David Copperfield/Del II/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ofog
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Ännu en återblick
Vårt hushåll  →


[ 284 ]

SEXTONDE KAPITLET.
Ännu en återblick.

Låt mig ännu en gång stanna vid ett minnesvärt skede i mitt liv — ännu en gång träda åt sidan och se vålnaderna från dessa dagar draga mig förbi i en dunkel följd, ledsagande min egen skugga.

Veckor, månader, årstider draga förbi. De tyckas vara föga mera än en sommardag och en vinterafton. Än står heden, där jag vandrar med Dora, i full blom och liknar ett fält av strålande guld; än åter ligger ljungen dold i högar under ett täcke av snö. Floden, vid vilken vi vandra, blänker i sommarsolen, krusas av vinterblåsten eller uppfylles av massor av drivis, alltsammans i ett andetag. Snabbare än en flod någonsin runnit ned mot havet, blänker han fram, mörknar och rullar bort.

Icke den ringaste förändring har försiggått i de två små fågellika damernas hus. Uret pickar över kaminen och barometern hänger ute i förstugan. Varken ur eller barometer visar någonsin rätt, men vi tro fromt på dem båda.

Jag har uppnått den lagliga myndighetsåldern; jag har uppnått värdigheten av tjuguett år. Men detta är en värdighet, som kan påtrugas en. Låt mig tänka på vad jag uträttat.

Jag har tämt och kuvat den där vilda stenografiska mystären och skaffar mig en anständig inkomst därmed. Jag njuter ett högt anseende för min skicklighet i allt som hör till denna konst och jag är tillika med elva andra anställd som riksdagsreferent åt en morgontidning. Den ena aftonen efter den andra nedskriver jag förutsägelser, som aldrig slå in, löften som aldrig hållas, förklaringar, som endast åsyfta att förvirra. Jag vadar [ 285 ]i ord. Britannia, den olyckliga kvinnan, står alltid framför mig som en uppsatt fågel, genomstungen härs och tvärs med skrivpennor och bunden till händer och fötter med rött segelgarn. Jag har tittat bakom kulisserna tillräckligt mycket för att känna det politiska livets värde; jag har blivit en verkligt vantrogen i detta avseende och skall aldrig komma att låta omvända mig.

Min käre gamle Traddles har försökt sig på samma bana, men han ligger icke åt det hållet. Han tager sin motgång lätt och erinrar mig om att han alltid ansåg sig själv trög och långsam. Han har en tillfällig anställning vid samma tidning och samlar torra fakta, vilka sedan omskrivas och förskönas av livligare pennor. Han har blivit utnämnd till sakförare och har med beundransvärd flit och självförsakelse hopskrapat ytterligare hundra pund till avgift åt en notarie, på vars kontor han arbetar. En betydlig kvantitet glödgat portvin konsumerades i anledning av hans utnämning, och i betraktande av räkningens storlek skulle jag tro, att Inner Temple måste ha gjort sig en god förtjänst.

Jag har även prövat mina krafter på en annan bana. Med fruktan och bävan har jag ägnat mig åt författareskapet. Jag skrev i största hemlighet en liten obetydlighet och skickade den till en månadsskrift, som tog in den. Sedan denna tid har jag tagit mod till mig och skrivit en hel hop småsaker. Jag får nu ordentligt betalt för dem. Jag står mig i det hela taget rätt bra, och när jag räknar mina inkomster på vänstra handens fingrar, går jag bortom det tredje fingret och stannar vid den mellersta leden på det fjärde.

Vi ha flyttat från Buckingham Street till ett vänligt litet hus i närheten av det jag tog i betraktande, då min entusiasm först kom över mig. Min tant, som med god fördel sålt huset i Dover, kommer emellertid icke att bo hos oss utan skall flytta in i ett ännu mindre hus strax bredvid. Vad förebådar detta? Mitt bröllop? Ja, ganska riktigt!

Ja, jag skall vigas vid Dora. Miss Lavinia och miss Clarissa ha givit sitt bifall, och om någonsin kanariefåg[ 286 ]lar haft bråttom, så var det dessa. Miss Lavinia, som själv åtagit sig uppsikten över min älsklings garderob, klipper oupphörligt mönster av karduspapper och är ständigt av olika tanke med en mycket respektabel ung man med ett långt bylte och ett alumått under armen. En sömmerska, vars bröst ständigt är genomstunget med en påträdd synål, har mat och sängplats i huset och tager, så vitt jag kan se, aldrig av sig sin fingerborg, vare sig hon äter, dricker eller sover. De göra en modedocka av min älskling och skicka ständigt bud på henne för att hon skall prova något. Vi kunna icke vara lyckliga tillsammans i fem minuter på aftonen, utan att någon efterhängsen kvinnovarelse kommer och knackar på dörren och säger: »Ack, miss Dora, skulle ni vilja vara god och komma upp?»

Miss Clarissa och min tant genomströva hela London för att söka upp möbler och bohagsting åt Dora och mig att se på. Det vore vida bättre att de genast köpte sakerna ntan detta ceremoniösa påseende; ty då vi gå ut för att se på ett spiselgaler eller en skänk, får Dora sikte på ett litet kinesiskt hus åt Jip med små klockor på taket och vill hellre ha detta. Och det tager lång tid att vänja Jip vid den nya bostaden, sedan vi köpt den, ty varje gång han skall ut eller in, får han alla de små klockorna att pingla och blir fasligt rädd.

Peggotty kommer till oss för att göra nytta och griper sig genast an. Hennes fack synes bestå uti att göra allting rent om och om igen. Hon skurar allting, som kan skuras, till dess det blänker, likt hennes egen hederliga panna, av den ständiga gnidningen. Och nu är det som jag börjar se hennes ensamme broder vandra genom de mörka gatorna om aftonen och se sig omkring på de förbigåendes ansikten. Vid sådana tillfällen tilltalar jag honom aldrig. Då hans allvarliga gestalt vandrar framåt, vet jag alltför väl vad han söker och vad han fruktar.

Varför ser Traddles så viktig ut, då han denna eftermiddag hälsar på mig i Commons, där jag ännn stundom infinner mig för formens skull, då jag har tid? Min ungdoms gyllene dröm är nära att förverkligas. Jag skall [ 287 ]gå och taga ut tillståndsbevis för ingående av äktenskap.

Det är ett bra litet dokument för att kunna uträtta så mycket och medan det ligger på mitt skrivbord, betraktar Traddles det halvt med beundran och halvt med vördnadsfull bävan. Där stå namnen David Copperfield och Dora Spenlow i det ljuva samband, vari jag av gammalt skådat dem i mina drömmar, och där borta i hörnet skådar den faderliga institutionen, Charta Sigillatakontoret, som alltid är så välvilligt intresserat för det mänskliga livets växlande förhållanden, vänligt ned på vår förening, och där nedkallar ärkebiskopen av Canterbury en välsignelse över oss på pränt och det till så billigt pris som man gärna kan vänta sig.

Icke desto mindre befinner jag mig i en dröm, en oredig, lycksalig, underbar dröm. Jag kan icke tro att allt detta är verklighet, men detta oaktat kan jag icke tro annat än att envar, som går förbi mig på gatan, måste ha ett slags föreställning om att jag skall gifta mig i övermorgon. Ärkebiskopens vikarie känner mig, då jag kommer in för att avlägga eden, och avfärdar mig i en handvändning, som om ett visst hemligt frimureriförstånd rådde oss emellan. Traddles behövs alls icke men följer likväl med, på det att jag vid förekommande fall skall ha någon att åberopa mig på.

»Nästa gång du kommer hit, gamle vän», säger jag till Traddles, »vill jag hoppas att det är i samma ärende, för din egen räkning. Och jag önskar att det inte måtte dröja länge!»

»Tack för dina goda önskningar, min bäste Copperfield», svarade han. »Jag hoppas detsamma. Det är en tillfredsställelse att veta att hon ska vänta på mig hur länge som helst och att hon är den allra sötaste flicka…»

»När ska du taga emot henne vid diligensen?» frågade jag.

»Klockan sju», svarar Traddles med en blick på sin gamla nötta silverklocka — samma klocka ur vilken han en gång, då han var i skolan, tog ur ett hjul för att göra [ 288 ]en vattenkvarn. »Kommer inte miss Wickfield ungefär vid samma tid?»

»Hon kommer litet senare — klockan halv nio.»

»Jag försäkrar dig, min käre gosse», säger Traddles, att jag är nästan lika glad som om jag själv skulle till att gifta mig, då jag tänker på att allt det här fått ett så lyckligt slut. Din stora vänskap och uppmärksamhet att låta Sofi personligen deltaga i denna glada fest och bjuda henne till brudtärna tillsammans med miss Wickfield kräver min varmaste tacksamhet. Jag känner det i djupet av mitt hjärta.»

Jag hör honom och trycker hans hand, och vi språka och promenera och spisa middag och så vidare; men jag tror icke på det. Ingenting synes mig verkligt.

Sofi anländer i rättan tid till Doras tanter. Hon har ett mycket behagligt ansikte — icke regelbundet vackert, men utomordentligt intagande — och är en av de vänligaste, naturligaste, uppriktigaste och älskvärdaste flickor jag någonsin sett. Traddles presenterar henne för oss med mycken stolthet och gnuggar sina händer i goda tio minuter, med vartenda hårstrå stående på tå på hans huvud, då jag borta i ett hörn lyckönskar honom till hans val.

Jag har hämtat Agnes från Canterburydiligensen, och hennes glada och vackra ansikte befinner sig nu för andra gången ibland oss. Agnes tycker mycket om Traddles, och det är en riktig fröjd att se dem mötas och giva akt på hur Traddles strålar av förtjusning, då han rekommenderar den sötaste flicka i världen till hennes bekantskap.

Och likväl tror jag icke på det. Vi ha en härlig afton och äro ytterst lyckliga, men i alla fall tror jag icke på det. Jag kan icke samla mina tankar. Jag kan icke dämpa min sällhet, sedan den kommit. Jag känner mig i ett dimmigt och oordnat tillstånd, som om jag hade stigit upp mycket bittida på morgonen för en eller ett par veckor sedan, utan att sedan dess ha varit i säng. Jag kan icke få klart för mig när gårdagen var. Jag tycker [ 289 ]mig ha burit tillståndsbeviset i min ficka under många månader.

Och då vi den följande dagen allesammans begiva oss åstad för att se på huset — vårt — Doras och mitt hus — är jag alls icke i stånd att betrakta mig såsom dess herre. Jag tycker mig vara där på någon annans tillåtelse. Jag väntar till hälften att få se den verklige ägaren helt plötsligt komma hem och säga mig, att det gläder honom att se mig. Ett sådant litet vackert hus det är! Allting är så blankt och nytt, blommorna på mattan se ut som om de nyss blivit plockade, och de gröna bladen på tapeten som om de nyss hade slagit ut, muslinsgardinerna äro vita som snö, möblerna ha rödrosiga överdrag och Doras trädgårdshatt med det blå bandet — jag minns ännu hur förtjust jag blev då jag första gången såg henne i en annan dylik hatt! — hänger redan på sin lilla spik, gitarrfodralet känner sig hemmastatt i sin vrå, och alla stupa på Jips pagod, som är mycket för stor för den lilla bostaden.

Ännu en lycklig afton, fullkomligt lika overklig som alla de andra, och jag smyger mig in i det vanliga rummet, innan jag avlägsnar mig. Dora är icke där. Jag förmodar, att de ännu icke slutat med sina provningar. Miss Lavinia tittar in och berättar mig helt hemlighetsfullt, att hon icke skulle dröja länge. Hon dröjer detta oaktat tämligen länge; men slutligen hör jag ett frasande vid dörren och någon knackar på.

Jag ropar: »Stig in!» men någon knackar igen.

Jag går till dörren, undrande vem det kan vara, och där mötes jag av ett par klara ögon och ett rodnande ansikte; det är Doras ögon och Doras ansikte, och miss Lavinia har klätt henne i morgondagens kostym, med hatt och alltsammans, för att jag skall få se henne i den. Jag sluter min lilla hustru i min famn, och miss Lavinia uppger ett litet rop, emedan jag bucklar till hatten, och Dora på en gång skrattar och gråter därför att jag är så glad och belåten, och jag tror därpå mindre än någonsin.

»Tycker du den är vacker, Doady?» frågar Dora.

[ 290 ]Vacker? Jo, del skulle jag tro!

»Och är du säker på att du håller mycket av mig?» säger Dora.

Detta ämne är fullt av en sådan fara för hatten, att miss Lavinia uppger ett nytt litet rop och ber mig komma ihåg, att Dora endast får ses, men alls icke vidröras. Och så står Dora där ett par minuter i ett förtjusande tillstånd av blyghet och förvirring för att låta beundra sig, och därefter rycker hon av sig hatten — hon ser så naturlig ut då hon icke har den på sig! — och springer ut med den i handen och kommer dansande in igen i sin vardagsklänning och frågar Jip, om jag fått en liten vacker hustru och om han vill förlåta henne för att hon går och gifter sig, och lägger sig därefter ned på sina knän för att för sista gången som flicka låta honom stå på bakbenen ovanpå kokboken.

Jag går, klentrognare än någonsin, hem till ett logis, som jag hyrt i närheten, och stiger upp mycket tidigt på morgonen för att fara till Highgate och hämta min tant.

Jag har aldrig sett min tant i en sådan ståt. Hon är klädd i lavendelblått siden och har en vit hatt och är riktigt förvånande. Janet har klätt henne och har infunnit sig för att beskåda mig. Peggotty är färdig att gå till kyrkan, där hon från läktaren ämnar åse ceremonien. Mr Dick, som skall giva mig bruden vid altaret, har låtit bränna sitt hår. Traddles, vilken jag enligt avtal har hämtat vid tullbommen, framställer en bländande blandning av gräddfärg och ljusblått, och både han och mr Dick göra ett intryck som om de vore idel handskar.

Visserligen ser jag allt detta, eftersom jag vet att det förhåller sig så; men jag är alldeles förbryllad och tycker mig icke se någonting. Lika litet tror jag på någonting. Och likväl är, medan vi åka framåt i en öppen vagn, detta underbara bröllop tillräckligt verkligt för att fylla mig med ett slags förvånat medlidande med de olyckliga människor, som icke ha någon del däruti, utan sopa sina butiker och gå till sina dagliga göromål.

[ 291 ]Min tant sitter under hela vägen med min hand i sin. Då vi stanna ett litet stycke från kyrkan för att släppa ned Peggotty, som följt med på kuskbocken, trycker hon den och ger mig en kyss.

»Gud välsigne dig, Trot! Om du vore min egen son, skulle du inte kunna vara mig mera kär. Jag har under hela morgonen tänkt på det stackars barnet, din mor.»

»Jag har gjort detsamma — men även på allt som jag har min goda tant att tacka för.»

»Tyst, barn!» säger min tant och räcker i överströmmande hjärtlighet sin hand åt Traddles, som räcker sin åt mr Dick, som åter räcker sin åt mig, som i min tur räcker min åt Traddles, och så komma vi äntligen till kyrkan.

Kyrkan är utan tvivel ganska tyst och stilla; men i fråga om dess förmåga att utöva någon lugnande verkan på mig, kunde den lika gärna vara en maskinvävstol i full gång. Jag är för långt gången för att vara tillgänglig för sådant.

Allt det övriga är en mer eller mindre sammanhängande dröm.

En dröm om att de komma in med Dora; om att gumman, som öppnar bänkarna, ordnar oss utanför altarringen, likt en korpral som exercerar rekryter; och att jag även i detta ögonblick undrar varför man till denna befattning i kyrkan alltid väljer den obehagligaste kvinnovarelse man kan hitta på, och om det möjligen kan vara någon religiös farhåga för en fördärvlig, smittsam glättighet, som gör det oundgängligt nödvändigt att dylika käril med ättika och galla skola planteras ut på vägen till himmelen.

En dröm om att prästen och klockaren anlända; om att några fiskare och annat folk träda in; om en gammal sjöman bakom mig, som fyller kyrkan med en stark doft av rom; om att en djup röst läser upp vigselformuläret och att vi alla lyssna mycket uppmärksamt.

En dröm om att miss Lavinia, som spelar rollen av ett slags biträdande brudtärna, är den första som börjar gråta och om att hon (efter vad jag antager) bringar [ 292 ]Pidgers minne sin hyllning i snyftningar; om att miss Clarissa griper till sin luktvattensflaska; om att Agnes tager Dora om hand; om att min tant söker att visa sig som ett mönster av strängt allvar, medan tårar rulla utför hennes kinder; om att lilla Dora skälver i hela kroppen och att hennes svar viskas så sakta, att de knappast höras.

En dröm om alt vi böja knä bredvid varandra; om att Dora skilver allt mindre, men alltjämt håller Agnes i hand: om att ceremonien fortgår stilla och allvarligt; om att vi, då den är förbi, allesammans betrakta varandra med ett slags aprilväder av leende och tårar; om att min lilla hustru i sakristian blir hysterisk och gråter över sin stackars pappa, sin snälla pappa.

En dröm om att hon snart blir glad igen och att vi allesammans skriva våra namn i kyrkboken; om att jag går och hämtar Peggotty uppe på läktaren, för att även hon skall skriva dit sitt, om att Peggotty omfamnar mig i en vrå och berättar mig att hon såg min egen kära mor vigas; om att allt är förbi och att vi avlägsna oss.

En dröm om att jag stolt och kär vandrar kyrkgången utför med min unga hustru vid armen, genom ett töcken av människor, bänkar, monument, dopfunter, orglar och kyrkfönster, allt återkallande halvt förbleknade minnen av kyrkan i min födelsebygd för många, många år sedan.

En dröm om att folk, i det vi gå förbi, viskar om vilket ungt par vi äro och vilken vacker liten hustru hon är. Om att vi alla äro så upprymda och språksamma i vagnen på hemvägen. Om att Sofi berättar oss, att hon, då hon hörde att Traddles, åt vilken jag hade lämnat tillståndsbeviset, blev av prästen tillfrågad därom, så när hade svimmat, emedan hon känt sig övertygad, att han hade ställt så till att han tappat det eller blivit bestulen därpå; om att Agnes skrattar muntert, och att Dora är så betagen i Agnes, att hon icke vill skilja sig från henne, utan alltjämt håller hennes hand i sin.

En dröm om att vi intaga en frukost, bestående av många kraftiga och läckra saker, både i mat och dryck, [ 293 ]av vilka jag njuter alldeles som om jag skulle ha gjort i varje annan dröm, utan att det ringaste märka hur de smaka, i det jag, så att säga, endast äter kärlek och bröllop och icke tror mera på rätterna än på någonting annat.

En dröm om att jag håller ett tal i samma drömmande tillstånd, utan någon föreställning om vad jag vill säga, med undantag av den, som kan innefattas i den fullkomliga övertygelsen att jag icke sagt någonting; om att vi alla äro mycket sällskapliga och hjärtligt glada (likväl alltjämt i en dröm), och om att Jip får smaka av bröllopstårtan, men sedan icke mår väl därav.

En dröm om att skjutshästarna äro i ordning och att Dora går ut för att kläda om sig; att tant och miss Clarissa stanna hos oss och att vi promenera i trädgården, och att tant, som vid frukosten hållit ett tal till Doras tanter, gör sig lustig över sig själv, men på samma gång är en smula stolt över sitt tal.

En dröm om att Dora är färdig och att miss Lavinia svävar omkring henne och ogärna vill mista den vackra leksak, som skaffat henne så mången behaglig sysselsättning; om att Dora gör en hel rad förvånade upptäckter av att hon glömt en hel hop småsaker, och om att alla springa var sin väg för att hämta dem.

En dröm om att alla skocka sig omkring Dora, då hon omsider börjar att taga avsked, i det de med sina granna färger och band likna en blomsterrabatt; om att min älskling nästan kväves bland blommorna och på en gång skrattande och gråtande kastar sig i mina svartsjuka armar.

En dröm om att jag ville bära Jip (som skall följa med oss), men att Dora säger nej, och att hon måste bära honom, emedan han annars kunde tro att hon icke längre höll av honom nu sedan hon blivit gift och att detta skulle krossa hans hjärta; om att vi arm i arm avlägsna oss och att Dora stannar, vänder sig om och säger: »Om jag någonsin varit stygg eller ovänlig mot någon, så glöm det!» och brister i gråt.

[ 294 ]En dröm om att hon vinkar med sin lilla hand och om att vi gå vidare; om att hon ännu en gång stannar och ser sig om och skyndar bort till Agnes och giver Agnes framför alla andra sin sista kyss och sitt sista farväl.

Vi sätta oss tillsammans upp i vagnen, och jag vaknar upp ur min dröm och tror äntligen att allt är verklighet. Vid min sida sitter min kära, kära lilla hustru, som jag älskar så ömt!

»Är du lycklig nu, du tokiga gosse?» säger Dora, »och är du säker på att du inte ångrar dig?»

Jag har trätt åt sidan för att se vålnaderna av dessa dagar draga mig förbi. De ha dragit förbi, och jag låter min berättelse fortsätta sin resa.