Fjärran från vimlets yra/Kapitel 22

←  Tjuguförsta kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Tjuguandra kapitlet

Tjugutredje kapitlet  →

TJUGUANDRA KAPITLET

Stora rian och fårklipparne

Människor försvinna i obetydlighet och glömska minst lika ofta emedan de ej begagna sig av sitt glada mod i den stund då de äga det, som emedan de sakna glatt mod i den stund då det kunde behövas. Vid sistomnämnda tillfälle hade Gabriel, för första gången sedan han drabbades av olyckan, visat sig oberoende i tanke och kraftfull i handling uti anmärkningsvärd grad; — detta var egenskaper som visserligen voro vanmäktiga sålänge ett tillfälle saknades, liksom ett tillfälle förgäves erbjuder sig för den som saknar dessa egenskaper; men de skulle ofelbart ha höjt honom ur hans obemärkthet vid ett lämpligt sammanträffande av omständigheter. Emellertid stal detta obotliga svärmande i Bathseba Everdenes närhet hans tid ifrån honom på det mest fördärvliga sätt. Flodtiden, som kunde ha lyft honom flott, höll på att gå förbi utan att hava verkat sitt verk, och ebben stundade törhända snart, då det bleve omöjligt.

Det var på juni månads första dag, och fårklippningens årstid kulminerade; landskapet, till och med den magraste betesmark, var idel hälsa och färg. All grönska var ung, varje por var öppen, varje stängel översvällande av brusande strömmar av sav. Guds närvaro var tydligt förnimbar på landsbygden, och djävulen och världens ande hade dragit sig tillbaka till städerna. Mjuka »kissor» sutto på de trädslag som slå sent ut; ormbunkarnas skott krökte sig likt biskopskräcklor; den fyrkantiga bisamörten — den lustiga munkmössblomman, som liknade ett rödbrusigt helgon i en nisch av malakit — bräsmans klarvita blommor — tandrotsörten, vars skiftningar kunde närma sig människohudens — trollpackornas nattskatta och de mörka sorgeklockorna voro bland de egendomliga särmärkena för Weatherburys växtvärld i denna vårrikedomens tid; och bland djurvärldens framträdande företeelser var Jan Coggan i vårdräkt såsom förste fårklippare; vidare den andre och den tredje fårklipparen, vilka utövade sitt dragande kall å ämbetets vägnar och icke här behöva specificeras vid namn; Henery Fray, den fjärde fårklipparen; Susan Talls man, den femte och Joseph Poorgrass, den sjätte fårklipparen; unge Cain Ball såsom fårklipparassistent, och Gabriel Oak såsom fårklippningsöveruppsyningsman. Ingen av dem alla var klädd i någon nämnvärd grad; alla tycktes i avseende å kostymering ha träffat en lämplig medelväg mellan de indiska högre och lägre kasternas utstyrsel. Linjernas skarpa vinklar och orörligheten i allas anletsdrag förkunnade att allvarligt arbete stod på dagordningen.

Fåren klipptes i den stora rian, som för ögonblicket kallades Klippningsrian, och som till sin grundritning liknade en kyrka med tvärskepp. Den icke allenast liknade den närbelägna sockenkyrkan vad formen beträffar, utan tävlade även med den i ålder. Om rian i en forntid hade utgjort en del av ett klosters byggnadskomplex, var mera än någon numera hade reda på; intet spår av sådana omsivningar återstodo åtminstone numera. De väldiga sidoportarna voro höga nog att insläppa en skördevagn lastad och rågad med sädeskärvar, och över dem spände sig höga spetsbågar av sten, brett och djärvt tillhuggna, i vilka själva enkelheten vållade en storvulenhet, som sällan anträffas hos byggnader med rikare utsirning. Det dunkla, skumma taket av valnötsträ, uppburet och sammanhållet av väldiga bjälkar, kurvor och diagonaler, var vida mer storslaget i teckningen och dyrbarare till materialet än nio tiondedelar av våra moderna kyrkor. Längs båda sidoväggarna stod en rad strävpelare, som kastade djupa skuggor över sina mellanrum, vilka voro genomborrade av lansettformiga gluggar, som i sina proportioner noggrant motsvarade såväl skönhetens som ventilationens fordringar. Man kunde säga om denna ria, vad som knappast kunde påstås varken om kyrkan eller slottet, som dock voro dess vederlikar både i ålder och stil, att det ändamål, som ursprungligen hade förorsakat dess uppbyggande, var detsamma som den ännu uppfyllde. Häruti var rian olik dessa två typiska medeltida fornlämningar och var dem överlägsen; den förkroppsligade seder som icke under tidens hand hade undergått någon förändring. Här åtminstone var den forne uppbyggarens ande i enklang med den nutida betraktarens. Då man stod inför denna nötta byggnad, beskådade ögat dess nuvarande bruk, medan tanken dvaldes vid dess historia under flydda tider med en behaglig känsla av genomförd kontinuitet — nära nog en känsla av tacksamhet och av verklig stolthet vid besinnande av orubbligheten av den idé som förestavat dess resning. Det faktum att fyra århundraden varken hade visat att den grundade sig på ett misstag eller inspirerat något hat mot dess ändamål eller vållat någon reaktion som rivit ner den, beklädde denna enkla grå produkt av forntida andar med en trygghet, för att ej säga en storslagenhet, som en alltför närgången eftertanke kunde ha berövat dess kyrkliga och ridderliga ålderskamrater. För en gångs skull hade medeltid och nutid samma ståndpunkt. De lansettformiga gluggarna, de vittrade hörnstenarna och strävorna, längdaxelns sträckning, det dunkelhöljda valnötsvirket i takets sparrar hänsyftade icke på någon övervunnen ståndpunkt i befästningskonsten eller på någon föråldrad trosbekännelse. Kroppens bevarande och stärkande med dagligt bröd är ännu alltjämt ett studium, en trosartikel och en önskan.

Denna dag stodo de stora sidodörrarna öppna mot solen för att låta ett strålande ljus strömma in på det omedelbara stället för fårklipparnes verksamhet, det vill säga på tröskplatsen av trä uti rians centrum, timrad av tjockt eke, som svartnat av ålder och glättats av många generationers slagor, tills det blivit lika halt och lika skiftande till färgen som paradrummens golv i en borg från Elisabets tider. Här lågo fårklipparne på knä, medan solstrålarna gledo in över deras solblekta skjortor, på deras solbrynta armar och på de blanka saxar de svängde så att de gnistrade i tusen strålar, vilka kunnat blända ömtåliga ögon. Under dem låg ett fånget får flämtande, med allt snabbare flämtning då dess misstro stegrades till förskräckelse, tills det skälvde liksom det solheta landskapet därutanför.

Denna moderna tavla i denna fyrahundraårsgamla inramning frambragte inte den utpräglade kontrast mellan forntid och nutid som årtalens olikhet vanligen frambesvärjer. Jämfört med städerna var Weatherbury oföränderligt. Stadsbons Förr är lantbons Nu. I London äro tiderna för tjugu eller tretti år se'n gamla tider; i Paris är detsamma fallet med tiderna för tio eller fem år sen; i Weatherbury inneslutes tiden för sextio eller åttio år sedan i rama nutiden, och ingen tidsperiod kortare än ett århundrade avsätter något märke på dess anlete eller tonfärg. Fem årtionden hade knappast förändrat snittet på en damask eller broderiet på en blus så mycket som en hårsbredd. Tio generationer ändrade inte vändningen på ett enda av språkets uttryck. I dessa Wessex' små byar kallas de ivriga nutidsmänniskornas forntid blott »förr i världen»; vad nutidsmänniskorna kalla »förr i världen» är för Wessexbon ännu nutid, och i nutiden ser han sin framtid.

Sålunda passade rian helt naturligt ihop med fårklipparne, och fårklipparne harmonierade förträffligt med rian.

De vidsträckta ändarna av byggnaden, som skulle motsvarat skeppets båda ändar i en kyrka, voro omgärdade med stängsel, och alla fåren voro samlade i flock i dessa båda inhägnader; i ena hörnet av vardera hade man byggt en liten kätte för att fånga fåren; i denna kätte höllos tre eller fyra av dem ständigt redo till klippning för att undgå tidsförlust. I bakgrunden, framskymtande ur skuggans halvdunkel, stodo de tre kvinnorna — Maryann Money samt Temperance och Soberness Miller — vilka samlade ullen och skrubbade den med en skrubbstol. De biträddes rätt väl av den gamle maltmästaren, som, då mältningens tid från oktober till april gått till ända, gjorde sig nyttig på vilken som helst av de angränsande lantgårdarna.

Allra längst borta i bakgrunden stod Bathseba, som sorgfälligt övervakade karlarna och tillsåg att intet av fåren klipptes i skinnet eller sårades genom vårdslöshet, och att de klipptes tätt jämsmed skinnet. Gabriel, som flög och fladdrade uti ljusglansen från hennes ögon liksom en mal, klippte inte oavbrutet, ty hälften av hans tid åtgick till att övervaka de övriga och utvälja får åt dem. För ögonblicket var han sysselsatt med att kringbjuda en mugg med en mild styrkedryck, som hämtades ur en tunna i hörnet, och med att skära stycken av bröd och ost.

Bathseba, som hade kastat en blick hit, givit en varning där, och hållit en straffpredikan för en av de yngre operatörerna som hade tillåtit sitt sista får att ge sig i väg in ibland hjorden utan att märka det på nytt med hennes initialer, återvände nu till Gabriel, då han lade undan sin mat för att släpa en förskrämd tacka till sitt klippningsställe, i det han slängde det över sina axlar med en skicklig sväng av sin arm. Han strök hårtestarna ur pannan och knäppte upp skjortlinning och krage, under det hans matmor helt lugnt såg på.

»Hon rodnar över skymfen,» mumlade Bathseba, då hon såg den skära glöd, som steg och spred sig över tackans hals och skuldror, då de blottades av den klingande saxen — en rodnad, vars finhet kunde hava avundats av många kotteriers ledarinnor, och vars snabbhet skulle hava varit en rekommendation för vilken kvinna som helst.

Den arme Gabriels hjärta fylldes av tjusning över att vara under hennes uppsikt, över att hennes ögon kritiskt följde med hans skickliga sax, vilken skenbart var nära att taga bort ett stycke kött var gång dess bett slöto sig samman, och ändå aldrig gjorde det. Liksom Gyldenstern i »Hamlet» var Oak lycklig därutinnan att han inte var alltför lycklig. Han hade ingen önskan att samtala med henne: att hans sköna dam och han bildade en grupp för sig själv, som icke innehöll någon annan i världen än dem båda, var honom nog.

Sålunda härrörde allt pratet från henne. Det finns en pratsamhet, som säger intet, och sådan var Bathsebas pratsamhet; det ges även en tystnad som säger mycket, och sådan var Gabriels tystnad. Uppfylld av dunkel och stilla lyckokänsla, krängde han tackan över på andra sidan, lade sitt knä mot dess huvud, lät saxen småningom glida gång efter gång runt dess bringa, sedan längs dess sida och rygg, och avslutade det hela längs svansen.

»Det var väl gjort, och raskt gjort!» sade Bathseba, i det hon såg på sitt ur, då saxen klingade för sista gången.

»Hur lång tid, fröken?» frågade Gabriel, torkande sin panna.

»Tjugutre och en halv minut, sedan ni klippte den första locken ur pannan. Det är första gången jag nånsin har sett det göras på mindre än en halv timme.»

Det smärta, renliga djuret uppsteg ur sin ull — för att förstå huru tydligt det påminte om Afrodites uppstigande ur havsskummet, måste man själv ha sett det — såg förvånat och skyggt ut över att ha förlorat sin dräkt, som låg på golvet likt ett enda mjukt sammanhängande moln, av vilket endast utsidan var synlig, och då denna utgjordes av vad som nyss varit den inre sidan, var det vitt som snö utan minsta fläck eller tadel.

»Cain Ball!»

»Ja, herr Oak, här är jag!»

Nu skyndar Cainy fram med tjärpytsen. »B. E.» tecknas ånyo på det klippta skinnet, och så springer det menlösa fåret flämtande över brädet ut till den nakna hjorden utanför. Sedan kommer Maryann; hon kastar de lösa tottarna in mot mitten av ullhögen, rullar ihop den, och bär den mot bakgrunden såsom tre och ett halvt pund äkta och oförfalskad värme, till förmån för obekanta mänskor långt långt borta, vilka emellertid aldrig skola erfara den härliga mjukheten av ull i dess nu föreliggande skepnad — då den är ny och ren, förrän dess naturliga, levande vekhet har hårdnat och styvnat och tvättats bort ur den — denna vekhet som är lika överlägsen allting av ylle som grädde är bättre än utspädd mjölk.

Men en hjärtlös slump kunde inte lämna morgonens lycka ostörd för Gabriel. Vädurarna, de gamla tackorna och två-klippningsvarvs-tackorna hade vederbörligen undergått sin avklädningsprocedyr, och karlarna fortsatte sitt värv med lammen och spädlammen, då Oaks förhoppning att hon skulle förbli stående behagfullt bredvid honom och upptaga tiden för hans nästa klippning också, smärtsamt omintetgjordes genom farmare Boldwoods ankomst i det avlägsnaste hörnet av rian. Ingen tycktes hava varsnat hans inträde, men där stod han obestridligen. Boldwood medförde alltid en egendomlig umgängeston, som påverkade var och en i hans närhet; och pratet, som Bathsebas närvaro hade något dämpat, tystnade nu helt och hållet.

Han gick fram emot Bathseba, som vände sig för att hälsa på honom med ett fullkomligt obesvärat skick. Han talade lågmält till henne; hon svarade instinktlikt i samma låga stämregister och snart fick hennes röst till och med samma tonfall som hans. Hon var alls icke böjd för att förefalla att stå i något slags hemlighetsfull förbindelse med honom; men en kvinna i denna ålder, som är så mottaglig för intryck, graviterar emot ett kraftigare centrum, icke blott i sitt ordval, vilket en vardaglig iakttagelse, utan till och med i skiftningarna i röst och lynne, då inflytandet är kraftfullt.

Vad de egentligen talade om var inte hörbart för Gabriel, som var tillräckligt självbehärskad för att inte gå närmare, ehuru han var för orolig för att förbliva likgiltig. Slutet på samtalet ledde till att den höviske farmaren tog hennes hand för att hjälpa henne att stiga över brädstängslet ut i det strålande junisolskenet. Nu stodo de bland de färdigklippta fåren och fortsatte samtalet. Angående fåren? Tydligen icke. Gabriel teoretiserade, och fann, ej utan skäl, att om två personer lugnt diskutera ett ämne som är inom synhåll, fästa de vanligtvis blicken på detta. Bathseba betraktade envist ett uselt halmstrå som låg på marken, med en blick som snarare förrådde kvinnlig förlägenhet än kritik av fåren. Hon blev mer eller mindre röd om kinderna, blodet tvekade i osäker svallning mellan ebb och flod. Gabriel klippte vidare, självbehärskad och bedrövad.

Hon lämnade Boldwood ensam, och han vandrade fram och tillbaka under en kvarts timme ungefär. Då återvände hon, klädd i sin nya myrtengröna riddräkt, som omslöt hennes liv lika tätt som skalet omsluter en frukt; och unge Bob Coggan ledde fram hennes sto; Boldwood hämtade sin egen häst från det träd där han bundit den.

Oaks ögon kunde inte lämna dem; och då han försökte fortsätta fårklippningen i alla fall, medan han bevakade Boldwoods beteende, klippte han fåret i veka livet. Djuret skälvde till; Bathseba tittade genast ditåt och såg blodet.

»Usch, Gabriel!» utropade hon strängt tadlande; »ni som är så sträng mot de andra karlarna — ser ni nu hur ni själv bär er åt!»

För en utomstående föreföll denna anmärkning inte särskilt orättvis; men för Oak — som visste att Bathseba hade mycket klart för sig att hon själv var orsaken till det stackars djurets sår, emedan hon hade sårat fårklipparen vida värre — hade det en förgiftad gadd, som visst inte blev mindre skarp genom känslan av hans underlägsenhet under Boldwood och henne själv. Men ett manligt beslut att stolt vidhålla att han inte längre hyste en tillbedjares känslor för henne hjälpte honom att för tillfället dölja sina känslor.

»Flaskan!» ropade han i en oberörd, slentrianmässig ton. Cainy Ball skyndade till, såret penslades, och fårklippningen fortsattes.

Boldwood lyfte försiktigt Bathseba i sadeln, och förrän de begåvo sig av tilltalade hon Oak ännu en gång, med samma bjudande och eggande behagfullhet.

»Jag skall rida bort och titta på herr Boldwoods leicesterfår. Tag ni min plats här i rian, Gabriel, och se till att karlarna arbetar ordentligt.»

Hästarnas huvuden styrdes åt rätt håll, och de travade i väg.

Boldwoods djupa böjelse var ett ämne av stort intresse för alla i nejden omkring honom; men då han hade utpekats under så många år som en stående förebild för ungkarlslivets behag, var hans avfall ett antiklimax som påminte om Saint-John Longs död i lungsot mitt under en bevisföring att lungsot inte var en dödlig sjukdom.

»De där blir snart ett par,» sade Temperance Miller, i det hon följde dem med blicken tills de voro utom synhåll.

»Det ser nästan så ut, tycker jag,» sade Coggan och arbetade vidare utan att titta upp.

»Nåja, bättre är att ta mulatten än morianen,» sade Laban Tall och vände om sitt får.

Henery Fray sade, under det han företedde de mest vemodiga ögon: »Jag kan inte förstå varför en flicka ska' ta sig man när hon är morsk nog att kämpa sina egna strider och inte bryr sig om sitt hem; för det är ju att ta bort en bra plats för en annan kvinna. Men det må nu bli så då, för det är ju skada om han och hon ställer till otrevnad i två hus i stället för ett.»

Såsom det vanligtvis är fallet med utpräglade personligheter, framkallade Bathseba oavbrutet kritik hps sådana individer som Henery Fray. Hennes inrotade fel var att vara alltför utförlig i sina invändningar, och inte tillräckligt öppen i sitt gillande. Vetenskapen lär oss, att det inte är de ljusstrålar som ett föremål absorberar, utan de strålar som det återkastar, vilka förläna det den färg det har i en utomståendes ögon; på samma sätt kännetecknas även människor genom sina antipatier och sin vedervilja; deras välvilja anses inte alls såsom ett karaktärsdrag.

Henery fortfor i ett medgörligare lynne: »Engång gav jag henne en liten vink om mina åsikter i ett och annat, så tydligt som ett krossat rö kunde våga göra det inför en så djärv person. Ni vet ju alla, grannar, vad jag är för en karl, och hur jag tar fram mina kraftiga ord när min stolthet kokar av förakt?»

»Jo det gör vi, det gör vi, Henery.»

»Och då sa' jag: ’Matmor Everdene, det finns platser som är lediga, och det finns dugliga karlar som kan vara villiga att ta emot dem; men ringaktningen’ — nej, inte ringaktningen, — inte sa' jag ’ringaktningen!’ — men tarvligheten hos annat folk’ — jag menade förstås det andra könet — ’håller dem utanför’. Det kunde hon väl nog tåla att höra, vasa'?»

»Det var ganska bra sagt.»

»Ja, och jag skulle ha sagt det, om så döden och saligheten hade tagit mig för det. Så modig är jag, se, när jag riktigt vill.»

»Det var mig en karlakarl, och stursk som fan.»

»Förstår ni hur skickligt det var sagt? Ser ni, det var ju i verkligheten om att jag skulle bli fogde; men jag sa' det inte så tydligt att hon kunde förstå min mening, och därför kunde jag säga det så mycket kraftigare. Så klok var jag! — Men hon må gärna gifta sig med vem hon behagar. Kanske det är hög tid på! Jag tror att herr Boldwood kysste henne bakom höstacken vid fårtvättningen härom da'n, det tror jag.»

»Det var lögn!» sade Gabriel.

»Åhå, vän Oak — hur vet ni det?» sade Henery milt.

»För att hon har berättat för mig hur alltsammans gick till,» sade Oak, med en fariseisk känsla av att han i den här saken inte var såsom andra fårklippare.

»Ni må ha rätt att tro vad ni vill,» sade Henery buttert, »all möjlig rätt. Men det kan allt hända att jag ser lite längre i saken, jag! Att vara klok nog för att passa till fogde är ju inte så mycket — men ändå litet mera än ingenting. Men jag ser helt lugnt på livet. Förstår ni mig, kära grannar? Mina ord, hur enkla de än är, är kanske för krångliga för somligt folks huvud.»

»Åh jovisst, Henery, vi förstår er nog alldeles bra.»

»Jag är en underlig gammal kurre, gubbar — kastad omkring här i livet såsom vore jag intet! En smula förstörd är jag också. Men jag har nog mina kloka sidor — mycket kloka till och med! Jag skulle nog kunna ta's med en fårherde, hjärna mot hjärna! Men nej — nenej män!»

»En underlig gammal kurre, säger ni,» inföll maltmästaren i klagande ton. »Och ändå är ni inte något gammal alls att skryta med — inte det minsta gammal. Inte ens hälften av era tänder är borta ännu; och vad är det med ens ålder så länge tänderna är kvar? Var jag inte utled vid äktenskapet innan ni ens kunde gå? Det är bara skräp att vara sexti år när annat folk är långt förbi åtti — det är just något att komma med!»

Det var en oföränderlig sed i Weatherbury att låta obetydligare tvisteämnen vila då det gällde att lugna maltmästaren.

»Bara skräp, javisst!» sade Jan Coggan. »Maltmästare, Vi vet nog att ni är en märkvärdig gammal veteran, och det kan ingen bestrida.»

»Ingen,» sade Joseph Poorgrass. »Ni är ett mycket sällsynt gammalt skådestycke, maltmästare, och för den himlagåvan högaktar vi er alla.»

»Jaha, och när jag var ung i världen, när mina sinnen var i sin fulla välmakt, så var jag också omtyckt av somliga som kände mig,» sade maltmästaren.

»Det var ni visst det — det var ni visst.»

Den böjde och gråhårige mannen var tillfredsställd, och det var Henery Fray skenbarligen också. För att hålla trevnaden vid makt började Maryann yttra sig; hon, med sin bruna hy och sin arbetsdräkt av rostbrunt halvylle, hade för närvarande den gyllene nyansen hos en gammal oljemålning — påminte i synnerhet träffande om Nicolas Poussin:

»Har ingen reda på någon krokig eller halt eller annars någon skralare sortens karl som skulle vilja ha mig stackare?» sade Maryann. »En fullkomlig man väntar jag mig inte att få här i livet. Om jag skulle få höra av någon sådan, skulle det göra mig mera gott än öl och bröd.»

Coggan hittade på något lämpligt svar. Oak fortsatte med klippningen och sade aldrig ett ord vidare. Ett bittert lynne hade fallit över honom och förjagat hans sinnesro. Bathseba hade visat tecken till att upphöja honom över hans vederlikar genom att utnämna honom till den fogdesyssla som lantgården oundgängligt krävde. Han brydde sig inte om sysslan för lantgårdens skull: det var för hennes skull, såsom älskad av honom och icke gift med en annan, som han hade brytt sig om att få den. Hans begrepp om henne föreföllo nu dunkla och otydliga. Sin straffpredikan för henne ansåg han nu för sin dummaste dumhet. Långtifrån att kokettera med Boldwood, hade hon drivit gyckel med honom själv, genom att låtsa driva gyckel med en annan. Inom sig var han övertygad att i enlighet med hans lättsinniga och mindre väl uppfostrade kamraters förmodanden, denna dag skulle se Boldwood såsom fröken Everdenes trolovade fästman. Gabriel hade vid denna tidpunkt av sitt liv övervunnit den instinktlika motvilja, som varje kristen pojke har mot att läsa bibeln; numera läste han i den rätt ofta; och i detta ögonblick sade han: »Bittrare än döden är den kvinna, vars hjärta är snaror och nät!» Men detta var endast ett utrop — havets skum under stormen. Han älskade Bathseba lika oföränderligt ändå.

»Vi arbetsfolk får riktig herrskapstraktering i kväll,» sade Cainy Ball, inledande en ny tankeriktning. »I morse såg jag dem laga stora puddingar i mjölkstävorna — flottklumpar så stora som er tumme, herr Oak! Aldrig har jag sett maken till stora flottklumpar förut i all min levnads da'r — de brukade aldrig vara större än bönor förr. Och så var där en stor svart gryta på spiseln med utstående fötter, men jag vet inte vad det var i den.»

»Och där är två skäppor äppleskivor till tårtor,» sade Maryann.

»Nå, jag hoppas att göra min plikt till det yttersta för att förtjäna allt det där,» sade Joseph Poorgrass, på ett trevligt, mumsande och förväntansfullt sätt. »Ja, mat och dryck är en präktig sak, och ger kraft åt de kraftlösa, så att säga. Det är liksom ett evangelium för vår lekamen, utan vilket intet liv är, att jag så må uttrycka mig.»