Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel VIII
| ← Kapitel VII |
|
Kapitel IX → |
8.
Adventsfastans fridstid var kommen och kvinnorna blefvo mörkrädda, när de skulle stöpa ljus både för jarlens graf och för julbordet. Jutta räknade med tummen dagarna framåt på runstafven ända till solhjulet, som var luciadagens märke. Hon skulle bli luciabruden, eftersom hon var den fagraste, och med gnidsten och blekt vax glättade hon i god tid en hvit skjorta, så att den blef slät och glänsande. Hon ville ibland fråga småtärnorna om Valdemar, men då blefvo läpparna stela, och hon kunde ingenting säga.
Ändtligen kom så lucianatten, årets längsta, då världen stannade i sin gång och korna talade till hvarandra med gumröster och de döda vände sig på kisthalmen. De lyste och flämtade vid källor och bäckar, där vallhjonen dränkte kattor och hällde blod i vattnet.
Vid midnatt stod Jutta hvit och utklädd. Vettskrämda satte småtärnorna på henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville stå rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle få kläda henne till verklig brud. Småningom förde de henne sedan framåt mot den kungliga sofstugan. Men de kröpo ihop omkring henne med armbågarna öfver hufvudet, rädda att till och med dörrstolparna skulle sträcka sig efter dem och sticka ett hårdt träfinger i flätorna.
Valdemar satt upprätt i bädden bredvid den sofvande drottningen med en duk om hufvudet och naken ända till täcket. Först bländades han af ljusen. Men han hade legat vaken och undrat på, om det verkligen skulle bli hon, som kom med kakorna och mjödet. Det föreföll honom med ens, att sagan i skogen hade varit en plågsam mardröm, full af trasor och ohyggliga skratt. Han bredde vänligt och broderligt ut armarna mot ljusbärerskan. Småtärnorna sköto henne framåt, men hon ville icke gå utan stred emot, fast hon kände sig stolt och nöjd öfver att han hälsade så godt på henne. Som han satt där, tyckte hon, att han liknade det vänaste beläte af frälsaren.
— Men så bjud honom då hornet — hviskade småtärnorna och lyfte upp hennes arm.
— Kan du förlåta mig! — hviskade han och böjde sig fram, så att han kunde nå hornet. — Är du ännu gramse på mig?
Hon bara skakade på hufvudet, utom sig af förlägenhet, men då begynte ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och så tryckte hon sig baklänges in mellan småtärnorna, till dess hon kom ända ned mot dörren. De måste gå fram och hämta hornet.
Så snart hon fick det i händerna, satte hon hälen utanför tröskeln och vände sig försiktigt om för att icke snafva i trappan.
Men sedan blef hon genast tryggare. När hon kom ned till Magnus i härbärget, satte hon sig utan att brådska på kanten af soflådan.
Han satt också vaken på sitt bolster, men han var brun och ful och mager och mötte henne med en skarp blick.
— Var konungen hemma i sin bädd? — frågade han.
Hon blossade upp, men hjälpte honom beredvilligt att stödja under hornet, medan han drack.
— Hvar annars! svarade hon.
Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe föll på den från ett af de sneda ljusen och sved häftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten grå blåsa hade redan svällt upp.
— Det är en spådom — sade han mörkt — att när af vårt ätteblod en gång någon blir född, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla, skall det ske stora under i den mannens eller kvinnans hjärta. Jag fruktar, jag fruktar, att det länge kommer att töfva till den stunden.
Hon satt kvar och hvilade ena handen öfver locket på hornet liksom med en önskan att få fortsätta att tala med honom. Småtärnorna blinkade åt hvarann, men han lade sig ned, vänd inåt väggen, och drog upp fårskinnsfällen öfver skuldran.
— Jungfru — sade småtärnorna — det finns också andra, som vänta på dig.
Då steg hon upp, fast det syntes, att hon hade något på hjärtat och helst skulle ha stannat ännu en stund.
Hon följde dem utefter bänkraderna, där det ibland låg ända till två eller tre män i samma bädd. De reste sig, plirade mot det strålande ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan kröpo de lika hastigt ned igen, ty det rådde en fruktansvärd köld.
När hon blef färdig med de sista, lyfte småtärnorna af henne kronan och gingo bort med den för att ställa den på julbordet. De andra fortsatte att leda henne framåt sjungande. Men sången gick oupphörligt sönder och de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela natten hade längtat efter men också fruktade mest.
De ledde henne öfver gårdsvallen till bryggstugan. Där ställde de upp sig i en vid ring och smällde i händerna.
Dörren var halföppen. Den vigaste klättrade upp på det låga taket och ryckte halmen ur ljusöppningen. Det var alldeles skumt omkring dem och ännu mörkare inne i bryggstugan. Där syntes ingenting, hvarken fat eller spann. Endast det nyss färdigbryggda julmjödet blänkte i sitt kar som en rund stålsköld. Hvems ansikte skulle de nu få se, när de gingo in och böjde sig öfver karet? Hvilka syner sutto hopkrupna i mörkret under mjödskummet och väntade på att få visa sig i framtidens töckniga ljus? Var det bredaxlade kämpar eller rödkindade svenner? Eller var det kanske tandlösa och skalliga gubbar, som belåtet grinade mot sina blifvande stackars kärestor? Hvem kunde råda öfver kommande öden, hvem visste något!
Jutta gick in först. Hon lyfte slöjan åt båda sidorna och lutade sig framåt öfver den spåkraftiga vätskan.
När hon sträckte sig för långt fram, skymde hon de speglande stjärnorna och drog sig tillbaka. O, hur saliga och klara tindrade de icke på fästet!
Bläddror susade hela tiden på ytan och blänkte till, när de sprungo sönder. De två största lågo länge kvar och simmade omkring lika skinande som de ögon, den kyska Lucia beröfvade sig själf och bar till sin älskade för att de ej längre skulle plåga honom med längtan. Men när Jutta försökte att se in i dem, spottade de ett kallt stänk på hennes haka som onda andar och försvunno. Hon tyckte, att mjödet kvällde upp från bottenlösa djup, att hon blef yr och föll framstupa genom hisnande hålor ända ned i det svarta källsprångets vidaste grottor, där det tillkommande virrade fram ur de ilande bubblorna. Hon kände, hur tänder beto sig fast i hennes kinder och gnisslade, att hon skulle vissna och bli skrynklig med ådrorna utanpå huden och krokiga naglar. Men det visste hon förut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hörde, hur hennes egen likkista blef igenspikad om henne. Men det skulle dröja länge till dess, och hvad hon ville veta, det var bara, att kistan icke var hvit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till grafven. Betydelselöst aflägset blef allt för henne utom den fråga, som hviskade ur hvart pulsslag. Hvem skall jag få älska? Det var lifvet, det var det enda, som hon kunde tänka på. Hvar bodde han, hvarifrån skulle han komma? Och hade han ett godt leende? Allt jungfruligt och oskyldigt i hennes väsen jublade den okände till mötes som harpspel, allt vackert och ömt, allt, som hon hade drömt om lycka och om ära inför människor. Nu såg hon, nu såg hon! Var det icke ett ansikte, som långsamt började att klarna fram?
Småtärnorna fortsatte hela tiden utanför dörren sin sång till Lucia, som hjälpte i barnsnöd och kärlek, och i somliga verser kallade de henne Ljusfreyja. För hvart ord slogo de ihop händerna, först öfver hufvudet och sedan framför bröstet. De hackade tänder, och de darrande rösterna föllo i sär skärande och hvasst som tappade glasskärfvor. Än var det den ena, som kom af sig, än var det den andra, som blef efter. Slutligen förlorade de alldeles tråden och stodo bara och storskrattade. Det klang vida omkring i den ödsliga natten. Då försökte de skickligaste att leda de andras sång, och så måste de på nytt taga om alltihop från början igen:
— Säg, säg,
hvem ger mig fingerguld?
Säg, säg,
hvems famn skall jag sofva i,
hvems barn skall jag bära?
Säg…
— Hvarför sjunger du inte med, Jutta? — frågade en röst, och åter brast sången sönder. — Hvarför svarar du inte, jungfru?
De blefvo rädda och sträckte sig in genom dörren. De sågo, att hon icke längre skymde karet, utan att mjödet åter fritt speglade ljusöppningen i taket.
En af de äldre vågade sig ett par steg framåt och trefvade i mörkret. Hon stötte mot kittlar och bänkar. Slutligen hejdade hon sig.
— Hvad har då skett? — utropade hon.
— Jungfrun ligger afsvimmad på marken. Men hon håller ännu så hårdt om kanten på karet, att jag knappt kan böja upp fingrarna.
En kväfd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hörde, hur hon sköt undan en bänk och hjälpte Jutta att komma till sig själf igen och resa sig.
— Hur länge har jag legat så? — hviskade den svaga stämman.
— Några ögonblick på sin höjd, kära jungfru. Alldeles nyss kunde vi tydligt ännu se dig mot det blänkande mjödet.
— Det hade varit bättre, om ni aldrig väckt mig. Finns det då ingen barmhärtighet bland människor, om det också ingen finns i himmelen!
— Men så berätta då? Hvad har du sett, som kunnat så förskräcka dig?
Jutta vacklade ut genom dörren med den andras arm om sitt lif. Alla ville de taga i henne och hjälpa henne, och de kände, att hon var isande kall.
— Jag måste genast tala med hertigen — stammade hon.
Men då släppte de henne igen, och det blef åter samma yra sorl.
— Hertigen, kittelbotaren… Var det då honom du såg? Han, som är så svart och ful!
De ryckte ordet från hvarann och skrattade öfver hvarandras axel, så att snart ingen längre kunde höra någon annan än sig själf.
— Men jungfru… Så betänk då, att han i alla fall är en ridderlig kämpe. Torka du tårarna… Vi småflugor våga minsann inte surra omkring en sådan storherre… Men har du fått en sådan brådska att genast komma till honom? Inte går det an, kära jungfru.
— Det är inte, som ni tro — svarade hon.
— Ni taga alldeles fel. Men han vet mycket, han förstår mycket. Ingen klerk är kunnigare än han. Jag måste tala med en man, inte med en kvinna. Och då finns det ingen rättrådigare.
Småtärnorna voro alltför ifriga att själfva få se sin tillkommande för att vilja strida med henne, utan de skyndade sig på nytt att ställa upp sig i ring.
— Männen ha redan klädt på sig och gått till morgonvarden — sade de. — I natt dukas den ju tidigt, och vi hörde dem nyss på gårdsvallen… Men gå du och se efter. Hertigen brukar visst inte trifvas rätt väl vid kungsbordet utan kommer gärna så sent som möjligt.
Handklappningen och sången begynte igen. Hon hörde den glada leken bakom sig, medan hon gick till härbärget.
Magnus stod ensam vid elden, insvept i den långa sorgkappan.
— Månne det redan är tid att rida till mässan? — frågade han och såg upp. — I natt gal ingen hane.
— Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjödet — svarade hon utan att akta på hans fråga. — Du är en lärd herre, Magnus. Ofta har jag känt lust att tala med dig, och nu är jag kommen. Gif mig nu också ett ärligt svar. Kan det verkligen betyda något, om man tycker sig se ett ansikte i karet?
Först kände han knappt igen henne, så blek hade hon blifvit, och nu då inga ljus brunno, kom den hvita skjortan henne att likna ett andeväsen.
— Man ser den, som man mest har i tankarna. Därför kan det betyda ganska mycket. Det bräcker upp hjärtat som ett äpple, och kärnorna falla i handen.
Han slog kappan åt sidan och värmde händerna öfver elden. På det sättet stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej säga något vidare. Hastigt tog han ett par tre steg framåt och stannade framför henne med genomborrande ögon.
— Stackars, stackars barn — hviskade han. — Du, som var ämnad till drottninglycka och en blid ålderdom! Var det honom du såg?
— Hvem? Jag har ingenting sagt.
— Hvem, frågar du. Liksom såge jag inte själf också just samma man både dag och natt! Jag må blunda, jag må sofva, ändå ser jag honom.
— Du?
— Det, som lockar mest, det ser man antingen man så vill eller inte. Du ser honom, som han satt nyss, när du kom i din ljusglans. Jag ser honom med gullkronan på hufvudet.
Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja släppa sitt tag.
— Misstror du mig också, du som de andra?
— Då stode jag inte här godvilligt.
— Nej, gå inte ifrån mig. Du är oskyldig och ung. Bara till en sådan människa kan jag tala. De andra skulle korsa sig — och förråda mig. Vi äro i samma nöd, du och jag. Vi ha ingen att förtro oss till. Bara till hvarann. Du, som inte vet af ondt, du skall höra mig. Det var en välsignad stund, då du kom. Jag kan inte längre tiga. Jag måste tala till ett lefvande väsen, som kan höra, inte bara till väggar och tak. Jag kan inte längre hålla orden tillbaka. Håll fast ormar! Krama, nyp, krossa — ändå rinna de ut mellan fingrarna! Det enda, som stannar, det är deras bett. Heliga moder, har jag då blifvit till sådan smuts!
Han talade upprördt och fort, men när hon såg den starka mannen så söndersliten, blef hon själf lugnare. En känsla af medlidande lockade henne att vänligt och barnsligt se upp mot honom. Det föreföll henne naturligt och riktigt, att han sökte ett ögonblicks lisa just hos henne, fast hon icke fick någon mening i hans ord. Han hade ju sagt, att de båda befunno sig i samma nöd. Hon tyckte, att det var på en gång både osant och sant.
— Hvad ondt har då Valdemar gjort dig? — frågade hon osäkert.
— Vet du, hvad det är att vilja bära en skinande rustning, när hundra fingrar så länge smyga sig öfver den för att känna efter rostfläckar, att den till sist inte längre är blank? Det är misstro i hvart handslag, som jag får, hvar hälsning. Den misstron vållar, att jag till sist blir den värd. Vet du, hvad det är att få gå overksam för en dåres skull. Jag säger en dåre — inte en elak, som lägger gift i mjölken åt sina hundar och skär öronen af sina hästar, utan en tio gånger farligare, en godhjärtad och solögd dåre, som vill alla väl, sig själf också. Han begår dårskaper med ett så segervisst leende, att vi andra nära nog måste fråga, om det är vi, som äro dårarna… Men tyst! Är det någon, som lyss på oss?
— Det är bara ekarna som rassla mot taket.
— Du har rätt. Jag borde ha känt igen det ljudet, det enda svar, som natten brukar gifva mig, när jag ligger vaken och talar till de tomma väggarna… Knappt ha några höstdagar gått efter jarlens död, knappt ett sextal veckor, och redan är förvirringen här. Bönderna betala inte sin afrad, prästerna utfå inte sin tionde, och jag får inte lagfästa hälsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benåda, benåda; i mitt land äro alla fria! Hvar hans röda mantel fladdrar förbi, upphör det allvar, som väl ändå borde råda, där husbonden nyss låg på bår. Och då vaknar och gnager här inne i bröstet det gamla onda, som jag försökt att skyla och läka med gärningar och inte själf tro på. Det har jag försökt ända sedan jag var ett litet barn. Ack, inte heller då kunde jag någonsin vara glad. Du är ung, du. Jag har aldrig varit det. Föddes här inte tusen och så tusen igen, somliga nere i fattigdomen, somliga uppe i lyckan? Men mot en enda var Gud så huld och så grym, att han lät honom födas en knapp lillfingersbredd nedanför toppen, nedanför den högsta lyckan och härligheten. Hvad vet du om kval, lögn och lumpna kval — och de äro de enda, som ingen står ut med att bära! Eller har du känt den afund, som förvandlar själfva solen på himlahvalfvet till en mögelfläck och kommer den bästa mat att äckla på tungan? Skäms, barn, att stå kvar här och inandas en sådan vämjelse. Gå med din jungfrudom till konungen. Allt är hans. Åt honom fagra ord. Hvad han än finner på, svarar folket bara: Vår gode konung! Han väntar på sin unga fränka. Gå nu, men torka först öfver läpparna med ärmen, efter du så länge har stått och talat med mig. Han kunde annars tycka, att du har fått en okysk smak. Det kunde misshaga konungen… Eller har han vant dig, att du skall smekas först, innan du går din väg? Ånej, den syrliga äppellukten från ett så ungt väsen har alltid plågat mig. Det är bäst, att du går.
Hon hade ryckt upp den stickade vanten ur gördeln. Ibland snodde och kramade hon den och ibland slog hon med den på kjorteln.
— Gå skall jag nog — svarade hon, fast hon hvart ögonblick, fruktade att falla raklång på marken liksom nyss vid mjödkaret. — Gå skall jag nog, Magnus, men inte till din broder.
— Det ena först, det andra sedan. Allra först skall du gå in i salen. Och till hvar och en, som du får med dig i en vrå, skall du säga: Vakta er för hertigen, nu vet jag hurudan han är. Vakta er!… Gör mig den välgärningen, och du skall nästa natt sofva godt. Frälsad skall jag känna mig från den stund, jag blir förrådd och släpad ut och pinad till att ropa högt, högt för alla: Ja, jag är falsk, falsk i brodersvänskap, falsk och smygande i mina raka och stolta steg… Hur kan världen ändå hänga hop med så mycken falskhet bakom de fasta handslagen… ty lika falska äro de andra? Ärliga äro bara de solögda dårarna.
— Du talar för högt — hviskade hon och drog om sig armarna, som under hårda slag. Men då höjde han rösten ännu mer.
— För några aftnar sedan såg jag Valdemar krypa ut mellan spjälorna i svalgången med vänstra skon sönderrifven och klättra ned. Jag visste, att i en skogslada satt en vallkulla och väntade på honom, utklädd i dyrbara kläder och med ett litet hof af drickande skogsmän. Är detta landets husbonde ? frågade jag. Valdemar, i ett sådant läge hoppas jag slippa att någonsin behöfva visa mig. Men hvad svarade då Valdemar? Därtill har du inte mod, broder, sade han… Nu tror jag att jag fick färg i dina kinder, fränka. Din mun står öppen, som om du talade stora ord, men du säger ingenting. Och dina ögon krympa ihop och bli alldeles röda. Skynda dig nu härifrån! Ungdomen tänker inte på annat än det, som är okyskt, men det okyska är mig emot. Hvar sitter då detta ständiga begär, i blodet eller baktill i hufvudet som en snurra af gnistor? Jag vill att mina tankar skola vara hvita och snygga som nytvättadt garn. Jag vantrifs i unga kvinnors sällskap. De kunna inte se på en man utan att undra, hur han passar till brudgum. Rör mig inte, fränka, släpp mig! För ett ögonblicks lindring har jag stått här och förödt din själs oskuld. De kroppsliga spillrorna lämnar jag åt konungen.
Hon vek baklänges ifrån honom, halfkväfd af gråt.
— Hur vågar du, hertig? Aldrig har någon talat till mig som du! Gud hjälpe mig att snart komma bort från Folkungarna!
— Tag det inte så illa. Bara inga tårar. Jag trodde, att jag var en höfvisk man, som förstod att skicka sig inför en ädel jungfru. Men inte heller det var sant. Jag vet inte, hvad jag har sagt. Jag vet bara, att jag höll på att kväfvas och att jag andades in lif, när jag fick kasta allt ondt ifrån mig i en ren luft, där det inte kunde fortsätta att lefva. Stackars lilla hvita fjäril, hur kom du hit in i folkunganästet? Ingenting ondt får ske dig. Visst måste du härifrån. Inte en dag längre får du stanna. Jag skall hjälpa dig, jag skall… Men vi äro oförsiktiga, Jutta. Nu hör jag något annat än rasslet af ekarna.
Sporrar klingade på tröskeln, och herr Svantepolk stötte snön af fötterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lång rad af bloss öfver fältet bort mot den upplysta kyrkan.
— Måltiden är slut — begynte han med en förbryllad blick på Jutta. — Det är tid att rida till mässan.
— Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag — svarade Magnus — och nog märker jag, att hon ännu är vred på mig.
Jutta betänkte sig. Så blef hon lugnare och drog på sig vantarna.
— Mycket har jag inte förstått af det, som du sagt — svarade hon ännu en smula tvekande. — Inte heller kan jag mena, att en riddare får tala så som du nyss. Men vred på dig? Nej, Magnus, jag är uppriktigare din vän, nu då jag går, än då jag kom.
— Så fick jag då ändtligen en gång ett hjärteord! — utbrast han och strök i luften öfver hennes hufvud. Det måste barnaläppar därtill. Nu är jag stark, nu är jag trygg igen. Hör på, herr Svantepolk! Jungfrun måste härifrån.
Herr Svantepolks milda och irrande ögon ljusnade.
— Klokt sagdt, riddare. Det har länge varit min tanke. Jungfrun måste härifrån, långt härifrån, måste i kloster, så att kärleken på ömse håll kan få fortsätta att brinna med den rätta klara lågan. Ack, hvad lifvets vår är rosig med all sin kärlek! Och den kan lefva, riddare, den kan lefva ännu under ett hvitt hår som mitt.
Magnus rynkade pannan.
— Men Valdemar — svarade han afbrytande — hvad skall han säga? I nödfall få vi föra bort jungfrun på hästryggen i lönn. Vi skola rädda dig, kära, älskliga barn. Men först gäller det att bygga en klok plan. Det blir vår sak, herr Svantepolk. Jag förstår, att jungfrun nu längtar till mässan och de sköna och heliga sångerna.