Förarbetena till Sveriges rikes lag 7/Förslag till Handelsbalk 1718
| ← Förslag till Byggningabalk 1692. |
|
Förslag till Missgerningsbalk 1696. → |
Förslag till Handelsbalk 1718.
1. Kommerskollegiets protokoll.
Måndagen den 19 januar. 1719 f. m. närwarande: Hrr vice Präsid. Stiernhök, H:r Commercierådet Hildebrand, H:rr Assessorer Adlerstedt, Carlheim, Hökerstedt, H:rr Commiss:r Porteus, Stiernhök.
Företog sig Kl. Collegium den af Kl. Lagcommissionen oppsatte och med detta Kgl. Collegio communicerade Handelsbalk, med hwilkes upläsande man nu giorde en begynnelse, hwarwijd
1 §. Herr Ass. Carlheim påminte, om icke det ordet twång kunde uteslutas, efter som all handel efter den säljandes och köparens egit godtycko ske plägar; men de öfrige Kl. Collegii H:rr tyckte, at det eij skadar, om detta ord blijr stående. Wijd den 2, 3, 4, 5 och 6 § war intet att påminna.
7 §. Härwijd discuterades, om det måtte wara tillåteligit att något öfwerbiuda, sedan en annan först giort des bud, hwilket förmentes kunna ske, men at förekomma en alt för stor stegring på warorna tycktes, at der med således borde regleras, neml. at med ett sådant öfwerbud eij må wara tillåteligit at fortfara längre än tils hwad säljaren för des wara första gången begiärt.
Hwarmed H:r Ass. Hökerstedt oppwiste, huru han förmenar denna § böra inrättas, som följer.
Ingen tränge sig i annars köp eller öfwerbiude hwad en annat köpare redan förut med säljaren öfwerenskommit; men emedlertid inan säljaren med någon köpare om köpet öfwerenskommit, står hwar och en fritt at biuda, dock icke öfwer det pris, som säljaren först för waran begiärt, hwartil den närmast är, som först giort det bud, hwarmed säljaren nöijd blifwit, så framt icke förut aftahl skett med säljaren och den först bindande, at den är närmast, der han wil gifwa hwad en annan högst biuder.
H:r Commiss:n Porteus tyckte den förste biudaren må wara närmast, när han gifwer det, som annan biuder.
H:r Ass. Carlheim tyckte, att Kl. Collegium häröfwer kunde höra Rådm. Aulævill, efter han sitter med i Lagcommissionen och denna balken uppsatt, då Kl. Collegium wijdare häröfwer få rådgöra. Hwartill H:r Asses. Hökerstedt: det lär wara nog at här om conferera med H:r Asses. Cameen, som jemwäl suttit i Lagcommission.
Sedan fortfors, och war wijd den 8 § intet at påminna.
Wijd den 9 § discuterades, om icke köp, som en gäng är slutit, bör stå på winst ock förlust; likwäl efter närmare eftersinnande, at den, som gier ut goda penningar, bör derför hafwa des waluta, kommo nu samtl. Kl. Collegii Herrar öfwerens, förutan H:r Ass. Hökerstedt, at låta denna § stå orubbad, allenast at de orden utelemnas at säljaren och köparen icke rätt förstått hwarandra, efter sådant tillfälle woro til oändliga disputer.
H:r Ass. Hökerstedts mening war denna, att § således ställes: Finnes i sielfwa wahran ett så förborgat fehl, at warken köparen eller säljaren kunnat thet förutse, och intet å någonthera sijdan förut något förbehåld skedt är, ware då köp ståendes såsom slutit på winst och förlust.
Af denna mening war äfwen H:r Comm. Stiernhök; dock förente sig med de öfrige H:rr angående att de orden utslutas, det säljaren och köparen eij rätt förstått hwarandra.
Hwad præscriptio temporis härwijd angår, tycktes den intet kunna utsätjas, utan at en beskedlig dommare efter hwart fals egenskap deröfwer bäst lär kunna reglera.
10 § approbatur.
11 §. Allenast obserweras, att här bör stå köparens waror och en åtskilnad göres emillan lös och fast ägendom.
12 och 13 § approbantur.
14 §. H:r Ass. Carlheim påminte här wijd, om icke af de här utsatta böter borde beslagaren 1/8 dehl tillkomma, hwilket höllts skäligt
Härwijd blef ock den förl. åhr 1717 oppsatta instruction för gullsmederne i riket oppläsen.
15 och 16 § approbantur.
17 §. Bör stå embetsbroder i stället för någon annan.
Onsdagen den 21 januar. 1719.
Företags den hit remitterade Handelsbalken återigen, hwarmed nu med uppläsande af des 2 capit. fortfors: Om stappel och uppstäders handel.
Påmintes wijd den 1 §, at den måste tydeligen utsätjas och exprimeras.
Ankom H:r Commercierådet Tham, då denna § ånyo uplästes; hwarwijd bör tilsätjas, det får stappelstadsborgarne handla med uppstadsborgarne uti Bergslagen.
H:r Commercierådet Tham: Alla uppstäder i riket äro mer skadliga än nyttiga, på den fot de nu äro inrättade; men om uppstäderna så inrättades, at de allenast beflitade sig om manufakturers inrättande, och eij befattade sig med någon handel, wore bättre.
H:r Ass. Carlheim: Kl. Collegium, hwilket redan fått Hans högst sal. M:ts bref härom, men aldrig fått tijd det ärendet at företaga.
H:r vice Präsid. Stiernhök ankom.
H:r Commercierådet Hildebrand sade: quæstio är, om städer äro för landets skuld, eller landet för städernas skull; och som städerna til landets oppkomst böra inrättas, så böra de och efter landets förmån och nytta inrättas.
H:r Commercierådet Tham discuterade om huru skadeliga bergstäder äro, och wijd detta tillfälle taltes om Philipstad.
Thorsdagen den 22 januar. 1719.
Continuerades med Handelsbalkens öfwerseende och blef nu des första capitel, samt det deröfwer den 19 sistl. hållna protocoll uppläsit.
1 §. Blijr orubbad, allenast at de orden utslutas: och hwad olagligen blifwit slutit hafwer intet bestånd; hwilka ord med understrukna rader äro utmärkta, som hölls onödiga, eftersom sådant desutan är en generahl regel i lagen.
2 och 3 § approbantur.
4 §. Såsom ett särskilt capitel i lagen innehåller, huru böterna skola fördelas, så war nu Kl. Collegii mening, at orden konungen, målsäganden och häradet utslutas, warandes nog at allenast står til treskiftes.
H:r Commercierådet Hildebrand återkom.
5 och 6 § approbantur.
7 §. Härwijd blef den öfwer denna § den 19 sistl. hujus hållna discurs oppläsen; hwarefter Hans Excellence sade, at om det wore tillåteligit att falla inn och öfwerbiuda, då en annan wärkeligen håller på att tinga, stägras allenast derigenom waran, så att säljaren således kunde få mer än han begiärte, och blijr således nu fullkomlig auction, fördenskull förmente Hans Excellence att låta denna § blij orubbad; hwarwijd som det 14 cap. Köpmb. Stadslagen uhr gambla lagboken blef opläsin, denna sak angående, så blef faststält, at denna § efter lagsens egen ord i ofw:nde rum inrättas.
Fredagen den 23 januar 1719.
Continuerades med Handelsbalkens öfwerseende, hwaraf nu den 9 § blef uppläsen, så wäl som den därwijd den [19] sistl. giorda anmärkning, hwilken blef gillad, så att denna § der efter kommer at inrättas, allenast at dertil sättjas, hwaröfwer en beskedelig dommare äger reglera och dömma.
10 och 11 approbantur, denna senare i anseende dertil at den allenast angår lös ägendom, warandes ett annat särskilt cap. ijordb. som handlar om det fasta.
Den 5 Juli 1721 onsdagen för middagen närwarande: hans Excell:ce Kongl. Rådet och Præsidenten Högwälb. Gref. M. J. De la Gardie, Commercieråden Carl Adlerstedt, Erland Cameen, D. Silwius, H. Carlheim, Jac. von Hökerstedt, C. Stjerncrona, C. Dryander.
Företog Kongl. Collegium å nyo den hijtremitterade Handelsbalcken at deröfwer giöra des anmärkningar och påminnelser och uplästes af första cap. fölliande
1 §. Huru med kiöp förfaras skall etc. Derwid hade K. Collegium eij något att påminna, utan bör han således ord ifrån ord införas.
2 §. Huruwijda skriftlige contracter samt mäklare och wittnen wid någon handels slutande kunna behöfwas. Hans Excell:ce utlät sig: att alt det, som går till högt qvantum, som skepp, hus, gårdar och dylikt, så böra contrahenterne till förekommande af process till ettdera wara förplicktade.
Hr Assessoren von Hökerstedt tyckte det wäl wid hijtsända projectet kunna förblifwa, allenast det ordet men borde utgå at så mycket mer förekomma twifwelsmål, som deraf kunde slutas; ty om men skulle stå, skulle då kunna förebäras, at det, som är af stort wärde och icke blifwit slutet i mäklares eller wittnens närwaro, borde eij heller hafwa bestånd, hwilket och af de öfriga K. Collegii ledamöter blef bijfallit och slutit.
3 §. Denna § synes kunna gå ut såsom onödig, ty det följer icke allenast af sig sjelf, utan ock förtager kiöparen och sälliaren den frijhet och beqwämlighet at med hwarandra handla på credit etc.
4 §. Wid denna § war intet at påminna, allenast böterne, som till 10 daler utsatta finnas, böra förhöjas till dubbelt åtminstone, emedan skadeståndet är gemenligen så swårt at bewijsa. Hans Excell:ce tyckte för des dehl, at böterne borde hwart 1000 daler till ett wisst utsättias och sedan derefter gradatim uträknas.
5 §. Angående witterligit fehl på sälliarens sijda. Böterne böra förhöjas på samma fundament som wid den förra puncten och till et wisst procent uträknas, hwilket Hr Assessoren Hökerstedt sig till minnes noterade och Validera för öfrigt samma raisonementer wid denna § som i det den 21 Januarii innewarande åhr håldna protocoll häröfwer införda äro, så at intet nödigt är giöra någon åtskillnad emellan faltz och flärd, utan böra dessa begge stycken såsom grofwa bedrägerijer med lijka böter beläggias; härwid är och att i ackt taga, at som den 13, 14 och 16 § härmed hafwa nu lijkhet, så komma de och att dragas tillsamman och utsättes det straxt, som i den 16 § förmält finnes.
6 §. Sällies en wahra till 2:ne. Hr Assessoren von Hökerstedt yttrade sig, at denna § wäl kunde stå, allenast det tillsättes, att den behålle wahran, som först köpte till det då betingade priset; samt at till böterne tages samma fundament som med de öfrige böterne kommer att fattas.
7 §. Ingen tränge sig i annars kiöp. Hr Assessoren von Hökerstedt blef wid de raisoner, som han i 1719 åhrs häröfwer holdna protocoll anfört: att eij må öfwerbjudas hwad sälliaren första gången begiärt för wahran, hwilket blef bifallit, emedan derigenom en excessiv stegring syntes kunna hämmas och afböjas.
8 §. Derwid war intet at påminna.
9 §. Deruti syntes the orden at en den andra eij rätt förstådt uteslutas, såsom anledning gifwande till process och twistighet förmedelst hwarjehanda inwändningar at ryggia en sluten handel.
10 §. Blifwer efter Lagcommissionens project stående, ty då är werkeligen jus dominii till kiöparen öfwerdragen, när godset är honom tillmätt eller tillwägit.
11 §. Bör således inrättas: at hwar och en, som myndig är, må antingen sjelf eller igenom andra försällia sin egendom på sätt och wijs som lag förmår.
12 §. Angående handel med omyndige etc. blef resolverat, at böterne förhöjas åtminstone från 10 till 50 daler, när man wettandes handlar med wettwillingar.
13, 14 och 16 §. Hans Excell:ce hölt före wara bäst, at dessa 3:ne §§ dragas tillsamman med den 5 § och at derwid utsättes det straff, som i den 16 § omförmält finnes; och att i stället för det, at de fattige efter projectet en tredie dehl af dessa böter tillfalla skulle, målsäganden eller beslagaren dem måtte haffwa at åtniuta, på det sig i slikt fall beslagaren angifwa måtte.
K. Collegium föll och tillika på den tanken, at alla dessa målen straffas för fals i kiöp, aldenstund det i sig sjelft et tiufwerij är, på hwad sätt och under hwad skeen den ene söker den andre af hända des egendom, samt at målsegaren eller beslagaren af böterne 1/8 dehl har at undfå.
17 §. Wid denna sidsta § i första cap. war intet at påminna widare än hwad i protocollet af den 21 sidstl. lanuarii anfört är och blifwer således på slutet hwad straffet angår efter den 16 ändrad.
[År 1721] den 4 Octobris odensdagen för middagen. Närwarande: Hrr Commercieråden Adlerstedt, Cameen, Silwius, Gyllengrijp, Hrr Assessorer Carlheim, von Hökerstedt, Stierncrona
Inkallades Rådman Petter Aulæwill och sades det K. Collegium, wid det nu Handelsbalcken här förehafwes, finner nödigt uti några mål Rådmannen derwid att höra, då nu honom högt förelästes 6 § uti 9 cap. och frågades derpå, huru det tillkommit, att denna § något mörk och otydlig blifwit införd.
Aulæwill sade, at denna punct är wäll intet uti det, som han öfwer Handellsbalcken uppsatt och utarbetadt, blefwen införd, men efter den af K. Lagcommissionen sedermera blifwit tillagd, så lärer den ock allenast gå derpå ut, at alla obligationer böra wara utan list och kan fördenskull denna punkt ännu tydligare till des rätta mening införas.
Dernäst förelästes honom 3 § af 6 cap., i anledning hwaraf honom och nu frågades, huru han rätteligen förstode landskiöp, som i lagen förbjudes.
Aulæwill sade sig dermed förstå, enär någon först fahr ut på landet och upphandlar af landtmannen hwarjehanda wahror och dernäst dem utan tillstånd annorstädes å landet by ifrån by utmånglar och således både förhindrar landtmannen med sina waror till staden att komma och dem utur första handen för bättre pris försällja, jemwäll och betager borgaren allehanda för landtmannen nödiga wahror deremot till honom att öfwerlåta; dock kan han för sin del ej finna det under landskiöp böra wara förbudit, enär anten en borgare eller af hwad stånd den ock är, som i staden bor, låter för sig på landet upphandla och till stads föra allehanda wahror till husbehof och egen förtäring, hälst emedan han dermed ingen präjudicerlig handel widare tänker idka; ty om man ock alltid skulle wänta i staden, till des landtmannen allehanda nödiga wahror införde, skulle man ofta derå märkelig brist befinna, som ock af dessa tiders förfarenhet nogsamt sannas.
Hr Ass:n Carlheim sade, at hwad det widkommer, att landtmannen uti dessa swåra krigstider ingen serdeles myckenhet af allehanda wahror till stads fördt, så härrörer det af åtskilliga ordsaker, nembl. först det slätta myntet wij en tid haft och dernäst det å landtmannens wahror satta ringa pris, hwilket just afhållit honom sina wahror till torgs at föra, emedan han wäll wetat, at den, som samma wahror af honom hafwer nödige, måste förutan reseomkostnaden gifwa landtmannen, hwad han derför begärer, ock fast sådant allt, härtills under krigstiden, förordsakat en och annan stor swårighet till des utkomst, så kan dock deraf intet tagas anledning at annorlunda förklara eller ändra lagens rätta mening än den härtills warit och äfwen bör wara, ty den kan utan des wäl nog ändå blifwa öfwerträdd; blifwandes ock nu förmodeligen wid fredens återwinnande de härtills under kriget förelupne inconvenientier och swårigheter – – – rättade och botade.
Widare förelästes honom 4 § af 14 cap. angående nidsatt gods, då honom sades K. Collegii derwid gjorda anmärkning, nembl. at man i stället för det före stådt ställe, hwarå det nidsatte godset warit förseglat, bör nu införas ort.
Aulæwill höll ock en sådan ändring god och yttrade sig widare i anledning af K. Collegii föreställning, det han ock för sin del intet kunde finna det böra tillåtas, att den, som något gods hos en nidsätter, skall med eed få erhålla des riktighet och fyllnad, enär derom någon twist emillan deponens och depositarius kan yppas, ty derigenom skulle ju den, som är actor förmedelst sin eed få tillägna sig, hwad och huru mycket han behagar, hwilket dock är mot lag, at någon får swärja sig gods eller penningar till, utan bör i det fallet swaranden eller depositarius wärjemåls eed upplåtas, enär med andra skiäl des riktighet eller oriktighet ej kan bewisas.
Frågades honom at efter uti Handellsbalcken på åtskilliga ställen står infördt, at enär något gods eller penningar omtwistas, bör det omtwistade, tills utslag skier, sättias uti 3:die mans hand, om icke nu i stället för 3:die annars mans hand skulle kunna bättre här införas, emedan ofta händer, at wäll flere än 2:ne kunna wara om en sak twistande.
Aulæwill biföll och det, ehuru uti lagen härtills äfwen warit samma mening med 3:die, som nu will säjas med annars mans hand.
Förestältes widare, om icke till den punct uti Handellsbalcken, som rubriceras Mått och wikt måtte införas tillika måhl såsom äfwen dithörande.
Aulæwill höll ock det nödigt.
Frågades honom, hwad åtskillnad det må wara emillan fals och flärd, och om icke, efter dessa ord till deras innehåld och mening äro enahanda, allenast ettdera, nembl. flärd, såsom renare och bättre swenska, här kunde uti Handellsbalcken brukas?
Han sade, att begge dessa orden wäll betyda bedrägerij, men som ock på bedrägerij är en stor åtskillnad och många grader, ty om en guldsmed försäljer falskt eller ringhaltigt silfwer eller guld åt någon, så är det ett större bedrägerij än om en annan, som præsumeras ej wara så noga kännare deraf, det giör, hwilket förra kan kallas fals och det senare flärd, så håller Rådmannen före det kunna wäl begge dessa ord än widare uti Handellsbalcken införas, hälst som de och uti wår gamla lag i så långliga tider tillbaka warit brukade och wedertagne.
Förelästes Aulæwill 17 § 9 cap. af Handellsbalcken och höll äfwen i anledning af K.. Coll:ii honom derwid gjorda föreställning för nödigt, det bör det deruti omtalte wijtet till ett wisst skiäligit utsättias.
Uplästes och jousterades nu de här i K. Collegio wid Handellsbalckens öfwerseende hålldna protocoll och giordes nu begynnelse med det 4:de och 5:te capitlen, som till ända lästes och påmintes nu allenast derwid, det man widare uti denna ballk skulle efterse, huruwida något angående upstädernes handell wore deruti i ackt tagit, hwilket nödwändigt bör skie.
[År 1721] den 5 Octobris.
Continuerades med jousterandet af de öfwer Handelsbalcken hålldna protocoller; och giordes nu begynnelse med 1 cap., hwarwid nu Kgl. Collegium kom öfwerens, att man uti det uppsändande protocollet aldeles utesluter både data, när denna balck warit företagen, jemwäl ock hwilka Kgl. Collegii ledamöter deröfwer tillstädes warit.
[År 1721] den 10 Octobris.
Continuerades med det öfwer Handellsbalcken hålldna protocolls jousterande till [slut?], då nu beslöts at, sedan samma protocoll blifwer renskrifiwit, bör det jemte bref K. Lagcommissionen tillhanda sändas.
2. Göta hofrätts utlåtande.
Herr Hofrättsrådet Silfwerschöld upläste de öfwer Handelsbalken författade påminnelser, såsom och särskildt betänkande[1] wid det 9:de capitlet 14 § i bemälte balk om ränta eller interesse af penningar, hwilket under detta dato [ͻ: den 18 april 1721] expedieras och till Kongl. Lagcommission upskickas således som följer:
Ad cap. 1 § 3. Utgifwe då säljaren waran och köparen den utfästa betalningen, allt efter som dem emellan kan betingat wara; dessa ord synas skäligen böra tilläggas, emedan de mäste contracter och afhandlingar stå under wilkor och wisst betingande.
Ad § 5 et 9. Desse twänne punkter sammandragas bäst uti en, när stadgat warder, att felet uti den sålde waran bör komma säljaren till last, om det felet warit uti waran tempore contractus, fast säljaren icke deraf wetat, ty nemo debet cum alterius damno locupletari.
Ad § 8. Wåra gamle lagar gifwa tillkänna, att uti åtskillig handel och köp warit frist, ånger och poenitentia loflig och tillåtelig, hwilket och uti wigtiga, särdeles fast egendoms köp, när res är integra och uti samma stånd, synes till de enfaldiges hjelp och understöd emot hwarjehanda öfwerilande wara nyttigt och nödigt till wissa dagar att utsätta.
§ 14. Till allas efterrättelse ware wäl, om uti denna balk kunde införas, huru lödigt silfwer bör wara och att flärd bör straffas som tjufnad, arg. 2 cap. Köpmb.
§ 16. Den, som upsåtligen brukar fals, kommer under lagens stränghet, men den, som intet upsåtligen det ort, bör lindrigare ansees.
Cap. 3 § 1. Till handelens utwidgande, särdeles af manufacturer och navigationer, synes nyttigt, om uti sjelfwa lagen för slika handtwerkare, eller de, som reda uti skepp, någre års frihet eller andre förmoner som en ständig rättighet för främmande kunde införas, hwaraf man skulle göra sig det säkra hopp, att manufacturerne och sjöfarten, hwilka begge delar riket är alldeles utblottad af och dock uti andra länder största förmögan, rikedom och styrka förorsaka, inan kort här skulle tilltaga och förkofra sig.
§ 2. Skråerne synes icke böra utesluta frimästare att sätta sig neder på landet och i städerna emot skälige gerningsöre, på samma sätt som uti Holland och Frankrike är brukeligt, emedan af de slutne skråer warornes stegring och dyrhet härflyter.
Cap. 5 § 1. Tiden bör utsättas af ett dygn eller mera, inom hwilken de främmande sig angifwa skola, och wärdarne wara pligtige att kungöra de främmande om en sådan lag.
Cap. 6. Wid landtköp ware nödigt, att forum utsättes, emedan hitintill uti det, som processen rördt, eller querela nullitatis warit, parterne gått med sina beswär till Hofrätten, men in meritis under Kongl. Kammar- och Commercecollegium wädjat, hwaraf månge parter, som på en så widt aflägsen ort icke mäkta fullfölja sin talan uti små saker, låta hellre sin rätt nederligga än med så stor kostnad densamma widare söka.
Cap. 8 § 1. De orden personernes wilkor synes uti straffet kunna uteslutas.
Cap. 9 § 6, 7. Uti desse punkter finnes icke straffet utsatt, som till domarens underrättelse wore nödigt att förmäla.
§ 8. Att angifwa wåld uti någon handel lemnas sex weckor, sedan han det wåld och fara undkom, och uti list tre månader, sedan han den list och bedrägeri förmärkte; men detta synes wara allt för långt och fast mera skäligt, att wåld bör inom dygne angifwas och kunnogas för grannar eller någrannar, sedan man utur wåldet och faran är stadd och straxt derpå för Konungens Befallningshafwande eller domaren klagas, jemwäl list och bedrägeri inom nästa rådstugudag i städerna och wid nästa ting på landet, sedan den bewisligen förmärktes, under domarens bepröfwande ställas.
§ 12. Wid de ord eller wiss tid dertill icke förafskedad warit tillsättes: eller annar aftal gjord.
§ 14. Om ränta kunde bringas under 6 procento, synes det hafwa mycken nytta och fördel med sig, som utförligare uti närgående betänkande sub n:o 2 wisas, och fördenskull ad 15 §, der intet interesse är förskrifwet, kunde wara nog af 4 procento.
§ 17. Bättre är, att länaren utsöker wid förfallodagen sin hufwudstol och ränta, än att man med wite gifwer anledning till räntans stegrande, då en obillig länare torde uti witet söka fyllnaden af det, som uti räntan icke emot lag kunde betingas; börandes inga swåra conditioner för låntagare, som mäst äro fattige och uti nöden stadde, igenom lag authoriseras, emedan missbruken nog dessutom lära sig inrita, och som witen uti andre saker af skogsförbud, åwerkan på åker och äng, m. m. kunna wara tillåtlige och nyttige, så är uti lån sjelfwa intresset, som dageligen löper låntagaren till last, wite nog och har länarens indemnitatem med sig.
§ 22. Straffet för en falsarius bör nämnas som för annan tjufnad, på det lex må wara finita, non infinita.
§ 23. Ad finem sättes de orden till: och ware icke man dess bättre.
Cap. 10 § 2. Panteganden bör af pantens innehafware kungöras om upbudet, när det sker, och wore wäl, om honom för 8 dagar kunde lemnas 14 till att skaffa sig penningar, inom hwilka 14 dagar, där panthafwanden icke kunde skaffa penningar och med wärderingen icke åtnöjdes, han sjelf borde draga omsorg om pantens auction.
§ 4. Tillägges desse ord: om beggedera följas åt.
§ 3 et 9. Om nöd tränger panthafwaren läna på den satte pant, synes det wara tillåteligt emot den summa, som panten häftar före, emedan denna casus ofta wid de nedrige instantier emellan allmogen förefaller.
§ 7. Synes böra limiteras så, att bönder få sätta pant af sin boskap utan åtskilnad. Ratio är: att han har frihet till att sälja det, ergo ock att panta, dock att slika förpantade saker icke uti olaga tid uttages till hinder för gårdsbruket.
§ 8. Tillägges: så wida ingen inteckning för första panthafwanden wore skedt, ty det händer ofta på landet, att allmogen pantsätter eller wisar oxar, hästar etc. och behåller det sjelf att bruka, hwarpå panthafwanden intecknar sin fordran och pant ; skulle nu en annan sedermera läna derpå och taga panten till sig och den förra derigenom lida, förfölle icke allenast säkerheten uti lån, utan jemwäl förtroendet eller fides, hwaraf det menneskeliga umgänget har sitt wälstånd och styrka.
§ 10. Bör in hoc casu betala panten till ägandens fulla nöje och uprätta honom all kostnad utan widare böter, emedan mången dertill kan wara trängd och twungen.
11 cap. 7 och 8 §§. Mycket nyttigt och nödigt wore det att kunna uti denna lagen utfinna något medel, hwarmedelst magistraterne uti städerne kunde förpligtas att bringa sterbhusen till slut och rigtighet, som dess wärre nu icke sker, utan månge familjer och på slutet städerne af slikt magistratens wårdslösa förfarande måste fördärfwas och undergå. Bland annat föreslås ock detta, att sterbhusen inom tre månader, så godt som ske kan och i anseende till boets närwarande tillstånd tempore mortis sig göra låter, skola wara inventerade, då arfwingarne eller de omyndigas förmyndare och frånwarandes närmaste arfwingar cum beneficio inventarii lemnas egendomens fria disposition emot borgen och ingen magistrat hafwe frihet sig deremot att upsätta eller arfwingarne deruti wara hinderlige.
Cap. 12 § 3. Lån, inlagsfä, bolag och pant äro icke af enahanda natur. Uti lån, bolag och pant kan hwar njuta förmon efter bewakandet, men inlagsfä eller dess wärde bör för allt utgå, emedan dess bruk och försättande utan inläggarens wilja timat, men de förra betrodt sitt goda uti hans händer och således kunna sjelfwa wara in culpa eller wållande till sitt lidande.
§ 12. Ingen inteckning gälle, sedan gäldenären weterligen af sig kommit eller död är.
Cap. 13 § 2. Böte och dertill sjette delen eller mera etc. Desse ord eller mer synes kunna uteslutas, på det domaren icke allenast må hafwa wiss lag att följa, utan ock arbitrerande till parternes förolämpande må i all möjelig måtta underrätterne betagas.
Cap. 14 § 2. Lägges till desse orden in contextu wid wådlig händelse: följas beggedera åt.
§ 13. Om någon säljer eller borthandlar en annans hos sig stående depositum, bör han dertill swara, om han är solvendo, eljes synes slikt inlags fä böra återställas utan lösen, emedan uti den handel icke finnes bona fides ab utraque parte contrahentium, så kan ej eller någon öfwerdraga större rätt till en annar än han sjelf eger; ingen bör ej eller wara okunnig om dens tillstånd, som man handlar med, och det, som af begynnelsen hafwer fel uti sig, kan icke genom tiden eller olaga fång winna derföre någon kraft och styrka.
Caput 15 § 12. Legofolk skall man städja sex weckor före Michælis, sedan det upwist sin förra husbondes afskedspass. Härwid påminnes, 1:o) att det ingenstädes i denna lag befalles, att husbonden skall wara förpligtad gifwa tjenstehjon afskedspass, innan de tjent sin tid ut, som ock 2:o) ingen husbonde sig dertill gerna beqwäma torde af befruktande, att tjenstehjonen sedan uti sex weckor kunde göra husbonden mera skada och otjenst än förut gagn med ett helt års wälförhållande och tjenst; 3:o) när man ock hafwer godt tjenstefolk, släpper man dem nödigt, och hade man då lägenhet att qwarhålla dem igenom passets utdragande och förnekande som och 4:o) många swåra husbönder aldrig gifwa sina tjenstehjon pass, med flere inconvenientier, som deraf flyta.
§ 14. Ad finem kunde dessa ord tilläggas: och den behålle tjenstehjon, som först och i rättan tid stadde.
§ 16. Executoren synes icke kunna straffa treska och motwilliga tjenstehjon, emedan derunder mycket missbruk och oförrätt skulle förelöpa, när de utan föregående laga ransakning och wittnens förhör, antingen efter sitt behag eller uppå husbondens kanske ohemula klagan, torde skrida till en swår och neslig execution.
Cap. 16 § 1. Bolag kan och utan skriftligt instrument emellan allmogen å landet och handtwerkare i städerna läggas och fördenskull nödigt, om här infördes, att det då med witnen ske borde.
3. Svea hofrätts utlåtande.
Kongl. Swea Hofrätts påminnelser wid det af Kongl. Lagcommissionen författade utkast till Handelsbalker.
Cap. 1. Om kiöp och skifte.
Wid 1 cap. öfwerskrift. Såsom uthi hela detta capitlet eij talas om skifte, så torde detsamma beqwämligare kunna rubriceras: Om köp i gemen.
§ 2. Och till de orden men är thet af stort wärde synes till undwikande af alt twifwelsmåhl en wiss summa böra uthsättias, och 2:do, at all handel om fast egendomb, af ringare eller större wärde, bör altid skie skrifteligen samt med witnen.
Eljest finna en dehl uthaf Kongl. Rättens ledamöter denna § 2 wara tydelig och klar, men en dehl åter, at genom de orden: är thet af stort wärde, tå uprättes afhandlingen skrifteligen etc. handel, som bör wara frij och obehindrad, därigenom blifwa twungen, om afhandlingen skall skrifteligen uprättas, eller wid den samme eedswurne mäklare brukas, hälst som å de fläste orterne inga mäklare finnes, dessuthan stundom, wid en ansenlig handels afslutande, eij något drögzmåhl tåles, hwilket doch på det sättet skulle förordsakas, och näppeligen det synes kunna practiceras, at handel af större wärde antingen borde skie skrifteligen eller genom mäklare.
Till § 3. Wid slutet af denne §, samt efter orden: then utfäste betahlningen torde följande mening wara nödig, at den blifwer tillsatt, nemligen: så framt icke annorledes dem emellan kan wara betingat.
§ 4. De uthi denne § uthsatte tijo dahler silfwerm:ts böter synas icke til alla måhl, der klander uthi kommer, kunna lämpas, uthan allenast då, när klandret af säljaren föruth kunnat afsees.
Till 6 §. Hwad de här uthsatte 6 d:r silfwerm:ts böter angår, tyckes de wara alt för lindrige, uthan såsom detta förfarande, at säljaren försäljer en wahra till twänne, finnes wara äfwen så swårt, som det uthi de 2:ne föregående puncterne: altså synes ock den således bråtzlige med icke mindre än tijo daler silfwermynts böter komma at beläggas.
§ 7. Synes de orden: eller öfwerbiude hwad annar redan begynt tinga på kunna uteslutas, på det intet twång måtte wara wid kiöpande och säljande, och § således inrättas: Ingen tränge sig i annors kiöp, eller öfwerbiude det säljaren sielf för wahran har begiärt, wid tre dalers böter till treskiftes; och sådant af det skiähl, at eljest den, som senare antingen till ett tårg eller en fahrkåst kommer, hwaräst wahror finnas till sahlu, intet skulle få biuda på det honom kunde anständigt wara, för det en annan der begynt tinga, men doch icke något wist kiöp om wahran med säljaren slutit, eller kanskie så ringa för wahran binder, at säljaren densamma derföre hwarken kan eller will föryttra.
§ 8. Och orden then böte tre dahler til treskiftes, som redeligen slutit kiöp bryta will; synes det, så framt summan är under 100 d:r srm:t, så kunde samma böter hafwa rum, men om summan stego öfwer 100 daler, tyckes böterne kunna till 1 procento förhöjas, till exempel, om summan woro 200 d:r då bötes 4 daler, samt om den stego till 300 daler silfwerm:t 5 d:r srm:t, och böterne således efter bråttet lämpas, at den sakfälles till högre böter, hwilken större kiöp bryta söker.
Uthi den 12 § synes de orden: men äro the theraf förbättrade etc. kunna förordsaka stora disputer och twistigheter, i det en pupill, då han myndig blifwer, deraf skulle få tillfälle at uprifwa ett af dess måhlsman giordt eller samtyckt kiöp, af den inwändningen, at hans wilkor derigenom äro förwärrade, då uppå domarens bepröfwande först skulle ankomma, om den omyndige genom handeln är worden förbättrad eller ej. I anseende hwartill synes säkrast wara, det samma ord blifwa uthslutne, och följande mening allenast införes: men om måhlsmannen det gillar, ware handelen fast och ständig; hälst om en måhlsman samtycker till den handel pupillen giordt, så bör den samme utan widare inwändning och exception för ständig ansees.
§ 13. Synes ock kunna tilläggas, at säljaren dessutan bör giälda kiöparen den tagne skadan.
§ 14. Och orden: plichte som för annan flärd kunde ordet annan uttagas, samt meningen således blifwa tydeligare: och plichte för flärd, som uthi föregående 13 § förmält är.
Cap. 7. Om marcknader.
§ 6. Och orden: för otidigt skiutande på marcknad etc. tyckes meningen således kunna inrättas: för otillbörligit samt onödigt skiutande under marcknadstiden böte 25 d:r silfwerm:t, men för skiutande sedan kl. 9 om aftonen, böte 50 d:r srm:t; efter som hwarken om dagen under marknaden, fast mindre så seent något skiutande bör tillåtas.
Cap. 8. Om mått och wicht.
§ 1. Emedan orden straffes han efter personens wilkor och sakens omständigheter tyckas föra med sig någon twifwelachtighet om plichtens åläggande, så kunde samma ord i denna § utelämnas, samt i deras ställe införas: och straffes såsom för förbudsbrått, fast han intet sielf lagt handen wid måttets förfalskande.
§ 2. Och wid orden: Förfalskar någor annar, straffes som för annan tiufnad, tyckes meningen sålunda kunna limiteras: Förfalskar någor annar, böte derföre såsom för flärd, men giör han dermed skada, ersätte den samma, samt straffes som för annan tiufnad.
Cap. 9. Om försträckningar i penningar eller wahror och ränta thäraf.
§ 4. Och orden: doch så at gäldenären åthminstone sex weckor föruth ansäijes med betahlningen redo wara, tyckes wara för swårt at belasta creditoren med någon wiss tid at ansäja debitoren om skuldens betalande, hälst som af slike notificationer åtskillige twistigheter kunna förordsakas, utan kunde sådant lämnas til executoren, som bäst förmår pröfwa, hwad termin til betahlning skuldenären borde föreläggas.
§ 5. Och orden: talar eij then skuldbref gaf innan sex månader therå etc. Tyckes den här uthsatte terminen kunna förordsaka mycken oreda och twister, serdeles i sådant fall, när skuldebrefwet kommit uthur första, i andra och tredie handen, eller widare, hwarföre synes wara bättre, om ingen termin utsättes, på det ett owilkorligit skuldebref så mycket säkrare mätte kunna giälla ifrån den ena till den andra, såsom ock härtils uthi handel med god nytta brukeligit warit. I anseende hwartill torde denna § kunna ändras, samt korteligen således allenast författas: Ingen gifwe uth något skuldebref, innan han derföre niutit fult wärde, eller försäkrat sig med contrarevers.
§ 6. Och orden: när therå talt är innan näste tre månader. Såsom en owilkorlig förskrifning bör giälla i hwars hand den finnes, utan widare inwändning, så bör ock, så framt genom list eller bedrägerij den samma af någon skulle wara tagen, sådant straxt. när det förmärkes, utan widare drögzmål angifwas, der icke laga förfall äro i wägen; hälst om någon wiss tid utsätties til angifwandet, torde det äfwen som till föregående § 5 påmint är, kunna gifwa anledning til oredor och ett obefogat uppehåld för creditoren, i det treske gäldenärer och debitorer ofta utan grund torde betiäna sig af den inwändning, at skuldebrefwet genom list och bedrägerij innehafwes, och med slikt angifwande wänta, til den här utsatte terminen af 3 månader, samt creditoren således uti dess rätt uppehållas, förutan månge andra tilfällen af illfundiga inwändningar genom sådan termin synes kunna yppas.
§ 7. Synes af ofwan anförde skähl wara bäst at de orden: tala therå innan månads dag uteslutas, samt således ingen termin utsätties til åtalandet.
§ 8. Och orden: innan nästa sex weckor. Synes bäst wara, at ingen termin uthsättes, utan at den, som genom wåld, eller list och bedrägerij blifwit oförrättad, må hafwa tilstånd deröfwer at klaga, när han kan, samt finner sig dertill skiäl hafwa, emedan den, som wåld eller bedrägerij föröfwat, icke synes kunna niuta någre fatalier til godo, och således hafwa fördehl af dess oloflige gärning, hwilket skulle hända, om den, hwilken orätt lidit, försummade den föresatte tiden till angifwandet, eij wetandes, at en wiss termin i lagen der til woro uthsatt. Dessutan synes genom en slik förelagd termin treske debitorer jämwäl kunna taga sig anledning til at betiäna sig af det inkast, at deras förskrifning af dem med wåld eller list woro til wäga bracht, at dy medelst få niuta de i lagen dem lämnade fatalier, och in till deras expirerande undgå betahlningen, oansedt de likwäl eljest icke torde hafwa det ringaste jäf emot deras klare förskrifningar at inwända.
§ 15. Tyckes en åtskilnad böra giöras, om ränta är förskrefwen eller eij. Är den förskrefwen, så bör den samma erläggas, allenast den icke stiger högre än till 6 procento. Men woro den icke skrifteligen betingad, synes eij heller, så länge creditoren lämnar sitt gods uthi debitorens händer, något interesse ifrån försträckningsdagen kunna beräknas, efter såsom den, hwilken lämnar godset åth androm, utan at derföre straxt erhålla betahlning, gemenligen upsätter det, som således fideras, til högre prijs, än hwad han det eljest skulle sälja före, så framt han wid godsets uthlefwerering derföre skulle få redbar förnöijelse. Doch enär creditoren finner sig eij längre utan skada des betahlning för det uthborgade godset kunna umbära, då tyckes giäldenären komma at betala interesse uppå godset till 5 procento, ifrån den tijd han om betahlningen behörigen wordit krafd, eller lagligen tiltalt.
§ 17. Hwad uthi denne § om wite nämnes, som en låntagare utom laglig ränta sig underkastar, ther han med betahlningen längre uteblifwer, tyckes wara bättre, at det uteslutes. Ty efter såsom detta blifwer en allmänn lag om handel, så torde mången deraf taga sig anledning, at icke uthlåna penningar, utan med föresatt wite, hwilket af obillige åckrare för dem, som nödstälte woro, altid kunde stegras högre än det swåraste interesse, och således lagens ändamåhl, at eij högre ränta än 6 procento borde tagas för länte penningar, på det sättet eluderas.
§ 18. Och orden: giäldenären therom med witnen påmint kunde meningen således författas: och giäldenären är bewisligen krafd eller lagligen sökt.
§ 19. Och orden: från then dag han i hufwudsaken swarat kunde således ändras: ifrån den tijd han blifwit lagsökt och stämd. Ty om debitoren medelst fåfenge inwändningar uthdroge tiden, at swara uthi hufwudsaken, som ofta är händt, skulle genom det af honom således förordsakade obillige uppehållet den fordrande utan skiäl, eller dess egit förwållande, emellertid mista interesset, ifrån den tijd han giäldenären lagsökt, hwilket synes wara obilligt.
§ 21. Och orden: at någons skuldbref eller andra skrifter och bewis till des fordran förderfwas, eller aldeles förkomma synes böra införas, det förskrifningen bewisligen förkommit. Men eljest såsom intecknings protocollet intet egenteligen är något bewis til skuldens richtighet, eller at den är obetalt, utan wisar allenast, det fordringen blifwit lagligen bewakad, fastän sedan inteckningen skedde, den kan blifwit förnögd; hwarföre och i sådan händelse, at förskrifningen säijes wara förkommen eller eij kan framwiisas, borde då inteckningsprotocollet allena intet wärcka detsamma, som sielfwa obligationen, eller fordringen widare fastställa, än hwad vigilencen deraf widkommer; ty det kan ofta så hända, at när giälden är betalt, debitoren tagit sin obligation tilbaka, den samma sönderrifwit eller upbrändt, tänkandes sig då säker nog wara, at ej widare blifwa krafd, men sedan efter creditorens död kunna des erfwingar, hwilka eij weta eller tro wilja, at giälden är betalt, finna intekningsprotocollet, samt i anledning deraf kräfja det, som redan till fullo betalt blifwit. I anseende hwartil., och såsom i slikt måhl icke något lärer kunna stadgas, hwaraf eij större anledning til oredor och twister än eljest woro at befara, så torde wara säkrast, at härom intet wist blifwer förordnat, uthan at sådane måhl, med de omständigheter, som wid hwart och ett kunna förefalla, til domarens bepröfwande lämnas, och denne § således aldeles uteslutas.
§ 22. Och orden: Dichtar någor skuld å annor etc. kunde meningen således inrättas: fordrar någon annan för skuld, som han intet kan bewisa med ringaste skähl, böte tijo daler silfwermynt eller mehra, efter saksens. beskaffenhet, och de derwid befundne omständigheter. Efter såsom hos domaren bör komma i öfwerwägande, hwad skada och afsaknad någon til sin credit, eller på annat sätt kan hafwa lidit, genom osanfärdigt samt obewisligt angifwande.
Cap. 10. Om pant och borgen.
§ 2. Och orden: will tå ägaren panten igenlösa, giöre thet innom åtta dagar etc. synes tiden, som pantägaren lämnas at återlösa sin pant, wara för kort, och for den skuld billigt wara, det sedan panten på landet wid häradztinget en gång, samt i staden å 3:ne rådstugudagar, efter föruth skedd notification til pantägaren, blifwit upbuden, kunde pantägaren på landet en månad och i staden 15 dagars tid lämnas til pantens återlösen, innom hwilken tid och panten bör wärderas. Dessutan synes, hwad til upbuden och wärderingen af panthafwaren anwändes, böra uthaf pantägaren
§ 5. Lärer ock kunna tillsättias, at stulne saker, som pantsatte blifwit, böra jemwäl ägaren utan lösen återställas, så framt omständigheter kunna yppas, at den, som lånet giordt, kunnat föruth hafwa skiälig misstanka panten wara stulen.
§ 11. Synes kunna aldeles uthtagas, efter såsom pant i gull eller silfwer och andra wahror altid måste in natura återställas, anten wärdet derå stiger eller faller, och i alt öfrigit det gemenligen plägar ankomma uppå öfwerenskommande och förord.
§ 18. In fine och orden: borgaman för god at kiänna; här synes kunna tilläggas, at när creditoren wid handen gifwer, det löftesmannens wilkor, sedan han en gång för god och sufficient erkiänd är, blifwit sämbre, och dertill skiäl wisar, då andra borgamän innom en wiss tid i stället böra anskaffas.
§ 21. Och orden: söke skuldfordrande hwilkenthera han will för fulla giälden kunde följande mening tilsättias: och uthsöke han sedan af sine medborgamän, hwad han for deras andelar betalt och erlagt.
Eljes tyckes uthi detta capitel en särskilt § kunna författas om borgens upsägning, efter såsom derom esomoftast twister förefalla, samt således nödigt woro, at därom hafwa en wiss lag.
Cap. 11. Huru gäldbunden man må sina borgnärer till freds ställa och om swikelig banqverot.
§ 4. Och orden: warde dömd til fängelse eller arbete kunde meningen således uthföras: warde dömd til arbete, men förmår han eij arbeta, träde i fängelse.
Och uthi stället för orden uthi samma §: niuta nödtorftig föda etc. kunde sättias: niuta fånge förtärning, om han sielf intet til födan äger.
Cap. 12. Om skuldfordrandes förträde til gäldbunden ägendom.
§ 1. Såsom inlagsfä, bolagspenningar, länt eller legt gods, panter emot panteskillingens betalning, andras bortstulne och röfwade gods, om the finnas i boo, faddergåfwor, innestående arf, omyndige barns penningar, ther then gäldbundne warit förmyndare, hwad som af ens förlag tillwärkat är, hemgift, när den finnes i behåld, och föräldrar, som äro i lifwet, den samma wilja vindicera, gods, hwartill någon skiäligen bewisar arfsrätt, eller han genom laga fång och kiöp blifwit ägare til, eller någon wähl försåldt til den gäldbundne, doch med förord, at det icke skal anses som hans egendomb, innan han erlagt betahlningen, then i giälden oskyldige makans odaljord och andel i boet, doch utan mårgongåfwa, afrad och tijond, om åhrswäxten, hwaraf afrad och tijond uthgifwas skal, är i behåld, med mehra sådant, icke warit den dödas egendom eller höra til boet; så tyckes alt detta uthi denna § böra först upräknas, at slikt ifrån alle gravationer, ehwad namn de hafwa kunna, blifwer eximerat och befriat, innan som begrafningsomkåstnaden, läkarelöhn eller dylik privilegerad giäld kommer at nämnas, eller någon ordning creditorerne emellan at blifwa giord.
Dessutan aldenstund det kan hända, at den dödes efterlämnade egendomb eij torde förslå til begrafningzomkåstnaden, läkarelöhnen, apothekares betahlning jämte theras aflöning, som i then aflednes siukdom eller wid dess jordefärd honom uthom egit huusfolck tiänt hafwa; och begrafningsomkåstnaden synes wara den nödwändigaste samt äga bästa rätten, på det den döda måtte komma till begrafning; fördenskull tyckes begrafningzomkåstnaden någon förmåhn fram för läkarelöhn och apothekares betahlning således tilläggas kunna, at af ett giäldbundit boo först betales den nödwändige, efter den aflednes och boets wilkor, anwände begrafningsomkåstnaden, samt sedan läkarelöhn, apothekares betahlning, jämte theras aflöning, som i then aflednes siukdomb, eller wid thess jordefärd honom, uthom egit huusfolk, tiänt hafwa. Men skulle qwahrlåtenskapen til desse senares betahlning eij törslå, briste tå för hwartdera så af mark som mark. Hijt synes ock höra betiänternas löhningar samt arfwodeslöhn för uprättade inventarier och boets utredande.
§ 2. Enär om låntagit gods, inlags fä etc. uthi näst föregående första § blifwer infört, at det fram för alt ifrån boet bör skiljas, så kunde meningen derom uthur denna § uthtagas.
§ 3. Emedan uthi denna § eij finnes wara förmält om surrogato för hustruns arfwegods, i fall de äro abalienerade, fast än uthi föregående 2 § om hustruns odaljord något nämnes, eij heller hwad förmån framför andra creditorer hon till dess förnöijelse af annan ägendomb äga skal, så framt hon icke til sin fasta egendoms föryttrande sielf samtyckt, och kiöpebrefwet underskrifwit, ty synes sådant i denna § kunna införas, i den händelsen derom icke uthi någon annan lagsens balck något woro stadgat.
§ 4. Såsom uthi denna § nämnes om de creditorer, hwilka emot giord försträkning erhållit wiss pant; så synes någon åtskilnad böra giöras emellan löös och fast pant, så at när lösörepant lefwereras creditoren i händer, han då bör hafwa förmåhn at deraf blifwa förnöijd, men hwad pantsatt fast egendomb widkommer, creditoren. ehwad han fådt den samma i besittning eller icke, allenast äger förmåhn dertil efter dess derå sökte samt erhållne vigilance och inteckning.
Dessutan synes den, som i anseende til en wunnen domb skal äga præference, böra den samma å laga ställe låta intekna, på det hwar och en må kunna så mycket bättre få weta, hwad gravation en debitors egendomb kan wara underkastad, innan han något til honom utlånar, om hwilket af intekningzprotocollet lätteligen domaren kan gifwa underrättelse, så framt uppå domar af parten til dess säkerhet begiäres intekning, då sådant jämte andra intekningar uthi det särskilte intekningzprotocollet kommer at inflyta; men i widrig händelse den, som penningar uthlånar, mycket swårare har före at erhålla underrättelse om låhntagarens graverade tilstånd, som genom en utfallen domb kan wara skiedt.
§ 5. Framför de uthi denne 5 § nämde creditorer, synes de, som § 10 til en dehl upräknas, böra hafwa förmån, neml:n konungen och frälsemannen uthi skattejorden för innestående uthlagor, samt för alla andra laga uthskylder, som af fundo och egendomen böra utgå, såsom obetalt hemmans contribution, tijond, adelsrustning, med mehra dylikt, kyrckior och hospitaler af theras gods, som giäldenären innehaft, konungen uthi des upbördsmäns egendomb för upbörden, frälsemän hos deras betiänte, landbo eller förpachtare för innestående ränta, doch allenast för 2 eller 3 åhr, emedan det eljest synes blifwa ett simpelt creditum, den omyndige uthi förmyndarens egendomb, kyrckior och hospitaler hos deras föreståndare. Och näst derefter tyckes hwad § 8 är upräknat komma at nu här införas, nembligen, at the, som huus, skiepp eller godz å landet til androm uthyrt, niuta förmån uthi thet, som af hyresmannen ther infört är, til dess hyra betalas: jemwähl handtwärkare i thet the fådt at arbeta för androm, til thess arbetslöhnen betalas, hwartil kunde än widare tilläggas: jordäganden uthi landboens boskap, reddare uthi det inlastade godset för fracht, staden uthi åbygnaden på stadsens grund för obetalte tåmtören, häradet uthi åbygnaden på allmänningen för häradzskyld, den, som har bijl- och bodmerijbref, at erhålla betahlning af sielfwa skieppet.
§ 5 et 7. Hwad uthi desse §§ upföres, doch undantagande förlag til bruks drifwande, synes ingen förmån kunna tilläggas framför de creditorer, som sina fordringar intekna låtit och § 9 nämnes, och det för de underslef, som eljest kunde förelöpa, at den, som utan inteckning påstår sig försträkt medel til huus och skeps förbättring, derigenom kan præjudicera den, som des fordran likwäl medelst intekning lagligen bewakat, utan at den, som des fordran inprotocollera låtit, bör äga förmån; men om den, som försträckt penningar til huus och skeps etc. förbättring, will hafwa lika rätt med den, som har intekning, åligger honom jemwäl at låta intekna dess således giorde försträckning, och niute då förmån efter inteckningz dato.
§ 8. Angående de uthi denne § nämde creditorer är här ofwanföre redan påmint, at de föras fram för § 6 och 7.
§ 9. Och orden: Sedan komma the, som utan förskrefwen pant, fådt domb, eller genom inteckning sig bättre rätt förwärfwat; tyckes at om den, som fådt domb på sin fordran, wil niuta lika förmån med den, som sin fordran lagligen inteckna låtit, så borde förordnas, at den, som fådt domb, den samma till dess säkerhet bör låta inprotocollera, och det för de skiähl, som i § 4 här ofwanföre äro andragne, doch at den inteckning ingen förmån må hafwa, som skier, sedan debitoren är död, och allmänt kunnigt är, at egendomen hinner eij till giälds betahlning, eller sedan debitoren är witterligen fallit och sig undanhåller.
§ 10. Om de creditorer, hwilka uthi denne § upräknas, är här ofwanföre påmint, at de kunde föras framför dem, som § 5 äro nämde.
Eljest såsom det 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10 capitel uthi denna balk, såsom ock det 13, 14, 15, 16 och 17 capitel, angå hwarjehanda contracter och afhandlingar, hwarigenom den ena förbinder sig till något wist fullgiörande til den andra; men uthi det 11 samt 12 capitel handlas om fullgiörande af de förbindelser, som af sådane afhandlingar härflyta, altså tyckes dessa capitel, nemligen det 11 och 12, beqwämligast kunna blifwa de sidste uthi denne Handelsbalk, sedan uthi alla de föregående capitlen blifwit stadgat om sielfwa afhandlingars natur och deraf härflytande obligation.
Cap. 13. Om låhn.
§ 1. Och orden: Missfares eller bortkommer thet af thess wållande. Aldenstund låhntagaren har commodum af låhnet, och honom fördenskuld åligger det samma så mycket mehra at wårda, samt til uthlånaren richtigt återställa, så framt icke samma olycka hos honom som låntagaren det lånte kunnat hända, eller allmän olycka dem bägge öfwerkommit; fördenskul synes orden af thess wållande kunna utelämnas, samt meningen således kunna inrättas: Missfares eller bortkommer thet, giälde thet fullom giäldom åter, med mindre låhnet warit underkastat samma fahra och olycka hos ägaren.
§ 3. Och orden: böte then brotzlige 50 daler silfwermynt. Desse böter, för det at låntagaren det länte godset för sin eller andras fordring innehåller, synes wara för swårt, efter såsom uthi den följande 4 §, hwaräst stadgas plicht för otilbörligare gierning, allenast 40 daler s:rmt äro uthsatte, hwarföre tyckes desse 50 daler s:rmt til mindre kunna modereras, men uthi 4 § böterne såsom för gröfre måhl ökas.
§ 5. Och orden: straffas som för annat bedrägerij; synes kunna tilläggas: så framt han blifwer öfwertygad, at hafwa haft upsåt dermed någon skada at åstadkomma, eller låntagaren tilfoga.
§ 6, 7. Synes kunna uteslutas, i anseende til hwad § 1 är wordit påmint.
§ 9. Och orden: niute tå kåstnaden åter, innan låhn gifwes tilbaka. Synes bäst wara, om uthi denna § allenast förmäles med generale ord, at låntagit gods bör så godt i alla delar återställas, som det är emottagit, utan at någon casus derwid specificeras, efter såsom genom förberörde ord eljest anledning kan tagas, at hindra ägaren ifrån återbekommande af det han uthlånt; der han likwäl så mycket mindre bör ställas in petitorio, med slikt beswähr at wisa, det ingen förbättring och kåstnad på det uthlånte godset warit nödig, som commodatum är gratuitum, och alt derföre det lånte utan någon inwändning bör återställas ägaren. Och så framt någon nödwändig förbättring derpå wore giord, som domaren kan pröfwa, at låntagaren bör niuta wedergiälning före, synes då billigare wara, at han må söka det igen af ägaren, uthan at under sådan praetext imedlertid kunna behålla låhnet, til dess rätta äganden derom föruth med låntagaren lagligen uthfört, igenom hwilken widlöftighet hwar och en torde afskräckas något at uthlåna.
§ 10. Denne casus, som här omtalas, och sällan existerar, tyckes kunna förbigås och utelämnas; emedan uthi en lag eij synes nödigt, det alla casus så noga upräknas, hwilket torde gifwa anledning til sådane påfund, som eljest eij warit påtänkte; uthan woro bäst, at slikt, som sällan händer, til domarens bepröfwande lemnas, hwilken wid hwart och ett förefallande måhl efter dess omständigheter och befundne beskaffenhet deruthinnan kan förordna.
Cap. 14. Om nedsatt och förtrodt gods.
§ 1. Och orden: Lägger någon in hos annan, som thet emottaga will, guld, silfwer etc. Tyckes de orden som {{sp|thet emottaga will kunna utelämnas, efter såsom intet depositum hos någon kan skie, med mindre den, hos hwilken det nedsättes, det samma will emottaga.
§ 2. Efter som ingen depositarius kan wara förbunden at bättre wårda en annans egendom än sin egen, antingen någon wedergiällning wore utfäst eller intet; altså tyckes den sidsta meningen i denna § aldeles kunna utelemnas.
§ 8. Denna § synes wara onödig, emedan sådane måhl af det föregående, som i detta capitel är stadgat, bäst kunna afdömas, efter de wid hwart och ett måhl förefallande serskilte omständigheter, hwilka hos domaren komma at öfwerwägas. i
§ 10. Och orden: äro the stridige om arfwet etc. Aldenstund hwarken depositarius kan förbindas emot dess wilja at behålla ett depositum, icke heller domaren belastas med det beswär at taga godset i förwahr; fördenskul synes bättre wara, om denna sidsta meningen uthi § ändrades, och således inrättades: äre the stridige om arfwet, och innehafwaren intet kan förbindas, emot dess wilja at behålla hos sig det nedsatte godset, till dess twisten slutas, stånde hos erfwingarne at förenas, på hwad ort godset skal nedsättias.
Cap. 15. Om lega och hyra.
§ 4. Och orden: utleger någor ondt för godt; denna mening kunde således inrättas: utleger någor witterligen ondt för godt, som icke kan synas.
§ 6. Synes något kunna tilläggas, och den samma således inrättas: Bortleger man annors gods, utan ägarens wetskap och wilja, hafwe förbrutit legan til ägaren, och ersätte skadan, samt böte som den, hwilken föryttrar annors lånte godz eller pant, så wida icke domaren pröfwar någon tiufnad eller råhn derwid wara begången, då efter lag och måhlets beskaffenhet det bör ansees.
§ 9. Och orden: til dess han full arfwodis löhn niuter; här kunde meningen således inrättas: til dess han den betingade och skäliga arfwodis löhn til fullo åthniutit; efter som det ofta händer, at mången handtwärckare och annan oskiälig arbetslöhn påstår.
§ 10. De uthi denne § uthsatte 6 daler silfwermynts böter tyckes wara för ringa emot en sådan gärning, och at här kunde determineras lika böter, som äro utsatte cap. 13 § 4 för den, som annars låhn pantsätter eller föryttrar, nem:n 40 daler s:rmt.
§ 12. Såsom i denna § förmäles om legohions städiande, och uthi den 13 nästföljande talas om legostämman generaliter; altså tyckes, at den 13 § kunde gå föruth, och således blifwe den 12 § i ordningen, och den 12 derefter följa, och blifwa den 13:de. Eljest wid den 13:de §, hwilken i anseende till det .nu andragit är, först nämnes, samt orden: wari tå påska andra legostämma synes wara säkrare, at i ställe för påska sättes den sidsta Martii, efter såsom påsk icke altid på samma tid om åhret infaller, utan ibland bittigare och ibland åter senare.
§ 12. Wid de orden: sedan thet först upwist afskiedspass och witnesbörd om thess ährliga förhållande, tyckes denna mening kunna så inrättas: när först wist beskied är förskaffat om upsägningen ifrån dess förra husbonde, och de orden: upwist sin förra husbondes afskedspass och witnesbörd om thess ährlige förhållande uteslutas, emedan afskiedzpass icke plågar uthgifwas, för än tiänstehionet träder uhr tiänsten, och under de 6 weckors tiänst, som återstå, tjänstehionet sig tiläfwentyrs illa förhålla kan. Dessutan torde ock wara nödigt, at en wiss summa til städiapenning kunde uthsättias, och det til förekommande af det oskiäliga stegrande af sådan städiepenning, som ibland legohion föröfwas, nemligen til 1 daler silfwermynt för en dräng och 16 öre silfwermynt för en piga, så i staden som på landet, och den, som högre städiepenning fordra: eller gifwer, kunde med böter beläggas, efter som åtskillige tiänstehion flytta ifrån den ena husbonden til den andra, endast derföre at hos någon annan huusbonde få högre stedsel. Ytterligare synes tiänligast wara, at hela den 22 § uthi detta 15 cap., hwaräst stadgas om upsägning, kunde införas uthi denne 13 §. Och wid berörde 22 § följande mening wid slutet tilläggas: det tiänstehion, som för den utsatte tiden sig hos en annan städier, bör så wäl som den, hwilken tiänstehionet städiat, plichta hwarthera med tije daler silfwermynts böter. Orckar den förra icke botum, bör han i dess ställe kroppsplicht undergå.
§ 14. Kunde wid slutet följande mening tillsättias: och förblifwe hos den husbonde, af hwilken tiänstehionet först städian i laga tid undfått hafwer. Och sedan tiänstehionet städian i laga tid emottagit, hafwe ingen kraft, om det samma sielf eller genom andra städian återbär.
§ 15. I stället för orden: efter Michaelis tid kunde sättias: {{sp|efter legostämman, hälst som legohion hafwa i städerne 2:ne legostämmor, och om legohion hafwa stadt sig hos någon här i staden på halft åhr, synas de icke så lång tid böra frie wara.
Til orden: lagstadde tiänstehion kunde tilläggas: som sin tiänst ombyta; och i stället för de orden: böte så mycket, som husbonden kan sig ett annat tiänstehion för thet åhret lega kunde sättias: böte så mycket, som husbonden tiänstehionet i löhn tilsagt hafwer.
§ 18. Wid slutet af denna § tyckes följande mening kunna tilläggas: Och för den, som biuder högre löhn eller andra förmåhner, än som i hwarje landzort kan wara brukeligit, eller blifwa förordnat, wari lika böter.
Wid slutet af 20 § torde denna mening wara nödig at Och den, som ingen löhn har, uthan allenast hos sin husbonde math och kläder åthniuter, skall med arbitralt straff beläggas, om han i olaga tid samt olofwandes uthur tiänsten afwiker.
§ 22. Wid denna § är redan § 13 påminnelse giordt, så at alt hwad häruti stadgas, kunde uthi den 13 § införas.
§ 24. Wid begynnelsen af denna § kunde den mening införas, at den husbonde, som understår sig at wägra sitt tiänstehion dess richtige afskiedspass, böte tije daler silfwermynt. Och der någon annat afskiedspass uthgifwer, än det, som swarar emot tiänstehionets förhållande, böte 40 daler silfwermynt til treskiptes.
Cap. 16. Om bolag och sällskapshandel.
§ 14. Ware bolag dermed brutit etc. Härwid tyckes wara nödigt at tillägga: så framt stämmodagen då så när förhanden woro, at det wäl, och utan de öfrige bolagz interessenternes skada kunde skie. I annor händelse skulde det falla de oskyldige bolagzinteressenterne för swårt, om bolaget skulle brytas, enär enthera af bolagzmännen af dess creditorer blifwer trängd, emedan de intet synes äga större rätt til debitorens egendom, än han sielf har. Imedlertid, och till dess stämmodagen uthe är, kunna creditorerne i samma bolagzmans andel hafwa sin säkerhet.
Cap. 17. Om syslomän och beställningzhafware.
§ 4. Tyckes meningen blifwa tydeligare, om den således ändrades: Hafwer någon fullmacht för annan at giöra och låta, och kommer han til skada, som fullmacht gaf etc., i hwilken händelse orden: i annars beställning och therå komma at gå uth.
§ 6. Utlät sig Kongl. Rätten, at efterst wid balken kunde påminnas, at som åtskillige måhl deruthinnan äro inryckte, som synas wara så klara, at ingen lag derpå skulle behöfwas, uthan af ett sundt förnuft slutas; så tycktes sådane måhl kunde uthslutas, på det lagen eij må blifwa alt för widlöftig.
§ 11. Slutet af denne § förmenas kunna uteslutas, som så lyder: Men til andre hans brått måge the ej swara, utan the dehl theri haft; emedan sådane brått, som icke angå hans mandatarie beställning, ej höra derunder, uthan lärer lagen derom på andra ställen förmäla.
Eljest, hwaräst någon för dess olaga förfarande uthi denna balk pålägges böther til treskiftes, synes ock böra tilläggias och klarligen uthsättias, hwem böterne komma at hemfalla, såsom cap. 1 §§ 7 et 8, cap. 9 §§ 11 et 23, cap. 10 § 3 samt cap. 15 § 24 och flerestädes.
Dessutan aldenstund uthi denna balk en och annan casus äro införde, hwilka af de uthi hwart och ett capitel till grund lagde generale principier af contractets och afhandlingens natur, synas kunna dejudiceras, endels åter äro af den beskaffenhet, at de bäst af domaren, efter de wid hwart måhl befintelige omständigheter, kunna cognosceras och afgiöras, såsom cap. 9 § 21, cap. 13 § 10, cap. 14 § 8 och cap. 17 § 6 härofwan före till en del redan påmint är; och uthi en lag icke synes nödigt, at just alla casus blifwa specificerade, til undwikande af widlöftighet; fördenskuld tyckes alt sådant kunna utelämnas.
- ↑ Detta betänkande är utan intresse i juridiskt hänseende och har derfor icke här upptagits. Det finnes tryckt hos Chydenius, Leveransaftalet, Bilaga s. 41, Helsingfors 1891.