreder en lysande dag. Derföre har det i alla tider varit så nödvändigt, at välja den slags coeffure, som kunde wara mäst dragande, mäst lämpelig til hvar och en figur. En mer eller mindre vidgad panna, et mer eller mindre rundat ansigte, fordrar visserligen en olika åtgärd. Allestädes bör föremålet vara at försköna naturen. Der hon visat frikostighet med sina gåfvor, bör dessas glans förökas. Der hon lämnat vedermälen af onåd, bör ändring och hjelp förskaffas.

[ 10–11 ]Så vist som det är, at hufvud-prydnaden ifrån uråldriga tider fått vidkännas tusende och tusende ombyten; så säkert är det jämväl, at alla dessa förändringar endast och allenast grunda sig på Fruntimrens lofvärda åstundan at behaga. Afsigten med hvar och en ny tilsättning, med hvar och en ny slags frisure, är altid at ådra sig nya bifall, en förnyad upmärksamhet.

Lämnom Greklands och Roms skönheter; der man räknade för en särdeles artighet, at visa öronen aldeles bara; der gullgula hår högre värderades än de mörkare och svarta; der en stor Käjsares (Marc-Aurels) Gemål, med alt sit bemödande under nitton års regering, icke kunde åstadkomma mera än fyra särskilta coeffurer.

Det var förbehållit en annan nation, at genom någon hemlig förtjusning, utbreda et stilla välde öfver hela verlden, at påföra alla folkslag sina nyheter, sin granlåt och sina löjligheter. Frankrike visar oss Grekelands vackraste tidehvarf. Paris liknar om icke öfverträffar det ryktbara Athen. Smaken har der sit käraste hemvist, och Gracernas dyrkan är der så almän, at Statsmannen och Philosophen, Krigsmannen och Konstnären måste frambära dem offer och behöfva deras hjelp.

Det är i detta lyckeliga landet, som den dyrbaraste tiden helgas åt hufvudets prydnad, och der Fruntimren ingenstädes äro så syslosatte som vid toiletten. Den bäst prydde anser sig som en [ 12–13 ]särdeles förädlad varelse, och den äran at kunna införa en ny mode, är målet för de ifrigaste önskningar.

Det är icke möjeligt, at gifva et rätt utkast öfver alla de påfund, som detta landets föränderliga smak gjordt antagelige. Så litet de stjernkunnoge känna vintergatan på himla-hvalfvet, så litet bör förmodas en noggrann beskrivning öfver alla tilkomne skiljaktigheter i hufvud-prydnaden.

Sedan efter et oändeligt bemödande, och oräkneligen förnyade försök, den önskade färdigheten blifvit vunnen, at kunna gifva håren de artigaste skapnader, behöfves sällan hvad egentligen kallas coeffurer. Hårens lagning anses nu mera som en ypperlig konst, hvilken fordrar de lyckeligaste natursgåfvor. Et enda ögonkast på et Fruntimers hufvud vid upstigandet från Toiletten, kan öfvertyga härom.

Det är icke svårt at bevisa, huru den som innehafver konsten at frisera hår, förtjänar et utmärkt ställe bland konstnärer. Hvilken åtskilnad emellan de Artister, som obilligheten så ofta uphöjer, och en person som förhärligar en lefvande skönhet. Vid första beskådandet af et ansigte, bör den Friserande genast kunna utfinna, hvilken slags prydnad är mäst öfverensstämmande. Med all undergifvenhet för den herskande moden, bör förstås at kunna mästra den samma genom behöriga modificationer. Huru angelägit at känna nuancer och skuggornas fördelning, för at gifva hyn mera liflighet och [ 14–15 ]fägringen mera uttryck! En Dame bör synas coefferad som en annan, men ändå icke vidare likna andra, än figuren och ansigtets ställning kan medgifva.

Alt efter belägenheten hvaruti man befinner sig, bör hufvud-prydnaden anordnas. Således är coeffuren vid en åstundad sammankomst, icke den samma som vid bröllops högtiden, och den på bröllops högtiden icke den samma som dagen derefter. Man kan häraf sluta sig til de särskilta omständigheter som böra i akt tagas.

Så mycket bättre, när coeffuren även afpassas efter sinnelag och affectioner. En prüde eller et pent Fruntimer, vil at dess pretensioner skola framtränga, utan at annoncera dem. En coquette eller behagsjuk å daga lägger på et tydeligare sätt sina fordringar. Huru lyckeligt, när Modren kan synas som äldsta Systeren af sin Dotter.

Konsten at coeffera, fordrar således en person af särdeles snille, som med största fintlighet förenar mycken förfarenhet. Huru vidsträckt är icke denna konsten!

På den skådeplatsen hvaräst illusionen regerar, hvaräst Gudar, Hjeltar, Furier och Feer städse framträda, är et Fruntimers hufvud, sedan det genomgådt de Friserandes händer, snart en Gudinnas, snart en regerande Förstinnas, snart åter en blott Herdinnas. Thetis hufvud-prydnad har ingen ting gemensamt med Athalies, och dennas måste ju vara olik med Galatheas, med Luciles och Zemires.

[ 16–17 ]Philosopherne gifva åt inbillningen det stålta namnet af Verldens Drottning; men det är endast åt skönheten som en sådan titel bör lämnas. Om vackra ögon, ordenteliga anletes streck och blomstrande kinder, äro jordens Konungar, så bör tillika medgifvas, at Friserande personer äro deras Premier-Ministrar.

Med hårens och låckarnas rangerande, slutas icke toilettens arbeten. Golcondas och Brasiliens skatter äro härvid ofta nödvändige. Hvilken smak och urskillning fordras icke, at behörigen placera diamanter, perlor, half-månar, aigretter och panacher. Icke mindre omdöme är af nöden, när upsättningar af spetsar, blonder och flor skola nyttjas. Än är formen af dessa som en krona, än som en triangel, än som en upvriden snäcka, än åter på annat sätt. Stundom höjer sig det ena med det andra gradvis, stundom är det småningom tilbaka fallande. Snart finnas vingarne mycket indragne, snart åter mera utbredde.

Icke sällan löper snedt öfver den högdragna toupeen, antingen en rad stora perlor, stundom genomflätad med band; eller allenast et simpelt band, hvilket blott til en del visar sig i dagen; eller halfva delen af en blomster-krans; eller någon frivolitet, som med äfven så mycket lätthet som konst framsmyger. Ännu är den distansen icke fullkomligen uträknas, som bör vara [ 18–19 ]ifrån sjelfva pannan eller hår-fästet, til yttersta punkten af paruren. Ännu anses det för godt, at den ena sidan af hufvudet icke bör äga en aldeles noga likformighet med den andra. Symetrien undvikes ofta, at lämna smaken et så mycket friare utrymme.

Ehuru den ädlaste och främsta delen fordrar den yttersta sorgfällighet, så bör den motsvarande icke vårdslösas. Äfven som toupeen behöfver sin modell, och anordnas med största omsorg, så böra nack-håren jämkas efter nyaste upfinning. Huru angelägit at chignonen tilskapas så yfvig, bred och djupthängande, som hufvudets och halsens proportioner medgifva. Den finner än konstigt flätad, än artigt fördubblad, än åter midt på med band omknuten. Merendels förhöjes dess vackra utseende af de i granskapet varande låckar, och af de flere hänglar eller corneter, hvilkas antal, längd och bredd icke ännu kunna med visshet determineras.

Det är i sanning ogrundat, at alla forntidens bruk och sedvanor blifvit bortbytte och förvandlade. Hattar, desse frihetens och oskuldens uråldriga prydnader, äro ännu icke förkastade, och det vore ganska olyckligt om de någonsin skulle blifva det. De omgärda en skönhets fägring, och göra den samma så mycket mera rörande. Blygsamheten finner vid dem sin fördel, och under deras skygd lämnas så goda tilfällen för stulna blickar. Måtte [ 20–21 ]beqvämligheten, nyttan och täckheten af denna hufvudbonad blifva i alla tider försäkrad! Måtte industrien ju mer och mer kunna göra bruket häraf behageligt för våra Fruntimer!

Man kan icke utan fägnad påminna sig de flere varieteter af Hattar, som redan blifvit sedde. Den ena höjer sig med värdighet; den andra ådrager sig upmärksamhet genom en tilställning som ej kan beskrifvas. På den ena röjer sig en ädel enfald. På den andra uplyfta sig skyar af flor eller siden, inmängde med blommor af de lifligaste färgor, med bublor af de vackraste band, med smycken och glittrande sirater; ändteligen med plümer, stundom så utsväfvande, at man kan betjena sig deraf som parasoller.

Vore jag en lycklig kännare af alla slags prydnader och decorationer, kunde det vackra almänna vänta sig i dessa hänseenden mycken uplysning. Jag skulle då bjuda til, hvad som anses vara omöjligt: beskrifva hela detaillen af en toilette, gifva hvar och en mode sina rätta kännetecken, utstaka med noggranhet de hvart och et slag tilhörige namn och skiljemärken - - - Men ach! - - Den lätthet i skrifart, den lekande inbillningsgåfvan, de fina och läckra tankar som fordras at afhandla så granlaga ämnen, böra icke förmodas hos en enfaldig naturforskare, endast van at framdraga några enkla sanningar i natur-läran och hushållningen.

[ 22–23 ]Försynen som skänkt hvart och et folkslag några enskildta förmåner, har begåfvat Svenska Fruntimren med behagligheter, som öfverträffa sjelfva skönheten. ”Än ser man bland dem Pallas stålta fägring, än Junos majestätlighet och höghet, än Dianas okonstlade täckhet, än åter Gracernas förtjusande tycke, och stundom Fröjas småleende.”

Aldrig har något land fordom varit mera namnkunnogt af Fruntimrens blygsamhet. Begären voro då icke många, och således snart förnögde. Begrepen icke vidsträckte, derföre kändes icke våra tiders mångdubblade behof.

I de första tidehvarfven gingo Svenska Fruntimren merendels barhufvade, med flätat och upstrukit hår; omkring hufvudet en bindel, som på åtskilligt sätt var urstofferad. En Sköldmö satte sig på brud-bänken med hjelm och brynja, samt fullkomlig rustning. Andra nyttjade icke en så förfärlig skrud. Utom nyssnämde prydnad, buro de förnäma öfverst på hufvudet en liten krona af guld eller silfver, bestående af en bred ring, med upgående taggar och hängande löfverk. Denna Coeffure kan väl icke räknas bland de legera; men den var lämpelig til det fasta, ärbara och rena, som altid utmärkt en Svensk skönhet.

En sällsam böjelse at efterapa andra nationer, medförde ändteligen den ofelbara verkan, at både lynne och hemseder förändrades. [ 24–25 ]Om man i Sverige fordom var original, copierade man desto flitigare i senare tider, säger en viss Historie-Skrifvare.

Länge var det en helig skyldighet, at tänka som man tänkte i Rom. Nu anses det för en nödvändighet, at kläda sig som det brukas i Paris. Jag talar endast om Coeffurer. Det är ifrån denna punkten man altid bör begynna.

Solblomman böjer sig icke så gärna efter solen, som våra Damer icke fast mera rätta sig efter de i Paris herskande moder. Man underkastar sig med djupaste underdånighet, alt hvad af nycker och fantasier der kan uptänkas. Derifrån leds våra etiquetter sin ädla härkomst. Derifrån förskrifva sig de välluktande puder, de parfumerade essencer och pomader, samt alla de oändeliga nipper, hvilka så gärna utbytas emot landets redbarheter. I en stad der påhittigheten residerar, der Behagen äga sina bästa magasiner, måste ständiga tilfällen gifvas til förundran, den sublimaste af alla själens känslor.

Det är icke utan ostridiga skäl, at vårt tidehvarf kallas det mäst uplysta. Aderton secler behöfdes, innan Snillet kunde vinna nog styrka, at segra öfver anstöteliga uniformiteter. — Beklagom våra förfäder, som kände icke annat än platta krusningar, eller tornliga fontanger, eller öfver valkar gående vridningar, eller missklädande lösa tourer, eller jämna piplåckar. Huru länge var icke [ 26–27 ]det bruket rådande, at hålla håren i en viss form klistrade tätt intil hufvudet. Det är ännu i mannaminne, när de vackraste hår skulle inrullas i papper, klämmas med uphettade tänger, och ändteligen fasoneras i et oräkneligt antal af tunna små låckar, som gingo nästan öfver hela hufvudet.

Så litet den sköna Törnrosen, blomsternas drottning, kan jämföras med de allmännaste örter; så mycket Liljan öfverträffar Valmogen, så mycket öfverträffa de nu varande coeffurer alla forntidens hufvud-prydnader. Man kan icke utan hänryckning beskåda La corne d’abondance, Herisson med diademe, eller ock med detacherade buklor, Coeffure moderne de fantasie, à la Flore, à la Victoire, à la Minerve eller à la Dragonne, så väl som Le Chien-couchant med sin tilhöriga puff. Det har endast varit vår tid förbehållit, at äga La consideration, La grande pretention, l’honorable, La candeur och La noble simplicité. Men har nu först hunnit utröna den märkbara skilnaden, emellan en Bonnet du jour, en petit bonnet och en demi bonnet. Alt detta voro ju gåtor i de barbariska tidehvarfven. En beqvämlig Negligé, en låckande Dormeuse, en intagande Capricieuse, en retande Baigneuse voro då aldeles okände. Toilettens göromål voro i okunnoghetens tidehvarf så snart afgjorde. Man förstod icke at syna och betrakta sit arbete på alla håll och sidor, at ändra och ändra om igen, at [ 28–29 ]granska och rätta, och ändå altid föreställa sig något bättre, som man ej kunde hinna. Men det är just på sådant sätt som tankegåfvan skall skärpas, förståndet upeldas, industrien befrämjas, sammanlefnaden förljufvas. Huru lyckeligt, at alt hvad våra Damer kunna uptänka, är allenast et nytt ämne til deras vämjelse!

Måtte alla de skrifter i en evig glömska begrafvas, som innehåller bittra och föregripeliga utlåtelser emot det vackra könet! Hvarföre fordras af dessa täcka varelser mera än de kunna åstadkomma? Har väl et Fruntimer något bättre at förlita sig til, än sin konst och sin skönhet? Fordrar icke billigheten at både det ena och det andra bör cultiveras. I hvilket slags hänseende kunna då vår tids Cavaillerer tilvalla sig något företräde?

Hos de visaste och mägtigaste folkslag, var det fordom en grundsats, at hysa mycken vördnad för Fruntimren, at aldrig utsätta dem för almänhetens omdömen. Nu synes det vara en ren omöjlighet, at kunna yttra sig med moderation öfver dessa våra medmänniskjor. Man säger antingen för mycket eller för litet. Man talar icke nog om dygdiga Fruntimmer, och man talar altid för mycket om dem som icke äro det.

Candid.




Stockholm,
Tryckt hos J. Chr. Holmberg, 1781.

[ ill. ]
Coeffurer-1781-1.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-2.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-3.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-4.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-5.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-6.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-7.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-8.jpg
[ ill. ]
Coeffurer-1781-9.jpg
[ ill. ]