Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel III

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel II
Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam
av Verner von Heidenstam

Kapitel III
Kapitel IV  →


[ 33 ]

3.

Innan ännu det första klämtslaget hade hunnit att ljuda, släppte Magnus repet med ett gladt anskri.

— Se, se! — ropade han, ännu darrande efter sin förskräckelse och pekade mot skogsbrynet. — Valdemar är inte tagen af dvärgarna. Han har bara varit ute med Gistre Härjanson och smådrängarna för att fånga påskskatan. Det är honom likt. Vi borde ha tänkt därpå.

I skogsbrynet hade det i en hast blifvit svart af folk, som sjöng och larmade. Både skallgångskarlarna, bergsdrängarna och finnarna hade slutit sig till den skara af påskfirande ungdom, som de stött på i skogen. Valdemar var lätt att känna igen, där han hoppade och dansade framför de andra i fagerröd mantel och hvitbrämad mössa. Bakom honom sprang Gistre Härjanson, lekaren, med den fångade [ 34 ]påskskatan, som ännu hade snaran om fötterna och flaxande rycktes hit och dit i luften. Somliga hade öfver sig bockhudar med hornen på eller stora skråpukar af trä och vax. Där hoppade fiskhufvud, paddor, ulfvar och björnar, men de flesta hade lindat armar och ben med röda trasor och klädt sig till djäflar. En djäfvul kom löpande före de andra och ryckte till sig facklan, som han stack fast mellan käftarna i sitt galthufvud. Sedan bar det i väg med lågor och gnistor om trynet. Magnus flydde med afsky och fasa från klockstapeln och gömde ansikte i Algot Brynjulfssons kläder.

Små flockar af getherdar och vallkullor började nu också samlas på de andra höjderna. I början stodo de bondblyga och försagda. Togo de ett par steg framåt, stannade de strax igen, dumma och främmande för hvarann. På det viset höllo de på en lång stund, men hur det gick till, kommo de slutligen ändå upp på kyrkvallen samtidigt med skaran från skogen. Och där fingo de mål i munnen.

Både präst och klockare höllo sig undan på en sådan kväll, men liksom genom en hemlig öfverenskommelse satt nyckeln i kyrkdörren. Det var gammal sed. Så snart lekaren hade [ 35 ]sparkat upp dörren, rusade skaran in i besinningslös bärsärkagång. Den trähårda tukt, som under hela det långa året tryckt deras nackar med sitt ok, föll i små smulor som murken ved. Allt det, som de tvungits att ära och böja sig för, kappades de nu om att skymfa. De föreföllo druckna utan att vara det, ty bruket bjöd, att de nu skulle slå sig lösa, och somliga kaflade upp ärmarna och spände från bältet som för att börja ett envig med osynliga väsen. Deras stridslust var sammanaflad af trots och skrämsel och blandades med hemlig tro på de bannlysta och förbjudna gamla växtgudarna och vädergudarna, som outrotligt lefde kvar i urmarkerna. Där fanns knappt heller en enda, som inte någon gång hade mött dem. Löfkvinnor och alfer hade ryckt vedyxan ur deras händer eller brutit pilen tvärt af på deras båge. hade haft systrar eller kärestor, som blifvit borttagna eller släpade in i berget. En gubbe hade ännu läppen klufven af en sten, som en jätte kastat efter honom. De kände makten hos den eld, som de försiktigt måste bära med sig in i skogen till nyröjningen, och de åkallade den med besvärjelser, hvilkas mening de hade upphört att förstå. Det var sejdspråk som [ 36 ]dvärgen Jorgrimme fordom mumlat öfver sin trolltrumma och husfäder och husfreyor öfver sina plogar eller vid slakt och bak. De hade sett åskan bränna deras lador och torka deras åkrar. De hade märkt, hur kvinnor, som varit dem likgiltiga, plötsligt fått en sådan häxmakt öfver dem, att de hvarken kunde äta eller sofva. De hade i stormnätter hört flåsande hästar slå hofvarna i stugtaken, och på stigar, där de i åratal hittat, hade de en dag plötsligt gått vilse.

— Vi glömma er inte, ni väldiga i skogarna — sorlade de i sjungande ton, halft jämrande, halft hotande. — Nej, vi glömma er aldrig, och nu skola vi göra er goda mot oss för hela året.

Gnisslande i näsan härmade de den kristna mässan, och de vildaste sprungo fram för altaret och satte sig ned och orenade.

— Jesus Kristus — ropade de. — Är du gud i landet, så visa din makt genom att sopa rent efter oss!

Skrattet ekade genom den lilla landtkyrkan. De trodde lika fullt och fast på Kristus som på hvalfvet öfver deras hufvud, men några gånger under årets lopp måste de förneka honom för att muta och blidka ondskefullare [ 37 ]makter. Redan nästa dag skulle de åter tillbedja honom som förut och flytta på kulorna i radbandet, men nu hetsade de upp hvarann med det vågsammas lockelse och ifvern att täfla. De rädda kröpo bakom de modigare, puffade dem i ryggen med tummarna för att jaga på dem och skrattade i öronen på dem. Slutligen nedtog lekaren från väggen ett högt träkors, som brukade användas till att bäras framför liktåg. Det lade han mot altarringen. Sedan räckte han Valdemar en af bergsmännens hammare och befallde honom att korsfästa påskskatan.

Valdemar insöp de andras yrsel. Deras hånande trots spred sig i hans ådror och slickade om hans hjärta som eldslågor. Han såg ut som en ung åskgud, där han svingade sin hammare, smal och fager med ljust flygande hår.

Den pinade fågeln öppnade och slöt sitt svarta gap och hväste hest. Under knuffningar och stönanden framräcktes från alla sidor fingrar, som försökte att få röra vid korset, och så begynte alla i hvinande fart att läsa besvärjelsen.

— Skamfågel, skamkulla, häda och flaxa, [ 38 ]skratta och kraxa, dö för våra synder och flyg till den blå kullan, till Hel!

Valdemar höjde korset och bar det framför skaran ut ur kyrkan.

Armarna sviktade, ty korset var tungt. När han kom ut på vallen och åter ämnade börja att springa, var han nära att stupa i en öppen graf. En unken liklukt mötte honom.

— Hvad är detta? — frågade han och tog förskräckt ett steg baklänges. Men sedan böjde han sig framåt för att kunna se ned i grafven. Då såg han, att det låg en hop bruna och förruttnade barnlik där nere, men ett litet barn var ännu vid lif och kved sakta.

Lekaren gick fram till kanten och knöt handen öfver den mörka gropen. Han darrade i alla lemmar, och hans ansikte arbetade, utan att han på länge kunde få ett ljud öfver sina läppar. Till sist gjorde han sig i ordning att stiga ned och tog stegen, som låg vid sidan.

— Du frågar, hvad det är! — sade han. — Lyckliga, menlösa barn, du vet det då inte! Hvad det är? Det är den nya makt, som smyger sig efter oss in i hemmen och ut i markerna och sliter tungan ur munnen på oss och hjärtat ur brösthålan och befaller oss att vara [ 39 ]döda som stenar. Hvar äro nu de raka och stolta bondkvinnorna, hvar männen, som stodo med sin båge vid gårdsgrinden och trygga svarade för egna gärningar? Jag missunnar dig din ovetenhet, unga herre, och jag skall säga dig, hvad det är. Det är bergsmännens järn, som blifvit utsmidt till kedjor, medan din farmor kläder dig i pärlor och mård. Det är kväfd jämmer. Det är tusen små ödlor, som vuxit ihop till det vidunder, som nu ligger öfver oss och frustar förruttnelse i våra näsborrar. Det är vårt folks torra och rättfärdiga lag, Valdemar, lagmännens och jarlarnas storverk, din fars ögonsten.

Han lyfte upp det halfdöda barnet, som var ett flickebarn, och höll den lilla framför sig i luften.

Det var första gången som Valdemar såg en mö utan kläder. Han stod en stund stilla och såg på henne. Det förundrade honom, att hon icke var fridare.

— Själf har jag också en gång legat i en sådan graf — fortsatte lekaren. — Det är lag, att om härjare varit i landet och några barn födas efter deras våldgästningar, skola dessa under påskveckan sättas i en graf till att [ 40 ]omkomma. Därför heter jag också Härjanson. Vill någon med en gåfva till kyrkan lagfästa ett sådant barn, är det medgifvet. Men hur många ha råd till en sådan lek! Jag vet heller inte hvilken barmhärtig människa, som tog mig själf ur mullens käftar. Jag vet bara, att för min börd har jag fått förakt. Jag är korsvägen, som ingen går förbi utan att kasta en sten. Blir jag dräpt, ligger jag ogilld. Jag är olyckan, som aldrig får hoppas på barmhärtighet.

— Jag kan inte lida att höra den lilla kvida — stammade Valdemar.

— Så tag upp henne du. Ung fosterfar. Här räcker jag henne åt vallkullorna, som nog skola sköta henne åt dig. Och hon skall heta Yrsa Härjandotter.

Valdemar nickade och såg, att ett par vallkullor lindade in barnet i en trasa och buro bort det. Han hade blifvit alldeles blek. Han kröp ihop och vek mer och mer baklänges och försökte att få skydd under bergsmännens armar, men från alla sidor blef han gripen och fasthållen. Från alla håll linkade det fram nya skepnader och trefvade efter en tumsbredd af hans kläder till att taga fast i. Det var sjömän, [ 41 ]som slagit skepparen, och därför mist ena handen. Det var tjufvar, som snattat en måle malt eller ett förskinn och därför fått örat bortklippt Det var lagköpta hustrur, som varit sina husbönder otrogna, och därför fått näsan afskuren. Alla de lemlästade stackarna hade någon stympning att visa honom och berätta om, och några strödde jord på sitt hufvud.

— Har du ingen hjälp också för oss? — klagade de. — Ser du, vi strö mull öfver våra hjässor. Vi veta, att vi äro stora syndare. Vi äro inte mer än människor.

— Ni skola inte göra honom illa! — ropade de små vallkullorna och ryckte nyfiket i den pälskantade mössan eller trädde fingrarna genom hans lena hår. Den ena kysste honom på kinderna och slutligen på munnen.

— Han ser ju ut som en liten fatburspiga, som lefver på lingon och mjölk — sade hon. — Och hur skall han kunna springa hednadansen med oss kring påskelden i så mjuka sockor? De klampa ju inte.

Han lyftes i trängseln, så att han icke längre kände marken under fötterna. Lekaren tog fast om hans hand och böjde ut fingrarna och höll dem mot korset, som han hade släppt.

[ 42 ]— Du skall alltid vara med oss — ropade den väldiga stämman. — Och du skall bryta sönder kedjorna. Du skall alltid trampa på dem. Du skall trotsa. Svärj, att du gör det, svärj vid korsskatan, vid Djäfvulen, svärj, svärj!

— Jag vill er ju alla så väl — hviskade Valdemar förskrämdt och knappast hörbart. Men så blänkte det till i hans ögon.

— Ja, jag skall alltid trampa på kedjorna — sade han.

Då kom skaran åter i rörelse och drog honom under högt jubel med sig utåt fältet. Algot Brynjulfsson sprang fram ur sitt gömsle och ropade, att ingen ostraffadt finge röra ens vid kläderna på en kronad konung. Och med lärda ord sökte han förklara, att jarlen icke rådde för lagar, som voro äldre än han och som de besutna bönderna blifvit ifrigast att hålla. Men ohörd trängdes han tillbaka igen mot kyrkväggen och stod där med Magnus under kappan som en fågel med sin unge under vingen.

Så snart Valdemar märkte sig fri, fick han åter färg i kinderna, och förskräckelsen vek lika hastigt som den kommit. Det var den första gången i lifvet som han fann sig obevakad, och han kände, att dessa stackare i grund [ 43 ]och hjärta voro lika stora barn som han själf. Korset med påskskatan svängdes nu af andra. Han fattade den vallkulla om lifvet, som hade kysst honom, och dansade med henne framåt öfver åkerstubben.

Medan detta pågick, voro stalldrängarna sysselsatta med att lägga alla vagnsskaklor i kors. Uppe i tornköket släckte småpigorna elden och lade rakor och kvastar i kors, så att de icke själfva under sömnen skulle kunna sätta sig gränsle på dem och fara på häxridt. — Se, se! — ropade de till med ett anskri och pekade på de gula molntapparna. — Nordanskogs bland fjällen ha de glömt att binda klockorna. Det är häxorna, som rida på de flygande klockorna!

De stodo darrande hand i hand med vidöppna ögon.

I inre kammaren höll Birger jarl på att kläda sig i brynjetyget för att bryta upp. Då och då stannade han vid gluggen och mumlade om uråldriga sedvänjor, som kyrkan icke rådde på och som han icke vågade trotsa, allra minst under en sådan upprorstid. Ett folk bestod icke bara af människor utan också af människor med djurhufvud, och någon gång [ 44 ]behöfde man rasa och ropa. — Jag är glad — sade han — att åtminstone mina egna söner ligga och sofva nere i tornkammaren på hvardera sidan om sin läromästare med det färskskurna påskriset på väggen.

När han blef färdig, tog han modren under armbågarna och förde henne framför sig till trappan. Där lyfte han henne på armen och bar henne upp på det flata torntaket, och det var icke någon tung börda.

Vakterna skyndade sig att vika åt sidan, och det blå jarlabaneret, som med sitt folkungalejon öfver tre snedbalkar hela dagen varit höjdt, slog och piskade i vinden. Nedifrån steg ett oredigt mummel. Det var de äldre och förståndigare bergsmännen, som ställt upp sig och svuro huseden. Många af menigheten skyndade också till, när de upptäckte det mäktiga husbondfolket på tornet.

Jarlen såg med välbehag och stolthet öfver sina ägor, de fetaste och bördigaste i landet. Åt alla sidor bredde sig i vinterskymningen de kulliga östgötafälten, där rika skördar grönskade under skaren. På Folke Filbyters hög brann påskelden, och bockhornen och de smällande träsulorna hördes lång väg. Korset stod midt [ 45 ]i lågorna, och när bullerstenarna, som voro inlagda i bålet, rullade utför sluttningen, då dundrade det i högen.

Jarlen satte Ingrid Ulfva på tornkransen, men behöll armen om hennes lif. Hon böjde sig ut öfver menigheten och höll upp Valdemars lilla lätta sköld.

— Se här, hvad jarlen lämnar i mitt förvar! — ropade hon så pass högt, som hon ännu förmådde. — Det är er konungs sköld, ett barns sköld, blank och skinande utan fläck. Klar morgon lofvar stor dag. Måtte folkungadygd en gång bli ett ordstäf i Norden!