Hemligheterna på Stokesley/Kap 13
| ← Tolfte kapitlet |
|
Fjortonde kapitlet → |
TRETTONDE KAPITLET.
Måndagen veckan derpå hällregnade det. Hela gården liknade en sjö, och regndropparna föllo plaskande ner deri. Purday hade satt på sig sin husbondes gamla regnkappa, men det oaktadt var han alldeles genomblöt, och när pigorna gingo öfver gården med paraplyer, lät det "sqvatt", "sqvatt" under deras träskor, för hvart steg de togo.
Det var bakdag, och Susanna och Annie hade varit nere hos kokerskan och öfvertalt henne, att gifva dem ett stort stycke deg, och miss Fosbrook hade gifvit dem tillåtelse, att kafla den i skolrummet. Sannolikt var detta enda sättet, att hindra dem att hopknåda degen till kulor och kasta dessa i ansigtet på hvarandra, eller möjligen ock att fastsmeta den vid någons näsa, och tillika räddades derigenom köksan från att blifva halft vansinnig genom deras närvaro i köket.
Hvar och en fick ett lika stort stycke deg och ställde sig dermed vid de båda kistorna, som stodo på hvar sida om fönstret. Bessie ville ej alls hafva någon del af degen, ty Sam hade lånat henne sin vackra bok om "Sångfåglarne", och hon var ifrigt sysselsatt att kopiera en talgoxe, ty nu behöfde hon icke längre hålla sitt arbete hemligt. Vid ena sidan stodo de tre äldsta barnen, och vid den andra de tre yngre; lilla George stod i ett hörn bredvid Susanna och gjorde hål i sin deg och bad oupphörligen att få mera. Målet för Susannas ärelystnad var, att kunna baka lika präktiga kringlor som kokerskan, och hon utkaflade degen och formade den i rundel, ehuru de båda äldsta gossarne oupphörligen stulo bitar af hennes deg. De hjelptes åt att forma en figur, som skulle föreställa Purday och som hade ögon gjorda af två korinter, hatt på hufvudet, och pipa i munnen, samt dref framför sig en ko; men olyckligtvis gick alltid hans nacke tvärs af, och armarne ville icke fastna vid kroppen. Det kunde väl afhjelpas, ty ju mera deg, som påsmetades, desto bättre blef det. Johnnie och Annie hade format en hel massa med ormar, som slingrade sig om hvarandra och beto hvarandra i stjerten, och David var ifrigt sysselsatt att forma en hel skara kaniner, med vinbär till ögon, och ville inte att någon af de andra skulle hjelpa honom.
"Jag tyckte jag hörde ett buller," sade Bessie, i det hon såg upp från sitt arbete.
"Åh, det är väl bara skottkärran," sade Sam. "Purday kör den alltid, när det regnar."
Ljudet föreföll likväl de små bågarne något ovanligt, och de höllo upp sina hufvuden för att lyssna. Deras ansigten klarnade, när de hörde hastiga och kraftiga steg på trappan, och Bessie, som satt närmast dörren och som icke legat på knä som de andra, sprang fram och öppnade den med ett glädjerop:
Der stod han — den ljusa, raska, väderbitna sjömannen, med det långa lockiga håret och det öppna ansigtet. Det var pappa!
Barnen rusade upp huller om buller, så godt de kunde för sina styfva ben, och räckte honom sina degiga händer. Alla blefvo turvis omfamnade, och innan turen kommit till den åttonde, hade Bessie sprungit till barnkammarn och tagit lillan från den förvånade Freeman, rusat ned utför trapporna och satt henne i faderns armar. Men lillan kände ej igen honom och började skrika så fasligt, att Susanna måste taga henne, och Annie lekte tittut med henne, för att få henne att tiga.
"Jag har öfverraskat er, miss Fosbrook," sade kaptenen, och skakade hand med henne.
"Åh, jag är så glad att se er," genmälte hon. "Jag hoppas att mrs Merrifield är bättre."
"Ja tack, mycket bättre. Jag väntar att få se henne ligga ofvanpå, när jag kommer tillbaka om thorsdag. Jag har endast tid, att stanna här några dagar, för att ställa litet i ordning och helsa på barnen, innan jag reser med amiral Penrose. Han var så god och höll en plats öppen åt mig, tills jag skulle få se, huru det skulle gå med henne," sade kaptenen med darrande röst.
"Således skall du verkligen resa, pappa," sade Susanna, "och lillan skall ej känna dig förrän —"
"Håll mun, lilla piplisa," sade kaptenen barskt, men miss Fosbrook såg, att han hade lika svårt som Susanna att återhålla sina tårar.
"Jag har ej tid att höra på detta, ty jag har med mig en affärsman och farbror John, och jag måste gå ner till dem igen. Vi behöfva ingen middag, men Susanna kan säga åt kokerskan, att låta oss få té och litet ägg och skinka eller litet kallt kött, eller hvad annat, som för tillfället finns till hands, och så kan du låta ställa i ordning ett rum åt farbror John."
Han skulle just gå, när Susanna utropade: "ack, pappa, få vi dricka té med dig, vi alla, och lilla Georg också?"
"Ja visst, om I uppfören er väl, så att I ej behöfven skämmas för er farbror."
"Får jag inte gå ner med dig?" frågade Sam, som såg ut, som om han önskade att få vara så mycket som möjligt i hans sällskap.
"Det är bättre, du stannar här uppe, min gosse," svarade kaptenen. "Vi hafva affärer att afhandla, och du skulle endast hindra oss. Stannen här så länge, barn, och snyggen upp er till tédags. Mamma helsar er alla och hoppas, att I ej skolen gifva farbror John allt för mycken anledning till missnöje." Med dessa ord aflägsnade han sig.
"Jag bryr mig litet om farbror John," mumlade Sam för sig sjelf.
"Jag kan ej begripa, hvarför han kommit hit," suckade Annie.
"För att störa glädjen för oss," tillade Johnnie bedröfvad.
"För att taga Sam med sig till skolan, när jag går till sjös," sade Harry.
"Du vet inte, om du får fara," sade Elisabeth. "Pappa nämnde ingenting derom."
"Ja, men jag vet, att jag får fara. Amiral Penrose bar lofvat det."
"Du vet alltid så mycket, som ej händer. Hur gick det med de der sovereigns, som du skulle få af öfverste Carey?"
Henry såg ut, som om han velat bitas.
"Nå, det är väl bäst att baka färdig Purday," sade Sam med en suck, "och de skola få äta upp honom till teet."
"Det blir inte roligt vid tebordet. Åh, hvarför skulle farbror John komma hit?"
"Han kom väl hit, för att vara tillsammans med sin bror," menade Christabel.
"Ja, men de äro ju inga små barn," genmälte Annie.
"Han kunde väl hafva varit tillsammans med honom i London, utan att behöfva komma hit och plåga oss."
"Men kanske han inte kommer att plåga er."
"Åh, men —" ropade de alla på en gång, men tvärtystnade.
"Han förebrår oss jemnt, att vi äro så ohyfsade," sade Annie.
"Han ville att Susanna och jag skulle skickas i en skola," sade Bessie.
"Han sade att det var, som att äta middag med hottentotter."
"Han sade åt pappa, att det var mycket orätt, att han tillät oss att skrilla på den frusna dammen i byn —" tillade Annie.
"Och han gaf Sam en örfil, bara för han tog en kräfta i sitt nät och bar in den och visade den åt tant Alice."
"Ja, men nätet var drypande vått," anmärkte Bessie.
"Ja," sade Annie, "men tant Alice är så petig och fin; hon är så rädd att bli våt om fötterna, kan ej gå öfver en stätta och darrar, när hon får se en ko; och han vill att vi skola likna henne."
"Och han är skuld till, att pappa och mamma bry sig om saker, som de af sig sjelfva aldrig skulle tänka på," sade Sam.
"Mamma ber oss alltid vara snälla och ej leka hök och dufva inne i rummen, när han är här," sade Annie.
"Men det har hon ej sagt oss den här gången," sade Johnnie triumferade.
"Nej, men vi måste ändå låta bli det," sade Susanna, och då några knotande röster förklarade, att man ej behöfde bry sig om farbror John, tystade dem Sam, genom att säga att det var mamma, som de skulle bry sig om.
Till och med miss Fosbrook blef litet ängslig, ty hon förstod, att mamma fruktade denna förskräckliga farbror, som hade ett stort inflytande öfver sin bror och var en mycket sträng domare öfver de yngre medlemmarne af familjen. Hon hoppades, att han ej skulle få så mycket att anmärka, ty de två äldsta barnen hade genom sin godhet så helt och hållet vunnit hennes hjerta, att hon icke skulle kunnat uthärda, att något slags ledsamhet skulle drabba dem; hon intresserade sig verkligen mycket för hela barnskaran, och som de varit under hennes uppsigt, skulle anmärkningarne lika mycket gälla henne som dem. Hon tyckte, att det nog kunde vara rätt och billigt, att deras välvilliga far tog saken om hand, men att de skulle stå till svars för sin farbror, skolmästaren, syntes henne bra hårdt. Hon var derför helt orolig öfver, huru barnen skulle uppföra sig. Hon hade föresatt sig, att omtala penningeförlusten för kaptenen, huru påkostande det än kunde vara, att tala derom i broderns närvaro. Under tiden såg hon efter, att alla hade rena händer och hade kammat sitt hår. Hon smickrade sig med, att Susannas motsträfviga gula lockar skulle ligga ordentligt, ty på sista tiden hade de verkligen gjort detta. Hon var dock rädd, alt de åter skulle blifva rufsiga, när Susanna i spetsen för hela barnskaran skulle rusa ut, för att taga bakverket ur ugnen, och hon stod på trappan, i beredskap att borsta henne om igen, i fall det skulle behöfvas.
Under det hon stod der och väntade, öppnades dörren till matsalen, (det enda rum, som var i ordning der nere) och kaptenen kom ut. "Åh, miss Fosbrook, var så god och kom hit in, jag gick just för att söka er. Min bror — miss Fosbrook."
Till sin stora förvåning fick Christabel emottaga en särdeles artig helsning af en man, som var mycket yngre än hon hade trott. Han hade ett strängare uttryck kring munnen och ögonen än hans äldre bror, och han bar med mycken värdighet sin presterliga drägt; men han var så märkvärdigt lik sin brorsdotter Elisabeth, att hon föreställde sig, att det egendomliga i hans yttre troligen härrörde af samma kärlek till förfining, som var ett utmärkande drag hos den lilla flickan.
"Allt står väl till, hoppas jag?" frågade kaptenen.
"Rätt bra," svarade hon. "Sam och Susanna äro de förträffligaste barn i verlden. Det är bara om en sak jag vid passande tillfälle önskar få tala med er."
"Är det om det här?" sade han, och lade i hennes hand ett med blyertspenna i en stor rund stil skrifvet bref, som icke innehöll ett enda staf-fel, men i hvilket orden voro afdelade på ett mycket besynnerligt sätt.
"Min kära pappa!
Var så god och
skaffa mig en
poliskonstapel. Bet
har stulit våra
pengar ur Toby, som
vi skulle ha till
en hemlighet.
Freeman säger, att hon
är en favorit
och miss Fosbrook
kan ej hitta dem.
Din tillgifna son,
David Douglas Merrifield,"
"Ja så, detta var det bref, David ville försegla, innan jag fick lägga det i mitt," utropade miss Fosbrook, sedan hon läst det. "Vi hafva varit mycket ledsna öfver förlusten, men vi kommo öfverens om, att ej skrifva till er derom, emedan ni hade så mycket annat att tänka på."
"Har ni någon orsak att misstänka Bessie?"
"Nej, nej, ingen af oss tror det, men jag ville bra gerna, att ni skulle anställa en ransakning, ty tjenstflickorna misstänka henne och hafva förledt de yngre barnen att också göra det."
"Hvem är Toby —"
"Toby är bara en mugg, som de kalla Toby Fillpot, emedan den ser ut som en gubbe."
"Ja, jag vet!" afbröt henne mr John Merrifield skrattande. "Kommer du inte ihåg, att vi hade en dylik i vår barndom?"
"Nå, vidare," frågade kaptenen.
"Strax sedan ni hade rest," svarade Christabel, som försökte tala så kort och tydligt som möjligt, "kommo barnen öfverens om, att spara sina veckopenningar, för att köpa ett svin åt Hannah Higgins. De ådagalade stor ihärdighet härutinnan, och på tredje veckan hade de samlat omkring 7 shillings i muggen hvilken jag — till min skam och sorg måste jag bekänna det — lät dem gömma i dockskåpet, som ej var läst, ehuru dörrarne voro tillriglade. På fredagsmorgonen den elfte dennes vet jag säkert, att muggen var full med koppar- och silfvermynt, ty jag tog ner den, för att lägga dit några slantar. Måndagen derpå på morgonen voro alla pengarna borta, så när som på en farthing."
"Har ni ingen aning om, hvem som kan ha tagit dem?"
"Jag vill helst slippa säga något, tills ni frågat barnen och tjenarne."
"Ja, det är rätt," sade kaptenen. "Nå, kära John, jag är ledsen, att du behöfver vara närvarande vid en krigsrätt, men jag är tvungen hålla en dylik, när vi druckit té."
Det gjorde Christabel ondt, att barnen skulle nödgas tala i sin fruktansvärda farbrors närvaro, men det kunde ej hjelpas, ty det fanns intet annat rum i ordning, och ute hällregnade det.
Herrarne hade jemt så mycken tid på sig, att de hunno bese dockskåpet och hyllan, på hvilken Toby stått, och återvända till matsalen, innan barnen kommo in och helsade på sin farbror. Susanna höll George i ena handen, och tallriken med bakverket i den andra.
Farbror John sade, att han aldrig sett så kuriösa bullar. Kullen på Purdays hatt hade fallit bort under gräddningen, och båda armarna hade gått af, och på somliga ställen var han alldeles bränd, ja han var på det hela mycket otreflig att se på. Davids kaniner hade lyckats bättre, ehuru öronen gått af på många af dem.
Farbror John var mycket road åt de olika bakverken, och beundrade och smakade på dem alla. Tédrickningen slutades verkligen bättre än Christabel väntat. Hon hade lyckats förmå barnen att aflägga många ovanor, genom hvilka de förr på ett ofördelaktigt sätt utmärkt sig. De drucko ej ur hvarandras koppar, smetade ej ner sina fingrar, torkade sig om munnen och sutto stilla på sina stolar, huru mycket de än våndades och suckade.
Det var blott en, som stjelpte omkull sin kopp, och det var Johnnie, men som den lyckligtvis var tom, gjorde det ingenting. Det var all anledning att hoppas, att mr Merrifield ej sett det, ty han talade med Sam om, hur mr Greville höll på att anlägga den nya vägen. Det var ingen, som skrattade eller drog på mun, men det var också föga troligt, att pappa varit stämd för skämt, äfven om hans bror icke varit närvarande, och miss Fosbrook var riktigt glad öfver, att barnen på intet sätt förgingo sig.
När Mary dukat af och torkat bordet, drog farbror John sig tillbaka i fönstersmygen och förskansade sig bakom en tidning. Miss Fosbrook tänkte gå till skolrummet, men kaptenen bad henne stanna qvar.
"Jag hör," sade han, "att något mycket obehagligt händt under min frånvaro, och jag önskar att få veta allt, som står i samband dermed, så att man kan upptäcka den brottslige och frigöra den oskyldige från all misstanke."
Barnen sågo på hvarandra och undrade, hur han hade fått veta det, och om miss Fosbrook omtalat det, men de blefvo snart upplysta derom, när fadern utropade: "kom hit, David,' och säg mig, hvad du menade med detta bref?"
David gick med fasta steg fram till fadern, och det bekom honom ej det minsta, att han hörde sina bröder mumla bakom honom: "jaså, han skref," — "en sådan liten smyger", och "han förstod inte bättre"; de ansågo det visserligen ej för orätt, att deras far skulle döma i denna sak, men gossar pläga långt hellre lida en orättvisa, än anklaga någon.
"Hvarför skref du detta bref, David?" frågade kaptenen.
"Emedan jag ville ha igen pengarne till mitt svin."
"Säg mig, på hvad sätt du förlorat dem."
"Bessie tog dem."
Elisabeth rusade upp, blodröd i ansigtet och med tårfyllda ögon, och Sam och Susanna utropade på en gång: "nej, nej, det är ej sannt." Fadern vinkade åt dem att vara stilla, och de lydde, ehuru de båda fattade Bessies händer och tryckte dem hårdt."
"Såg du, att hon tog dem?" frågade kaptenen.
"Nej."
"Hur kan du då säga, att hon gjort det? Jag vill ej skrämma dig, David, jag vill blott att du skall säga mig, hvad som gaf dig anledning att misstänka henne."
David var nu så uppskrämd, att han bättre kom ihåg anklagelsen, än hvad som gifvit anledning dertill. Han hängde hufvudet, skrapade med foten, och när han såg, att han var tvungen att svara, sade han sakta: "Freeman och Harry sade så."
"Kom hit, Henry, och säg mig, om du anklagade din syster för David."
"Nej," svarade Henry genast, men då han märkte, att syskonen redan öppnade munnen, för att med ett ljudeligt O! tillkännagifva sitt ogillande, skyndade han sig att tillägga: "det vill säga, att när David kom och bråkade, sade jag, att det vore bäst, att han frågade Bessie, som hade smugit omkring och kikat i dockskåpet. Jag menade ej, att hon hade tagit pengarne, men David är en sådan liten åsna."
"Såg du henne gå i dockskåpet?"
"Hon sade det sjelf," mumlade Henry.
"Ja, pappa," sade Elisabeth och steg fram. "Jag fann dörrarne till dockskåpet öppna, och läste igen dem, men jag rörde ingenting derinne. Sam och Susanna veta, att jag ej gjorde det och att jag ej kan säga en osanning nu, om jag ock förr en gång gjort det."
Kapten Merrifield bibehöll ännu sitt stränga allvarliga utseende och frågade: "när var det, du fann dörrarne öppna?"
"Det var i fredags, pappa — i fredags åtta dagar — St. Barnabas dag — strax efter middagen."
"Var ingen med dig."
"Nej, pappa."
"Du var den första, som gick upp?"
"Ja, jag ville ha min blyertspenna, innan —" och hon tystnade förlägen.
"Innan ..."
"Innan miss Fosbrook skulle gå upp och tala med Harry," sade Elisabeth rodnande.
"Jag hade befallt Harry att äta middag i skolrummet," sade miss Fosbrook, "emedan han varit olydig."
Kapten Merrifield såg skarpt på Henry, som bjöd till att frimodigt möta hans blick, ehuru den tycktes göra ett högst obehagligt intryck på honom.
"Således hade Harry ätit middag i skolrummet? Var han qvar der, när du kom upp?"
"Nej."
"Voro dörrarne öppna, när du var der uppe, Henry?"
"Ne-ej."
"Är det säkert, att du ej rörde dem?"
"Jag vet inte, hvad jag skulle göra der," svarade Henry hastigt och förläget. "Det är bara flickorna och småbarnen, som ha sina saker der — och — och miss Fosbrook hade sjelf varit i skåpet på morgonen, hvarför kunde inte hon lemnat skåpet olåst, så att dörrarne gått upp af sig sjelfva?"
"Nej, nej," utbrast Susanna, "om de ej äro riktigt tillriglade, så fara de strax upp, och då hade vi ej kunnat vara hela morgonen i rummet, utan att hafva märkt det."
"Ären I säkra på, att de voro tillslutna, när I gingen ned till middagen?"
De voro alla säkra på, att det var omöjligt, att de stora glasdörrarne skulle kunnat flyga upp, utan att de märkt det, isynnerhet som Susanna kom ihåg, att hon begagnat det understa något utskjutande skåpet som skrifpulpet.
"Kommer någon ihåg, huru länge det dröjde, innan Bessie kommit in, sedan Harry lemnat rummet?"
"Vi veta ej, när han gick ut," svarade alla som varit i matsalen; men plötsligt höjde sig en röst, i hvilken man tydligt kunde urskilja triumfen, att också hafva något att säga, så väl som de andra.
"Jag såg, när Harry gick ut, och strax derefter kom Bessie upp."
"Du, Johnnie? Hur kom det till?"
"Miss Fosbrook befallde mig äta middag i barnkammaren, pappa, emedan Harry och jag klättrat upp på den nya jerngrinden, för att se, om ej telegrammet skulle komma, medan de andra voro i kyrkan. Då sprang Harry ifrån mig, med gossarne Greville, och jag kunde ej komma ned, förrän Sam kom och hjelpte mig, och då befallde miss Fosbrook mig, att äta middag i barnkammarn. När jag slutat äta, gick jag och satte mig på trappan, för att passa på, när de skulle komma från middagen, och fråga, om jag finge komma ned igen."
"Nå, hvad såg du då, Johnnie?"
"Först såg jag en geting."
"Jag bryr mig ej om getingen. Såg du, när Henry gick ut?"
"Jag såg först, när han kom in," sade Johnnie, "och då befallde honom miss Fosbrook gå dit upp, så skulle hon skicka honom hans middag och komma och tala med honom efteråt. Derför satt jag och väntade på henne, när hon skulle gå upp till honom, och så såg jag, att Mary bar in kalfstek till honom, och en bit äppelkaka, och kort, ja strax derefter, så rusade han ned. Jag trodde inte, att han hunnit äta kakan, och jag tänkte gå och se efter, om han ej lemnat en bit, men då såg jag, att Bessie kom upp, och derför sprang jag min väg igen."
"Det var således ingen, som gick in i rummet, sedan Henry gått och innan Bessie kom?"
"Nej, det kunde ingen hinna."
Det var alldeles tyst i rummet. Man hörde intet annat ljud än kaptenens korta flämtande andetag, och han stödde hufvudet mot handen, så att man ej kunde se hans ansigte. Det var som om något förskräckligt, likt ett åskslag, hade drabbat honom, och som han bemödat sig att bekämpa det första intrycket och sätta sig in i förhållandet.
Om de hade sett honom under en storm, då hans skepp slagits i spillror mot en klippa, skulle han ej kunnat vara mer uppskakad och bedröfvad än nu. Men då han såg upp igen, hade hans ansigte återtagit sitt beslutsamma uttryck, och han sade med skarp, sträng, dundrande stämma, så att alla barnen skälfde och några fattade hvarandra i händerna: "Henry! säg mig, hvad du har gjort med det stulna?"
Den olycklige Henry! Han nekade ej längre, utan utbrast gråtande:
"Ack, pappa, pappa! Jag tänkte lägga dit det igen. Jag kunde ej hjelpa det."
"Säg mig, hvad du gjort dermed," upprepade kaptenen.
"Jag — jag betalade det till arrendator Grice. Jag var tvungen dertill och jag tänkte, jag skulle kunna lägga det dit igen, och en del deraf tillhörde mig."
"Ja, fem och en half pence!" utropade David. "Du, din tjuf!"
Barnet knöt näfven, och hela hans lilla ansigte var så förvridet af vrede, att det var riktigt fasligt att se. Fadern sköt honom åt sidan, och sade: "tyst, David, inga öknamn! Nå, Henry, hvad har du att säga åt din syster för den falska anklagelse, hvarigenom du vältat din skam på henne?"
"Ack nej, nej, pappa; han anklagade mig aldrig," utropade Bessie, nu först utbristande i tårar. "Han sade aldrig att jag tagit dem; det var blott Davids idé; och Susanna och Sam hafva varit så snälla mot mig, att jag alls icke har brytt mig derom. Straffa honom ej för det, pappa!"
"Kom ut med mig, Henry," sade kaptenen. "Nu, då din syster är frikänd, är det bäst vi tala om det öfriga derute, så att dessa ömhjertade små flickor slippa vara närvarande."
Han steg upp, och utan att säga ett ord gick han fram till Elisabeth och strök hennes mjuka bruna hår, tog henne under hakan, lyfte upp ansigtet, och kysste henne på pannan, det enda ställe som var fritt från tårar; sedan fattade han Henry i axeln och knuffade ut honom ur rummet. Som Bessie ej förmådde hämma sina tårar och var rädd, att farbror John skulle få se henne, sprang hon genast ut och upp på sitt eget rum. Både miss Fosbrook och Susanna önskade göra detsamma, men de hade försummat tillfället, och som de utanför hörde ljudet af röster, kunde de förstå, att kaptenen och Harry voro i salongen, och derför vågade de ej öppna dörren.
Alla voro förfärade och ingen talade på ett par sekunder. Den första, som sade något, var Annie, som med låg, darrande röst, dock icke utan en viss nyfikenhet yttrade: "jag undrar just, hvad pappa ämnar göra med honom?"
"Jag hoppas, att han skall gifva honom fem och tjugo," svarade David, som bet ihop sina små hvita tänder af raseri.
"Fy skäm ut dig! David," sade Susanna, "du skall ej önska din bror något så förskräckligt."
"Han har varit så elak! Jag önskar det! Ja, jag vill önska det," sade David.
"Tyst, David," sade miss Fosbrook, "du får ej säga något sådant. Jag skall sedermera tala vid dig om den saken."
"Jag är glad, att den stackars Bessie är frikänd," tillade Susanna, "ehuru jag hela tiden visste, att det ej var hon."
"Jag visste nog att det var Harry!"
"Gjorde du det, Sam? Hvarför talade du ej om det då!" utropade Annie.
"Jag var ej riktigt säker derpå," genmälte Sam, "och jag ville ej sqvallra på honom. Jag tänkte, att han nog skulle tala om det sjelf, om han kunde skaffa pengarna tillbaka."
"Ja," sade Susanna, "han skulle ha gjort det, han trodde alltid att han skulle få en sovereign af öfverste Carey."
"Han talade så länge derom, tills han sjelf trodde det," sade Sam.
"Men hur kunde du gissa, att han tagit pengarna, Sam?" frågade miss Fosbrook. "Jag misstänkte honom också, men jag hade ej något bevis derpå, och derför ansåg jag mig icke berättigad, att anklaga honom."
"Jag vet inte. Jag såg att han och gossarne Greville hade haft något pojkstreck tillsammans, och att Harry fått betala fiolerna. De sade något derom åt mig, men jag kunde ej få riktigt reda derpå, ty de sprungo sin väg, men jag var säker på, att de hade gjort några dumheter och att de lemnat Harry i sticket."
"Frågade du honom derom?" sade Susanna.
"Hvad skulle det tjenat till? Man vet aldrig, hvar man har honom, ty han sväljer alltid ner hälften af sina ord, med att tillägga, "det vill säga", tills han slutligen ej sjelf vet, hvad han menar. Och dessutom var jag ej mycket angelägen om, att få veta det."
"Men jag kan dock inte begripa, hur du kunde låta den stackars Bessie blifva misstänkt, då du kände till så mycket om saken," sade Christabel.
"Ni trodde det ju ej om henne," sade Sam, "och icke heller någon annan, som jag sätter minsta värde på. Dessutom, om jag hade vetat och omtalat det, hvad skulle det ej varit för en skam för honom, om han skulle blifvit sjökadett. Jag visste, att Bessie skulle ha tänkt detsamma, och om han blifvit kadett, skulle han kommit ifrån gossarne Greville och skulle fått litet pengar, så att han kunnat betala igen det han tagit."
"Kan han inte blifva kadett nu?"
"Åh, då skulle vi ha fått höra af det för länge sedan. Jag bryr mig mindre om att få bli kadett nu, men det gör mig grufligt ondt, att pappa, den korta tid han är hemma, skall ha så mycket bråk och sådan ledsamhet."
"Jag har aldrig sett honom så bedröfvad," sade mr Merrifield. "Han var knappast så nedslagen, när er mor var som sjukast."
De skrämde sig, ty de hade alldeles glömt farbror John, annars skulle de minsann ej vågat säga sin mening så frimodigt. Men han lade nu undan sin tidning, och såg ut, som han ämnat tala med dem.
Susanna vågade säga: "och de hade alla varit så snälla förut. Svinet tvang dem dertill."
"Det var då ett förståndigt svin," svarade hennes farbror med ett godlynt skratt.
"Vi voro tvungna att taga oss till vara," försäkrade Susanna, "annars hade vi fått plikta så mycket."
Christabel, som såg att mr Merrifield icke kunde fatta sammanhanget, hjelpte Susanna genom att förklara, att för åtskilliga små förseelser plikt erlades, och att barnens önskan, att spara sina pengar till svinet, gjort att de togo sig väl till vara för, att på något sätt förgå sig."
"Jag var verkligen glad deröfver i början, ty det uppsporrade dem, men jag fruktar, att det gick till öfverdrift och skadade i längden," sade hon och såg på David.
"Så är det alltid, när man ej gör rätt för det rättas skull," svarade mr Merrifield.
Nu kom kapten Merrifield ensam tillbaka, och hans bror var den enda, som vågade fråga: "hur är det?"
"Jag skickade upp honom på hans rum," sade kaptenen. "Det är en mycket obehaglig historia, ehuru han naturligtvis hade åtskilliga ursäkter att anföra."
Derpå omtalade kaptenen, hvad Henry hade bekännt. Han hade så mycket fruktat att blifva upptäckt, att han icke gifvit sig tid att taga ur muggen det, han sjelf lagt dit, utan i stället tömt ut alltsammans i sin näsduk, knutit ihop den och sprungit sin väg, men haft för afsigt, att sedermera lägga dit igen, hvad som ej var hans. Huru mycket det var, visste han ej, men hans vana att skryta och brist på ordentlighet gjorde, att han trodde sig hafva lagt dit mer, än som verkligen var förhållandet. Han, liksom alla, de der bedraga sig sjelfva, visste i början ej, huru han skulle göra; än tänkte han, att endast taga så mycket, som han hade rättighet till, huru mycket detta nu kunde vara, och än, att han skulle låna så mycket, han behöfde, och lägga det tillbaka igen, när han fick sin sovereign, eller att gossarne Greville skulle hjelpa honom med sina månadspenningar.
När han kom till arrendegården, ville mr Grice ej taga mot mindre än hela summan, han hade med sig. Kanske var det mindre för det värde, han satte på kalkontuppen, än för att gifva gossarne en lexa för framtiden, så att de aldrig mera skulle understå sig att antasta hans höns. Hvilket det nu var, så var han obeveklig, så att den förskräckta Henry måste gifva honom hvarenda pence. När mr Grice då såg, att han ej kunde få något mera, lät han beveka sig att återlemna bössan, och lofvade dessutom, att ej klaga för deras föräldrar.
I början hoppades Henry, att kunna lägga tillbaka pengarna, innan insamlingen uttogs ur sparbössan, men öfverste Carey reste, utan att hafva gifvit sin brors lärjungar någon present.
Henry hoppades likväl ännu på Grevilles, och äfven när förlusten blef upptäckt, hoppades han att i hemlighet kunna lägga tillbaka pengarna och låta dem anse det hela som ett skämt. Men då den första Augusti kom, och Martin och Osmond fingo sina månadspenningar, samt Henry besvor dem, att hjelpa honom i hans nöd, skrattade de honom midt i ansigtet och sade, att han skjutit kalkontuppen, ej de. Sedan dess var det hans enda hopp, att hela historien skulle falla i glömska; liksom en synd någonsin kunde glömmas.
"Jag vill endast göra en fråga, miss Fosbrook," sade kaptenen, "ehuru efter en sådan väfnad af bedrägeri saken knappast kan bli värre, än den är. Har han sagt någon uppenbar osanning?"
Hon tänkte efter. "Ja, sir," svarade hon, "jag fruktar, att han gjort det, ty han sade mig rent ut, att han ej rört dockskåpet."
"Jag förmodade det," sade kaptenen allvarligt. "Men hvar är Bessie?"
"Hon sprang upp i öfre våningen. Får jag gå och ropa henne?" sade Susanna.
"Jag skall sjelf gå," svarade fadern. Han fann Elisabeth i skolrummet alldeles tårögd och förgråten, och han sade henne vänligt, huru glad han var öfver det tålamod, hvarmed hon burit denna falska beskyllning. Hon blef så förtjust deröfver, att hon nästan började gråta igen, men hon kom sig dock för, att säga: "det var miss Fosbrook, Sam och Susanna, som gjorde mig så tålig, pappa, ty de voro så vänliga och snälla mot mig. Och ingen skulle ha trott det, om jag ej alltid varit så ovänlig.
"Men du är det ej mera, min snälla lilla stumpa," sade han småleende.
"Åh, jag lofvade mig sjelf, att jag ej skulle blifva ovänlig mera, nu sedan mamma är bättre, men miss Fosbrook säger, att jag ibland torde få lust att bli det, och jag tror, att hon har rätt, ty jag var ovänlig mot Georgie i dag. Men hon säger, man kan känna sig ovänligt stämd, och dock försöka att ej vara det."
Han kunde ej riktigt förstå, hvad hans lilla flicka menade, men han smekte henne ömt och sade: "ja, ni ha verkligen så mycket att vara tacksamma för, mitt barn, och jag hoppas, att du och dina äldre syskon ej skola göra mamma någon ledsamhet, medan jag är till sjös."
"Jag skall försöka," sade Bessie. "Men nu, pappa, ber jag dig vara god och tala med Freeman; hon tror ej, hvad vi säga, och är så tråkig mot miss Fosbrook."
"Tråkig, hvad menar du dermed?"
"Hon tycker, att allt hvad hon gör är orätt, och så inbillar hon Johnnie dumheter och talar om favoriter. Mary sade åt Susanna, att hon var afundsjuk."
Kaptenen talade samma afton mycket strängt med madam Freeman, men det kan vara ovisst, om det hjelpte. Hon var en mycket snäll gumma i många afseenden, men hon kunde ej tåla, att barnen voro under någon annans uppsigt än hennes egen, och när Henry var osannfärdig af lättsinne, var hon det af fördom.
Miss Fosbrook var glad att få komma ur matsalen, ty det var rysligt tråkigt att sitta der utan sitt handarbete och blifva tilltalad af mr Merrifield, ehuru hon tyckte mer om honom, än hon väntat att hon skulle göra.
Sedan David lagt sig, gick hon och satte sig vid hans säng och talade med honom om hans oförsonliga sinnelag. Hon ville försöka, att komma honom att ångra sig och att förmå honom att hafva medlidande med sin bror, i stället för att önska, att han blefve straffad, men David förstod ej, hvad hon menade. Elaka menniskor borde blifva straffade, och det var elakt att stjäla och ljuga, och han hoppades, att Henry, skulle blifva så straffad, att han aldrig skulle glömma det, ty det var hans skuld, att Hannah icke fick sitt svin.
Han tyckte ej, att det var synd om Henry, utan var endast ond, mycket ond, och törstade efter hämnd. Miss Fosbrook kunde ej förmå honom tänka annorlunda, och ej heller kunde hon göra begripligt för honom, att han nu ej var i rätta sinnesstämningen, för att läsa sina böner. Han ville mycket hellre låta bli att läsa sina böner, än hoppas, att Henry skulle slippa straff.
Kanske låg häruti lika mycket rättskänsla och förtrytelse öfver orättrådighet som personlig hämndgirighet. Miss Fosbrook bjöd till att tro detta, och lemnade honom, dock ej förr än hon bedt till Gud, att han måtte förläna honom detta kristliga sinne, som sätter oss i stånd att förlåta oförrätter.
Alla de andra voro nedslagna och förskräckta. Man visste ej ännu, hvad Henrys straff skulle bli, men trodde, att det skulle bli något förfärligt, och fruktade, att farbror John skulle vilja straffa honom ännu strängare, och alla sågo mycket bedröfvade ut, då de sade god natt åt miss Fosbrook.