Den namnlösa/Kapitel 14

←  i sista stunden

Den namnlösa av Elin Wägner innan Den Namnlösa åter lämnar oss.

FJORTONDE KAPITLET.

innan Den Namnlösa åter lämnar oss.

De sista veckorna av Evas liv flyta ihop för mig; gränsen mellan veckorna, mellan dagar och nätter var uppriven, stundom var dagen natt och natten dag.

Den stora herrgårdssängen hade vi placerat fristående i rummet, där var inte mycket mera plats kvar då, än att man kunde gå runtomkring den. Men så blevo också det ena efter det andra av världens ting överflödiga och flyttades ut i yttre rummet.

Denna tid var det solsken dag efter dag. Solen stimulerade Eva, så länge den låg in i rummet, men blott för att lämna henne än mera trött då den gick. Vi kunde ha fönstret öppet under tim­mar, och lukten av död försvann.

Hon kunde sitta i sängen i ett underligt rus av sol, smärta och champagne tillsammans och tala med någon av oss eller alla, och så med ens falla ihop som om hon knäckts av på mitten.

Gång på gång trodde vi att det var förbi med henne, och ändå hade jag alltid en inre visshet, att hon skulle stanna, till dess att hon fått bukt på Georg. Hur han kunde stå emot henne i veckor, det är ofattligt nu. Hennes be­fallning var, att hon skulle få brevet till profes­sorn, när det var skrivet, läsa det, eller rättare låta det läsas för sig, försegla det och avsända det. Dag efter dag pågick denna strid om brevet, förd med häpnadsväckande seghet. Kväll efter kväll kom, och hon hade inte fått det. Förgäves bad han henne att icke låta detta olyckliga brev förstöra de stunder de kunde vara tillsammans. Förgäves erbjöd han sig att dyrt och heligt lova att sedan, längre fram, som han kallade den tid, då han skulle vara ensam, överlämna sig helt i professorns händer. Hon vägrade att ta emot detta löfte, hon trodde honom icke om kraft att hålla det.

Även under de långa mellanrum, då hon aldrig öppnade sin mun annat än för att jämra eller tacka för någon hjälp, ja även då plågans och dödens svett bröt ut ur alla hennes porer, tror jag att detta brev fanns i hennes medvetande. Även då kunde hon se mot Georg då han kom in i rummet, med sina halvblinda ögon, som för att fråga: har du det nu med dig?

Men han hade det icke. Han pinades som en mask av detta, men kunde inte förmå sig att skriva eller i varje fall inte att lämna Eva brevet, som hon bett om.

Ingen av dem talade med mig om detta brev. I denna strid mellan kärlek och kärlek, mellan liv och död, voro de ensamma nu. Den enda skill­naden mellan mig och de andra i huset var den, att jag visste vad striden gällde, och de andra visste det icke. Elias hade slutat upp med att förmana Eva, numera bad han endast för henne. Han hade flyttat upp orgeln från salen till rummet utanför Evas, vid den kunde han sitta länge, länge och spela och sjunga sakta. Det hände att de, som kommo in i yttre rummet, plötsligt togo vid och sjöngo med, vi hörde bakom vår stängda dörr okända röster. En gång pågick därute en så underlig sång, att jag måste öppna och glänta ut för att se vilka som voro därute. Jag fann då herrgårdspatronen och Petter Abraham med sin pojke sjunga tillsammans: Så skön går morgonstjärnan fram, medan Elias satt vid orgeln och ackompanjerade.

Det verkade så underligt smärtsamt alltid på mig, när Elias satt och spelade och sjöng på andra sidan den stängda dörren och så gick igen, utan att ha alls hälsat på Eva. Även hon måste ha känt det, ty hon sade: — Sedan, sedan, ska ni inte låta honom vara utanför.

Under denna tid hände även det sällsamma, att Elias och Helena stundom talade med var­andra. Jag kunde träffa på dem i orgelrummet eller därnere, talande med varandra, inte av­ mätt konventionellt som vanligt utan som rik­tiga människor. Det var väl den gemensamma utestängdheten från allt, som verkligen hände i deras hus, som förenade dem, tänkte jag, men måste sedan säga mig, att det ju var möjligt, att något verkligt hände även dem! Jag kunde ju inte utan vidare våga förneka, att dessa månader även hade en levande sida vänd mot dem, att ett annat skeende pågick, som jag lika litet sett och lika litet kände, som de kände det, i vilket jag stod. En gång överraskade jag Helena gråtande ute i köket, dit jag kommit för att hämta varmt vatten åt Eva.

— Men vad är det med dig? frågade jag för­skräckt.

Hon torkade sina tårar och sade att det var ingenting, men så småningom fick jag henne dock att bekänna.

— I dag går ansökningstiden ut till kyrko­herdebeställningen i Broköpings västra försam­ling, sade hon, och Elias har icke sökt. Tänk att jag hade ändå ett svagt hopp att han skulle söka. Men hur kunde jag tro det för resten, när jag ville det så förfärligt gärna. Jag har aldrig fått något som jag velat.

Jag frågade henne varför hon så gärna ville komma till en stad. Det var väl ingenting roligt att vara i en stad.

— Ska du säga, som bott i London, sade hon. Jag kan inte tänka mig något roligare än att få flytta härifrån och komma till Broköping.

— Visste Elias det?

— Ja, sade hon, jag kunde inte avhålla mig från att säga det till honom. För jag tycker det kunde vara nyttigt för honom att få en ny för­samling, så sluppe han arbeta så mycket med sina predikningar, och där finns en stiftelse, där vi kunde sätta mamma. Och om jag bara hade ett stadshushåll så kanske jag kunde hinna med något, som jag tyckte var roligt nån gång också.

— Vad skulle det vara, frågade jag.

— Jag skulle vilja lära mig porslinsmålning, sade hon, och började plötsligt gråta igen med långa snyftningar, som läto alldeles som vinden, när den pinar igenom illa tätade innanfönster.

Jag var så uppfylld alltjämt av de tankar på den mänskliga själens höga värdighet, uppen­barad av Eva, jag haft med mig däruppeifrån, att jag formligen ruskade Helena i armen som för att väcka upp henne och sade: — Ja, men Helena, du är ju odödlig! Ty detta att jag sett själen stiga, medan kroppen bröts sönder och föll sam­man till stoft, det var en så stor upptäckt för mig, att jag tyckte nu i den första hänförelsen att allt annat blev smått därvid.

— Ja, sade Helena otåligt, det har jag väl vetat länge. Gå nu upp till Eva, och bry dig inte om mig. Det är inte mycket mer lönt att tala med dig än att tala med Elias. Ni bara håller ihop, ni tre, mot oss.

I detsamma kom Georg och gläntade på dörren.

— Skynda dig upp är du snäll, faster, sade han. Jag tänkte gå ner till handelsboden och tele­fonera till professorn.

Jag skyndade upp så hastigt att jag spillde en god del av vattnet i trappan och på mina kläder.

Då jag kom upp, förstod jag genast att åter en strid stått.

— Jag har haft ett förebud, sade hon, hjärtat stannade ett tag. Det går inte längre att söla så här. I dag måste det avgöras.

— Ja, sade jag, och försökte att inte låtsas om hur bedrövad jag var.

— Om han inte lämnar mig brevet i denna dag, hör du, innan posten avgår, och om inte du lägger det i postväskan, så får han finna sig i att dö.

— Eva! sade jag alltför häpen för att få fram något annat. Eva!

— Ja, sade hon i en hemskt självfallen ton. Kan han inte förmå sig att möta sanningen modigt, är han innerst så feg, vet du, då är det väl likså bra, att jag tar honom med mig. För då klarar han inte det, som väntar honom.

— Man talar inte så, Eva, om det man inte kan fullborda, när det kommer därtill.

— Jo, sade hon, det kan jag fullborda.

— Tror du han är mindre feg för att dö än leva?

— Ja. Han erbjöd sig själv en gång, det var medan anfallen ännu pågick, jag tror det var för resten efter det där sista uppträdet i likrummet, att följa med mig. Jag sade då: vi får återkomma.

— Och nu tänker du påminna honom om detta löfte?

— Ja, sade hon, ja, om jag inte får brevet i dag. Jag ämnar inte hota honom med det. Men om han vägrar, då tar jag honom med mig. Det vet jag att jag kan. Ge mig nu champagne. Och när han kommer tillbaka, så sätt dig ute i för­stugan och laga, att ingen stör oss på en stund, medan vi gör upp saken.

Det tog en halvtimme eller kanske tre kvart, innan Georg kom tillbaka.

Hon teg ibland och pratade ibland, det var väl tankar som glimtat och försvunnit under plå­gans och trötthetens nätter.

— Vet du, när jag tänker, sade hon, på alla som varit förälskade i mig …

— Kommer du ihåg dem?

— Jag kommer knappt ihåg en enda. Jag tän­ker bara på den samlade summan av lidelse för mig. Och på att av allt detta finns ingenting kvar, inte så mycket att det räckt till det minsta vykort från någon under denna sista tid. Icke en av dem har visat, att han kom ihåg mig, inte en. Du sade det var bara dig man glömde, ack. Och så var det så ivrigt mens det pågick. En man kan ju ibland vara ett ganska stolt skådespel, alldeles som en vårflod. Och nu är det som en uttorkad flodbädd, och inte ens djupast i botten finns en rännil kvar. Om jag inte visste, att det varit brusande vatten, som skurit den där fåran, så aldrig skulle jag gissa på det.

— Nå, sade jag, inte heller för dig är ju något kvar därav.

— Jo, sade hon, strömfåran.

— Bekymrar detta dig, att de alla glömt dig?

— Nej, sade hon, nej, då. Man behöver inte mer än en att dö med sig.

Dessa ord återkallade mig till det, som förestod. Min oro var outhärdlig, den pinade även Eva, hur ljudlös den var.

Vad skulle jag nu göra? Det var ju vansinnigt att lämna dessa exalterade människor åt sig själva, och likväl fruktade jag, att det var just precis vad jag skulle komma att göra och ingenting annat.

Nära stod jag dem, nära, mycket nära. Men dock bredvid. Hur jag än deltog, detta var icke min stund, mitt öde. Min stund och mitt öde lågo ännu framför mig att uppleva. Ensam.

Då Georg till slut kom, bad Eva mig rentut att gå. Ett ögonblick tvekade jag vid dörren, tog in dem i mitt medvetande, där de sutto i den tidiga vårsolen, under vilken man såg hur gamla deras unga ansikten sågo ut, och gick så min väg. Jag var alltför imponerad för att våga lägga mig i.

Och till slut vägrade jag också att tro, att det yttersta skulle ske.

Då jag kom ut i övre förstugan, upptäckte jag bakom en dörr ett bomullsförkläde över ett knä och i detta knä ett par sammanknäppta, ganska smutsiga och illa farna händer.

— Varför sitter fru Hamnell här i kylan? sade jag.

— Ja, nånstans ska en vara, sade hon. Det är inte roligt ska jag sä Rakel att vara ensam och illa sedd på sin ålderdom.

— Hur så? sade jag ovänligt tyvärr. Fru Hamnell som har makten här i huset, har ju fru Hamnell själv sagt.

— Ja, det var innan Rakel kom det, med henne, sade hon. Nu är jag ju till och med förbjuden att gå in och se henne av Georg. Och mina pengar är borta, så jag kan inte flytta ur huset heller. Det enda jag dugt till förut har varit att diska. Men kan Rakel tänka sig, i dag så diskade pigan om hela disken, hon påstod att det mesta av maten satt kvar, och att jag är för gammal och inte ser. Då gick jag hit upp och satte mig. Säg, kan jag inte få gå in ett enda ögonblick nu och bara så mycket som hälsa?

— Nej, sade jag, det är omöjligt just nu. En annan gång kanske.

— Omöjligt, sade hon, varför det? Georg gick alldeles nyss in, så sover gör hon väl inte. Retad av mitt motstånd, steg hon upp för att gå mot dörren, jag ställde mig mot den för att skydda den för henne, samtidigt som jag tyckte synd om henne. Ty hon envisades icke, hon gick lång­samt sin väg nerför trappan, försiktigt stöd­jande sig vid ledstången. Jag tänkte på hennes hårda liv, på alla barnen, som dött späde för henne, därför, sades det, att hon mot läkares råd ammade dem själv. Endast Helena, som man tagit med våld från henne, hade fått leva. — — — Jag tänkte med vemod på denna trista, vantrevna ålderdom med en smula ånger på min egen hårdhet. Hade jag kunnat, hade jag ju släppt in henne, men nu var det ogörligt.

När hon försvunnit, gick jag rysande av kyla och spänning fram till fönstret och ställde mig att se ut. Min utsikt begränsades av de båda röda flyglarna åt höger och vänster och i fonden av ladugårdsbyggnaden, vars långa, halmtäckta länga skymtade mellan trädkronornas bruna galler­verk. Det for för mig, hur synd det var, att Eva aldrig fått se hur lummig och god prästgårdslunden var om sommaren och få känna vilka söta lukter där stego från blommande träd och örter.

Inom gårdsplanens begränsade område skedde ingenting som kunde avleda mina tankar. Om åtminstone Petter Abrahamspojken ville komma, det var hans tid på dagen. För resten var det ju väl, att han inte kom.

Men mitt i min förtvivlan över tavlans orörlig­het och situationens outhärdlighet, svängde en smutsstänkt bil ur allén och in på gården, och i den sutto Evas bror och — förmodade jag — hennes svägerska.

De stannade utanför förstugubron, som ju rim­ligt var, men ingen människa kom ut för att välkomna dem. Elias, Helena, alla tänkte väl att Georg eller jag skulle ta emot dem, men jag stod som fastlåst och såg ner på dem. Eva hade sagt, att jag måste hålla mig här i övre för­stugan, och jag kom icke längre. Slutligen såg jag hur översten steg ur och så, följd av damen, gick in i huset.

Någon måtte väl ändå tagit emot dem därnere, ty när de strax efter kommo uppför trappan, hade de blivit av med bilutrustningen. Nåväl, deras ankomst kunde ju betraktas som en lösning av situationen utan mitt ingripande, och jag borde egentligen ha varit dem tacksam därför. Men i själva verket tog jag emot dem som fiender och intränglingar, och det måste ha märkts på min hälsning, ty de voro från första stund ohövliga mot mig.

De togo det som en grov förolämpning, då jag sade, att de inte utan vidare kunde få gå in till Eva. Voro de inte hennes närmaste? Hur kunde jag säga detta på eget bevåg?

Jag tänkte: Om jag ger mig in i en förklaring och drar ut på den så länge som möjligt, så händer kanske något under tiden. Georg kanske kommer ut med brevet …

Jag gick så fullkomligt upp i tanken på att försvara denna dörr mot dem, att jag alls inte tänkte på hur orimligt det egentligen var vad jag gjorde.

— Det är ju bara ett rum, som skiljer herr­skapet från henne, sade jag, men ändå är det en så lång bit att gå. Man kan inte utan vidare komma en så sjuk nära. Man måste så småningom tränga in i hennes värld. Mitt herrskap, om jag först får berätta lite om henne, så blir det så mycket lättare sedan att träffas. Hon har näm­ligen blivit mycket sämre på de sista dagarna, hon …

— Vi låter inte uppehålla oss, sade översten avbrytande. Som om inte Eva skulle kunna träffa sin ende bror. Inte behöver ni hålla en före­läsning om Eva. Han gick och sköt undan mig. Jag måste vika inför Höga överheten, som Niklas sade, men jag tänkte: jag vek dock bara inför våld, jag har gjort mitt.

Men detta ögonblick, innan jag visste vad som hänt därinne …

I mitt rum sprang jag om översten och gick först och knackade på dörren. Georg kom och öppnade. Jag såg att han var övervunnen, vunnen, ja, men för vad?

Då Georg fick syn på de främmande, sade han genast: — Får jag be herrskapet ta plats här ett ögonblick? Rakel, gå in och tala om för Eva, vem som är här. Hon har haft en hjärtattack i dag, sade han förklarande. De vägrade att sätta sig, men vågade dock inte bryta in i rum­met utan vidare.

Jag fann Eva alldeles övergiven, utmattad, på gränsen av sina krafter och sin behärskning. Hon brast i tårar, då jag talade om, att brodern och svägerskan voro komna. Hon ville inte se dem, hon avskydde alla råa, friska människor, som kommo med bil.

Jag vet inte hur Georg bar sig åt, men han lyckades hålla dem i fem minuter, medan jag med största möda lugnade och tröstade henne så pass, att hon lät övertala sig att medge att de skulle få komma och vara inne i sex minuter. Kom ihåg, inte tio, utan sex. Trots hennes be­vekande böner lämnade jag henne, då de gingo in. Jag hade inte mod att reta dem längre. Det var plötsligt slut på mitt mod.

Georg stod i yttre förstugan.

— Vet du varför de var så ohövliga? sade han. De tror, att vi vill åt hennes pengar. Inte för att de själva vill ha dem precis, men därför att de fått för sig att vi legat över henne om att få dem, och att hon råkat in bland lumpna män­niskor. De sade, att du uppehållit dem med prat, och att de hade måst tränga in med våld. Vet du vad, faster, sade han och tog mig oväntat i famn, du är allt en stor pamp du.

— Ja, sade jag, ja, det är bra, men vad menar de? Hur kunde de komma på en sådan tanke?

— Jo, berättade Georg, Eva hade själv ingivit dem den, då hon skrivit till brodern och sagt, att hon ville stifta en fond, som skulle heta Rakels barn, att användas till dessa barns nytta. Det lät för dem ytterligt misstänkt, att du, en fröken Ljunghed, kunde ha några barn.

Stackars liten, vilken olycklig idé, vilket olämp­ligt tilltag. Georg var så ond, det såg jag, så ond som jag inte sett honom vara sedan sista anfallet. Ja, ett ögonblick glimtade likheten med hans andra jag fram. Så måste ju jag ta det nonchalant, om jag kunde. — Det var ju bra, sade jag, att ni hade något att konversera om, medan jag fick lite form på Eva. Det var inte lätt.

De hade inte varit därinne mer än fyra av de utlovade sex minuterna förrän klockan ringde. Jag gick in. Eva låg i hysterisk gråt, svägerskan satt handfallen vid sängen med en chokladask i knät. Brodern kastade en på en gång bestört och vredgad blick på mig.

Jag undrade om de ens sett, att hon inte såg dem.

— Var snälla och gå, snyftade hon, jag orkar inte nu, kanske sedan.

Men de kommo inte upp mer. De hade haft ett samtal med Georg och beslutat, berättade han med ett egendomligt leende, att resa rakt ner till professor Bing och försöka få honom att sätta sig med dem i bilen i morgon och komma upp än en gång.

— Man ska göra sitt yttersta, hade de sagt.

— Nå, sade jag, och vad sker innan dess?

— Ingenting, sade han.

Postbudet kom, det åkte igen, utan att något brev blivit avlämnat.

Om inte brevet går med posten i dag, hade hon sagt, så tar jag honom med mig.

Men Eva tycktes ha glömt bort posten, allting. Den eftermiddagen, den natten var väl hennes svåraste stund. Hon förskräcktes och klagade högt, hon svettades och frös, vi gåvo henne mer morfin än vi egentligen kunde försvara, men den tog knappt bukt på hennes dödliga oro.

Elias spelade därute på sin orgel uppståndelse­psalmernas melodier, outtröttligt.

Fram på morgonen blev hon lugnare. Under ett ögonblick, då hon och jag voro ensamma, bör­jade hon treva under huvudkudden. Jag har bre­vet här, sade hon, posten har väl inte gått än? Jag skulle ju läsa det, men jag orkar inte. Läs du det i stället och rekommendera det. Nej nu genast, gå medsamma, jag är säker på, att posten kan komma när som helst.

Jag måste be Elias gå in till henne, medan jag själv, i åtlydnad av hennes önskan, gick ner. I salen brann taklampan, vid dess sken läste jag Georgs bekännelse om sin sjukdom, en naken och oförbehållsam bekännelse. Därpå gick jag in till Elias och förseglade brevet med pastors­ämbetets sigill.

Alltjämt med brevet i handen, gick jag in och väckte Helena.

— Kanske du vill sitta en stund hos henne, bad jag. Och var inte orolig. Georg kommer inte att dö.

— Stackare, sade Helena, du är så trött, så du blandar ihop Georg och Eva. Lägg dig här, jag ska visst gärna gå upp.

Då jag vaknade var det, skamligt att säga, ljusan dag. Jag hade legat med kinden mot bre­vet, så att jag bar ett fullkomligt tydligt avtryck av pastorsämbetets sigill på min kind. Lyckligt­vis skulle Eva inte kunna se det.

Den natten hade hon hunnit ett långt stycke på vägen, bara sedan jag lämnat henne. Hon hade väl känt det, som om hon vunnit, det hon ännu ville vinna, och mycket snart skulle våga släppa av Georg.

— Vad tror du? viskade jag till Georg, hur länge?

— Till dess Bing har svarat mig eller kommit själv, sade han.

Jag lade min hand på hans skuldra ett ögon­blick.

— Du vet ju, var du har mig, sade jag, om du vill mig något.

Han nickade blott och gjorde sig sakta lös. Det spända uttrycket hade gett med sig, men den djupa sorgsenheten tycktes mig icke lättare att se. Dock tror jag inte att han tänkte på eller sörjde sig själv just nu, han var så helt upptagen av Eva.

— Kan du tänka dig, viskade Helena till mig, vad det enda är hon sagt under dessa timmar: har Helena något färskt att ge dem till middag? Men det har jag inte, om de kommer till middag, får de äta ärter och fläsk.

Helena stannade för att hjälpa mig att sköta om Eva på morgonen, hon var icke fullt vaken därunder. Det enda livstecknet var, att hon en gång snuddade vid Helenas kind, vilket kom denna att förlora behärskningen nästan.

— Det kunde ha varit jag i stället, mumlade Helena för sig själv. I stället för henne, som alla älskar. Men vad skall jag stanna för? Nu har ju du också helt och hållet tagit hand om Georg, vände hon sig till mig.

— Å, du behövs väl, sade jag med en suck av otålighet över detta.

— Ja för att koka mat åt er, sade hon och teg sedan.

Den dagen skötte jag Eva utan att någon av oss talade. Jag visste vad hon önskade, utan att hon behövde säga det eller jag fråga. Min enda tröst under dessa timmar av bedrövelse var den, att hon inte behövde dö i obekanta människors händer.

Det kom telegram att professorn rest med upp. Vi meddelade henne det icke, vi tyckte hon kunde få vara ifred. Jag trodde då aldrig, att hon skulle leva till dess bilen hann fram. De kunde ju inte beräknas vara framme förrän sent på kvällen.

På eftermiddagen avlöstes jag en stund av Georg och Elias. Det dröjde inte länge, förrän Elias kom ner till oss och sade : — Följ med upp, vi ska sjunga allesammans.

Vi visste båda, att Elias, som var så van, icke misstog sig. Helena lade hastigt in ett par trän i spisen, och vi skyndade upp.

Elias satte sig vid orgeln, och Helena ställde sig bredvid honom och sjöng med en klar, mild röst, som gick vackert samman med Elias’. Ända sedan jag kom hem, hade jag inte hört henne ta en ton.

Jag gick ditin och sade mig med en bland­ning av smärta och glädje: jag ska se en odöd­lig människa dö. Icke ens lukten av död sårade mig eller dämpade min glädje.

Georg satt vid sängen med ansiktet i händerna och grät.

Jag satte mig vid andra sidan av sängen och vaktade halspulsens slag, som föreföllo mig bli allt mattare. Då det blev mörkt, tände vi de ljus, som endast halvbrunnit vid Niklas’ kista, dock ställde vi dem så, att hon inte kunde se dem eller deras återsken i spegeln.

Underligt nog hade jag varit så aktsam, att hon inte skulle få syn på ljusen som om jag glömt, att hon inte mera såg. Underligt nog, ty med ens slog hon upp ögonen, och då förstod jag att hon såg.

Georg, som inte märkte förvandlingen, fortfor tryggt att låta sina tårar rinna, ehuru ljudlöst, i tanke att endast ljud kunde förråda honom.

Då sade hon som ett bevis, att hon såg:

— Gråter du?

— En liten, liten smula bara.

— Har professorn redan svarat? frågade hon oroligt och ömt.

— Han kommer själv, sade Georg, och det nickade hon bifall åt.

Jag gick efter Elias och Helena, ty jag tyckte de måste vara närvarande vid denna sista glimt av medvetande.

Hon smålog mot dem, ett kort ögonblick voro de inom hennes föreställningskrets, så föllo de ut ur den. Hon hade sagt för alltid farväl, hon såg och mindes och uppfattade dem icke mer.

Det var alldeles som om hennes säng varit en klippa, som sköt upp ur ett hav, ett oändligt hav, ett stigande hav, som med varje minut tog bort en bit av hennes fäste och förbindelse med världen. Ännu var jag icke uppslukad av havet, jag tog henne i mina armar, kysste henne och tackade henne. Sen märkte jag att hon släppt av mig, havet hade uppslukat mig, jag var icke mera till för henne.

Georg var nu det enda, som var kvar av den värld hon levat i dessa år.

Hon var fullkomligt ensam med honom i rum­met, i världsalltet.

Jag frågade en gång Georg, om vi skulle ge henne insprutning för att hålla hjärtat i gång. Han sade: — Låt henne vara, men då förstodo vi på hennes uttryck, att hon dock önskade få en och gåvo henne det. Det var som om hon ännu kommit ihåg, att hon inte skulle få ge sig av, förrän något skett, som ännu icke skett.

Helena försvann, då timmen gått utan att något egentligen förändrades. Jag minns nu, att jag hörde henne raka i spisen därnere och tänkte: det har alltså slocknat.

Elias började sakta sjunga, nu utan orgel.

Tiden blev lång, ingenting skedde, en trötthet smög sig över oss.

Hon suckade ibland men det lät långt, långt borta ifrån.

Vattnen stego sakta omkring henne.

Vi flögo alla till, som om man skurit oss, då en otålig bilsignal nådde oss genom Elias sakta nynnande. Jag skyndade ut i förstugan, i skenet av lyktorna såg jag, att tre personer utom chauf­fören sutto i bilen.

— Säg henne att professorn är här och att hon blir avlöst nu, viskade jag till Georg. Jag visste, att om någon skulle göra sig förstådd av henne ännu, det icke var någon annan än han. Han gjorde det, dock utan att hon på något sätt lät förstå att hon uppfattat vad som sades.

Men innan de tre resande hunnit upp, hade den sista vågen sakta tagit henne med sig, och då de trädde in i rummet, där Niklas’ ljus höllo på att brinna ner i sina stakar, var vattenytan tom och fullkomligt stilla.

---