De tre musketörerna/Kapitel 07

←  Kapitel 6. Hans majestät konung Ludvig den trettonde

De tre musketörerna av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Tom Wilson Kapitel 7. Musketörernas husliga liv

Kapitel 8. En hovintrig  →

7.
MUSKETÖRERNAS HUSLIGA LIV

När d'Artagnan väl var utom Louvren och rådgjorde med sina vänner om hur han skulle använda sin andel av de fyrtio pistolerna, rådde Athos honom att beställa en god måltid på Pomme-de-Pin, Porthos att ta sig en betjänt och Aramis att skaffa sig en passande älskarinna.

Måltiden intogs redan samma dag och betjänten passade upp vid bordet.

Kalaset hade beställts av Athos, och Porthos hade skaffat tjänaren. Det var en picard, som den ärorika musketören träffat på samma dag på La Tournellebron, där han gick och slog dank och spottade i vattnet, och Porthos hade genast anställt honom.

Porthos påstod, att detta tidsfördriv att spotta i vattnet vittnade om ett lugnt och tankfullt sinnelag, och han hade tagit honom med sig utan någon annan rekommendation. Det förnäma utseendet hos denna adelsman, hos vilken han trodde sig från och med nu anställd, hade lockat Planchet — så hette picarden — och han kände sig något sviken, då han fann den tilltänkta platsen redan upptagen av en kollega vid namn Mousqueton och då Porthos förklarade, att hans hushåll, hur storartat det än var, icke nödvändiggjorde två tjänare, utan att han skulle inträda i d'Artagnans tjänst. Men när han passade upp vid middagen, som hans nye herre gav, och såg honom vid betalningen taga upp en näve guldmynt ur fickan, trodde han sin lycka gjord och tackade himmeln för att ha kommit i tjänst hos en sådan Kresus; han fortfor att leva i den tron tills efter kalaset, med vars kvarlevor han höll sig skadeslös för en lång fasta. Men då han på kvällen skulle bädda sin herres säng, blev det slut på Planchets bedrägliga förhoppningar. Sängen var den enda i hela lägenheten, som bestod av ett ytterrum och en sängkammare. Planchet fick sova i ytterrummet på ett täcke, som tagits ur d'Artagnans säng och som denne tillsvidare avstod ifrån.

Athos å sin sida hade en betjänt, som han dresserat för sin tjänst på ett alldeles särskilt sätt och som man kallade Grimaud. Denna värda herre var mycket tystlåten av sig — vi mena naturligtvis Athos. Sedan fem eller sex år tillbaka, som han levat i största förtrolighet med sina kamrater Porthos och Aramis, kunde dessa visserligen minnas, att han ofta smålett, men aldrig hade de hört honom skratta. Han ord voro korta och uttrycksfulla, alltid sägande vad de ville säga, ingenting vidare: inga grannlåter, inga broderier och utsmyckningar. Hans tal utgjordes av fakta utan några episoder.

Ehuru Athos knappast var trettio år och synnerligen väl utrustad både till kropp och själ, visste ingen om honom, att han hade någon kärleksförbindelse. Han talade aldrig om kvinnor. Han hindrade visserligen icke andra att tala om dem i hans närvaro, men det var lätt att se, att detta slags samtal, vari han icke deltog annat än med bittra ord och misantropiska anmärkningar, på det högsta misshagade honom. Hans tillbakadragenhet, hans enstöringsnatur och tystlåtenhet gjorde honom nästan till en gubbe; han hade därför, för att icke behöva gå från sina vanor, lärt Grimaud att lyda honom på en enkel åtbörd eller blott och bart en rörelse av läpparna. Han talade aldrig till honom annat än i högst ovanliga fall.

Ibland kunde det dock hända, att Grimaud, som fruktade sin herre som elden på samma gång han var mycket fäst vid hans person och hyste stor vördnad för hans ljusa förstånd, trodde sig ha fullkomligt förstått, vad han önskade, och rusade i väg för att utföra befallningen, men råkade göra rama motsatsen. Då ryckte Athos på axlarna, och utan att bli ond gav han honom ett ordentligt kok stryk. Sådana dagar kunde Athos säga några ord.

Porthos hade, som man väl kunnat märka, en karaktär alldeles motsatt Athos. Han icke blott talade mycket, han talade även högljutt; för övrigt gjorde det honom detsamma, den rättvisan måste man göra honom, om man hörde på honom eller ej: han talade för att det roade honom. att tala och att höra sig själv tala. Han talade om allt möjligt utom om vetenskaperna och anförde som skäl för, att han aldrig talade om dem, sitt inrotade hat från barndomen mot de lärda. Han såg mindre förnäm ut än Athos, och känslan av hans underlägsenhet i det avseendet hade i början av deras bekantskap ofta gjort honom orättvis emot denna ädling, som han i stället sökte att överglänsa genom sina lysande kostymer. Men i sin enkla musketörsrock och endast genom det sätt, varpå han kastade huvudet tillbaka och flyttade fram foten, intog Athos genast den honom tillkommande första platsen och förvisade den storståtliga Porthos till den andra. Porthos tröstade sig däröver genom att uppfylla herr de Trévilles väntrum och högvakten i Louvren med ryktet om sina framgångar hos det täcka könet, något som Athos aldrig talade om; och nu för ögonblicket, efter att ha stigit från ämbetsmannaadeln till den gamla militära adeln, från tjänstemannafrun till baronessan, var det för Porthos fråga om ingenting mindre än en utländsk furstinna, som ville honom ofantligt väl.

Ett gammalt ordspråk säger: »sådan herre, sådan dräng». Låt oss därför övergå från Athos’ betjänt till Porthos’, från Grimaud till Mousqueton.

Mousqueton var en normand, vars fredliga namn, Boniface hans herre hade ändrat till det oändligt mycket mera välklingande Mousqueton. Han hade trätt i Porthos tjänst på de villkoren, att han endast skulle erhålla kläder och husrum, men dessa av magnifik beskaffenhet; han begärde endast två timmars ledighet om dagen för att ägna dem åt en industri, som kunde avhjälpa hans andra behov. Porthos hade gått in på affären, den passade honom utmärkt. Han lät göra tröjor åt Mousqueton av sina gamla rockar och kappor, och tack vare en synnerligen skicklig skräddare, som putsade upp hans gamla paltor och vände dem, så att de blevo som nya — under det skräddarens hustru misstänktes för att söka förmå Porthos att frångå sina aristokratiska vanor — gjorde Mousqueton en ganska ståtlig figur, när han gick efter sin herre.

Vad åter beträffar Aramis, vars karaktär vi tro oss ha tillräckligt skildrat och som vi för övrigt liksom hans kamraters kunnat följa under dess vidare utveckling, hette hans betjänt Bazin, Tack vare det hopp hans herre hyste att en dag bli prästvigd, var Bazin alltid klädd i svart, som det ägnar och anstår tjänaren hos en kyrkans man. Han var från Berry, mellan trettiofem och fyrtio år, stilla, fredlig, något fetlagd, använde sina lediga stunder till att läsa andliga böcker och lagade med mycken omsorg åt sin herre och sig själv en middag med få rätter, men förträfflig. För övrigt stum, blind och döv och av en trohet, som bestod alla prov.

Och nu, då vi åtminstone ytligt känna både herrarna och deras drängar, så låtom oss övergå till deras bostäder.

Athos bodde vid Rue Férou, några steg från Luxembourg; hans våning bestod av två små, mycket snyggt möblerade rum i ett uthyrningshus, vars ännu unga och verkligt vackra värdinna förgäves gav honom ljuva ögonkast. Några lämningar av länge sedan försvunnen prakt lyste bjärt här och där på väggarna i denna enkla bostad; så t. ex. fanns där en rikt demaskerad värja, vars form gick tillbaka till Frans I:s tid och vars blotta fäste, inlagt som det var med ädla stenar, kunde vara värt tvåhundra pistoler, men som Athos aldrig, icke ens i sina brydsammaste ögonblick, kunnat förmå sig att pantsätta eller sälja. Denna värja hade länge utgjort Porthos’ högsta åtrå, han skulle givit tio år av sitt liv för att få rå om den.

En dag, då han hade möte med en hertiginna, försökte han till och med att få låna den av Athos. Utan att säga ett ord tömde då Athos sina fickor, samlade ihop alla sina juveler, börsar, ägiljetter och guldkedjor och erbjöd Porthos alltsammans; men vad värjan angick, sade han, så satt den förseglad på sin plats och skulle icke lämna den, förrän dess ägare själv lämnade sin bostad. Utom värjan fanns där även ett porträtt föreställande en förnäm herre på Henrik III:s tid, klädd med den största elegans och bärande Helgeandsorden; detta porträtt hade en viss likhet i linjer och släktdrag med Athos, vilket tydde på att denna höga herre, riddare av konungens orden, var en av hans förfäder.

Slutligen fanns där ett skrin i utmärkt guldsmidesarbete, med samma vapen som värjan och porträttet och som stod mitt på spiskransen, där det på ett förskräckligt sätt stack av mot de övriga spisprydnaderna. Athos bar alltid på sig nyckeln till detta skrin. Men en dag hade han öppnat det i närvaro av Porthos, och denne hade då kunnat övertyga sig om, att skrinet endast innehöll brev och papper — förmodligen kärleksbrev och familjedokument.

Porthos bebodde, tycktes det, en mycket stor och praktfull våning vid Rue du Vieux-Colombier. Varje gång han i sällskap med någon vän passerade förbi sina fönster, i ett av vilka Mousqueton alltid uppehöll sig i stort livré, lyfte Porthos upp huvud och hand och sade: »Där ser du min våning!» Men aldrig träffade man honom hemma, aldrig bad han någon komma med upp och ingen kunde bilda sig en föreställning om, vilka dyrbarheter detta till utseendet så praktfulla hem i verkligheten kunde innehålla.

Vad Aramis beträffar, så bodde han i en liten våning bestående av en budoar, en matsal och en sängkammare, vilken sistnämnda, belägen liksom de andra rummen i bottenvåningen, vette åt en liten lummig, grön och skuggrik trådgård, ogenomtränglig för grannarnas blickar.

Hur d'Artagnan bodde, veta vi redan, liksom vi även gjort bekantskap med hans betjänt, mäster Planchet.

D'Artagnan, som av naturen var mycket nyfiken, liksom för övrigt alla med sinne för intriger, bemödade sig på allt sätt att få veta, vilka Athos, Porthos och Aramis i verkligheten voro, ty under dessa sina antagna namn dolde var och en av de unga männen ett adligt namn, i främsta rummet Athos, som man på en mils avstånd kunde se var en förnäm man av hög börd. Han vände sig alltså till Porthos för att få upplysningar om Athos och Aramis och till Aramis för att lära känna Porthos.

Olyckligtvis visste Porthos själv icke något annat om sin tystlåtne kamrat Athos’ liv, än vad som möjligen kunnat dunsta ut därom. Det påstods, att han varit mycket olycklig i sina hjärteaffärer och att ett grymt svek hade för alltid förgiftat den ridderliga ädlingens liv. Vari bestod detta svek? Det visste ingen.

Porthos då? Med undantag av hans rätta namn, som herr de Tréville ensam kände till, liksom även hans två kamraters, var det lätt att lära känna hans verkliga liv. Fåfäng och pratsjuk som han var, kunde man se tvärs igenom honom som genom ett glas. Det enda, som kunnat föra forskaren på villospår, hade varit om han trott allt det goda och vackra, som Porthos sade om sig själv.

Vad beträffar Aramis, så var han, trots sin min av att icke ha några hemligheter alls, alldeles fullproppad med sådana, svarade mycket litet på de frågor, som man gjorde honom om andra, och undvek dem, som rörde honom själv. Då d'Artagnan en dag gav honom en mängd frågor om Porthos och fått upplysningar om det gängse ryktet angående musketörens framgång hos en furstinna, ville han även veta vad han skulle tänka om Aramis’ egna kärleksäventyr.

»Och du, min kära kamrat», sade han till honom, »du som talar om andras baronessor, grevinnor och furstinnor?»

»Ursäkta», sade Aramis, »jag har talat om det, därför att Porthos talar om det själv och skrikit ut alla de där vackra sakerna i öronen på mig. Men tro mig, min kära d'Artagnan, att hade jag dem från annan källa eller han sagt mig dem i förtroende, så skulle ingen biktfar i världen kunna vara tystlåtnare än jag.»

»Jag tvivlar inte på det», återtog d'Artagnan, »men det tycks mig som om du själv är tämligen förtrogen med adliga vapen och broderier, att döma av den där näsduken åtminstone, som jag har att tacka för äran av din bekantskap.»

Denna gång fattade icke Aramis humör, men han tog på sig sin blygsammaste min och svarade milt:

»Min vän, glöm inte, att jag vill tillhöra kyrkan och flyr alla världsliga förströelser. Den där näsduken, som du såg, hade inte blivit mig anförtrodd, utan den hade glömts hos mig av en bland mina vänner. Jag måste ta den i förvar för att inte kompromettera honom och den dam han älskar. Vad mig beträffar, har jag inte och vill inte ha någon älskarinna, jag följer i så fall Athos’ förståndiga exempel, ty han har inte heller någon.»

»Men för fan, du är ju inte abbé, eftersom du nu är musketör!»

»Musketör ‘ad interim‘, min vän, som kardinalen säger, musketör mot min vilja, men kyrkans man i själ och hjärta, tro mig, Athos och Porthos ha förmått mig att bli musketör för att skaffa mig någon sysselsättning; jag hade, just när jag skulle prästvigas, en liten svårighet med… Men det kan inte intressera dig, och jag bara upptar din dyrbara tid.»

»Visst inte, det intresserar mig mycket», utbrast d'Artagnan, »och jag har för ögonblicket absolut ingenting att göra!»

»Ja, men jag har mitt breviarium att läsa», svarade Aramis, »sedan några verser att skriva åt fru d'Aiguillon, och sedan skall jag gå till Rue Saint-Honoré för att köpa smink åt fru de Chevreuse — således ser du, min kära vän, att om du inte har något att göra, så har jag däremot mycket bråttom.»

Och Aramis räckte mycket vänskapligt handen åt sin unga kamrat och tog avsked av honom.

Hur mycken möda han än gjorde sig, kunde d'Artagnan icke få veta något mera om sina tre nya vänner. Han tog således sitt parti att för närvarande tro allt vad man berättade om deras förflutna liv, väntande av framtiden säkrare och mera uttömmande upptäckter. I avvaktan därpå ansåg han Athos för en Achilles, Porthos för en Ajax och Aramis för en Josef.

För övrigt var de fyra unga männens liv ganska glatt. Athos spelade och alltid med otur. Emellertid lånade han aldrig en enda sou av sina vänner, ehuru hans börs alltid stod till deras tjänst; och när han spelat på hedersord, lär han alltid väcka sin fordringsägare klockan sex på morgonen för att betala honom sin skuld från gårdagen.

Porthos hade sina dagar av vild uppsluppenhet; om han då vann på spel, såg man honom hänsynslös och slösande, förlorade han däremot, så försvann han alldeles under några dagar, efter vilken tid han åter blev synlig, med bleka kinder och lång i synen, men med pengar på fickan.

Aramis spelade aldrig. Han var bestämt den sämsta musketör och den otrevligaste sällskapsbroder man kunde tänka sig. Han hade alltid behov av att arbeta. Mången gång, mitt under en glad middag, då alla, upplivade av vinet och ett muntert bordssamtal, trodde att man ännu skulle få vara tillsammans ett par timmar vid bordet, såg Aramis på sin klocka, steg upp med ett förbindligt leende och tog avsked av sällskapet för att, som han påstod, gå och rådgöra om samvetssaker med en teolog, med vilken han stämt möte. En annan gång måste han hem för att skriva en tes och bad då sina vänner att icke störa honom. Vid dessa tillfällen smålog alltid Athos med det älskvärda, melankoliska leende, som så väl klädde hans nobla ansikte, och Porthos drack och svor på, att Aramis aldrig skulle bli något annat än en bondkaplan.

Planchet, d'Artagnans betjänt, uppbar på ett värdigt sätt sin goda lycka; han fick trettio sous om dagen, och under en månads tid kom han hem glad som en lärka och högst vänlig mot sin husbonde. Men när motiga vindar började blåsa över hemmet vid Fossoyeurgatan, det vill säga när konung Ludvig den trettondes pistoler voro uppätna, i det närmaste åtminstone, började han komma med klagomål, som Athos fann vidriga, Porthos opassande och Aramis löjliga. Athos rådde alltså d'Artagnan att avskeda den slyngeln, Porthos ville, att han först skulle ha ett kok stryk, men Aramis förfäktade den åsikten, att en husbonde aldrig skulle lyssna till annat än det beröm man slösade på honom.

»Det där är lätt att säga», invände d'Artagnan, »för dig, Athos, som aldrig säger ett ord till Grimaud, förbjuder honom att tala och följaktligen aldrig har något obehagligt ordbyte med honom, för dig, Porthos, som för stort hus och är en halvgud för din betjänt Mousqueton, och slutligen även för dig, Aramis, som alltid sysslar med dina teologiska studier och inger din betjänt Bazin, en mild och religiös man, den djupaste vördnad; men jag, som är utan någon betryggad ställning och utan resurser, jag som inte är musketör, inte ens fast anställd vid gardet, vad skall jag göra för att inge Planchet tillgivenhet, fruktan eller respekt?»

»Saken är allvarlig», svarade de tre vännerna, »det är en huslig angelägenhet. Det är med betjänterna som med hustrurna, man måste genast från början ställa dem på den fot man vill ha dem. Fundera därför ut något.»

D'Artagnan funderade och beslöt sig för att tillsvidare piska upp Planchet, vilket även skedde med gaskognarens vanliga samvetsgrannhet. Sedan han grundligt pryglat honom, förbjöd han honom att utan hans tillåtelse lämna sin tjänst; »ty», tillade han, »det är inte möjligt annat än att framtiden kommer att göra mig rättvisa, jag väntar ovillkorligen bättre tider. Din lycka är således gjord, om du stannar hos mig, och jag är alldeles för god husbonde för att låta dig gå miste om den genom att ge dig det avsked du begär.»

Detta sätt är gå tillväga ingav musketörerna en mycket hög tanke om d'Artagnans klokhet. Planchet själv intogs av beundran och talade icke mera om att gå sin väg.

De fyra unga männens liv hade blivit gemensamt. D'Artagnan, som icke hade några vanor, därför att han kom från landsorten direkt in i en för honom alldeles ny värld, antog genast sina vänners levnadssätt.

Man steg upp vid åttatiden på vintern och klockan sex under sommaren och begav sig därpå till herr de Tréville för att få lösen och mottaga befallningar för dagen. Ehuru d'Artagnan icke var musketör, kunde han likväl sägas göra tjänst som sådan med den största punktlighet: han var alltid på vakt, emedan han alltid sällskapade med den av sina tre vänner, som hade vaktgöring. Man kände honom väl i musketörpalatset, och alla höllo honom för en god kamrat. Herr de Tréville, som lärt sig värdera honom från första ögonblicket och hyste verklig tillgivenhet för honom, tröttnade icke att rekommendera honom hos konungen.

De tre musketörerna å sin sida höllo mycket av den unga mannen. Den vänskap, som förenade dessa fyra män, och behovet att träffas tre eller fyra gånger om dagen, vare sig för en duell, för affärer eller nöjen, kommo dem att oupphörligt följa varandra i hälarna som skuggor, och man mötte ständigt de oskiljaktiga, som sökte varandra från Luxembourg till Saint Sulpiceplatsen eller från Rue du Vieux-Colombier till Luxembourg.

Emellertid började herr de Trévilles löften att infrias. En vacker dag befallde konungen herr chevalier Desessarts att upptaga d'Artagnan som volontär i sitt gardeskompani. D'Artagnan iklädde sig med en suck denna uniform, som han gärna med uppoffring av tio år av sitt liv skulle bytt ut mot musketörrocken. Men herr de Tréville lovade honom denna ynnest efter tvåårig utbildningstid vid gardet, och denna tid kunde förkortas, om tillfälle yppade sig för d'Artagnan att göra konungen någon tjänst eller utföra någon uppseendeväckande bragd. Med detta löfte nöjde d'Artagnan sig och från och med följande dag började han sin tjänstgöring.

Nu blev det Athos’, Porthos’ och Aramis’ tur att göra d'Artagnan sällskap, när han var på vakt. Chevalier Desessarts’ kompani fick alltså fyra man till i stället för en från och med den dag d'Artagnan upptogs däri.