Förarbetena till Sveriges rikes lag 7/Förslag till Byggningabalk 1692
| ← Förslag till Jordabalk 1695. |
|
Förslag till Handelsbalk 1718. → |
Förslag till Byggningabalk 1692.
1. Svea hofrätts utlåtande.
Kongl. Rättens påminnelser widh Bygningabalcken.
Hwadh som först angår sielfwa titulen och inscription af dhenne balck, hwarom uthi memorialetz första punct förmähles[1], så är Kongl. Rätten samptelig af dhen mening, att man uthan särdeles orsaak dhen gamble och wanlige tittul eij må förändra; sammaledes kan Kongl. Rätten eij finna synnerliga skiähl, hwarföre man uthi dhenne nya lagen skulle uthur Byggningabalcken uthsluta dhen matière om råå och röör, ägotwijst och skillnad sampt syner och des process, som uthi memerialets andra punct omröres, uthan wille låta detta hälst förblifwa widh dhen methode, som dhen förre lagen förmår och innehåller.
Elliest påminnes nu widh begynnelsen, uthaf een dehl af Kl. Rätten, huruledes mästedeels alle lagstifftare så wähl uthi dhen swenske som romerske och fleere nationers lager finnes hafwa observerat dhen methode, att uthi hwart capittell näst effter rubriquen införes ett principium eller ingång, för än man kommer till sielfwa paragraphos.
Cap. 1.
Wijdh rubriquen af det första capitlet påminnes, det man skulle hålla för omständigare, och i anseende till sielfwa stijhlen tienligare, att dhen samma medelst een fråga som här skier eij begyntes, elliest synes och dhe sidsta orden i rubriquen på landet wara öfwerflödige, hälst emedan nästtillförenne är förmält, att hwadh i dhenne balcken handlas, angår allena landet, tycker altså Kongl. Rätten rubriquen kunna således ändras: Om bohlby och afgiärdaby. Hwaruppå sedan i § 1 dhen första radh kunde uthslutas, och heela § således inrättas: Bohlby eller odalby hafwer egne ägor, i tompt, åcker, ängh och alla tillhörigheeter, medh sine rå och röör eller andra bohlstada skiähl omlagde och skillde. Finnandes Kongl. Rätten nödigt desse orden bohlstada skiähl att tilläggia, alldenstundh nogsampt kunnigt är, det icke allena råå och röör, uthan jembwähl åar, strömmar, bäckar, siöar, berg etc. skillia offta ägorne emellan.
§ 2. Förmehnes böra ändras och inrättas ohngefehr således: Afgiärdaby är bygd på bohlbys marck, och haar sine ägor innom hanck och stöör af odalby.
Cap. 2 [ͻ: 3].
Till caput 2 och 3 påminnes först, att det tredie cap. för materiens lijkheet skull synes böra föllia näst uppå det första, och det andra sedan sätties i stället för det tredie.
Sedan förmenar Kongl. Rätten, att emedan här uthi tredie capittlet förmähles om afgiärde byns rätt, att widh samma tillfälle borde röras om odahlbyns rättigheet, och rubriquen således ändras: Om odahl- sampt afgiärdebys rätt och willkor, hwar uppå sedan främst i capittlet kunde handlas om odalbyns rättigheet. Påminnes widh slutet af § 2, det dher synes wara nödigt att förmähla jembwähl om wattnwägh, som för afgiärda byen nödig är, dheriempte tycker Kongl. Rätten, att sielfwa styhlen, såwähl i dhenne paragrapho som elliest, ehwar han finnes mörck, otydelig och twungen, bör medh noga flijt ändras och rättas, hwilcket Kongl. Rätten här allena en gångh för alla påminnes.
Angående § 3 tycker Kongl. Rätten, att dhen, och flere des lijke eij äre nödige i lagen att införas.
Cap. 3 [ͻ: 2].
Uthaf dhen dehl af Kongl. Rätten påminnes widh rubriquen, att dhen samma kunde kortare uthsättias således: Huru jordh må af nyo optagas.
Ad § 1. Kongl. Rätten förmehnar, att dhenne § kan blijfwa alldeles borta, emedan hwadh dheruthi förmähles finnes i dhe, som föllia, föruthan" att och orden, som dheruthinnan stå, torde gifwa tillfälle till åthskillige strijdigheeter och twijster. Kunde altså capitlet begynnes af § 2 således: Will någon af nyo byggia by, hemman etc.
Ad § 4 påminnes, att dhe orden för stoora ägor borde till att undwijka twijster något tydeligare uthsätties ohngefähr således: Att alt för stoore ägor onyttigt eij liggia obrukade etc. och torde elliest hända, att dher een frällseman för fattigdomb eller andra tillstötande olyckor nödgades läggia någon sin åcker eller ängh öde, een annan då, som dher till begiärligheet hade, kunde söckia sådant att opbruka, hwilcket sedan frelsemannens erfwingar och effterkommande, som rådh och macht hade bemälte jordh sielfwe att cultivera och nyttia, skulle lända till skada och förfångh.
Ad § 5. Blifwer påmint, att i stället för desse orden än han sielf hinner opbruka, kunde sättias: än af skattebonden sielf opbrukas och bebyggias kan etc. Emedan hwad fadren af försummellse, siuckdomb eller andre tillstötande olyckor eij kunde hinna opbruka, torde sohnen effter honom, som wore mehra flijtigh och förmögen, kunna åstadkomma; hwarföre bör för een skattebondes oförmögenheet eller lättias skull, skattehemmanetz ägor eij förminskas.
Cap. 4.
Ad § 1. Påminner Kongl. Rätten, att enär ransackning öfwer ödesmåhl af häradzhöfdingen och nembden hållas skall, synes wara nödigt, att wederbörande jordägande blijfwa lagligen tillsagde, widh samma ransackningh sig medh att infinna; sammaledes synes det tienligit, att i stället för desse orden hwem dher till wållande warit må sättias hwem som orsaken dher till warit etc.
§ 6. Dhenne § angående ödesägors nyttiande tyckes wara något hårdt emoth dhem, som uthi grannelaget till een dehl måste stå för ödesgårdens oneribus, såsom medh hägn och gärdesgårdar till commune ägors stängiande, så och medh wägrödningar, diurskall och annat mehra, och synes skiähligt, att emoth sådanna onera kunde unnas grannarne någon förmåhn af dhe öde ägorne, till des dhe blifwa åter optagen, och onus cesserar.
Cap. 5.
Ad § 4 påminnes, att emedan orden widh begynnellsen tyckes wara något mörcke och efftertänckelige, dhe då således kunde ändras: Är hemman i by för när hwar andra bygde, och man förordsakas dhem att rijfwa, eller och dher byn af wådeldh brinner, då tilldehles etc.
Cap. 6.
Ad § 4. Kongl. Rätten förmehnar, att dhen nya åbon, som jord och hemman af nyo eller öde tillträder, blijfwer medelst dhenne § alt för mycket pålagdt på ett åhr att præstera, hwilcket och torde falla alldeles ogiörligit på dhe orter, dher ondt är effter skogh och timmer; tyckes altså wara bättre, att uthi lagen detta så specifice intet opfördes, uthan lembnades sådant heller till wederbörandernes afskedande med bonden, effter ortens belägenheet och hemmanetz willkor.
§ 5. Sammaledes förmenar een dehl af Kongl. Rätten, att uthi lagen, som i heela rijket och alla dhertill hörande provincier på eenahanda sätt, och strictissime effterlefwas skall, eij beqwämligen så specifice kan införas, huru många huus een bonde ändteligen byggia skall, emedan hemmanens lägenheet och timmerfång eij är i alla orter lijka, uthan torde lagen här dictera det, som på sombliga orter fölle antingen alldeles ogiörligit, eller och så swårt, att bonden dherigenom blifwe utharmat och oförmögen giordh att betahla sine uthlagor; synes fördenskull wara rådligare att lembna detta till wederböranderne, effter ortens beskaffenheet sampt hemmanetz stoorleek och willkor, att påläggia bönderne, hwilcka och hum många huus dhe byggia skohle. För öfrigit påminner Kongl. Rätten så widh dhenne som den 6 och 7 §, att samma materien är uthi huusesynsordningen i diverse puncter mycket wähl tracterat, effter hwilcka desse paragraphi så till stijhlen som sielfwa innehållet bäst och säkrast rättas kunde, emedan och Kongl. Rätten eij finner någon orsaak att gå dherifrån.
Cap. 7.
Uthi rubriquen tyckes orden i by wara öfwerflödige och fåfänge.
Ad § 1 förmehnar Kongl. Rätten, att dhenne § eij obeqwämt skulle sättias widh sluutet af capitlet, och begynnes af § 2. Des uthan tyckes här alt för ampelt wara införde desse orden eller hwadh det är, såsom till exempell, om någon af sielfzwåldh tände ellden på eens annars wagn, höö eller wedhlass etc.
Ad § 3 påminner Kongl. Rätten, att § 2 cap. 35 BB. i dhen gambla lagen kunde gifwa tillfälle dhenne § så till stijhlen som innehållet att rätta.
Ad § 4 tycker Kongl. Rätten någon proportion bör observeras emellan een dräng och een pijga uthi brandstods ehrläggiande, effter dhe hafwa olijke löhningar. Desse orden hwilcka een fierdedehl moth bonden gifwa tyckes tydeligare böra uthsättias, och förmählas, antingen hwart tienstehion för sigh skall betalha een fierdepart moth bonden, hwilcket synes wara för högdt och mycket, eller och om samptelige bondens tienstehion skohla betahla dhenne fierdepart tillhoopa.
Cap. 8.
Här påminnes, att detta capittell synes för materiens lijkheet skull fogligare kunna föllia näst uppå det siätte, emedan sielfwa förnufftet dicterar, det een by bör wara först bygd, och till sine ägor rätt lagder, innan man om des destruction och oprättelse igen något handla kan.
Ad § 1. Hwadh som här förmähles om cronones rätt till stoora skogar, slätter, siön etc. tyckes på detta sättet wähl kunna uthlembnas, emedan det är kunnigt des uthan; och om cronones allmänningar etc. blifwer annorstädes handlat.
Ad § 2. Dhenne mening han må på sin kostnad sökia häradzhöfdingen etc. tyckes för kortheet skull kunna bättre medh desse orden uthföras: hafwer det lagligen att andraga.
Widh desse orden: då böhra alla grannar sina dehlar medh träde, säde etc. förmenes wara onödigt, att så alt specificera, huru bonden bör åckeren etc. laga, för än han får gå till jämkning, uthan kunde det kortare så uthsättias: då bör alt emellan grannarne jemkas och rättas.
Sidst påminnes, att här är förbijgångit det, som i gamle lagen wähl præcaverat står, att ingen må till skiptes dehla, uthan han fierdung äger i by, till att betaga således een och annan trätosam alt tillfälle, sine grannar att oroa och inquietera.
Cap. 9.
Widh detta capitlet påminnes allena, att här gås ifrån dhen gamle lagen angående tillöckningzjordh till dijken och reenar, som giöras här större än i gamle lagen determinerat finnes. I öfrigit förmena någre af Kongl. Rätten, att i stället för ordet floodijke wore tienligare att bruka aflåpsdijke.
Cap. 10.
Widh detta så wähl som det fölliande 11 capitel, huru åcker och ängh häfdas och förmeeras, sampt gärdzgårdar och dijke åhrligen widh macht hållas skohle, så och widh det 12 och 13 cap. finner Kongl. Rätten intet att påminna, allena tycktes, att rubriquen af det 10 cap. kunde formeras kortare, således: Om hägn och stängd; elliest hwadh böterne anbelangar för odugelige gärdzgårdar, tyckes dher widh böra confereras den 16 § i huusesynsordningen.
Cap. 14.
Ad § 1. Det 9 cap. förmenes här wara citerat per errorem, emedan i det capitlet om slijk materie intet handlas, uthan torde twifwelsuthan här wara meent § 4 cap. rozm, hwaräst om hägn förmähles.
Dheriempte påminnes, att det här tyckes för offta det eena capitlet beropa sig uppå det andra, hwilcket lagstifftarena elliest giärna söckia att undwijka det mästa dhe kunna. Emedan och lagstifftarena bör allena giöra lagh, men dommarens embete är, effter saakens beskaffenheet dhem att applicera.
Ad § 5 finner Kongl. Rätten eij wara processen eenligit, att wallhionet påläggies partes actoris eller kiärandens plicht emoth huusbonden, att öfwertyga honom, det han budit wallhionet att gå i hägnaden, uthan synes sådant competera målsäganden, hwilcken och på dhen händellse, att wallhionet eij är solvendo, synes kunna tahla huusbonden sielf till, effter allmänne regelen quod quis per alium fecit etc. Tycker altså Kongl. Rätten, att till dhenne paragr. kunde läggias, att då någon skada skier af wallhionet, bör huusbonden sielf tillsäijas; giör hionet sedan skada mehra, sökes då huusbonden derföre.
Cap. 15.
Ad § 4. Dhen lagh, som stadgas widh slutet af dhenne §, tycker Kongl. Rätten wara något för swår, i anseende till sielfwa factum, förmenandes altså, att antingen kunde här brukas lindrigare ordh, eller och factum intet nampn gifwas, uthan sätties elliest ett wijst straff på dhem, som således tager hemligen igen det, som lagligen insatt är. Men om något det wåldsamligen åter tager, då skärpes straffet, som giärningen är grof till.
[Cap. 16].
Ad § 4: att dhen, som med eedh erhålla kan, hwarcken williande eller wållande warit till creaturetz dödh, det han hielpa eller läkia welat, synes eij böra betahla någon fierdepart af des wärde, uthan wara saaklöös.
Ad § 6. För den, som dräper annars hundh, tyckes eij böra sättias något wijst straff, emedan dhen eene hunden kan wara mångfalldigt mehra wärdh än dhen andra, uthan uthstelles sådant till dommares ompröfwande. Det öfriga i dhenne § tycker Kongl. Rätten kunna så inrättas: Arg hund som bijta folck will, må man ifrån sig drijfwa, och dher man honom eij elliest kan undkomma, slå honom till dödz.
Ad § 7: att här gås ifrån dhen gambla lagen cap. 46 BB. LL., hwilcken i detta måhl synes wara både billigare och mehra tydeligh.
Ad § 8. Dhenna § tycker Kongl. Rätten kunna bättre således inrättas: Hwilkens hundh willd blifwer, och man honom eij straxt, då det witterligit warder, instänger eller dräper etc.
Cap. 17.
Ad § 1. Desse orden häfdar någon annorlunda eller sällier af oskipto, sedan andre laga skiffte begiärt och samtyckt, förmenar Kongl. Rätten således böra ändras, att samma skiffte skall å tinget begiärt, och lagligen bewilliat wara, innan böter honom påläggias, som af oskipto sällier.
Ad § 2. Hwadh torfskördh anlangar, så kan dhen på gräswall icke förbiudas, alldenstundh man eij annorstädes än dher gräswall är kan torff skiära; dock kunde här införas, att man dher medh sparsampt umgår.
Ad § 5. Kongl. Rätten förmenar, att det woro nogh nembna allena det ordet redskap, uthan att specificera det öfriga, som tagas och qwarhållas skall, för dhen, som innom annars ägor medh åwärckan finnes.
Cap. 18.
Ad § 2. Widh ordet färre påminnes, att det är ett ordh, som nu icke brukes.
Ad § 4. Att här gås ifrån gambla lagen, som tillåter i 3 åhr bruka det een således optager; fördenskull synes åhr och dagh wara för kort tijdh, och lähr ingen på det willkor wehla hemmanet optaga.
Ad § 9. Påminnes om torp och hemmans opsättiande, att dher widh bör läggias det reservatum, att dhe eij bohlbyn förnär woro.
Cap. 19.
Ad § 1 och dhe ordh nyttie alla effter sin dehl påminnes, att dhe tydeligare kunde således uthsättias: effter dhen dehl dhe i bohlby äga.
Cap. 22.
Ad § 4. Att dhen, som nedhugger eller förspiller trä, som till prydnad planterade äre, synes föruthan dhe här förmälte böterne böra jembwähl ährsättia skadan, effter mätismannaordom, i meningh mången illwilliande torde finnas, som till att skada eller förtreta sin nästa, desse böter eij achtade, uthan kullhugger eller förspiller dhe trän, som possessor för många penningar eij wille mista.
Ad § 5 påminnes, att skogzbetienterne, som uthmärckia medh cronones hammar dhe bärande trän, hwilcka tillåtes att huggas, böra giöra sådant, uthan att prässa någon betahlning af allmogen derföre.
Ad § 6. Föruthan det att dhen, som bärande trä fäller, skall för hwart och ett i samma skogh plantera 2 unga trä af samma slag i stället igen, så skulle Kl. Rätten tyckia, att dhen förordning och sedwana, som hoos någre andre nationer practiceras, war widh detta tillfälle nyttig, det ingen bonde- dräng eller pijga skulle tillåtas att giffta sigh, för än dhe kunde wijsa hafwa planterat ett wist antahl af bärande trän, elliest hwadh för slag man dher till kunde påminna.
Cap. 23.
Till detta capittel påminnes allena, att böterne synes wara något för stoore, och borde förminskas. Dher hoos tycker Kongl. Rätten, att det, som i § 7 förmähles, att dhen, som finner något diur rifwit, bör kundgiöra sådant skogzbetienten, innan han det optager, eller böta, skulle så wijda limitteras, nemb:n att sådant skulle skie, så frampt skogzbetienten är när på orten och Widh handen; elliest torde många diur blijfwa liggiandes och förskiämmas, för än någon wille taga sigh dhen mödan, att sökia på skogzbetienten, som war stadder långt borta.
Cap. 24.
Ad § 3. Kongl. Rätten håller för betänckeligit, att gifwa skallefogden och een af nembden macht att uthkräfwia straxt böterne, uthan borde så i detta som alle andre måhl lagligen förfahras, och dhe utheblifwande, som widh skallen annotterade blijfwa, först till tingz föras, hwarest dhe effter laga undersökning skohla till böter dömmas, innan någon execution dhem öfwergår. För öfrigit pröfwes böterne jembwähl i detta capittell wara för swåre, så att allmogen dhem eij förmår ehrläggia.
Cap. 29.
Widh detta capittell påminnes allena, att iblandh dhe allmänne sochnehuus är fattigstufwu uthlåten.
Cap. 30.
Ad § 1 påminnes, att dher ägor af oskipto till landzwägh tages, måste sådant skee medh jordägandens wetskap och minne; så och att jordäganden i oträngde måhle, genom det att wägen må giöras rätt och jembn, eij altför stoor och märckelig skada må tillfogas. Ad § 6 påminnes, att wägerödning och broobyggning måste i synnerheet proportioneras effter som wägen kan wara beskaffat till, ondh eller godh, ty offta kan på een fierdedels mijhl fordras mera arbete, än elliest på een heel, som jordmånen finnes wara belägen etc.
Cap. 32.
Till detta capittell påminnes, att här finnes ingen distinction och åthskillnad wara giordh emellan giästgifwerij uppå landet och i städerne. För öfrigit haar Kongl. Rätten jembwähl dhen opsatte ordningen i städerne igenomgådt, och finner dherwidh intet hafwa att påminna.
2. Utlåtande från Östergötland.
Till underdånigste föllie af H. K. M:ts wår allernådigste Konungz gienom baronen och landshöfdingen, högwälb. Hr. Erich Lovisin oss communicerade allernådigste befalning, att öfwer det, som af den till lagens revision förordnade Kl. commission är wordet upsatt och utarbetat uti den så kallade Bygningzbalcken i landz- och stadzlagen, med wåre underdånige påminnelser att inkomma, serdeles om flere måhl än de, som härunder samma wärk författade och inbegrepne äro, skulle finnas infalla, hafwa wij kortte påminnelser, sådane som wij dem ibland myckenheten af andra så ordinarie som extraordinarie högst påskyndade förrättningar kunnat tijd och råderumb hafft att efftertänka, upsättia och författa welat, uti den underdånigste tilförsikt, att dhe med nåde och ynnest ansedde och uptagne warda.
Emedan Swerges lag så wähl i forna tijder som dhe senare altid blifwit fördelt i wissa flockar eller balckar, efftersom innehållen warit, hwarom dhe handlat, hwilket senare ord wid öfwerseendet af the förre dhelar i lagen är wordit behullit, och uti denne för detta kallade Bygningzbalck åthskillige måhl iemwähl införas, som angå åkerbruket på landet, altfördy synes oförgrijpeligen till att behålla en tienlig lijkheet wid lagens fördelning, såsom och för beqwämligheeten med allegationer, denne materien kunna komma under titul af landzbrukz- och byggningabalck.
Ad cap. 1.
Effter denne balk mycket wähl och eftertänkeligen tager sin början och begynnelse af bohlby och afgierdebys fördelning och des beskrifning till ägors och belägenheters förmån, så tyckes derwid straxt icke otienligen kunna sammanföras, hwad det 3 cap. om afgierda bys rätt och wilkor förmäler; och såsom härwid intet är rört om utjordar och uhrfiällar, så påminnes ödmjukeligen, att om dem och iembwähl härwid någon wiss och efterrättelig mention skee mätte.
Ad cap. 2 § 7.
Thet förmäles om dem, som utan loff byggia å almänningar, skogar eller den jord dhe intet äga, att dhe sin bygnad till jordäganden hafwa förwärkat och böra plichta såsom the ther annars jord sig tillägna willia, altså förefaller härwid det måhl att omröra, som offta för rätterna kommer att twistas om, när någon medh jordägandens låf och minne å skatte eller frelsse sine egne ditförde huus på dess ägor upsatt, under förening att giöra derföre eller någon mera thertill effterlåten jordh, tienst och dagzwärcker, och antingen de, dess arfwingar eller någon annan tillkommen jordägare widh slikt aftahl intet förblifwa willia, påståendes husen (om de någon tijdh på deras jordh stått) för ingen eller mycket ringa wedergiälning sig medh rätta att tillägna effter gamal sedwana att jordh ärfwer huus. Hum i slikt måhl förbehållas och dömmas må?
Ad cap. 7.
Ehuru wäl det är een mycket wälbetänkt och wäll grundat förordningh, att alla, som hushåldh förstå, på allt sätt förbindes att medh all den alfwarsamheet, som någonsin mögelig är, tillsee och förekomma, att icke eldh af wårdzlösa och wangiömo kommer att giöra skada, och thet terigenom, att de, som dertill i någon måtto beträdas wållande, sådant med laga plicht umgälla och bättra, som dhe mer eller mindre befinnes dertill brotzlige warit; doch likwäll såsom det een huusbonde alt för stor börda och swårhet wara skulle, att för sitt tienstefolckz försummelse plichta och teras brått således ther han doch icke upbar eller wälte, hälst när han gitter bewisa, sig all den flit och upsicht med sitt folck brukat, som een godh huusfader någonsin öfwa kunnat, altså påminnes oförgrijpeligen, om icke den limitation härwidh skäligen borde rum hafwa, att när af slik wådeldh genom tienstehjons wårdzlösheet, utan den ringaste huusbondens skuldh, skada sker, at då det brotzliga tienstehionet allena therföre må plichta och icke huusbonden, som utan dess therigenom nog skada lider.
Ad § 4. Emedan som uti § 4 förmäles, att brandstådh eij må tagas eller gifwas af de på lön eller boställen sampt rustningzhållare anslagne gårdar, alt fördy som Kongl. Maij:t till landzorten nyligen ankombne nådiga förordning tillåter, att afbrände rusthåll måge jämwähl genom brandstodh sin upprättelse taga; altså påminnes i underdånigheet, om icke bäst wore, att derwid kunde förblifwa, och brandstoden uthgiöras effter som skadan pröfwas större eller mindre warit.
Cap. 10.
Såsom stor skada fast offta förnimmes på säden af ohägn, särdeles der som wida byelag äro, hwarest af een eller annan åbos wårdzlösheet och försummelse, sina giärdesgårdar wijd macht att hålla, deras grannar stort mehn, olägenheet och tidspillan lida måste, altså påminnes oförgripeligen, huru som till förekommande af slik oreda een god uthwäg wara skulle, om een förståndig och alfwarsam bonde widh hwart byalag på tinget tillsattes, att wara gärdzfougde och upsyningzman öfwer hwars och eens fehlachtiga giärdesgårdar, och dem wid laga plicht tillsäija i rättan tijdh, hålla hägn och stänga kring åker och ängh, och den sådant försummar wid nästa ting angifwa, och för sin möda wederbörlig betalning åthniuta.
Ad cap. 14 § 6.
Såsom mycken klagan offta förekommer öfwer den skada mongen lider derigenom, att argt och wanartigt folk nattetidh medh willia insläppa boskap i annars äng och åker, hwilken skada icke så lätt straxt kan mätas, hälst widh ängarnas förderfwande mer genom nedertrampande än afbetande; altså påminnes i underdånigheet, om icke till förekommande af sådan sig mer och mer inritande osedh, detta medh någon högre plicht, än som förmäles, wederbörande må kunna ansees.
Ad cap. 16.
Effter som icke sällan händer, att wälartade och öfwade jachthundar, som offta för penningar intet äro att finna, och såwäll för dess nytta och gagn, som det nöije een eller annan widh jagande hafwer, högt wärderas och skattas, som doch een owän och illwilliande intet betänkiande hafwa skulle, ägaren till stor skada och förtret att dräpa, än han allenast 3 daler derföre plichta skulle; alt derföre påminnes, om icke sådan plicht må förhöjas, effter som hunden kan bewisas för sin godheet skäligen kunna komma att skattas och wärd hållas, såsom och att dhe, hwilka af öfwerdådighet eller annat argt upsåt eens bandhundh eller gåhlewar dräpa, medh nogon högre plicht beläggas måtte.
Ad cap. 21 § 5.
Effter som mycket klagas, att wårdslösheten hoos tienstefolk tager öfwerhanden, så att een stor dhel af försummelse och wanryckt offta förderfwa och bringa om sin huusbondes creatur, särdeles hästar, som dem anförtrodde äro att wårda och skiöta, ja och understundom undersnilla det, som till deras foder och föda gifwes dem under händer; alt derföre påminnes uti underdånighet wähl wara, att sådan argheet genom exemplart straf kunde hämat blifwa, och slika tienstefolk, till skadans ärsättiande, så wida de förmögne äro, förbindas.
Uthi Stadzlagen.
[1.] Ad cap. 3 § 11. Förmäles, att alla städer skola hafwa några wissa bestälte, som på gatan och andre allmänne platzar liggande ahs bortföra och derföre af staden sin lön niuta; fördenskull frågas uti underdånigheet, om icke uti de mindre städer, som tillförene warit wanligit, ännu folk och drängar måge utan wanheeder få dem uthur staden bortföra, och att een taxa kunde bljfwa giordh, hwadh een sådan person, när han står till att bekomma, derföre skall hafwa, som sådant förrättar.
2. Såsom det 6 cap. af Byggningabalken i städerna lyder, att ingen winskänk, giästgifware eller krögare bör hafwa något liuss eller eldh för någon giäst, sedan klockan är 9 slagen om afftonen, förr än utur wårdh är ringt om morgonen; altså torde mången wägfarande, som seent kommer till herberge, förwägras hus uti staden, och besynnerligen uti Stockholm, der som inga ordinarie giästgifware ähro. Hwarföre giörs härmedh een underdånig påminnelse, om icke de reesande och långwägade må wara härifrån eximerade, så att giästgifwaren må wara wederredo, enär de ankomma, dem till herberge emottaga och sina huus uplåta.
3. Effter böterna uti åthskillige måhl synes oförgripeligen wara något högt upförde, och särdeles der brutten härröra af några små händelser i de mindre städerna, om icke sådana fattige borgare kunde för ett och annat ringa förseende blifwa ansedde medh något ringare straf, så att dee igenom böternas stoorleek icke förswagas uthgiöra den skyldigheet, som staden till Kongl. Maij:t och cronan plichtig är.
3. Utlåtanden från Kronobergs län.
a) Gemensamt utlåtande(?).
Effter hans Kl. M:tz aldranådigste ordher undherdånigst betenkiandhe och påminnelser widh öfwerseeandhe af dhe ankomne stadz- och landzbyggningzbalker, upsatte af dhe till lagens reviderande tillförordnadhe högl:e herrar commissarier.
Cap. 3 § 1.
Till dhe ordhen in fine än han inom egen hegn och gierdzgård, råå eller röör hafwer, synes böra uthtryckeligen föras nemligen af ålder, uhrminnes eller då skattlägningen skedde, haft hafwer, ty eliest kunde något afgierda hemman nye olagelige intaker sigh wilia tillägna, bohlbyarne till præjudice och till hielpreda beropa sigh på lagen effter sielfwa orden.
Cap. 4 § 3.
Derest finnes, att jordeganden böhr tilläggas så stoor dhel som öre, örtugh, pundh- och tunnerentan medhgifwa, men här i orten kommer att considereras, ded härest nestan ingen öre eller örtug eller tunneränta finnes till dhelningsfundament att brukas, uthan pundh och penningerentor; derest och ingen punderenta, som egentelige skattehemmanen i Wären icke gierna innehafwa, uthan blåt penningerenta, hwilken pundhrenta och så olijk ähr, att dhen ringare gård i byen kan hafwa 6 à 8, och dhen större 3 à 4 pundhrentor, äfwen dhen mindre dubbel högre penningerenta än dhen större, dherföre och widh arffskifften ingen pundhrenta, uthan hele hemmanetz hwariehanda rentor nu gemenligen i consideration tagas, och som här öfwer ingen express lagh till dhelningzfundament warit uthsat, dy tyckes nödigt, att statueras måtte, ded slijke dhelningar här i orten effter hemmanens rentor skie måtte.
Ad cap. 8 § 2.
Dåch må dhen, som mäst äger i by, råda uthi huru många skiffte åcker och engh delas måge. Synes att dhen, som mäst äger i by, kan tillfoga dhem andre skada dherigenom, om allenast skal stå i hans egit behag, uthi huru många skiffte åcker och äng delas skohla, utan torde wara bättre, att häradzretten härwid skiärskodar och uthnämbner dhet, som skiäligt och tillbörligit wara må.
Cap. 10 § 8.
Dedh henda flere casus, som lijka förbudh och straff meritera, såsom till exempel här i orten, hwarest medelst sanke åkrar giödzlen wintertijdhen eij kan uthföras, på dedh att dhen eij om wåren med floden bortgår, hwarföre dhen, sedan wårrågen sådder ähr, till chorensädet uthföres öfwer dhe gödde åkrar i mangel af annor wägh i stenbygden, då dhen ene med uthsädet effter dhen andre sigh accommoderer, således dhe åhrligen ombyta pläga till hwar andras nytta, men när en af afwund, som offta hender, och sin granne att skada åkeren för honom igiänsår och wägen således tepper, böhr han lijka plichta och skadan betala, som altså uthi generali termino tyckes kunna uthsettias.
Ad cap. 16 § 5.
Finnes stadgat, att dhen siuk boskap eij bortdrifwer eller dräper, skall 3 daler plichta. Men synes dher hoos oförgripeligen skadan betala böra, om han wiliandes och wetandes boskapzsiuka inritar, dito, att ehwarest i by boskapzsiuka inkommen ähr, dhen byss boskap achtas eller frånstengas böhr, och med grannarnas tillhielp, om byen sielf eij pröfwas mächta skadan således afwäria, på ded eij flere byar och sochner, som offta hendt ähr en lijka olycka af boskapens sammangång hafwa må.
§ 8. Hwilken som wild hund etc. Att härwid kunde uthsättias, hwad bötter ägaren af en wild hund eller boskap skulle ehrleggia, om dhen sargade folck till dödz, tyckes wara nödigt, eller och att denne casus remitteras til Dråpmåhlabalken, som § 7 cap. 21 tijt äfwen är remitterat, om folck skada får af giller.
Cap. 17 § 1.
Bys oskiffto skogh och marck må hwar som i by boor, sig til nödtorfft bruka etc. Om allmänt skulle effterlåtas skougen att nyttia, torde missbruuk dher uthaf komma, hälst på dhe orter, som kiärebrennerij åhrligen föröfwas, hwarest dhen bäste sågh- och timmerskougen nedhugges och allenast stubben och rothen brukas til kiärebrenning, men heela skiöne stockarne blifwa qwarliggande och förruttna uthan någons nytta. Ty synes säkrare, att alt slijkt uthsyntes, iempte och dhen timmerskoug, som nedhugges på byallmenning, på dhet att ingen måste mehra hugga än han nödigt behöfwer och slijkan skoug effterkommandom lembnat warda.
Ad cap. 19 § 5.
Woro nödigt, att härwid blifwe uthsatt, huru myckit dhen böta skal, som på en oskattlagd quarn, dher dhen tohlas kan och bör, mahler mehra än sin egen mäld.
Cap. 20 § 2.
Ähr statuerat, att byeganderne skola förena sigh, huru många swijn på ållon- eller bookskogen födas kunna, men ded skier sellan, ty hemmanen finnas offta widt ifrån hwarandra runt omkringh skogen situerade, hwaraf ähr fölgt, att hwar effter godhtyckio swijn intagit och dhermedh skogen förlagt, både by som swineganderne till skada, altså synes best, att wid skogarna wisse opsynesmen af häradzretterne förordnas måtte, som emoth betahlningh af skogeganderne swijnen, effter som ållonet tåhla kan, emothtager och achtar, dheraf och många flere skador kommo att afböias.
Cap. 22 § 2[2].
Cap. 22 § 5 et 6.
Planteringen dubbelt emoth dugelige bärande träen finnes dess höghnödigare, som nu en tijdh dhen icke så noga ähr observerad, men dhermedelst lärer af sigh kommit, att månge åhr emellan stundom intet ållon blifwer och altzå planteringen eij skie kan, hwarföre synes högst nödigt, att dhe, som träen uthstempla, jemwähl wisse åhrlige listor öfwer planteringen opsettia böra, och dhem exseqvera låta, när ållonåhr warder, som och, om dhem då försummas, att icke alenast bothen uthgår, uthan och planteringen lika fulth wider dubbel both fullkombnas. Men odugelige träen, som åker och engh förderfwa, rijsseeke, rijss- och afwenbook här i orthen kallat, med mehra slijkt, som ingen frucht någonsin giör eller giöra kan, uthan marken lijka som en hampåker öfwerwäxer, säden och gräswexten sampt muhlbetet förkwäfwier, tyckes icke under sådan planteringh komma att förstås, effter som dess myckenhet intet tahl, dess smahlhet ingen stemplingh tillåter, och mångenstädes inga egor dher till finnas, medh mindre dhet hemmanet dubbelt förderfwas skulle och således dy synes böra ifrån dhen andre planteringen eximerat wara.
Cap. 23 § 3.
Men eij att sällia eller uthom egne ägor, elgh hiort och raphöns fånga. Alldenstund uthi skougsordningen af anno 1664 står tilåtit frälsemannen att skiuta uppå dhen allmänning, dher han interesserat uthi, hiortdiur, och på många ställen finnas myckenhet af dhem, men inga rå; är och på månge orter frälsemans sätesgård til alla sina uthägor interesserat uthi allmenninger, ty förmehnes dhe något dherwid lijda, om hiortdiurs fällande skulle wara dhem alldeles betagit på oskipte bys ägor, uthi hwilke dhe interessera.
[Cap. 28].
Cap. 28 om fijskerijers och fijskiewattns nyttiande fins intet; eij heller dhet påberopte memorialet.
[Cap. 29][3].
Ad cap. 30 § 1.
Och niute dhen som något märkeligit mister af sine ägor, särdeles uthi åcker och eng, wedergiälning af nästa ägor eller och af häradzboar. Om wädergiälningen skulle tagas af näste ägor, så lijder dhen gården dheraf skada och förringas, kan eij heller slijkt uthi åcker och äng bequämt ehrsättias af häradzboarne, uthan heller en skiählig tilgifft på räntan blifwa förundt det hemman, som sine ägor mister.
Cap. 32 § 6.
Lijka som ingen bör giästgifwarne till præjudice i allmenne wägar hästar uthleja, så böra eij heller giästgifwarne hwarandra till förfångh öfwer neste giästgifwaregård skiutza, som offta, då godhe wäghar äre, skier af somblige, som icke långt ifrån hwarandra för hwariehanda orsaak till giestgifware förordnade ähre, helst effter dhe när wägarne [swåre?] finnas, lasten gierna då från sigh skudda; ded hender och stundom, att man så till chronones tienst som för sin egen wählferdh skoghwägar fara måtte, då man offta hwarken herberge eller hestar att leja bekomma kan, dy tyckes lijka nödwendigt wara, att dhe, som i wägen boo och huss och hestar ega, sampt giäst och skiutz underkastade ähro, dhet för betalningh uplåta böra eller plichta.
Hwadh eliest gamble lagens Bygningebalk förmäler om hwariehanda straff för dhen sine bohagstygh och inredsel förderfwa och annor olaga procedur med mehr föröfwa, dhet lärer wähl i andre balkar ihugkommas.
b) Från häradshöfding P. Rudebeck.
Oförgripelige påminnelser widh dhen öfwersende Bygningebalker.
Ad cap, 3.
Uthi Bygningebalkens 3 cap. 1 punct in fine tyckes deth förmälas skulle, att afgärda hemman allenast böhr niuta det aff ålder eller wid skattlägningen pröfwes instängdt och hägnat warit, och orden där till inskränkas, ty skulle dhed i sådan generali termino stå, som projectet förmälar, kunde läteligen alle nye olaglige intakor därigenom ett och annat afgiärda hemman till bohlbyens skada komma att tillägnas.
Ad cap. 4 § 3.
I Småland rächnas i ställe för öhre och öhrtugh icke allenast pund, uthan pänningeräntan. Och är således qvæstio därhoos, om icke extraordinarie räntan oachtat förmedling proportionaliter wijdh hwariehanda jordedelningh der emoth ordinarie considereras böhr, ty elliest skulle ett hemman, som hafwer man 4 daler ordinarie ränta lijda för mycket, hälst i uthägorne, emoth deth, som 15, ja, 18 daler ordinarie skattar, och ändå i åker och engh icke mehr än det förrige possiderar, och experientien dageligen här i orthen medhgifwer, det noga des mehr synes observeras böhra, som wij här till dagz ingen expresse lagh där uthöfwer innehafft.
Ad cap. 10 § 8.
På lijka sätt yppar sigh stundom här i landzorthen twist dhermedelst, att dhen eene af afundh igiensåår åkeren i otijdh, dhen andra till skada wijdh giödzlens uthförande, hwilken försel doch offta ömsom öfwer åkrarna i trångh af annor wägh här i steenbygden brukas måtte, då dhe effter maneret pläga accomodera sigh medh rågh och kornsäde till alles nytta effter hwarandra, och nödight synes böra stadgas.
Ad cap. 12 § 3.
Synes lijka both dhem öfwerkomma böhra som trägård uthödher, och offta aff afwund och skiälzwåldh till effterkommandes skada finnas skie plåga.
Ad cap. 16 § 5.
Där wijdh synes dhen påminnelsen höghnödigh, att dhen gårdh eller by, som boskapssiuka hafwer, sine creatur inom hägnadh hafwa böhr, att dhen eij grannar och hela socknerne skada må, som experiensen här å orthen wijsar, aff wårdzlösheet händt wara och wijder both således böhr förekommas.
Ad cap. 20 § 2.
Tyckes oförgripeligen, att stadgas måtte, det wisse upsynesmän i hwart skougelagh sättes, som för betahlningh swijnen emothtager och achtar, ty dagelige förfahrenheeten gifwer wijdh handen, att elliest månge skogar, så skogzegander delz, som swijnäganderne till skada förläggias, och äfwen månge swijn offta bortkomma, medh fleehre skadas, som bäst igänom wisse upsynesmän förekommas kunna.
Ad cap. 22 § 5 et 6.
Det öfwerflödige rijsseke, rijssboke, i desse orther och afwendbook kallat, det ingen frucht giör, ock till ingen bygnadh nyttigt ähr, dito odugelig lindh, lön och ask, som engegierderne, hagar och uthmark offta lijka som een hampåcker öfwerlöper, och sädh, höö medh betet alldeles förqwäfwier, och med löfwet förderfwar, synes oförgripeligen dess mehr uthan plantering böra afrödias, som des myckenheet intet tahl, des smalheet ingen stemplingh tillåter, och offta på egorne till planteringh ingen lägenheet finnes, med mindre hemmanet dubbelt mehr fördärfwat warder, och altzå till annan consideration wijdh dylijk händelse tyckes komma böra.
Ad cap. 32 § 4.
Giästgifware här i orthen hafwa merendelz så små hemman, att dhe icke öfwer 2, 3 à 4 hästar högst föda kunna, hwaraff föllier, att resande folck stort hinder och skada lijda; tyckes altså oförgripeligen nyttigt, att hwart hemman woro plichtigt åhrligen lijtet foder emoth betahlningh att affstå till slijka giestgifwaregårdar, där medh giestgifwaren obligeres att både hästarna till sin qvantitet hålla som och städze kan foder till salu, ja jämbwähl för chronans ankommande troupper i ondan tijdh innehafwa. Paul Rudebeck.
c) Från häradshöfding G. Berghman.
Oförgripeligh påminnellse wedh dhen nye Bygningabalkens öfwerseandhe.
Cap. 7 § 4.
Står förmält om the, som brandstudh äga gifwa, hwariblandh och finnes tienstehion till 1/4 emot bonden. Derwedh påminnes oförgripeligen, att såsom brandstud på dhet sättet uthgiörs både effter hemmanthalet och hufwuden, och sålunda undersleef skiee kan, om upbördzmännerne den ränttan upbähra: altså synes wara bäst, att dhen, som skadan lijdit, må sielf densamma infordra, doch intet annorlunda, ähn effter skriffteligit tillståndh af häradzretten, hwilken förplichtat bör wara, sedan therom lagligen ransakat wore, att mätha thes undfångna skada, och dhereffter ett skiähligt contingent af så många sochnar, som där till pröfwades kunna förslå, honom tillordna, hwarigenom dhen egennyttigheet, som een part upbördzmänn förnimmes bruka wedh brandstudzpenningarnas uthdhelande till dhem, som derpå assignerade blifwa, under skieen af förtiändt wedergieldning och löhn, för medelens upbärande, förekommas och hindras, och den skada lijdande så mycket erkläckeligare hielpas och uprättas kunde.
Cap. 8 § 2.
Förmähles desse ordh doch må den, som mäst äger i by, råda uti huru många skiffte åker och äng dhelas måge. Här synes dhen mäst ägande i byen een stoor frijheet tillägnas, och tyckes oförgripeligen, att enähr grannarne i anledning af dhet, som föregår i bemälte §, giöra sina andhelar lijka och jämbngoda, bör då så wähl det ena som andra i åcker och äng sampt andra tillägor, under een effter öra och örtugh eller i proportion af hemmanetz stoorleek uthräcknadt och däreffter lämpat dhelning blifwa compræhenderat.
Cap. 10 § 5.
Tillåter att så bruka äng för grääsgield, hwilket dhet 4 cap. § 6 alldeles förbiuder.
Cap. 22 § 2.
Tahlas om bärande trääs böther, hwarhoos synes wara till påminna, att om något trää befinnes effter laga ransakning intet hafft sin fullkommelige wäxt, eller elliest warit odugeligit, och dheels förtorkat, böterna då måtte proportioneras effter det wärde, som härad:- retten pröfwade träet giöra skiähl före, antingen för 1/2, 1/3; eller 1/4; emot ett fullwäxt godt
Cap. 23 § 4.
Förmähles om jordägandens låf till att få skiuta på des ägor, hwarwedh påminnes, att om samme äger äre blandade ihoop med samskiödt marck, uti hwilken cronan participerar, torde då sådant låfgifwande wara förbudet, helst stort missbruk derunder kan föröfwas, i det icke allenast samme jordägare, som participerar i allmänningen, torde skiuta sielf mehr än han borde, och desutan ändå låfwa een annor föröfwa detsamma, cronan till stort præjudice, som deremoot till äfwentyrs antingen intet eller ganska lijtet åthniuta finge, där doch lijkwähl des höga rettigheet i proportion af hemmanthalet, som uti allmänningen rådande wore, torde wara mehr än dubbelt större än någon annors, såsom till exempel, een frellsegård wore participant med 3, 4 eller flere cronohemman, wedh hwilken beskaffenheet alt låfgifwande borde förbudit wara.
Cap. 29 § 1 et 2.
Förplichtar adelen jämpte andra att hålla kornhuus och tijondeboder wed macht, hwilket synes behöfwa någon förklahring, emädan adelen för tijondens affgifft effter privilegierne på deras sätisgårdar sampt rå och rörs hemman frij
Cap. 32 § 2.
Dhen påbudna bygnaden wed giästgifwerijen synes wara för allmogen och häradet så mycket mehra odrägelig, som det sig offta befinner, att uti ett härad kan wara 6 och flere giästgifwerijer, hwilkas bebyggande med så många huus, som nu föresatt är, woro een stoor tunga för landet, serdheles på slättbygden, hwaräst timberwercke medh stoor bekåstnadt ifrån fierran orter hemptas måste, och borde fördenskuld giästgifwaren, som dageligen sitter i fördhelen, skaffa sielf nödige huus till dhe resandes accommodement, i synnerheet the, som åbo skattehemman, när allenast häradet till tarfweligh stallrum framskaffade och upbygde.
Cap. 32 § 6.
Förbiuder, att ingen må nyttia kåst eller i herberge hoos någon annor än giästgifwiaren, och det wedh 5 dalers böter, om någon sådant meddehlar och uplåter. Hwarweed oförgripeligen påminnes, att om sigh så kunde tillbära, det någon reesande, medelst hwarjehanda ordsaak af owäder, willfarande eller annat hinder kunde begiära huus hoos een annor good mann, woro då något strängdt att påläggia densamma böter, helst det både Gudz budh och een christelig plicht mootsträfwigdt är, att neeka dhen reesandhe herberge.
Det finnes elliest många angelägne capitell förbijgångne, som i den gamble lagen införde äro, hwilka synas heelt nödige wara, nu jämbwähl att blifwa observerade.
I lijka måtto woro det nödigt, att något statuerades om nijdingzwerk och des straff, som al bohagztyghz och annat inredsles förderfwande i husen gienom ondsko och argheet föröfwas kunde, effter sådant mycket passerar, och i rätterne offta andraget blifwer.
Detta är i min opassligheet uti största kortt- och hastigheet upsatt och författat. Datum Bergh den 12 Novembris Anno 1692.
G. Berghman.
- ↑ Då Byggningabalken delgafs myndigheterna, bifogades följande »Memorial till Byggningabalken»: 1. Såsom uti den för detta kallade Byggningebalk åthskillige materier äro jämwäl nu införde, hwilka så noga tijt eij höra, och äfwen wijdare, än sielfwa titulen medförer, sig sträckia, synes altså den hädaneffter kallas kunna: Om bruk och bygnad på landet, eller annorlunda. – 2. Hwad i denne balk om rå och rör, ägotwist och skillnadt, syner och dess process, med mehra förbijgås, som i förra lagen finnes, warder wid Jordebalken och andre sine rum infördt. – 3. Böterne, som här eij wissa uthsättas, blifwa på annat och sitt rätta ställe beskrefne, eller så länge uthsatte, till dess om alle böterne i gemeen något wist effter proportion slutas kan, hwareffter rättas må så de, som redo emedlertijd kunna uthsatte wara, som de eij än införde äro. – 4. Om tomt i by nu må och kan, som den förre beskrifwes, åckers och alla ägors moder wara, så att tomt emot ägor och alle ägor emot tomt till storlek och lägenhet swara bör, synes owist och betänkeligt att införa, emädan man befarar tompterne så förändrade wara, att dhe i fåå landzorter finnas läre med och inom sin råå och rör stängde, warandes dess utan nu större wisshet af jordeböcker och desslijke än förr om gårdarnes rätta ägolåtter att förmoda. - 5. Om allment fiskie i stora siögar och skäringårdar lemnas in cap. 28 outfördt, till dess dhe, som wed sådanne orter boo, med sine tanker derom inkomma, hwarom Hans Kongl. Maij:tt allernådigst redo hafwer till Kongl. Hoffrätterne bref och ordres afgå låtit.
- ↑ Se utlåtande (s. 301) af häradsh. Berghman.
- ↑ Se utlåtande (s. 301) af häradsh. Berghman.