Familjen Elliot/1
| ← Titel |
|
Andra kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
FAMILJEN ELLIOT.
FÖRSTA KAPITLET.
Sir Walter Elliot, ägare till Kellinch-Hall i Sommersetshire, bebodde denna egendom. Hans favoritsysselsättning var att läsa Engelska adelns historia, eller ock förteckningen på — och berättelsen om de betittlade familjerna i riket; han fann deruti ett tidsfördrif under sina lediga stunder, och en tröst då han var bedröfvad. Hela hans själ intogs af beundran och vördnad då han betraktade det ringa antal som återstod af den gamla adeln, och han såg med förakt och med ömkan ned på de, oändeliga, i sista seklet, nyskapade adelskapen, och återtog då med mera nöje sin egen historia och det som angick den ädla familjen Elliot. Det stället i boken låg alltid uppslaget, som innehöll följande:
ELLIOT AF KELLINCH-HALL.
”Walter Elliot, född d. 7 Mars 1760, gift d. 15 Juli 1784, med Elisabeth, dotter af Jan Stevenson, esq. af South-Parck i grefskapet Glocester; födde af detta äktenskap äro: Elisabeth, född d. 1 Juni 1785; Alice, född d. 19 Augusti 1787; en son, som dog straxt han var född, d. 5 November 1789, och Maria, född d. 20 November 1791.” Sålunda befans denna paragraf vara tryckt; men till sin egen efterrättelse, hade sir Walter egenhändigt tillagt efter sin yngsta dotters, Marias födelse-år: Gift d. 16 December 1808, med Carl Musgrove, son och arfvinge till Carl Musgrove, esq. till Upercross i grefskapet Sommersetshire.”
Han hade likaledes noggrant infört datum och månad då han miste sin hustru. Sedan fullföljde han i korthet och på vanligt sätt, historien om den ädla familjen Elliot, huru den först hade satt sig ner i Cheshire, huru den under trenne parlamenter hade innehaft representant-värdigheten för en Köping, huru en af dess medlemmar hade, under första åren af Carl den Andres regering, erhållit friherreskapet. Hustrurnas för- och tillnamn, voro alla inskrifna, alltsammans utgjorde tvenne tryckta sidor, som slutades med familjen Elliots vapen och devis, och följande ord: ”Hufvudsätet Kellinch-Hall uti grefskapet Sommersetshire.” Hvarefter sir Walter med egen hand tillagt denna paragraf: ”Som nuvarande ägaren icke har någon son, är närmaste arftagaren till detta sköna gods, Wiljam Elliot, sonson till den andra sir Walter, gift d . . . med . . .” Fåfänga var grunddraget i sir Walters karakter, eller rättare sagt, han var fåfäng, och var ingen ting annat än det, hela hans varelse och alla hans tankar bestodo blott af inre och yttre fåfänga. Han hade i sin ungdom varit utmärkt skön, och ännu vid 54 års ålder kunde han anses för en vacker karl, så väl hade han bibehållit sig; också sysselsatte han sig med sitt utseende fullt ut så mycket, om icke mera, än en fullkomlig kokett, och omsorgen om hans Toilette, gick till och med före hans favorit-läsning om Englands adel. Att vara skön, att vara baronet, det ansåg han för höjden af all sällhet och ära, och sir Walter Elliot, som förenade dessa begge förmåner, var beständigt föremålet för hans beundran och aktning. Visserligen hade han orsak att värdera dessa gåfvor af naturen och samhället; han hade dem att tacka för den högsta verkliga lycksalighet — en hustru af utmärkta förtjenster, och i alla afseenden värd ett bättre öde än hennes var; känslofull, älskvärd och dygdig, hade hon endast en sak emot sig, den — att ännu så ung, låta hänföra sig af sir Walters sköna utseende och att skänka honom sitt hjerta. — Baronetvärdigheten förmådde hennes föräldrar att antaga honom till måg. Det dröjde icke länge innan den unga makan blef öfvertygad derom, att man kan blifva milady och en skön karls hustru utan att derföre vara dess lyckligare; men hon hade sjelf skapat sitt öde, och hon bar det med en ståndaktighet, ett tålamod, en fördragsamhet som aldrig tröttnade. Under sjutton års tid bemödade hon sig oupphörligen att fördraga, mildra och dölja sin mans fel, och sätta honom i aktning, derigenom att hon sjelf visade honom aktning, och inom sitt eget bröst inneslöt sin djupa smärta, finnande i uppfyllandet af sina pligter, i umgänget med sina vänner och i sina barns uppfostran nog för sin lott i lifvet, och nog starka bevekelse-grunder att icke lemna detsamma utan saknad. Tanken på att lemna sina trenne döttrar, den äldsta 16, den andra 14, och den tredje 9 år, till en faders omsorger, som saknade skicklighet att leda och beskydda dem, nedtryckte henne ofta; men hon hade en säker vän, åt hvilken hon med trygghet kunde anförtro sina döttrar, öfvertygad derom, att denna vän skulle hos dem underhålla de goda grundsattser hon sjelf hade sökt bibringa dem. Lady Russel, så hette detta fruntimmer, var blefven enka några år efter lady Elliots giftermål; barnlös, begagnade hon sin frihet att sätta sig ner hvar henne helst behagade och beslöt att närma sig sin vän. Hon köpte sig en liten egendom i byn Kellinch; bidrog att förlyckliga de sista åren af lady Elliots lefnad, och lofvade henne att efter all sin förmåga bjuda till ersätta henne hos hennes barn. Hon fortfor ock verkligen att efter lady Elliots död vara på samma förtroliga fot med hennes familj, och allmänt tyckte man att det bästa sir Walter kunde göra, vore att förmå lady Russel att ersätta honom hans värdiga maka och blifva en mor för de trenne unga flickorna, som blifvit henne anförtrodda; men tretton år framflöto utan att det sattes i fråga; de förblefvo grannar, intima vänner, och ingen ting vidare; ingendera hade knutit nya band.
Man föreställer sig lätt att lady Russel vid en stadgad ålder och karakter, redan i besittning af en tittel och en vacker förmögenhet, icke en gång tänkte på att gifta om sig. Ett fruntimmer som icke mera är ung, har oftast orätt uti att återtaga äktenskapets bojor, och att återtaga dem med sir Walter Elliot hade varit en oförlåtlig dårskap. Lady Russel kände honom alltför väl för att vara frestad dertill; men att en man som blir enkling vid fyratioet års ålder, och har trenne unga döttrar, icke fallit på den tankan att taga sig en annan hustru, det är något som måtte ha sina serskildta giltiga orsaker, och här äro de:
Näst sitt eget jag, var förnämsta föremålet för hans tillgifvenhet, den lefvande afbild af honom, hvilken han med välbehag igenkände hos sin äldsta dotter Elisabeth. Han brydde sig ganska litet om de begge yngsta, på hvilka han icke tänkte oftare, än då han såg deras namn inskrifna i den förr nämda boken; men för sin äldsta dotter hade han gerna velat uppoffra allt, som han ej tyckte dess mera om. Under de första åren af sitt enklingestånd, hade han gjort några försök, först hos en lady, hvars tittel smickrade hans högmod, sedan hos en ung arftagerska, och slutligen för tredje och sista gången, hos en modern skönhet; men som det misslyckades, så ingaf hans sårade fåfänga honom det rådet att offenteligen förklara det han alltför mycket älskade sin kära Elisabeth för att gifva henne en styfmor, och att hon vore nog för hans sällskap. Hon njöt således fullkomligt den förmån att vara äldst, och nästan den af enda dottren och fru i huset; vid sexton års ålder var hon helt och hållet insatt i lady Elliots värdighet. Hon var en likaså skön qvinna, som hennes far hade varit en skön karl; hon var likaså fåfäng öfver sitt utseende och sitt namn, och i alla andra afseenden lika litet värdig som han; med ett ord, hon liknade honom så fullkomligt, att han hade det nöjet beundra sig sjelf under det han beundrade sin dotter, och Elisabeths inflytande och anseende tilltog dagligen: hon njöt det odeladt. Marias, hans yngsta dotter, förening med en bra adelsman. Herr Carl Musgrove från Upercross, gaf henne en slags skenbar vigt. Han tyckte om att tala om fru Carl Musgrove; men som hon ej mera var i huset, så kunde hon icke skada Elisabeth; och den andra i ordningen , den ljufva, intagande Alice, som hade vunnit företrädet bland menniskor, som förstått att värdera henne, bemärktes knapt af sin far och sin syster, och hade intet anseende i huset, ehuru hon åtog sig allt som var svårt och ledsamt. Hennes ord gällde icke, hennes mening efterfrågades aldrig; hon var Alice, och det var allt. Men beklagom henne icke allt för mycket; hennes älskvärda karakter, hennes förträffliga omdöme, det behag så i fysiskt som moraliskt afseende och som hon hade i arf af sin mor, gjorde henne till lady Russels gunstling. Detta fruntimmer älskade hela familjen; men Alice var den enda, som i hennes minne återkallade der den oförgätliga, saknade vännen.
För några år tillbaka hade Alice varit ganska vacker; mindre genom det regelbundna i hennes anletsdrag, som icke kunde jemföras med hennes systers, än genom sin intagande liflighet och sitt behag; men nu var hon mycket mager och blek; äfven då, när hon var i hela glansen af sin ungdom, hade hennes far aldrig velat medgifva att hon var vacker. Hennes fina och milda anletsdrag, svarta ögon och en något brunett hy, liknade på intet sätt honom och den sköna Elisabeth, och kunde således icke behaga honom: han erkände ingen annan för skön, än den som hade ljusa hår, stora blå ögon, en romersk näsa och fina rosenröda läppar, samt en vacker och rak växt något öfver medelmåttan; Alice var af vanlig längd och full af behag, som hon icke hade förlorat. Alice, så olik den sköna modellen, och som ej mera hade ungdomens liflighet, ansågs af sir Walter ej vara värd att bemärkas: han hade öfvergifvit alla förhoppningar att få se hennes namn förenadt vid en makes, som vore värdigt att pryda hans favoritbok; men Elisabeth, så fullkomligt skön, och alltid skön, skulle ofelbart tillskynda honom detta outsägeliga nöje, och utan tvifvel göra ett ganska lysande parti.
Det händer någon gång att en qvinna, nära sitt trettionde år, är ännu skönare än i sin ungdom, så framt hon icke lidit af sorger eller sjukdom; två ting som mörda skönheten. Ifrån tjugonde till trettionde året förlorar qvinnan inga af sina behag, och hon förstår då att göra dem gällande. Elisabeth var ett bevis derpå; hon var fullkomligt densamma vid tjugunio, som vid aderton år; hennes far tröttnade aldrig att säga henne det och att beundra henne. Alice magrade, Maria fettmade; lady Russel hade redan länge haft skrynklor kring tinningarna och pannan; och till sir Walters stora förtret, hade han äfven uptäckt några grå hår, endast han sjelf och hans dotter Elisabeth trottsade tidens härjningar. Elisabeth var ej alldeles likaså nöjd; hennes far och äfven hennes spegel sade henne väl att hon var lika skön, men hon kunde ej dölja för sig, att de sagt henne detsamma i tretton, fjorton år. Hon hade redan så ung blifvit värdinna i sin faders hus, att hon sjelf måste anse sig äldre, och i synnerhet synas sådan för alla dem, som så länge sett henne på samma ställe. Under tretton långa år hade hon varit värdinna vid bordet, sittande i högsätet med ett utseende af vigt och värdighet, som redan i hennes första ungdom gaf henne anseende af en äldre person; beslutande, antagande allt, bannande, afskedande tjenstfolket som henne godt syntes; begagnande efter behag en vagn med sitt spann, i hvilken hon satt bredvid lady Russel; följande henne oupphörligt i salongerna och på visiter hos grannarna; börjande alla baler i grefskapet med samma slags glans, samma slags steg, och i tretton höstar hade hon rest med sin far till London for att i stora verlden fördrifva de långa vinteraftnarna. Med bedröfvelse räknade Elisabeth efter huru ofta hon rest fram och tillbaka utan annan erfarenhet än ombyte af luft, utan ringaste förändring i sitt öde eller till sitt utseende. Denna räkning väckte hennes upmärksamhet på sin ålder och visade henne det annalkande fiendtellga trettiotalet. Wisserligen tillfridsställde det henne mycket att ännu vara likaså skön som nånsin; men hon såg den farliga tidpunkt närma sig, då lifligheten förlorar sig och skönheten förgår. Det hade ej varit henne emot att se ett gammalt baronligt namn stå bredvid hennes i sir Walters favoritbok, hvilken hon i sin ungdom också läste med mycket nöje, men hvilken hon nu började att finna tråkig. Hennes egen födelsedag och hennes systers bröllopsdag, hade blifvit henne odrägliga. När hennes far efter sin dagliga lektyr, lemnade boken uppslagen på bordet, så skyndade Elisabeth sig att slå ihop den och sköt bort den med harm och missnöje. En omständighet bidrog äfven att öka hennes afsky för boken, nemligen det som hennes far hade skrifvit vid slutet af den artikel som angick familjen, närmaste arfvingen Wiljam Elliot &c. &c., skar henne med skäl i hjertat. Allt ifrån hennes första ungdom hade man väckt den tankan hos henne, att i händelse hon ej fick någon bror, skulle den arftagaren, hvilken familje-godset borde tillfalla, med tiden blifva hennes man, och sir Walter försäkrade att det icke kunde vara annorlunda; han kände väl icke den unge mannen, men det var nog att han hette Elliot, och att han skulle ärfva Kellinch-Hall; han måste i följd deraf vara fullkomlig, och detta parti det bäst passande för hans tillbedjansvärda Elisabeth.
Kort efter lady Elliots död upsökte sir Walter denna slägtinge, som då hade fyllt tjugo år; ehuru hans besök och artigheter temmeligen kallt emottogos, fördubblade han dem och tillskref sir Wiljams ungdom och blygsamhet denna köld; och under en af sina utflygter till London, (Elisabeth var då i hela blomman af sin skönhet,) trugade han nästan sin unge slägtinge, som studerade Lagfarenheten, att komma och beundra sin sköna kusin, öfvertygad derom att han snart skulle förälska sig i henne. Ingen ting å den unge mannens sida stadfästade denna förhoppning, men icke dess mindre fann Elisabeth honom ganska intagande.
”Det är hans djupa beundran och förvirringen af en hastigt uppväckt passion, som hindrat honom att yttra sig, sade sir Walter; man måste uppmuntra honom, och han skall snart förklara sig.” Följaktligen bjöds han att tillbringa sin tjenstledighet vid Kellinch-Hall; han gjorde en komplimang som man tog för samtycke, man väntade honom dagligen, den ena veckan efter den andra förflöt; han kom icke. Hösten derpå träffade man honom åter i London, och Elisabeth tyckte allt mer och mer om honom: man gjorde honom vänliga förebråelser, och han svarade höfligt. Han uppmuntrades å nyo, bjöds, väntades, Deh kom ändock icke, och man hörde ej det ringaste af honom förr än han annoncerade sitt giftermål; i stället att följa den väg man utstakat för arftagaren till Elliotska familje-godset, föredrog han oberoendet och gifte sig med ett fruntimmer, som ägde stora rikedomar men var af ringa härkomst.
Man föreställer sig lätteligen att sir Walters högmod sårades i dubbelt afseende; Elisabeth försmådd och ett lågt plebejskt blod sammanblandadt med en baronets, det var mera än han förmådde bära: äfven tyckte han sig, som familjens hufvudman, bordt blifva rådfrågad, i synnerhet som han offenteligen hade tagit den unge mannen under sitt beskydd. ”Man har tvenne gånger sett oss tillsammans i parken, sade han, och en gång vid portiken i underhuset; man skall ju tro att jag gillar denna ovärdiga förbindelse.” Han gaf tillkänna sin förtrytelse, men den nygifte mannen brydde sig alls icke derom; hvarken svarade han derpå, eller ursäktade han sig, och bevisade genom sin fullkomliga glömska af familjen på Kellinch-Hall, att han sjelf önskade vara glömd af den. Sir Walter hedrade honom icke vidare med sin hågkomst, och all gemenskap dem emellan upphörde; men Elisabeth kunde icke så alldeles förgäta honom; ännu flere år efteråt kunde hon icke tänka på denna otacksamma kusin utan en häftig känsla af vrede. Han var den enda karl, för hvilken hennes iskalla hjerta hade känt någon rörelse; han var den som i alla afseenden anstod henne bäst; genom detta äktenskap hade hon fått bibehålla det sköna namnet Elliot, och enväldet öfver Kellinch-Hall, tvenne förmåner som hennes far hade vänjt henne värdera högre än allt annat: hon kunde således icke undertrycka sina suckar, och harmsen kastade hon, den redan ofta omnämde boken ifrån sig, då hon såg denna strof af sin fars hand: blifvande arftagaren Wiljam Elliot, son till den andra Walter Elliot, gift d . . . med . . . . Denna paragraf var införd den tiden, då sir Walter hoppades att få tillägga sin dotters namn: han kunde icke förmå sig att skrifva in hennes kusins hustrus namn, och emellertid kunde han smickra sig med att framdeles få sätta dit Elisabeths. Den unga fru Elliot dog utan att lemna barn efter sig, men den skymf man ville förebrå hennes man, utplånades icke genom hennes död: Kanske hade man ändock nu sedan han blef enkling kunnat förlåta honom detta opassande giftermål; men sir Walter och hans dotter hade fått veta att han, likgiltig för den äran att tillhöra deras slägt och att bära namnet Elliot, talade föraktligt och lättsinnigt derom, och om det gods han med tiden skulle ärfva, och detta var oförlåtligt. Således använde Elisabeth hälften af sin lifstid att sörja öfver att Wiljam Elliot icke friat till henne, och den andra hälften att förklara, att hans låga tankesätt gjorde honom ovärdig att få henne. Af denna art voro de känslor som fyllde tomheten i den sköna Elisabeths lif; hon kastade sig in i den inskränkta sällskapskretsen på landet, utan någon annan verksamhet utom hus än den som fordrades för hennes toilette, lika enformig som hennes nöjen, och utan talanger och sysselsättning inom hus; men en ny tilldragelse gaf anledning till någon omvexling i hennes tråkiga lefnadssätt, i det den anvisade henne några små omsorger, som förändrade hennes vanliga belägenhet.
Hennes far förtrodde henne att hans inkomster ej mera ville räcka till; han hade stora skulder, och visste icke hvar han skulle taga penningar. Hvarje dag fick han, antingen dryga köpmans-räkningar eller klagovisor från sin agent, Herr Shepherd, till hvilken han visade dem; sjelfva läsningen af adelns historia, till hvilken han flydde i sin bedröfvelse, förmådde icke skingra hans missnöje, och då han steg upp sedan han hade läst detta Sir Walter Elliot, Herre till Kellinch-Hall, baronet m. m. nedsänkte han sitt hufvud, suckade och eftersinnade att han intet längre hade råd att lefva enligt sitt stånd.
Kellinch-Hall var ett vackert ställe och en god egendom, men svarade icke emot den kostnad som ägaren måste vidkännas. Så länge lady Elliot lefde hade hon genom sin skicklighet, sin ordentlighet, och sin hushållning i ofta förekommande små saker, der slöseri icke har något inflytande hvarken på sällheten eller ståten, verkat att inkomsterna alltid svarade emot utgifterna; men sedan hon var bortgången, öfversteg hushållets underhåll de årliga räntorna. När Herr Shepherd föreställde sir Walter detta, försäkrade han att det vore omöjligt att göra den ringaste inskränkning, att han ej öfverskred något som tillhörde sir Walter Elliots stånd; under tiden ökades skulderna, köpmännen skreko, hotade, och det gick så långt att han icke var i stånd att kunna dölja sin oro för sin älskade dotter, hvilken han gerna önskadt bespara denna ledsnad. Redan sistledne vår, under deras vistande i staden, hade han låtit henne förstå att indragningar i deras lefnadssätt skulle blifva oundvikliga. ”Jag ber dig bästa Elisabeth, hade han sagt, att tänka efter hvad vi kunne umbära; hvad mig angår, så inser jag icke huru det vore möjligt att ha det annorlunda.”
”Jag skall tänka derpå, svarade hon med värdighet.” Och — man måste göra henne rättvisa, hon tänkte alfvarsamt derpå, och uppgaf ändteligen tvenne indragningsförslager: det ena att upphöra med några årliga barmhertighetsverk till socknens fattiga, som fortgått alltsedan lady Elisabeths död; men dem hon ansåg som högst onyttiga; det andra, att ej efter deras gamla vana, hafva hem med sig någon present at hennes syster Alice. Hon tillade med ett bedröfvadt utseende, att om det vore alldeles oundvikligt, skulle man väl låta ett år gå förbi utan att göra ny möbel till sällskapssalongen, ehuru den som nu varit i trenne år icke vore modern mera. Sir Walter, som ingick på de begge första inskränknings-förslagen, sade att det vore alldeles omöjligt att undvika den nya möbleringen; att låta den förra vara qvar, vore att offentligen kungöra hans obestånd, och att man framförallt borde med sorgfällighet dölja det, och göra sådana indragningar som icke stötte ögat; men deruti låg just det omöjliga. Barmhärtighetsverken, presenten till Alice, till och med försakelsen af en ny möblering, skulle icke förslå till att upphjelpa sir Walters affärer, och han ansåg sig sjelf tvungen att uttänka verksammare medel. Elisabeth kunde icke hitta på några andra; men deremot beklagade hon sig fasligt, när det blef fråga om att rubba något i hennes välstånd och bekvämlighet: ett läckert bord, prakten, toilettens — och husets prydnader, vagnen, spannet, detta ansåg hon, liksom hennes far, för saker af högsta vigt; ingendera af dem var i stånd att göra en uppoffring, som blottställde deras anseende, eller minskade deras njutningar. Sir Walter kunde icke sälja Kellinch-Hall, efter som det var testamenterat till de manliga arfvingarne af familjen. En liten del af egendomen tillhörde väl honom allena; men det han kunde disponera, hade han redan för längre tid tillbaka uppgifvit som hypothek till sina kreditorer, och om han äfven kunnat sälja det med förmån, hade han icke velat det; han trodde sig derigenom vanhedra sitt namn, och tyckte att Kellinch-Hall borde förblifva ograveradt, så, som han hade emottagit det.
Slutligen beslöt han att rådgöra med sin vän och agent Herr Shepherd och lady Russel; han hoppades att dessa begge förslagsamma hufvuden skulle uppfinna någon utväg, för att hjelpa honom ur sitt trångmål, och som i intet afseende sårade hans egen — och hans dotter Elisabeths smak, eller deras högmod; de blefvo således bjudne till Kellinch-Hall i och för en ganska vigtig affaire.