Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel I

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Titel
Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam
av Verner von Heidenstam

Kapitel I
Kapitel II  →


[ 1 ]

1.

Det heliga svärdet Gråne låg ännu på Holmgers graf i Sko, och ljus och skymning brottades öfver landet.

Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hängde stumma med bunden kläpp. Människorna hade ännu icke tvättat askan ur håret efter botgöringen på askonsdagen, och de längtade till påskmorgonens sköna fest, då de under sång åter skulle få beströ kyrkgolfvet med hackadt enris. Barnen, som visste, att de skulle risas i sängen, när de vaknade på långfredagen, gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var någon lek utan brukade sluta med ett sådant skriande, att det hördes ifrån gård till gård. Ett mörkt och tungt väder med isande blåst hade också rådt under hela fastlagen, och sinnena blefvo hårda.

[ 2 ]På skogsvägen öster om Bjälbo kom en flock bergsfolk från Stålberget i det aflägsna Järnbärarland. Skaran hade blifvit plundrad under vägen, och af hela foran återstod bara en ensam släde, förspänd med en oxe och en halt häst. Släden hade skapnad af en båt för att kunna flyta, om isen brast på något af de talrika vattendragen.

Själfva de egentliga bergsmännen skilde sig från de öfriga genom sina snygga pälsar och den lilla hammare, som blänkte i deras bälte. Den var både deras ämbetsmärke, deras verktyg och deras vapen. Då något prassel i skogen oroade dem, hade de samma sätt att lägga fingrarna på hammarskaftet som en krigare på svärdsfästet. Men bakom dem följde i stor oordning en hop jägare och förrymda missdådare. De hade tagit lega under vintern som hjälpdrängar, krossare och rostare, men lefde om somrarna helst fria på vildskytte och bär. Fast landet hette kristnadt och fast två hundra julnätter redan tindrat upp öfver Blot-Svens hög, kände dessa skogsgångare de svårtillgängliga ställen, där djur och till och med människor ännu offrades åt heliga träd och stenar.

Bredvid dem på vägkanten tassade med sina [ 3 ]hundar en rad af finnar, som voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blifvit döpta med våld och hemförda under sista korståget. De gåfvo noga akt på träden och hviskade med hvarandra, ty de kunde se på tallarnas färg, om det gick en malmåder under jorden. Ja, de behöfde bara lyssna mot gråberget för att höra, hvar ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De voro också de skickligaste att med eld spränga upp vägen till det järn, som sedan lastades på fordon och sändes ut kring landet för att smidas till hvassa blad och pikar eller till fjättrar.

I släden sutto två män. Fast den ena var den uslast klädda i hela skaran, ådrog han sig mer nyfikenhet, hvar färden gick fram, än alla de andra tillsammans. Det var den främmande riddaren herr Svantepolk Knutsson, som genom gifte kommit i släkt med Folkungarna. Nu var han på återväg från ollonskogarna vid Vreta, där han som botgörare en tid hade vaktat nunnornas svin. Han satt med fromt nedslagna ögon, ty han var lika ödmjuk som myndig, men ibland for han opp och stack med stafven efter de långsammaste för att skynda på dem. De smala, alldeles nakna benen skallrade och [ 4 ]nego af köld, och de bara fötterna voro ömkligt frostbitna. Han var både fet och mager med smala hängande kinder, påsar under ögonen, tunt hvitt hår och stor, nedåtböjd fågelnäsa. Den korta illaluktande fårskinnströjan hade ullen utåt och var fullsmutsad, men på tummen sken det breda fingerguldet med sina dyrbara stenar. Hatten var öfversållad med pilgrimsmärken från olika vallfartsorter. Framtill öfver pannan satt ett litet gult ting, som mest liknade en hoptorkad skogssvamp och som gjort honom vida berömd. Det var ett stycke af ett linntyg och hade tillhört en utländsk fru, som han hade älskat under hela sitt långa lif utan att någonsin ha sett henne.

Det låg litet järn kvar på botten i släden, men icke mer än att där fanns godt sittrum i halmen också för den andra mannen. Han hette Hulf Skumble och var bergmästare. Som han satt där med skägget nedklämdt i pälsen och vaggade vid stötarna, liknade han mer ett grått stenblock än en människa,

Han såg så klart för sig den kväll, då han stod med de andra vid gruföppningen, färdig att kasta tärningarna på den rostiga marken för att lotta om hvilket arbetslag, som skulle [ 5 ]gå ned. Vindspelet knarrade öfver tunnan, och björnen, som dref det, sprang inne i hjulet med tungan utanför käftarna som en varm gårdvar. Det hamrade och knackade vid alla malmhögar, och elden i hyttorna lyste på röken. Då, just då, kom budet från Ingrid Ulfva på Bjälbo att hon genast ville utfå sin andel af järnet. Och med järnet skulle det följa dugligt folk, som hon kunde ha nytta af i sin egen bygd.

— Jag har vakat öfver det järnet — utbrast han med ens högt och bittert, viss att de andra gingo och tänkte på detsamma som han. — Jag gaf noga akt på att röken aldrig blef hvitaktig och tjock utan gick lätt, som den skall, när ugnen är väl satt. Jag förstod nog, att annars skulle jag få det järnet om mina egna handlofvar. Det var fullgodt järn utan korn eller blåsor, och jag högg och vägde det i ärliga osmundar ... och så blef det taget ifrån oss på vägen af röfvare!

Han ryckte hammaren ur bältet och höll den framför sig med skaftet uppåt och betraktade den vördnadsfullt.

— Med denna kan jag försörja mig, försvara mig och på trettio stegs afstånd dräpa ett villebråd eller en fiende. Så litet behöfver man [ 6 ]i handen för att hjälpa sig. Hvad skola då Folkungarna med allt det järn, som de tvinga oss att forsla? Våra fäder lefde fria på sina gårdar, och ändå gjorde de rätt för sig och behöfde inga kedjor.

Han satt tyst en stund, och släden krängde i de djupa spåren. Sedan fortsatte han igen att tala.

— Bergsmän och drängar, jag skall berätta något för er. Ha ni hört det förr? Det var en gång tre fränder, som redo ut att vinna lycka, och den som red i midten hette Folke. Allt hvad de togo på, det blef genast deras, och de unnade sig knappt en stunds ölro, bara för att få ännu dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och köpte och pantade och höllo bondeträta på alla ting, och den bondeträtan går aldrig ur dem. Nu växer det Folkungar som ogräs och tistel. Dunkar nu ett hjul i forsen eller lyser en ljustereld öfver älfvattnet — hvem skall ha mjölet, hvem skall ha laxen? Det skall Folkungarna, när de hålla samdricka med utländska sändemän. Och hur ser det nu ut uppe vid Stålberget? När vi bergsmän få vara ända till fjorton om ett par bälgar, då har Ingrid Ulfva två par för sig ensam.

[ 7 ]Han stack hammaren tillbaka i bältet och spottade i den söndertrampade snön.

— Ja, annorlunda var det förr. Min farfar var ännu med på den tid, då järnet togs ur myren. Jag hörde honom ofta tala därom. En afton, när han stod i sin riskoja och hamrade, fick han besök af helge Erik, den stora sveakonungen. Det var vid den årstid, då kornet går i blom och enbusken dammar och som ännu kallas eriksmässa. Det förundrade honom heller inte att möta hans ljusa ögon, när han såg upp från städet, ty den fromme herren red ju ofta kring på lagfärd och satte sig då gärna hos de fattigaste för att hjälpa dem till deras rätt. Lugnt frågade han därför konungen, hvarmed han fick betjäna honom. Helge Erik visade honom då, att spetsen fallit från spjutet och bad honom att raskt förfärdiga en ny, medan han satte sig på kanten af vattenkaret och väntade. Den skulle vara hårdare och uddhvassare än någon annan, ty med den ämnade han strida under korsfanan. Glad i hjärtat skyndade sig den ärlige smeden att villfara hans begäran. För att härda den nya spjutspetsen, doppade han den slutligen fyra gånger i vattenkaret, och mellan hvar doppning hettade [ 8 ]han upp den igen öfver kolelden, så att järnet fyra gånger bytte färg. Först blef det guldgult, därefter brunt, sedan dunkelrödt och allra sist blått. Helge Erik, som noga gaf akt på arbetet, för att det skulle bli efter hans önskan, sade då: Tre olikfärgade åldrar har också vårt folk att genomlefva, innan det kan stå härdadt till blått stål ... Allt detta berättade min farfar under tårar, ty ingen konung älskade han så mycket som helge Erik. Och nu frågar jag er: hvilken ålder är nu kommen, efter vi alla ha fått det så tungt?

Bergmästaren hann knappt utsäga det sista ordet, innan han häpet lyfte hufvudet, ty en människoröst ljöd öfver honom ur kronan på en af de högsta ekarna. Det var en väldig stämma, enslig och högtidlig som en predikares, och orden flögo långsamt och sjungande bort öfver trädtopparna.

— Därpå skall jag svara dig, far — ropade stämman. — Den gyllne åldern var den tid, då höfdingarna hvar sommar seglade ut efter byte, medan de fria gårdsbönderna bärgade sina skördar. Den bruna åldern var helge Eriks egen tid, då marken ännu var brun af nyplöjning och af allt det blod, som flöt i striden [ 9 ]mot götakonungarna och deras folkungajarlar. De ha föst er från era tingshögar, ni svear, och gjort ert Uppsala till ett föraktadt ställe, och aldrig förr såg jag en sådan prakt som deras. Nu är det sneda rakt, och skratt är gråt. Men ännu kan det nog gå er väl, bara ni äro sluga, ty nu är den dunkelröda åldern kommen, och nu lyser det på oss från elden i helvetet.

Bergmästaren höll in sitt trötta förspann. Han kände igen både rösten och den jättelika skepnad, som stod uppe i det aflöfvade trädet med en fångstsnara i handen och tycktes alldeles för ovig och stor för en så vågsam klättring. Det var Gistre Härjanson, en ökänd lekare och yrkesridare, som annars färdades med nyheter från by till gård, från graföl till bröllop, husbonde öfver ingen och gäst hos alla. Genom honom blef det bekant, hvad som hände i världen. Men han förstod aldrig att skämta och gyckla som andra af hans kall. Det stora skägglösa ansiktet var dystert gulblekt, och det svarta håret, som räckte ända till höfterna, var deladt i en mängd tjocka flätor, nederst omknutna med hvita band. I ett snöre tvärs öfver bröstet bar han en rad små [ 10 ]tygdockor, som han vid fester trädde upp på fingrarna och lekte med. Som han stod där uppe i sin kolsvarta skjorta med den breda armen knuten om en ekgren, såg han ut som den obönhörligt hårda jordanden med människodockorna på sitt bröst.

— Du är ute för att fånga påskskatan kan jag se — svarade bergmästaren kort och utan att hälsa. Samtidigt började han uppmärksamt att lyss åt sidorna. — Nåväl, lekare, hvad nytt?

— Nyheterna lär du snart få erfara, när du kommer fram till Ingrid Ulfva med det myckna järn, som hon så otåligt väntar på. I dag är hon lagom god förut. Dödssjuk som hon är, har hon blifvit uppburen i sin kammare i kyrktornet för att vara i skydd under upprorstiden. Själf kom jarlen nyss hit med sina båda äldsta söner för att gömma dem för fränderna. Hvad skulle också hans son med kungakronan? Folke Filbyters blod förhäfver sig.

Herr Svantepolk hade hittills suttit tyst. Ensam som han var bland de vilda männen, ansåg han klokast för sin riddarheder att låtsas döf, när de hånade hans fränder. Men nu började han lyssna åt sidorna liksom bergmästaren.

— Jag bedrar mig inte — föll han in. — [ 11 ]Medan ni ordade, satt jag och hörde på något helt annat. Det är folk ute på skallgång i skogen och ropar efter någon. Det måste vara bjälbofolket. Men hvem ropas det på? Nej, nej, nu höra vi miste. Det kan omöjligt vara så.

— Bjälbokarlarna tyckas vara ute och leta efter Valdemar, jarlens son — svarade Gistre Härjanson och böjde sig fram mellan grenarna. — Jag kunde gifva dem besked. Jag kunde hjälpa dem, till och med, om han vore tagen af dvärgarna. Här — han stack handen i ficksäcken — här har jag segerstenen, som jag hittat i magen på en svart hackspett. Och här har jag den sällsynta hvita fjäder, som vuxit på en svart korp och som kan rista upp den tjockaste stenhäll...

Herr Svantepolk stod nigande i släden, och frossan skakade sönder hans ord.

— Vi ha ingen tid för den stortalaren. Han är nöjd, bara han hör sin egen stämma. Men där ser jag hufvorna på de första drefkarlarna. Hitåt, bjälbomän! Hvad är det ni säga? Hvem, hvem? Det kan inte vara sant. Svears och götars unga konung borttagen af dvärgarna! Nu, bergsmän, förstå ni bättre att råda än jag.

[ 12 ]Han lyfte armarna och stämde i med bjälbofolket, som började leta sig fram mellan buskarna, och alla ropade på en gång:

— Valdemar, Valdemar!

Släden befann sig nu på det rum, där Folketuna fordom stått med sina längor. Stensättningar och halftärda ekstockar syntes ännu mellan tufvorna. Lunden hölls i fruktan och besöktes sällan utom vid de årstider, då någon klättrare sökte efter den undergörande misteln eller gillrade för hemlighetsfulla fåglar. Männen flockade sig om bergmästaren med en sidoblick mot en stor sten, på hvilken istapparna hängde som hvälfningen öfver en port.

— Jag vet bara ett att råda — svarade slutligen bergmästaren, efter att ett ögonblick ha besinnat sig. — Det är att skynda till Bjälbo och ringa i klockan, innan solen går ned. Ha dvärgarna tagit gossen, måste de då släppa honom, men har han, det Gud bjude, bara gått vilse i skogen, får han en vägledning, när han hör ringningen.

Han manade på det klena förspannet. Herr Svantepolk flög ned på sittbrädet, så att han slog ihop tänderna, men han låtsade icke därom utan började med en förnäm handrörelse att [ 13 ]draga upp halmen omkring de blåfruset tillskrynklade benen.

De andra blefvo snart efter. När backen krökte ut ur skogen med fri blick öfver de vinterhvita slätterna, stod Ingrid Ulfvas stengrå kyrktorn redan midt framför vägen på den närmsta kullen. Bergmästaren tänkte på hennes makt och hur det var genom giftermålet med henne, som Folkungarna återfått Bjälbo från Ulfungarnas ätt. Men Folkungarna voro ju af dvärgabörd, och de hade lärt henne ondska och sejd. Han visste, att hon ofta brukade stå i torngluggen och stirra, och han mindes ordstäfvet: När Ulfva skakar sitt bolster för himmelens väder, då blir det strax en ryttare af hvar eviga fjäder.

Han såg på den halta hästen och på oxen, som bara hade ett horn. — Sju vällastade slädar och femton hästar hade jag, när vi foro från Stålberget! — mumlade han. — Allt skulle jag svara för vid lifsstraff. Och nu ligger det bara några fattiga osmundar kvar på botten under halmen. — Han glömde nästan alldeles Valdemar och körde åter långsammare, och ändå tycktes det honom, att den sista vägbiten krympte alldeles för hastigt.

[ 14 ]Han kunde nu se ansiktena i torngluggarna och vakterna på den låga kullen. Den var rymligt omhägnad med ett grånande värn af spetsiga pålar och vidjor, mellan hvilka nyponbuskarna flätade sina aflöfvade taggrankor. Innanför stod en ring af små och stora hoppackade timmerhus, som också hade blifvit grå af sol och regn, med snö på torftaken. Allra högst reste storstugan sin gafvel med grönfärgade ormhufvud på vindskedarna. Utefter kyrkväggen fladdrade och smällde några vadmalstält, och framför dem brann det och sprakade under kittlarna. Från ingen af träbyggnaderna steg det i afton någon rök, men väl från ena hörnet af torntaket.

Släden stannade framför kyrkan, och nu befann sig den i sin hembygd hedrade Hulf Skumble på det rika och fruktade Bjälbo.