Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel II

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel I
Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam
av Verner von Heidenstam

Kapitel II
Kapitel III  →


[ 15 ]

2.

I tornporten stod en storväxt gosse med platta, raka axlar och svartbrun ansiktsfärg. Håret låg slätt och blankt om hufvudet som tillkammadt med vatten, och armarna voro långa med breda händer. Bergmästaren tyckte, att ett sådant barn vore födt till att bli en förträfflig smed eller kittelbotare.

Gossen förde handen till hjärtat med en viss brådmogen klokhet och sirlighet och gick ett par steg framåt mot släden.

— Har ingen af er sett min broder? — frågade han med långsam och liksom försiktig röst. Och då han läste svaret i deras ögon, skyndade han sig att tillägga en smula frimodigare: — Glänta dvärgarna på stendörren och lofva honom att få leka med de infångade vallkullorna och stryka dem öfver kinderna, är [ 16 ]han snart lockad. Det är det farliga med Valdemar, att han aldrig kan svara nej.

Bergmästaren ryckte till, när han hörde »min broder». Småningom, fast i början villrådigt, gled lufvan ned framför förskinnet, som var bundet utanpå pälsen.

Bakom gossen stod en man med den långa, fasta västgötamunnen viljefast sammanknipen. Han var icke obekant för någon, den sluge lagman Algot Brynjulfsson, som var lärmästaren Björn Näfs medhjälpare och undervisade jarlasönerna i lag och rätt. Ibland hade han hälsat på vid Stålberget för att granska räkenskaperna.

— Du talar klokt, Magnus — bekräftade han och lade bakifrån sin hand smeksamt på gossens hufvud. — Valdemar är ett trohjärtadt barn, som vill alla väl, men två ting har jag aldrig lyckats att lära honom. Det är att lyda och att säga nej. Du, Magnus, du är min flitigaste och bästa discipulus, och det är bara på dig jag kan lita.

— Men hur har då Valdemar sluppit ut i skogen? Har han då inga lekbröder, som vakta på honom? — frågade herr Svantepolk och satte den bara foten i snön.

— Lekbröder — Algot Brynjulfsson vände [ 17 ]sig om och pekade på några andra barn, som stodo bakom honom. — Här ser du den lille Tyrgils Knutsson, som aldrig kan ljuga och aldrig slår ett djur. Här har du min son Karl, som är så galen, att om du toge hufvudet af honom, skulle han ändå fortsätta att dansa som en nackad kyckling. Och här står min Folke, som vill vara med om alla upptåg, men inte törs. De voro trötta efter resan hit, och jag lade dem i nedersta tornkammaren. På junker Magnus litade jag mest.

— Men också han kunde sofva.

— Och det tungt. När han vaknade, var Valdemar bortsmugen. Några af vakterna hade sett honom lekande gå utåt åkrarna, men de vågade ju inte ropa efter honom.

— Så är det inte annat — fortsatte herr Svantepolk och korsade sig till tack för lycklig hemkomst — än att du, bergmästare, fort går upp i tornet till herrskapet och råder efter förstånd. I en sådan här fråga har en gammal skogsman som du rikare erfarenheter än någon af oss. Där inne till höger i kyrkan hittar du trappan.

Men Magnus grep bergmästaren hårdt i armen.

[ 18 ]— Du får bara inte berätta, att det är Valdemar som smugit sig bort, stammade han med stigande ängslan. En sådan olydnad skulle bli hårdt straffad på långfredagsmorgonen. Ännu veta de ingenting där uppe. Låtsas då hellre, att det är någon annan. Säg då hellre, att det är jag.

Algot Brynjulfsson klappade gossen igen på hufvudet med en lärares stolthet.

— Det är godt menadt, kära barn. Blif alltid lika trofast mot den broder, som du har fått så kär och som med tiden skall sitta som husbonde öfver oss alla.

— Jag skulle gärna offra mitt eget lif, om det kunde hjälpa honom — hviskade Magnus kväfdt och såg frågande från den ena till den andra.

Bergmästaren kastade ifrån sig tömmarna, men bittert ångrade han, att han icke i tid vändt om och själf sprungit till skogs. Det yrde gnistor för ögonen och susade för öronen. Han förstod knappt, hur det lyckades honom att hitta in till trappan.

Murarna voro så tjocka, att han icke kunde se marken nedanför genom gluggarna. Utan att han själf visste det och endast för att fästa tankarna vid något likgiltigt räknade han [ 19 ]halfhögt trappstegen: — Elfva, tretton, femton, sexton, nitton… Öfverst i skumrasket påträffade den bredaxlade fjällmannen en dörröppning, men den var så smal, att han måste vända sig på tvären och släpa sig framåt mellan de räthuggna stenstolparna. Och ändå skrapade de långa tottar af hår ur pälsen. Hvälfningen var heller inte högre, än att han måste kröka sig. I det ögonblicket tyckte han, att tornet med hela sin tyngd hängde sig öfver hans nacke som ett ok, och han tappade anden.

Ett rungande ljud som af ett klämtslag flög med detsamma genom tornet och fortsatte länge att darra i stenarna. — Ringer det redan till angelus? — frågade han sig och sökte fåfängt att nå radbandet under pälsen. — Angelus domini nunciavit Mariæ.

Då slog honom plötsligt något, som både han och de andra nyss hade glömt. Det var dymmelonsdag, och på den kvällen fick ingen klocka ljuda i hela kristenheten! Hur mycket var då det råd värdt, som det nu var hans ärende att gifva åt det höga herrskapet? Och hvad hade han nu att tala om, annat än om sitt förlorade järn, och det skulle kanske kosta honom lifvet!

[ 20 ]Men det var för trångt att vända. För att göra ett slut på pinan och åter få luft i bröstet tog han ut steget.

Han kom då ut i en ganska hög kammare, där Ingrid Ulfvas larmande småpigor, sotiga och barfota, höllo på att koka vid spisen i hörnet. De svängde fläktorna öfver den sura och rykiga veden, hjälpte hvarann att knyta hårbandet och klättrade på bänkar och spann för att plocka ned brödkakorna, som voro uppträdda på en stång under taket. Midt öfver rököppningen i hvalfvet storskrattade ett par vaktkarlar. De voro sysselsatta med att fira ned från torntaket en kopparbolle för att hämta öl, och det var den, som vid hvar törn mot muren rungade mörkt och ihållande som en klocka. Kopparbollen var kantad med runslingor och hade fordom i Uppsala gudahof tjänat som det käril, i hvilket offerblodet blef vispadt.

Han hörde otydligt, hur småpigorna berättade därom för hvarann, och han såg att de pekade genom röken mot ännu en nästa dörr. Men han mindes icke längre, hvad han skulle säga eller hvarför han var kommen. Han kände blott, att han måste lyda. Så fort han hade trängt sig öfver tröskeln till den innersta [ 21 ]kammaren, sjönk han ihop på knä, djupt framåtböjd med händerna stödda på golfvet som en träl, och det smällde och knakade i förskinnet.

Här såg det också annorlunda ut. Några ljuslågor växte och krympte på en järnkrona i taket, och väggarna voro blådragna med varma bonader. Framför fönstergluggen, som pryddes af huggningar i sten, stod Birger jarl och såg ut i luften. Vid andra sidan stod det ett dukadt bord och en kista, fullbäddad med hyenden och dynor. På den satt Ingrid Ulfva, rak som ett altarljus, med de afmagrade fingrarna utbredda på hvardera knäet och ett hyende mellan nacken och väggen. Hon var den högmodigaste kvinna, som någonsin hade lefvat, och han visste, att hon aldrig hälsade de förnäma fränkorna med hela hufvudet utan bara med ögonlocken. Ända upp till hakan var hon klädd i glaspärlor och små guldsöljor. Men fast hon var mycket gammal och förtärd, var det utslagna håret ännu ramsvart. Och lika svarta voro de buskiga ögonbrynen. Den stickande röken, som trängde sig in genom dörrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla rynkorna på hennes ansikte och [ 22 ]svärtade fingrarna på sidorna om naglarna, så att hon såg ut som en lappkvinna i en kåta.

— Folkungarna, Folkungarna! — tänkte Hulf Skumble. — Detta är Folkungarna. Nu är jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min stackars kropp mot pinor!

Ingrid Ulfva vände ögonen åt dörren till.

— Hvar har du mitt järn?

— Nådiga fru…

— Du hörde min fråga. Jag ser på din hammare, hvarifrån du är.

— För Guds mildhets skull… Det var tolf lass… det var åtta lass… Nej, nej, jag minns ingenting, jag vet ingenting… Goda och fromma fru Ingrid, som alla välsigna… det är förbi med mitt förstånd… Det var på de västmanländska gränsskogarna, som det kom röfvare. För att håna dig lämnade de två fattiga osmundar på slädbotten. Men jag såg på sköldarna, att det var Filip Knutssons och Knut Magnussons folk.

Nu märktes det, att jarlen vaknade vid gluggen, ty alla de gulbruna ärmarna och flikarna började att hvirfla. Ännu stod han kvar, liksom en vred humla en stund står stilla och andas och låter vingarna hvina, innan hon rusar [ 23 ]fram. Så kom han farandes öfver golfplankorna med armarna halflyfta och långt från sidorna.

Han var af medelhöjd, ganska böjd och mycket senig och mager, i synnerhet på halsen. Det skalliga hufvudet var höghvälfdt och stort upptill men smalt nedåt, med spetsig haka. En svart lock, som räckte ända till nyckelbenet, stod yfvigt ut vid hvardera tinningen och hölls ihop med ett litet tarfligt knäppe af horn. De nötbruna, mandelformiga och sneda ögonen lågo mycket tätt.

— Säg om det! — mullrade han och skakade bergmästarens skuldror. — Är det fränder, är det Folkungar, som plundra oss på vägarna? Och här fylla de landet med legohärar. Blir då blodsåkern aldrig igensådd? Kronan är en lekhatt för barn, och ett barn fick den. Glömma de redan, att jag, gamle änkeman, i alla fall haft salig kungens syster och att arfsrätten kom med henne?

— De ha sin arfsrätt på andra vägar, och alla Folkungar missunna hvarann — svarade Ingrid Ulfva. — Det försporde jag nog, när jag red omkring vid kungavalet och såg, hur eldröda de sutto och blåste i sina soppskålar… Men bergsmannen där, honom hänger jag.

[ 24 ]Hulf Skumble borrade sin blick i ljuslågorna, och förskinnet knakade. Jarlen gick emellertid med långa steg ett slag genom rummet. Sedan tvärsatte han sig vid bordet midt framför modern, plötsligt fylld af den mest brusande munterhet. Rösten klingade som ett helt klockspel.

— Den, som blir hängd som ung, slipper tigga som gubbe, men man sticker inte sina hästar dagen före drabbningen. Karlen där har ett järn i skuldrorna, som du behöfver. Mor, mor, här sitter du på Folke Fyllbulters gamla skattkista och styr med gårdar och stålberg. Men utan mitt lof får du i alla fall inte trampa på en mus. Det är visst det enda, som du aldrig förlåter mig. Se, se, så många lås den girebuken hade på kistan! Och ändå drömde han väl aldrig att den skulle förvara en kungakrona. Hvad vet jag för öfrigt om den mannen? Kanske var han en tjuf, en kopplare, en drinkare. Därför väljer jag det mildaste och kallar honom Fyllbulter. Alla dagar trampa vi på en nypa mull, som varit bröstet eller kinderna på en människa. Men skall jag säga dig sanningen, så betviflar jag allvarligt, att den mannen någonsin funnits till.

[ 25 ]Han kastade orden som stenar, utan vetskap om sin grymhet och alltför rik på stolta anor att befatta sig med en hednisk bonde. Sedan blef han tyst igen och satt och vickade med silfverskeden.

— Hvarför tiger du, son? — frågade hon.

— När katten lapar mjölk, kan han inte spinna.

— Ändå ser jag inte, att du spisar något. Tag här och bryt ett stycke af torsbocken, som småpigorna bakat till påsken. Jag märker nog i dag, att det är någon tanke, som fått makt med dig. Jag minns ett fagert ordstäf: När maskrosen fått besök af biet, lutar hon guldkronan mot jorden, medan frukten mognar.

— En vämjelig och klibbig frukt! Du har så mycket fagert snack, mor. Du har alltid varit mitt goda samvete, och jag önskar att jag kunde föra dig med mig i en väl vaxad nöt liksom mitt fnöske. Och nu tar jag saxen ur din ask och klipper af mig mina två lockar, som inte få rum under ringhufvan. Och så binder jag dem så här om din handlofve alldeles som riddaren i visan, när han skulle fara bort från sin käresta. I natt måste jag rida tillbaka till min här. Det är så mycket att [ 26 ]styra med. Närkesfolket är häftigt och går för raskt på, och hälsingarna ha goda bågar, men skjuta för högt.

— Rid du, kära son, och sörj inte för mig. Gäller det, kan jag nog ännu låta lyfta mig på hästryggen och föra mina huskarlar. Det är lagom göra för en änka på landet, när påskbaket är öfver... Men om du blir slagen?

— Jag duger inte till att ringa i klockorna, mor, och bära kring helge Eriks ben. Men jag försöker i tysthet att skaffa mig nya och fullgoda krigsredskap. Sedan sprider jag mitt folk öfver en hel bygd i små flockar, som låtsas fly, ser du — han lutade sig närmre henne och sänkte rösten — och först när jag har napp på tillräckligt många krokar, halar jag oförmodadt in hela refven. Litet af den sluga bonden sitter nog ännu kvar i jarl Birger.

— Och om du ändå blir slagen af de upproriska?

— Då tar jag dem med lögn, med list, med svek!

Han hade sträckt ut armarna och höll om båda bordshörnen, under det att han oafvändt stirrade på henne. Svettdropparna pärlade honom på kinderna.

[ 27 ]Hon sträckte sig öfver duken, grep honom med båda händerna darrande om hufvudet och drog det så nära sitt, att deras ögonlock nästan möttes. Hennes röst blef djup och grumlig.

— Då tar du dem med svek. Du, Birger, vi fråga inte efter, vi två, hvad de lalla om oss i frustugan.

Han flyttade varsamt hennes händer upp på sin hjässa.

— Och när jag har dem inom spjutgården, säger jag vid första hornstöten: ni götar, nu tog jag Filip Knutssons hufvud. Och vid andra hornstöten säger jag: ni svear, nu upphörde helge Eriks ättling att lefva.

Jarlen och hans mor logo mot hvarann på det sätt, som var eget för Folkungarna. Det var en hastig, ljudlös glimt mellan läpparna och i ögonen, som fort vändes åt båda sidorna. Därefter återfick ansiktet genast sitt vanliga mörka uttryck.

— Välsignelse följe dina vägar — läste hon öfver honom — också om du gör ondt... för barnets skull. Jag är som ufven i skogen, jag älskar ingenting på jorden utom min egen afkomma.

[ 28 ]— Ja, Valdemar är ett godt barn — hviskade han — och Magnus talar redan som den torraste lagbok. Han kommer att stödja brodern, när han snafvar, ifall jag bara rustar honom med en smula makt. Det blir ett präktigt brödrapar. Snart har jag lagt riket i ordning för dem. De ha bara att sitta i sina hof och höra på sina spelmän och rådslå med sina guldsmeder och väfvare och akta sig att göra någon för när. Det är tillräckligt. Hela landet skall genljuda af deras lof. För mig är grofarbetet och de hårdt dömda gärningarna. För mig blir kanske brännmärket i nödens elfte timme. Bli de rättskaffens, komma de att hårdt döma den gamla jarlen, som ännu var nog lågättad att göra låga gärningar... Skulle det också smärta dem att högt tadla sin egen far i salen, skola de ändå göra det sedan, när de sitta i stillhet vid elden. Det förlåter jag dem.

Osäkert och vacklande reste hon sig upp, och trefvande med de sotiga fingrarna utefter bonaden pekade hon på en liten sköld, som hängde på en krok.

— Det är Valdemars sköld. Med oss må det gå, som det kan, bara vi hålla den skölden så blank, att änglarna kunna spegla sig i den... [ 29 ]Och nu skall du bära mig upp på torntaket, så att menigheten en sista gång får se oss samman, innan du rider din väg. Låt mig försöka att sätta på dig brynjetyget... Ack, det var visst för mycket lofvadt, så tungt som det är! Men bältet skall jag spänna... som det också står i visan om skön jungfrun.

Han hade stigit upp, men när hon skulle hjälpa honom, sjönk hon mot hans axel, och han måste sätta henne ned på bänken. Därvid kom han att trampa bergmästaren på skägget. Han hade alldeles glömt bort honom, och det bekymrade honom heller icke det ringaste att ha haft ett så enfaldigt vittne.

— Tag här hela torsbocken, karl, och stoppa den under förskinnet — gycklade han och föll in i samma brusande och förbryllande munterhet som nyss. — Gå så ned och ställ upp dina män och låt dem svärja huseden. Är du ändå inte nöjd? Har du ändå något på hjärtat?

Bergmästaren låg ännu som en hopfallen säck och hade icke förstått mycket af det, som blifvit sagdt. Men hela tiden hade han grubblat på, hur han skulle ställa sina ord för att komma fram med sitt viktigaste ärende. Det förvånade honom själf, att han, som i sin bygd alltid gällt [ 30 ]för att vara så fritalig och rak, under en enda timme på Bjälbo redan hade lärt sig att ljuga och krypa.

— Jo, kära jarl — försökte han att börja och tog mod till sig. — Det är en smådräng där nere, som smugit sig ut i skogen och kanske blifvit borttagen.

— Ett russin mindre på fatet bryter inte ett gästabud.

— Det må vara sant, men antingen han nu är tagen af dvärgarna eller han gått vilse, kunde han bli räddad, om vi ringa i klockan.

— På skärtorsdagsafton?

— Det är lifsstraff att då röra klockan. Jag vet det, kära husbonde.

Jarlen slöt det ena ögat och nickade åt honom.

— Jag skall lära dig att nyttja list, min goda bergsman. Locka ett oskyldigt barn att ringa! För ett barn finns det inte något högre straff än sju par ris på långfredagsmorgonen i stället för ett. Och det får det tåla.

Bergmästaren skakade på hufvudet, men jarlen vände honom ryggen, och han förstod, att det icke lönade fresta lyckan två gånger. Därför makade han sig baklänges ut i yttre [ 31 ]kammaren. Först där steg han upp och rätade på sin värkande rygg.

När han kom ned, stod Magnus nyfiken och väntande med de andra i lä utmed kyrkväggen. En af de små Algotssönerna höll en fackla, ifall det skulle bli jarlalöfte på att någon fick bränna af halmen, som var bunden om klockkläppen. Klockan hängde i den låga stapeln framför dem, och solen hade redan sänkt sig ända ned i skogshultet.

Röken från facklan sotade en lång strimma på kyrkväggen. Men längre upp kastades den åt sidorna, så att ett högt svart kors uppskildrades af sotet

— Se där tecknet — varnade bergmästaren och alla bugade och korsade sig — påskens heliga tecken! Ve i lifvet, ve i skärselden, den man, som i afton rör klockan. Det kan endast ett menlöst barn, ty ett sådant hör himmelriket till och kan till färdestraff bara få sju par ris på långfredagsmorgonen. Men betänk er väl, ni småsvenner. Jag ser, hur oroligt Algot Brynjulfsson skakar på hufvudet. En ärlig lärmästare som han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er späda kropp ännu aldrig [ 32 ]smakat. Det blir en bläddrig och blodig rygg, som inte på dagar kan bära kläder.

— Det är jag, som skall göra det — svarade Magnus med ögonen tårfyllda af skrämsel. Han försökte rycka till sig facklan, men Algotsönerna ville icke släppa skaftet.

— Låt honom få facklan — befallde Algot Brynjulfsson, och hans långa västgötamun kröktes belåtet. — Säll kallar jag den unga konung, som har en sådan broder.

— Ja, för min broders skull! — mumlade Magnus oafbrutet under hela vägen fram till stapeln. Och ännu då halmen flammade upp kring klockan och han virade om handen det rep, som var fäst i kläppen, fortsatte han att upprepa sitt halfsnyftande: för min broders skull!