David Copperfield/Del I/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Min första termin i Salem House
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Mina lovdagar och i synnerhet en lycklig eftermiddag
Jag upplever en minnesvärd födelsedag  →


[ 139 ]

ÅTTONDE KAPITLET.
Mina lovdagar och i synnerhet en lycklig eftermiddag.

Då vi före dagningen ankommo till det värdshus, där diligensen stannade, men som icke var det värdshus där min vän kyparen tjänade, blev jag visad upp i ett vackert litet sovrum, med »Delfin» målat på dörren. Jag erinrar mig, att jag frös mycket, ehuru jag hade fått en kopp varmt te framför en väldig brasa där nere, och jag var mycket glad över att få lägga mig i Delfinens sång, svepa Delfinens täcke omkring mig och lägga mig att sova.

Formannen mr Barkis skulle hämta mig på morgonen klockan nio. Jag steg upp klockan åtta, litet yr i huvudet av den korta sömnen, och var färdig till den utsatta tiden. Han mottog mig alldeles som om icke fem minuter hade förflutit sedan vi senast träffades och som om jag endast hade varit inne i värdshuset för att växla eller någonting dylikt.

Så snart min koffert hade kommit upp på vagnen och formannen hade satt sig, knogade den lata hästen framåt i sin vanliga lunk.

»Ni ser riktigt kry och rask ut, mr Barkis», sade jag, i den tro att han skulle tycka om att höra detta.

Mr Barkis gned kinden med uppslaget på sin rockärm och betraktade därefter uppslaget, som om han hade väntat att få se något av sin blomstrande färg på detsamma, men visade icke något annat erkännande av artigheten.

»Jag har uträttat ert ärende, mr Barkis», sade jag. »Jag har skrivit till Peggotty.»

»Å!» sade mr Barkis.

[ 140 ]Mr Barkis tycktes vara vid dåligt lynne och svarade torrt.

»Var det inte riktigt, mr Barkis?» frågade jag efter ett ögonblicks tvekan.

»Jo, nej», sade mr Barkis.

»Blev inte hälsningen riktigt framförd?»

»Hälsningen blev kanske riktigt framförd», sade mr Barkis, »men därmed slutade det också.»

Som jag icke förstod vad han menade, upprepade jag frågande:

»Slutade det, mr Barkis?»

»Det blev ingenting vidare utav det», förklarade han med en sidoblick på mig. »Det kom inte något svar.»

»Ni väntade således ett svar, mr Barkis?» frågade jag och gjorde stora ögon, ty nu gick ett ljus upp för mig.

»När en person säger att han är villig», sade mr Barkis och vände åter sin blick långsamt emot mig, »är det detsamma som att säga, att den där personen väntar svar.»

»Nå, mr Barkis?»

»Jo», sade mr Barkis och vände åter sina ögon mot hästens öron, »den där personen har sedan dess alltjämt väntat på svar.»

»Har ni sagt henne det, mr Barkis?»

»Ne-ej!» brummade mr Barkis, sedan han betänkt sig ett ögonblick. »Jag tänker inte gå och säga henne det. Jag har inte sagt tio ord till henne. Jag tänker inte gå och säga henne det.»

»Vill ni då att jag ska göra det, mr Barkis?» frågade jag.

»Ni kan säga henne, om ni vill», sade mr Barkis med ännu ett långsamt ögonkast på mig, »att Barkis väntar på svar. Ni kan säga — vad är namnet?»

»Hennes namn?»

»Ja», sade mr Barkis med en nick.

»Peggotty.»

»Dopnamn eller naturliga namn?» sade mr Barkis.

»Å, det är inte hennes dopnamn. Hennes dopnamn är Clara.»

[ 141 ]»Är det ock?» sade mr Barkis.

Han tycktes finna ett outtömligt ämne till eftertanke i denna omständighet och satt under någon tid och funderade och visslade för sig själv.

»Ja», tog han omsider till orda, »ni kan säga: ’Peggotty, Barkis väntar på ett svar.’ Nu säger hon kanske: ’Svar? På vad då?’ och så säger ni: ’På det jag skrev till er.’ ’Vad var det?’ säger hon. ’Barkis är villig’, säger ni.»

Detta utomordentligt listiga förslag beledsagade mr Barkis med en sådan knuff av sin armbåge, att jag fick ett riktigt stygn i sidan. Därpå satt han och lutade sig fram över sin häst som vanligt och vidrörde icke saken vidare, med undantag av att han en halvtimme senare tog en bit krita upp ur sin ficka och skrev »Clara Peggoty» inuti vagnskuren — tydligen såsom en enskild anteckning till minnes.

Ack, vilken sällsam känsla det var att resa hem, då det icke var något hem, och att märka, att varje föremål, som mina ögon föllo på, erinrade mig om det gamla, glada hemmet, som liknade en dröm, vilken jag aldrig kunde drömma om igen! Dessa dagar, då min mor och jag och Peggotty voro allt för varandra och det icke fanns någon som trädde emellan oss, framstodo så sorgligt för mig under vägen, att jag icke vet om jag var glad över att komma dit — icke vet, om jag icke hellre hade varit därifrån och glömt det i Steerforths sällskap. Men nu var jag på väg dit, och snart var jag vid vårt hus, där de nakna, gamla almarna vredo sina många händer i den grå vinterluften, och bitar av gamla kråkbon fördes bort av vinden.

Formannen satte ned min koffert vid trädgårdsporten och lämnade mig. Jag gick längs gångvägen fram mot huset, seende upp mot fönstren och vid varje steg fruktande att få se mr Murdstone eller miss Murdstone buttert titta ut genom något av dem. Intet ansikte visade sig emellertid, och som jag nu hade kommit fram till byggningen och visste huru jag skulle få upp por[ 142 ]ten utan att knacka på, trädde jag in med sakta och rädda steg.

Gud vet vilka barnsliga minnen som väcktes hos mig, då jag hörde min mors röst i den gamla salen, i det jag satte min fot i förstugan. Hon sjöng med dämpad röst. Jag tyckte att jag måste ha legat i hennes armar och hört henne sjunga så för mig medan jag ännu var ett spätt barn. Melodien var mig obekant och likväl var den så gammal, att den fyllde mitt hjärta ända till randen; den liknade en vän, som kommit tillbaka efter en lång frånvaro.

Till följd av det stilla, tankfulla sätt, varpå min mor gnolade på sin sång, trodde jag att hon var ensam och gick in i salen. Hon satt vid kaminen och hade vid bröstet ett litet barn, vars späda hand hon höll upp mot sin hals. Hennes ögon sågo ned i dess ansikte, och hon satt och sjöng för det. Jag hade så till vida gissat rätt, att hon var allena, som det icke var någon annan hos henne.

Jag tilltalade henne, och hon störtade upp med ett anskri, men då hon fick se mig, kallade hon mig sin kära Davy, sin egen gosse, och gick fram emot mig, knäföll på golvet och kysste mig och lade mitt huvud till sitt bröst vid sidan av den lilla varelse som hade byggt sitt bo där, och förde hans hand upp till mina läppar.

Jag önskar att jag hade dött. Jag önskar att jag hade dött då, med denna känsla i mitt hjärta! Jag skulle då ha varit mera passande för himmelen än jag någonsin sedan varit.

»Han är din bror», sade min mor och smekte mig. »Davy, min vackra gosse! Mitt stackars barn!»

Därpå kysste hon mig flera gånger och slog sin arm kring min hals. Medan hon gjorde detta kom Peggotty in, kastade sig ned på golvet och var under en fjärdedels timme halvtokig av glädje liksom vi.

Det tycktes som om man icke hade väntat mig så snart, emedan formannen hade kommit mycket tidigare än han brukade, och det tycktes som om mr och miss [ 143 ]Murdstone hade gått på ett besök i grannskapet och icke skulle komma tillbaka förrän på kvällen. Jag hade aldrig vågat hoppas något sådant. Jag hade icke trott att vi någonsin vidare skulle få vara ostörda tillsammans, och jag kände mig för ögonblicket till mods, som om de forna dagarna hade återkommit.

Vi åto middag tillsammans framför eldbrasan. Peggotty skulle ha passat upp på oss, men detta ville min mor icke tillåta och förmådde henne att sätta sig ned och äta tillsammans med oss. Jag hade min egen gamla tallrik med den bruna bilden av ett örlogsskepp för fulla segel, vilken Peggotty under hela tiden hade gömt någonstans medan jag varit borta och icke skulle velat slå sönder, sade hon, för hundra pund. Och jag hade min egen lilla mugg med Davy på och min egen gamla gaffel och min egen gamla kniv, som icke ville bita på någonting.

Medan vi sutto till bords, ansåg jag det vara ett lämpligt tillfälle att tala med Peggotty om mr Barkis, men innan jag slutat mitt meddelande, började hon att skratta och kastade förklädet över sitt ansikte.

»Peggotty», sade min mor, »vad är det?»

Peggotty endast skrattade ännu mera och höll förklädet tätt över ansiktet, då min mor försökte att draga bort det, och satt som om hon haft sitt huvud i en påse.

»Vad gör du, din toka?» sade min mor skrattande.

»Å, den galna människan!» utbrast Peggotty. »Han vill gifta sig med mig.»

»Det skulle vara ett mycket gott parti för dig, eller hur?» frågade min mor.

»Å, det vet jag inte», sade Peggotty. »Fråga mig inte. Jag ville inte ha honom, om han också vore av bara guld — och inte vill jag ha någon annan heller.»

»Nå, varför säger du honom inte det då, din tokiga varelse?» sade min mor.

»Säger honom det!» genmälde Peggotty och tittade fram ifrån sitt förkläde. »Han har aldrig sagt ett ord till mig om den saken. Han vet bättre än så. Om han [ 144 ]vore nog djärv att säga ett enda ord till mig, skulle jag slå honom rätt i ansiktet.»

Hennes eget ansikte var rödare än jag någonsin sett det eller något annat ansikte vara, men hon dolde det åter några ögonblick i sänder, då hon fick ett häftigt anfall av skratt, och efter två eller tre sådana fortsatte hon sin middag.

Jag märkte, att ehuru min mor log, då Peggotty såg på henne, blev hon dock mera allvarlig och tankfull. Jag hade genast vid första ögonkastet sett att hon var förändrad. Hennes ansikte var annu mycket täckt, men det såg medtaget och alltför tunt och spätt ut, och hennes hand var så mager och vit, att den nästan såg ut som om den varit genomskinlig. Men utom denna förändring märkte jag en annan, och det var i hennes sätt, som började bli häftigt och oroligt. Slutligen sade hon, i det hon sträckte ut sin hand och vänligt lade den på sin gamla tjänarinnas:

»Kära Peggotty, tänker du verkligen inte gifta dig?»

»Jag, kära fru?» svarade Peggotty och stirrade på henne. »Gud signe er, nej, visst inte!»

»Åtminstone inte ännu?» sade min mor ömt.

»Aldrig!» utbrast Peggotty.

Min mor fattade hennes hand och sade:

»Lämna mig inte, Peggotty. Stanna hos mig. Det ska kanske inte bli för så lång tid. Huru skulle jag bära mig åt utan dig?»

»Jag lämna er, kära fru? Nej, inte för allt i världen och allra minst för att bli hans hustru!» utbrast Peggotty. »Vem har väl satt det där i ert enfaldiga lilla huvud?»

Peggotty hade nämligen för lång tid tillbaka vant sig vid att stundom tala till min mor som till ett barn.

Men min mor svarade icke på annat sätt än att hon tackade henne, och Peggotty fortfor därefter på sitt egendomliga sätt.

»Jag lämna er? Jo, jag tycker just hur jag då skulle se ut. Peggotty gå ifrån er? Jag skulle råda henne att låta bli det! Nej, nej, nej», fortfor Peggotty, skakande [ 145 ]på huvudet och läggande sina armar i kors, »minsann om hon det gör. Inte för att det inte finns somliga kattor som skulle bli glada nog om hon gjorde det, men jag ska inte göra dem till viljes, utan tvärtom göra dem emot. Jag ska stanna hos er till dess jag blir en butter och krank och gammal gumma. Och när jag är alltför döv och halt och blind och oförmögen att tala rent för att duga någonting till, inte ens till att gräla på, så går Jag till min Davy och ber honom taga emot mig.»

»Ja, Peggotty», svarade jag, »och jag ska bli bra glad att få se dig, och du ska bli lika väl mottagen som en drottning.»

»Gud signe ert kära hjärta!» ropade Peggotty. »Jag vet att ni ska göra det!»

Därpå kysste hon mig i förväg, i tacksamt erkännande av min gästfrihet. Därefter dolde hon åter sitt ansikte i förklädet och skrattade ännu en gång åt mr Barkis, och så tog hon upp det lilla barnet ur vaggan och pysslade om det, och så dukade hon av bordet och så kom hon tillbaka in med en annan mössa och med sitt syskrin och alnmåttet och vaxljusbiten, alldeles som förr.

Vi sutto omkring brasan och språkade helt glatt och belåtet. Jag berättade dem vilken sträng skolmästare mr Creakle var, och de beklagade mig mycket. Vidare berättade jag dem vilken älskvärd gosse Steerforth var och hur han beskyddade mig, och Peggotty sade, att hon skulle vilja gå ett tjog mil för att få se honom. Då det lilla barnet vaknade, tog jag det i mina armar och vyssjade det kärleksfullt. Då det åter somnade, smög jag till min mors sida enligt min gamla, nu så länge avbrutna vana och satt med mina armar kring hennes liv och min lilla röda kind mot hennes axel och kände åter hur hennes vackra hår föll ned över mig — som en änglavinge, minns jag att jag tänkte — och var i högsta grad lycklig.

Medan jag satt så och såg in i elden och såg alla möjliga bilder i de glödande kolen, föreföll det mig nästan som om jag aldrig hade varit borta, som om mr [ 146 ]och miss Murdstone voro sådana bilder och skulle försvinna då elden brann ned, och att det icke fanns någonting verkligt uti allt vad jag mindes, utom min mor, Peggotty och jag själv.

Peggotty satt och stoppade på en strumpa så länge hon kunde se och satt därefter med den dragen utanpå vänstra handen, som om den varit en handske, och med stoppnålen i den högra, färdig att åter börja att stoppa så ofta lågan blossade upp.

Jag kan sannerligen icke begripa vilkas strumpor det kunde ha varit som Peggotty ständigt stoppade, eller varifrån ett sådant förråd av trasiga strumpor beständigt kom. Alltifrån min tidigaste barndom tyckes hon mig ständigt sysselsatt med detta slags handarbete och aldrig med något annat.

»Jag skulle just vilja veta», sade Peggotty, som stundom greps av ett anfall av undran rörande något högst oväntat ämne, »vad som blivit av Davys grandtant?»

»Herregud, Peggotty», sade min mor, i det hon ryckte upp sig ur ett drömmeri, »så tokigt du kan tala!»

»Ja, men jag undrar det verkligen», sade Peggotty.

»Vad kan väl ha satt en sådan person i ditt huvud?» frågade min mor. »Är det då ingen annan i världen som du kunde tänka på?»

»Jag vet inte hur det kommer sig», sade Peggotty, såframt det inte kommer sig av att jag är enfaldig, men mitt huvud har aldrig kunnat välja sitt folk. De komma och gå, och de komma inte och gå inte, alldeles som de själva behaga. Jag undrar just vad som blivit av henne?»

»Så löjlig du är, Peggotty!» genmälde min mor. »Man skulle nästan kunna tro att du önskade ett nytt besök av henne.»

»Gud bevars för det!» utbrast Peggotty.

»Nå, så tala då inte om sådana där obehagliga saker, så är du snäll», sade min mor. »Miss Betsey bor förmodligen på sitt landställe vid havskusten och stannar där. I alla händelser kommer hon inte vidare att vara oss till besvär.»

[ 147 ]»Nej», sade Peggotty, »det är visst inte troligt, men jag skulle ändå bra gärna vilja veta om hon tänker lämna någonting efter sig åt lilla Davy, då hon en gång lägger sig att dö.»

»Herregud, Peggotty», svarade min mor, »du vet ju själv huru ond hon blev över att den stackars gossen kom till världen!»

»Jag tror nästan att hon skulle vara färdig att förlåta honom nu», anmärkte Peggotty.

»Varför skulle hon vara färdig att förlåta honom nu?» frågade min mor med en viss skärpa.

»Nu, då han fått en bror, menar jag», sade Peggotty.

Min mor började nu genast att gråta och undrade huru Peggotty vågade säga någonting sådant.

»Liksom om den stackars oskyldiga lilla varelsen i sin vagga någonsin hade gjort dig eller någon annan något ont, du svartsjuka varelse! Det vore mycket bättre att du gifte dig med mr Barkis, formannen. Varför gör du inte det?»

»Därför att jag skulle göra miss Murdstone ett alltför stort nöje, ifall jag gjorde det», sade Peggotty. »Ett sådant elakt sinne du har, Peggotty!» svarade min mor. »Du är så svartsjuk på miss Murdstone som det är möjligt för en löjlig varelse att vara. Jag förmodar att du själv vill ha nycklarna om hand och taga fram allting! Det skulle inte förvåna mig, om du gjorde det. Du vet likväl att hon bara gör det av vänlighet och i de bästa avsikter! Du vet att hon gör det, Peggotty — du vet det mycket väl.»

Peggotty mumlade någonting, som lät ungefär som »åt fanders med de bästa avsikterna!» och någonting annat, som lät ungefär som det vore alldeles för mycket av de där bästa avsikterna.

»Jag vet vad du menar, du elaka människa!» sade min mor. »Jag förstår dig mycket väl, Peggotty. Du vet att jag gör det, och det förvånar mig att du inte rodnar ända över öronen. Men en sak i sänder. Miss Murdstone är nu saken, och du ska inte slippa undan den. Har du inte hört henne säga mångfaldiga gånger, [ 148 ]att hon tycker att jag är alltför tanklös och alltför — för —»

»Vacker», föreslog Peggotty.

»Nå ja», genmälde min mor halvt skrattande, »om hon är nog enfaldig att säga så, kan jag väl rå för det?»

»Det har ingen heller någonsin sagt», sade Peggotty.

»Nej, jag vill hoppas det!» svarade min mor. »Har du inte hört henne säga mångfaldiga gånger, att det är därför som hon vill bespara mig en hel hop bestyr, för vilka hon inte tycker mig passa och som jag inte heller vet om jag duger till, och är hon inte uppe både bittida och sent och ständigt i rörelse, både i källare och skafferier och jag vet inte var, något som väl ändå inte kan vara så särdeles behagligt — och vill du låta påskina, att detta inte är ett slags uppoffring?»

»Jag låter inte påskina någonting alls», sade Peggotty.

»Jo, det gör du, Peggotty», svarade min mor. »Du gör ingenting annat, med undantag av dina sysslor. Du kommer alltid med dina anspelningar. Du riktigt njuter av dem, och när du talar om mr Murdstones goda avsikter…»

»Jag har aldrig talat om dem», sade Peggotty.

»Nej, Peggotty», fortfor min mor, »men du anspelar på dem. Det var det jag nyss sade. Det är det värsta hos dig. Du ska beständigt komma med anspelningar. Jag sade alldeles nyss, att jag förstår dig, och det gör jag också, som du ser. När du talar om mr Murdstones goda avsikter och låtsar som om du ringaktade dem (ty jag tror inte att du gör det i ditt hjärta, Peggotty), så måste du vara lika övertygad som jag om hur goda de äro och att de äro drivfjädern till alla hans handlingar. Om han också kan tyckas ha varit något sträng mot en viss person, Peggotty — du förstår, och jag är säker om att Davy också förstår, att jag inte syftar på någon här närvarande — är det bara därför att han är övertygad att det är till den personens bästa. Han håller naturligtvis av en viss person för min skull och handlar bara till nytta för en viss person. Han kan bedöma detta [ 149 ]bättre än jag, ty jag vet mycket väl, att jag är en stackars svag, barnslig kvinna, medan han är en fast och allvarlig man. Och han gör sig», fortfor min mor, medan de tårar, som hennes kärleksfulla natur hade framkallat, smögo sig nedför hennes kinder, »han gör sig mycket besvär med mig, och jag borde vara honom mycket tacksam och undergiven även i mina tankar, och om jag inte är det, Peggotty, så är jag ond på mig själv och fördömer mig själv och misströstar om mitt hjärta och vet inte vad jag ska göra.»

Peggotty satt med sin haka mot strumpfoten och såg tyst in i elden.

»Men, Peggotty», sade min mor och bytte om ton, »låt oss inte vara oense, ty det skulle jag inte kunna uthärda. Du är min uppriktiga vän, det vet jag, såvida jag har någon sådan här i världen. Då jag kallar dig löjlig eller plågsam eller någonting i den vägen, Peggotty, så menar jag intet annat därmed, än att du är och ständigt har varit min uppriktiga vän alltifrån den första aftonen då mr Copperfield förde mig hit och du kom ut i porten för att taga emot mig.»

Peggotty var icke sen att svara och bekräftade vänskapen genom att giva mig en av sina bästa kramningar. Jag tror att jag redan då uppfattade en och annan glimt av detta samtals verkliga betydelse, men nu är jag viss om att den goda varelsen endast bragte det i gång och deltog i det för att min mor skulle uppmuntra sig med det lilla försvarstal hon hade hållit. Planen lyckades även fullkomligt, ty jag kommer ihåg, att min mor tycktes vara lättare om hjärtat under återstoden av aftonen och att Peggotty observerade henne mindre.

Då vi hade druckit te och askan hade blivit upplagd och ljusen putsade, läste jag ett kapitel ur krokodilboken för Peggotty till minne av forna dagar — hon tog upp den ur sin ficka, och jag vet inte huruvida hon hade gömt den där alltsedan dess — och därefter talade vi om Salem House, vilket åter bragte mig tillbaka till Steerforth, som var mitt förnämsta samtalsämne. Vi [ 150 ]voro mycket lyckliga, och denna afton, som var den sista i sitt slag och bestämd att avsluta denna del av mitt liv, skall aldrig gå ur mitt minne.

Klockan var nära tio innan vi hörde ljudet av vagnshjul. Vi reste oss nu allesamman upp, och min mor sade hastigt, att som mr och miss Murdstone inte kunde tåla att barn voro så länge uppe, var det kanske bäst att jag gick till sängs. Jag kysste henne och gick strax uppför trappan med mitt ljus, innan de kommo in. Medan jag gick upp till mitt sovrum, där jag hade varit inspärrad, förekom det min barnsliga inbillning som om de förde ett kallt luftdrag med sig in i huset, som blåste bort den gamla förtroliga känslan likt en fjäder.

Det var långt ifrån behagligt för mig att gå ned till frukosten på morgonen, eftersom jag icke en enda gång hade sett mr Murdstone alltsedan den dagen då jag begick min minnesvärda förseelse. Men eftersom det nu en gång måste ske, så gick jag ned i salen, sedan jag stannat två eller tre gånger på halva vägen och lika många gånger sprungit på tåspetsarna tillbaka till mitt rum.

Han stod med ryggen åt kaminen, medan miss Murdstone var sysselsatt med att tillaga teet. Han såg skarpt på mig då jag trädde in, men gjorde icke något slags tecken till igenkännande.

Efter ett ögonblicks förvirring gick jag fram till honom och sade:

»Jag ber er om förlåtelse, sir. Jag är mycket ledsen över vad jag gjort och hoppas att ni måtte förlåta mig.»

»Det gläder mig att höra att du är ledsen, David», svarade han.

Den hand, han räckte mig, var densamma som jag hade bitit. Jag kunde icke låta bli att låta mina ögon för en sekund vila på en röd fläck på den, men denna var icke på långt när så röd som jag blev, då jag märkte det hotande uttrycket i hans ansikte.

»Huru står det till, madame?» sade jag till miss Murdstone.

»Å, Gud bevare mig!» suckade miss Murdstone, i det [ 151 ]hon i stället för handen räckte mig skeden, med vilken hon hämtade upp teet. »Hur länge räcker skollovet?»

»Fyra veckor.»

»Från när?»

»Från i dag.»

»Nå», sade miss Murdstone, »då plånar jag ut en dag.»

Hon höll på detta sätt ett slags almanack över tiden för skollovet och plånade noggrant på detta sätt ut en dag varje morgon. Hon gjorde detta på ett buttert sätt, ända till dess hon kom till tio, men när hon väl hade kommit över de enkla talen, blev hon mera förhoppningsfull och, då tiden skred framåt, till och med glad och skämtsam.

Det var på själva den första dagen som jag var nog olycklig att bringa henne, som annars i allmänhet icke var utsatt för en sådan svaghet, uti ett tillstånd av den häftigaste förskräckelse. Jag kom ned i salen, där hon och min mor sutto, och som det lilla barnet (som endast var några få veckor gammalt) låg i min mors knä, tog jag det mycket försiktigt i mina armar, men i detsamma gav miss Murdstone till ett sådant anskri att jag så när hade tappat det.

»Bästa Jane!» utbrast min mor.

»Gud i himmelen Clara, ser du?» ropade miss Murdstone.

»Ser vad, bästa Jane?» sade min mor. »Var?»

»Han har ju tagit det!» skrek miss Murdstone. »Pojken har tagit barnet!»

Hon var alldeles förlamad av skräck, men samlade likväl sina krafter så mycket att hon kunde rusa emot mig och taga barnet ur mina armar. Men därefter blev hon så matt och så illamående, att man måste giva henne litet körsbärsbrännvin. Sedan hon åter hade hämtat sig, förbjöd hon mig högtidligt att under vilken förevändning som helst någonsin mera röra vid min bror, och min stackars mor, som jag kunde se hyste en helt annan önskan, bekräftade helt ödmjukt förbudet genom att säga:

[ 152 ]»Det har du utan tvivel rätt uti, bästa Jane.»

Vid ett annat tillfälle, då vi tre voro församlade, blev samma kära lilla barn — det var mig verkligen kärt för min mors skull — en oskyldig orsak till att miss Murdstone blev i hög grad uppbragt. Min mor, som hade betraktat det lilla barnets ögon, medan det låg i hennes knä, sade: »Kom hit, Davy!» och betraktade mina.

Jag såg miss Murdstone lägga ifrån sig sina stålpärlor.

»Ja, det må jag säga», sade min mor milt, »att de äro precis lika. Jag förmodar att det är mina ögon. Jag tror att de ha samma färg som mina, men underbart lika äro de.»

»Vad talar du om, Clara?» frågade miss Murdstone.

»Bästa Jane», sade min mor litet förskräckt över den barska ton med vilken frågan framställdes, »jag tycker att lillens och Davys ögon äro alldeles lika.»

»Clara!» sade miss Murdstone och reste sig förtörnad upp från sin plats, »ibland är du då en riktigt enfaldig varelse.»

»Bästa Jane!» invände min mor.

»En riktigt enfaldig varelse», sade miss Murdstone. »Vilken annan skulle väl kunna jämföra min brors barn med din pojke? De likna inte alls varandra. De äro fullkomligt olika i alla avseenden, och jag hoppas att de ständigt skola fortfara att vara det. Jag vill inte sitta här och höra på sådana där jämförelser.»

Med dessa ord vandrade hon ut och slog dörren hårt igen efter sig.

Kort sagt, jag var icke miss Murdstones gunstling. Kort sagt, jag var ingen människas gunstling, icke ens min egen, ty de, som höllo av mig, tordes icke visa det, och de, som icke höllo av mig, visade det så tydligt, att jag hade ett pinsamt medvetande om att jag ständigt måste förefalla tafatt, tölpaktig och dum.

Jag kände att jag besvärade dem lika mycket som de besvärade mig. Kom jag in i salen, där de voro, och de talade med varandra, och min mor såg glad ut, smög sig ett oroligt moln över hennes ansikte från det ögonblick [ 153 ]då jag trädde in. Var mr Murdstone vid sitt bästa lynne, fördärvade jag det för honom, och var miss Murdstone vid sitt värsta, så förvärrade jag det ännu ytterligare. Jag hade tillräcklig uppfattning för att inse att min mor alltid var offret, att hon var rädd för att tala till mig eller för att vara vänlig emot mig för att icke förtörna dem genom det sätt varpå hon gjorde detta och sedan få sig en skrapa, att hon ständigt fruktade, icke blott att hon själv skulle förtörna, utan även att jag skulle göra det, och att hon oroligt observerade deras blickar, om jag bara så mycket som rörde mig. Jag beslöt därför att så mycket som möjligt hålla mig borta ifrån dem, och mången vinterafton hörde jag kyrkklockan slå sina timslag, medan jag satt i mitt otrevliga lilla sovrum, insvept i min lilla överrock, och läste i en bok.

Om aftnarna gick jag stundom ned i köket och satte mig hos Peggotty. Där kände jag mig väl till mods och var icke rädd för att visa mig sådan jag var. Men ingendera av dessa utvägar gillades i salen. Den där rådande lusten att plåga och pina gjorde ett slut på dem båda. Jag ansågs ännu alltjämt vara nödvändig för min mors härdande, och i egenskap av en bland hennes prövostenar kunde jag icke tillåtas att få vara frånvarande.

»David», sade mr Murdstone en dag efter middagen, då jag som vanligt ämnade avlägsna mig, »det gör mig ont att se att du är så sur och butter av dig.»

»Han är så tvär som en björn!» sade miss Murdstone.

Jag stannade och hängde med huvudet.

»Ett buttert och styvsint sinne är det värsta av alla lynnen», sade mr Murdstone.

»Och gossens är det värsta av alla sådana lynnen som jag någonsin sett», anmärkte hans syster. »Jag tycker, min bästa Clara, att även du själv måste märka det.»

»Ursäkta, bästa Jane», sade min mor, »men är du riktigt säker om att — jag vet att du ursäktar mig, bästa Jane — att du förstår Davy?»

»Jag skulle blygas över mig själv, Clara», svarade [ 154 ]miss Murdstone, »ifall jag inte förstod mig på den pojken eller på pojkar i allmänhet. Jag ger mig inte ut för att ha någon djup blick, men jag påstår mig äga vanligt, sunt människoförstånd.»

»Utan tvivel, bästa Jane», svarade min mor, »du har ett mycket klart förstånd…»

»Å, nej, bevars! Säg för all del inte det, Clara!» inföll miss Murdstone i vred ton.

»Jo, det är jag övertygad om», fortfor min mor, »och envar vet det. Jag har själv så mycken nytta av det på många sätt — eller borde åtminstone ha det — att ingen kan vara mera övertygad därom än jag, och därför talar jag med stort misstroende till mitt eget omdöme, bästa Jane, det försäkrar jag dig.»

Låt oss säga att jag inte förstår pojken, Clara», inföll miss Murdstone, i det hon ordnade de små bojorna kring sin handled. »Vi ska med din tillåtelse komma överens om att jag alls inte förstår mig på honom. Han är alltför djup för mig. Men min brors skarpsinne torde väl ändå möjligen sätta honom i stånd att ha någon insikt i hans karaktär, och jag tror att min bror ämnade yttra sig i detta ämne, då vi — på ett inte särdeles passande sätt — föllo honom i talet.»

»Jag menar, Clara», sade mr Murdstone med dämpad, allvarlig röst, »att det gives bättre och mera opartiska domare i denna fråga än du.»

»Edvard», sade min mor blygt, »du är en vida bättre domare i alla möjliga frågor än jag tilltror mig vara. Det är både du och Jane. Jag sade endast…»

»Du sade endast någonting svagt och obetänkt», svarade han. »Akta dig för att göra det oftare, bästa Clara, och giv akt på dig själv.»

Min mors läppar rörde sig, som om hon svarade: »Ja, bäste Edvard», men hon sade ingenting högt.

»Jag yttrade, att det gjorde mig ont att se, David», sade mr Murdstone, i det han stelt vände sitt huvud och sina ögon emot mig, »att du har ett surt och buttert lynne. Detta är ett fel som jag inte kan låta utveckla sig inför mina ögon, utan att jag måste söka att av[ 155 ]hjälpa det. Du måste därför anstränga dig för att ändra det, och vi skola hjälpa dig därmed.»

»Jag ber om ursäkt, sir», stammade jag, »jag har aldrig velat vara så där sedan jag kom hem.»

»Tag inte din tillflykt till en osanning, min gunstig junker», svarade han så häftigt, att jag såg min mor ofrivilligt sträcka ut sin skälvande hand, liksom för att medla oss emellan. »Du har i din tjurighet dragit dig undan till ditt rum, där du uppehållit dig, i stället för att du borde ha varit närvarande här. Jag säger dig nu en gång för alla, att du ska' uppehålla dig här och inte där. Vidare får jag säga dig att jag fordrar att du lyder vad jag säger dig. Du känner mig, David. Jag vill ha det så.»

Miss Murdstone skrattade ett litet hest skratt.

»Jag fordrar ett aktningsfullt, villigt och vänligt uppförande mot mig själv, Jane Murdstone och din mor», fortfor han. »Jag tål inte att ett barn efter sitt tycke ska sky detta rum. Sätt dig ned.»

Han befallde mig som om jag varit en hund, och jag lydde på samma sätt.

»Ännu en sak», sade han. »Jag märker att du är fallen för att söka lågt och simpelt sällskap. Du får inte sällskapa med tjänstfolket. Köket ska inte förbättra dig i de många avseenden, i vilka du behöver förbättring. Om den där kvinnan, som sätter upp dig, säger jag ingenting, eftersom du, Clara», här vände han sig med lägre röst till min mor, »på grund av gammal bekantskap och lång vana har en svaghet för henne, som du ännu inte övervunnit.»

»Ja, det är en högst oförklarlig förblindelse!» utbrast miss Murdstone.

»Jag säger bara», fortfor han, vänd till mig, »att jag ogillar att du föredrager ett sällskap sådant som Peggotty, och att det måste bli ett slut därpå. Nu vet du min tanke, David, och du vet även vad följden kommer att bli, ifall du inte visar mig en punktlig lydnad.»

Ja, jag visste det — bättre måhända än han själv [ 156 ]trodde, såvitt saken rörde min stackars mor — och jag lydde honom punktligt. Jag drog mig icke vidare undan till mitt rum, jag tog icke vidare min tillflykt ut till Peggotty, utan satt dag ut och dag in trött och utledsen i salen och längtade att det skulle bli kväll och sängdags.

Vilket pinsamt tvång för mig att sitta i samma ställning den ena timmen efter den andra och vara rädd att röra en hand eller fot, för att icke miss Murdstone skulle beklaga sig över min orolighet, vilket hon gjorde vid den ringaste anledning, frukta för att röra mina ögon, för att de icke skulle möta någon missnöjd eller forskande blick, vilken i min sökte en ny anledning till klagomål! Hur olidligt tråkigt och enformigt det var, att sitta och lyssna till klockans knäppning, att betrakta miss Murdstones små stålpärlor, medan hon drog dem på tråden, att fråga mig själv, om hon någonsin skulle bli gift, och om detta skedde, med vilken olycklig man, att räkna rutorna i kaminfrisen eller låta mina ögon förirra sig upp till taket, längs krokarna och krumelurerna på tapeterna!

Huru många ensliga promenader företog jag icke i det ruskiga vintervädret utåt smutsiga häckvägar, överallt bärande med mig den där salen, med mr och miss Murdstone i — en oerhörd börda, som jag var tvungen att bära, en mara, från vilken det var mig omöjligt att befria mig, en tyngd, som låg förkrossande på mitt förstånd och nedtyngde det!

Vilka måltider höll jag icke under tystnad och förlägenhet och ständigt med en känsla av att det var en kniv och gaffel för mycket, och att dessa voro mina, en stol för mycket, och att den var min, en person för mycket, och att denne var jag!

Vilka aftnar, då ljusen kommo in och jag skulle taga mig någonting för, men, då jag icke vågade att läsa någon intressant bok, satt och svettades över någon torr och trögläst räknebok, då tabellerna över mått, mål och vikt satte sig själva på noter till melodier sådana som [ 157 ]»Rule Britannia» eller »Bort med all sorg!» och icke ville stå stilla för att låta sig läras, utan ständigt ville träda min mormors stoppnål genom mitt arma huvud, in genom det ena ögat och ut genom det andra!

Huru jag gäspade och lurade till, trots all min ansträngning att hålla mig vaken, och hur ofta jag for upp ur en stulen slummer! Då jag någon gång gjorde någon liten anmärkning, fick jag aldrig något svar; jag tyckte mig vara ett slags tomrum, vilket alla förbisågo, men som dock var alla i vägen, och det var mig en verklig lättnad, då miss Murdstone med glädje hälsade det första nioslaget om aftonen och befallde mig att gå och lägga mig.

Så smög sig skollovet långsamt framåt, till dess den morgon kom, då miss Murdstone sade: »nu plånar jag ut den sista dagen!» och gav mig den sista tekoppen under min fritid.

Jag var icke ledsen över att jag skulle resa min väg. Jag hade försjunkit i ett slött tillstånd, men piggade likväl något litet upp mig igen, vid tanken på Steerforth, ehuru mr Creakle lurade i bakgrunden. Åter höll mr Barkis utanför porten, och åter sade miss Murdstone med varnande röst: »Clara!» då min mor böjde sig ned över mig för att säga mig farväl.

Jag kysste henne och min lilla bror och var mycket sorgsen i detta ögonblick, men jag var icke sorgsen över att jag skulle bort därifrån, ty svalget och skilsmässan hade varje dag varit befintliga emellan oss. Det är icke heller så mycket den omfamning, hon gav mig, som lever i mitt minne, ehuru denna var så varm den kunde vara, som icke snarare det som följde efter omfamningen.

Jag satt på formannens vagn, då jag hörde henne ropa på mig. Jag vände mig om, och hon stod allena vid trädgårdsporten, hållande det späda barnet upp i sina armar för att jag skulle se det. Det var kallt och lugnt väder, och icke ett hår på hennes huvud eller ett [ 158 ]veck i hennes klänning rörde sig, och hon såg oavvänt på mig, hållande upp sitt barn.

Så försvann hon ur min åsyn. Sådan såg jag henne efteråt under min sömn i skolan — sittande tyst vid min säng, betraktande mig med samma spända uttryck i sitt ansikte och hållande upp det lilla barnet i sina armar.