Fru Rangsjuk/Andra akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Första akten
Fru Rangsjuk
av Reinhold Gustaf Modée

Andra akten
Tredje akten  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 402–418 av Ernst Meyer från 1889.


[ 404 ]

ANDRA AKTEN.

Första scenen.

Truls (ensam). Nå, nu är jag väl en herr bokhållare, som herrn har sagt mig, och alltså lär jag väl nu vara en helt annan karl än förr; men jag vet inte, hur det är fatt. [ 405 ]Jag tycker ändå, att jag inte finner någon ändring på något sätt hos mig, utan att jag ända ännu är allt densamme Truls, som jag förr varit. Dock tror jag, så mycket jag kan begripa, att hela saken lär komma derpå an, hvad man sjelf tycker och inbillar sig om sig sjelf, och huru andra göra det om en. Derför skall jag nu bjuda till att inbilla mig allt hvad jag kan om mig och den nya herr bokhållaretjensten. Sedan får jag se,hvad verkan mina inbillningar kunna ha hos andra, och om de kunna komma dem att tro och inbilla sig om mig detsamma som jag sjelf. Men se der, hvar Malena kommer! Få nu se, om hon kan märka på mig, att jag är en herr bokhållare. Jag skall, bara för ro skull, ännu inte säga henne något derom. Men vasslapperdibus, se hur grann hon nu är! Hvad månn’ tro det har att betyda?




Andra scenen.

Malena, Truls.

Malena. Truls, har du inte sett något till mademoiselle Lovisa här? Hon sa’, att hon nu skulle möta mig på detta ställe.

Truls (för sig sjelf). Inte lär hon kunna märka på mig, att jag är någon herr bokhållare, för hon kallar mig slätt och rätt Truls och du som förr. (Till Malena.) Se, god dag, min kära Malena! När jag kommer in på något ställe, så plägar jag först helsa på folk, innan jag talar till någon. Så tycks mig, att du också bör göra.

Malena. Nej, hör på den ovettingen! Vet du inte hut, Truls, eller ser du inte, hvem du har för dig? Skäms du inte att kalla mig du och Malena? Det ser ut, liksom vi begge vore lika goda. Jo pytt ock! Och på det du härefter må veta att ge mig den respekt, som jag bör ha, så skall jag nu säga dig, att frun har gjort mig till jungfru, som du väl kan se på mig, om du vill lyfta dina korpluckor bättre upp.

Truls. Ja, jag må lyfta dem så högt upp, som jag vill, så har jag ändå ondt vid att se utanpå, om du är [ 406 ]jungfru eller inte. (För sig sjelf.) Nå, jag tror, att allt är upp- och nedvändt i vårt hus, och att rätt nu alla, som deri äro, äro nu helt andra menniskor, än de förr varit. (Till Malena.) Nå, må göra då, jungfru Malena, efter det ändtligen skall så vara. Men säg mig då om vår gamla kärlek, hur står till med den, och låt mig veta, om jungfrunamnet gjort någon ändring deri?

Malena. Åh hut, din lymmel! Hur understår du dig att tala till mig om någon kärlek? Och tycker du väl, att det är likt[1], att ett sådant fruntimmer, som jag nu är, kan vara falt för en sådan en gemen karl, som du nu är?

Truls (för sig sjelf). Vasslapperdibus, hvad kostar det nu inte på att tiga! Tänk om hon bara visste, att jag är en herr bokhållare, hon skulle snart ge köp[2]. Men jag måste vänta att låta henne veta’t, tills jag får mina herr bokhållarekläder på mig. Ty som jag nu märker, så måste väl de jemte inbillningarna hjelpas åt att göra mig till en fullkomlig herr bokhållare, om det eljest skall ta lag. (Till Malena.) Men är då jungfrun nu så alldeles förändrad, att hon helt och hållet glömt bort, det hon förr hållit af mig, och jag af henne tillbaka igen?

Malena. Vill du då inte hålla mun på dig, din gemena lymmel? Jag går bara och väntar på mademoiselle Lovisa, och ber dig, monsieur Truls, att du vill vara så god och lemna mig ensam.

Truls. Må göra då. (För sig sjelf.) Men tro mig säkert, att du skall ångra köpet, min goda jungfru, och att du nog skall få knekta[3], innan du får mig så långt igen, som jag varit. (Går bort.)




Tredje scenen.

Mademoiselle Lovisa, Leopold, Malena.

Mademoiselle Lovisa. Har du länge väntat här, Malena?

[ 407 ]Malena. Jag har väntat här en liten stund, och hade jag nog till att göra med den ovettige lymmeln Truls, som jag fann här före mig, jag kunde slippa honom.

Mademoiselle Lovisa. Jaså, det var då ändå väl, att han gick sin väg. Men har det ännu inte synts något till herr Leopold?

Malena. Nej, ännu inte. Men han lär väl strax komma. Se der, hvar han är!

Leopold (kommer in). Förlåt mig, mademoiselle, om I väntat något på mig. Jag blef något hindrad på vägen.

Mademoiselle Lovisa. Nej men, min käre Leopold, jag har inte väntat länge, utan kom jag nu nyss hit för att möta er efter vårt aftal.

Leopold. Jag tackar er, min sköna Lovisa, att I velat unna mig tillfälle att få se och tala med er. Säg mig nu, hur står det till med er herr far och fru mor, och hur skall jag få tillfälle att bli känd af dem?

Mademoiselle Lovisa. Jag beklagar, min käre Leopold, att jag nu måste berätta er en omständighet, som jag fruktar för lär mycket hindra vår lycka tillsammans. Den består deri, att min far inte sluppit mor min, förrän han måst skaffa sig en öfverdiktatörstjenst, den han ändtligen i dag fått.

Leopold. Nå, detta var något nytt för mig, som jag ej förr hört. Jag önskar er lycka dertill.

Mademoiselle Lovisa. Ja, jag tackar er. Men nog vet jag, hvad för en lyckönskan jag heldre skulle vilja taga emot än denna, som mig på intet sätt kan vara angenäm. Ty först och främst ser jag väl förut, att vårt hus mycket kommer att lida genom denna tjenst, fast hvarken min far eller mor eller jag derigenom blifvit ett hår bättre, än vi förr varit. Dernäst fruktar jag ock, att min mor, sedan hon nu sjelf efter sin åstundan ändtligen fått rang, torde bli mera förpickad på[4] en karakteriserad[5] måg än förr, och att hon alltså härefter lär sätta sig emot oss, bara derför att I ingen karakter eller rang har.

Leopold. Jag beklagar mer än jag kan säga’t, att vårt öde skall vara oss så vidrigt. Men så hoppas jag ändå, att det aldrig skall blifva kapabelt till att göra någon [ 408 ]ändring i det löfte, som vi gjort hvarannan. Åtminstone kan jag försäkra, att det aldrig skall ske på min sida, så länge jag lefver.

Mademoiselle Lovisa. Ja, hvad menar I då om mig? Tror I väl, att jag inte vill hafva den hedern att vara äfven så beständig som I?

Leopold. Jag tviflar alldeles inte derom, och är detta det endaste hvarpå jag litar. Men säg mig nu, huru vi skola begynna våra affärer, och gif mig ett godt råd, på hvad sätt jag må kunna vinna er mor.

Mademoiselle Lovisa. I begär råd af mig, herr Leopold, som sjelf är rådlös? Jag vet ej annat råd än att hafva tålamod och afvänta tiden. Och hvem vet, om icke sakerna fram bättre[6] torde ändra sig till vår fördel på något sätt?

Malena. Jag tror, I är underlig, mademoiselle! Eller menar I väl, att sådana saker som denna böra dragas ut på långbänken eller ankomma på ovissa händelser i framtiden? Nej, alldeles inte, utan hvad som skall göras, skall göras snart. Derför är jag af den tanken, att som frun intet annat kan hafva emot herr Leopold än detta, att han inte har någon karakter eller rang, så kunde han ju snart skaffa sig sådant. Och om det än skulle kosta något, så kan det ej skada. Ty jag vet väl, att herr Leopold mår väl[7] och kan göra’t utan någon afsaknad.

Leopold. Det är väl visst, att jag aldrig varit älskare af något sådant. Men hvad gör man icke, när man är i sådan cas[8] som jag till att vinna sitt ändamål? Ja, det är nu en afgjord sak. Jag tackar er, Malena, för ert goda råd. Jag skall följa’t och ifrån denna stunden arbeta på att skaffa mig någon karakter.

Mademoiselle Lovisa. Nej, min käre Leopold, var inte så hastig i er resolution! Jag tackar er, att I för min skull är villig att göra hvad eljest är emot ert sinne och er inklination. Men jag är redan förut så försäkrad om er uppriktiga kärlek för mig, att jag inte behöfver ett sådant prof deraf som detta. Och dessutom må I tro, att om I än hade aldrig så många karakterer att pråla med, så vore I ändå icke ett hår behagligare för mig än nu.

[ 409 ]Leopold. Jag vet, min sköna Lovisa, att I är af resonnablare sinne, än att en sådan fåfänga skulle kunna ha någon verkan hos er. Men hvad jag mig nu föresatt att göra, sker inte för att vinna er, utan er mor.

Malena. Efter jag ser, att ingendera af er är hågad för någon rang eller karakter, så faller mig in en annan utväg, hvarigenom jag menar att ändamålet likafullt kan vinnas. Det består deri, att när herr Leopold anmäler sig hos frun till att begära mademoiselle Lovisa, så kunde han ge sig ut för den han inte är. Det skadar inte, att den, som vill ändtligen bli bedragen, blir’et, särdeles när hela saken bara ankommer på inbillning.

Leopold. Väl, Malena, jag är också dermed nöjd, och har jag lust att vid detta tillfälle spela hvad personnage som behöfs. Efter den anledning[9], som jag nu fått af er, skall jag vidare öfverlägga hos mig sjelf, huru jag skall bara mig åt. Farväl emellertid, min sköna Lovisa! (Går bort.)




Fjerde scenen.

Birger, Mademoiselle Lovisa, Malena.

Birger. Se god dag, min kära Lovisa lilla! Hvar är er far och mor? Efter jag i dag har hört, att er far fått en tjenst och blifvit öfverdiktatör, så vill jag önska honom lycka dertill.

Lovisa. Ja, jag tackar er, min farbror, för den ära, I vill göra honom. Malena, gå in till min far och mor och säg, att herr Birger är här och vill helsa på dem. (Malena går.)

Birger. Men säg mig, min kära Lovisa, hvad må nu ha fallit gubben in, att han på sina gamla dagar skaffat sig en tjenst på halsen, som kommer mig så sällsamt före, att jag inte väl kan finna mig deri?

Lovisa. Jag kan äfven så litet finna mig deri som min farbror. Men se der, hvar min far och mor komma! Kanske min käre farbror torde af dem sjelfva derom få närmare explikation.




[ 410 ]

Femte scenen.

Fru Rangsjuk, Jesper, Birger, Lovisa, Malena, två lakejer i livré.

Birger (ler). Ha, ha, ha! Jag vet inte, om det är sant eller inte, som jag hört i dag, att bror skaffat sig en tjenst på halsen nu på sina gamla dar?

Fru Rangsjuk. Ja, om det så vore, tycker då min svåger, att det vore så löjligt, om en förståndig man blir anförtrodd att förestå något publikt embete?

Birger. Ha, ha, ha! (Ler.) Det kan så vara. Jag är inte hitkommen till att just inlåta mig i någon dispyt om den saken, utan bara för att önska min bror och svägerska lycka till deras nya stånd och att sedan sitta och glamma litet med hvarannan, efter jag nu har en ledig stund och ingenting att försumma.

Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min svåger, på min mans och mina egna vägnar för er gratulation. Men jag kan inte finna mig deri, att I begynt denna kompliment med sådant löje, och vill jag ändtligen veta orsaken dertill.

Birger. Ha, ha, ha! (Ler.) Jag förstår er, min svägerska. Men hör, bror Jesper! Nu lär det väl också komma dig en gång till att tala och svara för skålen. Derför vill jag nu säga dig, att när du kommer och helsar på mig på landet, så skall jag ge dig till bästa hvad huset förmår.

Fru Rangsjuk. Förlåt mig, min svåger, att jag faller er i talet. Jag tycker så, att den, som har en så hederlig herre till bror, som I nu fått, bör gifva honom den titel, som han bör hafva, och att han ändtligen väl kan förtjena att af en landtjunkare heta »herr broder».

Birger. Väl, min högt ärade fru svägerska. (Till Jesper.) Ja, så säger jag då, min herr broder, att när du kommer och helsar på mig på landet, så . . .

Fru Rangsjuk (faller honom åter i talet). Det tycks ock ej vara särdeles anständigt att säga »du» till en man, som bekläder en så hederlig post.

Birger (för sig sjelf). Jag tror, konan är rasande! (Till Fru Rangsjuk.) Hör, min högtärade, gunstiga fru svägerska . . .

[ 411 ]Fru Rangsjuk. Ja, jag tycker, att det inte kunde vara för mycket, om min käre svåger lade »nådiga» dertill.

Birger. Nå, må göra då, nådiga. Men jag beder min högtärade, gunstiga och nådiga fru svägerska . . . Var det nu rätt då?

Fru Rangsjuk. Ja, det kan nu ändtligen gå an.

Birger. Det var väl, för eljest skulle väl denna diskurs varat så länge, att jag kunnat törsta ihjel, innan den blifvit all. Derför vill jag nu be min högtärade, gunstiga och nådiga fru svägerska om lof att obehindradt återigen få begynna mitt tal till min herr broder, herr Jesper och herr öfverdiktatören, så lydande: Att när han kommer och helsar på mig på landet, så skall jag ge honom till bästa hvad huset kan förmå. Alltså begär jag nu, då jag helsar på min herr broder i staden, att han ger mig bara ett glas öl och en pipa tobak till att roa mig med en stund hos honom.

Fru Rangsjuk (för sig sjelf). Ack, den stunden lär bli mig alltför lång! Och vet jag inte, hur det är fatt, att jag omöjligen länge kan trifvas i sällskap med sådant onumreradt[10] folk som denne.

Jesper. Ja, min bror, det skall strax bli bestäldt. Holla, drängar, lakejer! Hemta hit pipor, tobak och dricka, och sätt fram bord och stolar för oss. (De gå ut och göra som dem blifvit befaldt.)

Birger. Nå, det var då väl, att jag en gång fick höra min herr bror tala igen! Jag var rädd, att han varit så olycklig, att han blifvit mållös för den nya tjenstens skull, och att han derför varit nödgad att göra sin fru till taleman för sig.

Fru Rangsjuk. Det är alldeles onödigt, att min svåger är rädd eller lägger sitt hufvud i blöt om någonting, som oss angår. Men säg mig nu, min svåger, hvad har han till att uträtta för godt i staden denna gången?

Birger. Jo, min högtärade, gunstiga . . . låt mig se . . . ännu felas mig ett ord till . . . jo, nådiga fru svägerska, jag har här rätt några angelägna saker att beställa om, som angå min sätesgård och mitt landtbruk.

Fru Rangsjuk. Så bestå då angelägenheterna ej i något annat än sådant lappri? Jag tänkte, att min svågers [ 412 ]hitresa skulle skett för rikets tjenst på något sätt, eftersom han sade, att han hade så angeläget att uträtta.

Birger. Om min fru svägerska . . . förlåt mig, om jag ej alltid brukar hela titeln, för då blefve mitt tal alltför långt. Så säger jag nu då, att om min fru svägerska tänkte, all jag för rikets tjenst rest hit, då mitt ärende varit att beställa om ett och annat, som till mitt landtbruks skötande och befordran tjenar, så torde hon ej bedra’ sig så myckel deri. Jag ville önska, alt alla de, som ega fastigheter på landet, ville vara så mona om att sköta och kultivera dem som jag. Ty då tror jag att riket skulle ha mycket större tjenst af dem än kanske af många andra, som det måste löna och föda.

Fru Rangsjuk. Hör tocka absurda landtjunkare-resonnementer, som ej meritera en gång att svara på ! (Medan det föregående säges, hafva lakejerna burit in bord, stolar, tobak, pipor, dricka och ljus, som numera allt står färdigt och tillreds.)

Birger. Jag begär ej heller något svar derpå, utan . . . (Säger till en af lakejerna:) Hör du, min gosse, slå i ett glas öl åt mig, för jag är rätt törstig. (Lakejen gör så. Birger sätter glaset till munnen och smakar, sedan säger han åt lakejen:) Hvad är detta för sqvip du ger mig, min gosse? Det är ju bara spis-öl. Men det hjelper inte. Det måste väl ned för törstens skull. (I det samma dricker han ut glaset. Derpå säger han:) Nej, tacka vill jag min hustru hemma. Hon förstår att brygga annat slags dricka, som jag ej skall skämmas att sätta fram, när någon ärlig man kommer att helsa på mig.

Fru Rangsjuk. I skall veta, min svåger, att vi ej bruka något öl i vårt hus, utan bara svagdricka och vin. Och om min svåger behagar antingen en butelj pontaque, champagne eller bourgognevin, så skall det stå till tjenst.

Birger. Nej, jag tackar. Ett glas öl tjenar bättre för en svensk mage. Och dessutom går det inte an till att röka tobak och dricka vin tillsammans. (Till en af lakejerna) Hör, min gosse, stopp’ i en pipa åt mig. (Hvilket sker. I detsamma sätter sig Birger ned vid bordet och tänder på sin pipa; sedan säger han:) Jag har lupit så mycket ikring i dag, att jag nu är helt trött. Men nu är jag glad, att jag så temligen bestält ifrån mig, så att jag nu kan hvila mig en stund och i ro röka ut några pipor tobak.

Fru Rangsjuk (för sig sjelf.) Trösta mig för den karlen! Han lär nu sitta här och söla hela dagen igenom med [ 413 ]sin pipa. Hör, min dotter, gå du emellertid ut, tag Malena med dig och beställ om det, du vet väl. Jag kommer rätt nu efter. (De gå ut.)




Sjette scenen.

Fru Rangsjuk, Jesper Mes, Birger, Fader Jöns, fogden, Knut, kusken, två lakejer.

Knut. Som jag är herrns och fruns kusk, så skall jag berätta, att vagnen nu är helt och hållen färdig, och att intet mera fattas, än att vagnmakaren får sin betalning, då vi kunna få hemta honom hem.

Jesper. Det är väl. Jag skall strax beställa om penningarne dertill för honom.

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, var så god och skynda er dermed, för jag har några rätt angelägna visiter att göra i stan, som ej kunna skjutas längre upp, och I vet, att vår andra vagn inte mer af oss kan brukas, utom i nödfall. Men hvad har vår fogde, fader Jöns, för godt att säga?

Fader Jöns. Jag skall bara berätta, att Anders Matsson, som sitter på Granskogshemmanet, är nu så alldeles afsigkommen, att han omöjligt mäktar att sköta hemmanet mer, och om herrn antingen inte hjelper honom på något sätt eller ock snart skaffar någon annan åbo dit i Anderses ställe, så lär hemmanet så alldeles både till bruk och byggnad förfalla, att herrn lär ha svårt vid att få någon åbo dit, utom på frihetsår[11].

Jesper. Kära Jöns, bry mig nu inte med sådana saker. Jag har nog bryderi och utgifter, hvad heller är.

Fru Rangsjuk. Och jag undrar, att folk kan vara så obetänksamt att komma framsläpandes med sådana lumpna saker, när de se, att man är sysselsatt med det, som angelägnare är.

Birger (skrattar). Ha, ha, ha! (Röker sin pipa.)

Knut. Nu skall jag mera säga, att jag ännu inte fått vagnsselarna färdiga, och det våller den klutaren[12] [ 414 ]gördelmakaren, som har beslaget så länge hos sig, att jag tror, det jag aldrig får’et ur händerna på honom.

Fru Rangsjuk. Kära Knut, skynda på honom allt livad du kan, och om du kan få dem snart färdiga, så skall jag vara skyldig dig drickspenningar för omaket.

Knut. Jag skall bjuda till, kära fru.

Fader Jöns. Jag kan inte annat än också låta herrn veta, att ännu ett par af herrns hemman efter all liknelse snart lära komma i samma lägervall som Granskogshemmanet, om ej i tid deremot bot skaffas.

Jesper. Ja, om det än vore flera sådana hemman, så har jag ändå nu inte tid att bry mig dermed.

Fru Rangsjuk. I ser ju, fader Jöns, att herrn nu är sysselsatt med andra, angelägnare saker. Derför borde I hafva försyn att besvära honom med era ledsamma förfrågningar. (Här skrattar återigen Birger, men kontinuerar dock att röka sin pipa utan att säga något.)

Fru Rangsjuk (till kusken). A propos, min kära Knut. Hur har du bestält om tigerhudarna, som hästarna skola hafva på sig?

Jesper. Ja, det var sant, jag hade så när glömt dem. Hur är det, Knut, blifva de inte snart färdiga?

Knut. Jo, herre, jag har varit i dag hos skinnarenSkinnare = buntmakare, körsnär., och han lofvade dem färdiga tills i afton.

Fru Rangsjuk. Men har du inte varit der och manat på honom mer än en gång i dag?

Knut. Nej, kära fru, jag har inte haft tid att vara mer än en gång hos honom i dag, för jag har haft så mycket att löpa med.

Fader Jöns. Jag måste ännu ge tillkänna, att . . .

Fru Rangsjuk. Nu kommer åter den lymmeln fram med sina sottiser. — Jag ber er, fader Jöns, att I nu lemnar oss litet i ro.

Fader Jöns. Jag tycker, att det är synd, att en sådan vacker egendom, som likväl herrskapet har, skall fara illa. Och som det är min skyldighet att påminna dervid hvad som behöfs, så måste jag ock görat, på det jag se’n måtte vara utan ansvar.

Jesper. Nå, låt honom då säga ut sin mening.

Fader Jöns. Jag skulle bara påminna, att vid gården [ 415 ]behöfs en 3 eller 4 par nya dragare, om åkern eljest skall bli rätt försvarligen skött. Ty som herrn vet, så äro några par af de förra så utgamla, att de ej kunna göra tjenst längre.

Jesper. Ja, jag skall tänka derpå längre fram, när jag får råd dertill. Ty nu har jag så många andra utgifter, att det ej allt så kan hinna till.

Fru Rangsjuk. Åh, den påminnelsen angående dragare, det var nu bara lappri att bry folk med. Men à propos, min vän, efter jag kommer ihåg, hur blef det med de tvenne sköna vagnshästarna, som I såg på här om dagen? Blir ingen handel af om dem?

Jesper. Jo, min vän, jag tror väl. Säljaren påstod[13] 200 dukater, och jag bjöd 150. Det skall just inte komma mig derpå an att lägga 10 eller 20 dukater dertill, och då menar jag att köpet skall gå för sig.

Fru Rangsjuk. Åh, det vore alltför väl, ty de voro ett par sköna kreatur.

Fader Jöns. Ännu har jag att tillkännagifva, att den stora byggningen behöfver nytt tak, om hon annars skall kunna hållas vid makt. (I detsamma Jöns begynner att tala detta, ställer Knut sig, som ville han ock tala något. Men Jöns tager ljudet ifrån honom, så att Knut ej kommer ut med sin mening.)

Fru Rangsjuk. Dra’ då ändå till pockers, fader Jöns, med era många påminnelser! Jag ledsnar att höra dem längre, och tror jag, att aldrig någon god har gjort er ut på oss i dag. Men hvad var det som du ville säga, Knut?

Knut. Jo, jag ville bara påminna, att fader Jöns får befallning att skaffa foder åt hästarna in till staden.

Jesper. Deri har du rätt, Knut, och var detta en mycket nödig påminnelse. Der för, fader Jöns, måtte I strax laga er ut och skaffa mera foder in med det aldra första.

Fader Jöns. Jag skall berätta, att folket inte har tid dertill, och att de nu hafva angelägnare sysslor för händer.

Jesper. Det må vara så angeläget, som det nånsin vill, så skola de nu köra mig hö in till sta’n, fastän något i åkerbruket derigenom skulle försummas. Ty mina hästar, som jag skall bruka här, äro mig väl angelägnare än en lumpen åker. Hör du det, fader Jöns, och rätta dig derefter utan något motspråk.

Fader Jöns. Jag vet inte, hur det må vara fatt med [ 416 ]herrn. Jag känner honom nu inte mer igen, och aldrig har jag nånsin förr hört herrn tala så underligt som nu. Nå, må göra då, efter herrn då ändtligen med all makt vill sin egen skada, så skall jag inte säga mera deremot, men begär bara det, att herrn vill vara så god och gifva mig mitt afsked. Ty jag vill inte längre hafva att beställa med en sådan gård, som husbonden sjelf arbetar på att bli förlorad. För som jag märker, så är nu allt på en sådan väg, att det lär väl dra’ till fanders alltihop, innan leken lyktas.

Jesper. Resonnera inte längre här, slyngel, utan packa dig din väg, och gör som jag befalt. (Jöns går ut.)

Fru Rangsjuk. Knut, gå du till skinnaren och laga, att tigerhudarna ändtligen snart bli färdiga. (Knut går ut.)




Sjunde scenen.

Birger, Jesper, Fru Rangsjuk, två lakejer.

Birger (slår askan ur sin pipa och säger sedan åt lakejen:) Hör, min gosse, slå nu i ett glas dricka åt mig och stoppa i ändå en pipa tobak. Fru Rangsjuk. Har min svåger ännu inte mera hunnit än med en pipa bara?

Birger. Nej, min högtärade, gunstiga och nådiga fru svägerska, jag har ännu inte hunnit mera med, utan nu vill jag först begynna på den andra. Emellertid har jag rätt suttit och roat mig åt edra resonnementer med kusken och fogden.

Fru Rangsjuk. Det är mig kärt, om vi dermed kunnat roa er, min svåger.

Birger. Jag har suttit och förundrat mig öfver denne min ärlige herr broder Jesper, som nu så alldeles är förändrad, att jag inte mera känner igen honom än fogden i jåns.

Jesper. Min bror lär tycka underligt vara, att han kanske märkt på mitt tal med fogden, all jag inte är mera så hågad för landtväsendet som förr?

Birger. Ja, det är just det, och kan jag inte finna mig deri, att min bror, som i alla sina dagar varit på landet och der mått väl, nu inte mera vill bry sig om sin [ 417 ]egendom der, utan tagit sig i det stället en tjenst och således förbytt sin förra ro och välmåga i mycken oro och kanske i vidlyftigheter med på köpet.

Fru Rangsjuk. Men om ock så vore, att landtlefvernet hade så mycken ro och förmon med sig, tycker min svåger derför då, att den gör väl, som helt och hållet abandonnerar sig dertill och således är mera mon om sin egen ro än om rikets tjenst?

Birger. Jaså, det var en annan sak, hvarpå jag inte just så kan i hast svara. För hvad rikets tjenst angår, så har jag aldrig velat befatta mig dermed, utan låtit andra göra’t, som varit bättre fallna dertill än jag. Hvaremot jag bara brytt mig om min lilla jordtorfva och skött den det bästa jag kunnat, eftersom jag märkt på mig, att jag till landet, mest varit hågad och fallen. Och denna torfva har inte heller varit otacksam, utan rikligen födt mig i mina dagar och flera med mig, som jag deraf skaffat födan. Men till att likvisst någorlunda svara på min fru svägerskas fråga, så vill jag säga det, att den, som bara för sin egen ro eller för lätjas skull sätter sig ned på landet, är äfven så straffvärdig som den, hvilken en blott äresjuka drifver till att söka tjenst. Och efter vi nu komma att tala härom, så tycker jag, att det är mycket illa, att tjenst- eller rättare sagdt rangsjukan tagit så mycket hos oss öfverhanden, att den rätt nu ej mera hålles för en ärlig karl, som ej är i tjenst. Och som således alla utan åtskilnad nödvändigt måste skaffa sig tjenster, så händer derigenom, att ofta mången, som eljest hade kunnat blifva till exempel en god landthushållare, blifver en oduglig betjent[14] i riket. Och tro mig säkert, att riket skulle vara långt bättre betjent dermed, om det öfverallt vore försedt med goda och dugtiga landthushållare än med en myckenhet af sollicitanter vid lediga tjenster, hvilka till en stor del söka att få ligga riket till last, eftersom de ej hafva lust att på annat anständigt och lofligt sätt både föda sig sjelfva och derjemte gagna riket. Denna saken kunde med många skäl bevisas, men jag finner det ej vara tjenligt eller nödigt vid detta tillfälle.

Fru Rangsjuk. Jag passar ej heller på att höra dem, utan märker väl, hvarpå min svågers resonnementer gå ut, och som jag tycker, så vore bäst, att hvar och en brydde sig om sig sjelf och ej bekymrade sig så mycket om andra.

[ 418 ]Birger. Finner då min fru svägerska sig hafva någon orsak att ta’ det till sig, hvad jag nu sagt? Kanske också att det i somt torde vara applikabelt; och till att ännu tydligare säga min mening, så kan jag försäkra, alt det gjorde mig hjertligen ondt, när jag fick höra, att min bror fått denna nya tjenst, och att jag aldrig hade rådt honom dertill, om han tagit mig till råds i den saken. Ty jag ser förut, att han aldrig har kunnat göra sig och de sina större otjenst än just härigenom, och vill jag önska, att fogdens spådom ej på slutet måtte sannas.

Fru Rangsjuk. Gör er ingen fåfäng oro, min svåger, för oss och vårt väsende.[15] Vi hoppas sjelfva det bästa, och att det torde bättre lyckas, än min svåger föreställer sig.

Birger. Det vore så mycket bättre. Men nu är min pipa all och diskursen med. Derför vill jag nu bjuda farväl och tacka för mig. (Går ut.)

Fru Rangsjuk. Förstår I inte, min vän, att det är bara af jalousie som gubben resonnerar? Ty han förtryter, att I, som är yngre brodern, har fått en så hederlig tjenst, och att han är ännu allt detsamma, som han alltid förr varit.

Jesper. Åh, det förstår sig, min vän. Nog kunde jag strax märka det. Men det hjelper inte. Det var ändå väl, att han visste gå sin väg igen. Nu måste vi väl hvar för sig beställa om, att vi få våra saker och vårt ekipage färdigt och i sin ordning. (De gå ut.)



  1. Det är likt = det passar sig.
  2. Ge köp = ge tappt.
  3. Knekta = länge tigga.
  4. Förpickad på = angelägen om.
  5. Karakteriserad = som har titel, värdighet.
  6. Fram bättre = längre fram, framdeles.
  7. Må väl = vara välmående, förmögen.
  8. Cas = läge.
  9. Anledning = anvisning, antydan.
  10. Onumrerad = som ej har nummer på Riddarhuset, ofrälse.
  11. På frihetsår = afgiftsfritt under ett år.
  12. Klutare = klåpare stympare.
  13. Påstå = fordra, begära.
  14. Betjent = tjensteman.
  15. Väsende = existens.