De tre musketörerna/Kapitel 06
| ← Kapitel 5. Konungens musketörer och kardinalens gardister |
|
Kapitel 7. Musketörernas husliga liv → |
6.
HANS MAJESTÄT KONUNG LUDVIG XIII
Saken väckte stort uppseende. Herr de Tréville bannade sina musketörer helt högt och lyckönskade dem helt tyst; men som ingen tid var att förlora för att förbereda konungen, skyndade han att bege sig till Louvren. Det var redan för sent, konungen var instängd med kardinalen, och man underrättade herr de Tréville, att konungen arbetade och icke för ögonblicket kunde taga emot honom. På aftonen infann herr de Tréville sig till konungens spelparti. Konungen vann, och som hans majestät var mycket girig, var han vid utmärkt lynne. Också ropade han, så fort han fick se Tréville:
»Kom hit, herr kapten, så får jag gräla på er! Hans eminens har varit här med klagomål över edra musketörer, och det i så upprört tillstånd, att hans eminens i afton är illamående därav. Men det är ju ena riktiga satar, riktiga galgfåglar, edra musketörer!»
»Nej, sire», svarade Tréville, som genast vid första ögonkastet såg, vilken vändning saken skulle ta, »tvärtom, det är de bästa människor i världen, fromma som lamm och som inte ha någon annan önskan, det svarar jag för, än att deras värjor aldrig måtte dragas annat än för ers majestäts tjänst. Men vad skall man göra, hans eminens kardinalens garde söker oupphörligt gräl med dem, och för kårens och deras heders skull måste ju de stackars unga männen försvara sig.»
»Nej, hör bara på herr de Tréville», utbrast konungen, hör på honom! Skulle man inte tro, att han talade om en religiös orden! Sannerligen, min kära kapten, skulle jag inte ha lust att ta er fullmakt och ge den åt fröken de Chemerault, som jag lovat ett nunnekloster. Men tänk inte att jag så lätt tror er på edra ord! Man kallar mig Ludvig den rättvise, herr de Tréville, och om en stund få vi väl se — vi få väl se!»
»Just därför att jag förlitar mig på denna rättvisa, sire, väntar jag tåligt och tryggt på ers majestäts höga beslut.»
»Vänta då, herr kapten, vänta!» sade konungen; »jag skall inte låta er vänta länge.»
Och verkligen, emedan spellyckan vände sig och konungen började förlora vad han förut vunnit, var han alls icke ledsen över att finna en förevändning att draga sig ur spelet. Hans majestät steg därför upp om en liten stund, och i det han strök i sin ficka pengarna, som han hade framför sig och som till största delen utgjordes av hans vinst, sade han:
»La Vieuville, tag min plats, jag måste tala med herr de Tréville om en viktig sak. Å!… jag hade åttio louisdorer framför mig på bordet, lägg ni fram samma summa, så att de, som förlorat, inte må ha skäl att beklaga sig. Rättvisa framför allt!»
Därpå vände han sig åter till herr de Tréville och drog sig med honom in i en fönstersmyg.
»Nåväl, herr kapten», återtog han, »ni säger alltså, att det var hans eminens’ gardister, som kommo och sökte gräl med edra musketörer?»
»Ja, sire, som alltid.»
»Och hur uppstod hela saken? Låt höra! Ty som ni vet, min kära kapten, är det nödvändigt att en domare hör båda parterna.»
»Ack, min gud, på det enklaste och naturligaste sätt i världen! Tre av mina bästa soldater, som ers majestät känner till namnet, vilkas trofasthet ers majestät mer än en gång haft tillfälle att pröva och som, det kan jag försäkra, ägna sig med liv och själ åt ers majestäts tjänst — tre av mina bästa soldater, säger jag, herrar Athos, Porthos och Aramis, hade gjort upp ett lustparti med en ung adelsman från Gascogne, som jag rekommenderat dem samma morgon. De ämnade sig ut till Saint-Germain, skulle jag tro, och hade stämt möte vid Carmes-Deschaux, då de blevo störda av herrar Jussac, Cahusac, Bicarat och två andra av gardet, som säkerligen inte kommit så manstarka, om de inte haft något i sinnet i strid mot de kungliga förordningarna.»
»Ja, ja, ni kommer mig att tänka på en sak», sade konungen, »säkert kommo de dit för att själva duellera!»
»Jag anklagar dem visst inte, sire, men jag lämnar åt ers majestäts eget upplysta omdöme att avgöra, vad fem beväpnade män skulle göra på ett så ensligt ställe som trakten omkring Karmeliterklostret.»
»Ja, ni har rätt, Tréville, fullkomligt rätt.»
»Och när de så fingo se mina musketörer, ändrade de åsikt och glömde sitt enskilda hat för kårhatet; ty ers majestät är ju inte okunnig om att musketörerna, som tillhöra konungen, allenast konungen, äro naturliga fiender till gardet, som tillhör kardinalen.»
»Ja, min kära Tréville!» svarade konungen i bedrövad ton; »och tro mig, det är mycket sorgligt, att det så här skall vara två partier i Frankrike, två huvuden om kronan. Men det skall bli slut på detta, Tréville, det skall bli slut! Ni säger således, att kardinalens folk sökte tvist med musketörerna?»
»Jag säger att det är antagligt, att så förhöll sig, sire, men jag kan inte gå ed på det. Ni vet själv, sire, hur svårt det är att få reda på sanningen, och såvida man inte är begåvad med den förvånansvärda instinkt, som givit Ludvig den trettonde namnet ‘den rättvise‘…»
»Ja, ni har rätt, Tréville. Men de voro ju inte ensamma, edra musketörer, de hade ju med sig ett barn?»
»Ja, sire, och en sårad man, så att vid detta tillfälle tre av konungens musketörer, av vilka en var sårad, samt ett barn inte allenast höllo stånd mot fem av kardinalens mest fruktade karlar utan till och med lämnade fyra på platsen.»
»Men det är ju en seger», utropade konungen strålande, »en fullständig seger!»
»Ja, sire, lika fullständig som segern på bron vid Cé.»
»Fyra musketörer, av vilka en var sårad, och så ett barn, säger ni?»
»Åtminstone knappt mer än en yngling, men som uppfört sig så tappert vid detta tillfälle, att jag tar mig den friheten rekommendera honom hos ers majestät.»
»Vad heter han?»
»D'Artagnan, sire. Han är son till en av mina äldsta vänner, son till en man, som tillsammans med er far, glorvördig i åminnelse, deltagit i partikrigen.»
»Och ni säger att han uppförde sig väl, denna unga man? Berätta mig det där, Tréville, ni vet att jag tycker om att höra talas om krig och fäktningar.»
Och konung Ludvig XIII snodde stolt sina mustascher och satte handen i sidan.
»Sire», återtog Tréville, »herr d'Artagnan är, som jag säger, nästan ett barn ännu, och som han inte har den äran att vara musketör, var han civilklädd; herr kardinalens män, som sågo hans stora ungdom och att han dessutom var främmande för kåren, uppmanade honom därför att draga sig tillbaka, innan de anföllo…»
»Nå, där ser ni ju, Tréville», avbröt konungen, »att det var de, som voro de anfallande.»
»Alldeles riktigt, sire, det finns således inte längre något tvivel; de tillsade honom alltså att avlägsna sig, men han svarade, att han var musketör i själ och hjärta och helt och hållet tillhörde ers majestät, så att han skulle stanna med herrar musketörer.»
»Tappra unga man!» mumlade konungen.
»Och han stannade också hos dem, och ers majestät har där en sådan tapper kämpe, att det var han, som gav herr de Jussac den fruktansvärda värjstöten, som i så hög grad väckt kardinalens vrede.»
»Var det han, som sårade Jussac?» utbrast konungen. »Han, ynglingen, nästan ett barn! Det är aldrig möjligt, Tréville.»
»Det är som jag haft den äran säga ers majestät.»
»Jussac, en av de bästa klingorna i hela Frankrike!»
»Ja, ers majestät, han har funnit sin överman!»
»Jag vill se den unga mannen, Tréville, jag vill se honom! Och om man kan göra något för honom — nåväl, vi ska se till!»
»När behagar det ers majestät att ta emot honom?»
»I morgon klockan tolv.»
»Skall jag föra honom hit ensam?»
»Nej, tag med er alla fyra, jag vill tacka dem allesammans på en gång. Tillgivet folk är sällsynt, Tréville, och tillgivenheten, bör belönas.»
»Klockan tolv, sire, skola vi infinna oss i Louvren.»
»Ja, men gå lilla trappan, Tréville, gå lilla trappan! Det är onödigt att kardinalen får veta…»
»Ja, sire.»
Ni förstår, Tréville, ett förbud är alltid ett förbud, och det är i alla fall förbjudet att duellera.»
»Men denna sammandrabbning, sire, skiljer sig ju alldeles från villkoren för en vanlig duell; det var ett slagsmål, och bästa beviset är ju, att det var fem av kardinalens folk mot mina tre musketörer och d'Artagnan.»
»Alldeles riktigt», sade konungen, »men det är detsamma, Tréville, gå ändå lilla trappan.»
Tréville smålog; men som det redan var mycket vunnet för honom att ha fått detta barn att sätta sig upp mot sin skolmästare, bugade han sig vördnadsfullt för konungen och tog med hans tillåtelse avsked och gick.
Redan samma afton blevo de tre musketörerna underrättade om den ära, som skulle vederfaras dem. Som de redan långt tillbaka kände konungen, blevo de icke särdeles överraskade eller förtjusta, men d'Artagnan med sin gaskogniska, livliga inbillningskraft såg däri sin framtida lycka och tillbragte natten under gyllene drömmar. Också var han redan klockan åtta på morgonen hos Athos.
D'Artagnan fann musketören fullt påklädd och färdig att gå ut. Som man icke hade audiens hos konungen förrän klockan tolv, hade han gjort upp med Porthos och Aramis att spela ett parti boll på ett bollhus helt nära stallen vid Luxembourg. Athos inbjöd d'Artagnan att göra dem sällskap, och ehuru denne alls icke kände till detta spel, som han aldrig deltagit i, antog han likväl, då han icke visste var han skulle göra av sin tid till klockan tolv.
De båda andra musketörerna voro redan komna och hade ställt upp sig tillsammans. Athos, som var mycket skicklig i alla kroppsövningar, gick med d'Artagnan över på motsatt sida för att bjuda dem spetsen. Men vid första rörelse han försökte, kände han, ehuru han spelade med vänstra handen, att hans blessyr ännu var för färsk för att tillåta en sådan kroppsrörelse. D'Artagnan blev således ensam på motsidan, och som han förklarade sig vara alldeles för ovan för att uppehålla ett parti enligt reglerna, fortsatte man endast att skicka varandra bollarna utan att räkna spelet. Men en av dessa bollar, slungad av Porthos’ jättestarka hand, flög så nära d'Artagnans ansikte, att denne insåg, att om den i stället träffat honom, så skulle hans audiens antagligen varit förlorad, emedan det skulle blivit honom omöjligt att visa sig för konungen. Och då hela hans framtid — så utmålades åtminstone saken av hans gaskogniska fantasi — berodde på denna audiens, hälsade han artigt Porthos och Aramis och förklarade, att han icke ville vara med om något parti, förrän han fått öva upp sig litet, varpå han gick och tog plats bredvid nätet och på galleriet.
Olyckligtvis för d'Artagnan befann sig bland åskådarna en av kardinalens gardesofficerare, som, ännu häftigt uppretad över sina kamraters nederlag föregående dag, hade föresatt sig att begagna varje tillfälle att kräva hämnd därför. Han ansåg nu detta tillfälle inne och sade, vändande sig till sin granne:
»Det är inte underligt, att den där unga herrn är rädd för en boll, det är förmodligen en musketörsaspirant.»
D'Artagnan vände sig som stungen av en orm och spände ögonen i den oförskämde, som vågade yttra sig på detta sätt om honom.
» Ja», återtog denne och snodde helt morskt sina mustascher, »se ni på mig så mycket ni vill, min lilla herre, jag står vid mina ord!»
»Och som edra ord äro alldeles för tydliga för att behöva någon förklaring», svarade d'Artagnan sakta, »så får jag be er följa mig!»
»När då?» frågade den andre med samma gycklande min.
»Genast, om ni behagar.»
»Och ni vet förmodligen vem jag är?»
»Vet jag? Inte det minsta, och inte bryr jag mig om det heller.»
»Det gör ni orätt i, ty om ni visste mitt namn, så hade ni kanske inte så bråttom.»
»Vad heter ni då?»
»Bernajoux, till er tjänst.»
»Nåväl, min bästa herr Bernajoux», sade d'Artagnan lugnt, jag väntar er därnere utanför porten.»
»Gå ni, min herre, jag följer efter!»
»Gör er inte alltför bråttom, så att man ser oss gå ut tillsammans; ni förstår, för många åskådare skulle vara besvärliga för vad vi föreha.»
»Det är bra», svarade Bernajoux, förvånad över att icke hans namn gjorde större verkan på den unga mannen.
Namnet Bernajoux var verkligen känt av alla människor, möjligen med undantag av d'Artagnan; ty Bernajoux var en av dem, som oftast figurerade i de dagliga slagsmål, som alla konungens och kardinalens förordningar icke kunnat göra slut på.
Porthos och Aramis voro så upptagna av sitt spel och Athos såg på så uppmärksamt, att ingen av dem märkte, att deras unga kamrat avlägsnade sig. D'Artagnan stannade utanför porten, såsom han lovat kardinalens gardesofficer, och ögonblicket därpå infann sig denne i sin ordning. Som d'Artagnan icke hade någon tid att förlora i betraktande av audiensen hos konungen klockan tolv, såg han sig omkring, och då han märkte, att gatan var tom, sade han till sin motståndare:
»Minsann, det är tur för er, fast ni heter Bernajoux, att ni endast har att göra med en musketörsaspirant; men var lugn, jag skall i alla fall göra mitt bästa. I gard!»
»Men», svarade den som d'Artagnan utmanade på detta sätt, »det förefaller mig, som om platsen är tämligen illa vald och att vi skulle ha det bättre bakom klostret i Saint-Germain eller i Pré-aux-Clercs.»
»Vad ni säger, är mycket förståndigt», svarade d'Artagnan, »men olyckligtvis har jag ont om tid, då jag har ett möte precis klockan tolv. I gard därför, i gard!»
Bernajoux var icke den som lät säga sig en sådan uppmaning två gånger. I samma ögonblick blixtrade värjan i hans hand och han kastade sig över sin motståndare, som han på grund av dennes stora ungdom trodde sig kunna skrämma.
Men d'Artagnan hade dagen förut gjort sin lärospån, och ännu i segertagen och uppfylld av glädje och stolthet över den stora ynnest, som väntade honom, var han fast besluten att icke vika ett steg; också voro de båda klingorna bundna ända till fästet, och som d'Artagnan höll sig stadigt på sin plats, var det motståndaren, som måste taga ett steg tillbaka. Men d'Artagnan begagnade sig av tillfället, då vid denna rörelse Bernajoux’ klinga kom ur linjen, degagerade, föll ut och träffade motståndaren i axeln. Genast tog d'Artagnan i sin tur ett steg tillbaka och höjde värjan; men Bernajoux ropade, att det var ingenting, och i det han blint föll ut sårade han sig själv på d'Artagnans värja. Men då han icke föll och icke förklarade sig besegrad, utan endast parerande vek tillbaka mot herr de La Trémouilles palats, där en släkting till honom hade anställning, trängde d'Artagnan, utan en aning om hur svår den sista blessyren var, som motståndaren fått, häftigt in på honom och skulle förmodligen ha gjort slut på honom med en tredje stöt; men bullret av striden hördes ända upp till bollspelarna, och två av Bernajoux’ vänner, som hört honom växla några ord med d'Artagnan och därpå sett honom avlägsna sig, kommo nu springande med värjan i hand och kastade sig över segraren. Men snart kommo även Athos, Porthos och Aramis rusande och tvungo de båda gardisterna, i samma ögonblick de angrepo deras unga kamrat, att vända sig om. Samtidigt föll Bernajoux, och som gardisterna endast voro två mot fyra, började de ropa:
»Hitåt, hotell de La Trémouille!»
Vid detta rop kom allt vad liv och anda hade ut ur huset och kastade sig över de fyra kamraterna, som å sin sida började ropa:
»Hitåt, musketörer!»
Detta rop åtlyddes vanligtvis, ty man visste, att musketörerna voro fientligt sinnade mot kardinalen och man höll dem räkning för att de hatade honom. Också togo gardisterna vid de kompanier, som icke tillhörde »Röde hertigen», såsom Aramis kallat honom, merendels parti för konungens musketörer vid slagsmål sådana som detta. Av tre herr Desessarts’ kompani tillhörande gardister, som kommo förbi, skyndade således två de fyra kamraterna till hjälp, under det den tredje sprang till herr de Trévilles hotell och ropade: »Hitåt, musketörer!» Som vanligt var herr de Trévilles hus fullt av soldater av detta vapen, som skyndade till sina kamraters hjälp; det blev en allmän sammandrabbning, men musketörerna voro de starkaste, och kardinalens gardister och herr de La Trémouilles folk drogo sig tillbaka till hoteilet och stängde portarna i lagom tid för att hindra fienden att tränga in på samma gång som de själva. Den sårade hade strax i början blivit förd dit i ett som sagt högst betänkligt tillstånd.
Förbittringen bland musketörerna och deras anhängare hade stigit till sin spets, och man överlade redan, om man icke för att straffa herr de La Trémouilles folk, som varit oförskämda nog att kasta sig över konungens musketörer, borde sätta eld på hans palats. Förslaget hade blivit väckt och mottagits med hänförelse, då klockan lyckligtvis slog elva; d'Artagnan och hans kamrater erinrade sig audiensen, och som de skulle funnit det förargligt, om ett så präktigt påhitt satts i verket utan dem, lyckades de att lugna sinnena. Man nöjde sig med att kasta några gatstenar mot portarna, men portarna höllo stånd och då tröttnade man; dessutom hade de, som kunde betraktas som huvudpersonerna vid detta uppträde, för några ögonblick sedan lämnat skaran och voro på väg till herr de Trévilles palats, där denne väntade dem, redan underrättad om sammandrabbningen.
»Fort till Louvren», sade han, »utan att förlora ett ögonblick, och låt oss försöka att träffa konungen, innan han hunnit bli förberedd av kardinalen! Vi tala om saken för honom som en följd av gårdagens affär, och båda få således anses höra tillsammans.»
Herr de Tréville, åtföljd av de fyra unga männen, begav sig alltså till Louvren, men till musketörkaptenens stora förvåning sade man honom, att konungen begivit sig på hjortjakt i Saint-Germains skog. Herr de Tréville lät detta meddelande två gånger upprepas för sig och för varje gång sågo hans följeslagare hur hans uppsyn mulnade.
»Hade hans majestät», frågade han, »redan i går beslutit sig för den där jakten?»
»Nej, ers excellens», svarade kammartjänaren, »det var överhovjägmästaren, som i morse kom och talade om för hans majestät, att man under natten spårat upp en hjort för hans räkning. Hans majestät förklarade först, att han inte skulle gå, men sedan kunde han inte motstå det nöje denna jakt utlovade, och efter middagen for han.»
»Och har konungen träffat kardinalen?» frågade herr de Tréville.
»Det är mycket troligt», svarade kammartjänaren, »ty jag såg i morse hans eminens’ vagn förspänd, och då jag frågade, vart han skulle fara, svarade man: till Saint Germain.»
»Vi äro förekomna», sade herr de Tréville. »Mina herrar, jag träffar konungen i afton, men jag råder inte er att utsätta er för det vågspelet.»
Anmärkningen var mycket förståndig och kom framför allt från en man, som kände konungen för väl, för att de fyra unga männen skulle göra några invändningar. Herr de Tréville rådde dem således att bege sig var och en hem till sig och avvakta vidare underrättelser från honom.
När herr de Tréville kom hem, tänkte han på, att han borde skydda sig genom att bli den, som först anförde formliga klagomål. Han skickade en av sina betjänter till herr de La Trémouille med ett brev, vari han bad honom att från sitt hotell låta föra bort kardinalens sårade gardist och att förehålla sitt folk deras djärva tilltag att rycka ut mot musketörerna. Men herr de La Trémouille, som redan var förberedd av sin stallmästare, vars släkting Bernajoux var, lät svara honom, att det varken var herr de Tréville eller hans musketörer, som hade att beklaga sig, utan tvärtom han själv, vars folk blivit överfallet av musketörerna, som till och med hade velat tända eld på hans palats. Och som ordbytet mellan dessa båda höga herrar kunde ha kommit att vara länge, då var och en naturligtvis envist höll fast vid sin åsikt, hittade herr de Tréville på ett medel att få ett hastigt slut på saken, nämligen att själv söka upp herr de La Tremouille.
Han begav sig således genast till dennes palats och lät anmäla sig. De båda herrarna hälsade artigt på varandra, ty om det än icke rådde någon vänskap mellan dem, så buro de likväl aktning för varandra. Båda voro män med hjärta och heder, och emedan herr de La Trémouille, som var protestant, och sällan träffade konungen, icke tillhörde något parti, hade han i allmänhet icke i sina sociala förbindelser några förutfattade ofördelaktiga tankar om folk. Denna gång var hans mottagande, om än artigt, dock kallare än vanligt.
»Herr hertig», sade herr de Tréville, »vi tro oss båda ha skäl att klaga på varandra, och jag har kommit själv, för att vi tillsammans må söka bringa klarhet i denna ledsamma sak.»
»Gärna», svarade herr de La Trémouille, »men jag får förbereda er på, att jag är väl underrättad och att hela felet ligger hos edra musketörer.»
»Ni är alltför rättvis och klok man, herr hertig», sade herr de Tréville, »för att inte gå in på ett förslag, som jag har att göra er.»
»Var så god, herr de Tréville, jag hör.»
»Hur står det till med herr Bernajoux, er stallmästares släkting?»
»Mycket illa. Förutom den värjstöt han fått i armen, som dock inte är vidare farlig, har han fått ännu en, som trängt genom lungan och som gör läkaren mycket bekymrad för hans tillstånd.»
»Men har den sårade behållit medvetandet?»
»Fullkomligt.»
»Kan han tala?»
»Med svårighet, men han kan det.»
»Nåväl, herr hertig, låt oss då gå till honom. Låt oss uppmana honom i den Guds namn, inför vilken han kanske snart blir kallad, att säga oss sanningen. Jag tar honom till domare i egen sak och kommer att sätta tro till vad han säger.»
Herr de La Trémouille funderade ett ögonblick, men som ett förnuftigare förslag icke gärna kunde göras, gick han in därpå.
Båda två gingo ned i rummet, där den sårade låg. När denne såg de två förnäma herrarna komma på besök, försökte han att sätta sig upp i sängen, men han var för svag, och utmattad av ansträngningen föll han ned igen nästan sanslös.
Herr de La Trémouille gick fram till sängen och lät honom inandas luktsalt, som återkallade honom till liv. Då uppmanade herr de Tréville, som icke ville att man skulle kunna anklaga honom för att utövat något tryck på den sjuke, herr de La Trémouille att själv förhöra honom.
Vad herr de Tréville hade förutsett, inträffade. Svävande mellan liv och död, som man kunde säga om Bernajoux, hade han icke den avlägsnaste tanke på att förtiga sanningen, utan berättade för de båda herrarna saken alldeles så, som den hade tilldragit sig.
Detta var allt vad herr de Tréville begärde; han önskade Bernajoux ett snart tillfrisknande, tog avsked av herr de La Trémouille och gick hem igen och lät genast skicka bud till de fyra vännerna, att han väntade dem till middagen.
Herr de Tréville tog hos sig emot en högst utvald krets, för övrigt alltigenom antikardinalistisk. Man kan således lätt förstå, att samtalet under hela middagen vände sig kring de två nederlag, som hans eminens’ garde hade lidit. Och som d'Artagnan hade varit de två dagarnas hjälte, var det även till honom alla lyckönskningarna ställdes, något som Athos, Porthos och Aramis unnade honom, och det icke blott som goda kamrater, utan även som män, som tillräckligt ofta fått sin del med av berömmet för att låta honom behålla sitt.
Vid sextiden tillkännagav herr de Tréville, att han måste bege sig till Louvren; men som timmen för den av konungen beviljade audiensen för länge sedan var förbi, så i stället för att begära tillträde genom lilla trappan, placerade han sig med de fyra unga männen i väntrummet. Konungen var ännu icke återkommen från jakten. Våra unga män hade väntat en knapp halvtimme bland en hel samling av hovmän, då alla dörrar slogos upp och man anmälde hans majestäts ankomst.
Vid denna anmälning kände d'Artagnan en rysning genom märg och ben. Det följande ögonblicket skulle antagligen bli avgörande för hela hans kommande liv. Också riktades hans blick med ängslan på den dörr, genom vilken konungen skulle komma in.
Ludvig XIII kom in i spetsen för de andra; han var klädd i jaktkostym, ännu helt dammig, med höga stövlar och en piska i handen. Vid första ögonkastet kunde d'Artagnan se, att konungens lynne visade på storm.
Denna sinnesstämning, hur synbar den än var hos hans majestät, hindrade icke hovmännen att ställa upp sig på ömse sidor om hans väg, ty i ett kungligt väntrum är det dock bättre att bli sedd av en uppretad blick än att alls icke bli sedd. De tre musketörerna tvekade därför icke att ta ett steg framåt, under det däremot d'Artagnan stannade gömd bakom dem; men ehuru konungen personligen kände Athos, Porthos och Aramis, gick han förbi dem utan att se på dem, utan att tala till dem och som om han aldrig skulle ha sett dem. När konungens blick en sekund vilade på herr de Tréville, uthärdade han den med en sådan fasthet, att det var konungen, som vände bort sin, för att därpå halvhögt mumlande gå in i sin våning.
»Affärerna stå illa», sade Athos småleende, »och inte lära vi bli riddare av hans majestäts orden den här gången.»
»Vänta här tio minuter», sade herr de Tréville, »och om ni inte till den tiden sett mig komma ut, så återvänd hem till mig, ty då tjänar det ingenting till, att ni vänta längre på mig.»
De fyra unga männen väntade tio minuter, en kvart, tjugu minuter, och när de sågo, att herr de Tréville icke kom tillbaka, gingo de sin väg mycket oroliga över vad som skulle komma.
Herr de Tréville hade djärvt inträtt i konungens kabinett och funnit hans majestät vid mycket dåligt lynne, sittande i en länstol och med piskskaftet slående sina stövlar, vilket icke hindrade herr de Tréville att med det största lugn i världen fråga efter hans majestäts befinnande.
»Dåligt, mycket dåligt», svarade konungen, »jag har tråkigt!»
Detta var verkligen Ludvig XIII:s värsta sjukdom, och det hände ofta, att han tog fatt i någon av sina hovmän, drog honom med sig i en fönstersmyg och sade: »Kom hit, min vän och låt oss ha tråkigt tillsammans!»
»Huru! Har ers majestät tråkigt?» sade herr de Tréville. »Har då inte ers majestät haft något nöje av jakten i dag?»
»Skönt nöje! Allt försämras, vid min själ, och jag vet inte om det är villebrådet, som inte lämnar några spår efter sig längre, eller hundarna, som inte ha någon näsa. Vi få upp en tiospetsare, vi driva den under sex timmar, och då han är färdig att hålla stånd, då Saint-Simon redan satt hornet till munnen för att blåsa halali — krasch! kommer hela släppet på falskt spår och börjar driva en tvåårig kalv. Ni skall få se att jag blir tvungen att avstå från hetsjakten, liksom jag måst avstå från att jaga med falkar. Ack, jag är en bra olycklig konung, herr de Tréville! Jag hade inte mer än en jaktfalk och han dog i förrgår.»
»Jag förstår er sorg, sire, och det var en grym otur; men jag tar för givet att ni ännu har kvar en hel hop andra falkar, sparvhökar och rovfåglar.»
»Och inte en människa, som kan dressera dem. Falkonerarna försvinna alltmer, och det finns inte längre någon mer än jag, som känner konsten att jaga för hund. När jag inte finns längre, är det slut med alltsammans, och man kommer att jaga med rävsaxar, snaror och fällor. Om jag ändå hade tid att uppfostra några elever, men kardinalen lämnar mig inte ett ögonblicks ro, han bara talar med mig om Spanien, om Österrike, om England! Apropå kardinalen, herr de Tréville, så är jag missnöjd med er.»
Herr de Tréville väntade sig denna vändning. Han kände konungen i grund och botten, han förstod mycket väl, att alla de där klagovisorna endast voro en inledning, ett slags eggelse för att ge sig själv mod, och att han äntligen kommit dit han ville.
»Och på vad sätt har jag varit nog olycklig att misshaga ers majestät?» frågade herr de Tréville och låtsade den djupaste förvåning.
»Är det på det sättet ni sköter ert ämbete?» fortfor konungen utan att svara direkt på herr de Trévilles fråga. »Har jag utnämnt er till kapten för mina musketörer, för att dessa skola mörda en människa, ställa till upplopp i ett helt kvarter och hota att sätta eld på Paris, utan att ni säger ett ord! Men kanske har jag för brått att anklaga er», fortfor konungen, »förmodligen äro missdådarna redan i fängelse, och ni kommer för att meddela, att rättvisa är skipad.»
»Sire», svarade Tréville lugnt, »jag kommer tvärtom för att begära den av er.»
»Mot vem då?» utbrast konungen.
»Mot belackarna», svarade herr de Tréville.
»Nå, det var något nytt!» sade konungen. »Är det kanske er mening att säga mig, att inte edra tre fördömda musketörer, Athos, Porthos och Aramis, och den där ungtuppen från Béarn kastat sig som galningar över den stackars Bernajoux och misshandlat honom på ett sådant sätt, att han väl håller på att dö nu i draget? Vill ni kanske påstå, att de inte försökt att storma hertig de La Trémouilles hotell och ämnat tända eld på det — vilket visserligen kanske inte varit någon så stor olycka, om det vore krig, i betraktande av att det är ett hugenottsnäste, men i fredstid är ett dåligt exempel. Nå, säg mig, ämnar ni förneka allt det där?»
»Och vem har berättat den där vackra sagan för er, sire?» frågade herr de Tréville lugnt.
»Vem har berättat den vackra sagan, min herre? Och vem skulle det väl vara om inte den, som vakar medan jag sover, som arbetar medan jag roar mig, som leder allt både inom och utom riket, i Frankrike som i hela Europa?»
»Ers majestät talar förmodligen om Gud själv», sade herr de Tréville, »ty jag vet ingen annan än han, som står så högt över ers majestät.»
»Nej, herr de Tréville, jag talar om statens stödjepelare, om min enda tjänare och min enda vän, om herr kardinalen.»
»Hans eminens är inte hans helighet, sire?»
»Vad vill ni säga med det?»
»Att det inte är någon mera än påven, som är ofelbar, och att denna egenskap inte sträcker sig till kardinalerna.»
»Ni vill säga, att han bedrar mig, att han för mig bakom ljuset? Ni anklagar honom således. Seså, tillstå uppriktigt, att ni anklagar honom!»
»Nej, sire, det gör jag inte; men jag påstår, att han bedrar sig själv, att han är illa underrättad, att han haft mycket brått att anklaga ers majestäts musketörer, mot vilka han är orättvis, och att han inte har sina underrättelser från tillförlitlig källa.»
»Anklagelsen kommer från hertig de La Trémouille själv. Vad har ni att svara på det?»
»Jag skulle kunna svara, att han är för mycket intresserad i frågan för att kunna vara ett fullt opartiskt vittne; men långt därifrån, sire, jag känner hertigen som en rättskaffens adelsman, och jag skall gärna hänskjuta frågan till honom — men på ett villkor, sire.»
»Och det skulle vara?»
»Att ers majestät låter kalla honom och frågar honom, men ers majestät själv, mellan fyra ögon, utan vittnen, och att jag får träffa ers majestät strax efter det ni tagit emot hertigen.»
»Nåja, må ske!» sade konungen. Och ni låter hertigens ord gälla?»
»Ja, sire.»
»Ni underkastar er hans domslut?»
»Alldeles säkert.»
»Och finner er i den upprättelse han kommer att fordra?»
»Fullkomligt.»
»La Chesnaye!» ropade konungen, »La Chesnaye !»
Konungens förtrogna kammartjänare, som alltid uppehöll sig i närheten av dörren, kom in.
»La Chesnaye», sade konungen, »laga att man genast skickar bud till herr de La Trémouille, att jag vill tala med honom i afton »
»Och ers majestät ger mig sitt ord på att inte tala med någon mellan herr de La Trémouille och mig?»
»Inte med någon, på min adelsmannaära!»
»I morgon således, sire.»
»I morgon.»
»Vid vilken tid behagar ers majestät?»
»När ni själv vill.»
»Men jag är rädd för, om jag kommer för tidigt, att jag väcker ers majestät.»
»Väcker mig. Tror ni att jag sover? Jag sover aldrig mera, herr de Tréville, jag drömmer någon gång, det är allt. Kom därför så tidigt ni vill — klockan sju — men tag er i akt, om edra musketörer äro skyldiga!»
»Om de äro skyldiga, sire, överlämnar jag dem i ers majestäts händer för att förfoga över dem efter ers majestäts eget gottycke. Är det annars något ers majestät befaller — jag är beredd att lyda.»
»Nej, herr de Tréville. Och det är inte utan skäl man kallar mig Ludvig den rättvise. I morgon således, i morgon!»
»Och må Gud beskydda konungen till dess!»
Hur litet än konungen sov, sov herr de Tréville ännu sämre; han hade redan på aftonen låtit tillsäga sina tre musketörer och deras kamrat att infinna sig hos honom klockan halv sju på morgonen. Han tog dem med sig, utan att säga dem något bestämt, utan att lova dem något, och dolde icke för dem, att konungens nåd eller onåd för dem och till och med för honom själv hängde på ett hår.
När de kommo fram till lilla trappan, bad han dem vänta. Om konungen fortfarande var uppretad mot dem, skulle de gå sin väg, utan att någon såg dem; samtyckte däremot konungen att ta emot dem, behövde man ju endast låta ropa på dem.
Då herr de Tréville kom in i konungens enskilda väntrum, träffade han La Chesnaye, som upplyste honom om, att man icke träffat hertig de La Trémouille hemma på aftonen, att han hade kommit alldeles nyss och nu var inne hos konungen.
Denna omständighet gladde mycket herr de Tréville, säker som han nu var på att ingen främmande ingivelse kunde smyga sig mellan herr de La Trémouilles vittnesmål och honom själv.
Och tio minuter hade knappt gått, förrän dörren till konungens kabinett öppnades och herr de Tréville såg hertig de La Trémouille komma ut därifrån och gå fram till honom sägande:
»Herr de Tréville, hans majestät har skickat efter mig för att få veta, hur det förhöll sig i går med uppträdet utanför mitt hotell. Jag har sagt honom sanningen, nämligen att felet låg hos mitt folk och att jag var beredd att till er framföra mina ursäkter. Eftersom jag nu träffar er här, ber jag er mottaga dem och att alltid i mig se en av edra vänner.»
»Herr hertig», svarade herr de Tréville, »jag var så säker på er sanningskärlek, att jag inte inför hans majestät önskade mig någon annan försvarare än er. Jag ser att jag inte tagit fel, att det ännu i Frankrike finns en man, om vilken man utan att misstaga sig kan säga vad jag tillåtit mig säga om er. Jag tackar er!»
»Det är bra, det är bra!» utropade konungen, som stått mellan de båda dörrarna och hört dessa artigheter. »Säg honom endast, Tréville, eftersom han påstår sig vara en av edra vänner, att även jag skulle vilja vara en av hans, men att han försummar mig, att det snart är hela tre år sedan jag såg honom, och att jag aldrig får se honom, om jag inte skickar efter honom. Säg honom allt detta från mig, ty det är saker som inte en konung kan säga själv.»
»Tack, sire, tack!» sade hertigen. »Men jag hoppas ers majestät inte tror — ja, jag säger det alls inte med avseende på herr de Tréville — att de som ers majestät ser varje timme av dagen, äro de tillgivnaste.»
»Å, ni har hört vad jag sade, så mycket bättre, hertig, så mycket bättre!» sade konungen och kom inom dörren. »Jaså, det är ni, Tréville! Var äro edra musketörer? Jag bad er ju i förrgår att ta dem med — varför har ni inte gjort det?»
»De vänta därnere, sire, och med er tillåtelse kan ju La Chesnaye säga till dem att komma upp.»
»Ja, ja, låt dem genast komma! Klockan är strax åtta och klockan nio väntar jag besök. Farväl, herr hertig, och kom snart tillbaka! Kom in, Tréville!»
Hertigen bugade sig och gick. I samma ögonblick han öppnade dörren, blevo de tre musketörerna och d'Artagnan, vägledda av La Chesnaye, synliga högst upp i trappan.
»Kom in, mina tappra vänner», sade konungen, »kom in! Jag måste gräla på er.»
Musketörerna gingo fram, bugande sig; d'Artagnan följde dem, hållande sig bakom dem.
»Vad tusan», fortfor konungen, »ni fyra ha på två dagar satt inte mindre än sju av hans eminens’ garde på indragningsstat! Det är för mycket, mina herrar, det är för mycket. På det sättet skulle ju hans eminens bli tvungen att förnya sitt kompani under loppet av tre veckor, och jag skulle se mig nödsakad att tillämpa duellediktet i all dess stränghet. En så där händelsevis, det säger jag ingenting om, men sju på två dar — jag upprepar det ännu en gång, det är för mycket, alldeles för mycket!»
»Också ser nog ers majestät, att de komma helt förkrossade och ångerfulla för att göra sina ursäkter.»
»Helt förkrossade och ångerfulla — hm!» utlät sig konungen. »Jag tror inte mycket på deras skenheliga miner. Det är i synnerhet en därborta, en äkta gaskognarfysionomi — kom närmare!»
D'Artagnan, som förstod, att denna komplimang var ägnad åt honom, närmade sig, i det han tog på sig sin mest förtvivlade min.
»Vad nu då! Sa ni mig inte, att det var en ung man? Det är ju en gosse, herr de Tréville, ett verkligt barn. Och det var han, som gav Jussac det svåra värjstynget?»
»Ja, och de två duktiga värjstötarna åt Bernajoux.»
»Verkligen?»
»För att inte tala om», sade Athos, »att om han inte dragit mig ur Cahusacs händer, så hade jag alldeles säkert i detta ögonblick inte haft den äran att få göra ers majestät min underdåniga uppvaktning.»
»Ventre saint-gris! som min far salig kungen skulle ha sagt, det är ju en riktig satan, denna béarnare, eller hur, herr de Tréville? När man far fram på det sättet, måste man få en massa tröjor genomborrade och en mängd värjor avbrutna. Och gaskognarna äro ju i allmänhet fattiga, är det inte så?»
»Sire, jag måste tillstå, att ännu har man inte hittat på några guldgruvor i deras berg, fast Vår Herre nästan borde vara skyldig dem detta underverk till belöning för det sätt, varpå de understödde konungens, er fars, anspråk på kronan.»
»Vilket vill säga, att det är gaskognarna, som gjort även mig till konung, inte sant, Tréville, eftersom jag är min fars son? Nåväl, jag vill inte förneka det! La Chesnaye, gå och leta igenom alla mina fickor och se till, om du kan få tag i fyrtio pistoler, och får du tag i dem, så tag hit dem till mig. Och nu, unga man, handen på hjärtat, och låt mig höra, hur allt det där gick till.»
D'Artagnan berättade äventyret från gårdagen i alla dess detaljer, huru han, som icke kunnat sova av glädje över att få bli mottagen av hans majestät konungen, kommit till sina vänner tre timmar före audienstiden, huru de gått tillsammans till bollhuset och huru han, för att han ville akta sig att få en boll i ansiktet, blivit hånad av Bernajoux, som höll på att få betala det skämtet med förlusten av sitt liv och herr de La Trémouille, som inte hade med saken att skaffa, med förlusten av sitt palats.
»Det är bra det där», mumlade konungen, »alldeles så som hertigen beskrivit det för mig. Stackars kardinal! Sju man på två dar, och det bland hans mest omtyckta till på köpet. Men nu kan det vara nog, mina herrar, hör ni det! Ni ha tagit er revansch för Rue Férou, och litet till ändå, nu få ni vara nöjda.»
»Om ers majestät är det», sade Tréville, »så äro vi det.»
»Ja, jag är det», sade konungen och tog en handfull guldmynt ur La Chesnayes hand och lade dem i d'Artagnans med orden: »Se här ett bevis på min belåtenhet!»
På den tiden var man alls inte så stolt i dylika fall som det är på modet att vara det nu. En adelsman kunde då taga emot en gyllene handtryckning av konungen utan att det allra minsta finna sig förödmjukad. D'Artagnan stoppade således de fyrtio pistolerna i fickan utan allt krus, han tackade tvärtom hans majestät på det varmaste.
»Så där ja», sade konungen och såg på sin pendyl, »nu är klockan halv nio och nu få ni gå, ty jag väntar som sagt besök klockan nio. Tack för er tillgivenhet, mina herrar! Jag kan ju räkna på den, inte sant?»
»Åh, sire!» utropade de fyra kamraterna på en gång, »vi äro färdiga att låta hugga oss i stycken för ers majestät!»
»Det är bra, det är bra! Men håll er hela, det är bättre och då gagna ni mig mera. Hör på, Tréville», tillade konungen halvhögt, medan de andra drogo sig tillbaka, »som ni inte har någon plats ledig bland edra musketörer och vi dessutom förordnat, att man först skall genomgå sin lärotid i en annan kår, så laga att den unga mannen blir anställd vid herr Desessarts’, er svågers, gardeskompani. Vid gud, Tréville, jag gläder mig på förhand åt kardinalens min! Han blir ursinnig, men det bryr jag mig inte om, jag är i min goda rätt.»
Och konungen vinkade nådigt med handen åt Tréville, som gick sin väg och tog rätt på sina musketörer, som han fann hålla på att dela med d'Artagnan hans fyrtio pistoler.
Och kardinalen blev verkligen ursinnig, som hans majestät förutsagt, ja så ursinnig, att han under en hel veckas tid uteblev från konungens spelparti, vilket icke hindrade hans majestät att visa honom det vänligaste ansikte i världen och att, varje gång han träffade honom fråga i sin mest smekande ton:
»Nå, herr kardinal, hur är det med den stackars Bernajoux och den stackars Jussac, edra båda tillgivna tjänare?»