Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
21 Kapitlet.
Innan kort blefvo Stael och Ingeborg sammanvigda af Hysing, midt i kretsen af sina i Moskau församlade landsmän, och hugnade af rika vedermälen, så väl af Catharinas nåd och välvilja som ock af generalskan Tschammers ynnest och beskydd.
Nu framlefde de en tid under en sällhet, för hvilken penseln ej har några färger och tanken inga ord. Liksom vinrankan grönskar lumimigast och bär den saftigaste drufvan i askan af den förödda campagnan, så uppsipprade också lyckans lif skönast och bäst ur de flydda motgångarnes pröfningar. Alla de lidanden de utstått föreföllo dem som moln, nedsjunkna mot horisonten, mot hvilkas skuggor solen så mycket klarare bröt sina strålar, och hvaröfver himlen så mycket högre lyfte sitt ljusa blå. Ingenting förmörkade det närvarande mer än fruklan att förlora det.
Hjertan som mycket lidit blifva slutligen misstrogna emot lyckan; de tro icke att hon tillhör dem, utan liksom gästbesöket af en älskad vän förbittras al tanken på skilsmessan, så vänta de att hon också snart skall bjuda dem sitt afsked. Detta inträffade också med Ingeborg. Ofta midt under Staels ömmaste smekningar, midt under den fullaste känslan af deras sällhet, brast Ingeborg ut i gråt, fattad af en oemotståndlig bäfvan. Det gjorde henne ondt, att hon härigenom skulle störa hans lycka, men hon arbetade fåfängt att qväfva denna könsla. Då hennes make stundom ömt förebrådde henne den, svarade hon:
— Det är en svaghet, som du får förlåta mig! Det är min lycka, som med fruktans röst tilltalar mig i allt. Då jag mun emot mun, hjerta emot hjerta med dig helsar en molnfri morgonhimmel, säger den mig: “Jag är lik din lycka, men jag mulnar innan aftonen”; och ser jag på den nyfallna snön, så talar den: “Jag är så ren, så glänsande, så skön, men innan kort, hur trampad och upplöst!” Ack ja; det är min kärlek som gör mig misstänkt mot allt, derför förlåt, förlåt mig!
Det hemliga spöke, som ständigt injagade denna oro i Ingeborgs själ var tanken på general Tschammers återkomst. Hur stor blef då icke hennes glädje vid den underrättelsen, som hans gemål en dag tillförde henne, att krigsoperationerna kräfde hans qvardröjande vid armén under czarens hemresa! Det var henne ett nytt prof på himmelens underbara nåd och stärkte henne i den öfvertygelsen att hennes lycka stod under dess hägn och beskyddades af dess allsmäktiga kraft.
Nu förgingo ett par månader, som kanske böra räknas som de lyckligaste, emedan Ingeborg derunder började förgäta sin fruktan och i samma mån högre njuta af sin sällhet, Hysing besökte nästan dagligen de unga makarne och strödde vänskapens eterneller bland de rosor, hvarmed kärleken bekransade deras lif. Lilla Sigrid, som efter Ingeborgs afflyttning från klostret der icke kunde finna någon trefnad mera, och derför straxt derefter blifvit af “pappa Hysing” hemförd, fann icke allenast ett dagligt tillhåll hos Staels, utan äfven snart ett hem i deras hus, sedan Stael såg att han derigenom befriade sin vän från ett verkligt bekymmer och sjelf kommit till delaktighet af hans öfvertygelse, att den flickan var ett välsignelsens barn, sedan han funnit att Försynen genom henne utlagt Ariadne-tråden till hans Ingeborgs befrielse och begges deras lycka.
Den som rätt förstår kärlekens välde, förspiller aldrig dess goda, från hvilket hjerta det bjudes oss, utan förstår alltid att derigenom utvidga cirkeln, inom hvilken han sluter sin lyckas knut. Så, ehuru rik nog genom sin makes kärlek, försköt dock icke Ingeborg den, som lilla Sigrid skänkte henne, utan återgäldade den med en ömhet som, verkligen kunde kallas moderlig.
Så förflöt någon tid af de unga makarnes lif liksom i ett solbadd af kärlek, vänskap och tillfredsställelse, och föräldrakärlekens hopp fick äfven snart del i deras glädje. Men liksom solen, då hon varmast skiner fram ur molnen, ofta bebådar regn, har ej sällan den klaraste lyckan vexlingar i sina spår.
Men innan vi komma dit, låtom oss ännu några ögonblick uppehålla oss vid Staels och Ingeborgs lycka. Det enda som understundom förekom Ingeborg oroande och fördystrade henne, var tanken på Ebba, om hvilken hon ingenting hört allt sedan hon lemnat Moskau, något som var ganska naturligt, dels i anseende till de på den tiden få och oregelbundna kommunikationsanstalterna der i landet, dels af Ebbas fullkomliga okunnighet om Ingeborgs vistelseort.
Nu hände det sig en förmiddag då hon matt och illamående laggt sig på soffan i ett af rummen i hennes enkla boning, att Stael, med ansigtet strålande af glädje och ett öppet bref i handen, inträdde. Han tog en stol och satte sig vid hennes sida, upplyftade och lade hennes hufvud mot sin axel; hvarpå han öppnade och läste brefvet under det hennes ögon följde hvarje rad. Det var från Du Rietz och innehöll, jemte berättelsen om hvad vi redan veta om hans öden och bekantskap med Ebba, äfven den om hans lycka att sedan någon tid vara hennes make, samt om ett från guvernören i Moskau till kommendanten i Kasan ankommet meddelande af hans rätta namn, samt tillförsäkran om czarens nåd för den ohörsamhet som föranledt hans vistande derstädes.
— O Gud! — utropade Ingeborg och slog sina armar om Staels hals —- Detta är nästan förmycket för mitt arma hjerta. Det vill brista under fullheten af så mycken sällhet. Jag kan knappast uthärda den. — Och hon lutade hufvudet emot Stael och tryckte sig intill hans hjerta.
I detsamma öppnades dörren och general Tschammer, förd af sin gemål, inträdde.
Generalen var resklädd, och det uttryck, som hans ansigte genast vid hans första inträde antog, vittnade lika mycket som hans drägt om hur oförberedd han var för det besök hvartill han fann sig förd.
Vid den syn som mötte honom, tog han ovilkorligen ett steg tillbaka och lade handen öfver sina ögon. Furstinnan, som noga gaf akt på allt, och med blickar, tindrande af glädje, såg framgången af sina planer, lemnade honom några ögonblick åt intrycket af sina känslor, hvarpå hon sade:
— Då min ömhet för er, min dyra gemål, ej tillåtit mig afbida er ankomst, utan jagat mig till möte på er väg, till det min slägtinge tillhöriga slott, der jag visste ni ärnade tillbringa natten, har den lika litet tillåtit mig fördröja upptäckten af dens lycka, som allt ifrån barndomen haft att fägna sig åt ert deltagande och åt hvilken ni gifvit så många prof af er faderliga ömhet. Ni ser här er älskade skyddsling lyckliggjord, som Stael von Holsteins maka, och denna intressanta syn hoppas jag skall ursägta att jag uppskjutit upptäckten, tills den kunde åtföljas af öfverraskningens dubbla glädje.
— Min furstinna — sade Tschammer, under det en dödsblekhet gjöt sig öfver hans kinder, och läpparne darrade, och tänderne hackade, så att han knappast förmådde artikulera ljuden. — Det är öfverflödigt af er att förklara motiverna till edra handlingar, ty ingen, som en gång lärt känna er, kan någonsin misstaga sig derom.
— Ni ser — fortfor furstinnan med satanisk elakhet, utan att ett ögonblick förstummas, hvarken af den förfärliga vexlingen på sin mans ansigte eller af hans bittra anmärkning — hur himlen belönar en trogen kärlek, i det Stael blifvit räddad från färden till Sviatski och i hemlighet vistats här nästan ett helt år, för att slutligen upptäcka den tillflyktsort der hans sköna, liksom en forntids prinsessa i ett förtrolladt berg, satt fången under, himlen och St. Niklas veta, hvilken ond andes makt…
— I hemlighet vistats — upprepade Tschammer samt frågade, i det han vände sig till Stael: — Hvem har befriat er från afsändningen till er en gång anvisade fångenskapsort?
— Vänskapen.
— Och tillåtit er i hemlighet dröja här.
— Att jag — gjort det i hemlighet, bevisar just att jag icke haft tillåtelse dertill.
— Och det tänker ni kan ostraffadt passera?
— Czarens redan erhållna nåd för mig och min vän hoppas jag är tillräcklig att befria oss från allt slags straff.
— Min dyra gemål! — afbröt furstinnan. — Edra frågor, ehuru det höres, att de endast äro diktade af den ömmaste omsorg för edra skyddslingar, kunna likväl hafva ett menligt inflytande på den unga frun, som ni ser är hon opasslig, ömtålig. — — Var lugn, ty det är czarinnan sjelf, som lånat sin hand till deras säkerhet!
— Nog, min furstinna! Och såvida edra förekommande afsigter äro vunna, hoppas jag ingenting vidare qvarhåller er? — Och han bjöd henne armen,
— Ni är förfärligt brådskande. Ni har ännu icke sagt den unga frun, fru Stael von Holstein, ett enda ord. Ni är så faderligen sinnad mot henne och man plär hafva så mycket att önska efter sådana vigtiga uppträden i lifvet. Jag har just glädt mig åt att få höra er vältalighet flöda.
Nu vände sig generalen till Ingeborg och sade:
— Som min drägt, lika mycket som furstinnans egna ord, bör säga er allt, ända till öfverraskningen af min egen närvaro här, torde ni finna det ganska naturligt, att jag icke finner några uttryck för de känslor, som för ögonblicket intaga mig; men ber er vara öfvertygad att de derför icke äro mindre lifliga, och att jag icke skall försumma ett lyckligare tillfälle att tolka dem.
Dessa ord, som generalen på ett eget sätt betonade, fingo derigenom en betydelse, som isade Ingeborg med fasa. Sedan han uttalat dem drog han sig kallt och bestämdt mot dörren, bugade sig och sade, till sin hustru:
— Ni torde ursägta, min furstinna, att jag icke bar tid att längre qvardröja! Men i fall ni behagar stanna ber jag er icke genera er för min skuld. Jag skall tillbakaskicka er vagn när helst ni behagar.
Men furstinnan, som icke fann mera skäl att här dröja qvar efter sin man, än skytten i banan sedan målet för hans prisskott borttagits, följde honom utan alla dröjsmål.
Tschammer hade varit förfärlig att åse, och det våld, hvarmed han sammanpressade sin vrede, lät Ingeborg frukta, att dess utbrott förr eller sednare skulle drabba så mycket obevekligare. Hon såg att vändningspunkten för Staels och hennes lycka var nära, och hon fattades af samma oroliga aningar som förut, men med den skilnaden, att de nu fingo en obetvinglig kraft öfver hennes sinnen, emedan de visade faran i en bestämdare form.
Vid denna tid hade man börjat tala om en föreslagen utvexling mellan ryska och svenska fångar, emedan czaren, som behöfde skickliga officerare vid sin armé och räknade flera sådana i svensk fångenskap, var benägen till fördelaktiga medgifvanden. Underhandlingar voro redan började med svenska regeringen i Stockholm, och man väntade med hvarje dag att få höra det antal bestämdt, liksom hvilka grader, som skulle ifrågakomma. Häri tyckte Ingeborg sig se räddningsplankan, som skulle kunna föra hennes make till den säkra stranden, honom ensam, det är sannt; men det var också blott på honom hon tänkte. Hon hvälfde sina förslag hit och dit; de stannade alltid på samma punkt. — Ja — sade hon vid sig sjelf — det måste så gå, vi skola skiljas! — Tanken vexte hastigt till beslut. Med beslutet steg en tår i hennes öga, hon betraktade sin man hela dagen genom dess skimmer, och det föreföll henne, som om hon aldrig sett honom skönare, ädlare, mera värd att offra sig för.
Catharina var med czaren i Petersburg; till henne kunde hon således icke vända sig med sin bön om Staels befrielse, vid den omnämnda utvexlingen; det återstod henne blott ett val — det att vända sig till Natalia.
Natalia hade väl aldrig genom sin karakter vunnit Ingeborgs tillgifvenhet, men Ingeborg var ändå långt ifrån att rätt kunna fatta den, eller beräkna allt, hvaraf den var mäktig, Hon hade nyss erfarit, som hon trodde, ett så stort prof på Natalias godhet och välvilja; hvarför skulle hon icke äfven nu visa samma ädla sinne, då det blott gällde att fälla en förbön hos sin svärfar, gamla furst Gagarin, som förmådde så mycket i den ifrågavarande saken? Ingeborg var sjelf för enkel och ren att ens kunna ana till dessa mörka gömslen i menniskohjertat, der egoismen, med alla sina tjenstandar, dikterar de handlingar, som ofta lysa för verldens ögon i ädelmodets och dygdernas skenfagra drägt.
Ingeborg fattade alltså sitt beslut, och inseende vigten af den möjligaste skyndsamhet, till förekommande af alla hämndplaner från generalens sida, infann hon sig påföljande morgonen hos Natalia.
Hon fann henne i sin budoir, omgifven af allt hvad lyxen kunde uppfinna till förvekligande af lifvet, och sjelf, skön och behaglig som en gratie, höljd af indiska mussliner och spetsar, halfhvilande i en soffa och lekande med pendangerna i sitt briljanterade armband. Det var en skarp kontrast, som framställde sig vid jemförelsen af all denna prakt och den enkelhet som rådde i Ingeborgs boning, men dock hur mycket kärlek värmde icke der, hur mycket ljufvare var icke luften?
Då Ingeborg framställt sin bön, sade Natalia, utan att ändra sin vårdslösa halfiggande ställning:
— Min fru, jag skulle då hafva gjort mig så mycken möda att förena tvenne hjertan, hvilka gifvit så sublima prof på sin kärlek som edra, endast för att åtskilja dem?
— Min furstinna, de kunna icke skiljas, endast uppoffra sig.
— Sublima tro! Det skulle vara grymt att fresta verkligheten. Nej såta turturdafvor, kuttren tillsammans! Jag vill ej bära skulden att hafva åtskilt er!
— Är det er mening att genom detta hån vilja utplåna minnet af det ädelmod ni visat, eller vill ni se mig för edra fötter? Nå väl, ni ser mig der! — Och Ingeborg böjde ett knä för Natalia, — Ingentiog blir mig svårt då det gäller att rädda min make!
— Ni är förtjusande, min fru! En så rörande kärlek förtjenade en Provencalisk sång.
— Furstinna, hvad fordrar ni mer? Skall den svenska krigardottern kyssa edra händer, edra fötter?
— Ha, min stolta Ingeborg, du har förändrat dig mycket sedan den tid vi voro i daglig beröring med hvarandra.
— Allt var annorlunda då.
— Du har rätt! Allt var annorlunda. Stora förändringar måtte verkligen ha förefallit, för att till denna grad kunnat nedstämma det stolta svenska sinnet.
— Ni är maka, Natalia, och ni förstår ej detta?
— Ha, ha, ha! Det är det ljufva äktenskapets boja, som tryckt ner ditt mod till denna punkt? Nå väl! Det förundrar mig då icke om du vill göra dig den qvitt, nen jag vet då ingen bättre och säkrare hjelpare alt hänvisa dig till, än general Tschammer.
— Är det ett prof för att mäta styrkan af min kärlek, ingif mig du, barmhertige Gud, kraft att bära det!
— Min fru, ni spelar väl er rol; det är blott skada att det icke sker inför en ung ogift qvinna, som ännu närer i illusionerna om kärlekens beständighet. Inför mig gör ni er fåfäng möda; ty kunde ni öfvertyga mig, skulle ni finna mig alltför ömhjertad för att bryta ett så arkadiskt band; och i annat fall anser jag mitt förhållande till general Tschammer fordra, jag icke går honom i förväg i ett ärende som skulle förekomma honom afundsvärdt.
— Håll, furstinna! Ni kan icke sjelf tänka hvad ni säger! Ni kan det ej; ty, hvilken vore då den sanna kärlekens kraft? Nej, ni trampar denna heliga makt under fötterna för att få drifva ert gäckeri till slut med ett hjerta det ni — afundas! Jag har bedragit mig då jag trodde er ädel och i stånd att glömma smärtan al en sårad stolthet. Ni är grym och barbarisk! Ni ser att ingen illusion mer förbländar mig, rörande er, och det kan vara er en säker borgen, att ni hädanefter icke mer skall behöfva frukta att finna er besvärad af någon bön från mina läppar.
Med dessa ord lemnade Ingeborg Natalia. Det sista hoppet var släckt, hon hade ingenting mer att försöka.
Under det hon passerade den långa fil af rum, inom hvilken Natalias budoir låg, öfverfölls hon af en oändlig smärta. Med den bittra förtrytelse, som det nyssnämnda bemötandet uppväckt, försvann också den spänstighet som uppehållit henne, och hon kände sina knän svigta och tårarne skölja sina kinder. I denna belägenhet nedsjönk hon på en stol, i en af de yttre salarne, då dörren öppnades och Natalias man sågs inträda.
Vid Ingeborgs åsyn stannade han, betraktade och igenkände henne, hvarpå han gick emot henne och sade:
— Tillåt mig fråga om ni kommer från min hustru, eller om ni här väntar på att blifva införd till henne.
— Jag kommer från furstinnan, och ber er ursäkta att jag ett ögenblick fördröjt mig här! Jag skall genast… — Och med dessa ord uppreste hon sig, och gjorde en helsning för att gå.
— För Guds skuld! — sade Alexander. — Låt mig icke störa er! Jag hoppas att ni icke här funnit skäl till den smärta hvaraf ni tycks lida?
Ingeborg suckade.
— Ni svarar icke! Skulle Nata…?
— Min furste, jag går härifrån med ett hopp mindre än jag kom hit. Det är bittert emedan det var det sista. Förlåt derför mina tårar!
— Och ni skulle hafva förlorat det här? Natalia… skulle min hustru hafva beröfvat er det?
— Jag anklagar ingen. Tillåt mig gå!
— Ni äger er frihet! Men, min fru, ni misskänner det deltagande som här talar till er. Skulle ni kunna finna mig värd ert förtroende?
— Er?
— Ni tvekar. Men tillåt mig försäkra er om mina tjenster, ifall de kunna vara er till nytta.
— O, min Gud! Ni skulle då vilja? — Nej! Er maka har vägrat det och ni…
— Hvad har hon vägrat?
— En bön om min makes befrielse, om Staels utvexling.
— Hans utvexling? — — Har hon nekat er det?
— Ni ser min smärta,
— Var lugn min fru! — Det är till min far hon i detta ärende borde hafva vändt sig med sina böner; äfven mina torde der något gälla. Det är för er man och — er?
— För mig? — Nej, min furste, så långt sträcka sig icke mina önskningar. Dottren till Narvas försvarare har intet till sin befrielse att hoppas, men hon har styrka att lida äfven saknaden af den hon högst älskar.
— Förträffliga qvinna! Ni vill af kärlek underkasta er skilsmessan från er man.
— Jag äger honom qvar här! — Och hon Jane handen på sitt hjerta.
Alexander betraktade henne och drog en suck. Och Natalia har kunnat motstå en bön af så mycken kärlek? Ah, hon kan icke fatta den! — sade han vid sig sjelf och vände sig bort för att dölja den rörelse han ej mäktade gväfva — Ännu en gång — min fru — återtog han, sedan han hemtat sig — tillåt mig bedja er vara lugn och tro att ni icke i en ovärdig hand anförtrott eder angelägenhet, om ni värdigas öfverlemna den i min.
— O, min furste, det är då ert allvar? Ni skulle verkligen?… — Och Ingeborg fattade hans hand, under det tårar af glädje och tacksamhet strömmade öfver hennes kinder.
— Kan ni tvifla derpå? Redan i dag eller i morgon väntar min fader order från Petersburg om utvexlingen, emedan den der redan lärer vara beslutad; och jag hoppas således att innan kort kunna tillföra er den önskade underrättelsen om er mans befrielse.
Ingeborgs glädje var obeskriflig, och blott hennes tårar förmådde tolka hennes tacksamhet.
Då hon hemkom, tillbringade hon det öfriga af dagen liksom den påföljande uuder de hemlighetsfullaste omsorger, och de ömmaste bestyr.
Hon iordningställde allt för den väntade afresan, och sammanlade de penningar hon egde, tillika med alla sina dyrbarheter, på det Stael icke skulle komma utblottad till fäderneslandet eller under vägen sakna medel att förskaffa sig de förnödenheter och beqvämligheter, som vanan gjort honom behöfliga. Detta allt skedde likväl under den fullkomligaste tystnad, emedan Ingeborg väl visste, att om Stael kom underfund med hvad hon förehade, skulle han sätta sig deremot och omintetgöra hvarje plan, som gick ut på att skilja honom från henne.
Hon tviflade så mycket mindre på att hennes bemödanden skulle vinna framgång och hans räddning lyckas, som hon erfarit att general Tschammer redan samma dag han anländt till Moskau, på aftonen åter lemnat staden. Hon hoppades således att ingenting från hans sida skulle hinna verkställas, innan hennes make redan var i säkerhet och ryckt utom det håll, der han behöfde frukta följderna af sin fiendes vrede.
Hur litet förstod Ingeborg hämndens blinda makt öfver ett hjerta, hvars alla ädlare drifter lades till aska under branden af från så många sidor i lågor satta passioner. Kärlek, stolthet, svartsjuka, hat och förakt voro på en gång bragta i rörelse. Alla dessa känslor, af hvilka hvar och en särskildt så mången gång behöft svalka sig i blod, ropade nu gemensamt på hämnd, hämnd! Den måste blifva förfärlig och dödligt träffa sitt mål, skulle den ock bana sig väg genom tusende oskyldiga hjertan.
Generalen insåg emellertid att han hade ganska betänkliga hinder att öfvervinna och att Stael stod skyddad inom ett värn, der han icke var åtkomlig genom vanliga medel: å ena sidan Catharinas välvilja, hvilken var detsamma, som czarens egen, och å den andra den stränghet, hvarmed Petter ofta bestraffade dem, som läto komma sig något våld emot de svenska fångarne till last, utom det som han sjelf icke sällan tillät sig att anbefalla. Den vigg som skulle kunna drabba genom dessa måste vara skarp, afmött och dräpande.
Men Tschammer var icke den som bäfvade tillbaka för ett förtvifladt steg. Efter några timmars öfverläggning, hade han stadgat sitt beslut, lät spänna för sin resvagn och begaf sig till czaren, som befann sig vid arméen. Han reste genom natt och dag, och tillryggalade vägen, i följd af otroliga ansträngningar och en rastlös skyndsamhet, på hälften af den tid, som annars hade erfordrats. Vid framkomsten begärde han ofördröjligen att få tala med czaren.
Vid det meddelande han hade att aflemna, bleknade Petter. Hans läppar darrade och förebuden till de konvulsiviska skakningar, som häftiga sinnesrörelser hos honom brukade framkalla, började visa sig.
— Åter en komplott! — framstötte han med sammanbitna tänder. — Och det midt i mitt rikes hufvudstad! — Och Stael i spetsen!
— Och ers majestät förundrar sig deröfver, förundrar sig öfver att Horns måg omfattar detta tillfälle att visa sitt gömda agg?
— Du har rätt och detta är tacken för min gemåls skydd! Ha! det fördömda orospacket! Men jag skall veta att tukta det, och mina goda Moskoviter skola få se hur ett uppror, midt i skötet af deras stad, ändas.
Tschammer fann att han ej missräknat sig, och behöfde icke med några vidare tillägg underblåsa den tända lågan. Czaren lät tillkalla sin kansler och dikterade en order för guvernören i Moskau, hvarmed en kurir genast affärdades.
Ingeborg hade emellertid fullbordat sina bestyr; ett par små
kappsäckar stodo packade i en undangömd vrå i huset, på det
ej sysselsättningen dermed skulle hindra henne att i sista
stunden få njuta af sin mans sällskap; hon väntade nu endast med
hvarje minut att få höra det lofvade budet från Alexander. Det
hade redan börjat skymma; och Stael och Hysing, som spelade
schack, hade flyttat bordet närmare fönstret, för att bättre
kunna urskilja de vigtiga dragen. Ingeborg hade satt sig i ett hörn
af rummet, derifrån hon kunde se teckningen af sin mans ädla
profil emot rutan, utan att han behöfde märka, att hon då och
då lyftade handen för att aftorka en tår, som tanken på den
snart förestående skiljsmessan frampressade. Då inträdde
Alexander. Vid hans åsyn undföll henne ett rop. Den vigtiga
stunden var då inne, som skulle bestämma hennes makes öde och
afgöra hans dyrköpta räddning.
Alexanders utseende bebådade emellertid ingenting mindre än några glada budskap.
— Tillåt — sade han till Ingeborg, efter den första helsningen — att jag får tala vid er och eder man utan vittnen.
— Tillåt mig, å min sida, upplysa — inföll Stael och visade på Hysing — att denne tredje person är en vän, för hvilken jag icke har några hemligheter; och emedan jag förmodar att inga angelägenbeter som röra er sjelf kan blifva föremål, för det samtal, hvarmed ni ville hedra mig, så…
— Er vän, säger ni. — Det är godt! Ni kan då lita honom?
— Som på en broder.
— Hon skall då icke förråda att han sett mig här; ty äfven det bör hållas obekant.
— Om er säkerhet fordrar det, vågar jag gå i borgen med mitt lif för hans tystlåtenhet.
— Här är blott fråga om er egen! Men hvad jag har att säga er, bör i alla fall vara utan vittnen, vore det ock af en broder. Och hvad er beträffar — och han vände sig till Hysing — skulle jag i alla fall råda er att med det skyndsammaste begifva er till ert qvarter och der afbida sakernas gång.
Hysing var icke den som tvenne gånger lät säga sig att han var öfverflödig, utan skyndade sig bort.
— Stael — sade Alexander och gick honom till mötes med utsträckt hand. — Det var länge sedan vi sågo hvarandra; men jag har icke glömt att jag sedan dess har en skuld att godtgöra, och jag är glad att händelsen lemnar mig ett tillfälle att ådagalägga det mitt hjerta icke är känslolöst för denna pligt. Jag behandlade er oädelt och förfördelade er grymt, men jag var kär och oerfaren; passionens eld brusade i mina ådror, och — — Ni förstår icke hvarthän den kan drifva oss, då vi aldrig lärt att tygla våra känslor. Förlåt mig, och se i mig nu endast vännen! Jag hinner ej säga mera, ty hvarje ögonblick är dyrt. Damoklessvärdet hänger öfver ert och edra landsmäns hufvuden. Men det skall icke träffa er, så sannt ära och tro skyddas af en rättvis himmel. Ni måste genast vara färdig till flykt, om ert lif är er kärt.
— Till flykt? — frågade Stael.
— På ögonblicket.
— Nej, min furste, nej!
— Lyckligtvis erbjuder sig ett tillfälle, som kan befrämja den. Men allt beror på minuten! Ännu medan vi tala närmar sig faran.
— Må hon komma! Jag vill möta henne och underkasta mig allt; blott icke flykt.
— Underkasta er. — Ni vet icke hvad det är fråga om.
— Lika godt! Jag skall föreställa mig det förfärligaste, på det jag ej må finnas oförberedd för något.
— Ni kan det icke och det är blott er hustrus närvaro som hindrar mig yppa…
— Min hustru fruktar intet vid sin mans sida. Eller hur, Ingeborg? Du bleknar. Store Gud! Skulle ditt mod svigta.
— Det är blott ovissheten och det bedragna hoppet, som inger mig denna fruktan! Tala, furst Gagarin, tala!
— Ni befaller det, min fru. Nå väl, vet då, att i stället för orderna om den förberedda utvexlingen, erhöll min far i dag befallning från czaren att alla fångarne i morgon skola utföras till Camina most[1] att nedskjutas[2].
— Barmhertige Gud!
— Trösta er! Ty som jag sagt, er man skall räddas. Från mitt regemente skola alla vakterna hos fångarne fördubblas och förses med skarpa skott. Men jag har gifvit mina order med beräkning på tid för Stael att undkomma. Lyckligtvis har jag fått reda på en tysk köpman, som i denna qväll beger sig på resa genom Lithauen åt Polen och i hvars sällskap han tryggt kan färdas. Som tyskens bror är hofmästare i mitt hus, har jag liksom ett band på honom, som svarar mig för att han icke missbrukar mitt förtroende. Allt är således färdigt. Det öfriga beror på er mans egen skyndsamhet. Han måste blott antaga någon förklädnad, som kan dölja hans rätta utseende och gestalt.
— Och min hustru? — Och Stael räckte armarna mot Ingeborg.
— Stael, — sade hon och sjönk i hans famn — du finner mig icke så oförberedd som du tänker. Din befrielse har någon tid varit målet för alla mina tankar och önskningar. Furst Gagarin kan intyga det, och sjelf skall du finna bevis derpå.
Hon berättade nu det förslag hon uppgjort och de förberedelser hon vidtagit.
— Och jag skulle kunna slita mig från ett hjerta så fullt af kärlek? Jag skulle kunna lemna dig ensam åt faran?
— Faran för mig är ingen. Czarens grymma dom kan ej drabba qvinnorna, — sade Ingeborg,
— Och om er maka behöfver en beskyddare här, tillåt mig få försäkra er att hon skall finna den i mig! — sade Alexander.
— Nej, jag kan icke förmå mig dertill! Min furste! — Och Stael vände sig till Alexander:
— Ni sjelf är make. Säg, skulle ni kunna slita er från ett hjerta som visade så mycken kärlek, som så glömde sig sjelf för er?
Alexander drog en suck i stället att svara.
— Ni svarar ej! Det säger mig nog. Ni gillar mig, ni förstår att jag icke kan handla annorlunda. Ni förstår ju ock att min tacksamhet icke derför är mindre?
— Stael, — sade Ingeborg och föll honom om halsen. — Det är icke mannen som får tala detta språk; det är icke han som får öfverlemna sig åt hjertats veka känsla. Han var fosterlandets son innan han blef make och fader; hans äldsta förbindelser tillhöra detta, hans pligter till det äro de heligaste, emedan dess frihet, dess frid och frejd är det bästa arf han kan lemna sina söner. Skall det lif jag bär under mitt hjerta någonsin lära sig att älska Sveriges dyra jord, om det bland dess stora, allt uppoffrande försvarare fåfängt skall söka sin faders namn? Skall det kunna vörda den kärlek som förlamat hans fosterländska kraft, eller älska den moder, för hvars skuld han gjorde sig till sjelfmördare? Skall jag icke sjelf en dag nödgas förtiga för det fosterlandsmannens pligter, för att skona det för den rodnad, som jemförelsen med dess faders handlingssätt skull uppkalla på dess kinder?
— Håll upp Ingeborg! Du har segrat.
— Nu är du åter min dyre, min älskade Stael!
— Men hvilket skall ditt öde bli?
— Hvilket, om du qvarstannar? — — Store Gud, i morgon, i morgon! — —
— Och dock så länge jag är dig nära, så länge jag kan se dig, omfamna dig är du icke värnlös.
— Lydde icke min far, för fem år sedan, sin konung och fosterlandets kallelse och lemnade fyra små värnlösa barn åt ett ovisst öde i detta land. Misströstade han om försynens beskydd för dem? Eller har detta ett enda ögonblick öfvergifvit dem? Med allt hvad vi lidit, kunna vi väl kallas olyckliga? Hur underbart har icke Ebba funnit lyckan, och jag! — — — Ack, Stael! Sjelfva detta ögonblick, denna strid, som afpressar mig smärtans tårar, hur mycken glädje skänker den mig ej derjemte! Låtom oss derför icke misströsta! Låt icke så mycken nåd vara förspilld för oss! Skulle den hand, som räckt oss i dag, vara för kort att hinna oss i morgon? Nej, den skall skydda dig på dina vägar och jag känner den nu mer än någonsin sträckt öfver mig.
Med blödande hjerta beredde Stael sig för afresan. Han afrakade sina mustacher, svärtade sitt ljusa hår, anlade en passande drägt, belastade sig sjelf med sin lilla pakotilj, för att så mycket mindre väcka misstankar, och begaf sig så, efter det hjertslitande afskedet från sin hustru, i furstens spår.
Detta var också hög tid, ty knappast hade han lemnat sin boning innan den besattes af den fördubblade vakten, och eftersökningar började anställas efter Stael hos de andra svenskarne, der man förmodade sig finna honom.