Hoppa till innehållet

En qvällstund hos en storbonde

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

En qvällstund hos en storbonde
Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta  →


[ 265 ]
En qvällstund hos en storbonde
En qvällstund hos en storbonde

En qvällstund hos en storbonde.

Det var en riktigt otreflig qväll; ute blåste det och snöade, inne hos min vän storbonden brann ljuset så dåsigt, att man nästan ej kunde urskilja andra föremål än ett klockfodral med kinesiskt krimskrams, en stor spegel i en gammaldags förgyld ram och en fäderneärfd silfverkanna. Inga andra än herrn i huset och jag voro i rummet. Jag satt i det ena hörnet af [ 266 ]soffan med en bok i handen, medan värden sjelf hade tagit plats i det andra hörnet, fördjupad i funderingar öfver en packe af «de både sura och söta statsborgarne», som han kallar dem i sin afhandling, kallad «Försök till några välmenta patriotiska yttranden för fäderneslandets väl. För anspråkslöshetens skull af En Anonym».

Af det grundliga forskandet i denna hans idéers guldgrufva utkläcktes, som man väl kan förstå, mångahanda klyftiga förmenanden; att han sjelf åtminstone var öfverbevisad om deras förträfflighet, tycktes den knipsluga blick antyda, som han kastade till mig från sina gråa, blinkande ögon; ej heller var det någon brist på «välmenta patriotiska yttranden», om hvilkas halt den bäst kan döma, som har haft tillfälle att kasta en blick i nyssnämnda skrift eller i hans stora afhandling i manuskript om tionden. Men all denna visdom var förspild på mig; jag kunde den på mina fem fingrar, ty jag hörde den nu för femtielfte gången. Jag är inte utrustad med något englatålamod; men hvad skulle jag väl göra? Återtåget till mitt rum var afskuret; der skurades till helgen, det stod som i en rök. Efter att ha gjort några fåfänga försök att fördjupa mig i min bok, måste jag således låta mig dragas med af böljorna i min vän gårdsegarens vältalighets ström. Han var nu riktigt i farten; den gamla rödslitna skinnmössan hade han lagt bredvid sig i soffan och visade öppet sin skalliga panna och sina gråa hårs värdighet. Han blef allt ifrigare och ifrigare; han reste sig upp och fäktade med händerna, han gick af och an på golfvet med hastiga [ 267 ]steg, så att ljuslågan fladdrade hit och dit och den gråa fotsida vadmalsrockens fladdrande skört beskrefvo stora cirklar, hvar gång han svingade sig rundt och höjde sig på sitt långa ben, ty han var låghalt som Tyrtæus. Hans bevingade ord surrade kring mina öron som ollonborrar i en lindtopp. Det var fråga om processer och Höiesteretsprejudikat, om trakasserier och förmyndarekammaren, om timmerflottning och lyx, om de makthafvandes rätthafveri och Mörkforsens utminering, om spannmålstullen och Jäderens uppodling, om industri och centralisation, om kommunikationsmedlens otillräcklighet, om byråkrati och embetsaristokrati och om alla de -kratier, -arkier och -rier, som ha existerat från kung Nebukadnezar ända till nuvarande tid.

En qvällstund hos en storbonde
En qvällstund hos en storbonde

[ 268 ]Det var omöjligt att stå ut längre med hans knot och hans affekterade patos. Från köket skallade den ena skrattsalvan efter den andra; smeden Kristen förde ordet der ute; han hade just gjort ett uppehåll, och nu hördes åter ett hjertligt skratt.

«Nej,» sade jag och afbröt tvärt, «nu skall jag sannerligen gå ut och höra på smedens historier,» sprang ut och lemnade herrn i huset qvar i rummet med den matt lysande danken och sin egen störda tankegång.

«Barnjoller och lögnaktigt sliddersladder!» brummade han, i det jag stängde dörren efter mig, «det är skam för bildadt folk; men välmenta patriotiska yttranden —» mera hörde jag icke.

Ljus och lif och munterhet strålade i det höga, luftiga rummet. En brasa, som lyste upp till och med de aflägsnaste vrårna, flammade på spiselhällen. Bredvid denna tronade min vän landtbrukarens hushållerska med sin spinnrock. Fastän hon under många år hade legat i delo med gikten och förskansat sig mot dess anfall medelst en oändlig mängd kjortlar och tröjor och som utanverk till alla de öfriga iklädt sig ett vidunder till grå vadmalskofta, sken dock hennes ansigte under hucklet som en fullmåne. På spiselkanten sutto barnen och skrattade och knäckte nötter. Rundt omkring satt en krets af pigor och dränghustrur; «de trampade rocken med flitiga fötter eller skötte de skrapande kardor». I svalen stampade tröskarne af sig snön, kommo in med agnar i håret och satte sig vid långbordet, der köksan [ 269 ]bar fram qvällsmaten åt dem, en träbunke med mjölk och ett fat hårdstampad gröt. Smeden stödde sig mot spiselmuren; han rökte tobak ur en liten snugga, och öfver hans ansigte, som bar spår af sot från ässjan, låg en torr, allvarsam min, som vittnade om att han hade berättat och berättat väl.

«God afton, smed,» sade jag, «hvad är det du berättar, som framkallar så mycket skratt?»

«Hi hi hi,» skrattade småpysarne med själaglada miner, «Kristen talade om fan och smeden; och så om pojken, som narrade honom in i nöten, och nu har han sagt, att han ska’ berätta om Per Sannum, som de underjordiska höll’ hästen för i Asmyrbacken.»

«Ja,» började smeden, «den der Per Sannum var från en af Sannumgårdarne norr om kyrkan. Han kunde signa och han blef ofta hämtad både med häst och släde för att bota folk och kreatur liksom gamla Berthe Tuppenhaug här nere vid sveden. Men hur det var, så måtte han inte var klok nog, för en gång hade de underjordiska bundit honom, så han måste stå en hel natt i sin egen hage med munnen på sned, och det gick inte heller riktigt bra den gången jag nu skall berätta om. Den der Per kunde aldrig förlikas med folk, alldeles som — hm — hm — nå ja, han var en krångelmakare, som bråkade med alla. En gång hade han ett mål vid Stiftsrätten i Kristiania, och han skulle vara der inne till klockan tio om morgonen. Han tänkte han hade god tid, om han red hemifrån qvällen förut, och det gjorde han också; men då han kom i [ 270 ]Asmyrbacken, hejdades hästen för honom. Det står inte rätt till der borta; för långliga tider sedan har en karl hängt sig uppe på berget, och det är många, som ha hört musik der, både af fioler och klarinetter och flöjter och andra blåsinstrument. Ja, gamla Berthe kan nog tala om’et; hon har hört’et, och hon säger, att hon aldrig har hört någonting så vackert, det var alldeles som då den stora musiken var hos länsmannen anno 1814. Var det inte så, Berthe?» frågade smeden.

«Jo, det är sant, det är dagsens eviga sanning, far,» svarade käringen, som satt vid spiseln och kardade.

«Nå, hästen hejdades fÖr honom,» fortfor smeden, «och ville inte röra sig ur fläcken. Allt hvad han slog och allt hvad han hojtade och skrek, så dansade han bara i ring, och han kunde hvarken få honom fram eller tillbaka. Tiden led, men det blef inte annorlunda. Så gick det hela natten, och det syntes tydligt, att det stod någon och höll honom, för allt hvad Sannumen svor och dundrade, så kom han inte längre för det. Men då det led fram åt morgonen i dagningen, så steg han af och gick upp till Ingebret Asmyrhaugen och fick honom till att ta med sig en eldbrand, och då han hade kommit upp i sadeln igen, bad han honom svänga öfver hästen med den. Då må ni tro det bar af i fullt fyrsprång, och Per hade göra med att hänga på, och han stannade inte förr än han kom till staden, men då var hästen sprängd.»

«Det der har jag hört förr,» sade gamla Berthe och slutade upp att karda, «men jag har aldrig velat [ 271 ]tro, att Per Sannum inte var klokare; men efter du säger det, Kristen, måste jag väl tro det.»

«Ja, det kan du gerna göra,» svarade smeden, «för jag har hört’et af Ingebret Asmyrhaugen sjelf, som bar eldbranden och svängde den öfver hästen åt honom.»

«Han skulle väl ha tittat genom betslet, Berthe, skulle han inte ha gjort det?» frågade en af smågossarne.

«Jo, det skulle han,» svarade gamla Berthe, «för då hade han fått se hvem det var som höll hästen, och då hade han måst släppa. Det har jag hört af en, som förstod sig bättre på så’nt der än någon annan, det var en, som di kallade Hans Frimodig hemma i Halland. På andra orter kallade de honom Hans med lämporna, för han hade till ordspråk: allting ska’ ske med lämpor. Han vardt tagen af de underjordiska och hade varit hos dem i många år, och de ville ändtligen ha honom att ta deras dotter, som hängde efter honom jämt och samt. Men det ville han inte, och då det ringdes efter honom från många kyrkor, så tog di honom till sist och kastade ut honom från en hög bergstopp långt ut i bygden, som jag tror de kallade Hortekollen, och då tyckte han att han for rakt ut i fjorden. Från den tiden var han mindre vetande. Så kom han på socknen och gick från gård till gård och talade om många besynnerliga historier, men bäst han sAtt, så skrattade han:

«Hi hi hi, Kari Karina, jag ser dig nog!» sa’ han, för huldrejäntan var alltjämt efter honom.

[ 272 ]Medan han var hos de underjordiska, berättade han, så var han ständigt tvungen att vara med dem, när de va’ ute och skaffade sig mat och mjölk, för det som var korsadt öfver och signadt med Jesu namn, hade de inte makt till att ta, och så sa’ de till Hans: «Det här måste du ta, för det här ä’ det ’krickladt’ på,» och han la’ nu så’na bördor i deras korgar, att det var hiskligt; men när åskan dundrade, satte de i väg så fort, att han inte kunde följa dem. Hans var ständigt i lag med en af dem, som hette Vaatt, och han var så stark, att han tog och bar både Hans och bördan, då det kom sådant der hastigt oväder öfver dem. En gång mötte de fogden i Ringerike i en djup dal oppe i Halland; då gick Vaatt bort och höll hästen för honom, och fogden skrek och slog och for så illa med hästen, att det var synd att se. Men då gick skjutspojken fram från bakmedarne och såg genom betslet; då var Vaatt tvungen att släppa, «och då må tro det bar af,» sa’ Hans, »skjutspojken hade så när inte kommit upp på medarne igen, och vi slog till ett skratt, så att fogden vände sig i släden och såg sig om.» —

«Ja,» sade en af drängarne, som var en utsockning, «det har jag hört om en prest i Lier också. Han skulle fara på sockenbud till en gammal käring, som hade varit en ogudaktig menniska, medan hon lefde. Då han kom på skogen, blef hästen fasthållen för honom; men han visste råd, för det var en rask karl, den der Lierpresten; i ett språng var han ur släden uppe på hästryggen och tittade mellan betslet, och då [ 273 ]såg han att det var en gammal ful gubbe, som höll i tömmen — di säger att det var fan sjelf.»

«Seså, släpp, du får henne inte,» sa’ presten.

«Han måste släppa, men med det samma gaf han hästen ett rapp, så att den rände i väg, så det gnistrade under hofvarne och lyste i alla trädtopparne, och det var inte mer än det ville att skjutspojken kunde hålla sig qvar bakpå. Den gången kom presten på sockenbud ridande.» —

»Nej, om jag begriper hur det ska gå med korna, Mor,» sade ladugårdspigan Mari, som kom kånkande in med en mjölkså, «jag tror di svälter rent ihjäl, här kan mor se hur litet mjölk vi får.»

«Du får lof att dra hö från stallgolfvet, Mari,» sade gamla-mor.

«Jo jag tackar jag!» svarade Mari, «kommer jag dit, så ä’ gubben och karlarne så arga som ilskna gåsar.»

«Jag ska’ ge dig ett råd, Mari,» sade en af smågossarne med en knipslug min. «Du ska’ koka sur gräddgröt och sätta ut på stallgolfvet om torsdag qväll, så hjelper nog tomten dig att dra hö till la’gården, medan drängarne sofva.»

«Ja, om det bara funnes någon tomte här, så skulle jag nog göra det,» svarade den gamla ladugårdspigan naivt, «men det ä’ så hin heller och ingen tomte här i gården, för herrskapet tror inte på så’nt der; nej, på Näs hos kaptenen, den tiden då jag tjente der, der var tomten.»

[ 274 ]«Hur kan du veta det, Mari?» frågade gamla-mor. «Har du sett honom?»

«Sett honom? Jo, det har jag också gjort,» svarade Mari, «och det är säkert ändå.»

«Ack, tala om det, tala om det!» ropade småpojkarne.

«Ja, det kan jag väl göra,» svarade ladugårdspigan och började:

«Den tiden, då jag tjente hos kapten, sa’ drängpojken till mig en lördagsqväll:

«Du ä’ väl så snäll och ger hästarne i mitt ställe i qväll, Mari, så ska’ jag se’n göra dig någon tjenst igen.»

«Åh ja,» sa’ jag, «det kan jag väl göra,» för han skulle gå till sin jänta.

Då det led mot tiden att hästarne skulle ha qvällsfodret, så gaf jag först de två, och se’n tog jag ett fång hö och skulle ge kaptens häst, och han var alltid så fet och blank, att man riktigt kunde spegla sig i honom; men i det samma jag skulle gå in i spiltan, kom han fallande rakt ner öfver armarne på mig —»

«Hvem, hvem? Hästen?» frågade småpysarne.

«Åh nej, visst inte, det var tomten; jag blef så förskräckt att jag släpte höt der jag stod och skyndade mig ut igen det fortaste jag kunde. Och då Per kom hem, sa’ jag: «En gång har jag gifvit hästarne i ditt ställe, min käre Per, men sannerligen att det nå’nsin mera sker, och kaptens Brunte, han fick då inte ett höstrå,» sa’ jag och så talte jag om’et för honom.

[ 275 ]«Åh ja, det är ingen nöd med Brunte,» sa’ Per, «han har nog den som sköter sig, han.»

«Hur såg tomten ut, Mari?» frågade en af smågossarne.

Tomten
Tomten

«Tycker du jag kunde se det?» svarade hon. «Det var så mörkt, att jag inte kunde se mina händer, men jag kände honom så tydligt som jag tar i dig; han var luden och det lyste i ögonen på honom.»

«Åh, det var visst bara en katt,» invände en af dem.

[ 276 ]«Katt?» sade hon med det djupaste förakt. Jag kände hvartenda finger på honom; han hade inte mer än fyra, och di va’ ludna, och var det inte tomten, så vill jag inte komma lefvande ur fläcken.»

«Jo, det var tomten, det är säkert,» sade smeden, «för tumme har han ingen, och luden ska’ han vara på händerna; jag har aldrig varit i nappatag med honom, men så ska’ det vara, det har jag hört; och att han sköter hästarne och ä’ den bästa dräng någon kan ha, det vet vi alla, det. Det är många, som ha stor nytta af honom, men d’ä’ då inte bara honom di ha nytta af, för uppe i Ullensaker,» började han återigen att berätta, «var det en man, som en gång hade lika mycket nytta af de underjordiska som andra ha af tomten; han bodde på Rögli. Di visste nog, att huldran höll till der, för det var en gång han for till staden — det var om våren och snön låg qvar här och der — och då han kom till Skjællebäck och hade vattnat sina hästar, kom der utför backen en drift med mörkstrimmiga kor, så stora och feta att det var en riktig fröjd att se dem, och några af folket, som var med, åkte med alla slags säterkärl och redskap på kärror med vackra feta hästar för; men framför gick en storväxt jänta, som hade en blänkande hvit mjölkstäfva i handen.

«Hvart ska’ ni hän vid den här tiden på året?» frågade Rögli-mannen förundrad.

«Åh,» svarade hon, som gick framför, «vi ska’ till säters i Röglihagen i Ullensaker; der ä’ tillräckligt med bete.»

[ 277 ]Det tyckte han var besynnerligt, att de skulle beta i hans hage; och ingen annan än han hvarken såg eller hörde något, och han frågade alla han mötte på vägen in till staden, men ingen hade sett någon sådan boskapsdrift.

Hemma på gården hos Rögli-mannen gick det också underligt till ibland, för när han hade gjort något arbete efter solnedgången, så förstördes det alltid om natten, och till sist var han rent af tvungen att sluta upp med att arbeta, sedan solen hade gått ner. Men så var det den gången jag ville tala om — det var en höst, och han gick ner och kände på sitt skurna korn, om det var torrt — det var sent på hösten — och han tyckte att det inte var riktigt torrt än, men då hörde han så tydligt huru det sa’ borta i ett berg:

«Kör in ditt korn, du; i morgon snöar det.»

Han till att köra det bästa han kunde; han körde till långt öfver midnatt, och han fick in kornet, men morgonen efter låg snön så djup, att den gick öfver skorna.» —

«Ja, men d’ä’ inte alltid de underjordiska ä’ så snälla,« sade en af smågossarne, «hur var det med henne, som stal bröllopsmaten på Eldstad och glömde qvar sin lufva?»

«Jo, det skall jag säga dig,» sade smeden, som med begärlighet tog fasta på detta tillfälle att få berätta en ny historia.

«På Eldstad i Ullensaker var det en gång ett bröllop; men på bröllopsgården hade de ingen bakugn, [ 278 ]och derför va’ di tvungna att skicka stekarne bort till granngården, der di hade ugn, och steka dem der. Om qvällen skulle drängen i bröllopsgården köra hem med dem. Då han kom öfver en af myrarne der, hörde han mycket tydligt hur det ropade:

«Hör du, far du till Eldstad fram,
 Så säg till Deld,
 Att Dild damp i eld!»

Drängen slog på och körde så det hven om näsan på honom, för det var kallt i luften och präktigt slädföre. Och med det samma ropade det efter honom flera gånger, så han mindes det väl. Han kom lyckligt hem med sitt lass och gick fram till bordändan, der tjenarne gingo från och till, allt som de hade tid, och fingo sig något till bästa.

«Nå du, pojke, har fan sjelf skjutsat dig eller har du inte rest efter steken än?» sade en af husfolket. «Jo, det har jag,» sade han, «der ser du den kommer in genom dörren, men jag slog på och lät’et gå, allt hvad märren orkade ta i, för då jag kom på myren, så ropade det:

«Kör du till Eldstad fram,
 Så säg till Deld
 Att Dild damp i eld!»

«Åh, det var mitt barn, det!» ropade det i gästabudssalen, och så for der en fram, som hon vore galen, hon sprang på den ena efter den andra och slog dem i skallen allihopa; men till sist föll hatten af henne, och då fick di se, att det var en huldra, som hade [ 279 ]varit der, för hon hade rafsat med sig både kött och fläsk och smör och kaka och öl och bränvin och allt rart som fans; men hon var så förskräckt öfver ungen, att hon glömde qvar en silfverskopa i ölkaret och inte märkte, att hatten föll af henne. Di tog både silfverskopan och hatten och gömde dem på Eldstad; och hatten var sådan, att den som hade den på sig kunde inte ses af någon dödlig menniska annat än kanske af någon som var «synt»; men om den fins der ännu, kan jag inte säga säkert, för jag har inte sett den och jag har inte haft den på mig heller.» —

«Ja, di underjordiska ä’ svåra te att stjäla, det har jag alltid hört,» sade gamla Berthe Tuppenhaug, «men värst ska’ di vara under sätertiden, d’ä’ liksom en lång högtid både för huldror och underjordiska, för medan säterjäntorna går och tänker på sina gossar, glömmer di att göra korstecken öfver mjölk och grädde och annan sätermat, och då tar huldrorna allt hvad di vill. D’ä’ inte ofta folk får se dem, men det händer ibland, och det hände en gång på Nebergsätern uppe i allmänningen här.

Det var några timmerhuggare eller vedhuggare der uppe och högg. Då di se’n skulle gå fram te Nebergsängen te qvälln, så ropa’ det te dem borta i skogen:

«Hälsa Kilde att bägge hennes söner har farit illa, di brände opp sej i soppkitteln.»

Då huggarne kom fram te sätern, så berätta’ di det der för jäntorna och sa’: «Då vi skulle gå hem te qvälln och hade fått yxan på axeln, så sa’ det borta i skogen:

[ 280 ]«Hälsa Kilde, att bägge hennes söner har farit illa, di brände opp sej i soppkitteln.»

«Åh, det var mina barn, det!» skrek det inne i mjölkboden, och så kom det utfarande en huldra med en stäfva i handen, och den kasta hon ifrån sej, så att mjölken yrde om dem.» —

«Folk pratar så mycket,» sade smeden med en spotsk min, alldeles som om han hyst tvifvel om denna berättelses trovärdighet. Emellertid var kanske hela saken den att han var förargad öfver att ha blifvit afbruten, då han kommit så bra i farten. Det fans knappast någon i hela trakten, som hade större förråd på de vidunderligaste berättelser om huldran och de underjordiska än han, och i tro på dessa väsen kunde han mäta sig med de ifrigaste troende. «Folk pratar så mycket,» sade han. «Man kan inte tro allt. Men när det har händt i ens egen slägt, så ä’ man väl tvungen te tro det. Och nu ska’ jag tala om någonting som har händt min svärfar; det var en allvarsam och trovärdig man, så det var nog sant det han sa’. Han bodde vid Skroperud på Loddingegorna i Ullensaker; han hette Jo. Han hade bygt sig en ny stuga, han hade två tre kor, feta och i godt stånd, och en häst, som var bättre än alla andra. Med den hästen skjutsade han ofta från Mo till Trögstad och, när det föll sig så, derifrån till Skrimstad och tillbaka till Mo igen; och han brydde sig inte om hur han for fram med hästen, för den var och förblef lika fet. Skytt var han [ plansch ]

En qvällstund hos en storbonde.
Teckning af H. Gude.
(Sid. 280.)

[ 281 ]också, och spelman med. Ofta var han ute och spelade, men hemma kunde di aldrig få honom till att röra fiolen; om än hela stugan var full med ungdom, sa’ han ändå nej te att spela. Men en gång hade det kommit några unga karlar te honom med lommeflaskor och bränvin. Då di hade fått gubben litet på treqvart, kom det flera dit, och fast han sa’ nej i början, tog han slutligen te fiolen. Men då han hade spelat en stund, la’ han bort den, för han visste att di underjordiska inte va’ långt borta och att di inte tyckte om så’nt der spektakel; men gossarne narrade honom att spela igen, och så gick det två tre gånger; han lade bort fiolen och di fick honom till att ta den tebaka igen. Te sist hängde han opp den på väggen och svor på att han inte skulle dra ett drag till med stråken den qvällen, och så körde han ut dem allihop, både gossar och flickor. Då han hade börjat klä af sig och stod i skjortärmarne borta vid spiseln och skulle tända sin aftonpipa med en brinnande sticka, så kom det in ett så’nt följe af stora och små, att det yrde i stugan.

»Jaså,» sa’ Jo, «kommer ni nu igen?» Han trodde det var di som hade varit inne och dansat; men då han fick se att det inte var di, vardt han rädd, tog sina döttrar, som redan låg i sängen, och slängde opp dem på golfvet — han var en stor, stark karl — och frågade: »Hvad ä’ det här för folk? känner ni dem?»

Jäntorna va’ yrvakna och kunde inte se klart. Då tog han ned bössan från väggen och vände sig mot följet, som hade kommit in, och hötte åt dem med [ 282 ]kolfven. «Derest ni nu inte packar er i väg, så ska’ jag» — svor han — «köra ut er, så ni inte ska’ veta om ni står på hufve’ eller bena.» Di satte af ut genom dörren och skrek och vråla’, så den ena for hufvudstupa öfver den andra, och han tyckte det såg alldeles ut som om en hop gråa garnnystan hade trillat ut genom dörren. Men då Jo hade satt ifrån sig bössan och gått bort te spiseln igen och skulle tända sin pipa, som hade slocknat, satt der en gammal man på spiselkanten med ett skägg så långt; han hade också en pipa och for fram och tillbaka med en brand liksom Jo sjelf och skulle tända på den; rätt som det var så slocknade den, så tände han på den igen, och det ville inte gå bättre.

«Än du då,» sa’ Jo, «hör du till samma byke, du med? Hvar ä’ du ifrån?»

«Jag bor inte långt borta,» svarade mannen, «och jag råder dej te att du passar dej och inte håller ett sådant bråk och oväsen hädanefter, annars gör jag dej te en fattig man.»

«Nå, hvar bor du då?» frågade Jo.

«Jag bor här ute under bastun, och hade inte vi varit der, så hade den nog strukit med för länge sedan, för du har eldat på hiskligt ibland; det har varit hett der, och den ä’ inte duktigare än att den faller öfverände, om jag pekar på den. Nu vet du det,» sa’ han, «och passa dej från i dag.»

Aldrig spelades der upp te dans mer; Jo gjorde sig af med sin fiol, och aldrig fick di honom te att röra vid någon annan från den dagen.» —

Under den sista delen af denna berättelse hade [ 283 ]herrn i huset hållit ett förfärligt kolorum inne i sitt rum; skåpdörrar låstes upp och igen, det skramlades med silfverpjeser och nyckelknippor, man kunde höra och förstå, att han höll på med att låsa in alla lösören från silfverkannan ända till blecksnusdosan. Just som smeden hade slutat, gläntade han på dörren, stack ut hufvudet med skinnmössan på det ena örat och sade:

«Är du nu framme med ditt sliddersladder och dina lögner igen, smed?»

«Lögner?» sade smeden mycket stött, «det har jag aldrig sagt några, för det här ä’ sant. Jag ä’ ju gift med den ena af di der jäntorna, och Dorthe, gumman min, låg sjelf i sängen och såg den gamle skäggige gubben; det förstås, visst va’ di der jäntorna konstiga af sej och liksom halffjolliga, men det kom sej deraf att di hade sett de underjordiska,» tillade han med en harmsen blick på herrn i huset.

«Fjolliga?» sade denne, «ja, det tror jag nog; det är ju du också, när du inte är på dimman, för då är du då splitter galen. Kom, barn, och gå upp och lägg er och sitt inte här och hör på hans galimatias.»

«Det må jag säga ä’ illa sagdt af er, far,» sade smeden öfverlägset. «Sist jag hörde talas om fjollighet och galimatias var då ni predikade på Neberg-kullen sjuttonde maj,» tillade han i samma ton.

«Förbannadt sludder!» brummade min vän gårdsegaren och kom stampande genom köket med ljuset i den ena handen och en packe handlingar och några tidningar under armen.

[ 284 ]«Åh, dröj lite, far,» sade smeden i gycklande ton, «och låt smågossarne få vara här, så ska’ ni också få höra en liten stump; det är inte bra för er att läsa i lagboken ständigt och jämt.

Jag ska’ berätta er om en dragon, som blef gift med en huldra. Det vet jag ä’ sant, för jag har hört’et af gamla Berthe, och hon ä’ sjelf från den trakten, der det hände.»

Herrn i huset slog förargad igen dörren, och man hörde honom trampa uppför trappan.

«Nå ja, eftersom gubben inte vill höra på, så får jag väl tala om’et för er då,» sade smeden till smågossarne, öfver hvilka den farfaderliga myndigheten ej längre utöfvade någon makt, då smeden lofvade att tala om sagor.

«För många år sedan, började han, »bodde det ett gammalt välbergdt folk på en gård uppe i Halland. De hade en son, och han var dragon, och en stor vacker karl var han. På fjället hade de en säter, och den var inte som säterstugorna bruka vara, utan den var vacker och väl bygd, och det var både spiselmur och tak och fönster i den. Här låg di hela sommaren, men när di reste hem om hösten, hade timmerhuggare och skyttar och fiskare och sådana, som färdas i skogen vid den tiden, lagt märke till att huldrefolk flytta’ in der med sin boskap. Och med dem var det en jänta, som var så obegripligt vacker, att di aldrig hade sett hennes make.

Det hade sonen ofta hört tals om, och en höst, då di gaf sej hem från sätern, klädde han sej i full mundering, la’ dragonsadeln på dragonhästen med både [ 285 ]pistolhölster och pistoler och så red han dit opp. Då han kom te skogsbrynet, var det en så’n brasa på i sätern, att det lyste ut genom alla springor, och då kunde han förstå, att huldrefolket redan var der. Då band han sin häst vid en granstam, tog ut den ena pistolen ur hölstret och smög sej tyst te fönstret och titta’, och der inne i sätern såg han en gammal man och en käring, som va’ krokiga och alldeles skrumpna af ålderdom och så orimligt fula, att han aldrig hade sett någonting så fult i sitt lif; men så var der en jänta, och hon var så vacker, att han tyckte han inte kunde lefva, om han inte kunde få henne. Alla hade kosvansar och det hade den vackra flickan också. Han kunde se att di va’ nyligen komna, för det var nyss städadt der. Jäntan höll på att tvätta den gamla fulingen, men käringen gjorde eld under den stora ystkitteln på spiseln.

Rätt som det var, stötte dragonen opp dörren och sköt af pistolen rakt öfver hufvudet på jäntan, så att hon vinglade bort öfver golfvet, men i det samma vardt hon lika ful som hon förut hade varit vacker, och en näsa fick hon så lång som pistolhölstret.

«Nu kan du ta henne, nu ä’ hon din,» sa’ den gamle gubben. Men dragonen var liksom fastnaglad; der han stod der stod han, och han kunde inte flytta sig ett steg hvarken framåt eller tillbaka. Den gamle började då att tvätta jäntan, och så blef hon något skapligare: näsan minskades åtminstone te hälften, och den fula kosvansen vardt oppbunden, men vacker var hon inte, det var synd att säga.

[ 286 ]«Nu är hon din, min ståtliga dragon, sätt henne nu på sadelknappen och rid te bygden och håll bröllop med henne. Men åt oss kan du laga te i den lilla kammaren i brygghuset, för vi vill inte vara i lag med de öfriga bröllopsgästerna,» sa’ den fula trollgubben, som var hennes far, «men när offerskålen skickas omkring, så kan du ju titta ut te oss.»

Han tordes inte göra annat; han tog henne med sig på sadelknappen och rustade te bröllop. Men förr än di gick te kyrkan, bad bruden en af brudpigorna att stå tätt bakom henne, så att ingen skulle se att kosvansen föll af, när presten la’ handen på henne.

Så firade di bröllop, och när skålen skickades omkring, gick den unge mannen ut i kammaren, der det var tillagadt åt det gamla huldrefolket. Då såg han ingenting der, men när bröllopsgästerna hade rest, låg der qvar så mycket guld och silfver och så mycket pengar, att han aldrig hade sett så stor rikedom förr.

Det gick nu bra en lång tid; hvar gång det var främmande, lagade hustrun te åt de gamla ute i kammaren, och alltid låg der qvar efter dem så mycket pengar, att di till sist inte visste hvar di skulle göra af dem. Men ful var hon och ful blef hon och utledsen var han på henne, och det var inte fritt för att han var litet elak ibland, så att han bjöd te att slå och piska henne.

En gång skulle han te staden; det var på barfrosten om hösten, och han skulle skarpsko hästen. Han gick te smedjan, för han var en duktig smed sjelf, [ 287 ]men hur han bar sej åt, så vardt skon antingen för stor eller för liten och aldrig ville den passa. Han hade inte flera hästar hemma, och det led på tiden så det blef middag och aftvardsdags.

«Kan du då aldrig få dit den der skon?» sa’ hustrun. «Inte är du nå’n bra man, men du ä’ ändå sämre smed. Det blir ingen annan råd än att jag får gå i smedjan och sko; ä’ den för stor, så kan du ju göra den mindre, och ä’ den för liten, så kan du ju göra den större.»

Hon gick te smedjan, och det första hon gjorde var att ta skon med bägge händerna och räta ut den.

«Se här,» sa’ hon, «så ska’ du göra.» Se’n böjde hon ihop den, som om den hade varit af bly. «Håll nu opp benet,» sa’ hon, och skon passade så ackurat, att ingen smed kunde ha gjort’et bättre.

«Du ä’ stark i fingrarne, du,» sa’ mannen och såg på henne.

«Tycker du det?» sa’ hon. «Hur tror du det skulle ha gått med mej, om du hade varit så stark i fingrarne? Men jag håller för mycket å dej för att jag skulle använda mina krafter på dej,» sa’ hon.

Från den dagen var han en obegripligt snäll man emot henne.» —

«Nu tycker jag vi kan ha hört nog för i qväll,» sade gamla-mor, då berättelsen var slut, och steg upp.

«Ja, vi ska’ väl röra på oss, eftersom gubben har krupit te kojs,» sade smeden och tog godnatt, men han lofvade smågossarne att berätta mera nästa afton och höll en underhandling med dem om en fjerndel tobak.

[ 288 ]På eftermiddagen, då jag var ute i smedjan hos smeden, tuggade han tobak utan hejd, hvilket alltid var ett tecken till att han hade druckit bränvin; på qvällen hade han gått ut på bygden för att få mera. Då jag flera dagar derefter återsåg honom, var han mulen och ordkarg. Han ville ingenting berätta, fastän smågossarne lofvade honom både tobak och bränvin. Men pigorna hviskade om, att de underjordiska hade fått fatt på honom och kastat omkull honom i Asmyrbacken. Der hade en åkande funnit honom liggande på morgonqvisten, och då hade han talat oredigt.

En qvällstund hos en storbonde
En qvällstund hos en storbonde