Förarbetena till Sveriges rikes lag 7/Förslag till Jordabalk 1695

←  Förslag till Giftermåls- och Ärfdabalk 1690.

Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 7 Utlåtanden öfver lagkommisionens förslag. Wilhelm Sjögren (red.)

Förslag till Byggningabalk 1692.  →

Förslag till Jordabalk 1695.

1. utlåtande från Österbotten.

Till underdånigste föllie af hans Kongl. Maij :ts wår allernådigste konungz och herres allernådigste befallningh äre till dess högstmogne godtfinnande, öfwer dhe aff lagsens revisorer projecterade puncter angående jordabalken, desse oförgrijpel. påminnelser af underskrefne Österbotten justitiæ betiente underdånigst fattade och hemstälte.

Ad cap. 1.

§ 2. Effter som stubbehemman excoleras medh stort beswär, till cronans nytta, af sådan jord, som elliest fruchtlöst obrukad läge, och månge sådane hemman i Finn- och Norrlandh, såsom under jordägande och arfzrätt, af byje- och sochneallmenningar uptagne ähre, hwarest ännu sådane, till stoor myckenheet, uptagas kunna, men om den förhåppningen, af jordägandsrätt, dem afskäres, torde mången hälla betänkeligit, att taga sigh det beswär opå, medh nybygges optagande; om icke fördenskull dhe framför stadge- städie- och sämiehemman måge någon fördeel hafwa, hälst till sådane hemmans sälliande, ty oansedt igenom ärfwande kan ett hemman graveras medh gield, doch igenom sälliande kan giäld med wärdet betalas, utan cronones nachdeel.

Cap. 4.

§ 3. Förmäles att bördejordh, som försällies, ähr aflinge, doch bördeman sin rätt förbehållen, om den framdeles försälies, hwilken meningh synes wara obscur och betänkelig. 1:o Om the, hwilkom börden tillförenne afhänd ähr, skole, ther jorden framdeles igen förhandlas, ehrkännas för bördemän, effter som uthi 6 cap. § 16 förmäles, att när det ähr wardt för eenom, bör det wara wardt för allom, som framdeles klandra kunna, och elliest skulle det lända äganderätten till förklening, då man sin jord försällia behöfde; alltså 2:o der emot synes skäligt, att uti senare börden, der jorden försällies, böre the senare bördemän deras rätt förbehållen wara.

Cap. 6;

§ 1. Pröfwes thet skäligit, att den, som köper bördejord, skall innan natt och åhr gifwa det rätten tillkänna; altså infaller der jemte det betänkiande: hwad rätten wara skall, om sådant efftersätties. Och som kiöpt och ärfd jordh skole upbiudas uppå 3 laga tingh, hwaremot skall klandras innom natt och åhr, ifrån första upbudet, hwilket kan procederas, där 3 laga ting om åhret hålles; men i Österbotten och Norrlandh sampt andre orter, där landsens beskaffenheet och angelägenheet eij tåhl mera än 2 tingh, såsom det och, af uhrminnes tijder, der haar practicerligit warit, synes i consideration komma, att om laga upbudh och ståndh skulle tillijka aflöpa på ett åhrs tijdh ifrån första upbudet, då kan eij mera än 2 uppbudh hållas inom fatalia, till laga fasta; men om 3 upbudh skole wara nödwändige, måste här i landzorten fatalia, till fasta och klander, på 1½, åhrs tijdh, eller till 3 ordinarie ting uthgåå.

§ 5. Förmäles, att där hemman å landet eller huus i staden eij skifftas kan, skulle den niuta förträde så på landet som i staden, som mäst tarfwar, eller tillförenne eij fullsitten är. Uthi sådan måtto, förekommer den underdånigste påminnelse, aff Kongl. resolutioner och praxin, att den, som hemmanet å landet wähl förestådt, då äldre bröder och systrar eller deras barn det öfwergifwit, må hafwa förträde framför andra, att tillgodo niuta det beswär och arbete, han anwändt, till hemmanet: wedhmachthållande, hälst der som ett swagt hemman ringa haar kunnat löhna omaket och beswäret.

§ 10. In fine föresättes 50 dahler sm:ts böter för den, som, enär fasta godz klandrat warder, tager mera penningar igen, än han sielf uthgaf; uthi sådant måhl synes komma i consideration, att som uthi små städer sälies huus och jordh af ringare wärde, än desse 50 dahler sm:ts böter, om icke sådane böter måge proportioneras til qvantumet, af det, som öfwertagit ähr, eller till dubbelt mera.

Cap. 12.

§ 7. Där hele siön, så diupare som grunnare watn, är rålagt rundt omkringh, och der effter skattlagt, sampt gammal häfd åkommit, där synes allmenningz fiskie intet rum hafwa, ty där alt är skifftat, kan intet wara allment, utan wed hafsstränder, som ifrån bohlbyjarne aflägne ähre, der kan stråckfiskie allment wara. Der någon hafwer sin jordeteg till siös, hwilken tillandas af det fiskewattn, som utan före samfält ähr, uthi byjamåhlet, och andra grannars tegar så belägne ähro, att dhe lijtet opgrundas, där synes i betänkiande komma: 1:o om det samfälte fiskerijet, igenom opgrunnandet, aldeles förwanskas, eller om det öfrige wattnet, utom opgrunningen, ännu fiskeligit ähr, der synes skiäligit, att hwar behåller det hans tegh tillandas; men 2:o der ett stort land opgrunnas af samfälte fiskiewatnet och tillänningen till een skickelig jordehäfd kan fördelas, där må skiffte skee, doch een ringa tilläningh må hwar wedh sin tegh behålla, sedan by är till jämförsell kommen, och kan skatten effter egendomen jämkas.

§ 9. Uthi Finn- och Norrlandh, der sochnar eij äre åthskilde medh råår, kommer i consideration: om the skole effter öre och örtugh, eller i midiomark, som här till emellan älfwarne, där sochnarne belägne äre, haar practicerligit warit.

§ 10. Sombligstädes, där byjarne på högden belägne ähre, åfwanföre siöarne, kan intill tompten åker, engh, röörtegar och siö på hwar annan föllia, doch på alle orter kan eij practiceras, att åkerråå medh tomteråå öfwerenskommer, effter som åkertegarne äre månge och wijdare än tompterna, eij heller komma engestegarne med åkertegarne öfwerens, der muhlbete, berg och moras dem åtskilia. Åfta haar och een bohlby, där lijtet engesbohl ähr, sine mäste ängiar innom annat byjemåhl, och upå slättmarkerne, wedh store elfwer, liggia tompt och åkrar näst intill åbröstet, men ängiarne afsijdes emot skogen.

Cap. 13.

Till att bijbehålla richtigheet medh råågånger, och att förekomma widlyfftige trätor, synes skähligit: att hwart åhr een gång eller twå emellan sielfwa interessenterne hålles ägande syyn öfwer rågånger, effter som rååstenarne åffta, utan menniskiors förwållande, af biörner i skogen förskingres, sammaledes af träns windfälle röras kunna. Såsom och een heel bys rååbreff plägar hoos een bonde förwaras, der dhe åffta igenom wådeldh förkomma, så synes tienligit, att alle interesserade hafwa vidimerade copier af sine jordbref.

Cap. 14.

Uti somblige landzorter, såsom särdeles i Österbottn, der som myckit låglänt ähr, kan öfwer widlyfftige sänke, kärr och moras om sommartijdh omöjeligen syner hållas, utan måste nödwändigt skee om wintertijd, enär icke meenföre ähr, och haar så af ålder practicerligit warit.

Cap. 19.

§ 5. Där skattebonde sällier sitt hemman, och kiöparen det lagligen opbiuder, laga fasta der å tager, samt hemmanetz wärde fult uthbetalar, och ingen imedlertijdh klandrar på någon innestående uthlagors rest, uthan den, som skatten tillkommer, effter åth af kiöparen den påfordrar, om icke då den skattfordrande må sökia säliarens, som skattskyldig ähr, egendom, och eij kiöparens, som lagligen procederat.

Uthi den tillförene öfwersedde Byggningabalken är åthskilligt, effter dhe där projecterade sakernes anledningh, och denne landzortens beskaffenheet, underdånigst påmint, som till jordabalken synes kunna appliceras.

Actum Gamble Carleby Rådhuus den 5 Junii A:o 1695.

Jacob Ross. Häradshöfdinge uthi Österbåtns Södra härad.		Andreas Mathesius. Häradshöfding uthi Österbåtns Nårra lähn.
Joh. Ekenbom. Consul civit:s Wasæ	Johann Mattien. Ny Carleby Stadz Fullmächtig.	Carl J. Forsman. Consul, Gamle Carlebyen.
Pehr Persson Alm. Jacobi civit:s consul.		And. Biörnström. Christinæ stads fullmechtig.

2. Utlåtande från Bohus och Göteborgs län.

Kongl. Maij:ttz allernådigste befalningh till underdånigste och hörsambste föllie, och uppå Herr General Lieutenant och Gouverneuren Baron von Schönlebens anordning, hafwa undertecknade lagman och justitiæ betiente i Bohuus och Göteborgs lähn trädt tillsammans att igenomsee den af Kongl. Commissionen wäl författade nya Jordabalcken; och ehuruwäl densamma redan är så fulkommelig, att wij, särdeles i en sådan hastighet, näpligen förmå något wid handen gifwa, hwarigenom han kunde förbättras; så hafwe wij dock effter undfången befalning intet underlåta bordt oss med fölliande små och oförgrijpelige påminnelser att infinna.

Ad cap. 1. Såsom detta första capitlet icke synes innehålla någon särdeles lag eller förordning, utan allenast en fördelning af all slagz jord, hwilken hwar om sig i det andra capitlet til sitt wäsende och rättighet beskrifwes; det och icke synes nödigt att giöra twenne capitel af det, som med lijka fulkomlighet och större beqwemlighet kan författas under ett; ty hembställes Kongl. Commissionen, om icke hela caput primum kan blifwa rubrica capitis primi, och sedan caput secundum dragas dermed tilsammans, således: om sielfägande jord å landet, som är crono, frälse och skatte; desslijkest alle wilkorlige besittningzrättz, stadge, städie, sämje, stubbe och andra slagz hemman, sedan om stadzens, sielfägande frije eller ofrije jord, kyrkiors, academiers, scholars, fattiges eller hospitalers jord och grund, huru och med hwad rätt och rättighet hwarthera innehafwes eller besittias må.

Ad cap. 2 § 1. Emedan Kongl. Maij:tt nådigst resolverat, att skattejord, som under rusthåld och til rustningz stamb är, eij må bortgifwas til morgongåfwa; ty måste och det samma här utan twifwel införas, der som förbiudes att sällia eller förpanta sådan jord.

§ 3. Det finnes här i orten på somblige ställen, att konungen äger halfparten, och bonden den andra helfften i ett skattehemman, och då twingas bonden att städia hela hemmanet af konungen, som är den bästa mannen, hwilket som det icke synes äga en fulkomligh æquitet, utan wara tilkommet af någor annan händelse i danska regeringstiden; ty hembställes underdånigst, om icke den, som besitter sielfägande jord i något skattehemman til mindre eller större deel, må här niuta samma rätt som alla andra konungens undersåthare i andra provincier, och icke gifwa städia af sin egen skattejord.

§ 3. Om någon hädanefter försålde eller förpantade skattskyldig jord stycketahls, så borde säljaren plichta 40 marker, såsom en förbudzbrytare, och köparen mista sina utfäste eller utgifne penningar till hospitalet och dhe fattige. Och som det förra Kongl. placatet, som emot sådane kiöp och förpantningar stadgat är, således af månge uttydas, att den köpte eller förpantade jorden utan lösen bör tagas tilbaka, hwarigenom sälljaren offta har behållit både ägendomen och penningarne; ty synes oförgripeligen den moderation wid alle dombstohlar i sådane fall (som för detta skedde äro) böra anbefallas, att köparen, som intet så noga warit underrättad om lagen, och bona fide handlat hafwer, må af sälljaren eller hans arfwingar, om the finnas och äre solvendo, få sina penningar igen.

Ad cap. 5 § 4. Det synes, som skulle denne § beqwämligen kunna införas i andra capitletz 1 §, hwarest ex professo talas om sådan jord, som effter egit godtycke eij förhandlas eller bortbytas må.

Ad cap. 6 § 2. Om rätta bördeman är så långt bort boendes eller wistandes, att en fattig man eij kan eller förmår med twenne goda män beskicka och hembiuda honom den ägendomen, som skall, eller om han inga bekanta äger på den orten, som bördemannen sig uppehåller, hwilka han tillijta kan att hembiuda ägendomen, huru då förhållas skall? Om icke den ene rätten med skrifwelse till den andra, dock på requirentens omkostnat, bör hielpa en sådan sälljare tillrätta uti hembiudningen? Om säliaren fuller weet sig hafwa någon slächtinge inrijkes, som lefwa torde, men intet förnimma kan, hwarest han sig uppehåller och wistas, huru då förhållas skall med hembiudningen? Om bördemannen har sig uthrijkes neder satt under främmande härskap att boo, bör således hembiudas som en annan inrijkes boendes och niuta förmohn för en inrijkes boendes bördeman, som är längre bort i slächten, enär han inflyttia will?

§ 5. Twenne bröder åstunda att börda en egendom, den deras farbroder försåldt hafwer, och borde så lösa halfft hwar. Men ägendomen är allena en mans höfwa. Den äldre broderen söker förträde, effter han äldre är, och har förträde och option för den yngre i arf. Den yngre will lösa framför den äldre, effter han mäst omtränger, och den äldre är tilförne fulsuttin. Men den äldre wil intet mista sin bördzrätt, utan häller afstå den lägenhet til broderen, som han sig tilförne sielf kiöpt, emot en skälig betalning, skattandes farbroderens försålde ägendomb för sig beqwemligare eller nyttigare, huru då förhollas böhr?

§ 9. Denna § synes involvera en antinomie emot det andra capitlet och § 5, emedan tomtedelning i denna senare förhuden är, men i den förre tyckes tillåtas, när twå grannar få lösa helfften hwar af ena tompt.

§ 9. När bördemän eller sijdogrannar intet lösa, om tå baakgrannar eller med ryggen intil den sålde gården stötandes bör niuta naborätt och lösa från den ena gränden in til den andra?

§ 11. När den, som bördat hafwer, och inom 3 eller 6 åhr sällier, befinnes icke af fattigdom, utan af sielfzwåld och intriguer hafwa det giort, så tyckes, att böterna borde proportioneras som köpesumman warit större eller mindre.

§ eod. Den förste köparen, som genom bördemannen och hans låhntagne penningar blef drefwen från ägendomen, kommer till rätten, enär bördemannen befinnes icke för fattigdom skuld eller nödträngder, utan mer af sielfzwåld inom 3 eller 6 åhr den igen hafwa til en främmande försåldt, begiärandes i anseende til sitt förra kiöp, att blifwa närmare till lösen än en annan främmande kiöpare, om wid sådan händelse icke skulle skäligt pröfwas, att den förre köparen bör tillbiudas lösen, innan ägendomen till en annan främmande försälies?

§ 14, Eller annan rätt; tyckes böra uttryckas, hwadh detta må wara för en annan rätt, på det dommaren må hafwa en klaar lag, och trätesamma parter icke genom sådane ord få tillfälle att fungera sig någon rätt till en annans förfång eller uppehåld.

§ 17. Twenne oskylde adelsmän besittia eller äga en frälsegård til hälfften hwardera, eller twenne oskylde bönder äga en skattegård tillsammans, den ena sällier sin halfpart till en främmande; ty frågas, om den frälseman eller skattebonde, som äger halfparten i hemmanet tilförne, eij bör wara närmast till lösen af den andra helfften, fram för en wilfrämmande, och således å landet niuta naborätt tilgodo? Emedan gårdarnes rijfning och delning i många parter altijd är mer skadelig än nyttig, och Hans Maj:tt för detta derpå altid hafft en nådig reflexion, att ägendomerne effter möjeligheten motte tilhopa blifwa.

Cap. 7 § 2. Den andra delen af denna §, nämbligen huru barn, som det förmå, äga föda föräldrarne, som ingen fast eller löös ägendomb hafwa, tyckes beqwämligare höra till Gifftebalcken, der som tahlas de jure personarum, men här de jure rerum.

§ eod. Om föräldrarne anten af någon särdeles enwijshet eller affection til ettdera barnet gifwa sig in till kost hoos detsamma att förtära sin fasta jord, och intet wela lijta dee andra till; det samma barnet eij heller will taga dhe af rätten til föräldrarnes åhrlige födzel deputerade penningar emot, af sine andre syskon för födzlen, med mindre det får lägga all jorden under sig allena, huru då förhollas bör? Såsom arf- och bördköpt jord och huus genom gåfwor kunna komma uthur slächten, äfwen som genom köp och sähl, ty synes intet obilligt, att bördzrätten äfwenså motte giälla i gåfwa som köp, hwilket underkastas Kongl. commissionens betänkande.

Cap. 8 § 1. Finnas dhe orden effter som det utlånte den tijden wärdt war etc. Hwilket oförgripeligen tyckes på detta sättet liusligare kunna fattas, att man sätter i stället: effter som det utlänte wid betalningztijden pröfwas gälla och wärdt wara.

§ 3. Såsom man på landet considererar tingztijmman räknas från det att tinget lyses och till dess det ändas eller aflyses, och att alle dhe, som lagligen imedlertijd något inprotocollera låta, böre niuta lijka rätt; alltså frågas, om rådstugudagen skall räknas ifrån klockan 8 om morgonen och in till 6 om afftonen, så att den, som sin prætention effter middagen angifwer hoos wederbörande borgmästare och stadzskrifwaren, skall niuta lijka rätt med den, som före middagen inprotocollera låtit, oachtat i mäste parten af städerna magistraten intet sitter rådstugu effter middagh, eller att rådstugudag allena skall räcknas före middag, och den præference, som effter middagen sökes, äga mindre rätt än den förra?

§ 4. Denna § förmäler, att när generalis och specialis hypothecarius tillijka för rätta söka en mans ägendomb, så skall specialis först få sin betalning af det ting, som honom förskrifwit är, och hwad som öfwerskiuter komma den generale förpantningen tilgoda; men så frampt dhe bägge bona fide handlat hafwa, och wunnit sina förskrifningar, så tycktes oförgrijpeligen billigare wara, att dhe, som äga lijka rätt, och lijka snart komma till ting eller rådstugu, böra proportionaliter uthur den skyldiges ägendomb niuta sin förnöijelse, så långt den räcker, och för det öfrige brista aff mark som mark. E. g. een man äger tree huus, hwartera 100 daler wärdt. Nu läntager han af en annan 200 daler och generaliter pantsätter honom all sin domb. Sedan länar han särskildt af trenne andre män 300 dahler och pantsätter hwar särskildt ett huus. Dessa creditorer komma lijka til rätten och sökia betalning, wid hwilket tilfälle det tyckes alt för swårt, att den almänne hypothecarius skulle aldeles uteslutin blifwa, och dhe andra få sin fulla betalningh.

§ 8. Ehwar som den materien om alle creditorers förmåhn och præference in concursu får sin sedem i denna nya lagen, anten här eller Rättegångzbalken, så giörs en påminnelse om sådane som i sig sielfwe privilegierade äre secundum praxin, såsom begrafningzomkostning, läkares och apothekares löningar etc.

Cap. 9 § 2. Emedan den förste § tydeligen wid handen gifwer, att intet mer än tre wärderingar gifwas må uppå en ting, så woro wäl, att den 2 § något klarare sattes, nämbligen: hwilken som första och andra werderingen eij åthnöjes, ware plichtig etc.

§ 6. Effter som ingen må annans lott förwärka, på landet eller i staden, ty skulle wara rådeligit, för större lius skull, att denna § applicerades tydeligen till staden och landet, och begyntes sålunda: Så offta bonden eller byamannen saker warder etc.

Cap. 10 § 1. Såsom de landtmän, hwilka köp, byte och gåfwa giöra, stundom intet kunna sielfwa skrifwa, och under tijden intet kunna få någon annan, som för dhem contractet skriffteligen uprättar; ty woro bäst att desse orden kommo dertill: eller och contrahenterne sielfwe i egne personer med sine öfwerwarande witnen för rätten komma och sin afhandling inteckna låta, och sedan uthur domboken till större säkerhet skriffteligen uttaga.

Cap. 11 § 1. Wid slutet af denna § tyckes icke obilligt införas kunna, att kiöparen söker sina penninger igen af honom som såldt hafwer; jempte andre för ten saken bewijslige giorde omkostningar.

§ 3. Det är tilförne cap. 2 § 1 stadgat, att cronogodz eij må undan cronan kiöpas; hwarföre till att undwijka alle, så wäl apparente som evidente, contradictiones, synes oförgrijpeligen, att det här om köpt cronogodz förmäles, något tydeligare borde införas, nämbligen så eller annorlunda: har någon i forna tijder kiöpt godz ifrån cronan, han eller hans arfwingar, eller dhe som dhem än besittia, må dhem eij dyrare sällia än dhe undan cronan kiöpte äre.

§ 12. Såsom denna § synes icke lämbna köparen locum poenitendi eller tillfälle att uphäfwa kiöpet, med mindre den fierde delen af det köpte godzet ginge honom ifrån, altså tyckes det wara för swårt och emot billigheten, om sälliaren icke altijd motte proportionaliter holla kiöparen skadeslös, om skönt en mindre deel af det köpte utan köparens förwållande honom undanginge, hwarföre giörs här den påminnelsen, att fast köpet icke kan för någon lijten förminskning uphäfwas, sälljaren icke dess mindre motte moderera kiöpesumman, och hålla sin contrahent skadeslös, enär någon deel af dommen honom frångår.

Cap. 12 § 3. Emedan nöden stundom oundwijkeligen fodrar, att man moste i mossar eller kärr anlägga röör och råmärken; ty woro nödigt, att något förmältes, huru man dermed, efter förfarenheten, bäst procedera kunde, nämbligen gräfwa först så diupt som man kan, och sedan med klappersten upfölla gropen, til dess stenrösen står öfwer horizonten, hwilket fast det går på somblige ställen beswärligen fort, så botnar det doch omsijder, och gier en fast grund, som intet swijker, och sedan planteras derå råmärke, som lagen det föreskrifwer.

§ 6. Förmäler wäl, att ägendomen skal delas effter öre och örtug, pund och tunneränta. Men emedan den gamble skattläggning på många ställen finnes felachtig, i det att den, som äger 3 öre bool, eller 3 pund, ofta har så mycken och god ägendom, som dess granne i samma by, hwilkens gård står för 5 öre, eller 5 punds ränta, och dhe ändå gifwa lijka utlagor, ty synes intet obilligt, der wederbörande det påstå, att delningen af byallmänningen i sådant fall borde skee effter ägornes proportion, skatt eller hemmantahl och eij effter punderäntan

Cap. 18 § 2. jordäganden har på lijfztijd bortstädt en gård til bonden och hans hustru. Effter en tijd döör hustrun från bonden, och bonden tager een annan hustru. Sedan döör och bonden, och denna senare hustrun lefwer efter, påståendes att niuta städian i lijfztijden tilgodo, eller så länge hon enckia sitter. Jordäganden säger deremot, att bonden och hustrun, til hwilka han jorden städde, äro bägge döde, och att den senare hustrun, som eij war med in contractu, bör eij heller niuta dess wärkan tillgodo längre än til mannens död, och sedan jordäganden råda sin jord. Quæritur: quid juris?

§ eod. Lagen säger, att om någon städier hemman på lijfztijd, så niuter han städian, så länge han lefwer och hustrun effter honom, emedan hon ogifft sitter. Nu är wid städian af en ogifft man expresse intet nämbt eller aftalt om hustrun, utan städiezedelen torde wara så stäld, att den eller den har på lijfztijd städt det hemmanet. Sedan giffter sig bonden. Effter någon tijd döör han bort, och hustrun lefwer efter. Hustrun will niuta lijfztijdzstädian tilgoda effter lag, jordäganden wil råda om sin jord, emedan enckan icke war bondens hustru wid städietijden eller tempore contractus. Quæritur: quid juris?

§ 3. Finns om städzel på wiss tijdh eller åhr, att der jordäganden innan deras förlopp nödträngd är sielf til jorden att flyttia, att han då bör gifwa landboen all städian åther. Hwilket som det eij allena häruthinnan har sin æquitet, utan jämwäl i lijfztijdzstädia; ty hemställes, om icke denna åthergifften borde til bägge städierne lämpas, sålunda: då gifwe han til landboen all städia åther, ehwad hon på lijfztijd eller wissa åhr ingången warit.

§ eod. Såsom genom den upp- och afsägning från ett hemman, som skie så sent inpå åhret, upwäxa många trätor, så wäl för det höstsäde, som kan wara af åboen giort, som för annat arbete, hwilket han redan kunne anlagt hafwa för det fölliande åhret, intet annat wettandes än han skulle derwid förblifwa, ty synes oförgrijpeligen bäst wara, att alle sådane upp- och afsägningar, så på jordägandens som landboens sijda, böre skiee om Philippi Iacobi tijd, hwarigenom hwar och en winner så mycket bättre råderum att see sig om en annan lägenhet, och månge trätor och skador afböjas, som elliest upwäxa af det nederlagde arbetet.

Cap. 18 § 13. Det är wäl och berömmeliga stadgat om hemma wäxande bärande trää, att landbo må för dhem skiäliga förnöijas, hwilket torde beweka mången till att plantera bärande trää, såsom apel, päron, kierssebärs och plommonträ. Och när man betracktar den nytta, som särdeles äpel och päronträ af sig kasta, så woro önskeligit, att hwar landbo sig derom mer beflijtade än här til skedt är, och genom ett almänt påbuud förplichtades att plantera, skiöta och upföda ett wisst tahl af sådana trää, hälst emedan fruchten doger till att ätha råå, koka eller torcka; wil landboen ej sielf förtära henne, så kan han föra henne til torgz och får der altid skälig betalning, den han till sina utlagor bruka kan. Han kan och dermed göda sina oskälige creatur, att dhe blifwa äfwenså feta som af kom eller miöl, och köttet winner en godh smak. Mödan härwid är och ringa, ty när ett trää en gångh rätt planterat är, behöfwer det sedan en ringa skötzel, och förringar intet hemmanetz ägor, emedan gräset mer wäxer der inunder, och träet med tijden rijkeligen belönar mödan med sin frucht, offta till halfwa, hela, eller flere tunnor, medan det lefwer, och om det änteligen döör, så är dock stammen för sin fasthet til hwariehanda bohagz nytta tienlig. Och fast det synes beswärliga i begynnelsen för landboen att öfwerkomma goda trään, så stå de doch til att finna i månge adelsmäns, som goda hushållare äro, trädgårdar, eller hoos präster och borgare, och der man icke kan få trää, så finner man åtminstone kärnar att plantera. Näpligen är och någon så förlägen om platz, att han icke skulle kunna finna rum för att sätta någre få

§ 15. Tyckes oförgrijpeligen böra giöras en åthskilnat emellan god och duglig åker, som lägges i linda af lättia eller försummelse, och sådan åker, som för sin ofruchtsamhet och elake grund af nöd moste läggas öde efter syn och öfwerhetens tillåtelse.

Cap. 19 § 9. Tyckes oförgripeligen böra förökas med nedsänckt godz i watn, att det äfwen så fördelas emellan dhen, som watnet äger, och sielfwa upfinnaren. Men om man finner någon ting, öfwer eller under jord eller watn, til hwilket wid laga lysning en rätt och bewislig ägare sig angifwer, så bör han taga sitt igen, och gifwa en skälig hittelöön.

Om bördsrätten^[1].

Det kunde sig tilldraga, att när äganden sålde arf- eller bördköpt jord eller huus till en främmande, så woro bördemannen öfwerwarande wid köpet såsom ett witne, och slogo med i hand som ett wittne, att köpet woro giort; när köparen hembiuder eller upbiuder jorden, kommer den samma fram och wil börda henne. Köparen säger honom hafwa samtyckt köpet, och intet böra lösa i börd. Bördemannen säger sig hafwa samtyckt köpet, men intet hafwa renuntierat eller bortgifwit sin bördzrätt, hwilken först winner sin styrka genom kiöp och lagbiudning, och är en actus ab emptione separatus. Kunde och skie, att bördemannen intet wid köpet talat om sin rätt, på det han eij motte skrämma köparen från köpet, och således han eij komma til ägendomen genom bördande, den hans skyldfrände honom til köpz eij unna wille; eller och han wid köpetijden intet wiste utwäg til penninger, til att börda med, dem han sedan wid upboden bekomma torde. Ty hemställes underdånigst, huruwijda ett sådant bijwistande öfwer kiöpet skall præjudicera bördzrätten, anten der wart talat om bördzrätt eller eij, och om simulation der bör skada bördemannen. Eller och om ingen renuntiation skall gälla, utan den, som tydeligen skier emot dhe twenne witnen, hwilka böra hembiuda ägendomen til lösen. Det händer sig, att jordäganden sälljer under ett köp ett sätherij med flera hemman, eller och strögodz, hwilka i åtskilliga härader belägne äre. Bördemannen, som rijk och förmögen wara kan, kommer till tingz och wil börda in en deel af godzet, men en deel wil han intet börda, anten för det eij är så godt, eller ligger honom intet så wäl til handa. Köparen påstår, att han må börda alt, och lägga alt fram, som i köpebrefwet utlåfwat är, eller och att han oklandrat må alt behålla. Eller och woro bördemannen fattig, att han intet kunde lösa godzet tilsammans, utan begärde allenast ett hemman eller twå. Kiöparen swarade honom såsom den förra, att han moste börda alt eller intet, brukandes till raison, att bördemannen succederar til all den rätt, som sälljaren ägt och alt det onus, som köparen sig åtagit. Säljaren woro häruti ense med köparen, att alt eller ingen deel bördas moste, till att undwijka den olägenhet, som han sedan skulle få med köparen, i fall någon deel blefwo honom frånbördat. Ty hemställes underdånigst, att sådane twifwelsmåhl genom någon tydeligh lag motte förklaras, så wäl domaren som parterne til rättelse.

Stichus och Pomponia, twenne fremlingar, sättia sig ned här i landet och winna fast ägendomb. Sedan alla dhe twå söner, Cajus och Sejus, som jorden ärfwa. Cajus döör ogifft och lämbnar effter sig allenast en oächta son. Sejus är och ogifft och barnlöös och säljer sin arfwejord til en främmande. Caji oächta son, som genom köpenskap eller andra slögder har förwärfwat medel, begiärer börda sin farbroders arfwejord framför en willfrämmande. Köparen exciperar emot honom, att han är oächta, och ingen sådan rätt niuta bör. Den oächta säger sig effter denne nya lagen i Ärfdabalcken ansees som en arfwinge, och per consequens böra niuta börden tilgoda, hälst der ingen af ächta säng född bördeman finnes; ty hemställes, om dhe oächta wid slicht tilfälle, och der ingen ächta bördeman finnes, böra höras eller eij, uti detta måhl, angående bördzrätten, som allenast är effectus juris civilis. -

Den försichtigheten, som Kongl. commissionen brukat hafwer, att stadga om råå och röör och andre råmärcken, är så mycket berömligare, som derigenom månge twister afskäras för dem, som nu lefwa, och effterkommanderna deraf kunna hafwa en god rättelse. Och såsom i Bohuuslähn genom tijdernas lopp och förwäxling ett stort manequement finnes på rätta och tydelige råå och röör, i det dee icke warit wäl inrättade i begynnelsen, och sedan öfwerwuxne eller nedsiunkne och förruttne äro, och det för domare och betiente så mycket beswärligare faller att finna rätta streken och åtskillia ägotwister, sampt häradz- eller sochneskillnader; ty woro mycket nyttigt, om Hans Maj:tt allernådigst anbefalla täcktes, det slijke häradz- sochne- och byars skilnader och rågånger ju förr ju häller genom wederbörligit effterseende upsökas, och der dhe finnas, med nya råå och röör förbättrade blifwa, hälst emädan sådane saker genom tijden och åldrige mäns aflijdande altijd blifwa mörckare, och omsijder stanna i fulle twifwelsmål, kunnandes och genom detta medlet mycken omkostnat för undersåtharne i längden sparas, som elliest på syner anwändas skulle. Samma beskaffenhet finner sig på somblige ställen med lähns skilnader omkring Bohuuslähn, hwilke wäl behöfdes att renoveras. –

Emedan^[2] halfnade bruk, som på många orter i landet öfliget är, tycktes wara en sådan contract, som icke wäl kan begrijpas eller förstås under stadge- sämje- eller städiehemmans rättigheter, utan har sitt särdeles skick och maneer, i det jordäganden uplåter landboen sin jord och sielf betalar skatten; landboen deremot bruka: jorden och giör alt arbetet, bägge släppa lijka till utsädet, och dela lijka åhrswäxten och grödan, med andra flere wilkor, härflytande af bygnad, husens nyttiande, ägors hägnande etc., som dem emellan accorderade blifwa, ty hemställes underdånigst, om icke den materien om halfwa bruk uti en särskildt § ihogkommes borde, anten här eller i Byggningabalken, hwad rättigheter den ene och andre parten hafwa borde.

Och detta äre altså wåre enfaldige och oförgrijpelige påminnelser, som wij uti jordabalken wid genomläsande nödige tyckt wid handen gifwa, om wij elliest alt rätt begrepet tituli hujus compilatoris mening, submitterades altsammans med underdånigh wyrdnad til Kongl. Maij:tts och Kongl. Commissionens nådige och gunstige omdöme. Datum Götheborgh den 3 Julij A:o 1695.

Alexander Cock.	Erik Sparrschiöldh.	J. Cedercrona.
Eric Simmingschiöld.	Håkan Eekman.	Willam Persson.
Anders Lindborgh.		Hans Holst.

3. Utlåtande från Westerås län.

Till underdånigst föllie af H:s Kongl. Maij:ts nådigste och igenom högwälborne herr. baron och landzhöfdingen herr Polycarpus Cronhielm communicerade ordres, wore underskrefne församblade på Westerås rådhuus den 17 och 18 julii att igenomläsa den nyss upsatte jordabalken och deröfwer giöra de påminnelser, som wij enfaldigen där widh finne kunde, hwilka på fölliande sätt uthsättias och under högre omdömmen ödmiukeligen submitteras.

2 Cap.

§ 1. Annot. konungen, som har förlänt och gifwit godzet, competerar och macht detsamma i sin lijfztijdh att återkalla.

§ 1. Wid ändan står: om dhe sig eij annars kunna förena. Hwilka ord synes oförgrijpeligen kunna uthslutas, effter dhe innehålla såsom en contradiction emot det förra, hwaräst stadgas, att för månge eij måge på rustningzhemmanen sig inträngia, gåendes sådane föreningar, som förfarenheten wijsar, mäst derpå uth, att the willia alla sittia qwar, och häldre trängias medh hwar annan, än flyttia och taga lösen. 2. Synes och Kongl. placatet af den 16 junij 1684 här ändras och abrogeras, så wida placatet tillåter 2, 3 à högst 4 jordägande skattejorden som berustas bebo, der hemmannen tåhla det, men här säger lagen, att den äldste eller som bäst är fallen till, skall dhe andra alla uthlösa, och flere eij tålas, uthan anseende, att somblige skattehemman så store äre, att en eij hinner dem bruka och cultivera. Så synes och förgiätit, att skattjordh, som går till salu, bör effter Kongl. Maj :tts Placat af åhr 1684 först konungen hembiudas, när hon sällies uthom börden.

§ 3. Åttendedels, som allaredan skattlagde äre; tyckes och det böra tillsättias: häller dhe, som hädaneffter kunna blifwa skattlagde; och sådant för konungens ingiäldz förkåfran och tilltagande emedan man supponerar, att landet alt framgent kan meehr och mehr cultiveras och förbättras.

Ibidem så månge, som synas fullsuttne wara. Tyckes wara godt för underdommare, att här definitive effter 1684 åhrs placat af den 10 junij insattes, huru många åboer hwart hemman högst tåhla och hafwa bör, hwarwid icke des mindre af häradzrätten pröfwas kunde, hwilketdera talet till ett eller annat hemman bäst lämpas kunde, och synes denne § wara emot § 1 där allenast en åbo på rustningzstammen tillåtes.

Ibidem. Den, som större dehl i jorden äger, skall få lösa den delen i jordh, som till lösen går. Det tyckes wara medh billigheeten enligit, att den, som mindre dehl lagligen och så besitter, att han derpå fullsutten är, kunde och proportionaliter af rättigheeten till jordens inlösen blifwa dehlachtig som han i börden

Widh slutet: När 2:ne härdar äga uthi en smedia, skall den ene få uthlösa den andre. Synes præjudicera bördemannen.

Sidst tyckes oförgripeligen för bättre connexion den 1 och 3 § böra föllias åth och den andre effter dem.

3 Capit.

Det som införes för 5:te laga fång, nembl. pant, synes fordra den tillsättningen: när han förstånden och lagfahren är; ty förr är det allenast hypothecariens säkerheet, och eij något fullkombligit laga fångh.

5 Capit.

§ 2. Förekommer något mörck, och tyckes wäll wara, att den samma uthsättes medh klarare och uthtydeligare ordh För dhe enfaldige.

6 Capit.

[§ 2]. Opbud 3 månedagar. Tyckes wara alt för kortt tijdh emot det, som bördemannen å landet förunnes. Och wore fördenskull wäll, att det, som i många städer här i rijket ifrån långlige tijder härtillz är practicerat wordet, nembl. att upbåden skier hwar månad emot, kunde och häreffter få practiceras, på det bördemannen för den kortta tijden skull icke må blifwa sin rätt förlustig, emedan hända kunde, att en frånwarande eller på annat sätt lagligen hindrat wore, så att han eij finge kundskap om det, som på en så kort tijdh passerar.

7 Capit.

§ 2. Quæritur, om det icke skulle wara föräldrarne fritt att wara hos hwilketera barnet dhe willia, och bäst lijda kunde, allenast dhe andra lijka fullt hafwa sin arfzlott sig framdeles förbehållen, enär de bestå föräldrarne sin proportion uthi penningar eller wärde till underhåldh och födo?

10 Capit.

§ 2. Och må intet fastebref uthgifwas i staden förrän sälliaren inför rätten giordt handsträckning med kiöparen. Om mannen wore dödh, som godset såldt, och kiöpebrefwet uthgifwit, innan handsträckningen skiedde, eller han wore fierran förfest; quæritur, huru då skall procederas, emedan handsträckning såsom en essentiel ting till kiöpetz fullkombligheet nödwändigt här fordras, huruwida så mycket större swårheet wore, där wittnen iämbwäll, som offta skier, wore döde, och arfwingarne wille kiöpebrefwen och documenterne bestrijda.

2. Synes oförgrijpeligen requireras, då hustruns jord försällies, att hon sielf underskrifwer kiöpebrefwet, aldenstund offta finnes dhe orden införde i brefwen, att kiöpet är skiedt medh hustruns sambtycke, ehuruwäl mannen det giordt ensijdigt och utan hennes ringaste wettenskap. Kan hon ej skrifwa, då borde hon för rätten derom afhöras.

12 Capit.

§ 3. Widh dhe orden röör och rååmärken måge eij, uthan nöden så fordrar, sättias i måsar och kiärr, synes requireras, att utsatt blefwe, huru rör eller råmärken då inrättas borde, när nöden fordrar, att dhe sättias måste i måsar och kiärr, som offta skier, der sådan sank marck finnes, så stoor att distancen älliest blifwer för långh ifrån dhe på bärgen eller hårdh wall stående röör, så frampt icke något i kiärren eller måser oprättas skulle.

14 Capit.

§ 1. Att inga syner hålles laglige uthan dhe, som skier emellan Walborgsmessan och Allhelgonadagh. Ähr att påminna, att som i wårt kära fäderneslandh finnes mycken sank mark och kiärr, öfwer hwilka man offta alla åhrsens tijder ej framkomma kan, uthan effter helgemessan, sedan isen och frostet giör dem starcka nog; ty synes oförgrijpeligen på sådan händelse, och widh en så beskaffat ort, en laga syn efter helgemessan då wore tillåtelig, när snöen icke hindrar, uthan marken, så .och råå och rör, äfwensåwäl besichtigas kunna, som för helgamessan, ty offta skier, att om sommaren en dehl kiärr och måsar eij så uthtorckas, att man beqwämligen kan komma där fram.

§ 8. Finnes att när twistigheet är om landzskilnaden, då skohle bägge lagmännen om skildnaden dömma medh uthhäradz nembd; detta synes eij mera giörligit, än det förra att där twänne härader äro om skildnaden stridige, då kan ingendera af dhe deröfwer warande häradzhöfdinger det skillia, uthan lagmannen måste giöra det. På lika sätt synes widh twisten om landzskildnaden en tertius och opartisk dommare eller lagman böra uthskillia, hwadh emellan dhe 2:ne landzskapen stridigt är.

15 Capit.

§ 4. Hafwer åkiäranden sin rätt på lagligit sätt förwärckat, ware ägendommen medh det åhretz ränta till konungen förfallen. Detta är mörkt, och för en enfalldig dommare swårt att förstå.

18 Capit.

§ 8. Rätta fardager är torssdagen för midfaste söndag. Påminnes att som detta kommer öfwerens medh gambla lagen och landetz sedwana; så blir det contradictorium, som effterföllier, nembligen 1) att halfwa huus skohla inrymmas kyndelsmessodagh och uthflöttningen eij fullkombligen skier eller öfrige huus uplåtes förrän den 14 Aprilis, på hwilket sätt midfasto-torsdag ingen fahrdag blir, uthan hälften tillförende, och hälfften långt effter, att förtijga det boflyttiandet först [1.] obequembligen synes infalla den 14 Aprilis, då offta första oföhret är, och iämbwäll sädestijden som offtast infaller; 2) äfwen tyckes det swårt för den, som tillträder, att förre bonden får lof sittia honom i wägen till den 1 Maij, på den händelsen han eij hade något hemman att flöttia på, hwilken brist offta skier af försummelse och wårdzlösheet, som han torde sielf umgiälla, och icke den, som inflöttia bör, och sig om hemman har försedt, hwarwidh och achtas, att på många hemman eij finnes flere huus än nödwändigt fordras för den bonden, som tillträder, att flere huushåldh der uthan des skada eij tillåtes kunna, sedan han dijtflödt är; 3) blir och en mächtig oordningh dermedh, att som när flöttningen skier, den ena fölljer effter den andra, så skall den bonden, som inflöttia borde, hindras afträda sitt förra hemman, och således den 3:die och 4:de, som det åhret omskiffta skulle, och sådant blott för den bondens försummelse, som sig om hemman ej i rättan tijdh försedt.

19 Capit.

§ 6. Finnes att crono och frälsebonden skohla föhra dheras afradh till den ohrt dem förelagd warder, där doch tillförende skattebonden är tillåtit att föhra den inom lagsagan. Påminnes härwidh, att detta synes wara twärt emot Kongl. Maj:tts reglemente effter cronobondens wilkohr giöres där altijdh lindrigare än skattebondens, men här blir dee swårare. Emedan den, som cronobonden har på indelning, eller hwarjehanda sätt, kunde i förmågo af denne lag påläggia honom föhra afraden till wijda aflägen ort, sig till profit, men bonden till skada och således aldrig låta sigh benöija med dhe 9 daler k:mt i ondh tijdh, som reglementet föreskrifwer. Ut supra

J. Gripenhielm.	T. Westenhielm.	Pehr Gyllenhöök.
Johan Remmer.	J. Petre.	Carl Hisingh.
Thomas Funck.	P. Westobergh	D. Wintroos.
Matt. Sahlström.	Torsten Falck.	Oloff J. Ählström.

4. Utlåtande från Nyland.

Widh Iordabalken, som den till lagens öfwerseende och renoverande, af Hans Kongl. Maij:tt i nåder förordnade, Kongl. commissionen upsatt, ähr detta underskrefnes, dhe nu der om i Hellsingfors tillsamman warit, underdånige och oförgripelige påminnelser.

1 Cap.

§ 2. Wijsar fuller, att stadge-, städie- och stubberettzhemman hafwe ingen iordägande rett, och måge eij ärfwas eller skifftas annars ähn som löösören, syskon och slächt emellan; men synes derwid nödigt att uthföras, hwem af arfwingarne till dem bör wara nermast, den ällsta af syskonen, eller den, som bäst der till fallen woro, och hwem derom pröfwa bör, enär twist arfwingarne emellan upkommer, sampt om een sådan besittningzrettigheet må af gode män mäthas, så wijda arfwingarne eij kunna elliest om des wärde öfwerenskomma. Och enär någon åbo deraf eller dess barn blifwa så oförmögne, att dhe eij mechta sådane hemman förestå och tillbörligen uppehålla, om eij någon af dess slächt och afkomma ifrån samma hemman, som dertill capabel och förmögen finnes, må wara nermare att possidera det än een willfrämmande, och få träda uthi förra åboens rett, serdelles wid stubberettigheetzhemmanen.

2 Cap.

§ 1. Så wijda kyrckiors, scholors, fattigas och hospitalers jord

kunde med merkelig winning och fördehl försälljas, skulle det då icke kunna effterlåtas med konungens lof och minne, äfwen som om bythen af slijk jordh uthi cap. 5 § 4 förmähles?

§ 3. Emedan i Finland äre små hemman, som fuller stå och upföres i jordeboken för ett helt hemman, men äre dock somblige eij mehr ähn af 1/2, 1/3, 1/4 och 1/6 mantahl; fördenskull och som af ett sådant lijtet skattehemman, som eij flere än een åbo kan rymmas uppå, eij någon dehl synes kunna sällias, så frampt hemmanet igenom att slijkt klyfwande eij skulle förderfwas, så synes det wara nödigt, att det här betages, eller förmähles, att mantahlet och lägenheten i Finland bör komma i consideration. Dhet förbiudes fuller här uthan åtskillnadt att försällia eller förpanta skattskyldig iord stycketahls ifrån bohlbyen, men der det märkeligen kunde pröfwas, att den skattebonden eller bohlbyen, som abalienera will, haar des uthan ägor nogh, och är fullsutten effter des skatt, och det stycket, som abalieneras skulle, wore den kiöpande parten under des skatt och ränta mycket mera nyttigt och nödigt, skulle icke då, sedan häradsretten med cronofougden der om giordt sig behörigen och wähl underrättadt, slijke afhandlingar kunna tåhlas?

5 Cap.

§ 3. Kan eij annorledes af Erfdebalken sees, angående omyndige barns iord, och huru med den bör förhållas, ähn ur det 28 cap. och eij det 26, som her kommer att citeras.

§ 5. Såsom wid häfdabythe någon eij må sin lutt förwerra, så skulle det och wara billigt, att den, som giör imedlertijdh derå nyttig och nödig förbettring, får derföre, widh ett slijkt bythes uphörande, ehrsättning, lijka som den, hwilken någon pant innehafwer, effter cap. 8 § 11, bör förnöijas, for den kostnadt han derå giör till pantens nödige uppehållande och förswar.

6 Cap.

§ 1 5. Förbiudes att dömma öfwer någons mans iord, tompt eller andre ägodehlar, uthan iordägande är lagligen stembder; och emedan det offta händer, att emellan frellse med skatte och crono upkommer ägotwister, och det eij här någonstädes omförmäles, hwem som å konungens wegnar för cronoiorden swara bör, och dess rett bewaka, eller kan i så måtto uppå någons ahnsökning stemmas; ty synes det oförgripeligen wara nödigt, att derom något förmält och infördt blefwe.

7 Cap.

§ 1. Tillåter att skiänkia och bortgifwa tijonde penningen af arfwejord på landet, men Ärfdabalken 20 cap. § 1 förbinder att bortgifwa eller testamentera slijk iord ifrån sine barn och nermaste arfwinge, som med honom af den stammen upprunnen är, hwadan iorden till slächten först är förwärfwat, med mindre icke i sådant måhl flere samarfwingar ähre och testamentet skier till een af dem, under thet willkor, att han samma iord allenast till bruket och inkomsten nyttia, men intet föryttra skall, hafwe tå macht att testamentera een fierdedehl, hwilka rum således synes wara skilljachtige, och huruwijda dhe nermare jembföras eller uthtydas måge, det blifwer oförgripeligast påmint. Och refererar denne § sig fuller angående testamente uppå det 10 cap. af Erfdabalken, men förmeenes och synes böra wara berörde 20 cap., effter som det andra eij om sådant handlar.

§ 2. Såsom af then Förordning heruthinnan giöras, att om fader eller moder tilltränga, sedan the inga löösören hafwa, sin iordh och huus för sin föda uthgifwa, då äga the sine barn den tillbiuda, och af retten föreläggia låta, huru mycket hwart åhr till förtähring skall gifwas, synes föllia, att fader eller moder eij skulle fritt stå, enär dhe helst wille och fast intet trångmåhl woro, sällia sin iord, men af capit. 4 § 6 eij annat slutas kan, ähn är det tillåteliget sällia sitt eller sin hustrus fäderne eller möderne, altså och emedan den quæstionen ägaren och arfwingar emellan, hwilka kiöpet för deras nytta skull, och att dhe hade att ärfwa godset, om det behållit och osålt woro, sökia att hindra, offta förekommer, ty skulle det wara nödigt något liusliget derom att förmähla, och stadga, och om något barn är så owilligt emoot sine förälldrar, att det dem eij, då dhe ingen iord eller ägendom hade derföre att gifwa, men barnet likwähl woro af förmögenheet, föda will; hwad straff och böther det derföre undergå bör, emedan dehls kunna finnas så obenägne, att dhe eij med mindre der uthinnan rättas kunna. Och är här eij omformält, af hwad egenskap aflingejordh bör wara, som och synes nödigt att uthtryckias.

8 Cap.

§ 1. Effter som det offtast twistas emellan pante- och iordägande om wärdet af dhe godseränttor, som panteägaren åthniutit, enär det kommer dem emellan der om att liqvideras, och tillsees om panteägaren mera eller mindre ähn dess tillbörlige interesse åthniutit, prætenderandes den eene cronowärdering i ond och god tijdh, och den andre werdering effter hwarje tijdz markgång, stadz eller häradz, der godset är beläget; dy woro oförgripeligen nödigt, att herwid något derom kunde inryckias, domaren så wähl som parterne till effterrättelse.

§ 8. Stadges, att dhe creditorer, som eij hafwa förr ähn den gieldskylldige blef dödh, eller week undan, låtit sine fordringar inteckna, skohla wara alle lijka till ägendomen berättigade, enär den samma dem emellan dehlas skall, och briste mark om mark, om det

eij tillräcker; men det kan och hända, att någon creditor, som eij så tijdigt kunde wara underrättadt om den skylldiges afgång, framkommer, sedan een sådan dehlning dhe tillstädeswarande emellan skiedt, huru bör thet tå med honom förblifwa?

9 Cap.

§ 1. Såssom här lembnes een gieldskylldiger fritt, då laga mätning och uthsökn hoos honom skier, att nembna hwad han will af sin fasta ägendom låta i betahlning gå, arf eller aflinge; så synes fuller af Erfdabalken 20 capit § 6, att så mycken och så god aflingeiord, eller der fast ägendom icke finnes, löösörer och penningar bör settias i stellet igien, och ikläda sig samma willkor och beskaffenheet. Men huru wijda det skulle wara nödigt något derom här att förmähla, såsom i det 4 capit § 6 införes, om någon försällier arfwejord, och kiöper annan i stellet, det är allenast oförgripeligast her wid att påminna.

11 Cap.

§ 1. Så wijda uppå det godz, som sälliaren eij kan hemola kiöparen, uthan rätta ägaren kommer, som her förmäles, sitt att igien få, woro dessförinnan af kiöparen anlagd någon nödigh och nyttig melioration och förbettring, skulle den honom icke wid afträdet förnöijas, hwar om synes wara nödigt något att förmählas.

§ 2. Hwad tahlan uppå kiöpet lagen här förbehåller sälljaren för des obetalte penningar, till dess fasta är åkommen, det woro och nödigt att blifwa något tydeligare uthsatt; om han må ryggia kiöpet, sedan det een gång uthan willkor fullkombligen slutet är, eller hindra lagfarandet, och dess resterande betahlning wara honom uthi godset framför alle andre förbehållen, hafwandes der uthi till sin förnöijellse dess säkerheet.

§ 4. Dhet tillägges fuller her, hwariom, som winner iord, huus, eller tompt för afradz och fahrdag, ränttan och hyran deraf för det åhret, men om någon således winner skattejord, kan han dock eij komma till att niuta ränttan deraf, uthan den bör till wederböranden, cronan eller frellsemannen, oacktadt hwem iorden innehafwer, uthgå; och synes fördenskull nödigt något therom att röras, och om den, som winner ett skattehemman innan afradzdag, bör han något på det åhretz wext, emoot förra possessorens ärfwodes förnöijande, att tahla, eller förre possessoren må niuta laga fardag och flyttietijdh sigh till godo.

§ 7. Om fångaman haar laga förfall och derföre intet han straxt, enär klander yppas, framkomma, synes det possessoren swårt och emoot det 6 capit § 15 ofwanföre, att iorden ställes i qwarstadh.

12 Cap.

§ 3. Emedan uthi denne orthen uthom dhe råå och röör, som här gillas, warit af gamble tijder wahnliget, iembwähl derföre att hålla trä med skurur uthi, uthmerkte berg och iordfaste steenar, med mera sådant, som med bref och wittne kunnat befästas till laga byaskillnader; så wore det af nöden, att och något der om inryckes, efftersom slijke rååmerken nu mera ähn förr eij lära kunna ogillas.

14 Cap.

§ 1. Om eij syner måge, då marken för Walborgmessan eller effter alle hellgon så baar och beqwäm ähr, att hwarken af ijs, frost eller snö något hinder är till att see och skåda, hwadh wid een synegång nödigt är, skie och hållas, fast det woro något förr eller effter berörde tijder.

§ 2. Förordnes att widh byars ägotwister, ther the sins emellan eij med gransämio kunna öfwereens komma, thå skohla the till tingz fahra, och domb till häradzsyyn begiera, hwilken uthaf häradzhöfdinge och eedswuren nembd förrettas, och om särdeles uthi mindre saaker een sådan syn kunde för parternes deste mindre omkostnadt afgiöras med någre af nembden, dhe der uthinnan bäst kunde hafwa underrettelse, skulle oförgripeligast wara nödigt något att omförmählas, eller om derwid alltijdh bör wara een full nembd tillstädes, och såsom der dhe å begge eller endera sijdan ähre skatte och frellse iempte cronohemman, een slijk synegång lärer, enär eendera parten, som förmeenar sig wara graverat, och af den andra för när gången, den begiärar, bewillias, och saaken wijdare wid rätta afgiöres, så synes det och nödigt, att heriempte något införes, huru det bör der med förhållas, enär bägge byarne och dhe, som twista, ähre crono, af stubbe- eller annan besittningzrättigheetzhemman, hwar och huru dhe skilljas böre, och der den ena giordt någon tillwärkning på trätesmarken, som ingen wisshet är, om hwem är egande till, eller här till i handom hafft, och den andra parten will sig een sådan tillwerkning ägna, och med egen hand tillgriper, förr än een wiss skillnadt dem emellan blifwer, huru då dermed bör förblifwa, till des saaken, som kan gå långt uth, sluten warder.

§ 5. Angående lagmans syn stadgas, att den skall af lagmannen och twenne andra lagfarne män sampt uthäradz nembd förrettas, men som här i Finland ähr lagmansnembd i hwart härad, påminnes, om eij den så wäl som häradznembden, wid häradzsynerne, brukas kan, och om det bör wara häradz nembd, så ähr den för orthernes widlyfftigheet skull mäst uthi hwar sochn och under hwart stelle till 5 à 6 stycken i hwart häradh, som ting hålles, så att dereffter eij behöfwes gå uthom häradet, uthan allena till een annan sochn och tingzlag, hwars nembd eij tillförenne wid saaken warit.

§ 7. Om skillnadt emellan bygder by och ödesby, och ther som förmähles, att bygder by må i mangell af råå och röör dem emellan behålla thet han med gärde inbegripit hafwer, synes oförgripeligen nödigt att tillsättias, så wida han eij mera ingierdat ähn honom af gammalt bordt, och intet någon dehl af ödesbyens bewijslige ägor intaget.

1 Cap.

§ 2. Betages fuller urminnes hefdh uthi by och teegskiffte emellan grannar; doch om någon af grannarne hade innom byamåhlet aeqvirerat, och af andre uthom den byen, som der hafft någon gammall uhrminnes äng eller uhrfiell, sig den tillhandlat; skulle han icke böra der wid eenskylt maintineras? Och emedan i denna orthen iembwähl äre hollmar, som innom andras råågång innehafwes med uhrminnes hefd, kunde och det ordet hollmar, iembwähl här nembnas, äfwen som åker och äng etc.

§ 4. Hwar igenom åkäranden kan hafwa sin rett, som här förmähles, förwärkat, skulle oförgripeligen wara nödigt något nermare att omröra, och om ägendomen, då den är frellse, bör och wara till konungen förfallen.

§ 7. Om sedan den ena parten producerat wittne och dhe swuret och befästadt hans rett, den andra partens wittne der emoot iembwähl kunna eedeligen afhöras, uthan att det må wara eedh emoot eed?

16 Cap.

§ 1. Iempte det, som här upnembnes, een skattelagd uthjord innom annars rålagde bollstad, som hafwer tompt, öretahl och teegeskiffte i åker och ängh, bör medh samma by wara berättigadt till, synes och dermed böra, effter dess proportion, föllia fiskie, näfwerfläth och dess wederbörlige andehl i alle bysens ägor.

§ 4. Fastähn någon uthjord woro mindre ähn öresland, och består allena af een äng eller åkerstycke; skulle icke ägaren ändå wara skylldig till att sielf hägna den, eller om den sammanligger med bysens ägor, hielpa der till effter des proportion och andehl?

18 Cap.

§ 8. Fahrdag i denna orthen för halfna- och stadgebönder hafwer hertill warit om hösten, sedan åhrswexten warit inbergiat och sädeswexten i rijorne tröskat, lembnandes effter sig alt foder, efftersom dhe och giemenligen om hösten inkomma, och då så för sig finna. Påminnes oförgrijpeligen, om det icke der wid med dem ännu finge förblifwa, så wijda det så å begge sijdor åsämbies, då fardagztijden för dem blefwe wid Martinij, och något derom inryckes.

§ 13. Emedan minsta omkosthaden af byggande beståår uthi timber och werke, som kan wara taget af gårdsens ägor, kunnandes dess uthan att tilläggias tegell, kallk, glas, näfwer och bräder, som kan wara annorstädes ifrån kiöpt, sampt embetzmäns och arbetzkarlars löhn: så skulle det wara een swårigheet för den, som mera bygt ähn han om bordt, om han eij för sådane kiöpte och annorstädes ifrån anskaffade materialer och byggnadzsorter skulle af effterkommanden blifwa betahlt, eller sedan han betalat timbret och hwad wärde han taget af gårdsens ägor, få afflyttia dess öfwerloppzhuus.

19 Cap.

§ 1. Stadge landbönder på sätherier, frällse- eller skattegårdar och rusthålldzstammar, som sittia uppå wisse contracter och för accorderade räntor och afgiffter, synes oförgripeligen derwid böra förblifwa, och sådanne eij wara berettigade till jordebooken, som herom förmäles, blifwandes och dheras afradzdag effter contracterne.

§ 6. Effter som uthi Finland äre mycket widlyfftige lagsagur, till 70 à 80 mijhl i lengden, så att skattebonden skulle wara swårt och nästan ogiörligit, till att så långt föra sin skatt, om huusbonden det skulle påstå, serdelles dhe obeqwähme fohrerne, såsom höö och annat sådant; altså woro det nödigt, att ett wist milletahl blefwe uthnembdt, i ahnledning af reglementet och thes förklaring, innom hwilket bonden sin skatt och ränta i denne orthen föra bör.

§ 7. Hwem som kommer att hålla iordransakning och refsteting. som här omförmähles, hemstelles ödmiukeligen Kongl. Commissionen, om det wore nödigt att uthnembna, och på hwadh sätt sådant anstellas och skie bör.

§ 8. Af den ordning her beskrifwes, huru som det bör ransakas, när allmän misswext händer, att så medelst skådas må, hwadh förmedling bönder deremoot förunnas kan, infaller den oförgripelige påminnellse, om een frellse eller annan jordägande deraf skall wara förbunden, att förmedla dess landbonde, enär han lijder misswäxt, oachtadt han af annan des ägendom, kan skie förr wid samma hemman fallen och förwerfwat, kunde räntan och skatten uthgiöra. I hwilken händellse något nermare derom woro nödigt att förmählas, eller om förmedlingen må stå i hwars och eens huusbondes och iordägares frije behag och hwad han der uthinnan till godsetz och hemmanets conservation och upprätthållande giöra will.

Dher som böterne i denna balken är åsatte, och eij ännu beskrefwet, hum dhe fördelas, eller till hwem dhe falla skohle, ähr nödigt, att derom förmähles, serdelles sådanne rum som 18 cap. 15 § sampt 19 cap. 2 och 4 § ähre.

Helsingforss den 13 Iulij 1695.

Johan Höök	Erick Bosin.	Er. Loschiöldh.
J. Berger.		Gabriel Emerichsson. Rådman i Helsingforss.
Johan Sieben.		Johann Fabritius. Rådhman i Borgo.

5. Utlåtande från Halland.

Effter Hans Kongl. Maij:tts wår allernådigste konung och herres nådigste willia och befallning till höghwällborne herr baron generalmajor och landshöfdingen herr Gustaf Tungel, äre wij undertecknade justitiæ betiente här i Halland, på förelagd tijdh och orth den 8 Julij 1695 här i Halmstad sammankombne, sampt med allerunderdånigst respect emoottagit och undfått een nys författad jordebalk, att den samma här på städen i diupaste underdånigheet igenomläsa och påsee; erkiännandes med allerunderdånigste wördnad dhen höga kongl. nådh, som Hans Kongl. Maj :tt dhes tienare och undersåthare icke allenast med så högh omwårdnad om lagens behörige inrättande och rätta skieppande med benådar och frögdar, uthan och allernådigst förmenar och tillstädier dhen samma att igenom- och påsee, sampt dher eenfalldigheeten een så högh diupsinnigheet icke hinner förstå och uthgrunda, ett allernådigst tillkiennagifwande i nåder will optagas och ansedt blifwa.

Uthi hwilken allerunderdånigste intention, wij med samma Jordebalkz föreläsande begynt och syns som cap. 2 § 1, då skattejord, särdeles dhen till rustningzstam anslagen är, arffallen blifwer, gifwer dhen tienligste och förmögneste af erfwingarne tillstånd dhe andre att uthlöösa, oachtat någon af dhem på gårdens conservation uthi föräldrars ållderdoom och andra tillfällen, som här offta skeer, hafwer mycket anwändt och påkåstat, sampt sin tijdh dher mäst förnödt effter förälldrars eller then arfwet effter faller begiäran och föruth giordt afftahl, och skulle tilläfwentyrs een sådan, fastän han icke dhen förmögneste wore, lijkwist med caution kunna i underdånigheet försäkra om rusttienstens uppehållande och præsterande, dher han af sådana skiähl wijdh præferencen om löösningz rätten måtte blifwa bijbehållen och conserverad.

[Cap. 1] § 5. Förmähler om kyrkiors, hospitalers etc. föreståndares tillstånd att låtha sällia dhen gårdh eller huus, som på sådan grund bygd är, och gifwer någon tanka om, som skulle een sådan, som med låf een sådan grund bebygdt, alldeles wara undergifwen bemälte föreståndares willia och gådtfinnande, så att effter heembiudande till dhem honom lijka fullt skulle wara förmeent till någon annan försällia, så länge dhe icke gåfwo dhertill sitt samtycke. Skulle nu en sådan ägare med bårtflyttande ifrån orten eller af annan orsak alldeles ingen nytta af samma huus och gårdh kunna hafwa, förestånderna icke heller kunde med skiähl see, att dominus fundi skulle med förmåhn sådant emoot skiähligh betahlning till sigh böra inlöösa, uthan lijka wähl af een annan kunde niuta och erhålla all dhen nytta han sigh förbehållit af dhen, som grunden först bebygde, om icke uppå een sådan försäkran igenom rättens bij fall bemälte ägare, samme sin gårdh och huus uppå een annan igenom kiöp eller bythe måtte kunna transportera?

Cap. 4 § 3. Giör kiöpt eller bördad erfwejord till aflinga, och dåck förbehåller bördeman sin rätt, dher hon framdeles förhandlas; syns således,- som skulle bördeman genom försummelse att intra fatalia börda dhet han rätt till hafwer, icke sin rätt förlora, uthan ännu framdeles kunna träda till dhet han sigh een gång begifwet eller icke förmått inlösa, men låtit antingen williandes eller icke annars lagligen förmåendes dhen samma een gång uthom eller längre i börden komma, dherigenom acqvirens uthi owiss possession syns blifwa sittiande och icke niuta dherå dhen rätt, som aflinge medförer och förunnes.

Cap. 7 § 3 förmähler om barnen eller dhe närmaste i slächten icke wehla eller kunna föda förälldrar, att främmande emoot födzlen böra niuta dheras erfwejordh; emedan här i orten gifwes dagelige exempel, huru gambla fålck lätta äre genom hwarjehanda medell att låtha sigh låcka och öfwertahla ifrån barn och slächt till andra att niuta uppehälle i ållderdomen emoot någodt ringa och lijtet dhe i lööst kunna hafwa, torde hända sådana så mycket argare blifwa, och att stichta missförstånd förälldrar och barn emellan så mycket benägnare, om dhe fast egendom uthan åtahl dherigenom winna kunde, förälldrarna och åffta uthan orsaak gifwa skulld och klagan öfwer barnen och slächt, om då icke, när barn och släckt kunna wijsa sigh oskylldige, fast förälldrarna med dhem icke williat wara benögde, dhe dåck sin arfwejord emoot skiälig betahlning för förälldrarnas föda måtte få låf tillträda och behålla?

Cap. 12. Förmähler om rååsteenar, dhe råågången wijsa skohla, som här i Halland icke finnas eller warit brukeliga, uthan hafwes största rättelse uthi sådant af gamble män, som effter förfäder och sag wetta wijsa någodt märkie i bergh, steenröör eller annat, som förenämbdt blifwit, och man ingen annan styrkio gifwa kan, än hwad sådanas berättelse kan hafwa, och gifwer på många ställen stoor owisshet om marck- och skogzskillnader, så att mångas rätt dherunder står i fahra och pericliterar.

Cap. 15 § 7 pålägger dhen i handom hafwer att bewijsa häfden; syns aller oförgrijpeligst, som skulle orooliga och trätsamma hufwuden dher af taga orsaak till trätor och sin nästas oroo, emedan dhe uthan skiähl skulle kunna niuta dhet han i handom hafwer, intill dhess honom dhess ofoogh öfwerbewijses, eller åthminstone med halfwa skiähl honom tillbinder sin rätt lagligen bewijsa.

Hwilcka allerunderdånigst anförde ställen een dehl effter dhenna landzortz och fålckz beskaffenheet, een dehl och till wår egen och andras eenfalldigas uplysning, som dåck rätta meningen icke närmare till äfwentyrs finnas kunna, wij uthi allerdiupaste underdånigheet hafwa understådt oss effter allernådigst befallning att uppsättia; heembärandes Hans Kongl. Maj :tt så på wåra egne som dhenna provincies inbyggiares wägnar aller underdånigst tacksäjelse för all dhen höga kongl. försårgh och wårdnad Hans Kongl. Maij:tt med så heelig och hällsosam lagz stichtande dhess trogne undersåthare föreseer och allernådigst omfattar; önskandes att dhen högste Gudh dhess hällsosamme fruchter öfwer Hans Kongl. Maj:tt och dhess undersåthare täckes nådeligen föllia låtha, sampt till sitt högsta nampns prijs, Sweriges rikes styrckia och eendaste wählfärd, Hans Kongl. Maj:tt och dhess höga Kongl. huus, med all Kongl. wählsignelse kröna, styrkia, stadfästa och till långwarig tijdh uppehålla täckes; dherom wij af allerunderdånigst plickt med ouphörlige böner uthi alla wåra lifzdagar anhålla skolom.

Erick Stiernman.	Carl Svanhals.	Carl N. Lietzen.
And. Dubb.	P. Hummell.	Johann Täck.
Remundus Sölzberger.		G. Dahlberg. Civ. Halmstad. Not:s.

6. Utlåtande från Skåne.

Såssom hans Kongl. Maj :tt allernådigst behagar inhemta dhes trogna undersåthares och justitiæ betiänters uthi hvar och een landzort allerunderdånigste meningh och tancka öfwer dhe projecter till dhen nya lagens förfärdigande, uppsatte blifwa, och till dhen ändha af herr Generallieutenanten och Gouverneuren, högwälborne herr baron Otto Vellingk dhen ifrån Hans Kongl. Maij :tt nedsändhe nya Jordabalken öfwersendt och communiserad är; altså hafwe till närwarandhe af högwälborne herr lagman Ehrensteen uthsedde och determinerade tijdh wij undertecknade häradshöfdingar å landhet och borgmästare och råds fullmächtige ifrån städerne, oss i stadhen Lundh den 15:de Iulij af innewarandhe åhr i underdånigheet församblat, och bemälde Jordabalck medh största flijt åthskillige gånger igenomläset, öfwerwägat och betracktat, samt dhet wij nödigt funnit at påminna, dhenne landzorten i synnerheet angåendhe, effter yttersta förståndh i största underdånighet upsatt och således författat, som fölljer nembligen:

Cap. 2.

Ad § 1. Skattejordh undher rusthåll må eij förpantas etc. Om icke een rusthållare, som äger skatterättigheten, kunde till rustningens så mycket färdigare uppsättande i fäjdetijd, dher dhen skulle blifwa förolyckad, effterlåtas förpantningen uthi sin skattejord till dhen, som dher på will uthlåhna penningar, doch så, att för Kongl. Maij:tz dher undher verserande interesse ägorne eij stymplas, uthan då någon skickeligh sigh ehrbiudher, rustningen att inlösa, hwar och een må åthniutha dhet han med rätta fordrar och tillkomma kann.

2. Dhen, som ällst eller bäst dher till fallen är och förmår rustningen widh macht hålla etc.

Såssom offta skeer, att förälldrarne een stoor dhel och undher tijdhen all sin egendomb på rustningen och hemmanetz förbättring anwändha, hvarigenom dhet märckeligen kan tilltaga, och öfwer dhet wärdie, för hwilcket dhet widh förälldrarnes dödh taxeras, större nytta af sig kasta, hwillket synes ländha dhe andre arfwingar till præjudice, när een allenast dhe andre uthlösa skall; ty påminnes i underdånighet, om icke Kongl. Maij:tz rustning conserveras kan, då flere än een arfwinge och dhe oförmögnare, så wijdha dhe kunna præstera caution för sigh, uthi skattejordhen tillijka få participera.

Cap. 3.

jämte flere laga fångh andrages mätt och uthsökn, hwillket synes superfluum, emedan dhet, som enom igenom laga mätt och uthsökn tillkommer, herrörer antingen af arf, byte, kiöp, gåfwa, pant eller och annan tillförbunden skylldigheet, och ej annorledes kann ansees, än som een effect och sluut af dhe laga fången, hwarigenom dhe effter sin art och beskaffenheet komma att ehrhållas. och wärkeligen nyttias, blifwandhes fördenskull uthmätt jordh efftertänkeligen in cap. 9 § 7 såssom kiöp och pantsatt jord considererad.

Cap. 5.

§ 2. Synnes och willja något dubium anföra; ty skulle det bythe, som skeer om jord af landet och i stadhen et vice versa, behålla samma natur, willkohr och rättigheet som dhen bortbytte, så länge dhen lefwer, hwilken henne bortbytte, och sedhan i nästa arffall effter honom, men sedhan trädha i dhes förra egenskap igen; så synes dher af med tijdhen eij allenast een strijdigheet emillan arfwingarne sig skohla upreesa, uthan och een oreeda emillan grannar och naboor uppkomma, som således befunno dhes egendomb af åthskilligt, och för dhem sällsamt willkohr och egenskap, hwarigenom häradshöfdingar samt borgmästare och rådh till decisioner dherutinnan offta förorsakas skulle; woro fördenskull till äfwentyrs bättre, att jordhen widh sin egenskap och natur alltijdh blefwe, som dhen af första begynnelsen sigh iklädt hafwer.

Cap. 6.

§ 1. Hwillka upbodh skohla sedhan dhe inskrefne äro, uppenbarliga och omständeliga läsas och förkunnas etc. På dhet bördemannen eij okunnigt wara må, när slijk jordh på tinget uppbiudes, tordhe dhet wara nödigt, att laga citation till wederbörande bördemän sådane uppbodh föreginge.

§ 5. Och niute dhen företrädhe så på landet som i stadhen, som mäst tarfwar, eller tillförne fullsutten eij är. Uthi cap. 2 § 1: dhen, som älldst eller bäst dher till fallen är och förmår rustningen widh mackt hålla, må dhe andre arfwingar uthlösa. Hwillka ordh synas emot hwar annan strijdha, och någorledes contradiction införa. 2. Såssom offta skeer, när hustrun halfwa dhelen af huus och gård, och arfwingarne hallfwa dhelen tillfaller, att dhe sin emillan om uthlösningz præferencen twista; ty synes oförgrijpeligen nödigt, att dhätta i lijka måtto uthfördes, hwillken framför dhen andra bör hafwa inlösningzrätten.

§ 6.^[3] Om icke för tydeligare meningh skull kunne tillsättias desse ordhen: för än någon gifftorätt uthtages, dher meningen sigh sluter om försålld arfwejordz ehrsättningh, nembligen så mycket, som för dhet bortsålldhe uppburit är, och arfwingarne tilläggias, för än någon gifftorätt uttages.

§ 7. Förmähler, att när öfwermaga, jungfru eller weetwillinghe bördemän äro, och dheras förmyndare widh förefallandhe bördz- och lösningzrätt widh wederböhrandhe dohmstohl tillkännagifwa, hwij han på sine pupillers wägnar ej bördha gitter, tå warij han saklöös, och hafwe then omyndige frambdeles på then bördzrätten ingen wijdare tahlan. Men häremoot synes cap. 11 § 8 in fine strijda, hwillken ehuruwähl han in initio positive säijer, att all jordh, sedhan han lagbuden och laghstånden är, uthi 3 åhr oqwaldh och obehindrad possideras, skall likwist jungfru och öfwermaga, weetwillingh, uthrijkes eller fången man niuta dhesse 3 annos recuperationis till godho, sedhan dhe sui juris, eller och restituerade blifwa. Uthi så fatte måhl synas dhesse rum någorlunda contradicera § 8 uthi förbemälte 6 cap., hwaräst allenast natt och åhr till een slijk laga åtahlan så conditionerade personer effterlåtes. Dhet kan fördenskull oförgripeligen såledhes medh skääl argumenteras och poneras: att emedan förmyndaren bör wara sin pupill responsabel för dhes godas administrerande, undher warande dhes minorennitet, och bör i anledning dheraf, som § 7 in cap. 6 dicterar, behörigen i achttaga sin pupills förmohn, wid förefallandhe bördzrätt, eller och swara sielf till dhen dheraf flytande skadhan, så framt han widh rätten ej wijsar sonticas omittendi rationes, widh hwillken händelse han är saklös och pupillen ingen wijdare regress till inbördandhet förbehållen; så synes ju samma skiähl wara, att dher förmyndaren något af pupillens eller och fullmächtigen af dhe frånwarandes egendomb af eget bewågh och obilligt abalienerade, borde ju desse ofwannämbdhe personer, sui juris blefne, eller restituerade, hafwa sin regress till förmyndaren eller fullmächtigen, och intet till egendomen, eller dhen, som honom justo titulo förwärfwat, enär jorden, huus eller tompt woro lagbuuden och lagståndhen, och dher å 3 åhrs oklandrad possession åkommen; ty elliest kundhe man in infinitum wara osäker i sin possession, hwarigenom händher, att gårdar och grundar offta illa och wårdzlöst häfdas och brukas, såsom een osäker tingh; när fördenskull förmyndaren seer under något kiöp eller byte sin pupills förmohn versera, och dhet tillijka med dhess skylldemän wederbörande rätt tillkänna gifwa, samt dhet sedhan förrätta, synes så wähl förmyndaren böra wara saklöös, då han richtigheet för sigh giordt, samt köparen i rohligh possession lämbnas, när dhär med lagfaret är, som och pupillen, då han sui juris blifwer, eij mehra tahlan hafwa på dhet köp eller bythe, än han effter dhen 7:de § cap. 6 bör hafwa till bördzrätten. Samma skiähl synes wara med jungfru, wethwillingh, uthrijkes mann eller fången, som seent eller alldrigh kundhe blij gifft, wettandhe, i rijket kommande eller lösgifwen, och köparen således alldrigh blifwa full säker och oqwaldher i sin possession, och i så måtto med största äfwentyr och fara kunna till sin nytta och commoditet bruka och byggia.

§ 9. Såsom iblandh hända kann, att uthrijkes boendhe, eller uthom byss man sigh tillhandlar i stadhen huus och gårdh, när släckt eller nästa grannar eij kiöpa willja, och dhet behåller framför andra stadzens inwånare, som dhet giärna åstunda; alltså förfrågas i underdånigheet, effter [ͻ: om] stadzens inwånare, som stadzens tunga draga, och till hwarjehanda förmohner i stadhen for uthom byss förträdhe hafwa, eij tillåtas må, for främmande uti köpet præferencen hafwa, och således huus och gårdh eij allenast hembindas släckt och nästa grannar, uthan och alle stadzens inwånare, för än det till uthom byss må försälljas.

§ 13. Tå gifz then af giälldenärom witzordh, som till alles nytta och betahlning mäst biudher. På thet bördemannen på något sätt härigenom eij må bedragen blifwa, föreställes i underdånigheet, om dhet eij skiähligt woro, att creditorerne sin skulldfordran, och det dhe således mer gifwa wille, med eedh bekräfftadhe. 2. Att hans fasta egendomb måste gå hans gälldenärer till betahlningh; uthi cap. 8 § 5: dher hans gälldenärs godhz är belägen. Här kallas in priori creditorer gälldenär och in posteriori debitorer gälldenärer, hwarwidh een åthskillnadh behöfwas tordhe.

§ 17. Alldenstundh i dhenna parag. om naborätt tahlas, frågas i underdånigheet, när något godhz på landhet sälljes, som bördeman eij inlösa will, om icke dhen, som närmast beläget godhz dher till hafwer, lösningzrätten framför andra åtniuta, och dhet honom hembiudas bordhe.

Cap. 8.

§ 3. Ehuruwähl uthi dhenna parag. förmähles, att när 2:ne panthafwande innom een tingztima å landhet, eller rättegångzdagh i stadhen sigh angifwa, och sin pant inteckna låtha, skohla dhe niutha lijka rätt, oacktadt dhen ena för dhen andra kommer; lijkwist emedhan § 6 ejusdem cap. dicterar, att wid sådanne måhl skall dhen omständigheet considereras, att dhe komma lijka till tingh eller rådstugu; ty synes bäst, dhetta så klart uppsättia, nembl. att panthafwarens rätt är lijka, oacktadt dhe komma wid dhen första, 3:dje eller sista dagen af häradztinget, eller på dhen första eller sidsta timan af rådstugudagen, och således ingen förmohn eller præjudice af dagarne eller tijmarne räcknas och tagas, uthan af försummadhe heela häradhzting eller rådstugudagar.

§ 4. Synes dhen circumstantien böra observeras, att när een haar een wiss förskrifwin pant uthi ens egendomb eller jordegodhz, dhen han låtit på tillbörligh ort inteckna, men widh uthmätningen befinner, att panten eij swarar emot försträckningen, om han då eij, skall komma att participera med dhe öfrige creditorer af dhet godz på andra orter beläget, som dhe i een allmän förpantning hafft, och låtit inteckna, fast än dhet skedt senare än dhen förras inteckning, som haft een particulier underpant förskrifwin, effter som han eij annat tänckt, än dhes förpantning skohlat warit sufficient.

§ 8. Briste marck om marck etc. Frågas i underdånigheet, fast dhen skylldige rymbder är, om icke här äfwenwähl alla. priviligierade skulldher, såsom publique och barnegodhz, förmohn hafwa böra.

§ 9. Och gånge altijdh twådehlar af bondhens emot treding af hustruns å landet, men lijka i stadhen; emedhan dhät hända kann, att bondhen med hustrun i warandhe echtenskap stoor nöd tillstötha, eller någon lägenheet yppas kunne, hwarigenom han med een post penningar märckeligen sigh förkofra, och han eij något uthan sin hustrus jordh dher till hafwa kan; ty frågas, om bondhen eij tillåthas må wid slijke tillfällen, fast han egen jord dher emot eij hadhe att tillsättia, uthi sin nöd och till dhes stora nytta, effter laga uppbod, samt hustruns och hennes nästa frändhers samtyckio, sin hustrus jord pantsättia och bortsällja.

§ 11. Uppehålle panten effter huusesyns ordningen etc. När panthafwanden gifwer ifrån sigh panten så godh och wählbehållen, som han emottogh: om han icke då förskonas må för effterräknandet af åhrligh nybyggnadh och reparations medels ehrläggiande?

Cap. 9.

§ 1. Söke 3 wärderingar etc. Påminnes i underdånigheet, om icke medh wärderingar i städerne såledhes förhållas bör, att magistraten af dheras medel een eller 2 uthsee, som hwar gångh medh andre förfarne män af staden wärderingarne förrätta, och således wed alla 3 wärderingar, när dhe begäras, af magistratens medel kunna tillstädhes wara.

Cap. 10.

§ 4. Tå äge stadzens och häradhetz dombook wijtzordh. Såsom medh gräntzeorterne, särdeles här i Skåne, skedt, att publique documenter och protocoller, tillijka med private jorde- och fastebreef, i krigztijden äro förkombne, så att rättens bewijs eij förskaffas kan; så påminnes i underdånigheet, om dhen, som jord eller gård i händher hafwer och med något annat wittne kan bewijsa sin åthkomst, sådan egendomb oklandradt får behålla, och sedhan dherpå rättens bewijs wijdare ehrhålla.

Cap. 13.

§ 5. Såsom dhen med 9 gatulopp plichta bör, som råå och röör wrijder eller flytter, så påminnes i underdånigheet, genom huru många män sådanne gåtulopp skee skohla.

Cap. 15.

§ 3. Synes till förekommandhe af all owissheet och oreeda, som offta wistas undher dhee eenfalldigas relationer, hwarpå dhe och sine eedgångar grunda, och sig siellffwa dher med ofta i största siählewådha och fara för ett och annat dher under verserande interesse skull ställa, säkrast wara, att till een laga och uhrminnes häfdhz fyllnadh häller een wiss tijdh determinerades, och dherigenom een klar åthskillnadt skee måtte emillan een uhrminnes och långligh häfdh, som dhen 6 § nämbner, emedhan dherigenom många fahrlige eeder förbijginges, som elliest till sakens upplysningh nödwändigt brukas måtte.

§ 4. Hafwer dhertill genom något wålldzwärck eller bedrägerij kommit, betahle tå alle åhrens förfallne ränttor. Påminnes i underdånighet, om een sådan wålldzwärckare och bedragare eij med wijdare straff beläggas bör, uthan allenast med ränttornas åthergifwande förskonas.

§ 7. Gifz honom witzordh, som i handom hafwer. Förfrågas i underdånigheet, om icke onus probandi bör wara hoos dhen, som klandhrar, och dhen, som i händer hafwer, dhermed eij graveras.

Cap. 18.

§ 1. Om gifftostämma och lifztidzstädia icke böra hafwa lijka rätt, när jordäganden will sielf beboo sin gårdh, och gifwer städzlan åther, så och upsäijer i rättan tijdh, och landtboo niuther fardagh till godo?

Cap. 19.

§ 6. Frällsebönder föra sine uthlagar till dhen ort etc. Påminnes, om dhet icke till bondens conservation wara skulle, att dhenne försslen mitigerades, och till ett wist lämpades.

§ 10. Emedhan adeliga privilegierna de anno 1617 uthi den 24 och 25 puncten nådigst förunna ridderskapet och adelen, att få sielfwa upptaga dhe sillf- koppar- järn- och annan bruuk, som på dheras eenskijllte arfz- och egendoms ägor kunna finnas, så framt dhe sielfwa medh egen omkåstnadt dhet gitta och förmå, uti bruuk upprätta, hwaremot dhe förplichtadhe äro, att utaf dhet dhe bekomma och tillwärcka 30:delen till Kongl. Maij:tt och cronan till wederkännelse ehrläggia, med mindre Kongl. Maij:tt och cronan dherom med rätta jordäganden handla låther, och honom dherföre tillbörligt wederlag och ehrsättning gifwes; ty hemställes i underdånighet hans Kongl. Maij:tt allernådigste godtfinnande och behag, om dhet eij woro bäst att wid samma Kl. privilegium låtha förblifwa, effter som dhe på æquiteten synas grundhade wara,

Sidst påminnes i underdånigheet, att domaren till effterrättelse, synes oförgrijpeligen nödigt wara, dhet uthförligare nämbnas måtte om dhe etthundrade dahler sillfwermynts böther, hwilka dhen plichta bör, som 30:de penningen af kiöpeskillingen försummar bethala, på dhet sätt, som i 2 cap. 5 § omröres; i lijka måtho om dhe böther, som i det 8 cap. 2 § specificeras, huruledes böther fördelas och hwem dhe tillfalla skohla.

Såsom inthet är om skattewrak förmält som i den 10 punct § 4 fogdeinstruction och 27 punct Huusesynsordningen omtahlas, så synes nödigt, att uthi dhenna balken i lijka måtto härom något omröras skulle.

Dhetta hafwe effter Hans Kongl. Maij:tts allernådigste befallningh, wij kortteligen funnit nödigt härwedh i underdånigheet att påminna och widh handhen gifwa, och recommendera oss uthi Eders Kongl. Maij:ttz höga nådh och ynnest, förblifwandes medh underdånigste zele så länge wij lefwe Eders Konglige Maij:tz allernådigste tropligtigste tiänare och undersåthe

Lundh den 18 Julij 1695

Carl Ehrensteen.	Johann Anckerstråhle.	J. Ehrenbusch.
Wichman Tigerschiöld.	Andreas Klein.	Magnus Panlijn.

Ifrån städerne:

Bengt Seth ifrån Malmoe. Påsche Larsson ifrån Landscrona. J. Danielsson Lange ifrån Christianstadh. G. Hanson ifrån Helsingborg. C. W. Donner ifrån Ystadh. P. Tolsteen ifrån Lundh. Nicol. Psilander ifrån Cimbrishambn.

7. Utlåtande från Gottland.

Justitiæ betientes uthi Gottland underdånigste och alldra oförgripeligste påminnelse till Jordabalcken, affattate upå samptelig dheras wägnar af oss underskrefne uthi Wisby och Iunij månadt anno 1695.

Cap. 1.

§ 2. Ärfwas och skiftas eij heller annars än som löösören.

Kongl. Maij:tts nådigste resolution, gifwen på rijkzdagen in septembr. 1668, medgeer fuller angående stadge- och sämiehemman, att denne rättigheeten kan och må ärfwas effter lag, som annat löösöre, doch, som orden dher lyda, detta alt så förståendes, ther icke sielfwa brefwen annat uthwijsa, efter the hafwa största wittsord. Nu som dhe gemehnligen infatta den krafft som andra contracter, så wijda dhe effter lag taga sin uprinnelse och werckan af contrahenternes samtycke, swå som bådom åsember, cap. 201. B. LL., och som them åsember, cap. 29 § 2 B. B. LL., af hwars origine och consvetudine cuiusque loci omnis posterior eventus formatur, wahrandes allmenne praxin, uthi dhe incorporerade provincierne, att med mannens död, som städzlade, expirerar heela städzlerätten, och gården då straxt heemfaller till jordägandens frije disposition.

Underkastas dy aldra oförgripeligast, huruwijda till desse orden ärfwes och skiftas som löösöre torde tillsättias: eller medh sådan rätt och willkor som sielfwa stedslebrefwen, som wittsord gifwas, uthwijsa.

Cap. 2.

§ 1. Skattejord, som under rusthåld och till rustningzstam är, må eij förpantas eller sällias.

Synes aldra oförgripeligast böra tillsättias effter Kongl. Maij:tts nådigste resolution af den 10 november 1691: 1:mo eij eller för någon rusthållares giäld hoos creditorerne häffta eller till betalning anslåås, så frampt eij creditorn, effter laga medfart, will och kan pröfwas förmögen att antaga skattejorden, tillijka med sielfwa rusthållet, som icke böra åthskillias; item Kongl. Maij:tts nådigste resolution af den 28 september 1694; 2:do icke eller hafwe skattebonden macht, af sådan skatterättigheet, han rustar före, som är Kongl. Maij:tts wederpant för rustningens säkra præsterande, att afstympa den genom morgongåfwa till sin hustru.

§ 2. Medh frällse jord må rätter ägander handla . . .

Lembnas oförgripeligst, om icke till lagens större liuus och slijke förefallande twistigheeters afhielpande skulle kunna här wijd tillsättias: och den efter dess willkor, och rätta godheet (så att onus och beneficium swara emot hwart annat) uthi skatt sättia, och sig, som han bäst förmåhr, nyttig giöra.

Ibidem: allenast att den icke så klyfwes, dehlas, kunde tillsättias: och skattlägges.

Att konungens deraf tillstående ingield etc. eij förminskas, synes oförgripeligen kunna tillsättias: då frellseman bör sielf swara, och hålla konungen skadelöös.

§ 3. Må och aldrig skattskyldig jord stycketahls ifrån bohlbyn sällias eller förpanttas. Synes aldra oförgripeligast kunna tillsättias: det ware crone- eller skattejord, genom gåfwo, medgifft, eller på hwariehanda sätt, till förminskning af konungz ingield, abalieneras; och om icke anten det straffet, som Konungzbalken L.L.. 30 cap. infattar, emot dem, som genom skattskyldig jordz förminskning swijkeliga underslå sig konungz ingiäld, eller något annat tienliget straff, borde här wijd uthsättias, för dem, som öfwerträda denne nödige och nyttige lagen, ehuruwäl, måskie, detta torde wara uthsatt till een annan balck.

Ibidem: Hafwe then wåld slijk jord till hemmanet återlösa etc.

Effter Kongl. Maij:ttz nådigste stadga af den 10 Junij 1684 synes oförgripeligast böra tillsättias: Wägrar han sig emottaga lösen effter mätesmanna ordom, straffes som för olydno, och penningarne ware förfaldne till krigzmanshuuset, eller näste hospital.

Ibidem: Doch måge hammarstelle, strömmar etc. icke härunder begripas.

Lembnas oförgripeligast, om icke skulle kunna tillsättias: kalckugnar, tegell- och andre bruuk, eller andre med bewillning och contract uprättade kostsahme werck, efftersom dher om esomofftast infaller swåre twister med grundägarne.

Ibidem: Äga twenne härdar uthi een smedia; kunde tillsättias: äga twå eller fleere uthi een kalckugn etc. etc., ware dhe närmast hwar andra uthlösa, när den till sahlu går, grundägarens rätt för andre tillkommande fremmande oförkränckt.

§ 4. Gårderne wijdh macht håller.

Synes wara nödigst att tillsättia: sampt dess tillhörige skogh, ägor och hägnader lagligen hanterar, jembwäl emot andras olaga åwerkan befredar och förswarar. Ty åffta kan een hålla gården wijd macht, men sielf och genom andre uthöder skogen, och förwerrar åker och äng, och låter hägnaden förfalla.

Men städiehemman niute sin bestembde tijd, så länge städian wahrar.

Lembnas oförgripeligst, om icke för bättre sammanhang skull, kunde tillsättias: niute sin bestembde tijd, sålunda som uthi det 18 capit. förmähles.

Sällier eller förpanttar någon sådane hemman; det händer i sanning intet sällan, att dehl åboer, så på crone som frelsse, sedan dhe med minne uptaget ödes eller andre hemman, seetat uth frijheeten, uthödt och förderfwat skogen, och ringa bygdt på hemmanen, understå sig att sedan gå hembligen dherifrån, och öfwertahla een annan eenfaldig och oförståndig att träda uthi stellet, hwilcken sedan förebär sig intet hafwa någon frijheet och sig wara oförmögen att byggia och skatta. Det samma giöre och dehl andre med dhe stedzlade hemmanen, som egenwilligen transportera sin besittning in på een annan, jordäganden owetande. Heemstelles dy oförgrijpeligen, om icke till hemmande af detta missbruket kunde tillsättias, wijd desse orden, sällier och förpanttar någon sådane hemman: eller öfwerlåter dem till androm genom byte, hyra eller under andra willkor, till bruuk eller besittning, jordäganden owetande, och uthan dess låf och minne, sådant alt ware ogilt, och hafwe förgiort sin besittningzrätt etc. etc.

Hwilkas undfångne breef etc. etc.

Torde kunna tillsättias: på besittningen och dess willkor, gifwas witsord.

§ 5. Will någon sällia den gård eller huus etc., han skall lagligen heembiuda den eller böthe 100 daler silfwermynt.

Dher nu föräldrarne nödgades sällia och afhenda sig dess gård eller huus, anten kiöpt, eller af dem sielfwa opbygdt, upå sådan stadzens, kyrckians eller hospitalers grund, då heemstelles, huruwijda dheras barn, eller närmaste anhörige, måge kunna inlösa för sig, af föräldrarne, samma fasta egendomb, uthan att wara förplichtade till detta heembudet, eller bråttzlige till böterne.

Cap. 5.

§ 3. Enckia må sielf sin jord både sällia och gifwa, förbyta och förpantta. Item cap. 6 § 4: Till aflinge jord etc. äger bördeman och nabo ingen rätt. Casus: Dher man och hustru under warande echtenskap aflade samman ett godz, hwar uthi hustrun ägde een tridiedehl, och hustrun effter mannens frånfelle inträdde flere gifften, heemstelles oförgripeligst, huruwijda hon då må hafwa macht, att abalienera samma jord, undan sine förste, eller mansens egne barn, och indraga dher uthi andre, hennes tillkommande man, erfwingar eller fremmande, eller och böra wara förplichtat, till familiens och godsets conservation, att uthi anledning af 2 cap. 3 § låta uthlösa sig och dem med penningar, eller jembngott wederlag.

Cap. 6.

§ 1. Kiöper man annars mans arfwe- eller byrdekiöpte jord, han äger innan natt och åhr, efter sluutet kiöp, wid tinget tillkiennagifwa, och lagligen upbiuda etc.

Dher nu kiöparen samme tijd skulle försittia uthan laga förfall, eller och af befahrande klander ifrån byrdesmännerne och dherföre att han ändå intet betalt kiöpsumman, efftersatte upbuden, heemstelles, huru han då böör ansees, och om hans kiöpecontract skulle skattas för försutit eller olagligit.

§ 3. Skulle näste bördemän jorden etc. icke börda wehla etc.

Här wijd påminnes oförgripeligst Kongl. Maij:tts nådigste placat af den 2 Maij 1684, huru wijda i föllie dheraf Kongl. Maij:tts rättigheet, då skattehemmanen sällies uthom bördh, må genom heembud blifwa Kongl. Maij:tt, som ägande af ränttan, härwijd genom lagen förbehållen, effter det placatetz innehåldh.

§ 5 in fine: som mäst tarfwar, eller fullsittin eij är.

Synes oförgripeligst kunna tilläggas: så wijda det ej sträfwar emot åfwanstående 2 cap. 3 §.

§ 7. Och wari saaklöös. Torde kunna tilläggas: Och ware, sedan dher rätten pröfwar skiählen giltige, saaklöös.

§ 9. Naborätt i staden äga the etc.

Dher huuset låge med frija gator på alla sijdor, hwem af grannarne, som då wore berettigat till naborätten?

§ 10. In fine: Tager någon mehra penningar än han uthgaf etc.

Torde (effter Kongl. Maij:tts nådigste resolutioner af den 26 november 1660 § 32 och 1 september 1664 § 69) kunna tillsättias: eller in fraudem hæredum uthi godz kiöp steller brefwen på högre summa än sanning är, och dhe kiöpas före, ware kiöpet ogilt och uphäfwet och böte etc.

§ 11. Böthe 50 dahler. Torde kunna tilläggas: och ware kiöpet ogilt.

§ 11, 12 nembna om 50 dalers böther, men uthan fördehlning, så wijda dhe eij förstås sålunda, som näst öfwerstående § 10 uthwijsar.

§ 15. Dömmes thesse måhl, hafwe ingen kraft. Emedan förfarenheeten wijst, på hwad swår bekåstnad, som een eller annan oförståndig dommare, som handlat emot denne lagen, har bracht parten, heemstelles dy oförgripeligst, om icke här kunde tillsättias: och ware dommaren plichtig att upfylla måhlsäganden all dher igenom bewijsligen tagen skada.

§ 17. Tå äger bonde i bohlby wåld the jord inlösa fram för oskyldom mannom. Torde böra tillsättias: konungens rättigheet till lösen dherwijd oförkränckt.

Cap. 7.

§ 1. Han må bortgifwa. . . . § 6. Af stadsjord, huus eller tomt må man gifwa hwar 6:te penning.

Doch icke sin creditor till förfång.

Cap. 8.

§ 1. Låter pantäganden sin pant på häradstinget etc. inteckna, niute sin säkerheet för allom them, som sedan sig den jord tillägna. § 9. Wijd hustruns, öfwermagas etc. jords pantsättning ware lag samma som om sälliande, hwarom cap. 6 § 8 så talar: giör det någon, wari ogilt. Casus: Dher jorden wore anten hustruns arfwejord, eller och barnens fädernes arf, den mannen eller fadren sielf såsom barnens förmyndare hade under sin disposition, och pantsatte den sin creditor för sin egen giäld, hwilket hustrun eller barnen för wyrdnad, försyn eller fruchtan intet mootsagdt, och creditorn låtet inteckna den sig till säkerheet; heemställes, huru wijda han uthi det anseende skulle niuta förträde, eller det 6 capitletz 7 och 8 sampt 8 capitletz 9 puncht kunna härtill appliceras, så wijda mannen eller fadren sielf förgripe sig dher emot, och om icke oförgripeligst borde för större liuus tillsättias: låter pantäganden sin rätt- och lagligen fångne pant inteckna.

Ibidem: Doch att alt hwad pantten emedlertijd af sig kastat, korttas först på ränttan.

Dher pantten intet räckte till alles betalning, huru wijda den eena må då niuta fulla ränttan och intresse, tillijka med sitt capital, och för andre dheremot brista eij allenast intresse, uthan och på sielfwa capitalet?

§ 10. Doch att een lijkheet någorlunda skeer emellan låhnet och den nytta, som af pantten flyta kan. Hemstelles oförgripeligst, om icke denne lijkheeten kunde här, uthi anseende till Kongl. Maij:tts Förordning om intresse, till 5 à 6 procento behåldne penningar, genom sielfwa lagen, determineras och uthsättias.

§ 11. Ingen pantts innehafware må sin i hender hafwande pant, till nytta eller wärde, förringa.

Torde kunna tilläggas: skeer det, ware plichtig upfylla skadan. Casus. Dher pantten brinner, eller löösöre pant stiähles, eller på hwarjehanda sätt förkommer, hwem då äger draga skadan, och huru giälden böör sedan giäldas? Doch torde detta wara uthsatt till een annan balck.

§ 14. Pantsatt och för een wiss giäld intecknat jord må ingen för een annan etc.

Torde kunna tillsättias: 1:mo förre panthafwaren owetande, upbinda till sahlu, förr än fulleliga bewijst är, den wara från sin förre pant frijgjord; 2:do eller sådant skeer, med hans samtycke. Skeer det 3:tio annorledz, ware krafftlöst.

Oachtadt fasta wore åkommet. Denna § synes i första påseende, som wore här uthi een contradiction emot det 11 capit:s 8 punckt. Det kunde och hända, det een sådan panthafware, uthi hopp, att desto förr och till en wiss betingat tijd komma till sin betalning, kunde tacite samtyckt dess debitor, såsom ägare af godzet, att sällia det samma, tryggiandes honom emedlertijd wijd sin oförminskade pantträttigheet, lijkmätigt denne lagen, ja, att icke eens sielfwa fastan kunde wara honom skadelig. Kiöparen, såsom okunnog om dhe andras handel, uthbetalte kiöpskillingen, fortsatte upbuden, och uthan någons klander, bekomme dherå laga stånd och fasta, henda må och treggia, ja fleere åhrs oklandrat häfd, som man har exempel upå, och då sådant alt wore lagligen skedt, och förre panthafwaren, seendes sig effteråth frusterader med betalningen, komme sedan att wehla hålla sig till pantten, och således i förmågo af denne lagen, wehla ogilla heela den andres laga handel och medfahrt, då wore ju kiöparen, som bona fide handlat, och tryggiat sig wijd lagen, både från penningar och godzet, det lell lagen giäller för den wakande, och icke såfwande.

Cap. 9.

§ 3. Alla wärderingzmän etc. äga sin eed giöra; torde oförgripeligst böra tillsättias (i anledning af 29 cap. Tingmåla b.): för wederbörande rätt.

Cap. 10.

§ 1. Och hafwer nu inför rätten giordt dher upå handsträckning. Det kunde hända, att sälliaren bodde wijd Giöteborg, och godzet med kiöparen funnes uthi Finland, eller andre wijda aflägna ohrter, item att godzet wore uthi Nårie eller annan incorporerat provincie beläget, och sälliaren dher emot uthi Dannemarck boende, eller ock, det hemulsman wore anten död, eller på uthrijkes ohrter stadder, heemstelles dy, om een sådan sälliare, som intet wille, eller effter een så lång tijd, som fordras till godzetz laga upbud och laga stånd, kunde komma tillstädes, uthan hade gifwet sitt tydeliga och klara kiöpe- och skiöte- bref, af sig egenhendigen underskrefwet och förseglat, sampt med förnähme, trowärdige mäns underskrifft och wittnesbörd stadfästat, tillståendes dheruthi både kiöpetz och kiöpskillingens richtighhet uthi alla måttor afhendt sig, och alldeles tillägnat kiöparen det samma, och begiärade, det wederbörande häradzrätt, effter laga upbud och stånd, wille meddela dher öfwer häradzfasta, om då icke sådant authentiskt document skulle wara sufficient och krafftigt nog föruthan handstreckning eller wijdare fullmächtig?

§ 4. Warda jordebreef genom krig, wådeld etc. förderfwade etc., då äge stadsens eller härads dombook wittsord.

Dher nu sielfwa domböckren wore tillijka förkombne, såsom uthi senaste kriget alle gottlanske, skånske, Bohuus och dhe fleere orthers domböcker, för alle krigzåhren, äre tillijka med månge wichtige, och sådane gamble jordebreef och gamble dommar, innan landen komme under Sweriges crono (hwarpå alldeles inga domböcker finnas) förkomne, heemstelles oförgripeligst, huru den nödlijdande, som har klara bewijs och original specificationer och lefwande wittnen, att sådane breef och dommar har warit, då äger hielpas till sin rätt, och huru dommaren äger sig dher wijd uthi dömmande förhålla, helst då saken bewises warit förr afdömbd, men dommen och domboken förkomne.

Cap. 11.

§ 1. Han äger then hemula. Synes oförgripeligst kunna tillsättias: med alle försålde frijheeter och förmåhner, effter brefwens innehåld, och det å den ohrt, hwarest godzet är beläget.

§ 2. Uthan sökie sin betahlning lijka som all annor giäld och skuld. Torde kunna tillsättias: af sin fångeman, med den kan handlat hafwer, der godzet genom laga medfahrt wore kommet uthi fleeras hender.

§ 8. Hwilcken honom all skada upfylla böör. Här torde kunna tillsättias: och föreläggas wijss tijd, nembligen sex weckor, innom hwilcken ersättningen äger skee.

§9.Ähr rätte fångeman död, wahre hans arfwingar . . .

Een för alla, och alla för een, der förplichtelsen så medgeer.

§ 11. Öfwerdrager någon etc. Torde kunna tillsättias: som wore rätter jordägande.

§ 12. Går skadan till fierdedehlen. Här gees anledning att fråga, dher som sälliaren hade såldt och kiöparen upå hans ord och breef bona fide kiöpt gården, till större ägor, uthi åcker, äng, skog och fiskewattn än dher werkeligen funnes, och sådant lijgwähl wore mindre än som fierdeparten af heela byens wärde, om sälliaren, som besweket kiöparen, skulle då kunna wara frij från det hemulandet.

Cap. 12.

§ 6. Alla konungens eenskylte parckar etc. böra med råå och röör omlagde wara.

justitiæ betiente upå Gottland hafwa uthi dheras underdånige påminnelser till Byggningebalkens 2:dra cap. 2:dres punckt bland annat giordt den oförgripeligste påminnelsen, det Gottland, een incorporerat provincie, lijka så och Skåhne, intet är försedd med andre råår och röör, än som mehrendels med utmerckte trän, jordgiärden, och dylijka, som genom tijdzens längd förruttna, förfalla och ödeläggas till effterkommandes största olägenheet; och dy yttermehr oförgripeligen heemstella, om det icke skulle wara nödigdt att genom lagen pålägga wederböranden uthi dhe ohrter, der slijke råmercken af steen warit obrukeliga, det dhe åhrligen åhrs effter handen böra upå ägarens bekostnad inrätta dem samma, effter detta nu föreskrefne sättet.

§ 10. Såsom tompt är åkers moder; item: så att hwar och een får effter öre och örtug etc.

Emedan åcker och andre ägor, sampt all åwerkan uthi byägor böra effter 6, 25 och 33 cap. B. B. L. L. läggas och lämpas effter den rättigheet, som man äger i byamåhl och tompt; ty hemstelles oförgripeligst, huru wijda som sielfwa tompten, som äger wara åckers moder, borde här något tydeligare uthsättias, än som uthi den communicerade Byggningebalkens 5 cap. 2 § skedt, tillijka med penninge- örtugz- eller örelandetz rätta" beskrifning, fördehlning och uträchning, effter alnetahlet, sampt hwad uthsäde, eng, skog, fiskewattn, som bör lagligen berächnas moot hwar penningz, örtug, öres- och marckelandz jord, hwar effter sedan een oförkorttat proportion emellan tompt och bohlby kunde indragas och grannar emellan achtas och effterföllias.

Cap. 14.

§ 5. Så wädie innom 8 dagar till nästa lagmans ting. Lembnas oförgripeligst, om icke sielfwa wädiepenningen borde här införas.

§ 7. Behålle tå thet han med giärde. . . . Torde böra tillsättias: med gammal gierde, af ålder inbegrepet hafwer.

Cap. 17.

§ 2. Men den tredie dehlen föres straxt till presten etc.

Synes nödigt, det härwijd uthsattes, der åckeren wore belägen uthi den eena och ägaren bodde uthi een annan sochn, hwilcken dehra af prästerne ägde hafwa tijenden, som oförgripeligst synes böra föllia sielfwa fundum och icke dominium, hwarom prästerne sins emellan offtast komma att twistas.

[§ 3.] Sampt dhe fattigas och hospitalers ladugårdar . . . . .

Dher som hospitalerne intet hade någon egen ladugård, utan uthyrde sin jord till priwat personer, lembnes oförgripeligst, huru wijda samme dheras jord bör wara frij för tijenden, och den nyttan, anten uthi sielfwa hyresumman, eller genom tijondens lefrerande uthi naturen, heemfalla hospitalet, eenskijltt till godo, föruthan någon afgifft.

Cap. 18.

§ 2. Then städian äger han niuta, så länge han lefwer.

Emedan Upl. L. J. B. 10 fl. medgeer, att enär landbo brister i sin förplichtelse, det han då hafwer förgiort arwodi sino och jordäganden radi sielfwer jord sinni; ty heemstelles aldra oförgripeligst, om icke denne förplichtelsen, emellan jordägande och landbo, effter hwars och eens ohrtz landzseed, som och, enär den icke hafwer oskiähl med sig, bör hållas för lag, kunde till samptelig dheras rettelse blifwa här något tydeligare infattat, under fölliande aldra oförgripeligste tillsättning, såsom 1:mo: then städian äger, han niute så lenge han lefwer; och fullgiöre hwad hans undfångne städiebreef och samtyckte willkor förplichtar honom till. Och till afrad, landgille etc. 2:do: effter föregånget afftahl och giort contract med jordäganden, aflägger, och annan wahnlig tunga etc. 3:tio. Om icke här kunde införas samma ord som stå cap. z § 4 för stadge- och stubbehemmans åboer, nembligen: och deraf den tienst, som dem af rätta jordägande pålagdt warder huus, åker, äng wijd macht håller; 4:to: och icke borttager eller tillstäder andre bruka från gården åcker eller äng, icke olofligen hugger skogarne, eij eller förgriper sig med otroheet eller upsattzigheet emot jordäganden.

Jembwäll och hustrun efter honom, medan hon enckia sitter.

Sådan hustruus besittningsrätt har för detta uthi dhe incorporerade provincierne waret aldeles owanlig, twertom är den genom konung Christiani den tredies recess de anno 1558 art. 43 aldeles betagen, och henne allenast effterlåtet att sittia till laga fahrdag, der hon eij å nyo stedzlade hemmanet. Synes och elliest wara een saak, som effter landzens wanliga seed ankommer på det afftahl, som uthi begynnelsen härom förordas. Så kan och enckian wara oförmögen att uthstå den tunga, som henger wijd hemmanet, och doch icke dessto mindre wehla påstå den rätt, som denna lagen henne förbehåller, hwarigenom jordäganden, så wijda han intet hade macht afsäga henne hemmanet, (der lell mannen aldrig stedzlat det wijdare än för sig, men eij hustrun) torde komma att lijda uthi dess tillstående rättigheeter.

§ 3. Och då skall å nyo städias efter som bådom åsember.

Torde oförgripeligst kunna i anledning af gamble Uplandslagen J. B. 10 fl., Östg. L. B. B. 9 fl. och 20 cap. J. B. L. L. tilläggas: och gifft eller städia, afrat, arbete och annan rättigheet af hemmanet gifwas, som bådom åsember.

Ibidem: med mindre nöden tränger jordäganden sielfwer till jorden att flyttia.

Lembnas oförgripeligst, om icke detta böör förstås så wäl om lijfztijdz som wisse åhrs stedzla, emedan den, som bortstedzlat hemmanet på lijfztiden, torde wijd dödzfall, och för omyndige barn, högre trängia, än den på wisse åhr stedzlat, hwilket oförgripeligen torde kunna här något tydeligare uthsättias. Elliest wijsar förfahrenheeten wijd indelningzwercket uthi provincierne, hwad swårheet esomofftast infaller dheraf, att bonden, som hända må, förn landen incorporerades Sweriges crono, stedzlat hemman på sin lijfztijd, påstår sin rätt, och will intet wijka undan för rusthållaren, hwilket doch Kongl. Maij:ttz tienst och intresse fordrar.

Nu som bonden lembnas här, under wisse beswär och willkor (§ 5 h. c.), att utan anseende till sin förplichtelse, få up- och afsäija sig ifrån det stedzlade hemmanet; lagen 20 cap. J. B. L. L. § 2 fuller äfwen förbinder afsäija landboen af jord, förre än gifftostemma är uthe, men synes lijgwähl tillåta, att det må skee, enär han geer honom alle gifftena åter, som han upbar af honom, hwarmed och Up. L. L. J. B. 13 fl. § 3 under wisse willkor instemmer, och att ilt är wijder äganden dehla; detta finner och sitt rum och bijfall, under wisse beswär uthi det 10, 11 och 12 cap. B. B. St. L., dijt hän och detta capitels fölliande 9 § syfftar; så synes och Kongl. Maij:ts nådigste resolution, gifwen allmogen på rijksdagen 1686 och dess 11 § in fine willia gifwa sådant bijfall, hwarest förklaras, det åboerne upå officerarnes bostellen eller sielfwa rustningzstammen fuller må niuta stedzlen igen och der om i nåder försäkras, men förbehåller dherhoos, dem böra affträda hemmanet; heemstelles dy aldra oförgripeligst, om icke fördenskull jordäganden både wijd lijfztijdz så wäl som wijd wiss tijdz stedzla borde förbehållas samma rätten, att enär nödh och trång, eller andra händelser, och jordägandens wälferd så fordrade, att han då emot stedzlens, ja fast wore det med bondens nedlagde byggningzkostnadz återgifwande, ägde afsäga bonden, och sielf kunna disponera sin jord, dher han såge nöden eller eens wälferd så fordrade.

Då gifwe till landboe all stedsla åter.

Upå somblige orter hålles den seeden, att som städian, då den inslåås uthi åhrliga skatten, gemehnligen räcknas till 6 marker (2 dahler) silfwermynt om åhret, så pläga een dehl i anledning dheraf wijd städians återlefwererande dher effter proportionaliter afräckna så mycket af sielfwa summan, för dhe åhren, som bonden besutit hemmanet, argumenterandes, att dher som wijd legostemma ett tienstehion behåller sig till godo een wiss stediepenning, uthom löhnen, det och bonden, som besitter stadgehemman, synes böra uthom wanlige skatten äfwen åhrligen kortta något af städian, för det han besutet hemmanet, ifall städian skulle restitueras; heemstelles dy oförgripeligst, huru wijda det bruket må finna bijfall uthi denne lagen eller eij.

§ 6. Låte tå lagligen af hans egendomb sig tillmäta så mycket som thet åhrets afrad. . . . Synes oförgripeligen böra tillsättias: bröstfall, och huuseröta, och alt annat tillhörer etc.

§ 7. Får jordäganden skada, thet är alt i twebotum.

Förstodes detta emot dhe här uthsatte 40 dahler, då wore tweböterne mindre än ordinarie mansboot, synes dy oförgripeligst, för större klarheet skull, nödigt, att böterne uthsattes, eller att detta beropade sig på dess tillhörige capitel.

§ 11. Uthlåfwar äganden huus täckia etc. ehwad huus och hälst är.

Torde aldra oförgripeligast böra tillsättias: uthi staden eller och på landet. Hwar effter dhe disputer, som uthi slijke måhl esomofftast yppas emellan jordägande och arrendatorer på landet, jembwäl må kunna afdömmas.

§ 14. Hwaremot han tompt medh huus bebyggia etc.

Wore nödigt att tillsättia: och förplichtat att gee för sig till sådant nöijachtig caution, som hålla jordäganden dherwijd skadeslöös, lijkmätigt Kongl. Maij:ttz reglemente af den 5 januarij 1684 § 2.

§ 16. Sällier någon bort hemman etc., på landet etc. niute landbo sin städia till godo, för thet åhret, till näste fahrdag etc.

Detta geer anledning att fråga, dher som bonden hade af jordäganden stedzlat hemmanet på sin lijfztijd, och een annan komme, som sedan afkiöpte honom det samma, under frij disposition, om förståndet af denne § wore sådant, att seenare kiöpare hade då macht uphäfwa förre stedzlan, så att kiöpet ginge för hyran. Och om bonden äger då wara förlustig af sin uthgifne stedzla, eller, ifall den skulle återlefwereras, hwem som då wore skyldig att erlägga den samme, den, som den först upbahr, och sedan sålde hemmanet, eller den, som det kiöpt, och intet niutet af stedzlan?

Cap. 19.

§ 1. Och hafwe ingen macht att twinga bonden till penningar, enär han will och förmåhr, pertzedlen efter jordeboken uthgiöra. Synes oförgripeligast kunna tillsättias: så frampt dhe sig eij sielfwa föruth derom förenat, och landbo wore med sådan förord kommen till jorden, att han een wiss afgifft uthi reda penningar skulle erlägga; hwar med eij allenast åthskillige afhandlingar synes effter hwar landzortz plägseed samtyckia, uthan och instemmer här med äfwen Kongl. Maij:tts rusttienstsordning uthaf den 5 November 1686, sampt den 12 Januarij 1687 och dess 5 § lydandes: dher någre skulle hafwa förenat sig med sina bönder om een wiss afgifft uthi reda penningar etc. etc.

§ 2. Men all annor laga afrad och uthskölder bör wara uthgifwen rätte afrads eller landgilledag, som är Thomasmässo.

Uthi Skåhne har samme afradz- och landgilledag, lijkmätigdt förre danske recesserne, och den dher effter invetererade plägseden, altijd warit St. Mårtens dag, som, och ännu blifwer dher observerat.

§ 5. Ware doch altijd jorden konungens eller frelsemans hembliga pant.

Denna § geer anledning att påminna, huru wijda dheras rätt, som jus tacitæ hypotecæ competera, eller kunna hafwa uthi någons egendomb, böör wijd inteckningar och uthmätning ansees och considereras, och hwem som äger dherwijd laga prioritet och prærogativ eller förmåhn, dher egendommen intet räckte till alles dheras betalning, såsom stadzens, kyrckiors och hospitalers, uthi dess föreståndares egendomb, kyrkiors hospitalers och scholars rätt, uthi anseende till uthlånte penningar, uthi debitorns egendomb, omyndige barns uthi dheras faders egendomb, ratione bonorum adventitiorum, som fader tutorio nomine administrerar, sampt pupillers, uthi dess förmyndares egendomb.

§ 8. Och skohle dhe alltijd uthlagorne med flijt uthsökia etc.

Eller sware och ersättie hwad dhe genom dheras försummelse, efftersättia.

Datum Wisby den 30 Iunij Anno 1695.

J. Cedercrantz. p. t. lagman öfwer Gottland.
Lars Söderhielm. Norra Gottlandz tit. häradshöfdinge.	Johan Huss.. Södra Gottlandz häradshöfdinge
Joh. Colwijn. Civ. Wisb. cons.	Jacob Giedda.

8. Utlåtande från Kalmar län.

a. Af J. Hellenstjerna och N. Colm(?).

Underdån. och oförgripelig påminnelse wid Jordabalken.

Cap. 8 § 3.

Orden äro wäl klara, at der twänne panthafwande wid ett ting, eller på en rådstufwudag sin pant inteckna, niuta lika rätt, oachtat at den ene för den andra kommer, doch inom een tingztimma å landet eller rättegångzdag i staden. Men som tinget å landet på somblige ställen hålles flera dagar, och någon, som 3, 4 eller 5 dagen kommer, torde under det ordet een tingztima willia förstå, ifrån det tinget begynnes, till det ändas, och een annan, som förste eller andre dagen är kommen, will förstå hwar serskilte dag för een tingztimma; och således påståår niuta præferentzen för den senare, det förthenskull härwid ödmiukeligen påminnes.

Cap. 18 § 8.

Rätter fardag å landet böör wara torssdagen för midfasto söndag. Nu haar uthi siären af een gammal sedwana rätter fardag warit Walborgsmessodagen eller 1 Maj, af skiähl, att der åhr kunna infalla, at man emellan Wårfrutijden och Walborgmessan intet uthan största beswär, och sin stora skada, kan komma till at flyttia sitt boo, om då icke må huus inrymmas den afflöttiande, der han afflöttar, till dess han afflöttia kan.

Härwid påminnes och, at på denna orten warit laga afsägelsedag, så för jordäganden som för åboen, Ersmessan eller medio Maj. Actum Wimmerby den 21 Augusti 1695.

J. Hellenstierna.

Niels Colm (?).

b. Af Nils Ehrenström m. fl.

Till föllie af ankompne ordres hafwa undertecknade dhen 9 julij 1695 uppå Callmare rådhuus sammanträdt att öfwersee dhen nya lagens Jordabalk, hafwandes dher wijd ingen annor underdånigh påminnelse att giöra än föllier.

1. Synes oförgripelig böhra uthi 6 cap. § 8 wist åhr till laga åhr för öfwermaga uthsättias, att een nedrig dombare wijdh hwarjehanda tillfälle sig dher effter regulera kunde.

2. Såssom alle syner skola hållas emellan Wallbormesse och Allhelgondagh, alltså förfrågas, huru man skall förfara, dher kiärr och moras hindra, att ingen syn kan skie uthan om wintheren, när dhe bära.

3. Cap. 14 § 7. Dher ödesby af bygder by befinnes lijdit skada, med dheras inkrechtande, och dherå kommit uhrminnes häfd, huru dhermedh skall procederas.

4. Tyckes oförgripeligen böhre nempnas, om Ersmessedagen effter gambla sedwana skall wara rätt afsägelsedag från hemman.

5. Dher bonde intet hafwer kiörewägh att uthföra tijenden med skaftet till prästen, qvæstio: om han icke må behålla halmen för uthtröskningen. Act. ut supra.

Niels Ehrenström.		Johannes Torstenson Bärgquist.
På magistratens wegnar i Callmar
Lars Rosenlundh.

9. Utlåtande från Kronobergs län.

Hans Kongl. Maij:ts allernådigste ordres, till underdånigste effterlefnad ähro undertecknade sammanträdde i Wexiö den 31 Augusti A:o 1695 den nedersände Jordabalk att igenomgåå, hafwandes wåra underdånige meningar och betänkiande deröfwer utfördt, som föllier.

Jordabalken.

Ad. cap. 2.

§ 3. Förbiudes mindre jord än 1/4 att kiöpas, der eij särskillt skattlagde ottingar äro. Men som i orterne sombligstädes så store skattegårdar finnas, att dhe af flere beboes kunna, som och icke af fyra åboer gärna för oförmögenhet stå att lösa och bruka, synes att i sådana fall slickt efter tingzrättens öfwerwägande lämpas må, lijka som äfwen om skattehemmans fördelande, för parternes laga wadh och säkerheet, tryggast, att häradshöfdingen jemte cronofogden och nembden det öfwerseer och afhielper.

Ad cap. 6.

§ 10. Detta capitel och särdeles denna paragraph synes hafwa mycket eftertänkiande med sigh, i det att hwar tillåtes stegra och sällia sin bördejord, som han högst kan och gitter, men som så medellst mången ifrån börden kunde stängd blifwa, och äfwen skattemanna arfwingar af kittzligheet, när många det börda willia, hwar andra komma att ruinera, och den förmögneste dhe mehra trängde uthesluta, så tyckes wähl i slike fall mätismanna ordom bäst wara att sådant underkasta, som och att laga melioration expresse blifwer undantagen, ifrån den, som mehra tager, änn han utgifwit för kiöpet.

§ 13. Creditorer kallas här gälldenärer, der doch uppå desse orter gemenligen efter evangelistens ordh (Luc. 16) debitorer för gälldenärer räknas, och äfwen infra cap. 8 § 5 ähr att see, alltså tyckes, att derwidh någon åtskillnadh i namnet, af gäldägare eller slikt creditoren gifwas kunde.

Ad cap. 8.

I slutet af § 1 är creditoren först lembnat, att intet till pantens afstående utan reda penningar efter egit behag emottaga, men som i dessa orter gemenheten mera sine hemman emot waror än kontant pantsätter, efter ondt om penningar är, och waran öfwer allt gångbar finnes, så skulle mången komma sin pantejord att mista, som den dock för goda wahror wähl mechtar återlösa, och widh warans afförande och föryttrande till och å annor ort kort tijdh derefter förmåtte infrija, hwarföre bäst synes, att goda waror hafwa lijka krafft med penningar, till pantens lösn efter mätismannaordom.

Ad cap. 12.

§ 6. I slutet står, att dehlas skall efter öre och örtug, pund och tunneränta; i dessa orter finnes 1. på månge, särdeles skattehemman i Wärens härader, ingen punderänta. 2. Öre och örtug brukas här eij. 3. Tunneränta står eij heller synnerligen införd uti ordinarie jordeboksräntan, utan 4. merendells penningeränta. 5. Är denn så olijka, att ett hemman, som minste pund- och penningeräntan i byen äger, största åker och äng ofta innehafwer, men den åter, som slijk dubbell ordinarie ränta graveras medh, mindre tillägor, fördenskull alltidh warit stort betänkande, huruledes ägarne hemmanen emellan dhelas skulle, och har man intet bättre expedient kunnat utsee, änn slå hela räntan (som nu allt ständig är) uti en massa, och der efter sedan ägorne gårdarne emellan, oacktadt förmedling, partera och deela, hwaröfwer fördenskull synes oförgrijpeligen ett wist äfwen i lagen, effterkommandenom till efterrättelse, utsättias böhra, och skulle ordinarie räntan allenast till fundament tagas, så kommo många, särdeles skattehemman, som den ringaste innehafwa, mer än mycket att lijda.

Ad § 7. 1 slutet tillägnas alla omkring siöen boende allmenningzfiske uthi diupaste wattnet, men som man dherest och offta finner dhe bästa fiskielekar i små siöarne, dy synes afgiärda hemman, som omkring siöen boo, härifrån böre uteslutas, dem der icke större rätt tillägnas kan, än lagen dicterar.

Cap. 14.

Ad § 5. Såsom man sällan hörer, att någon mäcktat eller kunnat hålla riddaresyyn, nu och jembwähl, emädan ägotwisterne gemenligen på landchartor aftagas, deraf, samt hålldne härads- och lagmanssyner rågångarne nogsamt sees kunna, alltså tyckes for dhe oförmögnas lijsa samt rättwijsans bättre framgång oförgrijpeligen lindrigt, om ifrån lagmanssyyn lijka som lagmansting under Kongl. Håffrätternes afdömmande, utan widare synande, tillåtes i dylika måhl att wädia och skiähl sine frambringa.

Ad § 8. In fine förmäles, att 2:ne lagmän med 2:ne nembder om skillnad lagmansdömmen emellan dela skola, men om dhe bägge i domben blifwa osams, så synes intet slut kunna blifwa, mindre en utom lähns lagman, med en nämbd allena, slikt kommo att afgiöra.

Ad cap. 18.

§ 8. Derest står: rätta fardagen å landet bör wara torsdagen for midfastosöndag, men som besagde söndag flytter sig, och stundom mycket tijdeligen kommer, så synes wårfrudagen wara lägeligast öfwerallt dertill att utsee.

Ad cap. 19.

Widh rubriquen af detta capitel synes, att uti titulen om misswäxt och fynd införas böhr, emädan capitlets 8 och 9 parag. slikt inbegripa, som ifrån det förrige i berörde capitel något afskillt ähr.

§ 4. Är stadgat, att den, som rättan afradsdag eij skatten betalar, skall den med siette penningen nästa ting efter Iuul förnöija; nu låter mången längre räntan innestå, och sedan ifrån det tinget intresse på heela summan söker, dy synes nyttigt att stadgas, det ingen mehr änn siette penningen fordra må, ehuru länge han sedan skatten okrafd lembnar.

Ad. § 6. Här medellst synes cronobonden böra afraden längre föra änn Kongl. Maij:ttz reglemente beordrar.

Wexiö dhen 3 Septemb. 1695.

J. Tungel.	Paul Rudebeck.	G. Berghman.
Jonas Nyman.		P. Bruzell.

10. Utlåtande från Linköpings län.

Till underdånigst föllie af Hans Kongl. Maij:tts den 10 nästledne Aprilis till Herr landshöfdingen afgångne och oss sedermehra communicerade allernådigste breff och befalning, att justitiæ betienterne skola widh första dheras lägenhet sammanträda, och effter noga öffwerläggiande nödwendige påminnelser författa öffwer dhen af Kongl. Maij:tt till lagens reviderande förordnade commission förfärdigade Jordebalck, haffwa undertecknade på Linköpings slått sammankommit, och hwad oss således i nådher warit anbefalt, underdånigst fullgiort, som fölger.

1. Uthi dhet 1 cap. § 2 förmäles, att besittningzrättz, såsom stadge- stedie- sämie- stubbe- och hwarjehanda annor rättz hemman, skola som lössöron ärfwas och skiptas syskon och slecht emellan. Nu gifwer wehl lagen klarligen wijd handen, hwad åthskilnadt ähr emellan lööss och fast egendom, och huru man kan arff fallne lösöron sällia till hwem man will: men som sådan jord å landet kommer nu i arff att considereras som lössöron, och man haffwer icke något wist determinat, huru dermed skall procederas, nembligen på hwad sätt, och effter hwad wärde sådant arfskiffte kan, eller bör arffwingarne emellan jämbkas, hwilket oförgrijpeligen synes nödigt att bliffwa så domarne som andre wederbörande till effterrättelse exprimerat, hwarigenom många disputer i slijka måhl kunna bliffwa affbögde och förekombne.

2. Emädan sielffägande jord å landet exprimeras wara cronefrellse- och skatte, som per expressum om jord wijd staden intet uthnembnes, och således torde förorsaka något twiffwelsmåhl om slijk jord ther och vore; alt fördy synes oförgrijpeligen klarare, att desse trenne slags jord, som iemwel wijd staden finnas, uthtryckeligen nembnas och införas.

3. Uthi det 2 cap. § 1 ähr wähl infördt om skattejord, som ähr under rusthåld och till rustningsstamb, huruwijda dhen kan försällias, förpantas och arffwingarne emellan deelas, gifwandes och så Kongl. Maij:tts nådigste till dombstolarne affgångne breff wijd handen, huru medh chrono- så wehl som med skatterusthåld skall wijd rusthållarens dödelige frånfälle förhållas. Men såsom härwijd icke ähr något förmählt, huruwijda chronorusthåld, som en eller annan med mycken bekostnad tillkommit, och sedermehra kunde föranlåtas att abalienera, måge till någon annan transporteras, altså wore önskeliget, att och iemwähl om chronorusthålls transporterande i gemeen något Wist bleffwe determinerat, hwilket dher dhet skiedde på samma sätt som med skatte, oförgrijpeligen synes lända till Kongl. Maij:ttz så mycket större säkerheet om rusthållens bestånd i lengden.

4. Såsom offta händer, at åthskillige pehrsoner bliffwa arftagande uthi ett huuss i staden, och sombliga låta sig fuller uthlösa, men somblige, ehuru ringa deehl dhe äga, hwarken willia taga lössn, eij heller sin deehl emoth hyra uplåta till den mästägande, uthan fast häller giöra honom intrång med inrymmande aff någon annan, till rätta byrdemans förfång; fördenskull i anledning af dhet 2 cap. § 3, hwarest förmäles, att dhen, som största deehlen tilförende äger, haffwer wåld att åtherlösa dhet, som ifrån ett skattehemman försåldt ähr, giörs härmed dhen underdånige påminnelse, om icke äffwen dhetsamma kan för ett huuss i staden bliffwa infördt, att dhen, som större deehlen i ett huus äger, må dhen mindre ägande, som icke fullsutten ähr, uthlösa effter mätismannaordom.

5. Wijd jämförande: aff wår ennu brukeliga lag 3 capit.. Jordebalken L. L. och dhet 6 cap. § 1 i denne communicerade jordebalck, kan man icke förbijgå i underdånighet att påminna om åthskilnadt, som giörs i jordekiöp för närmaste byrdaman, antingen att lösa effter mätismannaordom, eller effter dhen mästbiudande, finnandes man af dhet 11 cap. § 1 jordebalk Uplandzlagen, att till bijbehållande aff byrdemans rätt, och förekommande aff dhen mästbiudande, byrdabudh warit ändrat wijd jordz lössn till ett wist, nembligen ena marck skiärt silffwer för hwarie örtug, hwilket för hwart hemmans olijka jordmons bördighet och andra lägenheter, ähr i dhen senare lagen afskaffat, och mätismannaordom underkastadt, till den enda, att werdet må swara emoth jordens godhet och nyttigheeter; nu kan åffta hända, att den, som ähr ägare aff arff-fallen och byrdkiöpt jord, försällger antingen för sin nödwendigheet och fördehl, eller aff missundsamheet och afwund från rätta byrdeman sin jord uthom byrd, högre än dhen kan effter mätismannaordom wara wärd, och rätta byrdeman skulle kunna den inbyrda före, hwari genom arff-fallen jord kan lätteligen komma uthur byrd, och mången, som icke hafwer så stora medell, måste gå denna sin förmon af bördzrätt qwitt; fördenskull synes efftertenkeligit, om byrdemän skola angående sin byrdzrätt utheslutas ifrån mätismannaordom, som lag och Kongel. förordningar både wijdh arffwejordz kiöpande, såsom och wijd uthmäthningar och werderingar här till enteligen fordrat och påbudit, och förbindas att gifwa så mycket som en annor uthom byrd wehlat biuda och giffwa. Och emädan sådane casus kunna wijdh rätterne förekomma, att kiöpare och byrdzmän blifwa sins emellan twistige, om dhet försålde godzet, som aff sätherij och strögodz bestå kunde, må till någon deehl inbördas, eller och bördzmannen wara förplichtat alt hwad tillsammans såldt ähr, att inbörda, altså påminnes i underdånighet, att herom något wist kunde stadgat bliffwa.

6. Dhet förefaller icke sällan, att ett ifrån byrdemans hemwist aflägit jordegodz kan uthan hembiudande gå till sahlu åth någon uthom byrd, och enteligen lagfaras, innan rätta byrdeman får om slijkt någon kundskap, hwarigenom han måste lembna sin byrdzrätt i oskyldas händer, uthan wijdare påtahlan; hwarföre till att stämma och förekomma sådant, som närmaste byrdemän komma att lijda igenom, synes oförgrijpeligen nödigt, att hembiudande må så wehl skee å landet som i staden, hwarest sälliaren ähr effter dhet 6 cap. § 2 plichtig hembiuda sin jord till nästa frender och naboor, och bör, som i den 16 § förmäles, eij heller fastebreff i staden uthgifwas, förän hembudzmän hafwa sin förrättning munt- eller skriffteligen inför rätten tillstådt och betygat; hwilket så mycket nödwändigare synes böra skee å landet, att innan fastebreff medhdelas, sälliaren må för rätten framthee bewijs, att han sin arffwejord till nästa byrdeman hembiudit; som tompt i staden icke synes wijd arfftagande göra tillfyllest och wara så fast som jordegodz å landet, eij heller länder den jord, som i staden sällies, familjen till så stort förfång, som dhen uthom byrd å landet sälges, hälst emedan termin ähr nu så mycket kortare satt, att fastebreff kan wijd uthgåandet aff natt och åhr effter första opbudet medhdelas, dher laga stånd ähr härtills räcknadt natt och åhr effter dhet tredie eller sidsta opbudet.

7. Dhet gifwer fuller dhet 9 cap. § 1 wijd handen, att tree å hwarthera wägnar föruthan häradzhöfdingen å landet skola wijd mäthning och uthsökn werdera, och i staden werdering skee aff borgmästare och rådh, hwarmed, om enthera parten icke nöjes, må annan och tredie werdering sökias; men hwem, som den andra och tredie werderingen öffwerwara skall, sedan dombhaffwanderne hwar i sin jurisdiction giordt wijd den första werderingen sin förrättning, bliffwer icke förmählt. Fördenskull oförgrijpeligen wehl wore dher något i lagen infördt bleffwe, huru med dhen andra och tredie werderingen procederas skall.

8. Om den i forna tijder wijd kiöp brukelige plägesed medh handsträckning kunde i acht tagas, som dhet 10 cap. § 1 förmähler, att dhen inför rätten till affhandlingens desto större säkerhet skee kunde, synes fuller wehl wara; men såsom åffta hender, att kiöp, bythe och gåffwor skee aff högförnähme och aff fierran dherifrån tingsstellet wistande persohner, eller ock aff andra, som till handsträckiande inför rätten icke kunna, nähr påfordras, sig infinna; altså föranlåtes man dhen underdånige påminnelse härwijd giöra, om icke wijdh sådan händelse kan wara nog, att afhandlingen bliffwer i trowärdige witnens närwaru med sälliarens nampn och signete bekräftat. Så synes och någon underrettelse nödig wara, ifall slijk handstreckning bliffwer faststält, huru förhållas skall, dher någon som effter lag och kongl. förordningar bliffwer pålagt att taga lösn, icke wille dertill samtyckia, fastän betalningen wore honom tillstält, om fastebreffwetz uthgifwande kan derigenom då förhindras?

9. Till dhet 12 cap. § 5 hafwer man om jordfaste och orörlige stenar i underdånighet att påminna, dhet dhee icke måge för laglige rååmerken skattas, medh mindre att dhee ähre nampnkunnige.

Desse ähre dhee fåå underdånige påminnelser, som wij till denne så wehl och grundelige författade jordebalk haffwa eense blifwit att uppsättia, och härmed skyldigast insinuera, medh dhen ödmiuke till försicht, att dhen Kongl. Laghcommissionen dhem med nådgunstigt behag förmerkiandes, och med wanlig ynnest uptagandes warder. Linköping den 31 Julij 1695.

Sven Ribbing Thuresson.	Mauritz Hold.	Germ. Cederhielm.
Johan Adlerclo.	S. Gyllenadler.	Erich Tiellman.
Joh. Nordman.		Måns Enerooth.

II. Utlåtande från Viborgs län.

Såsom till underdånigste föllje af Hans Kongl. Maij:tts alldranådigste ordres samt uppå baron och landshöfdingens högwelborne herr Anders Lindhielms antydande, undertechnade tillsamman trädt uthöfwer projectet till den nya Jordebalken och den nu mehra igenomlupit; altså ehrkänna och wij med underdånigste wyrdnad den nåd oss jemwehl der uthinnan är skedd, att wij med wåra underdånige påminnelser derwijd måge in komma, kunnandes icke annat än som högeligast betyga, samma balk wara så högst berömmeliga utharbetat och författat, att det för ett öfwerflödh billigt kunde ansees, något der af taga eller tilläggia. Lijkwehl uppå det allernådigste oss förundte tillståndet hafwe wij med fölljande korta påminnelser oförgrijpeligast skolat inkomma; nembl.

Ad cap. 2 § 5.

Emedan huus eller tompter icke må så fördhelas, att stadzens regularitet och tomptedehlning derigenom kommer att rubbas, eij heller i mindre dehlar än att huusholdh kan wara fullsuttit uppå, ty skulle man till alla scruplers afrödjande så wehl för dommaren som dhe twistande parter gerna önska, att lagen sielf sig explicera wille, af hwad storleek eller beskaffenheet den tompt eller huus bör wara, som kan såleds ansees, att ett huushold kan wara derpå fullsuttit, emedan huushålden sig offta förändra, så att det, som een tijdh kan wara af egne barn och anhörige stort, effter någon tijdh torde bli skingradt eller mindre och twertom; eller och om huusholdet så ansees och considereras bör, som det då wijdh dehlningztiden finnes, warandes och städernes lägenheet och landzortens beskaffenheet åthskilligh, så att uthi den eena staden mindre, och den andra flere serdeles uthhuus oundwikeligen betarfwas.

Ad cap. 6.

Att naboo än ytterligare må niuta des forna rätt och förmohn, synes sig sielfft billigt; men i fall huus eller tompt wore försåld uthom byrd och eij heller af byrdemän lagligen klandrades och löstes, så att nabon då wore nermaste, men dess uthan med ett sådant huus eller tompt tillförende försedd, som ett huushold kunde wara fullsuttit uppå, som cap. 2 § 5 förmäler; hade och dess uthan ingen sådan lägenheet eller servitut som § 9 h. cap. oppreepar; hemställes då, om icke borgmestare och råd äfwensom uthi § 5 h. cap. må skåda, hwem som mest omtränger, emedan een naboo elljest igenom naborättens förmohn skulle kunna draga till sig store dehlar af städerne, och deremoth så uthstängia de unge och nyss ankommande, att de motte gåå huusville, seerdehles på de orter, som intet stå med beqwämligheet att uthwidga.

§ 10. Det händer icke sällan, att sälljaren och kiöparen så sins emellan öfwerens komma och aftahla, att uthi sielfwa kiöpebrefwet een widt större summa eller kiöpeskilling införes än elliest betingat och aflagd är, blott af uppsåth att antingen der igenom heelt och hållit afskreckia eller platt uthestängia byrdemannen ifrån inbyrdandet eller åthminstone giöra honom det fast swårt och odrägeligit, hwarmed der kiöparen beslåås, är fuller för honom straffet determinerat, så wijda han öfwertygas mehra hafwa opburit än han sielf uthgaf; men om sälljarens poena påminnes äfwen wähl, om icke hans brott lijka straff meriterat, som § 12 h. cap. indigiterar, effter som brottet synes wara merendehls lijka, och intentionen uthi begge måhlen eenahanda, nembl. börden der med att undwijka.

§ 14. Den 2:ne een jord sälljer, böter för ohemult hwar 6:te penning af kiöpesumman; verba antecedentia synes willja förstå detta straffet allena för den: som först sälljer jord till någon uthom börd, och sedan till någon innom börd eller någån annan rättz och förmohns ägande; och föreslås dy under correction, att allenast det kunde tilläggias, att den 2:ne eena jord sälljer, antingen de då äga lijka rätt och förmohn eller och i anseende till byrd, naboe, tijdh eller annat, böthe såsom den der 2:ne ett såldt.

Ad cap. 10 § 2.

Hwem som friskilling skall gifwa, kiöparen eller sälljaren torde wara nödigt att blifwa exprimerat; men om frijskillingz qvanto understår man sig eij att påminna, effter det torde bli wijd Rättegångsbalken genom een allmen taxa utöfwer dommars, resolutioners och flera documenters uthsökiande infört och uthnembdt.

Ad cap. 17 § 2.

Wijdh det att uthi denne § ingen ifrån prestetijondens ehrläggiande eximeras uthan att alla som swedje och åker bruuka, egen eller emoth lott eller lego; synes att lega sampt uthlega skog och mark till swedje- eller tiährubrennande wara indulgerat. Men som een sådan oinskrenkt frijheet oförgrijpeligen mehr synes skada än gagna publico, emedan 1 :o tiährans öfwerflödiga tillwerkande uthöder skogarna, och 2:o myckenheeten af den wahran förorsaakar wahnprijs hoos uthlenningarna, bringandes och 3:o een sådan lega de swagare hemman uthi ett oundwikeligit samt longligit ödesmåhl, ty när een fattig bonde och rötare utlegt till den rijkare och manstarkare sin skog och derföre ett ringa nuthit, mehr till sin föda och uppehelle än Kongl. Maij:ttz rettigheetz uthgiörande, och skogen sampt dess nytta och underhåldh derigenom tryter och afftager, öfwerger han hemmanet och landet sampt och offta rijket alldeles rymmer; då sedan ett sådant till skog och mark förderfwat hemman icke uthi longliga tijder igen optages, effter som och eij heller skogen uthi monga åhr, ja somblige stedz icke uthi mannaminne kan tillwexa; så att och 4:o fölljer, att så lenge bonden såledz får lega skog af den fattige emoth ett mycket ringa, förliter han sig mest på swedien och tiährubrennande och efftersetter alt sitt åkerbruuk och ängzrödjande, sampt sig platt intet winlägger om boskapzskötzlen, der han dock elljest och i mangel af den lindriga skogzleegan booskapzskötzlen sig mehra antaga skulle, med sin större förmohn; och då äfwen beflijta sig om engerödiande, oumgängeligen, samt sin åkers uthwidgande. Heemstellandes man dy underdånigst, om icke de mångfalldiga emoth skogzlegan uthgångne placater kunde ytterligare handhafwas, och skogzlega, ware sig emoth lott eller lega, wara alldeles förhuden, effter Hans Kongl. Maij:tts nådigste resolutioner så i gemen som serskildt för någre herader i denna orthen; doch så att Hans Kongl. Maij:ttz betiänte och flere uthom bondeståndet icke der under begrijpas motte; uthan deras uppsåth fast mehra ansees, som sine hemman med dijkande, rödjande, och flere bekostnader sökia att excolera, och till åker, engh eller muhlebetz ränsande och förbettrande förorsakas att i mangel af tiänstefolk betiäna sig af andra, och dy dem med een sådan recompence af lott bemötha, som de med dem kunna öfwerens komma.

Warandes såledz detta, som man i anledningh af denna orthens beskaffenheet understådt sig oförgrijpeligast att påminna, som doch alt med underdånigste devotion Hans Kongl. Maij:ts nådigste behagh och den högloflige Kongl. Commissionens högmogna omdömme medh skyldigste wyrdnat submitteras. Wijborgh den 31 Aug. A:o 1695.

Arfwedh Stierncrantz.	Jac. P. Tawaststierna.
P. Fremling.	P. Theslef.

12. Utlåtande från Västerbotten.

Anno 1695 den 19 Augusti woro effter Hans Kongl. Maij:tz wår allernådigste konungz befallningh till högwällborne herr grefwen och landshöfdingen, herr Gustaf Douglas till oss ankombne skrifwelser, uthi Pitheå nya stadh wij undertecknade sammankombne, att öfwersee den hijtskickade nya Jordabalken, och befunno oförgrijpeligen härwedh fölliande påminnelser upsättia, nembl.

2 Cap.

3 §. Emädan uthi denna 3 § förmähles, att skattskylldigh jordh må eij styckietahls ifrån bohlbyn försällias eller förpantas; dy förfrågas, om een skattebonde, som mehra ägor possiderar, än han kan eller hinner bärga och skiötha, i åker och engh etc., icke må hafwa macht deraf sällia till sin granne, som mindre ägor hafwer, än 1/4 mantahl, och dhet behålla oqwaldt för jordeplacatet, enähr han på sigh tager een proportional skatt deraf, på dhet bägge hemmanen kunna således blifwa desto bättre conserverade, emädan här i Wästerbottn ähre månge hemman för een särdeles röök, och bestå al ringa ägor, hwar igenom dee lätteligen kunna råka i ödesmåhl, och många igen, som mehra ägor ägha, än de förmå bruka och uthlagor före præstera, torde deslijkes falla i ödesmåhl.

3 Cap.

1 §. Förmähler, att mäth eller uthsökningh skall och wara dhet siette laga fångh, hwilket hafwer sin grundh uthi det 7 cap. uthi gamble lagen Jordabalken; nu förfrågas, huru wijda sådant kan practiceras emoth Kongl. Maij:ttz Iordeplacat, som uphäfwer all pantt, som wijdare förmähles uthi deth 8 cap. § 1 sampt i det 10 cap. § 1 om fastebreef på bythen, och annan laga fång, undantagandes uhrminnes häfdh.

4 Cap.

§ 5. Förmähler, att om den jordh, som fader eller moder ärfwer effter sina barn, försällies till någon annan, tå skall bördemannen hafwa macht jorden att åtherlösa, uthi hwilkens bördh och ätt hon kommen ähr. Der nu samma jordh wore af skylldh eller oskylldh kiöpter, och han i medlertidh låtitt den lageligen upbiudas sampt fastebreef derå ehrhållit; nu frågas, huruwijda sälliarens erfwingar, hwilkas bördh det tillförne warit, må hafwa macht sådan jordh klandra och igenlösa, uthan synes fast mehra skiäligt, att kiöparen, som dermedh lageligen procederat, bör den behålla, och tå blifwa hans bördh, och successive des erfwingars.

5 Cap

§ 1. Här wedh synes fordras denna påminnelsen, om twänne grannar giöra jordebythe sin emellan för begges commoditet skull, warandes dermedh benögde och sökia laga fasta derå; om sådant icke bör confirmeras, eller i förmågo af jordeplacatet förwägras, i fall någon af deras erfwingar skulle derpå giöra klander, hällst emedan deth och så ähr ett af dee sex laga fångh, och den bytte jorden ickie blifwer undan bohlstaden alldehles abalienerad, uthan jämbngodh jordh i stället gifwen

6 Cap.

4 §. Förmähler, att aflinge jordh uthom börd å landett och frij tompt i staden äger bördemannen och naboe ingen uthi; här wedh påminnes, om ickie åthminstone dens egne barn, som een sådan sin aflinge jordh eller tompt i staden till någon oskylld i trångmåhl eller för andra orsaker skull försällia, ickie måge wara befogade här uthinnan giöra inspråk och den att återlösa, nähr derom innom laga tijdh klander giöres.

8 §. Förmähler, att ingen må stadga någott kiöp medh jungfru, förr än hon gifft blifwer, der dock Kongl. Maij:tz Testamentzordningh af A:o 1686 förmähler, att jungfru, som till sina mogne åhr kommen ähr, hafwer macht giöra testamente effter lagh; nu frågas, om ickie hon kan hafwa samma myndigheet uthi godz försälliande, och om här wedh någon wiss ållder bör observeras.

8 Cap.

I anledningh uthaf detta cap. giöres påminnelse, 1:o om någon pandtsätter gull, silfwer, juweler, eller andra löösöron, och den, som låhnar penningar derpå, antingen försummar den låtha inteckna och upbiuda, eller för debitorens honneur skull af höfligheet till att ickie afskära des credit dermedh stilla tijger, men debitoren imedlertijdh blifwer androm skylldigh, och kommer så af sigh, att hans ägendomb till alla creditorernes afbetahlningh eij åträcker, om ickie han, som pandten i handen hafwer, bör niutha præferencen deraff till sin fulla betahlning, och dee andre creditorerne ickie medh honom giöres lijka dehlachtige; 2:o om ickie doomhafwande å landet måge hafwa macht, uthan något tilltahl och inspråk af executorerne, giöra förbodh, inhibition och qwarstadh uthi eens lööse och faste ägendomb på klagandes skiählige begäran wedh tingzrätten eller elliest, när så behöfwes, emädan tillförne häruthinnan af somblige executorer ähr wordet giordt inkast.

15 Cap.

2 §. Synes någott swårdt, att den, som sitter i possession, skahl bewijsa sin häfdh, hwilket lijkare, efter förre praxin, synes

wara, att den, som giör åtahl på eens annars ägendom, måtte bewijsa, medh hwadh skiähl han possessoren der uthur will drifwa. Desse ähre således kortteligen dee underdånige, oförgrijpelige påminnelser, som wij wedh ofwanbemälde Jordebalkz genomläsande hafwa i eenfalldigheet funnitt att upsättia, till den Kongl. Commissionens öfwer den nya lagen wijdare godtfinnande. Till wisso, under egne händer, actum Pitheå nye stadh, ut supra.

Wilhelm Clerk Häradshöfding uthi det södra fögderiet.	Henrich von Waltter Häradshöfding uthi dett norra fögderijet.
Joh. S. Kohre Borgmästare i Torneo	Erich Månsson Cons. civit. Pit.
Johan Christerson i borgmästarens ställe ifrån Lulleå.

13. Utlåtande från Skaraborgs län.

Anno 1695 den 13 Augusti uthi Skiärff och Walla häradh sammanträdde undertecknade, till föllje af Hans Kl. Maij:tz allernådigste befallningh, att öfwersee dhen projecterade Jordaballck, och sedan medh oförgripelige påminnellser underdånigst inkomma, som synes wara här widh att göra.

Hwad som mentioneras uthi 1 cap. § 3 om siällfägande, frij, ägen och stadzens jordh, dhet synes som af nöden wara tydeligare deduceras och nämbnas, hwadh siällfägande jordh ähr, hwadh frij, hwadh egen, och stadzens jordh wara månde, ty elliest hafwa desse termini icke dhen klaarheet, att dhe kunna af hwar och een som wederbör förstås: woro och elliest detta till dhen ändan nyttigt, att mann i framtijden öfwer all dhen fasta egendomb, som under stadzens jurisdiction belägen ähr, een jordebook upprätta kunde, att icke någon måtte kunna sigh undandraga dhen skylldigheet, som till cronan och staden hwar och een för stadzens jordh plichtigh ähr att aflägga, eij heller desse distincte slagz jorders titul confundera och sammanblanda.

2 Cap.

Dhet synes tryckia dhe yngre af familien, om dhe älldste skola tillåtas lössa dhe andra uth, emedan dhen yngre sonen eller dotteren billigt kan säijas hafwa så godh rätt i sine förälldrars boo, som dhen älldre, hwilka dhesuthan kunna af förälldrarna niuta mehra godt, ähn dhe yngre. I lijka måtto synes och dhet trycka dhen fattige, om dhen rijke skulle tillstädjas alltijdh lössa dhen fattige uth; derföre tyckes wara bäst, att effter Kongl. Maij:ttz placat de anno 1684 göres een wiss förordningh, huru många skola på hwartt skattehemman boo, nembligen fyra, öfwer hwilket tahl ingen sigh dher nedsättia må, uthan görligen kann effter häradzhöfdingens och nämbdens sampt landemätarens bepröfwande och afmätande finnas, att flere på bemälte skattehemman sigh benå kunna och föda, och dhet allt i anledningh af effterfölljande skiähl: Hans Kongl. Maij:tt uthi ett breff till herr landshöfdingen Gyllenhåff de dato den 2 December 1684, som tillåter uthi bergslagen öfwer 4 åboer på hwartt hemman; hafwer och Hans Kongl. Maij:tt låtit uthi dhenna materien till herr landshöfdingen von Vicken, afgå dhes nådiga rescript, dateradt den 4. Augusti 1688, sampt den 6 Maij 1687, att flera åboer för hemmanens stoorleek och särskillt bruuk kunna tillåtas. I lijka måtto Kongl. Maij:tts allernådigste resolution af åhr 1689 den 27 Martij för Ahle häradh i Ellfsborgz lähn, af samma innehålldh. Förmåhr och Kongl. Maij:ttz resolution af den 28 Maij 1688 för Wermelandh, att Kongl. Maij:tt tillåter så många boo på ett hemman, som sigh ther berymma, och af forent och gammallt warit hafwer, dock att hwar och een gårdz godheet noga i consideration tages, och skiärskådas, huru många åboer dherpå kan beståå. Widh dhet uthi 3 §, synes detta wara till ehrhindra, att dhe 1/ 16 afgiärdzhemman, som redan uthi cronones jordbook befinnes skattlagde, icke böra i anledningh af dhenna paragrapho till cronones reveneurs förminskande uthslutas, uthan blifwa framgeent stående, så wäll som 1/8 hemman.

Till ordet fullsutten synes böra läggas thet ordet högst 4, effter Kongl. Maij:ttz placat, och hwadh föreskrefne breff gifwer anledningh till.

Ordet tillförende äger; dherwidh woro nödigt, att tydeligare nämbnas, om 1, 2 eller 3 fåå lössa dhen 4, om icke och här skall nämpnas högst 4 effter ofwantallde placat och breff.

Till desse orden: Äga twenne härdar i een smidia etc. Detta tyckes wara att dher till lägga: wari the närmast hwar annan till uthlösa, när dhen till salu går, så frampt bördemannen dhen icke lösser; ty detta är uthi gambla lagen såssom fast jordagodz och odellwattnwerk oförgripeligst considererat.

3 Cap.

Om laga fångh, synes oförgripeligen, att dhet 6 kunde uthslutas, emedan dhet resulterar af dhet föregående, som ähr wädsättningh, förty dhet, som uthtages och uthmätes af debitoren, ähr icke annat ähn ett pignus publicum sive prætorium, för hwilken orsaak skull dhet och 3:ne gånger effter lagh plågar uppbiudas.

4 Cap.

4 §. Dhe orden dhes arfwingar uthlösa synes tydeligare blifwa, när som tilläggas: sina barns twå dehlar, arg. 29 cap. jordb.

5 Cap. § 3.

Dhe casus, som 19 cap. Gifftmb. förmäler om, när mannen må sin hustrus fasta egendomb försällja, tyckes böra verbotim här införas till dhe orden: och hafwe dhen wålldh slijk jordh till hemmanet åtherlösa, som större dehlen tillförende äger; effter detta talar om een distinct casu, nembligen dhet, som eemoot 1677 åhrs placat kan ifrån hemmanen sållt, panttsatt eller gifwet wara, så kan man eij annat see, ähn och dhet uthi een särskillt mening bör sättias, så att dhet icke confunderas medh dhen casu, som uthi samma meningh uthi begynnelssen finnes, som ähr, att emoot 1684 åhrs placat ett skattehemman eij må uthi allt for små stycken dehlas, kunnandes eij heller dhen, som största dehlen hafwer i byen, lössa allt dhet till sigh, som från hemmanen kan sålt wara, uthan för alle dhe proportionaliter lössa, som interresserade ähro i hemmanet.

5 §. Angående häfdebyte, i anseende till Kongl. Maij:ttz allernådigste placat den 21 Junij 1677 om skattskylldigh jordz dehlningh och förminskande, item Husesynsordningen, tyckes häfdebyte ingalunda böra hwarken skatte- eller cronebönder tillåtas, stycketalls, såssom ängh emoot ängh, eller åker emoot åker, men om een skattebonde äger ett hehlt, halfft eller 1/4 hemman och will dhet in totum och på wiss tijdh upplåta een annan till häfdande emoot ett annat, dhet synes eij kunna gifwa anledningh till underslef emoot Kl. Maij:ttz placat de anno 1687.

6 Cap. § 1.

Kiöper man annars jordh, dhen bör af sälljaren uppbiudas lagligen 3 gånger, och stånde effter sidsta uppbudh natt och åhr, bördomänn effter mätismanna ordom till lössn, lijkmätigt lagen och Kongl Maij:tts placat den 10 julij 1684, hwarifrån man icke synes skiähligen kunna skrijda, effter som detta haar ett ganska godt fundament: 1:o familiernas conservation, och 2:o betager dhen obilliga kiöparen allt tillfälle och undersleff, 3:o ähr een lagh, som uthi många tijders praxi warit approberat, 4:o af wår allernådigste konungh; blifwandes 5:o icke prætia rerum minuerade af dhet, att dhe faste egendommarne skiähligen werderas, uthan 6:o prætia rerum oskiähligen förhögde, när hwar och een till familiernas ruin och undergångh fåår gifwa för arfwegodz till dheras præjudice så mycket som mann will, och dherigenom emoot Gudz och werlldzligh lagh stänga dhem ifrån sina faders mann effter mann besuttne arf och egendomb.

4 §. Aflinge jordh bör jämwäll lagligen uppbiudas för richtigheet skulldh, och till dhen ändan allenast att skillja rätt arfwe- och aflingejordh ifrån hwarandra.

7 §. Circa finem synes således böra inrättas: i rättan tijdh eij hafwa lagligen klandrat.

10 §. Här till refererar man sigh nu på föregående oförgrijpelige påminnellsse, att arfwejordh böör effter mätismanna ordom kiöpas och sälljas, wahrandes eedgångh osäker, när twifwelsmåhl infaller om kiöpskillingen, besynnerligen när bördemannen will åtherbörda någon jordh, ja och ganska fahrligh att tillåta.

11 §. Dhenna 50 dahlers poena böör ståå widh orden oskyllde mannen tillhanda, så frampt legislatoris meningh i dhenna punct skall rätt förstås.

13 §. Kongl. Maij:tt hafwer af ett ganska rättwijst och christeligit nijtällskande om rättwijsan stadgat, att när arfwejordh gåår creditorerne till betahlningh, skall dhen werderas, och när bördemannen biuder effter mätismannaordom, kunna creditorerne icke skiähligen mehr begära; det andra, som ähr, att dhen skall hafwa wittzordh, som mäst biuder, gifwer samwettzlösse creditorer een upen dörr och wägh att stänga slächt och bördemänn ifrån sin bördzrätt.

7 Cap. § 6.

Stadzjordh ähr dhen oförgrijpeligh, som Sweriges konungar gifwit till städernas publique nytta; dhenne må possessorerne icke egenwilligt disponera, sällja eller borttgifwa, förmäler Kongl. Maij:tts placat de anno 1677.

8 Cap. § 1.

Pannt förmeenes oförgrijpeligen böra ståå öppen till lössn natt och åhr effter första uppbådet, jämwäll och att bördemännen, som vigilerar intra fatalia, må lössa arfwejorden effter mätismannaordom, emedan bördemannen kan så högt igenom panttsättningh som kiöp præjudiceras.

4 §. Komma begge till tingz eller rådstugu på een dagh, dhen som haar general och special pantt, då synes dhen hafwa förmånen, som älldre förskrifningh hafwer. Räcker eij åth bådom, synes dhen, som 2:ne panttsatt ett, derföre böra plichta lijka straff medh dhen, som twenne sälljer ett godz.

5 §. Circa finem ståår Rättegångz- eller Handellsbalck; förmenas, att dhet ordet Rättegångzballck ähr nogh, och dhet andra må uthslutas, såssom hwarjom och enom icke nogh kunnogt.

10 §. Circa finem dhet ordet någorlunda uthslutes, och effter Kongl. Maij:ts interesseplacat 1687 wisst interesse förskrifwes.

9 Cap.

7 §. Påminnes, att fatalia synes böra wara natt och åhr effter sidsta uppbudet.

11 Cap.

3 §. Finnes dessa ordh ähn han kiöpt hafwer; om icke dherwidh kan tillsättias: medh mindre han kan bewijsa sigh giort någon nödigh eller nyttigh melioration, emedan Kongl. Maij:tt uthi Reductionsstadgan sådan melioration privatis består.

Om så hända skulle, att häradztinget af hwarjehanda lagligt förfall dhet eena åhret blefwe längre uthsatt ähn dhet andra, och mann innan åhr och dagh effter senaste uppbudet præsenterar pänningarne, emillan tingzterminerne hoos häradzhöfdingen eller häradsdommaren, och på sådant dhes attest bekommer; frågas, om dher igenom för bördemannen bewijsas kan, att fatalierna inntet ähro försummade, man förmennar oförgrijpeligst dhertill böra bejakas, och dhet i dhenna ballck innföras.

12 Cap.

1 §. Om 5 steenarörs uthsättiande böör insättias, att kohl eller tegellsteen dherunder lägges, som gammall wahnligheet alltijdh warit hafwer.

14 Cap.

8 §. Att twenne männ skola wara medh lagmannen, frågas, om dhe icke af lagmannen skohla kallas, och om käranderne ähro eense, att dhem föruthan må lagmans synen för sigh gåå, dhet och må effterlåtas.

17 Cap.

1 §. Profftröskningh och räckning synes böra utheslutas, när genom wist contract ähr accorderat om tijonden. 3 §. Dhenna tillökningh: sampt dhe officerare och rusthållare, som niuta frijheet på sina boställen tyckes wara nödigt. 4 §. Och dehlas hallfpartten till cronan; påminnes och om dhet kunde insättas: till cronan, häradet och åkiäranden, af dhe skiähl, som gamble Sweriges lag och kongl. stadgar sigh grundar uppå.

18 Cap.

17 §. Synes härwidh observeras böra uthi detta cap., om icke rätta afsägningzdagen ifrån gårdh och bruuk skall wara torssdagen för midfasto.

19 Cap.

6 §. Synes här widh i acht tagas böra Kongl. Maij:ttz reglemente, att cronones bönder, dhe i synnerheet, som militien anslagne ähre, icke förplichtas till föra afräden eller tijonden uthom lagsagun, och i rättan tijdh, nembligen för Mattismessan, dock så att bonden eij afstänges ifrån dhen förmån, som honom tillkommer, om han will spannmåhlen lössa för pänningar effter marckgången. Ut suppra

G. Cederhielm.	Gabr. Leijonstolpe.	J. Clerk.
J. F. Anrell.		Johan Thiberg. uthi wälb. H. Häradshöfding Rydingstiernas ställe.
Johan Pedersson. Cons. Lidecoph.	Ericus Haal. Cons. Schedvien.	Johan Starckhof. Consul Mariestad.
Lars Laurentinus. Cons. Scar.		Svanthe Segerwald. Cons. Falcop.

14. Utlåtande från Elfsborgs län.

Anno 1695 den 19 September uthi Wennersborg sammanträdde undertecknade tillfölje af Hans Kongl. Maij:tts allernådigste befallningh, att öfwersee dhen projecterade Jordabalck, och sedan medh oförgrijpelige påminnelser underdånigst inkomma, som syntes wara härwid att giöra.^[4]

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

5 Cap.

3 §. De casus, som 27 cap. J. B. L.L.. förmäler om, när mannen må sin hustrus fasta egendomb försällia, tyckes bööra etc.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

12 Cap.

1 §. Om 5 stenars rörs uttsättiande, böör insättias, att kohl eller tegelsteen dher under lägges, som gammal wahnligheet altijdh warit hafwer, och att intet längre emellan dhe wijssare eller ledare, som sättias i sielfwa rågången än ett mansroop, på det man om en sådan inrättat råågång må wara säker.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Ut supra

G. Cederhielm.	D. Rosenholm. På Säfwedals härads wägnar	Andreas Hylteen. På Säfwedals härads wägnar
B. Dannerbergh.
Nils Jacobsson för Borås.		Lorentz Bööker. Secretarius Gothenburgen.
M. Printz för Wenersborgh.	E. P. S. Luthman för Bougesundh.	Mag. Eneroth Cons. Åmohl.

15. Utlåtande från Kopparbergs län.

Till underdånigste föllie af Hans Kongl. Maij:ttz nådigste willia och befallningh, som högwälborne herr baronen och landzhöfdingen herr Nils Gripenhielm oss undertecknade haar förstå låtit, att efter noga öfwerwägande wåre påminnelser författa, öfwer den af Kongl. Laghcommissionen förfärdigade och öfwersände Jordebalck, ähr detta hwadh wij, så för denna ortz beskaffenheet som andre anförde skiähl, därwijdh eij kunnat förbijgå, oförgripeligen att wid handen gifwa, nembligen:

Uthi cap. 2 § 3 finnes infördt, att skattejordh må både kiöpas och sällias halfwa och fierdedehls hemman sampt alleredan skattlagde och särskilt afråadhe ottondehls, men icke mindre, hwarwidh wij eij underlåta kunnat, att andraga, icke allenast dhet Hans Kongl. Maij:tt öfwer hehla bergzlagen här uthi Store Kopparbergz höfdingedöme här tillz i nåder tillåtit hwar och een fritt att bebo een ottondedehl af ett hemman, oachtadt den icke afråad wore, och i östre- och westre Dahlarne med Gagnäfz sochn een sextondedehl, uthan och att denna ortz beskaffenheet det samma synes änteligen willia fodra; ty uti bergzlagen till bergwärkens fortdrifwande, med arbete wid grufwor, hyttor, hambrar, men i synnerheet med förande och kiörandhe, ähr myckenheten af folck och arbetare een stoor nödwändigheet, hwilke doch någorstädes måtte sitt

hemwist hafwa; så tager och minsta dehlen det gemena folcket sitt uppehälle af dheras jordägendomb och hemman, uthan af dhet dhe sigh genom förslor och arbete wid bergwärken kunna förtiäna, warandes denna bergzlag genom den frijheet for detta förund warit, att dehla, skiffta och byta, sampt kiöpa gård efter egit behagh, till hemmanen så sönderbruten, att mångom icke till een 20:de dehl af ett helt hemman possiderar, hwilket icke annars kan än många olägenheter med sigh föra, men om hädanefter hemmanens klyfwande finge stadna wid 1/8 del och eij eller gå därunder, skulle förmodeligen så wäll ägaren wara fullsutten, som och bergzlagen hafwa nödtorftigt folck till arbetetz fortdrifwande, och for wederbörande cronobetiente ändå drägeligh möda att infordra uthlagorne. Och hwad Dahlarne isynnerheet widkommer, så ähr där och redan en så stoor myckenheet af folck, att mången huusswiller blifwa skulle, om dhe eij finge bebo och sins emellan kiöpa ringare än 1/4 del af ett helt hemman, eller som i väster Dahlarne kallas 8 öris markgiäld, och således twingas anten att beswära det öfriga landet med tiggiandhe eller till äfwentyrs fly öfwer gräntzen ått Norie eller andre orter; och tyckes oförgrijpeligen här i Dahlarne mycket snarare någon större klyfning af hemmanen kunna tillåtas än till 1/4 dehl, aldenstundh dahlefolcket minst af sitt åkerbruk och åhrswext, som här mycket ringa faller, och ofta för kölden skull intet till sin mognad kommer, sig närer, utan öfwer alt mycket af fogla- och diurskiutandhe, fiskerijer och boskap, som dhe widlyftige skogar någorlunda med lötande kunna uppehålla, men fömembligast af det dhe med dhem arbete uthe på landen kunna sigh förtiäna, warandes och en dehl sochnar i Österdahlarne, som nedan Silian äro belägne, hwilke sina uthlagor i kohl hijt till Stora Kopparbruket uthgöra, och elliest orten med nödige körtslor betiäna. I Wästerdahlarne åtter idka dhe allt iempt floterij med kubbar och wärkie för Vedecompagniet här i Falun till Stoore Kopparbergz grufwas behoff och oumgengeliga nödtorft, så at för desse orsaker skull ingen större myckenheet af folck nödwändigt syns behöfwas; men uthom bergzlagen och detta höfdingedömet lärer, som det och merendels härtils ähr wordet för gådt funnit, skattehemman eij till mindre än 1/4 dehls kunna sällias och beboos. Här iempte gifwer och nästföregående 2 § i detta cap. oss tillfälle att påminna, det för domarens så mycket säkrare efterrättelse wäll wore, om och närmare uttryckt blefwe, till huru ringe dehl ett frälsehemman klyfwas måtte.

Det innehåller och denna 3 § cap. 2 att den hafwer wåld slijk jord till hemmanet återlösa, som störste dehlen tillförende äger; hwilket i dhe andre orterne, der af hemmanen så mycket möijeligit ähr sökes att ihoopdragas, fuller tåhlas kan, men hwad bergzlagen i synnerheet anbelangar, som af öfwertalde orsak större myckenheet af folck behöfwer, skulle oförgrijpeligen tyckias dhen bättre blifwa conserverad, om den, som ringare hade än en ottendehl, doch närmast der intill, måtte få dhe minste dehlarne lösa, att han och fullsutten blefwe. Widh slutet af denna 3 § ähr förmält att där twänne äga härdar uti een smidia, skulle dhe wara närmast hwar annan att uthlösa, när härden till sahlu ginge. Nu aldenstund lijkmätigt Kongl. förordningar i dhenna bergzlagh inge smidior blifwa behåldne, uthan allenast dhe, som sigh af sin egen hemmans skogh kunna underhålla, ja, härdar och smidiedehlar, derest dhe finnas, det förnämbste appertinens ähr, som bergzmans hemman tillyda, alt derföre hålle wij oförgrijpeligen före, att som hammar- eller smidiedehlen böör föllia hemmanet och skogen, så må och bördesman, när een härd till sahlu går, äfwen wara till inlösen närmast, och skulle elliest lätteligen och efter handen skie, att simple bärgzmansståndet, som offta nödgas iembwäll den kiäraste sin egendomb uthsättia, skulle sine få hammardelar, som dhe förtijden kunna hafwa, aldeles qwitt gå, och dhe förmögnare af borgare och hammarpatroner, som en gång finge instegh i någon smidia, efter handen sig altsammans underslå, och så giöra bergzmännen till sitt brukz follk och kohlare.

Dhen 4 § af detta cap., som om stadge- och stubbehemmans åboer tahlar, tyckes med dhe orden, att stadge- och stubbe hemmans åboer och dheras arfwingar niuta besittningzrätten, så länge dhe förmå alle åhrlige uthskylder betahla, gårdarne wid macht hålla och den tienst däraf göra, som dem af rätta jordäganden pålagd warder, tillägna jordäganden een öppen frijheet med arbete, körsslor, skiutz och dagzwerken efter egit behagh åboen att betunga, därigenom åboen snart nogh skulle aldeles blifwa ruinerad, om han en obillig jordägare hadhe att göra medh. Wij hålla fördenskull i detta fall för skiäligt, att till förekommande af sådant swårt betungande, att i stället för pålagd warder kunna sättias: hwarom dhe sigh i begynnelsen förenat hadhe, så att alt sammans på dheras föregående contract och skiälige af handling sig grunda måtte.

§ 5. I detta cap. förmähles om 100 dahler silfwermynts böter på dhen, som sig förbryter, och icke fullgiör, hwad däruthinnan stadgas, dem angående, som willia sällia sin gårdh eller huus, bygde å stadzens, kyrkians och hospitalers grund; hwar wid torde wara nödigt, till förekommande af twifwelsmåhl, att närmare exprimerat blefwe, hwem samma böter tillkomma måge.

Cap. 5 § 5, som om häfdebyte grannar emellan eller andre, som sielfwe jordägande äro, handlar, förer desse orden, att sådant böör å tinget eller rådstugu lagligen kundgiöras och wid föresatte tijdh uphöra, medh mindre det antingen der ånyo förlänges eller till ewärderligt byte förändras genom eendehras lagfarande: huruledes ett häfdabyte förändras kan till ewerderligt byte genom eendehras lagfahrande, synes oss swårt att finna oss uthi; ty såssom lagfarande icke kan i detta fall bestyrkia något annat contract ähn det, som contrahenterna med frij willia ingådt, som i detta rummet ähr häfdebyte, så tyckes det och i så måtto icke kunna blifwa ett ewerderligt byte, för än contrahenterne därom blifwa öfwerens och willia låta contractet dereffter förändras, hwarmed sedan lagfahras må; warandes och icke häfdebyte i anseende till des rätta natur och egenskap något laga fång, eller hwarigenom een sig må förskaffa äganderätten genom lagfarande emot rätta ägarens willia, med hwilken en gång om häfdandet allena bona fide är handlat, uthan snarare ett af egen natur bestående contract.

Cap. 6 § 1. Ehuruwäll den 10 § af detta cap. mycket wäll och skiähligen stadgar, huru bördheman till någon försåld jordegendomb förekomma må alt förefallande sweek och bedrägerij, som emellan kiöparen och sälliaren honom till förfång kunde förelöpa, i det kiöpeskillingen under något skien kunde upföras högre än han därföre wärkeligen wore præsterad, som sielfwe 10 § det wäll och grundeligen innehåller; så hafwa doch dhe ord, som § 1 cap. 6 innehåller och förmähler om inbördande af arfwingar och bördkiöpt jord på landet sålunda: Will någon bördeman then jordh börda och derföre gifwa som annan biuder, han böör innan natt och åhr etc. eij allenast dhen härtill genom lagen förunte förmån af mätismannaordom aldeles bördemannen betagit, uthan torde i många måhl honom så i dhet fallet twinga, att han een slijck af blodet och skyldskapen till familiernes och dheras gamble godz conservation flytande rättigheet mehr till blåtta nampnet ähn sielfwe realiteten skulle gagna kunna, ty det ähr mehr af förfarenheten kunnogt, än det behöfwes widlyftigt uthföras, det mången af större förmögenheet offta för sin egen lust och fattade begiärelse till något godz icke anseer, hwad penningar han derföre uthgifwer, oachtadt det, uthom den werdering, som des otidiga och inbillade lusta att komma det under sigh derpå i dhes sinne giör, icke till helfften af redelig opartiske mätismän skattas kunde; hwaraf föllia måste, att bördesman anten till sin egen store skada äfwen så högt sigh angripa måtte eller gå godzet quitt och släppa det uhr familien; och tyckes oförgripeligen mycket billigt, att bördemannen niuter mätismannaordom i detta fallet tillgoda, fast jordäganden deremot skulle tyckia å sin sijda obilligt sigh betagas des säkerhet sin egendom efter behagh och till sin fördehl att föryttra, ty hwadh är skiäligare, ähn då waran försällies för des rätta wärde, och huru kan då sälliaren klaga, när han för sitt försålde godz åthniuter hwadh det wärdt ähr, hafwandes på annor händelse sälliaren af arfwegodz sitt afseendhe allena på winsten, men bördemannen att kunna uthan skada gagna sin bördzrätt. Så tyckes och utom detta, som härtill och altid ähr wordet hållit för skiähligt, att till dispositionen en åtskillnadt böör wara emellan arfwegodz och aflinge, såssom det senare genom möda och arbete, men det förra der uthom såssom ett lucrum tillfallit ähr, och derföre att skyldemannen intet præjudice wederfaras måtte, städze så genom lagh som kongl. resolutioner till sin frije disposition härtill inskränckt warit.

Cap. 7 § 2. Uthi denne landzort är fast mer än någon annorstädes brukeligit bland gemeent folck, att då dem anten ålder eller soth händer, dhe sigh, som här kallas, till syttningz hoos sine barn, slächt, ja stundom och främmande begifwa, men plågar altidh dhet dheras högste åstundan wara, att få på ett ställe, hoos någon af barnen, som dhe bäst kunna tryggia sigh till, förblifwa, och låta dem af egendomen niuta derföre en skiählig wedergiällning. Nu ehuruwäll barnen, såssom lijka när att ärfwa, kunde synes böra wara lijka när sig någon förmohn till föräldrarnas egendom, genom dheras födo och skiödzel, att förwärfwa, så synes doch betänckeligit föräldrarnes åstundan och willia uti detta fallet att twinga, efter som af förfarenheten nogsampt ähr bekant, med hwad åthskillnadh det ene eller andre barnet sigh emot föräldrarne plägar skicka, sampt hwad dhe för olijka upwacktning, underhåld och skiötzel hoos barnen pläga niuta, uthan hellre denna frijhet dem altid efterlåtas, hälst som otwifwelachteligen därupå föllia skulle, att icke allenast föräldrarne skulle aff barnen bättre upwachtning och skiötzel bekomma uthan och dhe barnen, som wrånge och afwige wore, derigenom obligeras att gå föräldrarne efter dheras skyldigheet tillhanda, iemwäll och barnen ändå lijka fult på det sättet komma till lijka dehl af föräldrarnes egendomb, dijt ändemåhlet aff denna punct syftar; doch där enteligen så hände, att den faste egendomen för födo skulle efter föräldrarnes behagh till een af barnen i synnerheet, eller någon främmande bort gå skulle, tyckes fuller bördzrätten af arfwe- eller bördkiöpte jorden altid proportionaliter böra barnen förbehållas, men icke dhes mindre dem här uthinnan ett fritt wahll så mycket lättare kunna tillåtas, som 3 § af detta cap. låter å andra sidan på barnens willia ankomma, om dhe förälldrarne emottaga och kåsten uppehålla willia, der doch föräldrarnes kiärlek till barnen gemenligen större pröfwas, än den hwarmedh dhe reciproce sine föräldrar tillhanda gå.

Cap. 8 §. 1. Såssom härtills mehrendels warit practicerat uti dömande, angåendhe skulders betahlning eller panters inlösen, då een wiss myntesort eller wara »varit länt, och låntagaren sig till den samma förbundet, nembligen att wid betahlningztijden anten samme myntesort och wara eller det wärde, som slijkt den tijden betahlningen falla böör kunnat förskaffas före, måste præsteras, så kunne wij eij förbijgå det samma att påminna wid dhe ordhen i förbemälte §: Och då med samme mynt, om det finnes, eller des fulla wärdhe i annat gångbart, efter som det uthlänte den tijden wärdt war, åtterlösas och betahlas, hälst som den där lähnar, och det länte i en wiss myntesort eller wara sig försäkra låter att åtterbekomma, endast där hän syftar, att hafwa samma myntesort och wahra eller hwad hon giälla kan, då lånet tilbakas går; men så seer man och af förfarenheeten, huru efter myntetz valvation, i synnerhet af riksdaler, wärdet af alle waror upstigit, att det samma wara för en rijksdahler des wärde kiöpas kunde för någon tid tillbaka, då han allenast 4 daler koppar mynt galt, nu knapt för 6 daler eller en rijksdahler nu gångbara wärde fåås kan.

Uthi denna samma 2 § ähro äfwen desse orden införde: löser eij jordäganden innom 3:die upbud för så många penningar jorden pantsatt ähr, hafwe då dess bördeman wåld jordh på landet att inlösa innan natt och åhr efter första upbudet. Denna process eller förelagde tijdh till inlösen för bördemannen, som och äfwen detsamma, om någon till kiöp gående arfwejord uti cap. 6 § 1 med sådan mehning finnes, will någon bördeman then jord börda etc. han böör innan natt och åhr ifrån första upbåd sigh uti rätten angifwa, syns hafwa sitt anseende till dhe orter, derest om åhret hålles 3:ne ordinarie häradztingh, men så kan härwid eij obemält lemnas, att uthi Öster- och Wästerdahlarna icke hålles mehr ähn ett tingh om åhret och twänne allenast i Wästerbergzlagen, hwarmedelst dhen föreskreffne tijden till inbördandet, innan natt och åhr efter första upbudet, eij blefwe på alla ortter lijka, när jordägaren lemnas tijdh sin pant lösa innan tredie upbodet, efter som på det sättet i Dahlarne till tredie åhret skulle därmedh uthgåå.

Ehuruwäll om bergzmanshemman och jordh, som af åthskilligh beskaffenheet här i Bergzlagen ähr, intet något i dhenne balck ähr infattadt, doch lijkwäl som aff dhen § 10 sidste cap. finnes wara nembdt om Bergzarticlarne och privilegierna, så lärer twifwelsuthan, hwadh bergzmans egendomb egenteligen angåår, widh samme förre privilegier och resolutioner förblifwa.

Fahlu rådhuus den 10 September 1695.

Johan Gyllenadler.	Jac. Colwin.	And. Barchius.
Nils Dufwa.		Lars Strömbergh.

16. Utlåtande från Gefleborgs län.

I aller underdånigste föllie af Hans Kongl. Maij:tz allernådigste willia och behaag, sampt Herr generalmajorens och gouverneurens högwälborne herr Carl Gustaff Frölicks order af den 29 Augusti åhr 1695 woro undertecknade sammankomne på Sundzwallz rådhuus den 8 October samma åhr att igenomläsa den nya jordabalken, och therwid wåra underdånige påminnelser att giöra som föllier.

Ad caput 1.

Uthi den 2 §, ther som tahlas om åthskillige besittningsrätter, förklaras, att the ingen jordäganderätt hafwa; synes bättre kunna uthföras med dhet ordet sielfägande rätt, nembligen att the ingen sielfägande rätt i jorden hafwa eller gifwa.

I den 3 § står, att i staden är sielfägande jord, frij och egen; hwarest i stället för frij och egen synes böra stå frij och ofrij.

Caput 2.

I den 1 § stadges, att konunger, som effterkommer, haar macht att igenlösa den jord, som förra konunge undan cronan försålt, och dhet för samma wärde hon kiöpter är; härwid kan frågas, om icke nyttige och nödige meliorationer och förbättringar böra wid sådan händelse komma i consideration. Än förordnas, att skattejord under rusthåll intet får dehlas arfwingar emellan, uthan den, som äldst är, må the andra uthlösa. Härwid kan frågas 1. när then äldste är död, om the andra, som lijka beqwäme äro, sedan kunna eller böra recknas för lijka berättigade, så att the må skillias med lotten, eller om förstfödzlorätten faller till den nästa i ålderen; 2. om föräldrars disposition och förordning genom testamente härwid intet kommer att anses.

Uthi den 3 § förmäles, att häradznembd med cronofogden skola ransaka om ett skattehemman kan tåhla flehra åboer. Här kan frågas, om häradzhöfdingen bör wara med tillstädes, när denna underskeer. Eliest synes nödigt, att uthsatt warder, hwarest pröfwande bör skee, effter ther allenast nembdes om ransakningen.

Hammarstellen, strömmar, skog och grufwedehlarwedehlar eximeras ifrån förbudet om hemmansfördehlningen styckewijs; samma frijheet och förmån synes städerne kunna niuta, så att the få behålla och besittia den sterile marck, som the af bohlbyer sig tillhandlat och med kostnadt uparbetat, effter Kongl. förordningen af åhr 1682. Grunden af the bortsålde skogar i Bergzlagen, sedan the afkåhlade äro, skola wara under sine hemman förfaldne igen. Nu frågas, att när een bergzman icke allenast kiöpt usum fructum, uthan iembwäll sielfwa grunden, om han icke må niuta samma rätt till den skog, som med tijden igen upwäxer och således alt framgeent den få behålla.

Cap. 4.

Uthi den 2 § synes nödigt, att en wiss tijd förelägges, inom hwilken denuntiation bör skee till medarfwingen, om han eliest skall wara förbunden till ersättningen, så att om then icke skeer ther inom, medarfwingen då må wara frij för alt wijdare åtahl, i fall saken förlorades.

I den 3 § sätties bördkiöpt jord under aflinge jordz titul och begrep, ther lickwäll bördkiöpt jord haar sin egen natur afskild ifrån pur aflinge, så att arfwejord, bördkiöpt jord och aflingejord böra wara särskillda, eliest måste man bruuka een owahnlig fördehlning på aflingejord, nembligen aflingejord inom börden och aflingejord uthom börden, som intet behöfwes, när den wahnlige fördehlningen bruukas.

Uthi den 4 § stadgas, att när mannen innom warande echtenskap bördar sin hustrus arfwejord, då äger hon macht wid mansens död sine arfwingar uthlösa.

Häraf gifz tillfälle att fråga 1. när the hafwa barn sin emellan och modren dör för fadren, om barnen tå får lösa sin moders börd af fadren, hälst då han trädt i annat giffte, ty sådanna casus förekomma under tijden; 2. när mannen sällier sin arffwejord och inlöser sin hustrus börd, om sådan jord emellan barnen wid arffskifften skall rechnas för fäderne eller möderne, besynnerlig när twisten yppar sig emellan sönderkulla och samkulla.

I den 5 § synes, som swågerskap skulle tillägnas större rätt och förmåhn än skyldskapen, effter modrens skyldemän framför fadrens få inbörda den jord, som fadren ärfft effter sitt barn och sällia will, ty emellan mannen och hustruns slächt är ingen skyldskap, uthan swågerskap allena. När een fader ärfwer sina barns mödernes jord, synes den reedan wara gången uthur theras börd, som å mödernet skylde äre, och således slächten på fädernes sijda böra hafwa præferencen och förmånen till inlösen, då den försällies, ty att börden föllier arfftäckten effter, så att den är rättigast att börda, som närmast är att ärfwa. Besynnerlig kommer detta i consideration, när sådana godz och jordägor, wijdare i fadrens familia gå till arffz och the sedan sällias.

I den 6 § införes decision till 3:ne casus wid försälliande af hustrojord. Den första, när man kiöper fasta ägor igen, som strax ikläder sig den andras natur; den andra, när mannen inga faste ägor sedan kiöper, att han då bör sådant fylla med den jord han före aflat; den tredie, när mannen hwarken förr äger någon aflingejord, eij heller sedan någon kiöper, att hustrojordens wärde då bör betahlas med penningar. Men detta behöfwes liussligare warda uthfört. Här blandas och så egen jord och hustrojord tillhopa, som doch äro mycket differente, besynnerlig till ärsättningen, som intet synes nödig wara, när man sin egen arfwejord försällier. Här nembnes fäderne och möderne allena lijka som arfwejord ex linea collaterali här under intet wore begrepen.

Här står i originalexemplaret, att i stället för den bortsålde arfwejorden skall så myckin aflingejord sällias, men man förmeenar att dhet bör heeta sättias i stället.

I anledning af denna 6 § synes och kunna frågas, när een man tager lösen för sin hustrojord af dess syskon, som macht hafwa henne uthlösa, om barnen effter hennes död kunna hafwa macht fordra fyllnadt för den samma jord af fadrens fasta, eller och huru sådanna penningar wid arffskifften skola considereras, antingen som andra löösöhron eller som fasta egor.

Cap. 5.

1. Här är till påminna, att tompt och gårdar i städerne giöres lijka med fasta ägor på landet, som tillförende intet warit, twiflas och, om thet kan skee effter dess natur och egenskap; 2. att jordebyte intet får klandras, när fult gifwes for fullo; men om bördemän kunna och willia gifwa jord for jord i lijka läge, synes the böra hafwa macht och tillstånd thertill framför oskylde, eliest blijr börderätten alt for myckit förringat; 3. att enom wid sådanna bythen effterlåtes taga mindre igen än han uthgifwit, synes bana wägen till allehanda undersleff att draga fasta ägor uthur familierne; 4. när alt klander wid sådanna bythen är uphäfwit, så synes opbuden eij eller wara nödige, ty upbuden skee intet for theras skuld, som bytet sin emellan uprättat, uthan for den tredies skull, som bördemän äro; 5. när dhet tahlas om kiöp och byte, hwilketthera witzord gifwas skall till fastas ärhållande, så uthföres dhet nog mörkt, och behöfwes liusligare uthsättias. Hwad genom den förbytte jordens natur, willkor och rättigheet är tillförstående, som hon behåller effter byte, är obekant, och synes bäst wara alt framgent behåller sin egenskap, så wid arffskifften, som eliest effter dess belägenheet, uthan anseende till personerne, som sin emellan byta.

Cap. 6.

I den 1 § stadges, att den, som kiöper annars arfwejord, bör thet på tinget tillkänna gifwa innan natt och åhr; men som till befara är, att sådant intet effterkommes, uthan kiöpet på lång tijd fördölies, på thet bördemännerna måtte warda hindrade, altså till hämmande af sådant undersleff synes nödigt, att straff tillägges för den, som ther emoth bryter. Här hoos stadges, att bördeman wid inlösn skall niuta samma willkor, som kiöparen sig förbehållit i sitt kiöp. Men thet kan myckit skillia emellan personerna, så att sälljaren intet kan hafwa den säkerheet hoos bördeman till willkorens fullgiörande effter kiöpet som hoos den oskylde kiöparen, hwarföre, att icke någon må lijda, ther han intet brutit, synes billigheeten fordra, att bördeman i minstonne ställer löfte för sig, innan han får jorden tillträda, som han intet betalt, eller att han den genast fullbetahlar.

Iämbwäl stadgas här, att bördeman bör gifwa så myckit som een annan oskyld binder; hwilket synes for swårt wara, och therigenom wägen öpnas att bringa jord eller fasta godz uthur familierne; ty een oskyld seer intet så myckit till godsetz rätta wärde, som thertill att han får jordegodset under sig och sina arfwingar, fast han skulle gifwa therföre fyradubbelt mehra än dhet i sig sielfft wore wärdt; fördenskulld wår för tijden bruukelige lag skutit sådant under wärderingzmän, och will, att bördejord ther effter lösas skall, på dhet ingenthera måtte skee för när, hwarken sälliaren i anseende till hans anlagde förbättringar, eij. eller bördeman till sin börderättigheet; men uthi aflingejord lämbnes sälliaren sin aldeles frija disposition, såssom den skillnaden emellan bördkiöpt jord och aflingejord synes wara nödig till slechternas conservation, och kan sälliaren intet hafwa att klaga, dhet honom intet så fridt står handla med arfwejord som med aflinge, ty som han nutit slechten och börden till goda i dess förwärffwande, så är dhet intet mehra än billigt han drager den reflection tillbaka, att han på lijka sätt unnar sin slecht inlösen.

Effter den 2 § skall jord, huuss och tompt i staden, ehwad thet är arff eller aflinge, opbiudas, och nästa frände sampt naboer hembiudas; men hembiudningen af aflinge haar härtill i stadzlagen intet warit nödig, som dhet 4 cap. jordabalken uthwijsar; synes eij eller behöfwas, elliest giöres arff och aflinge lijka i städerne, som intet gärna låter sig giöra, så frampt naturen och billigheeten skall föllias uthi lagstifftande.

Effter den 4 § äger bördemän ingen lösningzrätt på landet i aflingejord; samma beskaffenheet synes böra wara med aflingetompt i städerna; ty ther samma grund till lagen finnes, ther bör och samma lag gälla. Här slutes och bördemän ifrån lösningsrätten af ofrije tompter i städerna, som synes hafwa sin grund theraf, att sielfwa tompten hörer konungen eller staden till; men så wijda tompten är på skedde inrymning bebygder, den man efter man bebodt, tyckes bördeman hafwa någon rätt till besittningen fram för en oskyld.

Att twisten om bördzrätten skall uthföras annorstädes än i den orten, ther jorden är belägen, som i den 6 § förordnes, synes intet kunna angå för nödige skiähl och wittnen skull, som intet kunna dragas till andra orter. Det är nyttigt, att förmyndare tillhålles i acht taga the omyndigas rätt wid fasta ägors inbördande, när han haar medel och uthwägar thertill, som i den 7 § förmäles; men på dhet förmyndaren sin skyldigheet i detta intet må försumma, woro nödigt, att straff uthsattes för den sådant försummar.

I den 8 § gifwes the omyndiges arfwingar tillstånd inom natt och åhr inbörda theras jord, som sålder är, när the genom döden äro afgångne, innan the äro blefne myndige, men som owist är, hwarifrån desse fatalier af natt och åhr skola begynnas eller rechnas, antingen ifrån den dagen, som den omyndige dödde eller ifrån den dagen, som den omyndige fylt sina laga åhr, om han lefwat, altså är dhet nödigt, att i lagen sådant uthsätties.

I anledning af den 9- § synes oförgrijpeligen kunna påminnas, att naborätten i städerna någorlunda kunde restringeras, så att den stadzinwåhnare, som har sitt goda uthrymme, intet må underslå sig flehra tompter, än han nödigt kan behöfwa, att afhindra andra. Jämwäll är thet nödigt, att lagen förmähler om naborätten bör rechnas och gälla i egna wreeter, täppor och intäckter på stadzens grund belägne; i lijka måtto när een gård i staden sällies, hwarunder een wreet och täppa hört, som till een annan än den, som gården kiöpt, försällies, om den, som gården kiöpt, icke må hafwa macht samma wreet och täppa, som under gården tillförende leegat, inlösa såssom genom naborätt ex fictione juris.

Effter den 10 § får ingen wid 50 dahlers straff taga flehra penningar för ett jordegodz af bördeman wid inlösen än han sielf uthgifwit; men när någon sig tillhandlat andras fordran, som fasta ägor äro pantsatte och intechnade emoth, för halfft mindre wärde än the äro pantsatte före, så kan frågas, om bördeman skall hafwa macht jorden inlösa för samma penningar, som den senare uthgifwit, eller om han måste inlösa jorden effter som hon kostade den förra, som henne i sin giäld tagit.

På dhet den, som söker inbörda fasta ägor å landet eller i staden, intet må bruuka therwid undersleff, att mehr betiäna andra än sig sielf, är wäll förordnadt i den 11 §, att han skall them i 6 eller 3 åhr behålla, men som äntå på hwarjehanda sätt bedrägerij therunder kan förelöpa, så synes bäst wara, att när någon skiähligen misstänkt warder willia med inlösn betiena andra, att een sådan pålagd warder med sin eed sig förklara, uthi hwad opsåt han inlösn giör.

I den 14 § förordnes, att den, som sällier twenne een jord, huus eller tompt, skall rätta den första kiöparen alla skadan opp, om den senare af sina skiähl blifwer wid kiöpet, men om den första blifwer wid kiöpet, förmäles intet, att sälliaren skall fylla den sennare skadan, som doch synes böra skee, hälst när den senare kiöparen intet weetat af den förras kiöp, eij eller hafft med sälljaren någon collusion eller sammanstämplan, uthan bona fide handlat. Antingen the bötter, som uthsätties i denna punct, äre ährorörige eller eij, synes nödigh uthnembnas.

Cap. 7.

I den 1 § stadges, att om någon will bortskiänkia sin arfwejord på landet, så må han thet till hwar tijende penning giöra. Detta löper emoth den allmenna reglan, att ingen hafwer wåld gifwa undan sina arfwingar huuss, gård eller jord, uthan att arfwingarna må thet åtherlösa under sig, som thet 19 cap. Erfdabalken Stadslagen säger, hwilket förbehåll synes böra här tilläggias.

I den 2 § förmäles, huru som barn böra föda sina föräldrar, när them ålderdom eller fattigdom händer; nembligen att äldsta barn äger först föda, sedan effter som the äro åldrige till; men dhet synes, som brödren borde i detta stijga fram om systrarna uthan anseende till ålderen, effter brödren hafwa besittningsrätten af dhet fasta framför systrarna och eliest erfwa dubbelt emoth them. Här kan och frågas,

när föräldrarne intet willia reesa emellan barnen att sig föda låta, om them icke må fridt stå, att gifwa sig till sytningz hoos hwilkenthera barnet them behagar, och all sin egendom theremoth samma sitt barn opdraga. Når föräldrarne hwarken jord eller lössöro äge, så skola barn, som förmå, them oppehålla uthan wedergällning; härwid synes böra tilläggias, att om the oförmögne barnen sedan komma till bättre willkor, böra the likwäll effter sin andehl wedergälla them, som underhållet giordt. Här borde ock straff föreläggias the barn, som af mothwilligheet wräka sina föräldrar och them intet underhålla willia.

I den 3 § säijes, att barn och arfwingar ingen åthalan hafwa till den jord, som för föräldrarnes föda opgången är till oskylda, när the wid anbudet nekat; härwid synes nödigt, att uthsatt warder, huru dhet anbud bör skee, som så skall stängia them ifrån jorden, och lärer dhet intet på annat sätt kunna låta sig giöra än genom opbud wid tinget, som thet 31 cap. jordb. L.L.. förmäler, ty i fehl af opbud och laga stånd, lärer bördemän winna inlösen, så frampt dhet icke tydeligen uthsatt warder, att opbud och laga stånd härwid intet fordras.

I den 6 § sätties, att af stadzjord, huus och tompt må man till sin föda och nödtorfft sällia som een bäst kan, allenast hon barnen hembiudes; uthan twifwel måste opbuden gå framför hembudningen, effter som processen fordrar, och hembudningen icke allena ske till barnen, uthan och till nästa fränder, hwilket alt tydeligen uthföras bör, att lagen blir liuss och klaar.

Cap. 8.

I den 1 § seijes, att den sin pantsatte jord will åtherlösa skall dhet giöra med samma mynt, som uthlänt war, om dhet finnes, eller dess fulla wärde i annat gångbart, effter som dhet uthlänte den tijden wärdt war.

Här yppas straxt ett twifwelsmåhl, om wärdet af mynte skall tagas effter dess scrot och kom, som den tijden war, eller dess satta valvation och prijs af öfwerheeten, eller effter den valvation, som samma mynt hade af dhet allgemeena loppet i handelen, hwilket lagen förklara bör. Eliest och synes långifwaren böra niuta gewinsten af myntesortens opstijgande, som han uthlänt, när han intet får samma sort eller slag igen.

Ad verba: löser sig eij den, som pantsatte, wid föresatte tijd, låte tå panttagaren den upbiuda. Här giöres ingen åthskillnad emellan pant och underpant eller hypoteck; när een will en underpant opbiuda, synes den först böra skaffa sig införtzsell i underpanten.

Ad verba: löser eij jordägaren innan tredie opbud kan frågas, om jordäganden får niuta heela den dagen, som tredie opbudet skeer på, eller om fatalierne skola wara expirerade och slutne i dhet samma som tredie opbudet skeer, så att, om han kommer med penningar innan solsätt samma dag, skall dhet för honom intet gälla.

För bördemän att inlösa pantsatt arfwejord, synes wara nog sex weckor i stället för natt och åhr, då sielfwa jordägaren intet haar längre tijdh än till tredie opbudet, på dhet pantägaren icke må för länge uppehållas.

I den 2 § stadges, att den, som förpantar jord till flera än een uthom den förras wetenskap och samtyckie, eller för högre än the bägge kunna af jorden niuta sin betalning, böte 1/6 af summan. Häri yppes straxt dhet twifwelsmåhlet 1. om dhet ordet eller skall förstås conjunctive eller disjunctive; nembligen conjunctive på dhet sättet, att när dhet skeer uthom den förres weetenskap, och the bägge intet kunna af panten blifwa betalte, då skall han böta; disjunctive, på dhet sättet, att om än the bägge kunde niuta sin betalning af panten, så skall han lickwäll böta för dhet han pantsatt twenne ett uthom den förres weetenskap och samtyckie; 2. om summan, som siettedehlen skall bötas af, är tillförstående om den förras eller sennares summa, och om dhet är tillförstående af heela summan, eller allena om den summan, som obetahlt kan åtherstå, och af panten intet hinder att betahlas. Hwilket i lagen med sådanna ord och så klaar meening bör uthsättias, att ingen twifwlelsmåhl kan giöras.

Här stadgas och, att den sennare pantägaren skall hafwa förträde, om han sin rätt förr intächna låtit, eller panten sig werkeligen tillägna låtit och tillträdt; dhet förra är klart, men huru dhet sennare är till förstående, behöfwer närmare oplysning, så att uthsättias och åthskillnad giöras bör, antingen dhet wärkliga tillägnandet är tillförstående om debitoris frijwilliga inrymmande, eller om införtzsel, som skeer af befallningzhafwande, eller om införtzsel, som skeer af dommaren effter opbud och laga stånd, emedan desse sätten synes hafwa sin åthskillige wärkan. Ad verba in § 3 inom een tingztima. När tinget påstår åtta dagar, synes böra wara een åthskillnad emellan den som på första dagen låter intechna sin pant och den, som låter honom intechna på sista dagen, så att den, som är prior tempore, må och så wara prior jure.

Den 4 § synes löpa twert emoth den 2 § i detta capitel, ty i den 2 paragraphen förordnes, att den, som förpantar jord, huuss eller

tompt till flehra än "een för högre än the bägge af panten kunna niuta sin betalning, skall böta 1/6 af summan och den första behålla panten; men i den 4 paragraphen tillåtes icke allena, att sedan all eens egendom är förpantad enom, må han en dehl af samma egendom förpanta androm uthan straff, uthan ther hoos tillägnes den samma förträde till betalningen af sin pant, uthan anseende om han tagit intächning eller intet.

Ad § 5. Det synes något efftertänkeligit 1. att promiscue och öfwer hufwudet tillåta, det eens uthgifne förskrifning skall warda protocollerad, emädan een ährlig mans credit therigenom märkeligen kan skadas; 2. att een blått förskrifning uthan någon pantt skall genom intechning winna någon förmån, ther een sådan intächning synes allena kunna hafwa den werkan, att een sådan creditor wijst sin fordran ständig, och bör optagas ibland andra creditorer af lijka willkor, så att han intet förbijgås.

Den 7 och 5 § i detta capitel synes löpa twärtemoth hwar andra, ty i den 5 § gifwes befallningzhafwarens införtzsel i något godz witzord framför andra creditorer uthan anseende antingen införtzseln är protocollerad eller intet, men 7 § förordnar och fordrar, att befallningshafwandens införsel skall i rätten först angifwas och antächnas, så frampt den något witzord för andra gifwas skall. I anledning af denna 7 paragraphen så wäll som den 5 § kan och påminnas, att dommarens och befallningzhafwandens immissioner och införsslar intet kunna sammanblandas, ty när dommaren giör sin inrymning och införsell, så är antingen intechning och opbud reedan föruth skedde eller skeer intechningen genast och i dhet samma som inrymningen gifwes, men befallningzhafwandens införssel skeer uthom rätten, och fordrar alltid een serdeles angifwan och intechning i rätten, så frampt den witzord för andra gifwas skall.

Den 8 och 7 paragraphen synes eij eller komma öfwereens, ty här i den 8 står, att intechningar kan skee hoos befallningshafwanderne; men i den 7 § står, att befallningshafwandernes införssler skola i rätten intechnas, så frampt then witzord gifwas skall, som intet behöfwes, om theras egna intächningar gofwes witzord, såssom denna punct och så synes löpa emoth den 10 puncten i thet 11 cap. här nedanföre. Uthi denna 8 § tahlas i begynnelsen först om chirographariis, och seijes för them all intechning wara ogill, som skeer sedan geldnähren är döder eller bortrymder; och i sluutet tahlas om hypothecariis, att all intechning för them äfwen är ogill, som skeer effter giäldenärens död; så att meningen synes wara, att som chirographarii intet kunna skaffa sig sedan någon förmån genom intechning, så kunna hypotecarii eij eller dhet giöra; men som detta myckit mörkt satt är, så att dhet kan optagas i den mening, att hypothecarii uthan intechning skulle rechnas lijka med chirographariis i sådant måhl, om the ingen intechning fådt, och brista med them mark om mark, ther egendomen intet tillreckar, hwilket löper emoth panträttigheets natur och den första paragraphen i detta capitel; fördenskull synes nödigt, att här tillägges den förklaring, att hwar och een doch behåller sin rätt och förmån, som han hade wid skuldenärens död.

I den 10 § synes nödigt, att uthsatt warder, huru nyttan af panten skall rechnas emoth låhnet, så att een lijkheet kan seijas wara achtad ther emellan.

Uthi den 11 § förordnes wäll, att ingen må sin i händer hafwande pant till nytta och werde förringa, men intet uthsätties, huru een sådan skall straffas, som nyttiar och nötar panten.

Uthi den 14 § står, att een domare intet må pantsatt jord för een annan opbiuda till sahlu, för än bewijst är, den samma ifrån sin förra pant wara löss; skeer dhet, wari krafftlöst, och niute intechnade panthafwaren sin laga förmån, oachtad fasta åkommit wore; här kan frågas 1. om panthafwaren icke sielf bör bewaaka sin rätt under opbuden, och om han det icke giör, hafwe sig sielf att skylla; 2. om tregge åhra häfd effter fasta här intet gälla skall; 3. om med pant samma beskaffenheet är, så att een domare eij eller får andra gången intechna någon pant, som han weet för een annan reedan wara intechnad.

Caput 9.

I stället för föruthan häradzhöfdingen i den 1 § synes klarare kunna stå iempte häradzhöfdingen, ty att ordet föruthan kan äfwen förstås om hans uthslutande, ther doch meningen lärer wara, att tree män på hwarthera sijdan iempte häradzhöfdingen skola förrätta werderingen.

Uthi den 4 § förmähles, att när den skyldige eller dess arfwingar, hustro, omyndige barn, wetwillinge etc. intet will eller kan något Wist uthnembna af thet fasta, så gånge först dhet fasta i staden, tompt och så huus etc., doch den skyldige eller hans hustro, barn och förmyndare altijd wahlet, hwad han eller the mista willia förbehållit. Här kan frågas 1. om med tompt i staden, som sätties för huusen, är tillförstående den tompt, som gården eller huusen äro bygde på, eller någon obygd tomptetäppa och wreet, eliest tyckes huusen böra först gå till uthmäthningz innan tompten; 2. om den reservation i sluutet, att altijd den skyldige och hans arfwingar wahlet skall wara förbehållit, hwad han mista will, är tillförstående, att wahlet iembwäll sedan uthmäthningen efter denna ordningen är skedder skall ändå wara them förbehållin, då nödigt är att uthsätties, huru länge dhet wahlet skall stå honom öppet; eller om detta är tillförstående såssom. een repetition af thet, som i begynnelsen sades, då nödigt wore, att sådanna ord tillades, som dhet tillkänna gofwo för bättre liuss skull att förekomma onödige uthtydningar af lagen.

I den 6 § säijes: bryter hustron och bonden fälles med lag, bötes af hennes godz; hwilket synes något hårdt wara satt, ty ändoch man är hustruns förmyndare och äger swara för henne, så kan han lickwäll i alla måhl för henne intet fällas, hwarföre synes bättre wara thetta uthsattes på dhet sättet, att när hustro bryter, sware bonde för henne till rätta, men fälles hon, böötes af hennes godz.

I den 8 § säijes, att om skuldenähr eller bonde hoos sig innehafwer tijonde, afrad, åhrlig skatt etc., the må eij å mätt gånga, om dhet fullkombligen bewijst warder; här kan frågas 1 .inför hwem bewijset skall skee antingen inför dommaren eller executoren; 2. om execution skall aldeles studza på skuldenährens inwändning, att sådant innestår, till dess dhet fullkombligen bewijst warder, eller om icke egendommen emedlertijd skall sättias i qwarstad; 3. om icke tijd kan föreläggias, inom hwilken sådant skall bewijst warda.

Cap. 10.

I den 3 § nembnes allena rådstugun, ther lickwäll med tinget i detta måhl synes wara samma beskaffenheet. Ad verba hafwe sedan ingen macht att förebära kiöpskillingen icke wara tillfyllest ärlagder. Här kan frågas, när kiöpsumman emoth revers qvitteres, om dhet icke må hafwa sin krafft, så att kiöparen må erhålla fasta och sälliaren effter reversens lydelse fordra sin betalning.

Cap. 11.

I den 1 § står kiöparen söke sine penningar igen af honom, som såldt hafwer, men dhet synes, som kiöparen borde hafwa sina penningar igen af retrahenten eller bördeman, emedan bördeman bör klandra med penningar och eij med munnen allena, och om godzset är af kiöparen förbättrat i någon måtto, bör retrahenten äfwen till sådant swara.

I den 2 § står hafwe macht på kiöpet att tahla in till dess fasta åkommit, här frågas, huru wijda han får på kiöpet tahla, antingen till kiöpetz åtherkallande eller penningarnas betalande af dhet fasta fram för andra creditorer; meningen synes willia wara, att sälljaren skall hafwa een stillatijgande hypothec i den sålde gården eller godzet, intill fasta åkommit, men sedan intet.

Ad § 3. Äre flehra hemulsmän än een etc. Här kan twiflas, huru wijda thetta kan gå, ty Östgötalagen å Egnasalu säger, att tredie man må eij å hemul lijta, uthan wäria.

I den 4 § förordnes, att om någon winner jord å landet, huuss och tompt i städerne för afradzdag eller fardag, så äger han niuta räntan eller hyran af den för dhet åhret, men thet synes ett stoort skilliefång willia wara, huru och på hwad sätt jorden åtherwinnes med dom, och måtte detta wara till förstående om den, som eij rätteligen till sådan jord, huuss eller tompt är kommen, hwilket tydeligen uthsättias kan.

I den 6 § synes the orden och han söke sin man wara onödige och mehra förmörka än förklara meningen.

I den 8 §, ther som tahlas om tree åhrs häfd, sluutas, att jungfru, öfwermage etc. niuta desse åhr, sedan möö gifft, öfwermagi myndig warder. Här kan frågas, om desse 3 åhr äre förstående allena om theras egen jord, som them genom arff eller på annat sätt kan wara tillfallen, eller om the iembwäll äro förstående om jungfru och omyndiges börderättigheet i den jord, som ännu aldrig blifwit theras egen.

Den 10 § i detta capitel synes contradicera den 5 och 8 § i dhet 8:de capitlet, ther som införes, att intechning kan skee hoos befallningzhafwande.

Cap. 12.

I den första § säijes, att een rååsteen skall wara 1½ aln öfwer jord. Sådanna stenar synes blifwa för stoora och swåra, och woro nog 3/4 aln öfwer jordh. Här står ock, at the alla med steen skola wara underskohlade; säkrare täcken till folkz handawärkan synes wara, om kåhl, tegelsteen och been lägges under råstenarna.

I den 4 § seijes eij må flehra stenar än 5 röör heeta, doch finnes mångenstans steenröser med wijsare op uthi, som rächnas för laga röör bohlbyar emellan.

I den 5 § förbijgåss uthnämbna strömar för bohlstadaskillnader, som doch altijd warit och än kunna rächnas före.

I den 7 § förmähles, att om by wed siöända ligger, då äger han så myckit i siö, som hans bohlstad och råågång å begge sijder medgifwer alt intill dess diupaste wattnet emothtager, dhet äger för allom them, som kring om siön boo, allmenningzfiskie wara. Uthi detta synes een contradiction wara emoth dhet, som föruth i denna paragrapho finnes stadgat, nembligen ligger holme mitt uthi siön, äge halfwa hollme hwar byn; ty om allmänningzwattn och fiskie skall wara mitt i siön, ther högsta diupet är, så föllier ther af, att hollmen, som mitt i siön ligger, blifwer och så allmenning. Dess uthan om diupaste wattnet i siön skall förklaras för allmenning, så är nödigt, att determinerat och uthsatt warder, huru breed een sådan siö skall wara, som allmenningzwattn kan rechnas uthi, så att the byar, som effter sin strand uthi den å sijdorne rådande äro, icke hindras i sitt propre eller egne wattn, ty att hända kan, dhet een siö, som sträcker sig heela mijlen i längden, intet bredare är på många ställen än att the byar, som liggie på ömse sijdor mitt emoth hwarandra, mötas åth mitt på siön med sina nötter att draga till hwar sitt land, så att ingen allmänning ther kan wara för the flera byar, som kring samma siö liggia; altså om någon allmenning uthi insiögar skall blifwa, wore bäst att uthsatt blefwo, huru wijda eens propre watten skulle sig sträckia, antingen effter een nothedrächtz rätta längd å 50 eller 100 famnar ifrån landet, så att dhet, som öfrigit wore af siöns bredd, sedan byarna på ömse sijdor fådt sina fulla nothedrächter för propre watten, förklarades för allmenning, eller att siön fördeltes i tree lotter, och twåtrediedehlar, som låge in till byernes land och strand på bägge sijdor, förklarades för bywatten, men then tredie delen mitt uthi för allmenning. Här giöres och strömmar eller elfwar med siögar lijka, så att byerna på begge sijdor äga och råda halfwa strömmen eller elfwen emoth hwar andra. Men här är till fråga 1. om halfwa strömmen eller elfwen är till rächna effter superficiem aqvæ och bredden emellan begge stränder eller effter profunditatem aqvæ, ther wattnet diupast är? Ty uthi strömmar, ther laxefång och sijkefång är, föllier fisken högsta diupet; nu kan hända, att högsta diupet är aldeles på den eena sijdan wid den eena byens strand, då den byn will stängia den andra byn therifrån. att ther bruuka någre fiskietyg, berechnandes halfwa strömmen eller elfwen effter medio åhå secundum superficiem, then andra byn will participera i fiskiet och rächna halfwa elfwen i högsta diupet, fast thet wore inför then andras strand; 2. om een ström eller elf mutat alveum eller går ifrån sin gambla sträcka och skär sig in på den andra byns ägor, qværitur, om byskillnaden skall blifwa, ther then gamble stråcken warit, eller om then andra byn, ifrån hwars land elfwen skurit, skall få föllia strömmen effter, att ther få bruuka sitt fiskie som förr; 3. när byerna wid een elf liggia så till, att twenne, som liggia på hwar sin sijda ofwan till, äga wattnet, ther nooten uthkastas och sedan med strömmen flyter, och twenne på hwar sin sijda nedan till äga och råda torffgrunden allena, ther nooten skall dragas tillhopa och optagas, qværitur, uthi hwad proportion och andehl the skola i ett sådant fiskie råda?

Äfwen och när twenne byar äga flottwattnet och den tredie nedanföre allena äger landraget, effter hwad proportion the i sådan beskaffenheet skola participera i fiskie.

I den 9 § seijes, att tompt bör äng tillsäija så wäll inom byss som uthom, hwilket uthan twifwel är så till förstående, att tompt bör uthwijsa, huru stoor ängteegar skall wara så wäll inom byss som uthom. Men huru tompt skall uthwijsa ängesteegars stoorleek uthom byss, kan man intet begrijpa, ty att een granne i by kan uthom byn äga een urfield, iemfwäll inom annars bohlstad, som aldrig kan komma till jämkning med the andra grannarna effter tompterna, som boo i samma by med honom, hwarföre synes här willia bruukas ett annat ordasätt, nembligen i stället för inom och uthom byss: inom hägnad och uthom hägnad, eller inom gårdz och uthom gårdz.

I slutet af den 10 § säijes, att den äger wattn, som land och strand äger. Detta synes intet kunna angå i städerna, så att någon borgare, som optagit wreeter och intächter wid stranden af een elf, som löper genom stadzägorna, eller een siöö, som ther in till stööter, kunna sig tillrechna wattnet ther effter; ty att theras wreeter böra inom sitt alntahl wara inskränckte; sådanne twister wara yppade gifwer förfarenheten.

Cap. 13.

I den 1 § säijes nembden skall nedersättia råå effter dom. Men thet synes nödigt, att domaren sielf är med tillstädes wed den beställningen, som så angelägen är.

Den 4 och 5 § synes tahla om eenahanda saak, ty den, som af argheet och illwillia opsatte råå wrijder eller nye nederlägger, han giör dhet till ingen annan ända än bringa under sig annars egendom och således blifwer eenahanda straff.

Cap. 14.

I den 3 § sättes een regel: äro parterna eense om bägge änderå, då bör strecket synrätt gå. Men här synes den exception behöfwas: så frampt krookrå icke bewijses på sätt som sagt är uthi nästföregående ord.

I den 6 § tahlas om synekostnaders betahlande, men mycket mörckt, eij eller exprimeras alla casus, som i sådanna händelser förefalla: 1. dhe orden betala omkostnaden för them bägge äro uthan twifwel så förstående, att den, som tappat både wid lagmans rätten så wäll som häradzsynen, skall icke allena hafwa förlorat sin egen kostnad på lagmans synen, uthan och betala sin wederpart den kostnadt han giordt på häradzsynen; 2. kan här frågas, om under thet ordet kostnad bör förstås tijdspilla, möda och beswär i saaken för wederpartens egen person, eller om sådant intet skulle komma i någon consideration; 3. dhe orden skillier them åth, betahle för den sista, ther saaken stadnar, äre uthan twifwel så till förstående, att den, som wunnit wid häradzsynen, och sedan tappar saaken wid lagmans synen, skall icke allena hafwa förlorat sin giorde omkostnadt på häradzsynen, uthan och betala sin wederpart alt hwad han kostat sig wed lagmanssynen; men den, som wunnit wid häradzsynen, synes intet temere litigerat, fast han tappat wid lagmans synen och således tyckes kunna, slippa med kostnaden på häradzsynen och förskonas att refundera sin wederpart kostnaden på lagmans synen; 4. om konungssyn gillar häradssynen och ogillar lagmans synen, qværitur, huru omkostnaden skall betahlas; 5. om een part tappat både wid häradzsynen och lagmanssynen, men wunnit wid konungzsynen eller vice versa, qværitur, huru expenserne skola betahlas.

I den 7 § stadges, att om intet råå och röör finnes emellan bygder by och ödesby, så behåller bygder by det han med gårde ingrijpit hafwer. Men det kan hända, att bygder by under den andra byens ödesmåhl inbegripit och instängt största dehlen af ödesbyns ägor, qværitur, om han derföre skall få sådant behålla, och om thet icke skiäligare wore, att ther inga råå eller röör funnes, att ägorne dehltes effter öre och örtug.

Ad § 8. Som lagman bör skillia den twist, som är emellan twenne härader, så synes och, att någon annan ifrån Kongl. hoffrätten bör skillia den twist, som är emellan twenne landskaper. I stället för stöta ther till synes böra stå stööta tillsammans.

In 10 §. Winner han, då ware den sig afsade ifrån både jord och bohl uthsluten; qværitur hwad genom thet ordet bolh är tillförstående. Meningen synes wara, att den sig afsagt trättan, skall wara skillder ifrån alt thet the andra grannarna sedan kunna winna; men orden och contextus äro mörcka.

Cap. 15.

I den 1 §, ther uhrminnes häfd beskrifwes, införes een stadig, intet ophörande och obehindrad besitning såssom synonyme eller lijka gällande, att thet eena må uthyda thet andra, men då får desse intet skillias, som här skeer, uthan böra tillsamman stå och therpå föllia: sampt een allmänt wetterlig besittning.

Ad verba oförneekt bruuk qværitur, om ett blått ordeklander skall interrumpera een häfd, som intet synes willia wara.

I den 4 § förordnas, att när man emoth uhrminnes häfd framteer laggille skiähl, som fullkombligen betyga annorledes än i förtijden warit hafwer, då är egaren plichtig sitt laga fång bewijsa, hwaraf synes willia föllia, att om besittiaren intet kan sitt laga fång bewijsa, måste han till den andra afträda egendommen uthan lössen, men bewijsar han sitt laga fång, som är antingen kiöp, arff eller gofwa etc., så synes skiähligit, att egendomen bör lösas tillbaka med penningar, som åhr 1683 finnes af Hans Kongl. Maij:tt wara resolverat, hwilket alt i lagen bör uthsatt wara. Etiam qværitur, huru the orden äro tillförstående, som effterföllger, nembligen hafwer åkäranden sin rätt på något lagligt sätt förwärkat, ware egendomen med thet åretz ränta till konungen förfallen; ty thet synes willia föllia, att om åkäranden sin rätt på något lagligt sätt förwärkat, så måste swaranden lagligen wara kommen i besittningen af samma egendom och per conseqvens den så behålla; för den skull om några casus gifwes, som ifrån berörde regula justitiæ ginge, borde the uthsättias till illustration, fast icke alla, doch några, hwar effter een domare sedan ex simili kunde giöra sitt sluut i lijka måhl. Här handlas och de jure fisci, som klart och tydeligen bör skee.

Ad § 5: om intet sådanna rättigheeter, som här oprechnas, kunna præsciberas på mindre tijd än uhrminnes, nembligen på 30, 40, 100 åhrs tijdh?

I den 5 § är jus piscandi eller rätt att fiskia i annars wattn uthsluuten, som lickwäll genom häfd synes kunna acqvireras och förwerffwas; om fiskiewärker, nothedrächter, nättieläggiande tahlas wäll i den 2 §, men ther tyckes wara förordnat, att thet intet kan häfdas, med mindre thet med råå och röör eller gård och wård är inbegripet, men i wattnet är owant sättia råå.

I den 6 § står desse ord eller gånge till sin by och förra ägare igen; uthan twifwell är detta tillförstående om ägorne, som the med häfd wehlat sig tillägna.

I den 8 § säijes, att uhrminnes häfd eij skall gifwa någon styrckia till ägoskillnad, hwilket synes efftertänkeligit, ty mångestädes finnes emellan bohlbyar inga andra råå och röör än uhrminnes gambla hermelsser och happ, hwareffter grannarna man effter man häfdat ägorne och samma häfd skattat for skillnad sin emellan.

Cap. 16.

I den 2 § står, att om uthjord så stoor är, att hon for fierdehls hemman läggias kan, då äger hon med huus byggias, hwarpå straxt giöres den exception: med mindre uthjordens skatt är uthi den byn inrechnad och aldeles inslagen, som henne bruukar och samma by uthan dess intet bestå kan, då må ägaren effter sin uthjord: öhretahl skogen nyttia etc. Uthi denna exeption ex lege posita är till fråga, om particula och är till förstående conjunctive på thet sättet, att bägge dehlarna reqvireras och ärfordras till befrijelse för bebyggiande, så att om någonthera dehlen fehlas, måste uthjorden bebyggias, eller disjunctive på thet sättet, att eenthera allena kan uhrsächta, ty dhet kan hända, att een by omöijeligen kan ombära sin uthjord, som ligger effter sitt öhretahl i een annan by, fast hon skulle kunna läggias för V; hemman, och hennes öhretahl intet är inslagit under den by, som henne bruukar, och hon är liggiande.

Den efftre dehlen af den 3 § är myckit mörckt, så att man intet weet, huru the orden inägor af åker och äng tillagd äre tillförstående och kunna lämpas till thet, som föregår, uthan synes, som något ord lärer wara uthsluutit af skrifwaren, som bör giöra oplysning.

§ 4. Äger i alla uthskylder stånda; sine dubio: the uthskylder, som effter jordetahle böra uthgå. Sed qværitur, antingen serskilt eller tillhopa med then gården, som uthjorden är kommen ifrån.

Cap. 17.

I den 3 § nembnes kyrckioherdens prästegårdar; i dhet stället synes tiänligare kunna stå prästebohl.

In § 4. Om thet med adelsmans folckz förwållande skiedt är, qværitur, om the icke straxt böra anklagas wid häradztinget. Noch förordnas i denna paragrapho, om een präst, borgare eller bonde döllier undan tijonden, skall han första gången böta tree span, för andra gången sex, tredie gången nijo. Hic qværitur 1. om något mindre tahl än span bör komma i consideration, såssom till exempel när een kanna, twå eller tree finnes wara undandölde; 2. om desse bötter, som således fördubblas, in modum furti äre infame eller ährerörige. Här nedanföre står wäll kommer han flehra reesor igen, ware eij man dess bättre, som synes willia medgifwa, att bötterna för the trenne reesor intet skola röra eens ähra; och ändoch the lärde giöra een åthskillnad emellan infamiam facti et infamiam juris, såge man gierna, att lagen i sådanne måhl wore klaar, så att wid sådanna bötter tillades genast, antingen med eller uthan eens ähras förklening, eliest haar een domare swårt för giöra wid den händelsen, att den eena den andra sådant wijter eller förekastar. Döllier någon med sina grannar eller någon annan etc. Här synes nödigt att uthsättes, om the öfwertygas hafwa dölt med andra; och een åthskillnad bör wara emellan den, som på embetets wegnar bör see på richtigheeten och een annan.

Cap. 18.

§ 3. Här tahlas om städian, att om den är inslagen iden åhrlige skatten, skall han intet mehra än första gången kräljas, och om jordäganden för sin nöd skull will sielf till jorden flyttia, skall han gifwa landbonden all städian åther. Här behöfdes, att städian för een heel och half gård till sitt qvantum uthsattes till dess klarare skillnad emellan städian och åhrliga skatten, att för dommaren så mycket bättre kunde falla döma emellan jordegaren och landboen i sådan händelse, när the om städian och dess stoorleek sampt förwärkande och åtherbetahlande twistade.

§ 4. När gifftostemma är uthe, då råder äganden sielf öfwer sin jord, när lagliga upsagt ähr. Samma ordasätt enär lagliga upsagt är föres i the fölliande paragraphis, men intet omtahlas eller uthsätties, när och huru jordägare och landboo å landet skola hwar andra städian opsäija, som doch tydelig bör uthsättias.

§ 5. Opsäijer landboen hemmanet, för än gifftostemma uthe är inom rätta afradzdag, hafwe förwerkat sitt träde, städia och rogsäde. Detta synes mörckt och intricat, ty 1. om ett lagligit opsäijande bör skee, som förr omtahlas, enär någenthera antingen jordägaren eller landboen will träda ifrån then andra, när gifftostemma blifwer uthe, så måste ju thet skee innan gifftostemman är till ända och innan afradzdag, på thet hwar och een må weeta sig i tijd omhuxa, landbonden om ett annat booställe, och jordägaren om en annan landboo; och kan landboo i sådan händelse intet ansees med straff, hwarföre synes nödigt, att först här förordnes, när och huru jordägare och landboo skola hwarandra tillsäija, enär the willia blifwa hwarandra qwitt, och sedan sätties straffet för den, som antingen i otijd will ryggia och träda ifrån sin ingångne städia, eller i otijd opsäija een wijdare städia; 2. att een landboo, som rygger sin städia, straffes thermed, att han skall hafwa förwärkat träde, städia och rogsäde, synes intet kunna rechnas för straff, emädan een landbonde, som wid rättan fardag om wåhren tager emoth ett hemman, får dhet altijd trädt och med höstsäd besådt, och på lijka sätt måste han det släppa, är altså detta för honom intet straff; uthan icke så beskaffat är, att den laga opsäijningen bör skee åhret föruth, nembligen på thet fembte åhret, så att när then eena landbonden på siette åhret skiär och bärgar, då skall den andra redan tillkommande åhret träda och såå, som faller myckit obeqwämt.

Upsäger landboo jord icke för än effter afradzdaga, sedan gifftostemma uthe är, och inom fardag, lefwerere jordäganden trädd åker eller full trädeslöhn. Detta synes för een landboo een alt för stoor frijheet wara, att honom effterlåtes opsäija jord effter afradzdaga wid ändan af gifftostemman, och borde han intet få opsäija jord effter afradzdag, uthan wara förbunden jorden thet åhret behålla och förestå, såssom jordägaren eij eller får afseija landbonden effter afradzdagen. Sedan och är dhet intet något straff, att landbonden skall lefwerera jordäganden trädd åker, ty thet är hans plicht och skyldigheet thess uthan.

§ 7. Dråp bötes med 40 dahler; här hoos bör sättias fördehlningen eller hwilken bötterne skall niuta.

§ 13. Ähr huuset af gårdzens timber opbygt, hafwe ther på ingen tahlan. Detta synes wara för swårt, och tyckes billigheeten fordra, att han må få betalning för sitt arbete, eller niuta den frijheten att få betala timbret och afföra byggningen. Een byggning består intet af timber allena, uthan många flehra reqvisiter, som een intet mista kan, fast timbret hörer gården till; ophugningen och innanreede kostar mehra än timbret, hwarföre må då intet dhet mehra draga thet mindre med sig, som hoos andra nationer finnes wara stadgat. Här behöfwes och att om humbletåg warder förordnat, om the må rechnas ibland bärande trää, så att landboo må få sina tåg afföra.

I den 17 § synes böra uthsättias, huru och till hwem böterne af siettedelen skall uthdehlas.

Cap. 19.

Hwilken som bötterne skall tillkomma i den 4 § uthsätties intet, som doch nödigt är.

Uthi den 6 § synes myckit nödigt wara att klart uthsätties, huru lagsagun bör rechnas, antingen effter hwar provincie, hwart landzhöfdingedöme, häradzhöfdinge- eller lagmansdöme; lagmansdömet här norr sträcker sig ifrån Elfkarby och norr om Tårna öfwer 100 mijl.

Datum Sundzwald den 1 5 Octobris Anno 1695.

Lars Stridzberg.	Sven Gyllenskiölld.	Mauritz Biörner.
Mag. Blix.	Petrus Salin.	Oloff Pedersson Ströhm.
Olof Genbergh.	Sebastian Poppelman.

17. Utlåtande från Ingermanland.

Anno 1695 den 18 och 19 Julii woro i aller underdån. och hörsamste föllie af Hans Maij:ts wår allernådigste konungs till hans Excellens herr feltmarskalken och gouverneuren högwälborne baron Otto Wilhelm von Fersen ankomne befallningh af den 10 April sistlidne sampt högbemälte herres uthgifne ordres wij undertechnade tillsammans att – genomsee och medh hwar annan öfwerläggia den af Kongl. Maij:ttz till lagens reviderande förordnade commission förfärdigade och oss nu communicerade jordabalken. Och som samme balck medh högsta åhåga och flijt mycket wähl sammanfattadt och projecteradt är, hafwe wij widh dess genomläsande och Öfwerwägande allenast nödigt funnit fölliande korta och oförgrijpelige påminnelser i underdånigheet att giöra.

1:o. Om icke kiöpte arfgrafwer i kiyrkiorne böra under cap. 2 § 5 begripas, således att den, som een slijk graf undan sigh och sina erfwingar försällia will, är skyldigh den först kyrkian hembiuda, och der dett honom effterlåtes grafwen till een annan att försällia, att han då till kyrkian 30:de penningen af kiöpskillingen erlägger, efter som elliest synes, att kyrkian uti dess rätt något skulle komma att lijda, der grafwarne uthan någon recognition ifrån den enas familia till een annans transporteres och således icke kan så snart komma kyrkian att hemfalla, som ifall den alt stadigt wid dens familia blifwa skulle, som den i förstone kiöpte.

2:o. Uthi 12 cap. förmäles om råå och röör sampt andra bohlstadsskillnader, huru dhe böra beskaffade wara; men så synes, att samma lagh om 5 stena råår till denna landzorten icke lärer kunna appliceras och lämpas, aldenstund man sällan, ja aldrigh någre sådane 5 steena råår här i landet finna lärer, efftersom sådant här aldrig warit i bruuk, och orterne der till medh så beskaffade äro, att icke allestädes för the storre skogar och moraser sampt sankige ängier steenråå läggias kan, warandes och på somblige orter icke någre sådane stennar på någre mijhl till finnandes, som till råå skulle kunna brukas. Deremot hafwe dhe här i Ingermanlandh och Käxholms lähn sine gräntze- och skillie- eller rååmärken i åker och äng af upkastad jordh, som här penare^[5] kallas, och grannarnas ägor långz åth och rundt omkring från hwarandra skillier; men dessuthan hålles i ängier, skogar och morasser, strömar, åar, rinnande bäckar och källor, såssom och jordhfaste steenar och stoore trään med kors inhugne sampt gropar medh kåhl upfylte för gräntze- eller rååmärken och ägoskilnader. Hemställes fördenskull Hans Kongl. Maij:tz nådigste godtfinnande i diupaste underdånigheet, om icke widh detta capittlet om råå och röör for dhe landzorter, der man af 5 steena råår intet weet, någon limitation kunde införas, att man till dhe reglor, som till Swerige, derest slijka råå af ålder finnes, kunna lämpas, härstädes uti dömmandet icke så stricte förbunden wara må, uthan dhe skillie- och rååmärken, som här af ålder brukelige warit, gillas. 1 annan händelse lärer widh förefallande jordetwister ingen råå här i Ingermanlandh, som af ofwanomrörde penare, korsträän, kålegropar etc. består, kunna witzordh gifwas. Men hwarest här effter råå å nyo läggias skall, kan den wähl, så wijda ortens lägenheet så medhgifwer, här effter rättas och läggias.

3:o. Ad cap. 17 om tijonde påminnes i underdånighet, att man här i landet icke af någon tijonde wetat, uthan station, som allmogen effter obhetahlet till cronans ränterij erlägger, kallas här af gemene man tijonde. Dessuthan hafwer allmogen här till dagz effter Hennes Maij:tz sahl. drottningh Christinæ förordning och resolution för presterskapet här i Ingermanlandh af den 16 junii 1642 och effter obhetahlet så wähl i spanmåhl som andre perdzedlar dhe evangeliske prästerne deras rättigheet betaldt, och ryssarne dessuthan sine präster af den grekiske religionen sielfwe contenteradt, hwilket alt, om dett tillsammans slås, synes dett emot tijonden, som i Swerige och Finlandh uthgifwes, effter denna allmogens slätte wilkor kunna swara.

4:o. Dett 18 cap. om hemmanens städzell och bruuk å landett syynes icke heller kunna till denna landzorten aldeles lämpas, aldenstund allmogen härsammastädes är mästadeels flychtigt fålck, hwarföre dett på denna gräntzeorten mehr under twång hållitz, och dett icke den frijheeten lembnatz, sigh effter behagh hemman städia och upsäga, uthan der een bonde sigh på ett hemman nedhsatt och land uptagit, der har han effter åthskilliga här i gouvernementet tijdh effter annan uthgångne förordningar warit förbunden alle sine lijfzdagar medh hustru och barn att förblifwa, och icke tillståndh hafft sigh derifrån till någon annan huusbonde eller annat herskap begifwa. Desslijkest äro och enkian, så länge hon ogifft är, och barnen effter honom, dher dhe så till ålders komne äro, förbundne, samma hemman att uppehålla. Och synes wähl nödigt att så frampt landet skall blifwa conserveradt och den flychtige allmogen intet tillfälle ifrån eena orten till den andra, och ifrån ena hemmanet till dett andra att flyttia (hwarigenom månge hemman, som här i landet mäst alle äro crono och under arrende stå, i ödesmåhl råka torde) att dett widh förre wahnligheeten förblifwer, som wähl närmast med § 2 uthi detta 18 cap. öfwereens stämmer.

Desse korte och eenfaldige påminnelser önske wij i diupaste underdånigheet till Hans Kongl. Maij:tz wår allernådigste konung! nådigste nöije och behagh lända må. Actum Narhwen ut supra.

Johan Wilhelm Ulrich.
På staden Narwens magistrats wägnar:	På staden Nyens magistrats wägnar:
Johan Christoff. Schwartz.	Gabriel Hinnel.
Bengt Elfwendahl.	And. Porteus Häradshöfdinge i Capurie lähn och häradh.
Sigism. Adam Wolff.
P. G. Ekholm.

18. Utlåtande från Kexholms län.

Desse fölliande äre mina underdånigste och oförgrijpelige påminnelser till jordabalken, som iagh wedh denna min tijdz lägenheet enfalleligen kunnat opsättia.

Ad C. 1 § 1. Om crono och frelse, så wijda wapentiensten och cronones ingiäld och rättigheeter i allone angår, synes kunna handlas i Konungzbalken.

§ 2. Till dhe orden: skifftes eij heller annars än som löösöre syskon och slecht emellan, synes kunna tilläggias: doch så att hemman eij rifwes eller klyfwes annars än i denne balcken häreffter åth tillåteligit är.

Ad C. 2 § 1 et 2. Om cronojordz sälliande och donerande synes lyda till Konungzbalcken, sampt om rust- och knechthåld, som konunger kan åläggia och förordna effter rijkzens tarfwer och tillstånd, sampt förbyta och förändra i een annan krijgzform, på sätt och wijs som tijderne då medgifwna, medan krijgen eij altijd på enahanda sätt uthföres, såsom historierne nogsampt gifwa tilkenna; och wore så tienligit at i stellet för rust- och knechthåld sattes wapnetienst och krijgztienst. Elliest synes det allenast böra för lag stadgas, som perpetuelt och oomskiffteligit kan wara, och det öfrige lända till Kongl. constitutioner och förordningar, medan och elliest lagen blefwe alt för widlyfftig.

§ 3. Om hammarstellen, strömar, skog och grufwedelar etc. synes kunna införas i Bergzordningen.

§ 4. Om stadge- och stubbehemmans sampt sämie- och städiehemmans sälliande och förpantande, så wijda dee crono äre, synes och lända till Konungzbalcken.

§ 5. Desse böter synes blifwa för höge och synes wara tienligast, att bötterne sattes effter som af ålder warit hafwer i alle gamble lagböcker, på marketaal till 40 och ringare marker, i proportion af broten; item til 2 gånger 40, 3 gånger 40, 4 gånger 40, 200, 300 och 400 marker, och synes dee föga högre i penningar kunna sättias, effter som eij månge högre böter kunna betalas, eij heller komma på det sättet, när dee äre för höge, någre böter til fiscum, utan der dee lindrigare sätties, så kunde och sedan det, som till justitiens befordrande länder, deraf uppehållas.

Ad C. 5 § 2. Det är iu 2:ne, som göra. byte, nu synes thet wara mörckt, hwilkendera med desse orden förståås så länge then lefwer, som bytte; synes fördenskull wara af nöden, att det klarligare sattes.

§ 4. Om konungens tillstånd synes altijd kunna förmälas i Konungabalken.

§ 5. Angående bötterne, så synes wara tienligast, at dhe altijdh uttryckeligen uthsätties och specificeras, i proportion af brotet.

C. 6 § 1. Desse orden niutandes den andras opbod till godo. Synes wara nödigt, at dee klarligare sättias, nembligen om dee skola wara så till förståendes, at bördemannen sedan eij behöfwer bruka någre opbod mehr.

§ 5. Desse orden eller flere åboer än en tåla kann synes kunna således uthsättias: om jorden är af dhen beskaffenheet, at flere kunna wara der fullsittne opå.

§ 10. Desse böter synes kunna göra tillfyllest, om dee fördubblas till 2 gånger 40 marker, i anledning af det 2 cap. Jordabalken Stl.

§ 11. Synes till dee orden trängd warder then jord, huus eller tompt at sällia således kunna sättias förr att sällia. Och at böterne sammaledes modereras till 2 gånger 40 marker.

§ 12. Här synes och böterne kunna modereras til 2 gånger 40 marker.

§ 14. I stellet för hwar siette penning synes kunna sättias wisse böter, efwen som förr i lagen stadgat fins, om tuem sällies ett etc.

§ 17. Om cronones och frälsemans rätt och inkompst synes kunna handlas i Konungabalcken.

Ad C. 8 § 2. Här synes och i stellet för hwar siette penning kunna sättias wisse böter.

Ad C. 9 § 7. Wed dee orden hafwe så bördeman 6 weckor och naboen i staden äntå 14 dagar synes feelas något, nembligen tijdh att görat.

Ad C. 11 § 3. Desse böter synes kunna modereras till 2 gånger 6 marker och 2 gånger 40 marker. Jemwähl och om kiöpegodz af cronan kunna införas i Konungzbalcken.

§ 8. Sammaledes och desse böter.

§ 12. Hwad som förmähles, at går skadan til fierdedelen af byns wärde, det synes och böra sättias på hemmanetz eller jordens. som sällies, wärde; offtare sällies hemman och jordstycken, än någon heel by etc.

Ad C. 12 § 3. Der som icke gode och laggille röör och råmerken ähre, synes at dee samme böre dertill reduceras och sådane laggille istellet läggias och oprättas, så mycket nånsin möijeligit är och sigh giöra låter, till att dermed förtaga den stoora splijt och träta, som elliest af sådane ogille råår altijd förorsakas.

Ad C. 13 § 3, 4, 5. Synes lijkast wara, at böterne sättes till marktaal. Item att adderes, att deela boolbyar sins emellan om boolstada skähl och endera byen kan wara förlammat och luta til ödesmåhl, men den ena byn weet aff rååmarken, och wil opå tillfrågan eller elliest dem eij oppenbara, utan nekar och dööl dem; iämwäl och om någon annan i landet weet af dem och wil eij oppenbara antingen på tilfrågan eller elliest, utan låter endera göra sigh stoor möda och omkostnadh at opsökia råerne, at en sådan plichtar lijka med dee andre i förbemälte paragraphis och betalar allan skada och omkostnadh. Synes och större straff på sådane rååförstörare böra statueras, effter som råerne äre som låås och stengzel för ens ägendom under Gudz låås, och fordom sådane blifwit straffade til lijfwet och galga och green, effter som skadan warit stoor til.

Ad C. 14 § 1. Om den föresatte tijden icke skall ochså förståås om dee syner, som hålles grannarne emellan i någon by. Item synes böra adderas, att syner och måge hållas i dee landskaper och på dee orter, der moras och kiärr äre, der man eij elliest kann framkomma, sedan som frusit är, effter som elliest rååstrecken omöijeligen kunna rätt opgåås.

§ 7. Om then ena by är bygder eller någre hemman i byn och then andra ödesby, men crono, så synes häfden för bygder by eij kunna præjudicera ödesbyn, effter som cronoägor eij kunna genom häfd inkrächtas.

Ad C. 15. Medan öfwer alt cronoägor eij kunna häfdas, så synes och sådant wedh detta capitlet i alt kunna i acht tagas.

§ 8. 1 synnerheet wed denne paragraphum, at crono skillies från annor jord, som synes eij kunna genom .häfd besittias.

Ad C. 18 § 3. Synes wara af nöden, att såsom i gamble ordningar finnes wara stadgat een wiss tijd, när landboo skall seijas från landet, och huru långt för afradzdaga utsättes. Item om äganden icke på det siette åhret, enär gifftostemma blijr uthe, böör seija landboen till, att han affaar; gör han det icke, att landboen då må sittia qwar, så länge han lagligen afsäijes.

§ 7. Desse böter synes och kunna reduceras till marketaal, aldenstund markerne hafwa altijd behållit sitt quantum, men dahlernes wärde blifwit förändrat.

Joh. Ehrnrooth.

Dat. Atila den 30 Aug. Anno 1695.

19. Utlåtande från Blekinge län.

a) Från Karlshamn.

Underdånige påminnelser öfwer Jordabalken.

1:sta Cap.

§ 3. Ad verba: 1 staden ähr sielfägande jordh, frij och egen, stadzens etc. Frågas, om dhen jord och egendomb, som utaf konungar ähr blifwen gifwen både till städer och bygningzplatzar, hwilken och sedan medh huuss blifwer bebygdh, icke ähr till att förstå under dhenne titul af sielfägande jordh, emädan sådane bygningztompter effter wahnligheeten, sedan dhe första gången ähro utgifne, sälgas, upbiudas, förpantas, och gifwas fasta uppå.

2 Cap.

§ 5. Ad verba: Förbryter sigh nogon här emoth, böthe 100 dahler s:mt. Frågas, om samma böther skohla distribueras, eller grundäganden dhem alena behålla; om och icke samma böther kunde effter kiöpesummans qvantiteet lämpas.

8 Cap.

§ 2. Ad verba: Böthe siettedehlen at summan. Förfrågas, ehwem dhen siettedehlen åthniuta skall.

§ 4. Ad verba: Komma twenne till tingz eller rådhstuga, dhen ena hafwer almän förpantning på all hans egendom; dhen andra på wiss förskrifningzpant, niute han företrädet till sin wissa utnämbda pant, till dhes han betalt blifwer. Frågas, om nogon kan utnämbna eller förskrifwa sin egendoom till eenom specialiter, sedan han en gång dhen generaliter en androm pantsatt.

§ 5. Hafwer nogon en blott förskrifningh eller underskrefwen rächningh uthan pant, låter dhen inteckna dher en giäldenärs godz belägne ähro. Förfrågas, om en sådan inteckningh kan skie uthi debitorens frånwahro eller emoth des consence, emädan offta händer, dhet een giäldenär kan blifwa oens medh sin creditor, sedan förskrifningen eller liqvidationen dhem emellan skiedd, hälst och då han om betalningen warder strengerat. .

§ 8. Ad verba: Samma lagh ware om förskrifwen pant, then ther eij förstånden eller tillförne icke lagligen intecknadt ähr. Frågas, om icke för swårt falla skulle för dhen, som sådan pant förskrefwen, fast pausen wedh creditorens dödh eller bortrymmande icke woro förstånden, eller – – – intecknadt; effter som på dhen händelsen vigilencen för dhenna creditoren till ingen nytta ländandes voro, uthan mehra dhe andre creditorerne, som icke vigilerat eller liqviderat hafwa.

10 Cap.

§ 2. Ad verba: sedan frijskillingh ähr gifwen. Frågas, huru stoor dhen böhr wara, och om dhen rättens eenskijlta inkombst ähr.

19 Cap.

§ 4 et 5. Ad verba: Samma lagh ware om tomptöhre i staden. Förfrågas, om icke utnämbnas kan, hwareffter tomptöhren tagas skohla, effter huusetz werdie, eller egarens förmögenheet. Härföruthan och wedh dhetta tillfälle påminnes underdånigst, emädan man icke haar Kongl. Maij :ts stadga angående städernas wahnliga inkombst till siette pänningen af huushyror, om icke wedh dhenna balken samma måhl kunde införas.

Carlshampn den 25 Octob. 1695.

O. W. Schröder.	Elauss Hansson.
Petter Richert.	Lars Noreen.

b) Från Karlskrona.

Underdånige och oförgripelige påminnelser widh dhet af Hans Kongl. Maij:tt till lagens reviderande förordnade commission författadhe och nedhsändhe uthkast öfwer Jordebalcken.

Ad cap. 1 § 3. I staden är sielfägande jord, frij och egen. Hans Kongl. Maij:ttz allernådigste ankomne bref och förordningh af den 11 Augustij näst förweken, angåendhe dhen jordh och uthrymme, hwarmedh städerne uthi rijket af höga öfwerheeten anthen widh första fundationen eller sedermehra blefne begåfwadhe till borgerskapetz understöd och sielfwa städernes upkombst och widh macht hållandhe, effter som fast ingen stad i rijket finnes, som sådan begåfning icke åthniuthit; men sådane förlähningar gifne till publiqve Gym och förkofringh blefne dher ifrån söndradhe och till privat egennyttigheet förrychte etc. föranlåter så wäl som sielfwa nödwendigheeten andra, som serdeles nybygde städer till rättelsse, dhen underdånige påminnelse här wid deponera, att med någre omständigheter och beskrefne egenskaper uthsättas måtte, 1 . hwilken som ähr sielfägandhe jordh, frij och egen, så wähl innom som utom staden; 2. huru och på hwadh sätt den kan beständigt förwerfwas och med – – – mät och fång, ifrån stadz jord acqui – – – innehafwas och besittias samt som frij och egen ärffwas och till effterkommande anhöriga transporteras; 3. synes oförgrijpelig ej mindre nödigt än hälsosampt, att exprimerade blefwe dhe egenskaper, hwarmed frije tompter och grundar uthi stadhen ifrån ofrije åthskillias, effter som dhem uthi denne balk fast olijka förmåhner tillägnas, enkannerligh widh dhe förrighe och naborätt, men dhe senare inthet (Cap. 6 § 4), föruthan deth att och ofrije tompter tomptörins afgifft ähre underkastade, som 4:to kan man oförgripelig eij annat förstå eller finna, än att hehla den plan, platz och jordebegrep, hwar på staden till sine wisse fördehlningar är bygdt och funderad, ähr een Hans Kongl. Maij:ts benådning, eij mindre än alle andre tillägor och uthrymme dher om kringh; altså synes och dhet – föllia, att alla dhe, som på samma förlänte grundh byggdt och sigh huusligen satt, böra i anseende till samma gårdar och intagne lägenheter, wara förbundne till stadhen och publicum, att ehrläggia een skiählig tomptöhre, och icke någon gårdh, tompt eller grundh dher ifrån eximeras deraf, att dhen, som dhen anthen bygdt eller bebor, ähr af annan stat, ståndh och willkor, sampt borgmästare och rådz jurisdiction eij undergifwen; hwilket och Hans Kongl. Maij:tt angående ridderskapetz och adellens huus och gårdar i städerne allernådigst resolverat; icke mindre än hwad om ödestompters bebyggiande i städerne af den 12 Novemb. åhr 1650 så hälsosampt stadgat finnes, och således fördenskulldh högstönskligit woro uthi denne Jordebalck uttryckeligit stadgadt och förordnat blefwe.

Ad cap. 2 § 1. Förmähles, att scholars, fattigas hospitalers och kyrkiors rättigheet på landet och i staden icke må hwarken bordtgifwas eller sällias. Här wedh kunde påminnas, om dhen frelsse jordh, som panttsatt är till kyrkior, icke efwen som allt annat län bör lagligen dher med procederas och när dhen wunnit sin laga fahrt, må till mästbiudanden bortsällias, eller ock om slik jord bör considereras under kyrkiorne såsom en donation eller fast egendom, hwaraf flyter, dher sådant skulle skie, at Kongl. Maij:tz rättigheter med rustningzhåld och annat skulle förmindskas. § 3. Må och aldrigh skattskyldig jord ifrån bohlby förpantas

eller sällias; här wed händer ofta på landet, att then ena åboen hafwer kunnat borttbytt eller pandtsatt een åkertegh, haga, äng eller marck etc., men enär jordransakningzcommissionerne äro gångne öfwer landet, kan ett slijkt åkerstycke wara skattlagt under then bohlby, som det war förpantat till. Hemställes altså uti Kongl. Maij:ts allernådigste behag, om icke dhen bohlby bör äga dhen jordh, som han är skattlagdh före, i widrigt fall skulle Kongl. Maij:tz jordebook till många delar blifwa förändradt.

Ad cap. 2 § 5. Frije och egne huus och tompter må man sällia och afhända, doch så att dhe icke fördelas så, att stadzens regularitet och tomptedehlning derigenom rubbas och förderfwas etc.

I anledning af ofwanrörde påminnes i underdånigheet, att som Hans Kongl. Maij :tt allernådigst behagadt förordna borgmästare och rådh till förmän i städerne, som och hwardera för sin stadz upkomst och förkofran söria och sig wijnlägga böra: att och hwad som till stadzens byggnad, regularitet och fördehlningh länder, inseendet och directionen deraf måtte lembnas och sortera under borgmästare och rådz egen disposition, så wäl som öfwer alla på stadsens grund och plan belägne tompter, sedan dhe een gång medh behörig huus och byggningar intagne och försedde blefwe, och att dhen nya lagen något uttryckeliget dherom innehålla måtte, som dhen gamble uthi många capittel och delar det samma bijfaller.

Ad cap. 4 § 3. Kiöper eller bördar man arfjord, det ähr aflinge, doch att bördaman sin rätt behåller; här wedh synes detta något tydeligare kunna uthsättias, der dhesse orden blefwo insatte: så frampt kiöparen icke innom dhen föresatte laga tijden medh skiöthe sig förseer, på hwilken händelse kunde jorden eller bördzrätten åter dhen slächten, som dhen kiöpt hafwer, förblifwa.

Ad cap. [5] § 3. Änkia må lagligen sin jord sielff både sälia och gifwa. Här wed kunde påminnas det, som står i Gifftomb. cap. 7 § 5, att enkia eij må morgongåfwa bortgifwa. Deth synes och wara eenligidt med sielfwa billigheeten, att enkian icke må sällia jordh till sina barns skadha, uthan sina näste fränders weeth och minne.

Ad cap. 6 § 9, uthi hwilken punct om naborätten och dess beskrifning förhandlas. Och kan dherwidh hafwas desse underdånige påminnelser: 1. om icke dhen, som boor baakom dens gårdh och huus, som går till sahlu, hwars tompter och grund går tillhopa och med ett planck allenast äre skildt och ifrån hwarannat fördehlt; hwilken beqwemligheeten af sådant till des bättre uthrymme mer kan hafva af nöden, icke och bör komma i consideration, och till lösningsrätten wara så när som dhen, som jempte och på sijdan bor; 2. att och stadgadt blefwe, huru naborätten angående bör förhålla: med de gårdar, som för sig sielfwa ligga – med gata och wäg rundt omkring, icke hafwandes någon naboo bredewidh eller bakom sigh; om genboar någon rättigheet till inlösningen i så beskaffadt måhl måga hafwa att påstå och prætendera, eller och, om icke staden och publicum, på hwilkens grundh een sådan lägenheet finnes, må äga största rätten dhen att inlösa.

§ 10. Med sielfs sin eede besanna etc. Här med ansökes i underdånigheet att liusligare uthsättias och i lagen stadgas och förordnas måtte, hwad för omständigheeter, förnembligast måtte wara, som kiöparen allena eller honom och sälljaren tillijka till edens præsterande i detta måhl må kunna förbinda, aldenstundh det swårt och betänkeligit synes, att blij pålagd swärja för sitt egit, och elliest, der någon skall kommas till eeden, ett wittne och halft skiäl åthminstone requireras.

§ 13. Af hwilken den ena för dhen andra kan laga intechning och förmån hafwa etc. Endoch uthi det 11 cap. och 10 § exprimerat finnes om laga upbudh, intechning och fasta: att dhe uthi städerna på rådstugun böra skee, och der all laga klander göras, lijkwäll synes i oförgripelig underdånigheet, dhet så wäl i denna som dhet fölliande capitletz 1, 2 och 3 puncter liusligen blefwe uthsatt, att inga intechningar eller annat laga förfarande, af hwad nampn, natur och egenskap dhet wara må, berörande alla dhe gårdar huus och tompter, som i städerne och innom des begreep belägne ähro, skall må för gilt ansees och Validera, som inför något annat foro än för rådstugurätten kan wara passerat, och dher uti protocollet eller stadsens dombok icke finnes inskrifwit, stadgat och annoterat, ty om och på andra ställen och wed andra rätter högre eller nedrigare, som i een eller annan stadh kunna wara inrättade, intechningar och annat lagfarande skulle företagas och förrättas, skulle dhet hwarjehanda oreda och confusion uthi justitiens wählskippandhe förordsaka. Jembwäl magistraterne betages dhen kundskap, som dhem competerar äga öfwer dheras stadz tillhörige jordh, huus och tompter, så wäl som inwåhnarnes, men besynnerligen borgerskapetz tillstånd, wilkor och förmögenheet, så wäl till Hans Kongl. Maij:ts höga intresses befordran, som sielfwa justitiens laghskipandhe, och förfrämjan widh förefallandhe måhl.

Ad cap. 6 § 4. Uthi dhenna § synes wara något mörkt, att intet lätteligen sielfwa ordemeningen kan begrijpas, der desse orden icke blefwe widh slutet satte: så frampt dhen, som aflinge jorden förwerfwat, sig medh laga fasta förseer.

§ 7. Är rätta bördzman öfwermaga etz. Detta synes icke wara enligidt medh dhet 18 cap. Erfdb. § 3, der en gifftwuxen jungfru må testament giöra uthom des förmyndares answar och rättigheetz antagandhe, så frampt uthi dhenna § icke insätties: jungfrun, som icke är gifftwuxen, eller wetwilling.

§ 9. Dhet hafwer warit ett allmänt bruk, att den naboo, som hafwer legat nedanföre dhen, som will sin huus eller tompt försällja och hafwer wijst åth torgz, hafwer hafft större rättigheet än dhen, som legat ofwanföre, hafwandes warit ett gammalt ordasätt att tahla, att naborätten hafwer gådt åth torg och sällan ifrån. Altså hemställes Hans Kongl. Maij:tt i största underdånigheet, om icke detta uthi denna § måtte komma i consideration.

Ad cap. 7 § 6. Af stadzjordh, huus eller tompt må man gifwa hwar siette penning etc. Synes oförgrijpeligen böra wara frij och egen jord, hwilket något liusligare kunde blij uthsatt, effter stadzjordh i förmåge af det 2 cap. 5 § eij må försällias och abalieneras uthan wederbörligit tillståndh, och altså consequenter dher af inthet [kan ?] och bortgifwas.

Ad cap. 8 § 10. Dher dessa orden wed slutet äro införde, att en lijkheet någorlundha skier emällan låhnet och dhen nytta, som af panthen flyta kan, her jempte kunde komma i betrachtande, att icke allenast en lijkheet skiedde, uthan jembwäl hwad medh skiäl kunde wara bewijsligit, att pantäganden mehr bekommidt till interesse af sielfwa förpantningzsumman än 6 procentum om åhret, det kunna på sielfwa capitalet för betahlning berächnas.

Ad cap. 9 § 3. Alla dhe werderingzmän, som tillförne eij eedswurne ähro, äga sin eedh giöra; här synes oförgrijpeligen kunna tillsättias, att wisse werderingzmän i hwar sochn på landet måtte blifwa ordenteligen tillsatte, hwilka kunna afläggia sina eeder, elliest skulle det falla nämbdemännen alt för beswärligit, som tillijka förwalta dommareembetet, jembwähl bewijsta åthskillige andra anbefalta commissioner, att wara tilstädes på werderingarne.

Ad cap. 11 § 7. Kan han bewijslig förfall hafwa; här effter synes oförgrijpeligen kunna införas: hwilket han till dhen bestämbde tijden bör dommaren kundgiöra.

§ 8. Om någon jord skulle wara lagbuuden, lagstånden och dherpå strax fastebref fölgt, fast tree åhra häfdh eij åkommo, så hemställes Hans Kongl. Maij:tt uthi underdånigheet, om icke dhen, som alla lagha förmåhner hafwer bewakat, måtte dhen obehindrad roligen åthniuta, helst som dess näste fränder dhem borthowarandes eller omyndiges rätt hade bordt widh upbuden bewaka; skulle sådant wara försummat, så kunde så wähl dhen, som jorden ohemult såldt som dhenn, hwilken icke innom rättan tidh lagligen klandrat, sökas, som alt finnes wara enligit med § 2 ejusdem cap., jembwäl cap. 6 § 7 att förmyndare dheras rätt i acht taga böre etc.

Ad cap. 12 § 8. Uthi detta rum förmäles om åthskilliga konungens parker, landz, häradz, sochneallmenningar, bohlbyar, afgiärde och afråade, skattlagde hemman, större och mindre, hwilka alla böra med råå och röör belagde warda. Härwid kommer i betrachtande, att ehuru Hans Kongl. Maij:tts allernådigste willie ähr, att då twistigheeter cronohemman emällan upwäxa, då skall landzhöfdingen anbefala cronobefalningzmannen jempte landtmätaren, att dhe på twisteplatzen een sådan stridigheet skola sig företaga att ransaka, och dher effter dehla hemman emällan effter öhre och öhrtoga, pundh och tunneränta; men dher så kunde hända, att råå och röör woro cronobyar emällan satte, huru wida cronobefallningzmannen och landtmätaren kunna då på twistige wittnen examinera och af dhem dheras wittnes eedh aftaga, hälst som de sielfwa inga eedswurne dommare äro, då synes icke eller landtmätaren slijke bohlstäde skiähl, dher råå och röör funnitz, kunna förändra och i dy måhl byarna effter öre och öhrtuga dela, mädan sedan än dehlningen nu skiedd är, huru wida cronobefallningzmannen och landtmätharen kunna omläggia byarne med råå och röör, hwilket ährende nödwändigt synes kunna införas i dhenna §, hwilket cap. 15 § 3, huru uhrminnes häfd bör examineras, bestyrkar.

Ad cap. [13] § 4. Afläggies en underdånigh ehrindran, att dhet straff lagen uthi detta rum determinerar för dhem, som råå och röör på landet rubbar, uprifwer eller på een annan inflyttier, och så måtte appliceras och per expressum föreläggias, dher i stadhen något sådant tijma skulle, medh dhe råå och röörs rubbandhe, som skillia stadzmarck och muhlbete ifrån landet, eller och widh enskijlte tegeskifftens upsåtheliga ändrandhe uthi åker och äng.

Ad cap. 18 § 12. Sedhan han till äganden hafwer sin lego betahlt, och huus eller gårdh så fritt och ferdigt åtherlefwererat, som han deth emottagit etc. Såssom uthi Jordebalcken och detta capitell icke finnes något förmält och stadgat, hwad rätt hyroman och ägare emällan wara må, ifall af wådelig händelsse som eldznödh, och andra dylika sig tilldragande tillfällen, uthan någon deras förwållandhe, inom stembnedag; altså i underdånigheet hemställes, huru widha – – – renoverade lagen, eij mind – – – la må blifwa i acht tagit – – – något wist uttrycht stadgades – – –

Dhesse underdånighe och oförgrijpelige påminnelsespuncter, man i underdånigheet förhoppas medh nåder – – – ansedde och uptagne.

Carlscronas rådhuus den 26 Octob. 1695.

Sven Adlerstierna.	Blasius Königh.	W. Schlytter.
And. Persson.	Magnus Hylten.	Swen Meuther.
Carl Frigel.		Johan Wargh.

20. Åbo hofrätts utlåtande.

Såssom Hans Kongl. Maij:tt genom des hit ankomne allernådigste bref af den 10 nestl. April i nåder behagat infordra denne Kongl. rättz underdånige påminnelser öfwer den af Kongl. Maij:tt till lagens reviderande förordnade commission förfärdigade Jordebalken; alltså till underdånigste föllie – Kongl. rätten samma arbete förehafft, finnandes der widh effter behörigt öfwerläggiande nödigt med fölliande oförgrijpelige påminnelser underdånigst att inkomma.

Ad cap. 1.

§ 1. Synes betänkeligt, att dhe hemman, opå hwilka man icke hafwer jordäganderätt, uthan besittes allenast på wissa conditioner och willkor, må kunna som löösöre syskon och slächt emellan ärfwas och skifftas; men den öfwerbyggnadh, som wedh ett sådant hemman kan wara giordt och åboen i föllie af huussyynsordningen får afföra, kan som andre löösören ärfwas och skifftas.

Ad cap. 2.

§ 1. Såsom det icke heller förr detta warit tillåteligit att kiöpa cronojordh undan cronan; så tycker Kongl. rätten att dhe orden effter denna dagh kunde uthlembnas.

Ad § 2. Aldenstundh Kongl. Maij:tz och cronans jembwähl därigenom merkeligen kan förminska: och knechtehållet lätteligen rubbas, att äganden opå hwarjehanda – abalienerar under frälsehemman någon dehl – åker, ängiar, skogar, holmar och hagar, eller an[nat dylikt ?], fördenskull och emedan Kongl. Maij:tz allernådigste willie är, att dess undersåtare skola niuta enahanda lagh och rätt; dy hemställes hans Kongl. Maij:tt underdånigst, om icke een sådan egenwillig disposition i anledning af Kongl. Maij:ttz placat och förordning emoth skattskyldig jordz deelningh och förminskande af år 1677, så och Hans Maij:ttz allernådigste swar af den 17 Martii 1690 opå denna dess håffrättz underdånige förfrågan angående dhe twister, som yppas emellan militien tilldelte hemman, om ägors hwariehanda abalienerande borde förbiudas, och dhe ägor, som således kunna före detta wara abalienerade, läggias under dheras rätte bohlstäder igen, äfwen som det skeer medh crono- och skattehemman.

Cap. 6.

Ad § 3. Tycker Kongl. rätten oförgrijpeligen, att införas bör, det den längre bårt i slechten stånde fritt, innan sex wekor å landet och 14 dagar i staden, att inbörda een försåldh jordh, huus, eller tompt sedan näste bördemans rätt i detta fall uthe är.

Ad § 5. Påminnes, om icke den disposition och förrättning. som ridderskapet och adelen i lifstiden kunna giöra om dheras huus i städerne kunde enligt 1668 åhrs bijafskedh komma [härwid i?] consideration, samt lända erfwingarna til effterrättelse. Och såsom twistigheeter om ärflige godz och ärfligh rättigheet immediate höra under håffrättens skiärskådan och doom; så synes nödigt, att sådant både i denna och fölliande 6 § blifwer iackttagit.

Ad § 13. Det, som i denna parag. förmäles, lärer enkannerligen förstås om dhe giäldnärer, hwars fordringar kunna wara af lijka classer och enahanda willkor.

Ad cap. 7.

§ 1. Att skiänka och testamentera något af sin arfwejordh ewärdeliga, undantagandes hwadh som skeer till pios usus, haar före detta, i föllie af den gamble lagen, och Kongl. Maij:tz förordning angående testamenten, warit aldeles förbudit, synes och sträfwa twärt emoth dedh, som uti den projecterade Erfdb. cap. 20 § 1 är stadgat och förordnadt.

Ad cap. 9.

§ 1. Såssom det synes för häradzhöfdingen intet wähl anständigt att kunna sielf förrätta alla 3 wärderingarne af den ägendomb, som een eller annan giäldskyldig å landet will låta gåå i betahlning; så tycker Kongl. rätten oförgrijpeligen, att dhe 2:ne första werderingarne skulle skee af dhe därtill utaf häradshöfdingen uthsedde eedsworne wärderingzmän, hwilka i staden af magistraten borde tillförordnas, kunnandes doch häradzhöfdingen och någre af borgmästare och rådz medel den 3:ie och sidste wärderingen, om så fordras, bewista.

Ad § 7. Påminnes, om icke bördemän, lijkmätigt det i denna parag. påberopade 6:te cap. om kiöp, borde hafwa 6 wekor å landet, och 14 dagar i staden att inbörda den uthmätte jorden, men naboen i staden sedan 8 dagar.

Ad cap. 11.

§ 8. Emedan offta hända kan, att den, som ohemult försällier een annans jordh, huus eller tompt, icke är af dhe wilckor, att han förmår opfylla allan skada med jemngodh jordh, huus eller tompt, i så goda läge, dy tycker Kongl. rätten, att opå den händelsen böör bristen ehrsättias medh reda penningar eller annat effter mätismannaordom.

Ad cap. 12.

§ 7. Finner Kongl. rätten den påminnelsen nödigh, att om kongzådran uti siöö eller sund emellan 2:ne sijdolångz liggiande byar - enderas ägor alt för när, att den samma sålunda på sin sijda icke kan till det ringaste betiena sig af siöön eller sundet, så wijda ådren opå den händelsen icke kan wara skillnadh emellan bemälte byar, då synes billigt, att den byen, som är i mistingen, bör med ådren, som altijdh mäste .stå öpen, niuta halfwa siön och sundet emoth den andra byen.

Ad cap. 14.

§ 1. Aldenstundh åthskillige orter här i Finlandh äre så beskaffade, att man för dhe månge igenombruttne kiärr och moras, sampt den stora öfwerflödigheet af watn omöijeligen kan förr än wintertijden dem igenomfahra; Fördenskull påminner Kongl. rätten, om den till laga syyn uthsatte tijden kan till förberörde orter lämpas, eller om icke dhe i så måtto borde undantagas, och lembnas slijke syner och rååläggningar der att förrättas på dhe tijder, som beqwämligast wara kan.

Till att lindra parternes beswär, tycker Kongl. rätten, det ordinarie nembden kunde förrätta lagmanssyn, så frampt emoth dem inga laga jäf wore.

§ 7. Om bygder by befinnes hafwa intagit och medh gärde inbegripit någre ägor, mädan den andre byen warit öde, så synes obilligt, att bygder by må sådant eenskijllt behålla, uthan borde ägorne effter öre och örtug dem emellan dehlas, så frampt dhe medh laglige råår ej äro åthskilde.

Ad § 8. På det att icke någon instance må gås förbij, synes bäst, att bägge häradzhöfdingarne med 2:ne uthhäradznembd först optaga och afgiöra dhe twistigheeter, som opkomma emellan twenne härader eller allmänningar, äfwen som det skeer af bägge lagmän, enär twisten opkom emellan twenne lagsagurs skillnadh.

Ad cap. 17.

§ 1. Påminnes, att tijenden här i orten icke lärer kunna rächnas och uthtages effter – – – röök, trafwe eller bandh, uthan – – – efter uthsädet, som är 8 cappar – – –

219

FÖRSLAG TILL JORDABALK 1695

Ad cap. 19.

§ 4. Synes at bonden, enär han – intet betalar sin afradh på landet till afradzdagh [skall?] för tresko böta siettedelen till jordäganden. Och som i bemälte paragraf förmähles, att samme lagh skall wara om tomtöre i staden, så tycker Kongl. rätten därhoos, att dhe borde falla staden till. Än wedh samma paragraf haar Kongl. rätten denne påminnelsen, att skattebonden bör, hwadh som han eij kan betahla i pertzedlar till frälseman, i penningar ehrläggia effter marckgången inom lagsagu och nästa kiöpstadh.

21. Utlåtande från Jönköpings län.

Till underdånigste föllie af Hans Kongl. Maij:tt wår allernådigste konungz ordres ähro wij undertechnade tillsammans kombne uthi Iönkiöping d. 8 Novembris sistledne att igenom see jordaballcken, som respective herrar deputerade till lagens utharbetande oppsatt och dherwijd wåra underdåniga tanckar och – – – korteligen uthfördt, som föllier.

Cap. 2.

§ 1. Lyder således: Cronojord må ingen effter dhenna dag undan cronan kiöpa, etc. Påminnes [wijd sådant?] tillfälle oförgrijpeligen, att dher någon merckeligh melioration eller cultur under possession woro anlagd, att sådant och med en nådigh wedergällningh effter mätismannaordom kunde der jempte ansees och considereras.

Skattejord, som under rusthålldh och till rustningzstam är, må eij förpantas eller försällias. Synes och kunna tillägias, att samma skattejordar icke heller borde borttestementeras, eller i morgengåfwo gifwas.

§ 3. Må och alldrig skattskyldig jord stycketahls ifrån bohlby sällias eller förpantas, mindre derå fasta gijfwas. Men så wijda sälliaren till dhen i bohlbyn bor, opplåter sin andehl synes kiöparen for sin säkerheet skull icke kunna förwägras fasta och skaffte derpå.

§ 3. Ej må heller ett skattehemman ibland flere fördehlas eller sällias än dherpå pröfwas fullsittne wara hwilket ransake häradznämbd med cronofogden. I stället för häradznembd kunde insättias tingzrätten eller häradzhöfdingen tillijka med nembden och cronofougden.

§ 4. Såsom stubbe- och stadgehemman synes wara af annor natur än sämie- och städiehemman, efftersom dhe af öhr och söhr lära wara opptagne, så synes, att ägaren borde niuta större frijheet att borthandla sin ägande rätt, på dhet dhe och dheras arfwingar al sitt och dheras förfäders nedherlagde arbete och häfdh kunde hafwa någon hugnadh och wedergällningh.

Cap. 3.

§ 1. Såssom mätt eller uthsökn består uti execution, härflytande af dhe förra 5 laga fångh, och sålunda derunder finnes begrepet, hwar till dhet 9 cap. gijfwer klarligh opplysning, fördenskul synes oförgrijpeligen uthan någon ny tilläggande att blijfwa wijd,dhe 5 laga fång, som i gamla lagen 1 cap. Jordb. L.L.. äre statuerade.

Cap. 4.

§ 2. Synes for des större richtigheet och skyndesammare sluth i sakerne, att een sådan kundgiörelse borde åliggia nästa arfwingen dhen andra, som wederböhr innan een wiss förelagd tijdh communicera.

Cap. 5.

§ 2. Såssom detta synes oförgrijpeligen förordsaka– – – irringh, ty woro bäst att blijfwa wedh dhet, som, dhetta måhl angående, uthi gambla lagen 17 cap. Jordb. L.L.. och 12 sampt 13 dito Stl. klarligen exprimeres och uthtryckes.

§ 3. Ad finem: Enkia må sielf lagligen sin jordh både sällia och gijfwa, förbyta och panta. Kunde tillsättias, med nästa fränders rådhe, hwilket uthi gamla lagen och H:s Kl. Maij:tz förmyndareordningh hafwer sin grundh.

Cap. 6.

§ 5. Ad finem: och niute dhen förträde så på landet som i staden, som mäst tarfwar eller tillförne fullsittin eij är. Detta synes oförgrijpeligen något mörckt wara uthsatt, och kunde i dhet stället, särdeles å landet, förblijfwa wijd Hans Kongl. Maij:tz allernådigste placat de anno 1684 den 10 Iulij om skattejordhs beboende, att dhen, som icke äger 1/4 deels gårdh, bör låta sigh uthlösa af dhen, som mehra äger.

§ 15. Hafwer ingen syssloman eller åboe wåldh att sällia, förbyta eller förpanta sin herres jordh, huus eller tompt, uthan han hafwer dens öppna bref och fullmacht dher till. Tyckes här till kunde annecteras att anseenligit straff, hwar medh dhen, som häremoth bryter, for ohemuld såldh beläggias borde.

§ 17. Ähr det afgärdaby och skatte som såldes uthom bördh etc. Förmehnes, att dhe ordhen och skatte kunde uthslutas, så att crono, frälse eller skatte finge niuta lijka rätt att inlösa afgärdaby.

Cap. 9.

§ 5. Klara obligationer synes här under icke böra förstås eller någon action och domb underkastas – – – exeqveras och uthmätas – – – Kongl. Executions- stadgan – – – Anno – – – och för – – –

§ 6. Lyda orden så: bryter hustrun och bonden fälles medh lagh, bötes af hennes godz och andehl. Att orden detta fall, serdeles in criminalibus borde uthslutas, förmenes oförgrijpeligen, effter som bonden icke i sådanna saaker synes böhra fällas för hustruns begångna brått och förseelser.

Cap. 11.

§ 3. Kiöpt godz ifrån cronan må ingen högre sällia än han dhem sielf kiöpt hafwer. Påminnes oförgrijpeligen här bredewijdh, att dher någon merckelig melioration och bebyggnadh woro anlagd, dhen och effter mätismannaordom i nåder blefwo wedergullen.

Cap. 16.

§ 1. Men eij må han androm skough sällia etc. Kunde uthsättias, huru stoora böter derpå falla borde, jembwähl refundera wärdet af det, som sålunda bortföres, hwilket är eenligt med Hans Kongl. Maij:tz Husesynsordning de anno 1681 den 18 Iulij.

Cap. 17.

§ 3. Bofastes och legodrängars, skall uthan all gensagu eller enskyllan uthgiöras rätt tijonde etc. Synes legodrängars böhra utheslutas, effter det sträfwar emoth Kongl. Maij:tz legohionsstadga de anno 1686 § 7.

Jönkiöpingh den 12 Novembris Anno 1695.

A. J. Stiernklo.	Anders Hansson Ekman ifrån Ekesiö.	P. H. Kebohn. Consul Jonæ c.
Bencht Roswall i häradshöfdingens Hr Lilliestrahls stelle effter förordning.		Petrus – – – Cons. Grennensis.

22. utlåtande från Åbo län.

Såsom lijkmätigt Hans Kongl. Maij:tt wår allernådigste konungz nådigste befallning baron och landshöfdingen borne Herr Lorentz Creutz – – – igenom sin skrifwelse af den 15 julii sistledne – – – inkalla wederbörande domare – – – ifrån landet och städerne, att öfwersee och afgifwa sitt betänkiande, widh den af Hans Kongl. Maij:tt – – – förordnade commissionen författade– – – balken; altså till hörsamste föllie – – – wij underskrefne oss till den - terminen, som war den 28 Augusti– – – instält– – – att uppsätta arbetet medh mögeligaste flith – – – lupit, befinnandes för wåra personer oförgrijpeligen där widh nödigst, att påminna, det som föllier.

Jordabalcker.

Cap. 1.

2 §. Circa finem; frågas, huruwida en slik delning wedh arfskifften skee kan? Om icke huusen skola wärderas, och den, som blifwer af en sådan rättigheet besittiande, bör gifwa därföre någon wederkändzla till sina medarfwingar, effter mätismannaordom? Hwilcket synes skäligt, efftersom obilligt wore, att det ena barnet skulle alldeles mista sitt ärfwode widh hemmanet, och det andra utan wederkändzlo träda till ett fullt boo.

Cap. 2.

1 §. Såsom kyrkiones och prästegårdz jordh å landet finnes endeles af den beskaffenheet, att den blifwit i forna tider af framfarne konungar, skattemän och rätta jordägande donerad, kyrkian eller prästegården till ewärdelig ägendom, stycketals, sampt endels kiöpt för kyrkians och sochnens medell, till prästegårdz utrymme och nödtorfft, eller ock af sochnemännen fordomdagz godwilligt af [stådde?] – – – prästegårdarne på några orter nästan inga andra ägor än sådane innehafwer, så – – – beroor, om förberörde ägor – – – bewijs, skola läggias till sin gamla bolstad igen, eller icke? Hwilket synes – – – igit, effter som prästebolen och – – – därigenom skulle alldeles afhysas och – – – Här wid synes och nödigt, att införa dee orsaker, hwarigenom skattemannen sin rätt förlora kan till konungen, som äro rest och hwariehanda misstiänst.

2 §. När frälseman lämbnar sin jordh öde, så att konungen mister däraf sin ingiäld och tiänst, som därföre giöras bör, eller och elliest samkar rest uppå sig, så synes billigt, att den effter laga upbodh, ståndh och fasta bör gå i betalning i mangel af annan ägendom, doch bördeman sin rätt förbehållen.

3 §. Synes nödigt, att den, som stycketals på hwarjehanda sätt abalienerar sina ägor, medh böter beläggies, emädan Kongl. Maij:tz hälsosamma förordningar af åhr 1673 och 1677, om skatteskyldig jordz dehlning och förminskande, äfwenwäl sådant förmå, så och att kiöparen eller förpantaren förwärkar sina penningar, så att jorden lägges till sin bohlstad igen, utan lösn; sammaledes ähr nödigt, att skatte- och cronobönder förbiudas i gemen utleija sin åker åth andra – – – andra besåå och häfda, emedan sådant gifwer anledning till ägors stympande – – – gång.

Cap. 5.

5 §. Häfdebyte grannar emellan på särskilta jordstycken i åker eller äng synes nödigt wid boot tillgiörande, alldeles förbinda och afskaffa, emädan sådant skulle föda af sig åthskillige irringar och twister; sammaledes – – – att böterne, som i denna § omröres, – – – och uthsättes, så och huru dhe böra fördelas.

Cap. 6.

2 §. Såsom här nämbnes om hembiudande i staden, altså synes wara nödigt, att utsättas, om hembudh å landet skee skall, eller icke, hwillket icke mindre än i staden synes wara nödigt, och att därmedh således omgås, att domaren å orten, hwarest godzet, som till salu går, ähr belägit, uppå sälliarens ansökning och omkostnad, genom breef därom notificerar domarn å den orten, som bördeman boor, hwilcken kunde den nampngifna bördemannen sådant kungiöra och derom swar tillbaka gifwa.

8 §. Såsom Kongl. Maji:tz testamentzordning af åhr 1686 7 § gifwer een manwuxen jungfru tillstånd att giöra testamente, oansedt hon står under förmynderskap; altså synes skäligt, att och een jungfru, som så till åhrs kommen ähr, kan till goda sielf förestå och må sin jordh försällia eller förpanta.

10 §. Synes wara nödigt omständeligare införa om den, som brister åth eeden, på hwad sätt den försålda jorden skall inlösas, antingen efter mätismannaordom, eller effter kiöparens och sälliarens bestämmelse, efter som det torde föregifwas jord, tompt eller huusen wara skänkta, på hwilken senare händelse bördeman oförgrijpeligen bör niuta wärdering till godo.

11. 12. 14 §. Synes nödigt, att förmäla, om saakörens – – – .

16 §. Synas nödigt, att införa, det ingen skötning på godz på landet gifwes, förr än sälliaren opwist domarens bewijs om hembudet till bördeman, som här ofwanföre widh 2 § förmält ähr.

Cap. 7.

1 §. Att skänka tijonde penningen af sin arfwejordh till ewärdelig ägo synes icke kunna tillåtas, emot förra lagen och Testamentzordningen af åhr 1686, effter som sådant och skulle föda af sig åtskilliga twister emellan arfwingarne och den, som gåfwan bekommit, och förorsaka godzens och hemmanens stympande och klyfning.

Cap. 8.

1 §. I stället för annat gångbart synes skäligt införa gångbara waror, som mången äga kan, och icke kunna så snart till penningar förwandlas, som nödwändigheten fordrar, doch att samma waror icke högre wärderas, än dee då straxt kunna föryttras.

2 §. Huru böterne, som ähr siette penningen, skola fördelas, synes nödigt att införa, item om böterne böra falla antingen af bägges eller enderas pantskilling.

5, 6, 7 och 10 §. I stället för ordet införsel synes det ordet inrymmelse effter – – – beqwämligare kunna brukas, emedan införsel, hemfölgd, medgifft i boo äro håldne och ansedde af lika bemärkelse.

Cap. 10.

1 och 3 §. Enär sälliaren är frånwarande [och?] för ortens aflägenheet skull icke kan wara tillstädes, eller skaffa någon fullmächtig, som förrättar handslaget för rätta å kiöp, särdeles på landet, så synes giöra tillfyllest, enär han med egen hand och signete, sampt främmande mäns underskrifft bekiänner köpetz richtigheet, och att köpskillingen ähr betalt.

2 §. Är Kongl. Maij:ts förra förordningar enligt, att alla domar böra af samptelige rättens ledamöter underskrifwas, och altså synes nödigt, att medh skötningar och fastebref på lika sätt förhålles, som och för detta i städerne practicerat är.

Cap. 11.

3 §. Där första och andra hemulsman woro döde eller af sig komne, och inga arfwingar effter sig lämnat, synes billigt, att kiöparen i sådant fall, när godzet honom lagligen undangår, får första sälliaren, eller des arf- och medarfwingar, hwartill Kongl. Reductionscommissionens resolutioner i wissa måhl gifwa (anledning.

8 §. Är nödigt utsättia, huru dhe sex dalers böter skole delas.

§ 12. Synes eij obilligt, att den, som förtijger eller förhåller jordebref, hälst enär dee af rätten infordras, borde förutan skadans ersättiande fällas till böter.

Cap. 14.

1 §. Såsom i Finlandh finnes stoora siöar, moraser, - obeqwäma lägenheeter, hwar – – – man omöijeligen kan komma, eller sätta något streck, emellan Walborgmässa och Allhelgona, altså synes nödigt widh slika tillfällen betiäna sig af den tiden på året, då dyy och siöar bära, och ringa sniö är, allenast att siälfwa rååställen, då marcken är baar, besees och pröfwas.

5 §. Synes skäligt, att utsokns nämbd wedh landzsyner brukas, ty att sökia uthäradz nämbd kan på denne orten, där häraderna äro öfwer 40 à 50 mihl widtbegrepna, icke beqwämligen låta giöra sig, emädan det wore en odrägelig bekåstnad för den saksökiande, elliest haar och lagman sin ordinarie nämbd här i landet, som wedh slijka tillfällen brukas.

3 §. Der twenne härader om allmänning, eller 2:ne byar, som i särskilte härader äro belägne, sins emellan twista, haar warit wanligit, att bägge häradzhöfdingarne, medh halfwa nämbd af hwartdera häradet, träda tillsamman, och giöra där på ett lagligit sluth, den succumberande parten laga wadh under lagman förbehållit, och synes sådant äfwen hädan effter låta giöra sig, emädan [där lagman ?] immediate handterar saken, den succumberande parten, sedan landz syhn ågången ähr, icke hafwer widare att sökia, utan till riddaresyhn – wore och det för parterne aldeles för kostsamt att begiära lagman till alla sådane – – –.

Cap. 15.

1 §. Där några grannar i en by – – för lijka räntta, äro till ägorna - - -, särdeles i skogh, så att een eller flera grannar hafwa enskijlta skogzparker och ängstycker medh råår omlagde, hwilka kunde beropa sig på häfden, synes billigt, att sådane ägor, så wida den andra icke äger däremot wederlag, böra skifftas grannar emellan effter öre och örtug, en sådan häfd oachtat.

7 §. Att den, som i handom hafwer, gifwes witzordh framför den, som häfden bestrider, är skäligt, men att han där till med måste sin häfd bewijsa, synes wara emot rättegångzprocessen, emädan den, som i handom hafwer, bör medh skähl därifrån winnas, och icke påbördas sig widare skähl att skaffa, innan käranden några af wicht emot häfden andragit hafwer, på hwilken händelse swaranden bör hafwa sina widh handen; så synes och billigt, att kärandens wittnen först böra edeligen afhöras och swarandenes effter åth. 1 §. 16.

1 §. Till huru stoora bööter den, som sig emot denna § förseer, bör fällas, ähr nödigt att förmälas och uthsättias, sampt huru dee skola fördeelas.

3 §. Synes wara orätt afcopierat, och något utelämnat, emädan deraf intet wijst sammanhang inhämptas kan, hwarföre man öfwer en så mörk mening icke kunnat sig utlåta.

Cap. 18.

§. Synes nödigt utsättia, om dee 40 daler sm:tz böter för dråp i motwärn, äro konungens eensak, eller huru dee skola fördelas.

8 §. Jordäganden och landbonden synes böra tillåtit wara, sins emellan förenas, antingen han will tillträda jorden om wåhren eller hösten; sammaledes bör den afträdande giöra alt det arbete, som inom fahrdagen effter åhrsens tidh giöras bör.

9 §. Härwidh påminnes, att den landboo, som städier sig på ett hemman, och icke will hålla, utan därigenom bringar jordäganden på olägenheet, borde derföre ersättia skadan, och medh wissa böter beläggias, hwilkas fördelning sammaledes bör utsättias.

17 §. Är nödigt, att förmäla, huru den 1/6 delen af hyresumman, som i böter erläggias bör, skall fördelas.

Cap. 19.

6 §. Att föra afraden ytterst i lagsagun, eller på annan orth, så långt som lagsagun är, faller här i länet alt för swårt, emädan bonden då skulle komma att föra sin afrad in emot eller öfwer 100 mihl, utan synes billigare, att afraden föres inom höfdingedömet till marknadzplatzen eller så långt som landzhöfdingens residens och räntterij ifrån bondens hemman belägit ähr.

Detta är således, hwadh wij för wår deel hafwa funnit af nöden, att påminna hemställandes uti diupaste underdån- ödmiukheet, höga öfwerheetens – – – och högrättwijsaste godtfinnande, hwadh däraf bör widh widare revision af denna balcken komma att införas eller uteslutas. Datum Åbo den 2 Septemb. A:o 1695.

Joh. Wallensteen Häradzhöfding uti Pijkie och Hålicko härader.	Joh. Spooffvenhielm Häradshöfdinge i Öfre Sattagundha häradz öfre och nedre dehl.
L. Wil. Hadius Iustitiæ borgmästare i Åbo.	Heinrich Juslenius Borgmestere i Nystad.
Så på egne som häradzhöfdingens wälb. Erich Rosendahls wägnar på Åhlandh, ähro desse påminnelser til dhe andras öfwerseende upsatte den 22 Aug. 1695 af
	Hen. Johansson Häradshöfdinge i Virmo och Masko härader.

28. Utlåtande från Wehmo och Nedre Satagunda härad.

Till öfwersände Jordebalcken hafwer underskrefne fölliande eenfalldige påminnelser – – – tillförordnade högl. commissariers – – – skyldigast hemstält den 23 Augusti Anno 1695.

Cap. 2 § 1. Uthsättes den äldsta eller bäs – – – tienst skatterättigheeten. Händer offta – – – öfwergifwer sine förälldrar – – – och söker sin nytta, men wid förälldrarnes död prætenderar icke dess mindre – – – dess barn jure primogenituræ hemanet – – – och således uthdrifwer sin yngre broder, som tillika med sine barn uppehållit i förälldrarnes – – – och uthom dess kunnat ödefalla. Om wid sådan händelse jus primogenituræ så noga attenderas, eller och effter Kongl. resolutions 4 § af den 15 Novembr. 1680 på allmogens aff Österbottns södre häradz inlagde postulata, att i sådant fall förstfödzlorätten eendast och allena ej måtte gälla, när sådant, som ofwan förmähles, den äldste sonen bewijsas kunde.

§ 3. Händer offta, att skattehemman, bestående allenast aff /4 mantal, hafwer tilgiorts så myckit ägor, som kan swara emot helt mantal, om icke widh sådan händelsse yngre bröderne kunde till 3 eller 4 dehlar partera ägorne sig emellan, enär dhe uthfästa hwar för sig 1/4 mantal åhrligen uthgiöra, och dhe befinnas dermedh wähl uthkoma, således förökandes cronones ingiäld, och huruledes den mehningen een part wehla stadna widh och derhän uthtyda Kongl. resolutionen af den 10 Juni 1684 om ägors parterande, sådant allenast wara föreståendes om hele och icke 1/2 eller 1/4 mantal hemman. Quæritur: Emedan ingen får försällia jord undan hemmanet och lijkwist – – – dubbelt ägor emot skatten, dem een – – – bärga. om icke i sådant fall, ägorne – – – mellan andre åboer parteras. och å nyo skatte – – –.

§ 4. Emedan dhe, som hemman af råskogh och stubbe på wissa frijheetz åhr optagit, icke äga jordägande – – – huruledes då effter 1 cap. 2 § samma jordh arfwingarne emellan kan dehlas som löösöre.

Cap. 6 § 8. Torde hända som gemenligest å landet ibland bondestånd, att öfwermaga, jungfru eller weetwilling inge förmyndare hade, ingen heller den jordh på uthsatte willckor af jure retractus wille sigh tillösa, och åboen densamma uthan sin stoore skada icke kan längre besittia eller med fålck försee, uthan nödgades öde lembna, om icke wid sådan händelse rådeligest wore, gården in perpetuum försällia (medh sådane willckor, om köparen skulle föranlåtas dett försällia, då öfwermaga etc. wore närmast till inlösen) och hemmanetz wärde uthsättes på åhrligit intresse, dermedh öfwermaga etc. kunde, enär den behagar, så godh gårdh aff andre sig tillösa.

Item § 10. Der någon giort märkelig bekåstnad, sedan han jorden kiöpte, om han icke för dett åhrlige bygnaden öfwerstiger är berättigat få wedergällning.

Item § 1 5. Kan hända att åboen, som ej jordägande besutit gården till 3:die, 5:te, ja 6:te man, och således wid opkombne jordtvister, bättre om dett twistiga bekantt, än jordägandens fullmechtige, om icke een sådan åboe kunde jempte bördäganden - fullmechtige äfwen wähl i saken – – –.

Item § 16. Om dhen jordh, som medelst åboens – – – genom 3 laga opbodh fallen ändock – – – inbördas, af dett skiähl att icke laga fastebrefwet wore gifwet.

Cap. 9 § 4. Om debitor skulle få den frijheet att sielf uthnembna, hwad han aff sin fasta – – – i affbetahlning gifwa will, wore – – – befara bedrägerij, således bland annat att – – – någon leddes wid dett han – – – platser bygt, skulle i fehl aff löösören (dem han kunde undansticka) påtwinga creditor sådane huus, som ingen nytta aff sig kastade.

Cap. 10 § 1. Om dett kiöp, som sälliaren, hwilcken kan läsa och skrifwa, och hwilkas egenhändiga underskrifft icke något twifwelsmåhl är, af wählbetänckt berådde mode allena underskriffwer och tillstår pengarne sig till fullo nöje opburit, gifwandes kiöparen fritt, så i sin när- som frånwaru, taga der å rättens skiötning och fasta, icke skall wara gillat, förr än 2:ne witnen jempte honom underskrifwa, och inför rätten derpå giort handsträckning, anten sielff eller genom fullmechtige, synes dett wara ett hinder till många kiöp och contracters slutande, enär för sälliarens oundwikelige reesas fortsättiande, i synnerheet på landet, icke någre witnen wore at tillgå.

Cap. 11 § 12. Om någre åker- eller ängesstycken winnes medh laga dohm ifrån dett hemman, som kiöpt ähr, frågas, om sälliaren skall sådant opfylla eller [kiöparens?] hasard och äfwentyr föllia.

§ – – – medfart aff opbudh och stånd, har – – – antingen derå fasta breff wore gifwit, – – – i anledning aff Kgl. resolution den 12 Januarij – – – .

§ – – – barn, som intet ärfft, utan med egen medell – – – jorden, skola wara hemulsmän och ersättia – – –

Cap. 12 § [6] – – – och många mihl een byys wid sochne – – – allmänning böör wara, der ingen – – – och huru denne kan sochnemännerne, – – – bonden, från skogen affstängia. Om icke alle, som således wid skatan sig needsatt, och ej kunna bewisa wissa skilnader, böra å nyo skattläggias, med wissa råer uhrskillias, och öfrige till sochnens eller konungz allmänning läggias, sochnemännerne, som mitt uti sochnen trångt boende, till tienst och nytto.

Item § 7. Om allmän siö, hwaruti åthskillige byar interessera, oplandas och blifwer äng, frågas, om alle förra interessenterne äro uti oplenningen dehlachtige, eller den allena, hwilkes land den faster. aff hwilket sehnare mången togo skadan, och een allena hade nyttan. och således alldeles obilligt emot jus naturæ sträfwande.

Item § 10 in fine. Om icke den clausul, att den äger wattn, som land och strand äger, uthslöto andre sochne- och byamän, som intet land wid siön äga, ifrån fiskandet och deras gamla häfd.

Cap. 13 § 7. Händer offta, att bygder by ingärdar myckit sig til lägenheet af ödes bys ägor, warande affhyst och öde, om icke wid sådan händelse een jämkning borde skee effter öhreskatten.

Item § 9. Hwem till afdömandet skall förordnas – – – bergzbrukz twistigheeter på dee orter – – – bergmästare är, i anledning af Kgl. – – – .

Cap. 14 § 1. Wid synegång synes – – – att enär synen intet kan förrättas – – – kierr och moras, emellan 1 Maj och sidsta – – – att sådant måtte skie wid första fråst och – – – .

Item § 10. Om dess arfwingar, som aldeles – – – dehlens affsäjande, intet kunna komma – – – wundne, sedan uthlagde bekåstnad – – – pröfwes gullen wara.

Cap. 17 § 2. Om prästen niuter tridie – – – aff halmen tillika med säden.

Cap. 18 § 8. Rätta fahrdag i Finland synes nödwändigt böra uthsättias, enär boskap och hästar få sin födo uthe på marcken Erici tidh den 14 Maj.

Item § 13. Om landbonden, hwilken före städietiden affdrifwes och måste wika, icke för sig och sitt fålck kan hafwa huus nogh med dhe i lagen uthsättes, och han aff gårdzens timber opsetter flere sig til lägenheet, med innanredes, af fönster, låås, spield etc. bekåstnad, synes alldeles obilligt, dett han ingen wedergällning derföre skulle åthniuta eller derå någon tahlan hafwa. Ty bekåstnaden aff wärcketz framskaffande, optimber- och opsättiande, i synnerheet för een sådan landbonde, som alt måste dertill leja och sielf med sitt folck eij kan arbeta, tio dubbelt mehra kostar, än sielfwa rudis materia.

Cap. 19 § 4. Om wid lagsökiandet aff affradens innehållande icke böör i consideration komma tilstötande olyckor, misswäxt och annan fattigdohm, förr än bonden den 6:te dehlen aff affraden tillöckes, elliest gåfwes förlänningzman öppet hugg, affprässa och aff bondens ägendohm giöra sig betalt, så myckit han will.

– – – Till afradzfördzlan synes wissa mihletahl – – – emedan Nårre finne lagsagu öfwer 160 mihler sig sträcker, och således skatteman – – – aldeles omöjeligit, affraden så långt föra – – – medelst förläningz mannen gaffz tilfälle aff – – – fördzlen stegra och accordera effter egit behag.

Datum ut Supra.
	Henr. Kluwensich Heradshöfding öfwer Wehmo och Nedre Satagunda härader.

24. Utlåtande från Vadstena län.

Effter Hans Kongl. Maij :ts aldranådigste befallning – – – hans grefliga Excellence Kungl. rådets och öfwergouverneuren högwälborna herr Carl Gyllenstiernas derpå fölliande – – – inkomma wij här undertecknade underdånigst med wåre oförgripelige påminnelser öfwer Jordebalken, bediandes – – – underdånigste soumission, de måtte medh Kongl. nåde uptagas.

Jordabalk.

Cap. 1.

Huru månge slags jord äre på landet och i staden.

Ad § 1. Förfrågas underdånigst, om kyrkiejordar, prästegårdar, cappellans- och klockarebord samt andre scholæ, fattiges och hospitalsjorder, i städerne och på landet, isynnerheet kyrkiegrundar och jordar, som af allodial och odisputerlige frälsegods till perpetuos pios usus donerade äro, ock böre förstås under ägenteliga cronegods, eller emedan de i månge stycken äre derifrån skilde, och mehrendels i cronones jordeböcker icke opförde, måge considereras som ett särskilt och andre slaget af cronegods, doch hwariom och enom sin rättighet, enkannerligen jus patronatus i förmågo af Kyrkioordningen, förbehållen. Item: om den åthskillnaden af crone, skatte och frälseskatte måge gifwas rum.

Cap. 2.

Medh hwad rätt och rättigheet hwardera af ofwannämde innehafwes och besittes.

§ 1. På händelse att ofwanrörde åthskillnad af cronegods funne rum, tyckes i denna § kunna införas, att eminens dominium af sådane till pios usus ewärdeligen förordnade gods altijdh förblifwer hoos cronan, men oåterkallelig nytta och bruk eller perpetuum utile dominium hos possessorerne, till hwilka de donerade äre, dock donatorernes, som sagt är, förbehållne conditioner och rättigheter orubbade.

§ 5. Synes oförgrijpeligen wara nödigt att förebygga okunnige – – – , att desse stadsens, kyrkiors och hospitalers föreståndare – – – och att detta hembud medh sahlu af huus, gård samt jordar alltijdh skeer medh landshöfdingens i orten å Kongl. Maij:ts wägnar, generalföreståndares wetskap och samtyckie, till bepröfwande, huru wijda sådan sahlu må wara desse ofwannämde nyttig eller icke.

Item förfrågas underdånigst, om desse 100 dahler s:mts wijte alltijdh skal wara lijka för den, som mehra eller mindre, helt eller en deel försällia.

Cap. 3.

Om laga fång uppå jord, huus och grund.

§ 1. Desse sex laga fång synas icke allenast förstås på jord och fast gods, uthan och på löösöre. Synes och enumerationen af laga fång ofullkomlig, medan hwad gifftorätt enom tillägnar, är och laga fång.

Item: förwärfwat fast och löst under warande ächtenskap, till seendes af Landslagens 29 cap. Jordab.

Item: diurfång 23 [cap.], holme i siöö och sund samt flotholme, 26 [cap.] § 1 B. B. L.L.., bijtächt, allehanda slags fynd samt laga häfd, med mehra, som här och der finnes i lagen, och till en stoor deel blifwa opräknade i Iustiniani Institut. Tit. I Lib. 2 de rerum adquirendo dominio, hwilka här underdånigst allegeres till – – – åtskillige sorter af laga fång, så i löös som fast ägendom – – – de sex upnämde i detta cap. lämpade allenast till jordegod – – – sagt är, der de dock äfwen finnas i det lösa, och dy synes oförgrijpeligen, att detta capitel icke finner här sitt rätta ställe, äfwen – – – uhrminnes häfd här omtalas, hwilket rätt förstående i gemeen sträcker – – – all mennisklig ägendom; uthan kan skee som en – – – simæ kunde sättias: främpst i lagen för konungsbalken emedan konungen eminenti modo ärfwer hela rijket [och en?] deel cronogods der sammastädes förswaaras under titul af uhrminnes häfd. Och altså widh sådan beskaffenheet synas desse orden som annorlunda fångit giöra här en anstöt, lijkasom uthom de 6 upnämde laga fång alt annat woro ofånget. Oförgripeligen tyckes den allmänne reglan i J. B. L.L.. här bättre quadrera: alt lagligit är rätt fångit etc. Elliest är wår underdån- oförgripelige mening, att näst de orden till dess uhrminnes häfd åkommer sattes de orden: som och är att laga fång, det ingen etc.

Cap. 4.

Om arfwejord huru den lagliga ärfwes och förswaras bör så på landet som i staden.

§ 4. Såsom man och hustru gemeenligen icke äre slächt tillsamman, uthan af åthskilliga främmande slächter, hwar på wår änn brukelige lagh widh arfdelning hafwer sitt anseende; så kunna de och i sådant fall inbördes icke wara hwars andras byrdemän; men som syskons barn medelst konungens dispensation effter kyrkiolagen, äro de närmeste i en slächt, som kunna äckta hwar andra, så att deras barns fäderne och möderne understundom äre alt ett, och falla i upstigande linee på en person, så kunna de sålunda wara hwars andras byrdemän, så wäl som de i längre ledeskillnad af dem komne äre.

§ 5. När fäderne och möderne, som sagt är, falla i ett tillsamman, synes icke wara någon åthskillnat emillan fädernes och mödernes fränder. Men när fäderne och möderne äre åthskillige slächter, är wår underdånigste fråga, när ingen byrdeman finnes af den ätteläggen, hwar ifrån godset kommet är, om då man eller hustru, – – – och der de icke – – – ätteläggen, icke må hafwa förmonnen för de främm – – –.

Cap. 5.

Huru jord å landet, eller huus och tomt i staden må bytas.

§ 1. Ad ea verba: utan att byrdeman det hindra må. Wij kunna icke förstå, huru byrdeman elliest må hindra bytet, uthan i de fall att kiöp och skiffte komma tillsamman, och kiöp är större än skiffte eller lijka mycket; dock så, att byrdeman hwad bytet belangar, gifwer så benöjelig och godh jord igen, som en annan will och kan gifwa; samma besked är och med kiöpet.

§ 2. Denna punct synes wara betänckelig, i det derigenom torde förorsakas någon willerwalla i jurisdictionerne och cronones inkomster samt confusion i upbörderne.

§ 5. Häfdebyten förorsaka stoor oreda och orichtigheet i tomter och annorstädes, tyckes derför oförgrijpeligen de aldeles wore förbudne och uphäfne.

Cap. 6.

Med hwad rätt och wilkor arfwe och byrdeköpt jord må sällias och byrdas.

§ 1. Widh slike jorde- på landet samt huus- och tomptkiöp i staden plägar offta stoor oreda och många trätor deraf förorsakas, att kiöparen obetänkt sluter kiöp medh sälliaren, gifwandes uth fulla penningar förr änn widh tinget – – –, om godset medh skulld förbundet och inteknat är, och fastänn så – – – ning finnes, kan godset af upswullne interesser öfwer dess wärde wara bewärat, så att hwarken främmande kiöpare eller bördemannen derföre – – – gifwa will, och sälliaren, som ock offta icke gitter hemula, hwad han sålt – – – tijdh, förgör undfångne penningar, icke warandes mehra solvendo, dy synes oförgripeligen för större säkerheet skull wara bättre, att sedan de skriffteligen – – – öfwerens om prijset, låta strax derpå laga opbuden och laga fasta – – – och när godsets frijheet så alldeles försäkrat är, betales wär – – – händelse, om köparen det förr erlägger, stånde det på hans egen fara, så han icke må hafwa fog att beswära någon rätt härom.

§ 2. 1 Wadstena lähn opbiudes jord, huus och tomt i städerne af en uhrgammal sedwana, icke tree måndagar, uthan tree månadagar eller tree månader.

§ 3. Ad ea verba: men sedan på kiöparens äfwentyr. Not. så wijda köpet medelst erlagd köpeskilling är fullkomnat, eller kan skee, emedan conventionen på prijset emillan köparen och sälliaren skedd är, att hwardera stode halfwa äfwentyret.

§ 4. Synes oförgripeligen wara hårdt att lemna sådan stoor frijwilligheet medh aflingejord, och dy kanskee billigare, att hon så å landet som staden up- och hembiudas åth nästa fränder; dock på kortare tijdh änn arfwejord, i anledning af jordb. Stl. 4 cap.

§ 5. Till att undfly trätor och oenigheet, såsom och att Kongl. Maij:ts hälsosamma intention om hemmanets delning så mycket bättre kunde ernås, synes oförgripeligen wara nyttigt, att i byrdzrätt närmeste lederne allena, och icke jus repræsentationis ansåges, som i arf skeer, der månge offtast concurrera.

§ 7. Ad ea verba eller gifwe rätten tillkiänna etc. Not. hwilken bör noga ransaka, om förmyndarens angifwande så hafwer sigh, på det de omyndige i deras rättigheter genom sweek och intriguer icke må blifwa frustrerade.

§ 8. 1 denne artikel står, att de omyndige innan natt och åhr, sedan de till laga ålder komne, måge uprijfwa köp och byte, men i

den 8:de § cap. 11 stå tree åhr, hwilka rum oförgripeligen icke kunna concilieras, uthan det förre förstås effter stads, och det senare effter landslagh.

§ 11. 12. 14. Förmäles intet, huru böterne delas, och hwem de tillkomma skole.

§ 15. Hwad qvarstad belangar, tyckes oförgripeligen att des natur af det 30 cap. Jordb. L.L.. illustrerades.

Cap. 8.

Huru jord må pantsättas och återlösas.

§ 1. När ingen wiss dag eller tijdh till pantens inlösning föresatt är, och panten widh påminnelse icke utlöses, huru dommaren widh pantägarens ansökning sigh förhålla skall.

§ 10. Så framt nyttan finnes i anseende till lånet alt för stor och oskälig och rätten söktes om dess moderation, synes oförgripeligen interesseplacatet härutinnan wara bästa reglan.

– – . Quæritur: om pantzinnehafwaren uthsätter panten till en annan för mehr änn– – – huru dermedh skal förfaras, och om en sådan i anledning af det– – – B. StL. icke bör plichta?

Cap. 10.

Huru alle kiöp, byte och gåfwor skole giöras, lagföllias och stadfästas.

§ 2. Frijskilling är i Wadstena lähn och flere andre orter nu icke brukelig, men effter lagen derom förmäler, wore önskandes, det blefwe uthsatt, huru stoor den skulle wara, och om den bör proportioneras effter contracters wärde, och hwem den hafwa eller till hwad usus den anläggas bör.

Cap. 12.

Om råå och röör eller tiäldro, samt andre boolstadzskillnader bya emillan.

§ 1. Synes oförgripeligen icke wara nödigt att förordna något wist mått på röör och råstenarnes högd, stoorleek och tyngd, uthan att sedan de medh deras kanter, äggar och flate sijdor äre der till wäl skapade, de wore så stoore (dock hjertesteenen altijdh högst och störst), så att wanartige wallehjon samt andre arge händer dem lätteligen icke röra, och att man widh förste åseendet märkia kunde, dem till sådan ände wara dijtsatte. På stenige orter wore nyttigt, att rundt omkring råå och röör samt uthwijsarne giordes en slät plats, medelst omliggiande stenars bortrödiande.

§ 2. Tyckes och wara rådeligit, att wijsarne icke stode längre ifrån hwarandra, änn de widh klart wäder på jämna fältet kunde synas den ena till den andra, medan ropet, när storm och blåswäder är, offta slår felt, så man i sådan lång distance, besynnerlig i skogsmarken, icke altijdh wist weet, om rätta streket fölies eller icke.

§ 3. Synes nyttigt, att medh råå och röör blefwe en lijkheet öfwer hela rijket, när lägenheet så gofwes effter handen.

§ 6. Ad ea verba: Finnas dhe eij, uthan gamble giärdesgårdar och forna gärdzstodar. Item: allmänne wägar, och annat som af ålder derföre hållit warit.

§ 7. Man kan icke wäl fatta, huru allmänningzfiskie må wara i små siögar, [så wida?] grannarne af ålder sins emillan icke samtyckt att fiskia om hwar andra, medan de – – – derna boo, råda öfwer siön, så wijda deras ägor sträckia sigh kring stranden och – – – sijdelångs boendes, äga halfparten hwardera af wattnet, så att intet vacuum – – – uthan kanskee måtte förstås i stora och widtbegrepne siögar.

Cap. 13.

Om dens straff som råå och röör rubbar uprifwer eller på annan – – –

Den 4:de och 5:te § tyckes wara af lijka gärning, men olijka straff.

Cap. 14.

Om laga syner och ägors förswar.

§ 3. Fastän parterne äre ense om änderån, twiflas om – – – före bör gå synerätt, när trowärdige witnen, eller någon knäråå der – – – häfden annorledes, emedan offta befinnes att stafwer eller skillnader löper som räfwer i skogen, som gamble Wästmannelagen talar.

§ 7. Med gärde inbegripet, nembl. så gamble gårdar, som förr till warit, änn den andre byen öde blifwit.

Cap. 15.

Om uhrminnes häfd.

§ 2. Gård och wård ͻ: synes och wist alnetaal till längd och bredd, uhrminnes häfdat, utan råå och röör eller gård kunna gillas.

§ 4. Ad ea verba der emot framtees laggille skiäl; dock så att de andre till förfång icke äre swijkligen undandölde.

Pehr Fredenhielm.	Nils Åkeman.		Carl von Rudbeck.
Borgmästare och rådh uti Wadstena:		Borgmästare och rådmän uti Scheninge:
Jöns Wetterman.	Anders Hansson.		Jonas Wahlbergh.
Hans Andersson Barkhuus.			Måns Danielsson.
Måns Larsson Giöthe.			Bengdt Ekeflodh.
Nills Andersson.			Per Tomesson den äldre.
Johan Arvedsson Dahlman.			Petter Thornsteen.
Nils Svartt.	Pär Nilsson. Länsman.		Bencht Håkansson.

25. Göta hofrätts utlåtande.

Till underdånigste föllie af Kongl. Maij:tts ankombne nådigste befallning, äro desse Giötha hofrätts underdånige påminnellser öfwer Jordebalken, som then af högstbemälte Hans Kongl. Maij :tt till lagsens öfwerseende nådigt förordnade Commission förfärdigat, nembl.

Cap. 3.

Ad § 1. Alldenstundh mätt eller uthsocken, hwilket här såsom det siette laga fångh införes, icke synes wara annat än som een genom execution bekräftad rättighet af dhen egendomb, som tillförende genom någotthera af dhe femb föregående eenom kan wara tillfallen, så att uthaf them ett thera nödhwändigt måste föregå, innan som mätt eller uthsocken skie kan, altså finner man icke, huru detsamma under titul af laga fångh beqwämligen kommer att opräknas, som mehra är een general stadhfästelse af det, som medellst dhe andra laga fången kan wara förwärfwat; warandes och elliest uthmätningar ofta af dhen beskaffenheet, att dhe uti wisse måhl, såsom när hufwudsaaken åtherwinnes, arg. § 2 uti Kongl. Maij :ts till widhlöftigheeters afkortande uti Rättegångprocesser författade nådigste förordning af den 4 julij 1695, kunna gåå tillbaka, fördenskull synes detta iblandh laga fång i så måtto icke rätteligen komma att räcknas.

Cap. 4.

§ 6. Såsom här förmäles, att altijdh wedh dödsfall så mycket af aflingejordh, om hon till är, skall sällias i stället för then bortsållde arfwejordh å landet, för än någon frijheet öfwer aflinge tillåtas må; så finner man icke, hwarföre een slijk aflingejordh widh ett sådant tillfälle ändteligen bör sällias, der som uthsendet af dhenne § synes wara, att dhen försållde arfwejordh medh lijka surrogato i aflingejordh bör till arfwingarnes förbehålldh ährsättias; uthan håller man före, att enten måtte contextus här icke rätt wara afskrefwen, så att det i stället för sällias bör heeta sättias, eller och att derhoos medh tydelige ordh måtte införas, att aflingejorden eller dess wärde, om hon sällias, skall ikläda sigh samma natur, som then försållde arfwejorden.

Cap. 5.

§ 1. Wedh dhenne §, och under dhe orden dett jordebythe må icke klandras eller i staden hembiudas uthan efter laga opbudh, medh häradz- eller stadens fastebref bekräftas tyckes oförgrijpelig någon contradiction emoot hwart annat inflyta, ty om jorden, som lagligen skipt är, icke må klandras eller hembiudas, så är ju äfwen så onödigdt, att dhen samma opbiudes, alldenstundh slijke opbudh ju till ingen annan ända skier, än till att förbehålla arfwingarne eller bördesmän sitt laga åthahl och klander, som här wedh ett sådant jordebythe icke tillåthes, så att fördenskulld dhe orden efter laga opbudh synes böra utheslutas. Men som wedh slutet af dhenna § förmäles, att i fall der både kiöp och bythe kommer uti och bytet är mindre och kiöpet mehra eller och lijka mycket, då dömmes jordh i bördh, som woro hon till salu gången, så synes dhe orden wedh slutet beqwämeligen kunna tillsättias: så frampt derå under opbuden och lagförandet något laga åthal eller klander skier, eftersom i denne, men icke dhen föregående casu, opbuden äro nödwändige.

Cap. 6.

§ 1. Att her under dhe orden will någon bördeman then jordh börda och therföre gifwa, som annan biuder stadgas, det bördemannen skall wara förbunden till att för een så stor summa jorden inlösa, som emällan kiöparen och sälliaren kan wara contraherat och slutat, det kan fuller hafwa sina skiälige orsaker, serdeles när som det considereras, hwadh som nedan före uti dhen 10 § i detta capitel finnes förmält, i det fall, när någon skiälig misstanka infaller om rätta kiöpeskillingen, och att den, som mehra penningar tager än han sielf uthgaf, skall bötha 50 daler s:mt, men som lijkwähl det intett är dhen naturliga billigheeten och jämbwähl alla lagstifftares intention och meningh mehra lijkmätigdt, än att den fasta egendommen möijeligst må blifwa wedh familien conserverad och bijbehållen; så skulle deremoot ofta hända, att een på detta sättet, som woro sin slächt och anhöriga icke wählwilliande, kunde förwärfwa sig een kiöpare utom slächten, som, anten i anseende till sin förmögenheet eller och i betrachtande till egendomens comoditet och belägligheet för honom, skulle hafwa ringa betänkiande, att sluta medh sigh om een större kiöpeskilling, än anten egendomen rätteligen kunde wärdh wara eller sälliarens. slächt och näste fränder det förmådde att inlösa, dermedh allenast att stängia dem ifrån sin efter naturen competerande bördzrätt, så påminnes härwedh oförgrijpeligen, om det icke skulle wara skäligdt, att bördemannen een sådan jordh efter mätismannaordom och egendomens rätta wärde måtte få inlösa, eftersom derigenom ingen synes förnär skiee, enär både sälliaren får sin egendomb efter dess rätta wärde betalt och bördesman för sine utlagde penningar ett skäligdt wederlagh åthniuter. Skulle då kiöparen uti sin uthlagde summa något brista, hafwer han att söka sin regress hoos sälliaren. Börandes således fuller den, som börda will, insättia så många penningar i rätten, som egendomen är försåldh före, men af kiöparen icke lyftas, innan egendomen lagligen är wärderat, då han dess rätta wärde deraf har att undfå och det öfriga bördemannen igen tillställas; skulle och egendomen högre wärderas än han är försåldh före, då emoottager kiöparen sin uthgifne kiöpeskillingh och ärlägge bördemannen det öfrige till sälliaren. Hwadh och det wedhkommer, att fatalia till inbördande i denne § äro allenast uthsatte till natt och åhr ifrån första opbudet, inom hwilken tijdh bördemannen sig inför rätten skall angifwa, så lärer twifwels uthan sådant wara uthsedt till förekommande och afkortande af processers widhlöftigheet; men som det lijkwähl ofta kan hända, att een fiärran boende bördeman icke förr än efter tredie opbudet blifwer kundgiort eller får weeta om dhen handel, hwaruthi han någon bördzrätt äger, och sålunda intett inför rätten inom natt och åhr ifrån första opbudet kan vigilera, eftersom det och af wisse tillfällen kan sig tilldraga, att det fierde tinget icke så just inom natt och åhr ifrån det första, uthan någre dagar deruthom kan blifwa hållet, då på den händelse fatalia uthan hans förwållande skulle löpa honom uhr händerna, såsom der före icke rådande, att det fierde tinget icke hölles inom natt och åhr från det första, när opbudet skiedde, och honom icke på annat sätt än inför rätten är tillåtet att klandra eller penningarne deponera; så synes oförgrijpeligen nödigt att låtha förblifwa wedh dhe förr efter gambla lagen brukelige fatalia och laga ståndh, nembligen natt och åhr efter 3:die opbudet.

§ 2. Medh denna puncten har denna rätt i gemeen intett att påminna, wijdare än hwad een af dess ledamöter serskillt för sin mehning om hembudh jämbwähl på landet finner nödigdt herwedh i underdånigheet att bijfoga. Sub. Lit. A.^[6]

§ 10. Att ägaren må jordh sin föryttra som han bäst kan och gitter, uthan andras intrångh; der wedh kommer allena i consideration, hwadh her ofwanföre om egendomens inbördande efter mätesmannaordom ad § 1 är påmint.

Cap. 7.

Ad § 1. Derest stadgas, att om någon gifwer mehr än hwar tijonde penning af sin arfwejordh och näste arfwingar säija ja ther till, hafwi tå ingen efterkommande arfwinge eller länger bort i slächten å then gåfwa att tahla, som rätta arfwinge een gångh samtyckt hafwer. Synes oförgrijpelig wara skäligdt, att det förbehålles arfwingarne, anten dhe närmare, eller, om dhe icke willia, the fiermare, att inlösa een sådan gåfwa af fast arfwegodhz medh penningar eller annat wederlagh, besynnerlig om gåfwan woro gifwen uti ett sätherije, som på sådant sätt anten alt eller någon dehl deraf icke borde dragas uthom familien uthan derwedh conserveras. Hwadh elliest här i slutet förmähles, att om testamente tahlas i Erfdb. to cap., så förmehnas sådant wara förskrifwet och bör heta det 18 cap., efter som det, och icke i dett 10 derom handlar.

Ad § 5. På det gifwaren eller dess barn icke må taga sig tillfälle, af hwariehanda orsak, eller emellankommande missförståndh, att återkalla gåfwan, uthan att det, som här förmähles, bör öfwerbewijsas den, som gåfwan undfåt, att hafwa giort eller giöra gifwaren eller dess barn någon merkelig otienst, otroheet eller wanheeder, så synes icke oskäligdt, att sådant lembnas till domarens bepröfwande, derföre kunde wedh slutet af denne § dhe orden tillsättias, nembligen om dhe wille och domaren pröfwar, det gåfwan är förwärkat.

Cap. 8.

§ 1. Här påminnes det samma om fatalierne till pantens inlösande af bördemännen, nembligen innom natt och åhr efter det 3:die opbodet, som ofwanföre ad § 2 cap. 6 om bördzrätt af försålldh jordh är anfördt.

§ 3. Hwadh som här i slutet om een tingztima förmäles, det förmenes icke wara tillförståendes om ett heelt tingh, som i begynnelsen omtahlas, att om twenne panthafware låtha wedh ett ting inteckna, niuta lijka rätt, ty såsom hwart ting mehrendels i någre dagar påstår, så skulle det icke wara rimmeligit, att dhen, som kommo sidste dagen, skulle niuta lijka rätt medh den, som sin pant förste dagen lätt inteckna; och skulle detta än skönt wara förståendes om een tingzdag eller om alla dhe stunder på dagen, som tinget påstår, så ehuru nu man icke bör något otillbörligit om domaren presumera, så kunde lijkwähl hända, att enär een anten wedh, een således förståendes tingztima på landet eller rättegångdagh i staden lät sin pant inteckna, då een annan panthafware af samma egendomb kunde anten af rättens medell eller på annat sätt hemligen blifwa derom adverterat, att han jämbwähl innan den tingztimans eller rättegångzdagens sluuth om sin inteckning sig angifwer, det han lijkwähl icke giort hade, om han icke fådt kundskap om dhen förras begiärta inprotocollering, så synes skiäligdt, att på sådan händelse dhen senare icke böra niuta lijka rätt medh dhen förre, som sig tijdigdt inför rätta angifwit, i anseende till dhen åthskilldnadh af tijdhen, att emällan hwarderas af desse inteckning någre timar kan förelöpa, som lijkwähl uthi andre måhl sielfwe timarne och klåckeslagen distingvera fatalierne; uthan dher således twenne panthafware concurrerade på een dagh, borde prioriten beräknas eftersom dhe een tima eller annan för hwar andra sig angifwit, men angifwa dhe sig begge tillijka och på een stundh och tima eller klåckeslag inför sittiande rätt, då är icke mehr än skäligt, att deras förmohner och vigilance lijka beräknas.

Cap. 10.

§ 1. Att slijka contracter och afhandlingar skriftligen författas, det är wähl och länder till een behörig efterrättelse å alla sijder, men så synes och, att det jämbwähl mundteligen skiee kan, enär dertill äro twenne wittnen, som det befästa, serdeles i anseende till eenfaldigdt och fattigdt folck, som hwarken sielfwa kunna skrifwa, eller uthan sin afsaknadt och bekostnadh någon annan dertill kunna förmå.

Ad § 4. Äfwen synes och, att icke personlig handsträckning på landet är så nödhwändig, uthan dhen ju medh een säker skrift ifrån sälliaren, när man om dess handh och underskrift är förwissadt, kan förrättas, efter som det för ortens aflägenheet ofta skulle falla sälliaren för swårt, anten sielf eller genom fullmächtigh wara wedh tinget tillstädes, när fastan uthgafz.

Cap. 12.

§ 2. Eftersom uthi olijka wäder sampt lugn och blåst och så sielfwa ropet, jämbwähl i anseende till åthskilldnadhen af dhen ropande, olijka höres, så synes deraf icke någon wissheet, anten om strecket eller een lijka längdh emällan råmärken kunna sääkerligen inhämptas, uthan sådant bäst, jempte ropet iblandh, genom ett wist allnetahl snöre och een accurat compass kan förfaras, hwilket dhe personer, som dertill egenteligen brukas, böra i acht taga.

§ 3. Herwedh påminnes allenast dhen nödhwändigheeten, att och uthi skogbygden wedh förefallande twister hädan efter, icke mindre än på slättbygden, fembsteena råå måtte oprättas, eftersom uti berg- och skogiga orter ofta anten af wallbarn eller hwariehanda tillfallen een eller annan steen kan wara oprest och kringskolhadh för långe tijdher sedan, som lijkwähl icke warit af begynnelsen, uthan sedan wedh een sådan beskaffenheet för råmärke antaget.

Cap. 13.

§ 2. Rijsslitandet för tingstugudörren, som her een wettwilling och den, som eij till laga ållder kommen är, pålägges, synes wara alt för swårt, och icke emot een sådan gerning proportionerad, efter som och andre grofwa delicta af dhem, som till laga ållder kombne äro, medh ett slijkt rijsslitande pläga afstraffas, och elliest skulle synas een föga åthskillnadh af det straf, som i then 3 § dem pålägges, som är öfwer sine laga åhr kommen, och af okynne sådant begådt, och denne, som är een weetwilling, hwilket lijkwähl i sig sielf medhförer een stoor åthskillnadh; derföre tyckes, att dhenne efter dess ålder och wanart anten af föräldrarne eller huusbonden borde näpsas och rijsas uti någon af wederbörande cronobetienters närwaro, men icke wedh tingstugudörren.

§ 3. Såsom dhen samma, hwilken af okynne och sielfzwåldh optager och förändrar råå och röör sampt laga skilliemärke, sådant lijkwähl icke giör af någon opsåtelig argheet eller intention sin nästa dhermedh att beskadiga eller dess egendomb omaka, så förmehnas här dhen uppenbara skriften till een åthskilldnadh emoot dhen senare uti 4 § kunna utheslutas, och denne i det stället af presterskapet på tienliget sätt åthwarnas taga sig för ett sådan brott och förseende till wara.

§ 4. Wedh slutet af denna § skulle oförgrijpeligen icke wara otienliget att införa jämbwähl een annan casum sålunda, nembligen: samma lagh wari om den, som wedh swediefall eller annat oprödiande låter ett sådant råår eller bekant skilligemärke, sielf eller genom andre opsåteligen anten förbrännas eller medh trän öfwerhuggas och igänfällas.

§ 5. Såsom här giörs een lijkheet emellan 50 daler s:mt penninge böther och 9 gatulopp; så påminnes härwedh oförgrijpelig, att som 9 gatulopp här till warit räcknadt för det swåraste näst dödzstraffet, hwaremot dhen förmögnare icke skulle komma någon serdeles swårheet af dhe 50 dalers uthgiften, men dhen fattige, som intett hade att erläggia penningarne, kommo sålunda för enehanda gerning att swårare och olijka straff att uthstå, så förmehnar man att emooth dhe 50 daler s:mt 5 gatulopp och nogsampt giöra tillfyllest.

Cap. 14.

§ 3. Wedh det att här förmäles om häfdens befästande medh wittnen, förmehnar man, att der häfden enom någon rätt skall tillägna, bör det bewijsas, dhen sålunda af ållder hafwa warit; derföre kunde dhe orden på det sättet tienligen inryckas: och medh wittnen befästas häfden af ållder således warit hafwa.

§ 4. Det, som här in specie är uthsatt om ängeskilldnadh, synes i gemen böra om ägoskilldnadh förståås, efter som denne § generaliter tyckes innehålla om föreburen uhrminnes häfdh, som på platzen bör bewijsas under laga syhn; derföre förmenar man, att det i stället för ängeskilldnadh bör heeta ägeskilldnadh.

§ 7. Wedh een sådan förefallande twist bygder by och ödesby emällan, derest kring den senare ej råå och röör finnes, synes icke alt uthan åthskilldnadh bygder by böra tillägnas, hwadh han medh gärde inbegrijpet hafwer, emädan han lätteligen på det sättet större dehlen af ödesbyns ägor skulle, kunna inhägna; derföre synes den distinction nödig, att bygder by behåller det han medh gärde a f ållder inbegripet hafwer.

§ 8. Här synes oförgrijpeligen uti enahanda måhl, nembl:n 2:ne härader emellan, olijka beneficier och förmohner tilläggnas, ty uti dhen förste casu, der som twisten är 2:ne härader emällan, som under serskillte häradshöfdingars jurisdictioner äre belägne, stadgas, att lagman medh uthhäradz nembdh skall dömma, hwarmedh beneficium primæ instantiæ afskärs, som lijkwähl i sådane twister, som på syner ankomma, icke hålles för een ringa förmåhn; uthi dhen andra casu igen, der åther twisten är emällan twenne härader, fast under een häradzhöfding belägne, tillåtes honom sielf medh uthhäradz nembdh att dömma, niutandes dhe sålunda här primæ instantiæ beneficio till godo, och tillåtes den här i saken att dömma, som i dhen föregående casu tillijka medh häradsfogden är förordnat att bewaka häradetz rätt; skulle fördenskull icke wara otienligt, atti begge måhlen een lijkheet obserwerades, så att anten uti dem bägge een uthhäradz häradshöfdinge och nämbdh, eller och i begge laghmannen förordnades att dömma, efter som i det senare måhlet, fast häradshöfdingen öfwer begge häraderna wähl skulle synas uthan passion kunna dömma dem emällan, så torde lijkwähl ofta hända, att han för hwariehanda orsaker anten af boställets situation och dess ägors gräntzande intill twisteplatzen eller elliest kunde hafwa mehra intresse för det ena häradet än det andra. Att och wedh slutet af denne § stadgas, om twenne landzskapers skillnader stötha ther till, tå äga begge laghmän medh twenne opartiske uthhäraders nembder om råmärcken och skilldnaden dömma, det synes icke så wähl låtha sig giöra, som om der till jämbwähl tertius förordnades, bådhe therföre att begge desse laghmänner icke lätteligen skulle komma öfwerens, uthan mehra hwar sin landzskapz rätt förfächta, som och att ofta beskaffenheet af jurisdictionerne är sådan, att ett lagmansdöme kan wara i twenne landzskaper belägit, såsom till exempel Tijohäradz lagsagu, hwilken ligger dels i Cronebergz, dels i Jönkiöpingz lähn.

Cap. 15.

§ 1. Definitionen af uhrminnes häfdh synes sålunda kortare, dock af lijka mehning kunna inrättas, att den är een stadigh och obehindrat besittning af een fast egendomb etc., emädan här under förmehnas äfwen det samma inbegrijpas, hwadh medh den wijdare beskrifningen, af intett uphörande, allment witterlig, nytta, oförneekat bruk och omwårdnadh indigiteras, kunnandes man i synnerheet icke finna, att uhrminnes häfdh nödwändigt skall wara allment witterlig, emädan dhen ofta kan wara på fasta skähl nogh grundat, fast hon icke just är allment witterligh, hwarföre det ordet allment serdeles så wähl här, som i dhen 3 § synes böra uteslutas.

§ 4. I stället för dhe orden då är ägaren plichtigh tyckes bättre tiena att sättia tå är dhen jorden besuttet plichtigh, eftersom han då wijdare icke rätteligen kan kallas ägare, sedan emoot hans förburne uhrminnes häfdh laggilla skähl äro framtedde, dhe der fullkombligen betyga annorledes i förtijdhen warit hafwa, som här litet ofwanföre omtalas. Elliest som mehningen nedanföre under dhe orden: hafwer åkäranden sin rätt på något lagligt sätt förwärckat, ware ägendommen medh det åhretz ränta till konungen hemfallen, tyckes wara något mörck, att man icke wähl kan förstå, huru casus derefter skall existera, så påminnes oförgrijpeligen, det borde sådant något tydeligare uthsättias, och om icke istället för åkäranden borde säijas om någonthera, anten dhen, som häfden bestrijda eller förswara will, hafwer sin rätt på något lagligt sätt förwärkat etc.

Cap. 16.

§ 3. Såsom denne § ifrån dhe orden liggia flere byar inom een rågångh etc. och till slutet, synes wara så mörck, att man deraf icke hämptar någon fullkommen och rätt sammanhängiande mehning, anten då dher uti något må wara utheslutet eller förskrifwet, så tyckes, att detta borde närmare eftersees och tydeligare författas, så att deraf een wiss casus medh sina omständigheter sluthas kan.

Cap. 17.

§ 1. Emädan på een och annan orth i rijket någre fleere slag sädesfruchter, än dhe, som här opräcknade finnes, wäxa, såsom i Skåne, bowete och lins, så kunde och dhe härwedh komma i consideration, att jämbwähl däraf böör tijonnde ärläggas.

Cap. 18.

§ 3. Enär emellan jordäganden och landboen sålunda widh ett hemmans tillträde slutas, att jordäganden då icke upbär någon wiss städia, som obligerar honom till giftostämma af sex åhr, uthan städian proportionaliter för hwart åhr, så länge landboen gården besitter, i skatten inneslutes, då synes oförgrijpelig icke, att anten jordäganden bör wara förbunden till dhe 6 åhren, eller att han wedh afsäijandet förr skall gifwa honom all städian tillbaka, som här förmäles, alldenstundh han ingen wijdare städia af landboen opburit, än allena för dhe åhren han brukat hemmanet; så att fördenskull det synes wara skäligdt, att på een sådan händelse jordäganden må hafwa macht uthan städians åtherställande att afsäija landboen, enär han behagar, anten efter ett, tu eller flere åhrs förlopp, allenast derwedh laga fahrdagh observeras.

Cap. 19.

§ 1. Wedh slutet af denne §, der som förmäles, att ingen hafwe macht twinga bonden till penningar, enär han will och förmår perzedlen efter jordebooken uthgiöra, påminnes oförgrijpeligen, att det skulle falla cronones eller huusbondens betiente alt för swårt, om dhe skulle obligeras af en långwäga boende landbo eller bonde att ändteligen emottaga perzedlen, när han den beqwämligare sielf å dhen orten, der han bor, i penningar kunde föryttra, och den således medh äfwen så ringa och mindre beswär än sielfwe perzedlen huusbonde och wederbörande tillställa, derföre förmehnar man, att på sådan händelse cronones betiente och huusbonden icke må wara förbunden perzedlen emoot sin willia, uthan penningar efter dess wärde och ett skähligdt öfwerenskommande emoottaga, hwilket och hwadh cronones uthlagor wedhkommer, synes wara så mycket skähligare, som i räckningarne [ͻ: ränterijerne] inge perzedlar uthan penningar komma till att incasseras,

§ 2. På det alt så mycket lagligare och ordentligare må tillgå, synes i slutet af denne §, der som tahlas om, att jordh- eller huusägaren hafwer macht i mangell af afradens eller hyrans betahlning, åboens eller gästens godhz så länge innehålla, till dess afraden eller hyran betalt är, tyckes medh fogh kunna tillsättias, att sådant böör skie genom laga medell och wederbörande executorers och cronobetienters tillhielp, på det ingen säijes att panta sigh sielf.

§ 4. Der som står att eij må frälseman etc. kunde tienligen tillsättias: eller någon annan, som på hwariehanda sätt kommer att upbära skatten af frällsehemmans skatträttigheet, eftersom det kunde hända, att een slijk frällsemans skatträttigheet kunde på rusthålldh och militie wara indellt, eller någon annan tillslagen räntan deraf att upbära.

§ 5. Wedh dhe orden warder man gälldh skylldig synes och beqwämligen kunna tillsättias: eller är saakfält till böther, eftersom och sådant herwedh böör komma i wederbörlig consideration.

Gustaff Örnewinge.	S. Adlerberg.	P. E. Cederschiöld.
Gabriel G. Grip.	Paul Ehrenbielke.	O. Hägher.
Israel Stickman.		Paul Koch.
		Achatius Hager. Loco secretarii.

26. Utlåtande från Stockholms rådhusrätt.

Underdånige och oförgrijpelige påminnelser wid Jordabalken.

Ad cap. 4 § 5.

Såssom denne text förordnar, att när jordh säl – fall, som här beskrijfwes, skall then bördeman – henne att lösa uthur hwilkens bördh och ätt hon -. Men cap. 6 § 5 tillerkänner den förträde – rätten, som närmare är att ärfwa, kunnandes – hända, att den är närmare arfftagande, uthur hwars ätt jorden lijkwäll i begynnelsen intedt är kommen, hwaraf strijdigheeter om förträdet till bördzrätten kunna upkomma; altså hemställes underdånigst till Kongl. Maij:ttz allernådigste godtfinnande, om icke någodt tydeligare motte utsättias, huruledes desse begge rummen, som kunde synas wara emoth hwarannan, kunna concilieras.

Ad cap. 5 § 2.

Synes oförgrijpeligen någon närmare förklaringh wara af nöden, om wid jordabyten ifrån landet emoth huus i staden iämwäl den rättigheet, som anseer behörigheeten aff foro och domstolen, föllier ifrån jordegodzet på landet till huuset i staden, och twärt emot, så länge godzet eller huuset behåller samma natur, wilkor och öfrige rättigheeter, som det bortbytte hade, nemligen så länge den lefwer, som bytte, och i nästa arffall effter honom. Hwilken fråga i sådan händelse kunde upkomma, der det huus i staden, som således emot jordegodz å landet wore bortbytt, blifwe förpantadt och skulle lagfaras, innan någodt arffall händt, antingen det då skulle upbiudas i staden, der det är belägit, på tre måndagar, eller wid trenne häradztingh, som den bortbytte jorden hade skolat upbiudas.

Cap. 6 § 1.

Gifwer tillfälle att i underdånigheet föreställa denne casum: der flere medarfwingar i ett sterbhuus blefwe igenom någodt ariiall berättigade till någon fast egendom, som wijd inventarii uprättande och arffdeelningen wärderades för een wiss summa penningar, hwilken eendera af arfwingarne till samma faste egendoms lösen deponerade; men någon af dee öfrige medarfwingar sedan antingen sielf wille behålla, eller till någon annan sällia bemelte egendom för högre köpskillingh än den wore wärderad före, så frågas allerunderdånigst, om densamma alt framgeent må dertill hafwa een obeskränckt frijheet, eller om någre wisse fatalia måge uthnämbnas ifrån det wärderingen eller deposition af kiöpeskillingen eller wärderingzsumman wore skedd?

Ad cap. 6 § 3.

Påminnes aldraunderdånigst, att nabo i staden effter denne text hafwer allenast åtta dagar att lösa den tompt och huus, som bördemän intedt börda, der doch det 9:de cap. § 6, som sigh uppå detta capitel beropar, förunnar honom fiorton dagar.

Ad cap. 6 § 9.

Hemställes aldraunderdånigst till Kongl. Maij:ttz nådigste godtfinnande, om naborätten i staden iämwäl – – – extenderas till den tredie grannen, som fuller intedt – – – samma gatu på någondera sijdan uthmedh det hu – – – som sällies, men lijkwäl hade sin grund och tompt – – – ma qwarter medh den tompt eller huus, som sälli – – – gen, att begge tompternes twärlinier på de – – – i qwarteret luppo utmedh hwarannan, efter som det stundom hända kan, att den, som således boor bakom den andras tompt, af wattufall lijder större olägenheet af den tompten, som sällies, än dee, som boo på sijdorne deraff. Och där berörde tredie granne intedt skulle kunna sägas hafwa lijka rätt medh dee å ömse sijdor boende, om icke den lijkwäl kunde wara närmare än en främmande.

Ad § 14 eiusdem cap.

Förfrågas aldraunderdånigst, hwem bötherne i detta måhl tillhöra och huruledes dee böra deelas.

Jämwäl der det någon gångh kunde hända, at den, som sålde twenne een jordh huus eller tompt, effter handen upbore penningar på köpet aff bägge, förskingrandes dem således, att då den senare köparen skulle taga sine utlagde penningar igen af resten på kiöpsumman hoos den, som först köpte, wore försälliaren intedt så myckit som een siettedeel behållidt, hwarmedh han böta kunde, så frågas i underdånigheet, medh hwad plicht eller huru länge sälliaren i sådan händelse skulle beläggias.

Ad cap 8§3.

Såssom denne text tillägnar twänne panthafwande, som wid ett ting eller på een rådstugudagh låta sin pant intechna, lika rätt, oachtadt den eene för den andre kommer, doch innan een tingztima å landet eller rättegångzdagh i staden, så förfrågas aldraunderdånigst, om een tingztima förstås wara mehra än een dagh, efftersom det oförgrijpeligen synes, att twenne eller flere dagar göra een altför märckelig åtskilnad på deras rätt och waksamheet, som inteckna låta, hwilken åthskilnad lijkwäl intedt komme att ansees, där tingztimman här sammaledes som i cap. 9 Tingmb. tages för alla dagar ifrån det tinget begynnes, till des det slutes.

Ad § 10 eiusdem cap. 8.

Såssom det ordet någorlunda i denna mening kan gifwa tillfälle till monge twistigheeter, så påminnes aldraunderdånigst, om icke den lijkheet emellan låhnet och affkompsten eller räntan af underpanten, som här omtalas, närmare kunde uthsättias, således, att låhngifwaren intedt må tillägna sigh större deel af afkompsten än ett interesse af sin försträckning, efftersom sielfwa pantäganden eller andre des creditorer elliest kunde blifwa præiudicerade.

Ad cap. 17. Om tijonde.

Hemställes aldraunderdånigst till Kongl. Maij:ttz nådigste godtfinnande, om icke Kongl. Maij:tt skulle heller behaga att låta taxera jordegodzen, hwart effter des beskaffenheet, till een wiss tijondeaffgifft i ond och god tijdh, hwarigenom dee månge fahrlige eedegångar kunde förekommas, som elliest widh åhr -räkningen aff tijonden, torde – – –

Stockholm den 22 Novembr. [1695].

O. Austrel.	Ioannes Marker.	And. Strömborg.
– – –	And. Engman.	Daniel Torner.
Carl – – –		Johan – – –
		G. Lindenmeyer. Not.

27. Utlåtande från Lifgedinget^[7].

Uthij underdånigste föllie å Hans Kongl. Maij:tts allra nådigste befallningh, insinue – – – oförgrijpelige påminnellsser wijdh dhen af Kongl. commissionen författade och communicerade Iordaballck.

Ad caput 1 .

§ 2. Efftersom sämie- stubbe- städie och hwariehanda besittningzjordh förklaras eij såsom jordägande rättigheet, uthan såsom löösören ärfwas böra; dy förfrågas, huruledes den då mätas må uthi skipte eller till giällds betahlningh, antingen effter öretahl, landgille eller annor methode, som i löösören kan practiceras.

Caput 2.

§ 3. När skattehemman, serdeles uthi wijdtbegreepne skougz och annan marck, bestå af dhe lägenheeter, att dhe någon jordh kunna ombära, som kunde excoleras, och i anledning af Kongl. skougzordningens 11 punct, till Kongl. Maij:tt och cronan skattläggias, synes nyttigare for cronones ingällder, att mantahlet igenom sådan cultur och uthbrytande hädan effter som tillförenne ökas, änn att een skattebonde mehra jordh innehafwer, änn han hinner häfda, särdehles då bohlbyen deruthom pröfwas kunna sigh bära, eflftersom exempel wijsa af ett odalt båhlbyhemman många säterijer och afgiärda byiar således excolerade wara.

Caput 6.

§ 9. Emedan 1. genom naboerätt cronones ingiäld och stadsens borgerskap förswagas, thorde nödwändigt uthij lagen förordnas, huruwijda och med hwad onere dhen må extenderas; på det at icke een under ett boolagh och skatt må läggia heehla quarteren, som af många skattedragare warit besuttne. 2. Om een man, som äger huus uthi fleere qwarteer, skulle få betiäna sig allestädes af naboerätt, tå blefwo afsaknaden änn större. 3. Effter som offta händer, att een tompt eller huus hafwer icke allenast twänne naboer, een på hwar sijda wijdh een gata, uthan och dhen tredie, och kanskie den fierde baakom sigh wijdh een annan gatha; frågas, om alla dhe, som således samman stöta, äga [een ?] lijka naboerätt.

Caput 7.

§ 1. Efftersom tillåtes, att borttskiänka – – – tijonde dehlen af sin arfwe- och bördejord, hwarigenom ett hemman kommer emooth Kongl. placatet om skattskylldig jordz förminskning till sin undergångh att klyfwas, serdeles när många arfftagare uthij ett hemman finnas, hwilkom fritt ståår af hwar sin lott den tijonde dehlen oklandrat borttgifwa; synes alltså till hemmanetz conservation äfwen uthij gåfwa som kiöp börderätten skiäligh och nödigh wara.

Caput 8.

§ 1. Den, som uthij trångmåhl någrom förpanttar sin fasta egendomb uthi staden, kommer mycket att lijda igenom det kortta laghfarande och fatalia, efftersom ägendommen således ägaren, bördemannen och flere creditorer ifrångåår, innan dhe, serdeles wijda afwarande kunna dherom kundskap [få ?]. Wore allt derföre uthij städerne angelägit något större uthrymme och någorlunda proportionerat, effter som landtmannen det niuter.

Wijd detta tillfälle förfrågas, att om .under ett kiööp åthskillige godz woro begrepne, som bördemannen icke förmår eller anståår att börda, honom må då fritt ståå att uthwällia, hwadh honom behagar och kiöparen icke destemindre wara i det öfriga till kiöpet förbunden, eller om icke egendommen oklyfft må föllias åth, så uthij börden som i kiöpet.

Caput 9.

§ 1. Enär debitoren fritt lembnas till sin giäldz betahlningh uthnämbna sin arfwe- eller aflinge jordh, när lössören intet tillhinna, thorde hans anhörige dherigenom præjudiceras frambdehles uthi dheras arfzrätt, om icke aflingejorden ikläder sigh arfwejordz natur, hwilken elliest kunde igenom kiöp och gåfwa libere abalieneras.

Caput 12.

§ 10. Emedan mantahlsräntan och extraordinarrie tunga, intet proportioneras effter öre, uthan hemmanetahlet, och offta händer, att uthij een byy, ett hemman af sex öreslandh äfwen skattar uthi extraordinarie för ett heelt hemman, som ett annat af tollff öreslandh bestående; dy synes eij oskiähligt, att i uthägone, som skoug, muhlbete, fiskie, röijningar etc. hemmanetahlet observeras, när twistigheeter grannar emillan opkomma, så kunde på det sättet cronones uthskyllder richtigare uthgåå, och hemmanen oprättare hålles, som elliest igenom sådanne andras förmåhner uthi ödesmåhl råka.

Caput 14.

§ 1. När marken är beqwämmelig och nödwändigheeten fordrar, thorde medh wederbörandes åsämiande synegånger for Wallburgis och effter Allehellgonemässa kunna förrättas, så hädan effter uthij privatorum som for detta uthi cronoangelägenheeter brukeligit warit.

§ 7. Om byggder byy skulle oklandrat få, i mangell af råå och röör, behålla allt hwadh han medh gärde inbegrijpit hafwer, så skulle ödes byy städse öde blifwa, effter som af förra häfdh offta befinnes sådan inkräcktan wara olaglig tillkommen, då ingen ödesbyys ägor förswarat hafwer.

Sidst effter som undertijden finnes wara twistat om graffställen i kyrkiorne på landzbygden, då een af familierne sällier godset, som han i samma sochn äger, till een oskylldan, hwilken måste sigh åtaga det beswäret att underhålla kyrkian, präst och klåckare etc. och således påståår jus disponendi öfwer den graaff, som godset tillhörer; men sedermehra klandras af sälliarens slächt, dhe doch intet godz uthij församblingen mehra äga, hwaraf dhe till kyrkians och prästerskapetz subsistence något contribuera, som willia grafwestället ([det?] dhe eij kunna bewijsa ifrån kyrkian wara kiöpt) såsom een familiens serskillte egendomb lijkwähl considerera, och uthan ringaste kostnadh dheröfwer råda; frågas, huru dommaren uthij sådanne måhl skall sigh skicka, och om graffwen böör medh förberörde onere föllia godset, eller uthan onere, familien effter.

Uppå wederbörande iustitiæbetiäntes wägnar och begiäran uthij hennes Maij:ts rijksenkiedrottningens liffgedinge, Gripsholms, Eskilsthuna och Strömshollms lähner.

Johan B. Stierneroos.

Jonas Thunberg.

28. Utlåtande från Dorpats hofrätt.

Unvorgreifliche Erinnerungen über die von Ihro Königl. Maij:tt dem Königl. Hoffgericht mittelst dero allergnädigsten Schreibens zugesante Jordabalck.

Ad cap. 2 § 4. Alhier wird disponiret, dass Einer, der in einem Erbzinsguht oder hemman sitzet, das Besitzensrecht darinnen so lange behalten solle, als er alle jährliche Auflagen dafür entrichtet; nun entstehet hier das dubium: wenn Jemand in jährlicher Entrichtung der Auflagen oder des canonis emphyteutici manquiren möchte, solches aber im andern und dritten Jahre, wie bisher gebräuchlich gewesen, præstiren sollte, ob selbiger als denn des Besitzungsrechts verlustig seyn, oder etwa loco poenæ das duplum erlegen solle, welches zu dem Ende unmassgeblich alhier erinnert wird, weiln es alhier im Lande allerhand bona emphyteutica giebt. Unvorgreifllich wird ebenfals alhier erinnert, ob in hoc capite bey der Materie von Erbzinssgühtern nicht dienlich seyn würde 1. die Beschreibung eines Erbzinssguhts, 2. wie es acqviriret, 3. und wie es auf die Erben transferiret werden solle, item 4. ob mehr Arten das Besitzungsrecht zu verliehren seyn solle, ausser der, von welcher in diesem § Meldung gethan, beyzufügen.

Ad cap. 4 § 4. Weil das jus retractus der Wittwen nach ihres Mannes Todte, auch dem Manne nach der Frauen Todte oiien stehen soll, so ist qvæstio, wie lange Zeit nach der Ehegatten Todte das jus retractus offen stehen solle?

Ad cap. 5 § 2. Weil in diesem Lande gebräuchlich, dass wen eine permutatio zwischen Land- und Stadtgüter vorgehet, res permutata im vorigen Stande bleibet, damit die Land- und Stadtjurisdiction nicht confundiret werde, also hatt man solches unterthänigst erinnern wollen, ob es dabey bleiben, oder ob Ew. Königl. Maij:tt es auch alhie nach diesem Punct observiret wissen wollen.

Ad cap. 5 § 4. In diesem § werden verboten Kirch-, Academien-, Schulen-, Hospital- etc. Güther ohne des Königes Zulass zu vertauschen, also wird I. K. Maij:tt gnädigsten Disposition auch anheimb gestellet, wenn solche Guter in patrimonio civitatis wären, und der Stadtmagistrat die Administration derselben hätte, ob denn auch in solchem Fall I. K. M:tt eigener consens reqviret werden solte, oder ob es genug sey, wenn solche Güther cum consensu magistratus loci vertauschet werden.

Ad cap. 6 § 1. Weil das jus retractus auf Jahr und Nacht den præsentibus offen stehet, so entstehet das dubium, ob denn ein absens, der nach geschehener Aufbeitung wohl 4, 5 oder mehrere Jahre aussbleiben möchte, an solch spatium deliberandi verbunden sein, oder wie lange demselben das jus retractus offen stehen und von welcher Zeit das jus seinen cursum nehmen solte, ob a tempore reditus, scientiæ, oder vom termino des Auffboths, oder ob nicht denen absentibus ein duplicatum tempus von Zeit des ersten Aufboths angesetzet werden könne.

Ad cap. 6 § 3. Alhier wird disponiret, dass der Anverwandter, welcher weiter hin in der Familie herstammet und dennoch das jus retractus dabey hat, über Jahr und Nacht noch 6 Wochen frey haben solle, wegen des juris retractus sich anzugeben; weil es sich nun zutragen könte, dass solcher Verwandten mehr als einer, denen successive das jus retractus competiren könte, in einer Familie sich befinden, also wird unvorgreiflich erinnert, zugleich zu statuiren, ob in solchem Fall dergleichen remotiores agnati nicht schuldig seyn sollen, sich allerseits in solcher Zeit anzugeben.

Ad § 4 cap. 6. Alhier wird der Nachbar in wohlerworbenen Gühtern von dem Einlösungsrecht ausgeschlossen, also wird in Unterthänigkeit fürgestellet, ob in bonis acquisitis der vicinus das jus congrui nicht so wohl geniessen solle, wie in hæreditariis, weil er doch intuitu beider Ahrt Güter ein extraneus ist, welches bisher, wo das jus congrui in usu gewesen, in foro hierselbst also erkand und observiret worden.

Ad cap. 6 § 5. Alhier wird das Lösungsrecht denjenigen, so nach der Ordnung, welche in Erfdeb. angeführet wird, der nechste ist zu erben, der Vorzug zugeleget. Daraus schliesset das Königl. Hoffgericht, dass das ius retractus eben so weit denen agnatis competire, als sie sonsten nach dem Erfdebalck zu erben befugt seyn. Weil aber hiedurch die translationes dominiorum sehr difficil gemacht werden würden, wenn das jus retractus denen agnatis in infinitum competiren solte, also stellet I. K. M:tt allergnädigsten Belieben dero unterthänigstes Hoffgericht anheimb, ob es nicht besser seyn würde, das jus retractus ad certum gradum, 3 vel 4:tum, zu restringiren.

Bey diesem §, da von denen Personen, welche das jus retractus competiret, gehandelt wird, muss das Kongl. Hoffgericht auch in Unterthänigkeit Gelegenheit nehmen, zu fragen:

1. Ob in bonis nobilium, wenn proximus retrahens ignobilis ist, er sich des juris retractus auch bedienen könne, und wenn dieses zulässig, beym Näherkauff aber ignobilis cum nobili concuriren, die in der Verwantschafft gleich nahe sind, ob nobilis pro ignobili einen Vorzug haben solle.

2. Weil einem agnato Nacht und Jahr das jus retractus offenstehet, vor dessen Verlauff aber ein proximior gebohren wurde, ob denn der Vorige bey dem jure retractus verbleiben, oder der neugebohrne proximior den Vorigen excludiren solle? Wie man solches fast schliessen könte argumento cap. 22 Gifftmb. L. Lagh.

3. Ob bey dieser Materie auch nicht eine gewisse dispositio legis zu machen, wie weit liberi naturales, spurii, item legitimati per rescriptum principis sich des juris retractus zu gebrauchen haben in mütterlichen Gühtern.

Ad cap. 6 § 8. In hoc § wird der Kauff und Tausch, der mit Unmündigen, jungfrauen, und denen, so nicht bey vollen Verstande seyn, vor ungültig erklähret, also würde hier die Frage seyn: Wenn so dherer Unmündigen, Jungfrauen, und Personen, die nicht vollen Verstandes seyn, Condition und Zustand durch solchen Tausch und Kauff verbessert wurde, ob derselbe dennoch ungültig und unzulässig seyn solle.

Ad eundem: Weil in diesen cap. de jure retractus legali gehandelt wird, aber keine Erwehnung des juris retractus conventionalis geschieht, so kan man zwar nicht wissen, ob von denen Herren compilatoribus in einen andern Balck diese Materie ausgeführet seyn möchte. Weiln aber die Tractirung dieser Materie sich am füglichsten auf dieses caput schicket, so hatt E. Kongl. Maij:tt unterthänigstes Hoffgericht für rathsahm erachtet, alhie desfals eine unterthänigste unvorgreiffliche Erinnerung zu thun.

Ad cap. 7 § 1. Hieselbst wird nur allein disponiret, wie viel von Erbgühtern zu Lande zu doniren verstattet sey, entstehet daher die Frage: ob denn in bonis acquisitis zu Lande mehrere Freyheit zu verschencken zugelassen seyn, und wie weit selbe sich erstrecken solle.

Ad cap. 7 § 5. Es wird alhie verstattet wegen Undanckbahrkeit des donatarii dasjenige, was geschencket wird, wiederzufordern, weiln also nur eine Ursache, donationem zu revociren alhier angeführet wird, sonst aber in Rechten derselben mehr zu finden, als wird Ihr Königl. Maij:tt unterthänigst unter andern heimgestellet, ob nicht die donatio in casu extremæ paupertatis, oder wenn donans nach der Donation mehr Kinder bekähme, auch revociret werden könne?

Ad cap. 7 § 6. In diesen § wird einen jeden nicht mehr, alss den 6 Pfennig, so wohl in seinen geerbten als wohlerworbenen Guhte, zu vergeben verstattet, weil aber hiedurch einen domino in seinen wohlerworbenen Eigenthum die Disposition ziemlich eingeschrencket wird, so würde die Frage seyn, ob einen in seinen wohlerworbenen Eigenthumb nicht eine grössere Freyheit zu verschencken und zu vergeben, alss in seinen geerbten Güttern vergönnet werden könne.

Weiln juxta § 1 cap. 7 einen zu Lande nur den 10 Pfennig, in § 6 aber in der Stadt den 6 Pfennig so wohl in geerbten als erworbenen zu verschencken zugelassen, nicht aber exprimiret wird, ob solche Donation auf beyde Fällen, es mag Donator Kinder haben oder nicht, extendiret werden solle, so erachtet das Königl. Hofli gericht unmasgeblich, nicht undienlich zu sein, dass der casus exprimiret werden müge.

Ad cap. 8 § 3. Dieser § leget beyden, die ihre obligationes auf einen Tag protocolliren lassen, ein gleiches Recht zu. Weil aber sich zutragen kan, dass das verpfandete Guht nicht so viel austräget, als die protocollirte Verschreibungen enthalten, ist die Frage: ob in solchen Fall beyde pro rata in gleichen Rechte stehen oder ob derjenige, dessen Obligation älter ist, etwa einigen Vorzug haben solle?

Ad § 5. Hierin wird denen chirographariis creditoribus, wenn sie ihre Anforderung haben verprotocolliren lassen, ein Vorzug für andern Creditoren zugelegt, als entstehet dies Dubium hieraus, ob unter den Worten: für andern Creditoren ein Vortheil haben, nur die creditores chirographarii, deren Schuld etwan älter seyn möchte, oder auch die hypothecarii und andere in Rechten privilegirte Creditoren mit verstanden werden sollen.

Eod. § wird der Vorzug einem Immissario fur allen andern Creditoren, die zuvorn ihre Anforderung nicht haben protocolliren lassen, zugelegt, weil aber hierdurch Mancher, der eine ältere Privathypothec, als der Immissarius hatt, und die Extremität eben mit dem Debitore nicht suchen, sondern in Gedult stehen wolte, gefehret werden kan, als wird Ihr Königl. Maij:tt gerechtsamster Decision untergeben. ob es nicht pro omnium creditorum securitate billiger were, dass eine gewisse Zeit, nemlich Jahr und Tag, nach geschehener Immission gesetzet würde, binnen welchen einen jeden Creditoren, der ein besseres Recht als der Immissarius zu haben vermeinet, sich wegen seiner Foderung anzugeben, die Immission zu impugniren, und sein Recht zu proseqviren offen gelassen werden möchte; wenn aber das Jahr verflossen, und die Immission von niemand impugniret worden were, der Immissarius als den erst den Vorzug vor allen andern Creditoren behielte.

Ad cap. 8 § 6. In hoc § ist enthalten, dass Demjenigen, der sein Pfand legaliter hat inprotocolliren lassen, vor einen Immissario, der seine Forderung nicht hat inprotocolliren lassen, den Vorzug haben soll, weil aber hiedurch der Immisarius in steter Ungewissheit seyn würde, als vermeynet Ihr Königl. Maij:tt unterthänigstes Hoffgerichte unvorgreifflich, dass es zuträglicher seyn würde, wenn Demjenigen, der seine Anforderung hat improtocolliren lassen, eine gewisse Zeit gesetzet würde, binnen welcher er das Immissarii jus anstreiten müsse oder in wiedrigen Fall postponiret werden solle.

Ad cap. 8 § 10. Weiln das arbitrium judicum von Ihr Königl. Maij :tt ziemlich limiteret, dieser § aber grosse Gelegenheit dazu zu geben scheinet, als wird unvergreifflich erinnert, ob nicht ein Gewisses zu benennen, was in solcher Verpfändung der Nutzen oder Proportion der Einkünfte gegen das Capital sein solle, ob nach der Contrahenten beliebigen Convention, wie bissher in contractu antichretico gebräuchlich gewesen, oder auff ein Gewisses als 6, 8 oder 10 de centum, weiln sonst bey einer ungewissen Determination eine Gelegenheit zu unzählichen Processen gegeben, wie auch dem bono publico præjudiciret werden könte, indem auff die Weisse Niemand eines anderen Guht leicht pfänden, oder seinen Nechsten in Nohthelffen würde, weiln er stets in der Furcht stehen müste, dass er wegen des Seinigen künfftig zu recht würde stehen mussen, und Rechnung über dem thun, wass er auss dem Pfande genomusel, und also zweiffelhafftig sein müste, ob er die rechte Proportion und Gleichheit in contrahendo treffen möchte. Daher den unvorgreifflich dienlicher seyn würde, etwas Gewisses zu determiniren, oder diese Clausul ratione proportionis den §, gar nicht beyzufügen, denn es eräignet sich offt, das jemand in Noht stehet, und sein ziemlich ruinirtes Guht jemanden verpfänden will, es findet sich auch wohljemand Geld darauff zu geben, under solchen Conditionen aber, das obgleich das Pfand etwas grösser sein möchte, als die Proportion der Intressen, er das Guth auff desto mehrere Jahre einbehalten könne, umb in den letzten Jahren sich des Manqvements der ersten Jahre zu erholen, zumahlen da die Einkünffte der Güter ohne dem hier in eine ungewisse und ungleiche Revenüren sind, das Misswachs und andere Zufälle viel darin mindern und verhindern. Wenn nun aber zu besorgen stünde, ob nicht Einer, der ein solches Guth, wen er es eine Zeit lang pfandweise besessen, excoliret und melioriret hette, nachgehends dem Verpfänder Rechnung würde thun müssen, dass er nicht mehr genossen, als er vom Capital geniessen sollen, würde sich Niemand mehr finden, der seinen Nechsten in Noht helffen würde, weiln er solchergestalt für sich und die Seinigen ihme nur selbst künfftige Ungelegenheit und Gefahr des Seinigen an den Halss kauffe.

Ad § 1 capit 9. Alhier wird den Bürgermeister und Raht imponiret eine Wärdirung des unbeweglichen Eigenthumbs zu thun; weiln aber in den Städten, die sich der Rigischen Rechte gebrauchen, solche Gewohnheit gehalten wird, das ein Debitor sein immobile coram magistratu öffentlich auffbietet, da es den auff Jahr und Tag publice angeschlagen, und bey dem letzten Bott den Meistbietenden zugeeignet wird; als wird es I. K. M. unterthänigst anheimgestellet, ob Selbe es bey der Gewohnheit und Praxi hiesiger Städte beybehalten, oder es bey diesen § beruhen lassen wollen.

Ad § 5 cap. 9. Wo klahre Obligation, Transaction oder andere Instrumenta guarantigiata verhanden, kan nach dem Praxi alhier ohne vorausgegangene Urtheil und Citation beym Königl. Generalgouverneur die Execution alsofort gesuchet werden, als dann ergehet ein Monitorium mit einem Termino von 6 Wochen an Exequendum, hernach die Executoriales ans Landgerichte, welches abermahl einen 14-tägigen Termin ansetzet, und wenn den die Zahlung nicht geschiehet, ergehet die Execution.

Ad § 7 cap. 9. Alhie ist die Usance, wer eine Immission zu Lande hatt, derselbe muss sich mit dem Pfande schleppen, so lange sein Debitor wil, oder ihn auslöset, und hat Niemand Macht die Immission oder zugeschlagene Bauren auezubiehten, weil aber solcher Praxis höchst schädlich, und vielen præjudicirlich, als würde sehr zuträglich seyn, dass dieses Ohrts hierin auch eine Änderung nach Inhalt dieses § geschehe.

Ad § 8 cap. 11. Nach hiesiger Ritterrechten cap. 68 und Stadtrechten wird nur Jahr und Tag gesetzet den Kauff zu impugniren.

Ad § 8 cap. 11. In fine hujus § werden denen absentibus 3 Jahr nach ihrer Wiederkunfft zur Beysprache nachgegeben, weil aber hiedurch die dominia rerum in incerto bleiben, und der Käuffer sehr dadurch gefähret werden könte, indem Mancher 10 oder 20 Jahre ausbleiben möchte, und dennoch sich einer Einsprache vermöge dieses§ nach 23 Jahren zu bedienen haben würde; als vermeynet der Königl. May:tt unterthänigstes Hoffgericht unvorgreifflich, dem publico zuträglicher zu seyn, ein duplicatum tempus, nemblich 6 Jahr, von Zeit des Aufftrags dem absenti zu setzen. Item wenn erweislich were, das den absenti der Verkauff in der Frembde zur Notitz gebracht were, ob denn nicht a tempore notitiæ die Zeit der Beysprache der 3 Jahren angehen solle.

Ad § 9 cap. 11. – – Inhalt dieses § müssen die Erben die Gewehr in den verkaufften Guhte leisten, wenn der Vater gestorben. Hieraus entstehet nun die Frage: Wie es denn in dem Falle zu halten: wenn ein Mann, der Söhne undt Töchtere hätte, sein Guht verkäuffte, solches aber nach seinem Todte reduciret wurde, der Käuffer seinen Regress an des Verkäuffers Erben nehme, ob denn in solchen Falle die Söhne alleine, und nicht auch die vor der Reduction ausgesteuerte Töchter pro qvota den Kauffschilling zu refundiren oder sonst auch väterliche Schuld mit zu zahlen gehalten sein sollen.

Ad cap. 12. Werden die alhie in Lande auff den Grentzen befindliche Mahlzeichen mittelst beyliegender Specification aller unterthänigst exhibiret.

Ad § 2 cap. 13. Bey diesem § erachtet auch das Königl. Hoffgericht zu erinnen nöhtig, nachdemmahlen alhie in Lande die Bauren zur Grentzverfälschung sehr geneigt, auch oftermahls schwere casus fürgefallen, worauss importante und kostbahre Processen entstanden, da nach Befindung die Thäter pro atrocitate delicti, nach dem die Verfalschung grossen Schaden nach sich gezogen, zum Staupenschlag am Pranger, Abschneidung der Ohren, und ewiger Landesvorweisung condemniret worden, die Bauren aber sich dadurch wenig schrecken lassen, sondern noch gar offters in dergleichen delictis Exempel fürfallen, dass sie nicht alleine Privat-, sondern auch wohl Provincialgrentzen verfälschen, so stellet Ev. Königl. Maij:tt unterthänigstes Hoffgericht Derselben in tiefster Submission anheim, ob nicht die Straffe intuitu hiesiger Bauerschafft zu exasperiren sey, und wie dieselbe bey vorfallender Corrumpirung der Privat- oder Provincialgrentze proportioniret werden solle?

Ad cap. 13 § 5. Weil die Straffe des Gassenlauffs alhie in Lande nicht gebräuchlich, auch nicht füglich practiciret werden kan, sondern die Delinqventen unter hiesiger Landesbauerschafft: mit so viel Paar Ruhten, nach dem die That enorm indiciret wird, maxstraffet werden; so bittet Ev. Königl. Maij :tt unterthänigstes Hoffgericht zugleich zu verordnen, welchergestalt die Ruhtenstraffe alhier in Lande gegen den Gassenlauff proportioniret werden solle.

Ad cap. 18 § 7. Alhie werden Diejenigen, die den Grundherren oder die Crohnbedienten, welche den flüchtigen Landbewohner verfolgen, einigen Schaden am Leib oder Leben zufügen, in 80 daler Straffe verurtheilet. Weil aber ein solcher flüchtiger Mietsman in re illicita versiret, indem er vim publicam vi privata repelliret, und durch solche eigenthätige Wiedersetzung den Grundherrn oder Cronenbedienten tödtet, so könne dasselbe wohl billig nicht anders als ein homicidium dolosum angesehen werden, wovon die Decision, ob es darnach eingerichtet werden solle, Ev. Königl. Maij:tt unterthänigst anheim gestellet wirdt.

Ad fin. cap. 18 kompt noch zu erinnern: Weiln in hoc capite nichts vom Misswachs gehandelt wird, welcher doch gar offters in Landgüthern, die unter gewissen Contracten zur Arrende ausgesetzet werden, zu entstehen und hernach mahlen allerhand Streit zwischen denen Locatorn und Conductorn zu verursachen pfleget, so meynet dies Königl. Hoffgerichte unvorgreifflich, dass in hoc casu, welcher Misswachs nemblich gerechnet und guttgethan werden solle, ein gewisses Gesetze zu ordnen, ad evitandas lites sehr dienlich seyn würde; weil der § 8 in cap. 19 auf den Misswachs, welcher bey den verarrendirten Hofflagen vorkompt, nicht wird appliciret werden können.

29. Svea hofrätts utlåtande.

Kongl. Swea Hoffrättz påminnelser till den upsatte nya Jordabalcken.

Cap. 1.

Wijd den 3 § uti detta Första capittel, hwarest upräcknas, huru många slagz sielfägande jord är i städerne, synes eij böra förgätas cronones jord och tompter, emedan kunnigt är, att och de finnes uti städerne; derjemte hemställes till wijdare öfwerläggande, om och kyrkiors, scholars, de fattiges och hospitalers grunder kunna med rätta bära namn af sielfägande jord, så wijda de eij annat äre än förläningar, öfwer hwilka lähngifwaren sielf offta förbehåller sig samt sine erfwingar och effterkommnde dispositionen och directum dominium.

Cap. 2.

Ad § 3. Att den, som större deel tilförende uti hemmanet äger, skall altijd och utan åtskildnat wara allena berättigad att åter-lösa den jord, som af samma hemman går till sahlu, det tyckes wara den andra, som tillijka boor på hemmanet, och kan äga ett öre- eller penningeland mindre jord, till förfång och præjudice, och synes wid den händelse wara skiäligare, det denne måtte tillåtas att inlösa den portion, som går till sahlu, att dermed göra sig lijka besuten med sin granne, hwilcken tillförende större andehl i hemmanet ägde; elliest skulle och, hwar gång någon andeel af hemmanet till sahlu går, den samma altijd falla honom till, som redan förr bäst besutin är och en slijk tillöckning minst betarfwar, men den, som mindre deel äger och mäst behöfde förbättring, kunde på det sättet aldrig niuta någon hielp eller förkofring. Angående härdarna, som äre i en smidia och gå till sahlu, påminnes allenast, att förordnas måtte, huruledes på den händelse, då flere än twänne härdar i en smidia finnes, utlösen de flere grannarne emellan ske skall, och om icke det Kongl. Bergzcollegium behöfde deröfwer höras.

Ad § 4. Stadge- och stubbehemmans åboer samt deras erfwingar skola niuta sin besittningzrätt, så länge de förmå alla åhrlige utskylder betala etc. jemwäl och all den tienst göra, som dem af rätta jordägande pålagd warder: desse senare orden, tyckes gifwa jordäganden macht och frijheet att handla emot det contract han en gång med sin åboo slutit, hwarföre skulle Kongl. Rätten finna nödigt, att samma ord således inrättades: och all den tienst göra, som dem af rätta jordäganden, uti deras ingångne contract och afhandling pålagd är. Eller ock: som dem af rätta jordäganden, i förmågo af den dem emellan giorde af handling, pålagd warder.

Ad § 5. Genom de sidsta orden uti denne §, att huus eij skall sällias i mindre delar än ett huushåld kan wara fullsutit uppå, synes ägaren uti dess rätt alt för mycket blifwa inskränckt, och torde det jemwäl förorsaka många disputer och rättegånger, eller åth minstone beswär hoos magistraterne, så wijda huushållen äre mycket olijka, och kan det ena bestå af ett rum eller tu, det andra af en wåning eller twänne, desutan finnes många ogiffta personer, som intet fullt huushåll hafwa, och torde doch willia kiöpa sig egne huusrum att boo uti; i anseende till alt sådant, skulle Kongl. Rätten hålla före, att desse orden kunde wähl utur lagen uthlemnas.

Cap. 4.

Ad § 4. Det tyckes, att mannen egenteligen eij kan säijas börda sin hustrus arfwejord, enär den går i sahlu eller mätt, så wijda han till samma jord intet är arfftagare, hwaraf bördesrätten haar sin grund och fundament; hwarföre skulle Kongl. Rätten i stället för de orden: bördar mannen etc. hålla för tienligare: kiöper och inlöser mannen etc. Sammaledes synes och det, som i så måtto af mannen kommer at inlösas, eij kunna egenteligen heeta hustruns arfwejord, så wijda hon den ännu intet som arff ägde, utan hade wid wisse händelser allenast en rättigheet den samma att ärfwa eller börda; i anseende till hwilket Kongl. Rätten förmenar, att heela § kunde uprättas på detta sättet: Kiöper eller inlöser mannen under warande echtenskap den jord, som hustrun kan wara bördtagande till, då äger hon macht wid mansens död hans arfwingar att utlösa; samma lag wari och, om hans jord af hustrun inlöses.

Cap. 5.

Ad § 1. Wid de orden, att jordabyte eij må klandras, finner Kongl. Rätten nödigt, att tilläggias måtte: af arfwingar eller bördemän, emedan elliest en creditor, som slijk jord, den man genom byte abalienera ärnar, till sin underpant har undfått och dermed lagfarit, eller till sin säkerheet den inteckna låtit, det ärnade byte att klandra så mycket mehra befogad är, som icke allenast hans vigilance uti dess hypothek derigenom elliest skulle förswinna, utan och sielfwa hypotheqven honom aldeles undangå; kunnandes man i så måtto icke generaliter säija, att jordebyte eij må klandras, emedan i widrigt fall jemwäll upboden, som wijd jordebyte skee måste, skulle göras onödige och till ingen nytta.

Ad § 3. Det 26 cap. Erfdab., som uti denne § allegerat är, förmähler icke, huru med omyndiga barns jord förhållas skall, utan förmenar Kongl. Rätten det intentionen warit att allegera här wid det 28 cap. ejusdem tituli, uti hwilcket om en slijk materie handlas.

Ad § 4. Såsom utaf erfarenheet kunnigt är, att en och annan privatus förährer fast ägendom, jord eller huus, till kyrckior, academier, scholar och hospitaler offta i den tancka och mening, att samma ägendom skall ewärdeligen bära hans nampn, samt i det bruuk han det satt hafwer, till hans beröm och åminnelse, oförändrat förblifwa, och der han ibland annat, detta ändemåhl der wid icke intenderade, torde han sin gåfwa och föräring antingen förminska eller och hålla aldeles tilbakars; altså och på det hwar och en må snarare å ett och annat sätt warda animerat och upwächt att öfwa liberalitet in pios usus, än derifrån afhållas medelst det man sågo, att andra, som tillförene genom gåfwor och frijkostigheet söckt göra sine nambn jemwäl hoos efterkommanderne kunnige och berömde, hafwa kommit att fehla om sitt ändemåhl, så att den jord eller huus de in pios usus consacrerat, blifwit en tijd dereffter genom byte förwandlat till andras private ägendom; fördenskull hemställes till wijdare öfwerläggande, om icke i anseende der till alt byte i detta måhl uti den allmänna lagen må förbiudas, med mindre icke sådant må skee med dens, som gåfwan gifwit hafwer, eller effter hans död hans arfwingars goda ja och samtyckie.

Cap. 6.

Ad § 1. Såsom wid den händelse att arftagen jord går till sahlu, den gambla lagen i god intention en gång har stadgat, att en sådan jord skulle wärderas, samt dereffter utaf bördemannen inlösas, på det en främmande, som hade lust till en slijk annan släckts och families fasta ägendom, genom oskälig öfwerbiudning de fattige bördemännerna eij skulle præjudicera, och dem ifrån deras arfwegodz inlösande uthsluta; altså är mästedelen af denne Kongl. Rättens ledamöter utaf den mening, att detta borde förblifwa wid det, som i gambla lagen förordnat är, hwilcket de hålla så mycket skiäligare, som här och icke är casus om en sådan sälliare, hwilken for sin giäld och skuld all ägendommen till giäldenären afstå måste, så at giäldenärerne derigenom skulle komma i någon måtto att lijda, enär jorden eij till den mästbiudande, utan effter en lindrig wärdering föryttrades; och præjudiceras här igenom ingen annan än den allena, som sitt arfwegodz sällier, hwilket han, uthan något sitt arbete eller egne slögder, lijka som sofwande har öfwerkommit, och effter naturen skyldig wore, såsom hans förfäder det honom giort, åter till sine arfwingar förökt heller än förminskat att lemna och öfwerlåta; synes fördenskull icke wara för mycket, att en sådan, som sielf eij är man, sin födo och utkomst att förwärfwa, utan anwänder dertill, hwad hans förfäder med mödo och beswär till samtelige deras effterkommandes nytta och förkofring aflat hafwa, åthminstonne unnar sine arfwingar den lindring wid inbördandet af de arfwegodz han sällier, att arfwingarna dem måge inlösa effter deras rätta wärde, eller mätismannaordom, och icke så högt, som en eller annan fremmande uti hwariehanda consideration och afseende, såsom ett pretium affectionis, derföre biuda kunde.

Emedan, så ofta uti staden någon fast egendom till sahlu går, den samma icke allenast allmänt på rådstugun bör upbiudas, utan jemwäl bördemannen och naboen hembiudas, så synes Kongl. Rätten, att hembud må ske bördemannom jemwäl då, enär godz på landet sälljes, aldenstund bördemannen kan wara långt frånwarande ifrån den ort, der de allmänna upboden skee och godzet belägit är, så att samma upbod honom lätteligen eij kunna blifwa kunnige; doch skulle Kongl. Rätten derjemte pröfwa billigt, att denne hembiudning eij behöfde förrättas till alle uti slächten, som någon bördesrätt den ena näst den andra äga kunde, utan allenast till närmesta bördemän, och de, som med dem äre jemnarfwa; derjemte tyckes och detta beswär af hembiudning skiäligare kunna påläggas sälljaren än kiöparen, emedan han om sin slächt och närmesta bördeman samt des tillhåll och boställe bättre kunnig är än den fremmande kiöparen.

Ad § 2. Alldenstund ett huus i staden kan wara äfwen så considerabell ägendom som godz uppå landet, stijgandes jemwäl uti des wärde offta till en så stoor och anseenlig summa, att arfwingen, hwilken huset börda will, innom de korta fatalier, som honom der till lemnas, den samma eij kan tillwägabringa; altså hemställes till wijdare öfwerläggande, om icke i anseende dertill emellan upboden kunde sättias något längre tijd och termin, än härtill har wanlig warit, så att i stället för tree måndagar effter hwarannan dertill hädan effter förordnades tree månader och första måndag i hwardera månad.

Ad § 3. Att huus eller gård i staden skall stånda på sälljarens fara alt till des sig bördemän och naboer om inlössningen förklarat hafwa, tycker denne Kongl. Rätten eij kunna sälljaren påbördas; ty ifrån den stund han kiöpet slutit och kiöpeskillingen quitterat, wänder han åter, att wara herre och ägare af huset, hafwandes då updragit och transporterat des fulla dominium i alt hwad honom angår, in uppå sin kiöpare, så att han för sin person sedermehra hwarken will eller kan betiena sig af någon dehl uthaf alt det, som till en äganderätt hörer; icke heller är han befogad, att wårda en annars ägendom, den han fuller tillförende possiderat, men nu eij mehra besitter, utan sig all rätt dertill afsagdt och renuncierat; och hwad owisshet kiöparen, i anseende till bördemän och naboer, wid sitt ingångne kiöp wijdare hafwa kunde, så är det en saak bördemän samt naboer och kiöparen emellan, som sälljaren intet angår, emedan han för sin deel en gång för alla har trädt ifrån huset, afsagt sig all rätt derutinnan, och will samt bör för sin person hålla sitt kiöp fast och ständigt nu och i tillkommande tijder. Wore altså swårt, om en sälljare, sedan han nycklarne och all ägande rätt till huset lefwererat ifrån sig till en annan, så att han nu mehra, som en herre och ägare, med sin foot deruti eij komma kan, warandes intet berättigad hwarken att nyttia den inkomst, som det af sig kastar, eij heller att hafwa upsicht, hwad disposition deröfwer föres, och huru elden af hyresmän wachtas, fast mindre att göra någon reparation på brandmurar, spijsar och skorstenar, hwarigenom någon eldzwåda stodo att befara, skulle lijckwäl graveras med answar för alt tillstötande äfwentyr for ett sådant huus, alt intill des bördemännerne och naboer sig om inlössningen hafwa utlåtit och förklarat, utan skulle Kongl. Rätten finna bättre, att kiöparen, som har trädt uti den förra ägarens rätt, som och niuter des huushyra och afkomst, samt hafwer nu nycklarne till huset, bör det samma wårda, straxt effter köpet slutit och penningarne quitterade äro, samt swara till de casus fortuitos, som huset i en eller

annor måtto kunde timma och öfwerkomma. Samma lag synes och böra wara med huus och gårdar på landet, sedan sälliaren sin kiöpare dem inrymt, så att kiöparen dem emottagit, och är kommen deraf i werckelig possession och besittning.

Ad § 5. Wijd slutet af denne § förmäles, att den bör niuta förträde till börd på landet och i staden, som och tillförene eij fullsittin är, hwilket tyckes involvera någon contradiction emot det, som ofwanföre i samma § är infört, att broder äger börda broders deel och syster systers deel, sammaledes och emot § 3 cap.2:di, hwarest den, som större deel tillförenne i hemmanet äger, tillåtes framför andra att inlösa den jord, som af hemmanet går till sahlu; desutan gifwer nödtorften ingen rättigheet, så att en syster, som torde mäst tarfwa, skulle i börd få inlösa mehr än en broder, moot det, som ofwanföre stadgar

Ad § 9. Synes nödigt, att som i denne § förmäles om naborätt för dem jemte hwar annan boendes äre, derwid och måtte införas om dem, som boo baakom hwarannan, så att husen liggia rygg med rygg tillsamman, hwilcka icke mindre än de andre, som boo i bredd jemte hwar annan, till naborätt kunna wara befogade.

Ad § 15. 1 stället för jordägande synes böra stå ägande, i anseende till ordet ägodeelar, som går näst före, hwilcket icke säijes om jord och fast grund, utan mehra om löösöron.

Cap. 7.

Ad § 5. På det den, som något godz ewärdeligen eller på lijfztijd en gång rätt undfått hafwer, icke af hwariehanda ringa orsaak och tillfälle detsamma åter må förlora och bortmista, synes det ordet wanheder kunna här utslutas, emedan deraf en eller annan knmde taga sig occasion allenast för ett lijtet ord skull, det han till sin wanheder wille förtyda, att återkalla sin eller sine förfäders förlänte gåfwa, eller åtminstone föra sin donatarium deröfwer i process samt beswära dommaren; de andre orsakerne, som upräknas, för hwilka en gåfwa kan återkallas, skulle Kongl. Rätten förmena jemwäl eij böra extenderas längre än till första arfftagarna effter den, som gåfwan både gaff och fick, i synnerheet när gåfwan pröfwas wara icke mere gratuita, utan remuneratoria, och för giorde tienster gifwen.

Cap. 8.

Ad § 2. 1 fall det skulle gott finnas att förlängia upbudsterminerne, enär någon fast ägendom sällies i staden, till en månad hwart upbud, skulle då wid förpantningzopbud, hwarom i denne § förmäles, skee detsamma.

Ad § 4. Denne § tyckes wara något mörck och otydelig; och i fall meningen är, om twänne creditorer, hwilka äga inteckning af lijka tijd och ålder, och twista om præference till sin betahlning, som slutet af § sådant synes wid handen gifwa, hwarest giörs en åtskildnad för des rätt och förmon, som äger äldre inteckning, så skulle wid den händelse, Kongl. Rätten förmena heela denna § böra på detta sättet inrättas: Komma twänne till ting eller rådstugu och sökia af gäldenären sin betahlning, den ena hafwer en allmänn förpantning på all ens egendom, den andra på en wiss förskrefwen pant, bägge wid ett ting eller på en rådstugu dag intecknade, niute han förträde etc. Elliest tyckes och wara en saak af eftertänkande, huru wijda den, som äger special förskrifning på en wiss pant, bör för hela sin fordran niuta betahlning, framför den, som har låtit förpanta sig all ägendomen, enär de elliest bägge hafwa antingen lijka eller och ingen inteckning, ty en falsk och bedrägelig gäldenär kunde derigenom öpnas wägen att bruka list emot en creditor, som all egendomen sig förskrifwa låtit, i det han kunde samma tijd utgifwa sin obligation till en annan, och förskrifwa honom specialiter antingen all eller och bästa deelen af sin rätta och reda ägendom, hwarigenom denne, som hade special förskrifning då skulle borttaga ägendomen, men den andra creditoren ginge om sin betahlning miste.

Ad § 5. Till att göra lagen så mycket tydeligare i det, som denne § i begynnelsen omtalar, skulle Kongl. Rätten förmena, att man angående dens förmon och rättigheet framför andra fordrande, hwilcken sin hafwande obligation eller underskrifne täckning inteckna låtit, skulle här i synnerhet och per expressum förmäla om pantehafwanderne eller creditoribus hypothecariis, neml. att en blott chirographarius, hwilcken sin fordran förr inteckna låtit, äger förträde för en hypothecario, som sin rätt senare eller aldeles intet lagligen har bewakat, så att orden kunde oförgripeligen så inrättas: sådan inteckning äge så wäl för panthafwanderne som andre fordrande förmån, och komme öfwerskåttet dem androm till goda effter hwars och ens hafwande rätt.

Såsom uppå detta stället i lagen handlas om inteckningar, samt om den rätt och rättigheet, som genom laga vigilance den ene creditori framför den andra tillwäxa kan, men finnes derwid intet wara förmält om creditoribus privilegiatis, hwad rätt och ordning de i anseende till andras inteckningar, såwäl som sins emellan, hafwa skohla; neml. huruwijda fiscus bör äga præference framför andras intecknade fordringar, oansedt för des rätt uppå wanligit sätt å ting eller rådstugu eij wore vigilerat; jembwäl och om, och uppå hwad sätt fiscus hädaneffter des hafwande rättigheet till ens eller annors ägendom bör bewaka, så att privati, hwilcka sig uppå deras inteckningar tryggia, eij måge genom fisci hypothecam tacitam löpa någon owitterlig och oförmodandes fara i handell och wandell? Sedan och hwad förmon barnegodz, enär derföre å wanligit sätt eij vigilerat är, bör äga framför alle andre? I lijka måtto kyrckiors och hospitalers fordringar etc. Sammaledes och återstående ett åhrs afrad, tomptöre och huushyra, hwarom uti det 19 cap. och 5 § i denne balk förmäles; altså skulle Kongl. Rätten hålla för nödigt, att uti detta capittel infördes en särskilt § om creditoribus privilegiatis, huruwijda de sine fordringar äre skyldige att inteckna låta, och om sådant försummat är, hwad rätt de då äga böre.

Cap. 9.

Ad § 6. Kongl. Rätten finner onödigt och öfwerflödigt att nembna det ordet bonde, i det hustrun bryter och fälles med lag, oansedt sådant står i den gamble lagen; emedan här handlas om brutt och criminalmåhl, uti hwilcka personen sielf, som brutit, wari sig man eller hustru, bör wara sielf tillstädes, samt sielf fällas och plichta, men icke målsmannen.

Ad § 7. Såsom ofwanföre är förmält om naborätt jembwäll uppå landet, så synas och här böra införas wissa fatalier för naboen å landet, innom hwilka han må inlösa den jord, som utmätes för grannens bruth och han fram för andre fremmande har macht att kiöpa.

Cap. li.

Ad § 3. Det är wäl jämnlijkt Kongl. M:ttz nådiga resolution och förordning, att kiöpt godz ifrån cronan må ingen högre sällia än han dem sielf kiöpt hafwer, men wid det tilfället, att nu en ny lag stifftas skall, så hemställes till närmare ompröfwande, om icke derigenom, att sådant uti lagen införes, en och annan, som cronones kiöpegodz innehafwer, kunde blifwa afrådd att behörigen cultivera ett sådant godz, och anwända derå någon merckelig bekostnad och melioration, det han elliest till sin och sine arfwingars nytta samt landets cultur wäl göra torde, där honom och derhoos eij wore förbudit att sökia sitt bästa wid des föryttrande. Doch skulle härwid alltijd warda præcaverat, att hwad den senare kiöparen utgaff för ett sådant godz mehr, än konungen och cronan först derföre undfick, giorde han det på sitt egit äfwentyr, i fall konungen skulle gott finna det samma en gång att igenlösa, då det ginge tillbaka för den kiöpeskilling, som cronan derföre niutit hafwer.

Ad § 4. Emedan i staden äre twänne fahrdagar om åhret, ty synes det wara för mycket, om den, som winner ett huus med dom för fahrdag, skall niuta hyran för heela det åhret, i hwilket han huset wunnit, serdeles enär hyrecontractet på halfwa åhrsbetahlning inrättat är, emedan då det förra halfwa åhrets hyra utbetaltes, eller effter contractet betalas bordt, war denne ännu intet herre eller ägare af huset.

Ad § 7. Den jord, som i fångamannens frånwaro utomlandz till qwarstad dömmas, synes emot borgen böra af qwarstad frijgifwas, och kunde fördenskull orden wid slutet af denna § således inrättas: och stånde jord, huus eller tompt i qwarstad eller sätties nöijachtig borgen derföre, till des han framkommer.

Ad § 9. Att arfwingarne skole afsäija sig arfwet straxt en twist om hemull upkommer, om de för samma hemul och böter willia frije wara, synes involvera något mehra än Kongl. M:ttz nådiga förordningar, cessiones bonorum angående, förmå och innehålla; emedan en twist kan wäl upkomma om hemul, men arfwingen icke des mindre hafwa hopp att slippa den samma genom lag och domm, hwarföre han och arfwet sig strax icke afsäijer; altså i fall han wid slutet af rättegången finner sig hafwa förlorat saken, bör honom än stå öpet, ifrån det skulden blef kunnig och ständig genom dom, att säga sig ifrån arfwet, och således göra sig för hemull samt böterne frij.

Ad § 13. Såsom sälliaren uti stadzgodz äger altijd hemula icke allenast quantum, neml. alnetahlet, utan och quale, som är den utlofwade frijheten på huus och tompt, altså synes billigt, att thet i lijka måtto skeer med landgodz, såsom säterijes- och andra frijheter, i fall de förutan kiöparens förwållande honom ifrångå, och godzet med sådane frijheter och wilckor finnes försålt wara; då sälliaren sådant bör hemula i lijka wilkor och frijheter, eller i penningar effter des rätta wärde återgälda och upfylla; eller och åthminstonne lemnas kiöparen fridt, hwad heller han will det kiöp hålla eller eij.

Cap. 14.

Ad § 2. Wid det ordet grannsämia, tycker Kongl. Rätten, att och borde nämnas ägandesyhn, emedan erfarenheten har wijst, att genom ägomannasyhn många twister grannarne emellan i bästa måtto och utan alt beswär så wäl för domstolar som parterne sielfwa, hwilka elliest i långlig och kostsam process kunnat tillsättia all deras ägendom, äre slättade och afgiorde.

Ad § 5. Såsom de twänne lagfahrne män, hwilka lagmannen förutan nembden sig wid synens förrättande adjungera skall, kunna intet altijd wara dommare, så att de någon dommareedh tillförenne aflagt hafwa, ty synes nödigt, att uti denne § derom påminnes; hwarjemte hemställes uti wijdare ompröfwande, huruwijda, enär en syyn hållas skall, ochså alle de andre, som den förrätta skola, fast de tillförene aflagt sin domare eed, böra hwar gång föruth göra å nyo samma eed, emedan sådant jemwäl practiceras wid werderingar, hwilka ju mästedelen äre en förrättning af mindre importance än syn; desutan practiceras detsamma hwar gång en krigzrätt sättes.

Kongl. Rätten skulle för det öfriga hålla för betänkeligit att tillåta emot lagmanssynen en öpen och wanlig appellation till riddaresyyn, emedan, förutan det, att ingen ordinarie instantz är, som den wid lagmanssynen afdömde saak kan uptaga och skiärskåda, så torde och någon utan betänksamheet tillgrijpa en slijk appellation, den han såsom till en ordinarie instance strax och utan någon widlyfftigheet erhålla kunde, fast hans saak elliest wore både af ringa wärde, jemwäl och genom de förre syner nogsamt skärskådat och rättwisligen afdömd. Hwarföre anseer denne Kongl. Rätten för sin deel rådeligare, att riddaresyn skulle sökas icke genom waad, utan medelst underdånig supplique hoos konungen såsom en serdeles Kongl. nåd och beneficium, nå det sättet, att den sökiande innom wisse förelagde fatalier skulle icke allenast notificera sådant lagmannen, som i saken dömdt, utan och inkomma hoos Kongl. Maij:tt med sin underdånige supplique derom, jemwäl sedan i lijka måtto innom en wiss termin fullföllia saken till riddaresynen. Och hemställes i öfrigit till wijdare öfwerläggiande, hwad præstanda och onera af den, som riddaresynen i så måtto söker, derwid præsteras skulle.

Ad § 7. Wid slutet af denne § finner Kongl. Rätten nödigt att tillsättias måtte: så framt med fulla skiäl eij bewijsas kan, att det till ödesbyen tillförene lydt och legat hafwer.

Ad § 8. Genom det att twänne häraders sins emellan upkomne twist om ägoskillnad skulle af lagmannen immediate uptagas, blefwe dem betagit beneficium af den första instance, hwilket man i ett så angelägit måhl skulle hålla för betänkeligit; hwarföre kunde en sådan upkommen twist heller. af en uthäradz häradzhöfding och nemd först uptagas och dömmas, och sedan gå genom waad till lagmanssyn, om så behöfdes; sammaledes, der om twänne landskapers skildnat twistas, skulle Kongl. Rätten af samma orsaak hålla för rådeligit, att saken först af en opartisk häradzsyn företogs och dömdes, men sedan å nyo, i fall det behöfdes, effter föregången appellation, af en fremmande lagman och opartisk nemd.

Cap. 15.

Ad § 1. Det ordet allmännt wid begynnelsen af denne § tyckes gifwa tillfälle till dispute och åthskilliga uttydningar, hwarföre synes Kongl. Rätten, att det kunde heller aldeles utelåtas.

Ad § 6. Framför det ordet klandratt, som i denne § införes, skulle Kongl. Rätten förmena, att desse orden stå borde: med laga skiäl; emedan ett ogrundat klander, som kan skee med ett blott ord utan bewijs och skiäl, hwar wid man och sedan låter beroo och stilla tijger, ingens häffd synes kunna eller böra præjudicera.

Cap. 16.

Ad § 3. Liggia flere byar innom en rågång, men lijckwäl etc. Denne mening tyckes wara mörck, och behöfde tydeligare utsättias.

Cap. 17.

Ad § 2. Det synes wara onödigt att förmäla och specificera i lagen, till hwilcka usus Kongl. Maij:tt behagar i nåder anwända de twå delarne af kyrkiotijonden, som i kyrkioherberget införas skola, antingen det är till kyrckiors, hospitalens och krigsfolckz underhåld, eller till några andra rijcksens tarfwer, som Kongl. Maij :tt sielf det gott och nödigt finner.

Cap. 18.

Ad § 7. Om jordäganden eller de med honom äre den flychtige landboen att återföra, får någon skada med sår, det kan liggia i twebotum, så framt icke cronobetienten, som effter föregående § kunde wara med i föllie, bör härwid komma i en annan consideration; men kommer der dråp uti, har twebött icke rumm, emedan dråp ju ändå bötes med lijff för lijff; serdeles enär en så öfwerdådig gärning bedrifwes, att en flychtig landboo slår ihiäl antingen sin huusbonde eller någon af hans utskickade, eller och en cronobetient uti des laglige ährender och ämbetes syslor; synes altså nödigt, att den gambla lagsens ord i detta måhl ändras och rättas oförgripeligen således: Får jordäganden eller hans folk, som med honom äro, någon skada med sår, thet är alt i twebotum, men giörs gärning å cronobetienten, eller kommer dråp uti, straffas effter Konunga- och Dråpmb. etc., som uti de balcker öfwer sådane måhl lärer stadgat wara.

Ad § 8. Det synes wara nödigt, att uti lagen jemwäl förmäles om arrendatorers och hälftenbrukares fahrdag och upsäijning samt hwad rättigheet de kunna hafwa att skatta sig lijka med landboer uti detta måhl; och tyckes oförgripeligen, att en arrendator, han hafwe sin egen boskap, afwel och dragare eller icke, eij behöfwer någon annan upsäijning, än den hans contract föreskrifwer, så att enär contractsåren äre förflutne, och intet nytt contract slutit, jordäganden då har macht, antingen strax wid terminens förlopp, eller och dereffter när honom sielf behagar, sin ägendom sielf tillträda eller androm inrymma, utan något hinder af den förra arrendatoren, under prætext, som wore han lijka med en landbo, icke i rättan tijd sagd ifrån gården eller hemmanet.

Ad § 9. Om någon flytter in uti sitt hyrda huus, och sedan strax bortfar, gifwandes sådant huusägaren ofördröijeligen tillkänna, synes wara nog, att han derföre betalar hyran allenast till nästa fahrdag, och eij för hela åhret, emedan huusäganden står fritt wid fardag, som näst derpå föllier, till en annan sitt huus att uthyra.

Cap. 19.

Ad § 9. Angående fynd och jordgräfwit godz, så skulle Kongl. Rätten förmena, den nyttigaste stadga derwid wara, att den, som sådant finner, får behålla det sielf helt och hållit, allenast med det wilkor, att han det hoos konungen eller landzhöfdingen i orten strax angifwer, och hembiuder hwad han funnit till lösen, för des rätta prijs och wärde, helt eller en deel, som konungen täckes. På det sättet håller Kongl. Rätten före, att fynds undandölliande hädan effter kunde wissast förekommas, samt ett och annat bringas i liuset, som här till har hållits lönt, icke så mycket Kongl. M:tts Räntecammare, som des Antiqvitetsarchivo till skada och afsaknad.

30. Utlåtande från Nyköpings län.

Till underdånigst föllie af Hans Maij:ttz wår allernådigste konungz och herres nådigste befahlningh är detta hwadh wij i underdånigheet funnit nödigt öfwer den af Kongl. Maij:ttz deputerade till lagsens revision uthfärdade jordebalck oförgrijpeligen att påminna.

Cap. 1.

Såsom den fördehlningh angående sielfägande jordh, således som han uthi detta cap. uttryckes, uthi de gambla lagar intet finnes beskrifwen, och åtskillnaden, som är emillan skatte- och frälsejordh oförgrijpeligen synes icke så mycket der uthur hafwa sin grundh, som mehra härröra af serskilte privilegier, förmedelst förra konungars benådningh tijdh efter annan uthwärkade, hwilka effter tijdernas lägenheet altijdh kunna förändras, enär det allmänna bästa så fordrar; ty giöres den underdånige påminnelse, huru wijda sådant, som ett eller annat ståndz privilegium concernerar, må uthur lagen uthslutas, så och emedan – – – befinnes jordegodz, på – – – privatis donerade, till kyrkor, hospithaler och scholar, torde till uplysning tiena, att införes, under hwadh titul de skola considererade warda.

Cap. 2.

[§ 1]. Att landzhöfdingen medh häradzrätten skall pröfwa, om den, som sigh tillhandlar skattejordh, som under rusthåld och till rustningzstam är, will och kan den wahnlige rustningen derföre uppehålla, för än fasta der på gifwes, synes dehls icke wara nödigt, så wijda konungen har sin säkerheet för rustningen uthi sielfwa jorden, dehls och owist, alldenstundh man widh undersökandet om eens egendomb ofta finner sigh efteråth beswijken, och omöijeligt är att medh någon wissheet kunna wetta kiöparens wilkor och förmögenheet, medh mindre han uprättade på sin egendomb ett edswuret inventarium, hwilket intet står att præsumera, dett man medh sådan gravation skulle willia tilhandla sig skattejordh; och förutom att ett sådant undersökiande skulle komma att onödigt dragas uth, wara både kiöparen och sälliaren till omkostnadh, samt ställer en rusthållare i sämbre wilkor än en annan skatteman; kunde och deraf föllia, när ett sådant skattehemman gingo till salu, anten en fiermare bördeman eller och helt och hållet en främmande, som woro af större förmögenheet än den, som närmare woro, skulle då stängia densamma ifrån sin bördh.

Att skattejordh, som är till rustningzstam, icke må dehlas flere arfwingar emellan, uthan att en må lösa de andra uth; hålles oförgrijpeligen före, så wijda hemmanet kan tåhla flere åboer, att man eij annorlunda widh desse än andre skattehemman förfahrar, på det att en rusthållare, des barn och arfwingar icke måge komma att blifwa af sämbre wilkor än en annan skattebonde, hälst ärfahrenheeten wijsar, dett konungen iblandh bättre är belåten, att flere åboer ähre på ett rusthåldh, än när en dett ensam brukar, som offta icke är förmögen dertill.

[§ 2]. Här synes nödigt till förekommande af all oreda, att uthsättias måtte, huru många dehlar frälsejordh må dehlas och klyfwas uthi, att cronones rättigheet här igenom hwarken må rubbas eller minskas.

[§ 3]. Här förmähles, att skattskylldigh jordh eij må stycketahls ifrån bohlbyn sällias eller förpantas. Men som flere sätt finnas i 1677 åhrs placat införde, medelst hwilka hemmanen kunna förlahmas, synes eij obilligt, att de samma här och uptages; skulle eij heller wara oskiähligt, att frälse hemmanen sammaledes härunder begrepes, till att undfly oreda, som wijdh slijke hemman mycket plägar förorsakas.

Hwadh beträffar att skattehemman eij må sällias eller fördehlas iblandh flere, än derpå pröfwes fullsittne, så är dett fuller laghehnliget, men som den här till dagz altijdh blifwit skattadh för fullsitten, som ägt en fierdedehl i ett hemman, synes billigt att detta jämwähl nu tydeligen uth[sätties med?] dett förbehåll, der ett hemmans tillstånd finnas af så gode wilkor, att flere [än ?], som här tills warit practicabelt fyra åboer der kunna pröfwas blifwa fullsittne, att sådant efter häradznemndens ransakningh, och noga ompröfwande tillstädias måtte, lijkmähtigt Kongl. Maij:ttz allernådigste resolution, gifwen – – – underlagman i Wärmlandh den [17 februari] 1652. Sammaledes, att den, som tillförende har största dehlen i ett hemman, må uthlösa dem, som hafwa mindre dehlar, synes icke wara obilligt, om någon hade så lijten dehl, att han icke wore fullsutten, och tillhandlade sigh af en annan, som sammaledes hade en lijten dehl, att den medh den dehl han tillförende ägde giorde en fierdedehl, dett den samma måtte blifwa widh sitt kiöp hägnad, der han sigh den för tillhandlat eller till des lösen sigh tillbudet, än den, som större dehlen i hemmanet ägde; sammaledes der så wähl den, som större, som den, hwilken mindre dehl ägde i hemmanet – – – sigh lijka att lösa uth – – – ägde en fierdedehl eller – – – sällia wille, synes dem lösningzrätten kunna tillåtas i proportion efter den andehl de i bohlby äga, dock eij annorlunda än att den, som mindre dehl äger, kunde härigenom komma att få en fierdedehl, och således blifwa fullsitten.

Anbelangande dett grunden af de bortsålde ägor i bergzlagen, sedan den afkohlat är, skall wara till sine hemman igen förfallen, så sees af föregående ordh i denna paragrapho, att icke tillåteliget är, dett skogarne annorlunda måge i bergzlagen försällias, än så wijda dett skier uthan bohlbyernes skada, och en sådan handell är uthsedt till bergzlagens conservation, fördenskull synes icke obilligt, att sådanne skogar blifwa kiöparen till ewärdeligh egendomb, emedan de, sedan de afkohlade ähre, så wähl kunna tillwexa för den, som dem kiöpt till sitt bergzbruuk, som den der såldt dem ifrån sitt hemman. Elliest som samma exception, hwilken är till bergzlagens conservation, är och för städerne till föllie – – – resolution dat. den 1 [juli 1682] samma och här böra komma – – –.

§ 4. Förmähler att emphyteuta skall wara skyldig till all den tienst jordäganden honom pålägger, men som emphyteusis är en contractus, hwars causa efficiens är consensus partium, synes icke billigt, att obligatio debitoris wijdare deraf må sträckia sigh, än som först dem emillan blifwet afskiedadt, som tydeligen bör uthsättias, att j ordäganden sedan icke måtte wara tillåteliget den afgående tungan efter sin godtyckio förökia. Dock stubbrättigheetzhemman synas icke böra komma härunder, så wijda slijke heeter, sedan de engångh ähre optagne, kunna medh tijden så excolera, att och räntan kan förhöijas.

Här upräknas sätten, medelst hwilka emphyteusis kommer att ophöra, som är 1:o om emphyteuta icke betahlar alle åhrliga uthskylder; men som nödigt är, att wisse åhr måtte föresättias, som han samfält blir uthe medh sine uthskylder, innan – – – bör wara förbruten, ty – – – här uthsättes till 3 åhrs – – – att om jordäganden, dominus directus, efter samma åhrs lopp eij uthtogo af emphyteuta canonem antingen för de förflutne eller senare åhren, om [han ?] icke då bör skattas före, att hafwa begifwit sigh ifrån sin rätt uti dett, som förbrukat blifwet, som och om icke emphyteuta woro att uhrsächta, om han af laga förfall blefwe hindrad att betahla canonem i rättan tijdh, eller – – – att han innehöllo medh den samma, för dett dominus directus woro honom skyldigh, hwilket han wehlat emoth hwart annat låta compenseras; efter som han på sådan hendelsse hwarken kan säijas hafwa warit contumax, eij heller præsummeras hafwa wehlat invertere possessionen; 2:o om emphyteuta icke håller gården widh macht; hwar widh tyckes böra uthsättias, om gården blefwo merkeligen förwärrat, ettdera upsåteligen eller och af mycken stoor owulenheet, medh gårdsens nästan obotelige skada. Till dett tredie, som – – – tyckes icke obilligt att – här generaliter all alienation förbiudes; så synes eij heller oskiäligt, att emphyteusis ophörde, om emphyteuta dödde utan arfwingar.

§ 5. Den 30:de penningen af kiöpeskillingen, som här förmähles böra gifwas i ärkiendzell; hemställes i underdånigheet, om icke kunde wara nogh, att man medh hwar hundrade penningh ärkiende jordägandens rätt i detta måhl.

Cap. 3.

§ 1. Här upräknas sex laga fångh jorda; men sådant uprächnande synes mehra höra ad philosophiam juris, än siälfwa jus, och uthan des synes wäd eller pantsättningh icke kunna kallas något fult fångh jorda, medh mindre panten blefwet förstånden som dett 1 cap. Jordb. – – –. Jämbwähl andra laga fång finnas, till exempel i dett 26 [cap. Byggningab.] L.L.: ligger flåttholmer – – – flåttholma, som han – – – landh sitt fästa, och i dett 23 [cap.] Erfdabalken: nu än jordh är gifwen – – – tage jordena åter, som honom gafs; så ähre och cessio et præscriptio laga fångh medh flera andre.

Cap. 4.

§ 6. Här förmähles, huruledes mannen må sällia hustruns arfwejordh, men som sådant tillförende icke warit honom efterlåtet på annor hendelsse, och med andre wilkor, än som finnes i dett 27 och 28 cap. jordb. L.L.., tyckes och skiähligt, att honom hädanefter eij heller wijdare frijheet efterlåtes. Hwadh som här omtahlas, att arfwingar skohla niuta så liufft som ledt, synes icke till detta, uthan annat rum höra.

Cap. 5.

§ 1. Att bördeman eij må lösa jordh i byrdh, när den går i byte, tyckes – – – wilkor böra stadgas, – – – jorden, är medh alla – – – godh, som den der bort – lijka gått läge; skulle – – – så lärer deraf föllia – – – slächt sällan eller alldrig – – – börda, dett dehras föräldrar medelst möda och beswär förwärfwat.

§ 4. Det samma, som stadgas, att kiörkors, academiers, scholars, fattigas och hospitalers jordh eij må bortbytas uthan konungens lof, synes och böra uthsättias om prædiis emphyteuticis, att de icke uthan domini directi tillståndh bortbytes.

§ 5. Häfdebyte, såsom strijdande emoth 1677 åhrs placat, tyckes icke böra tillåtas, dehls till att förekomma hemmanens förlamande, dehls och att ägoskillnader derigenom medh tijden icke måge råka i owisheet.

Cap. 6.

§ 1. Ehuruwähl sälliarens fränder intet kunna lösa till sigh, fram för främmande des – – – synes lijkwist icke wara obilligt – – – jordh, och så opbödes, att – – – dett icke någon, som – – – jordh skulle således få – af aflinge, att alienera – – – – till någon främmande – – – twister skulle upkomma, så – – – andra – – – uthi hade någon rättigheet på ett eller annat lagliget sätt förwärfwat, de wid opbuden den samma kunde bewaka. – – – Jorden skall altijdh – – – ransakas, om den är tillförende medh skuld förbunden och intechnadh; om sådant skall skie af dommaren, tyckes wara mycket swårt att påbörda honom den lasten, liksom och onödigt, emedan hwar och en åligger sielf sin rätt bewaka, till hwilken ända jorden allmennerliga opbiudas, och den, som då icke tahlar på sin rätt, har att skylla sigh siälf, om honom något widrigt händer, så att dommaren altijd i slijka händelser må wara uhrsächtat.

§ 2. Här statueras, att aflingejordh i städerne skall skyldemenner opbiudas, och synes fuller aflingejordh, medh skiähl opbiudas kunna – – – dock egenteligen eij – – – fränder skohle framför – – – hafwa förmohn till – – – när man seer effter – – – jus retractus sigh grundar – – –

Sammaledes hwadh de – – – jordh i staden skall nästom frändom hembiudas, så emedan sådant hembudh – – – medh sigh, icke ringa beswär, är eij heller nödigare i staden än på landet, hålles före, att sådant eij må observeras, uthan att sälliarens inrijkes stadde fränder böra innom 14 dagar, sedan des tompt eller gårdh blifwit lagbuden, lösa den till sigh, om de willia.

Här exprimeras, att intet klander bör attenderas widh bördlösen, medh mindre penningar lagligen deponeras; sammaledes woro intet onyttigt, att dett torde och här uthsättas kunna, när någon ex alio capite kommer att protestera emoth opbudh, om dommaren skall derföre låta opbuden stadna och påläggia ettdehra, den som protesterat, lagligen uthföra medh den andra öfwer sin förmehnte rätt, eller den, som opbuden sökier – – – den andra, som – – – det förra wara bil – – –

[§ 7]. – – – har warit fatalier, att – – – som uthrijkes är stadd, – – – synes och billigt – – – blifwa dem än oförryckt förbehållne, särdeles, som offta kan skie, der sådant skulle stå till förmyndaren, den omyndige för dens wårdslöösheet skulle komma mycket att lijda uthi sin rätt, och alldrigh få derföre någon satisfaction, besynnerligen om förmyndaren intet hade någon förmögenheet, för utan dett skulle blifwa långsamme rättegånger att wijsa hwadh den omyndige härigenom medelst förmyndarens wållande kommit att brista, hwarigenom icke ringa answar och swårheet bördas skulle förmyndarens embete.

§ 10. Såsom af uhrgamble tijder har warit och än är i bruuk, att bördlösen skiedt efter mätismannaordom, tyckes oförgrijpeligen, att hädanefter sammaledes derwidh förblifwa må, att icke, der annorlunda skiedde – – – bördemannen – – – med den ehna – – – dem ifrån medh – – – och kiöparen under – – – hafft jorden, den – – – nödigh melioration – – – emoth intet kunde – – – han haft af jorden, synes komma i consideration, huruwida sådant – – – honom af bördeman – – – giöras.

§ 11. Desse orden: Eij må någon, andre byrdemän eller naboer till förfångh, medh andras penningar inlösa eller börda jordh, huus eller tompt oskyllom mannom till handa, uthan han henne å landet 6, men i staden 3 åhr behåller, tyckes gifwa dett förståndet af sigh, som man skulle kunna inbörda jordh för oskyllom mannom, hwilket, som dett eij præsumeras wara legislatoris meningh, så torde sådant medh tydeligare ordh kunna uthsättias.

§ 16. Dett hafwe ingen wåldh, den jordh mehr qwällia, som engångh så wardh är, etc. – – – gifwas exceptio rea- – – –actorem, och des successorer – – – ex eadem causa denuo – – – så emoth tertium, som – – – betagas, att få qwällia – – – han der till fogh hafwer – – – sente]ntia non facit jus nisi inter partes litigantes.

Här synes kunna införas fatalier för – – – att – – – afgiärdaby, jämte huru wijda samma rätt, som gifs bohlby, bör och gifwas afgiärda by till des inlösen, om bohlby uthom bördh går till salu; sammaledes kunde och här införas, hwadh som finnes stadgat i den 28 § i resolution på allmogens beswär 1686 om bergzmansjordh, när den uthom bördh går till salu; äfwen och synes här icke böra förbijgåås den rätt och förmohn, den har att inlösa ett skatte hemman, framför en främmande, som har räntan deraf.

Cap. 7.

§ 1. Att en må kunna bortgifwa till ewärdeliga ägo 10:de dehlen af sine arfwegodz; synes eij medh andra wilkor böra tillåtas än om – – –

---

1. Det följande synes utgöra ett tillägg till granskningen af de särskilda kapitlen.
2. I marginalen har antecknats: ad cap. 18.
3. I marginalen: Ad cap. 4.
4. Utlåtandet år af samma lydelse som det närmast föregående, med i texten anmärkta afvikelser.
5. Finskt ord, hvars betydelse i en bilaga till Dorpats hofrätts utlåtande öfver förslaget till jordabalk angifves sålunda: Pener, deren zweierley, Grenzpener und Ackerpener, sind, werden entweder von Erde oder Stein gemacht; Pener ist eigentlich ein langer Strich oder Linie von beyden Seyten aufgeworfener Erde (Erdpener) oder Steine (Steinpener).
6. Lit. A (ad cap. 6 S 2).
   Såssom den allom medfödde naturlige lag lijkmätigt är, att een: rättigheet, uthan dess egit åthgiörande eller förwållande icke bör honom ifrångå; så är och dereffter nödigt, när bördejord sellies uthur bördh, att dherom då kundgiöres nestom frändom, som till samma bördejord äre berättigade, att dhen inbörda, om dhe willia, så wäl å landet, som i städerne, genom bewijsligit förkunnande eller hembudh, jempte upbuden, emedan elliest offta hender, att dhe upbudh, som skie på ting å landet, icke blifwa nästom frändom eller bördemannom kunnige, som der då icke tillstädes äre eller kunna widh alle ting och på alle dhe orter, hwar någon dhem anständig bördejordh kan gå till salu, hafwa deras uthskickade ombudzmän, att få kundskap derom, förr än bemälde deras bördzrätt der till, medh des fatalier, uthan deras förwållande förfalla dem owitterlig uthur händerne.

   Ita sentio
   P. E. G. Cederschiöld.
7. Gripsholms, Eskilstuna och Strömsholms län.