David Copperfield/Del I/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag börjar att leva på egen hand, men tycker icke om det
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Som mitt tycke för livet på egen hand icke blir större, fattar jag ett stort beslut
Följden av mitt beslut  →


[ 220 ]

TOLFTE KAPITLET.
Som mitt tycke för livet på egen hand icke blir större, fattar jag ett stort beslut.

Mr Micawbers petition om att bli försatt på fri fot kom slutligen före, och denne gentleman blev till min stora glädje lössläppt på grund av den förutnämnda parlamentsakten. Han kreditorer voro icke oförsonliga, och mrs Micawber berättade mig, att själva den hämndlystne skomakaren hade inför rätten förklarat, att han icke hyste något groll till honom, men att han gärna ville ha betalt, då någon var skyldig honom penningar, och detta, hade han sagt, trodde han ligga i människonaturen.

Då mr Micawbers sak var avgjord, återvände han till Kings Bench, emedan några avgifter skulle erläggas och vissa formaliteter iakttagas, innan han helt och hållet kunde komma på fri fot. Klubben mottog honom med hänryckning och gjorde samma afton en musikalisk tillställning till hans ära, medan mrs Micawber och jag smorde oss med en lammstek för oss själva, omgivna av den sovande familjen.

Vid ett tillfälle sådant som detta, master Copperfield», sade mrs Micawber, »vill jag be er tömma ännu ett glas flip»[1] — vi hade nämligen redan förtärt litet sådant — »till min pappas och mammas minne.»

»Äro de döda, madame?» frågade jag sedan jag druckit skålen i ett vinglas.

»Min mamma lämnade detta livet», sade mrs Micawber, »innan mr Micawbers förlägenheter började eller åtminstone innan de började att bli tryckande. Min [ 221 ]pappa levde för att åtskilliga gånger gå i borgen för mr Micawber och avled sedan, saknad av en talrik krets»

Mrs Micawber skakade på huvudet och fällde en from tår på den tvilling, som händelsevis var till hands.

Som jag knappast kunde hoppas på ett mera gynnsamt tillfälle till att göra en fråga, som låg mig mycket om hjärtat, sade jag:

»Törs jag fråga, vad ni, min fru, och mr Micawber ämna göra nu, då mr Micawber överstått sina förlägenheter och är på fri fot? Ha ni ännu fattat något beslut i det avseendet?»

»Min familj», sade mrs Micawber, som alltid uttalade dessa två ord med en förnäm min, ehuru jag aldrig kunde komma underfund med vilka som innefattades under denna benämning, »min familj är av den åsikt, att mr Micawber bör lämna London och använda sina talanger ute på landet. Mr Micawber är en man med stora talanger, master Copperfield.»

Jag sade, att jag var övertygad därom.

»Med stora talanger», upprepade mrs Micawber. »Min familj är av den åsikt, att det med en smula inflytande torde kunna göras något i tullfacket för en man med hans skicklighet. Som min familjs inflytande endast är lokalt, är det dess önskan, att mr Micawber ska begiva sig till Plymouth. De anse det alldeles nödvändigt att han befinner sig på platsen.»

»För att vara till hands?» förmodade jag.

»Alldeles riktigt», genmälde mrs Micawber. »För att vara till hands, ifall någonting skulle låta höra av sig.»

»Reser ni med, madame?»

Dagens händelser i förening med tvillingarna, om icke med flipen, hade gjort mrs Micawber hysterisk, och hon fällde tårar, då hon svarade:

»Jag ska aldrig överge mr Micawber. Om också mr Micawber till en början dolt sina förlägenheter för mig, torde dock hans sangviniska temperament ha fått honom att hoppas att han skulle kunna reda sig utur dem. Pärlhalsbandet och armbanden, som jag ärvde av mamma, ha blivit disponerade för halva värdet, och ko[ 222 ]rallsmycket, som pappa skänkte mig i brudgåva, har rent av blivit bortslumpat för ingenting. Men jag ska aldrig överge mr Micawber. Nej!» utbrast mrs Micawber, ännu mera rörd än förut, »jag ska aldrig göra det! Det tjänar ingenting till att be mig därom!»

Jag blev helt underlig till mods — alldeles som om mrs Micawber hade trott att jag bett henne göra någonting sådant! — och satt och betraktade henne med oroliga blickar.

»Mr Micawber har sina fel. Jag nekar inte till att han är obetänksam. Jag nekar inte till att han lämnat mig i okunnighet om sina resurser och förpliktelser», fortfor hon och stirrade på väggen, »men jag ska aldrig överge mr Micawber!»

Som mrs Micawber nu hade höjt sin röst rent av till ett skrik, blev jag så förskräckt, att jag sprang till klubbrummet och störde mr Micawber mitt under det han sätt och presiderade vid ett långt bord och ledde kören till visan:

»Hej hopp, Dobbin,
hej ho, Dobbin!
hej hopp, Dobbin,
hej hopp och hej ho-o-o!»

med den underrättelse, att mrs Micawber befann sig i ett oroväckande tillstånd, varpå han ögonblickligen utbrast i tårar och avlägsnade sig med mig med västfickorna fulla av huvudena och stjärtarna på en hop räkor, i vilkas njutande han hade deltagit.

»Emma, min ängel!» ropade mr Micawber, i det han kom inspringande i rummet, »hur står det till?»

»Jag ska aldrig överge dig, Micawber!» utropade hon.

»Mitt ljuva liv!» sade mr Micawber och slöt henne i sina armar. »Det vet jag mycket väl!»

»Han är mina barns far! Han är fadern till mina tvillingar! Han är mitt hjärtas make!» ropade mrs Micawber, kämpande med sin rörelse, »och jag — ska — aldrig — överge mr Micawber!»

[ 223 ]Mr Micawber blev så djupt rörd av detta prov på hennes ömhet (vad mig beträffar, så var jag upplöst i tårar), att han lidelsefullt lutade sig över henne och bad henne se upp och vara lugn. Men ju mera han bad mrs Micawber att se upp, desto mera fäste hon sina ögon på ingenting, och ju mera han bad henne lugna sig, ju mindre gjorde hon det. I följd härav blev mr Micawber snart så överväldigad, att han blandade sina tårar med hennes och mina och slutligen bad mig vara god och sätta mig på en stol ute i trappan, medan han lade henne i säng. Jag ville nu taga avsked av honom för natten, men han ville icke låta mig göra det förrän klockan ringde till tecken att de främmande skulle avlägsna sig. Jag satte mig därför vid ett trappfönster och väntade till dess han kom ut med en stol och höll mig sällskap.

»Huru mår mrs Micawber nu, sir?» sade jag.

»Mycket klent», sade mr Micawber och skakade på huvudet — »reaktion! Ack, detta har varit en förfärlig dag! Vi stå allena nu — vi ha förlorat allt!»

Mr Micawber tryckte min hand, suckade och brast därefter i tårar. Jag var mycket rörd och på samma gång sviken i min väntan, ty jag hade trott att vi skulle komma att bli mycket glada vid detta lyckliga och länge efterlängtade tillfälle. Men mr och mrs Micawber voro förmodligen så vana vid sina gamla förlägenheter, att de ansågo sig totalt förlorade, då de sågo sig befriade från dem. Hela deras själsspänstighet var försvunnen, och jag hade aldrig sett dem hälften så olyckliga som denna afton, så att jag, då klockan ringde och mr Micawber följde mig till vaktstugan och där skildes ifrån mig med en välsignelse, kände mig helt rädd för att lämna honom, eftersom han var så outsägligt olycklig.

Men trots all den förvirring och nedslagenhet, varuti vi, så oväntat för mig, hade blivit försatta, såg jag dock tydligt, att mr och mrs Micawber och deras familj skulle lämna London och att en skilsmässa oss emellan var nära för handen. Det var under min vandring hem denna kväll och under de sömnlösa timmar jag därefter till[ 224 ]bragte i min säng, som den tanken först trängde sig på mig — fastän jag icke vet huru den kom in i mitt huvud — vilken sedermera mognade till ett fast beslut.

Jag hade blivit så van vid Micawbers, hade varit så förtrolig med dem i deras nöd och var så totalt utan alla andra vänner än de, att utsikten att åter behöva söka mig en ny bostad och ännu en gång träda in bland främmande människor syntes mig vara detsamma som att i detta ögonblick på nytt bliva kastad vind för våg i mitt nuvarande liv med den kunskap därom, som erfarenheten hade förskaffat mig. Alla de ömtåliga känslor det sårade så grymt, all den skam och den förtvivlan det höll vid liv i mitt bröst, blevo ännu mera tryckande, då jag tänkte härpå, och jag kom nu till den övertygelsen, att detta liv var outhärdligt.

Att det icke fanns något hopp för mig att slippa ifrån det, såframt jag icke själv befriade mig därifrån, insåg jag ganska väl. Jag hörde sällan något från miss Murdstone och aldrig från mr Murdstone; Jag hade endast erhållit två eller tre paket med nya eller upplappade klädesplagg under mr Quinions adress, och i varje paket hade jag funnit en papperslapp med det innehåll, att J. M. hoppades att D. C. var flitig och helt och hållet ägnade sig åt sina nya plikter, men utan den ringaste antydan om att jag någonsin skulle bli annat än det simpla träldjur, vartill jag allt mer och mer förvandlades.

Redan följande dag, medan mitt sinne ännu var upprört med anledning av det beslut jag hade fattat, erfor jag, att mrs Micawber icke utan skäl hade talat om deras bortresa. De hyste in sig på en vecka i det hus där jag bodde, och efter denna tids förlopp skulle de resa till Plymouth. På eftermiddagen kom mr Micawber själv in på kontoret för att säga mr Quinion, att han måste skiljas ifrån mig samma dag han reste samt för att giva mig det bästa vitsord, vilket jag vet att jag också ganska riktigt förtjänade. Och mr Quinion kallade på utkörsdrängen Tipp, som var gift och hade ett rum att hyra ut, och inkvarterade mig tillsvidare hos [ 225 ]honom — till vår ömsesidiga belåtenhet, såsom han hade allt skäl att tro, ty jag sade ingenting, ehuru mitt beslut nu var fattat.

Jag tillbragte mina aftnar hos mr och mrs Micawber, så länge vi ännu bodde under samma tak, och jag tror att vi höllo mera av varandra för varje dag som gick. Den sista söndagen bjödo de mig till middag, och vi fingo stekt gris med äppelmos samt en pudding. Jag hade den föregående aftonen köpt en skäckig trähäst till avskedspresent åt lilla Wilkins Micawber och en docka åt lilla Emma; dessutom hade jag skänkt en shilling åt »hittebarnet», som nu skulle lämna sin tjänst.

Vi tillbragte en mycket angenäm dag, ehuru vi alla voro i en mycket rörd stämning i anledning av vår instundande skilsmässa.

»Aldrig, master Copperfield», sade mrs Micawber, »ska jag kunna tänka på den tid, då mr Micawber befann sig i förlägenhet, utan att även tänka på er. Ni har ständigt uppfört er på det mest finkänsliga och förbindliga sätt. Ni har aldrig varit en hyresgäst — ni har varit en vän.»

»Min söta vän», sade mr Micawber, »Copperfield» (ty så hade han på sista tiden vant sig att kalla mig) »har ett hjärta, som känner deltagande för hans medmänniskors sorger och bekymmer, då de äro bakom ett moln, och ett huvud till att uppgöra planer och en hand till att — kort sagt, ett allmänt anlag för att avyttra sådana nyttiga saker som kunna undvaras.»

Jag uttryckte min erkänsla för detta lovord och sade, att det gjorde mig ont att vi skulle skiljas så snart.

»Min kära unga vän», sade mr Micawber, »jag är äldre än ni, en man med en viss erfarenhet av livet och — och med en viss erfarenhet, kort sagt, av förlägenheter, i allmänhet taget. För ögonblicket och till dess någonting låter höra av sig (vilket jag kan säga att jag stundligen väntar) kan jag inte ge någonting annat än råd. Men mitt råd förtjänar att följas såtillvida som — kort sagt, som jag själv aldrig följt det och är den» — här hejdade sig mr Micawber, som ända hittills hade [ 226 ]strålat och lett från huvud till fot, rynkade pannan och tillade: »den eländige usling ni nu ser framför er.»

»Kära Micawber!» invände hans hustru.

»Den eländige usling», fortfor mr Micawber, som plötsligt glömde sig och åter började att le, »den eländige usling, som ni här ser framför er. Mitt råd är: gör aldrig i morgon det ni kan göra i dag. Uppskov är en tjuv, som stjäl tid. Grip honom!»

»Min stackars pappas grundsats!» anmärkte mrs Micawber.

»Min söta vän», sade mr Micawber, »din pappa var en mycket bra karl på sitt vis och Gud förbjude att jag skulle söka att nedsätta honom. Jag medger gärna, att vi knappast någonsin skola finna en man vid hans ålder med sådana ben för damasker som hans eller sådana ögon till att läsa det finaste tryck utan glasögon som hans. Men han tillämpade denna grundsats på vårt giftermål, och till följd härav blev det ingånget så mycket i förtid, att jag ännu icke hunnit repa mig efter omkostnaderna därför.»

Mr Micawber såg därvid åt sidan på mrs Micawber och tillade:

»Inte för att jag beklagar det. Alldeles tvärtom, min älskling.»

Därefter var han allvarlig för en minut eller så vid pass.

»Mitt nästa råd känner ni, Copperfield», sade mr Micawber. »Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift nitton pund, nitton shilling och sex pence, resultatet: lycka och välstånd. Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift tjugu pund, en shilling och sex pence, resultatet: fattigdom och elände. Blomman vissnar, blodet förtorkar, dagens Gud går ned över en dyster scen och — kort sagt, ni är för alltid slagen till marken — alldeles som jag!»

För att giva så mycket mera kraft och eftertryck åt sitt exempel tömde nu mr Micawber ett glas punsch med en min av synnerlig belåtenhet och visslade en livlig dansmelodi.

Jag underlät icke att försäkra honom, att jag skulle [ 227 ]bevara dessa levnadsregler i mitt minne, ehuru jag icke behövt göra denna försäkran, eftersom de för ögonblicket gjorde ett synbart intryck på mig. Den följande morgonen träffade jag hela familjen på diligenskontoret och såg med bedrövat hjärta hur de intogo sina platser längst bak utanpå vagnen.

»Master Copperfield», sade mrs Micawber, »Gud välsigne er! Jag ska aldrig kunna glömma allt det här, förstår ni, och jag skulle aldrig vilja göra det, om jag också kunde.»

»Copperfield!» sade mr Micawber, »farväl! All möjlig lycka och välgång! Om jag under de rullande årens lopp kunde komma till den övertygelse, att mitt hårda öde tjänat er till varning, skulle jag känna, att jag inte alldeles förgäves intagit en annan människas plats i tillvaron. I händelse att någonting skulle låta höra av sig (varom jag hyser stora förhoppningar), ska jag känna mig högligen lycklig, om det står i min makt att förbättra edra utsikter för framtiden.»

Då mrs Micawber hade tagit plats utanpå diligensen tillika med barnen och jag stod på gatan och betraktade dem med sorgsna blickar, tror jag, att töcknet skingrades för hennes ögon, så att hon såg vilken liten varelse jag verkligen var. Jag tror så, emedan hon med ett alldeles nytt och moderligt uttryck i sitt ansikte vinkade åt mig att stiga upp och därefter slog sin arm kring min hals och gav mig just en sådan kyss, som hon skulle ha givit sin egen gosse. Jag hann knappast stiga ned igen, innan vagnen satte sig i gång, och kunde knappast se familjen för de näsdukar, varmed de allesammans viftade. Strax därefter voro de försvunna. Hittebarnet och jag blevo ännu några ögonblick stående kvar på gatan och stirrade på varandra; därefter skakade vi varandras händer och sade varandra farväl, hon förmodligen för att återvända till Sankt Lucas' arbetshus, och jag för att begiva mig till mitt tråkiga dagsverke hos Murdstone och Grindbys.

Likväl icke i avsikt att tillbringa många flera tråkiga dagar där. Nej, jag hade beslutat att rymma, att på ett [ 228 ]eller annat sätt begiva mig ut på landet, till den enda anförvant jag hade i världen, och berätta min historia för min tant, miss Betsey.

Jag har redan anmärkt, att jag icke vet hur denna vilda idé rann upp i min hjärna. Men sedan den väl hade kommit in dit, stannade den där och mognade till en föresats, som var så orubblig, att jag aldrig sedan hyst någon orubbligare. Jag är långt ifrån säker på att jag trodde, att något hopp var knutet vid densamma, men jag hade fullt och fast beslutit, att den skulle sättas i verket.

Oupphörligt, hundratals gånger sedan den natt, då denna tanke först hade uppstått hos mig och fördrivit min sömn, hade jag i tankarna genomgått min stackars mors gamla historia om min födelse, vilken det i forna tider hade varit ett av mina största nöjen att höra henne berätta och som jag kunde utantill. Min tant trädde in i och ut ur denna historia såsom en fruktad och förfärlig personlighet, men det fanns dock ett litet drag i hennes beteende, vid vilket jag gärna dröjde och som gav mig en svag skugga av uppmuntran. Jag kunde icke glömma, att det hade förekommit min mor som om hon hade känt henne röra vid hennes vackra hår med en icke omild hand, och ehuru detta kanske icke var annat än en inbillning av min mor och måhända saknade all verklig grund, bildade jag mig dock en liten tavla därav och av min förfärliga tant, som lät sig förmildras av den jungfruliga skönhet, som jag så väl erinrade mig och älskade så högt, vilken gav hela berättelsen en mildare ton. Det är mycket möjligt att denna omständighet i lång tid hade varit dold i min själ och så småningom alstrat mitt beslut.

Som jag icke ens visste var miss Betsey bodde, skrev jag ett långt brev till Peggotty och frågade henne, liksom i förbigående, om hon kom ihåg det, i det jag föregav, att jag hade hört talas om en sådan dam, som bodde på ett ställe, vilket jag nämnde på måfå, och var nyfiken att få veta om det var densamma. I samma brev meddelade jag Peggotty, att jag hade ett särskilt behov av en [ 229 ]halv guiné och att jag, ifall hon ville låna mig den till dess jag kunde återbetala henne den, skulle bli henne mycket förbunden och sedan tala om för henne till vad jag hade behövt den.

Peggottys svar anlände snart och var som vanligt fullt av ömhet och innerlig tillgivenhet. Hon skickade mig den halva guinéen (jag fruktar att det hade kostat henne icke ringa möda att få fram den ur mr Barkis' skrin) och underrättade mig om att miss Betsey bodde nära Dover, men om det var i själva Dover eller i Hythe, Sandgate eller Folkstone, det kunde hon icke säga. Men då en av våra arbetare på min fråga upplyste mig om att alla dessa ställen lågo strax invid varandra, ansåg jag detta tillräckligt för mitt ändamål och beslöt att vid veckans slut begiva mig av på min vandring.

Som jag var en mycket ärlig liten varelse och icke ville vanära det minne jag skulle lämna efter mig hos Murdstone och Grindbys, ansåg jag mig förpliktad att stanna till lördagsafton och, eftersom jag vid min ankomst hade erhållit en veckas lön i förskott, icke infinna mig på kontoret vid den vanliga timmen för att erhålla min veckpenning. Av denna anledning var det som jag hade lånat den halva guinéen för att icke vara utan kontanta medel till betäckande av mina resekostnader. Då nu således lördagsaftonen kom och vi alla stodo i packhuset och väntade på vår betalning och utköraren Tipp, som alltid ville vara den främste, hade gått in på kontoret för att först taga ut sin avlöning, skakade jag hand med Mick Walker, bad honom, då turen kom till honom att lyfta sin veckolön, säga mr Quinion, att jag hade gått för att flytta min koffert till Tipps och skyndade därefter min väg, sedan jag sagt Mjölig Potatis ett sista farväl.

Min koffert stod i min gamla bostad på andra sidan av floden, och på baksidan av ett av våra adresskort, vilka vi spikade på faten, hade jag skrivit följande anvisning, som jag tänkte fästa på den: »Master David, att kvarstå på diligenskontoret i Dover, till dess den [ 230 ]efterfrågas.» Denna adress hade jag i min ficka, färdig att sätta på kofferten, sedan jag hade fått den ur huset, och medan jag gick hem, såg jag mig om efter någon, som kunde hjälpa mig att bära den till diligenskontoret.

På Blackfriars Road stod, strax invid obelisken, en långbent ung man med en mycket liten, tom kärra med en åsna för; på honom fäste jag nu mina ögon i det jag gick förbi, varpå han tilltalade mig med namnet »lilla trindskalle» och hoppades, att jag »skulle känna igen honom, så att jag skulle kunna svära på honom» — förmodligen såsom en hänsyftning på att jag hade stirrat på honom. Jag stannade nu för att försäkra honom, att jag inte hade gjort det av ohövlighet, utan därför att jag gärna ville veta, om han ville åtaga sig ett arbete åt mig.

»Vad för arbete?» frågade den långbente.

»Att flytta en koffert», svarade jag.

»Vad för en koffert?» frågade den långbente.

Jag svarade, att det var min, att den stod i ett hus ett stycke bort vid denna gata och att jag önskade att han skulle köra den till Doverdiligensens kontor mot en betalning av sex pence.

»Kör till då!» sade den långbente och satte sig upp på sin kärra, som icke var annat än ett stort trätråg på hjul, och ramlade av med sådan fart, att det var nätt och jämnt att jag kunde hålla jämna steg med åsnan.

Det låg någonting trotsigt hos denne unge man och i synnerhet i det sätt varpå han tuggade halm under det han talade med mig, vilket jag ej tyckte om, men som affären nu en gång var uppgjord, tog jag honom med mig uppför trapporna till det rum jag nu skulle lämna, och så buro vi ned kofferten och satte den upp på hans kärra. Som jag emellertid icke gärna ville fästa på adresskortet där, för att icke någon av min värds familj skulle komma underfund med vad jag hade i sinnet och hålla mig kvar, sade jag till den unge mannen, att jag gärna skulle se om han ville stanna ett ögonblick, då han kom till muren kring Kings Benchfängelset. Dessa ord hade icke väl gått över mina läppar, förrän [ 231 ]han ramlade i väg, som om min koffert, kärran och åsnan varit lika galna allesammans, och jag var alldeles andlös av att springa och ropa efter honom, till dess jag hann upp honom på det utsatta stället.

Som jag var mycket het och nervös, kom jag att draga upp min halva guiné i detsamma som jag tog upp adresskortet. Jag stoppade den för säkerhets skull i munnen och ehuru mina händer skälvde häftigt, fick jag likväl adresskortet fastsatt till min stora belåtenhet, men i detsamma fick jag en så kraftig örfil av den långbente unge mannen, att jag såg min halva guiné flyga ut ur min mun i hans hand.

»Aha!» sade den unge mannen, i det han med ett ohyggligt grin fattade tag i kragen på min jacka, »det här är någonting för polisen, vasa? Du ämnar kila din väg, vasa? Kom med till polisen, din lilla lymmel, kom med till polisen!»

»Var god och ge mig tillbaka mina pengar», sade jag, mycket uppskrämd, »och låt mig få vara.»

»Kom med till polisen!» sade den unge mannen. »Du ska bevisa inför polisen, att pengarna ä dina.»

»Var beskedlig och ge mig min koffert och mina pengar!» ropade jag och utbrast i tårar.

Den unge mannen svarade ännu alltjämt: »Kom med till polisen!» och drog mig bort emot åsnan på ett våldsamt sätt, som om det funnits någon frändskap mellan detta djur och en polistjänsteman, men därpå ändrade han plötsligt tankar, hoppade upp i kärran, satte sig på min koffert och ramlade av ännu fortare än förut, i det han ropade, att han skulle köra direkt till poliskammaren.

Jag sprang efter honom så fort jag kunde, men var alltför andlös och flämtande för att kunna ropa och skulle för övrigt icke heller ha vågat det, ifall jag kunnat. Med knapp nöd undgick jag minst tjugu gånger att bli överkörd. Än förlorade jag honom ur sikte, än fick jag åter sikte på honom, så försvann han ånyo, så fick jag ett rapp av en piska, så ropade man efter mig, så var jag nere i gatsmutsen, så uppe igen, så sprang [ 232 ]jag rätt i famnen på en karl, så rände jag pannan mot en pump. Slutligen, då jag var alldeles förvirrad av fruktan och hetta och osäker huruvida icke halva London nu höll på att skynda ut för att gripa mig, lät jag den unge mannen fara vart han ville med min koffert och mina pengar och vände, flämtande och gråtande, men utan att stanna, min kosa i riktning åt Greenwich, vilket jag visste ligga på vägen till Dover, medtagande föga mera världsliga ägodelar, på min väg till min tant, miss Betsey, än jag hade fört med mig till världen den afton, då mitt inträde i den hade i så hög grad förargat henne.


  1. Ett slags sjömansdryck, bestående av öl, konjak och socker.