Henrik Ibsen/Kap. 2
← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
IBSENS UNDOMSDRAMER.
GILLET PÅ SOLHAUG.
FRU INGER TILL ÖSTRÅT.
HÄRMÄNNEN PA HELGELAND.
Ibsens ungdomsdramer näst efter »Catilina» blifva
Gildet på Solhaug, som han skref i Bergen sommaren
1855 och Fru Inger till Østråt, som han hade skrifvit
vintern 1854. »Gillet på Solhaug» inbragte honom en
serenad från Bergensarne, och han skämtar i det företal
till pjäsen, som han lämnat i sina samlade skrifter,
att han tycker sig minnas, att han höll ett tal, när man
gaf honom serenaden: »jeg ved i al fald, at jeg følte
mig såre lykkelig!» Och i samma företal polemiserar
han starkt mot den dåtida kritiken. »Så fort en börjande
författare utgaf en bok eller fick ett litet teaterstycke
uppfördt» ungefär så falla hans ord, »så råkade våra
kritiker i oregerlig vrede, som om genom bokens
utgifvande eller styckets uppförande man hade tillfogat
dem eller deras tidningar en blodig oförrätt.» Efter
mycket grubbel öfver detta besynnerliga förhållande
upptäckte han ändtligen, att gamla statsråd Molbech
i Köpenhamn hade gjort sammalunda. Nåja, då var
saken klar, ty man blef kritiker på den tiden på det
sättet, att man från Köpenhamn tog hem en laddning
böcker, framför allt Heibergs prosaiska skrifter och fick
här veta, hur man skulle ta ämnet, hvilka som voro de rättrogna diktarna, och sedan var man färdig att
sitta till doms. Träffade man så på en hiatus i en vers,
då utropade man som Holbergs Jeronimus: bevara oss
väl, världen kan inte stå till påsken!
“Långods var hela deras ästetiska teori: långods var hela deras kritiska metod, långods var från början till slut, i stort och smått, den polemiska taktik, som de begagnade. Lånadt, lånadt var det alltsammans. Det enda originella hos dem var, att de jämt och ständigt begagnade långodset på tok och i otid.“
Ja det var »på den tiden». Men det förefaller nästan på den passionerade tonen i detta lilla uttalande, som om den gamle Ibsen också hade en gås oplockad med den kritiska granskningen i allmänhet, ty han blir äfven sedan under all yttre artighet rätt amper mot Georg Brandes’ påstående, att han i »Gillet» låtit sig påverkas af Hertz’s skådespel »Svend Dyrings hus».
Diktaren redogör först för sina källor eller rättare sagdt sitt material. Hvad »Fru Inger» beträffar, utgjordes det af studier i medeltidshistoria, hvad »Gillet» åter angår, hämtade han näring ur Landstads samling »Norske folkeviser» och slutligen i fråga om »Härmännen» samlade han intryck från sagotidens ättkrönikor i N. M. Petersens förträffliga öfversättning. »Det som i Vølsungasagan hade episkt omdiktats, ville jag dramatiskt helt enkelt återgifva.» Och nu fortsätter han med dessa betecknande ord, som så klart uttrycka hans otålighet öfver hvarje beskyllning att trampa i andras fotspår: »Jag vill häfda och fastslå, att detta »Gillet» liksom alla mina öfriga dramatiska arbeten är en naturnödvändig produkt af mitt lefnadslopp på en viss bestämd punkt. Det har uppstått inifrån och icke tack vare någon yttre påverkan eller inflytande.» Orden innebära nog en betydlig öfverdrift i sitt stolta själfständighetskraf, eller kraf på ett visst absolut oberoende, men känner man något af författarnas historia, nu och fordom, bland höga och låga, då vet man också, att tankar födas med egendomliga släktmärken, ibland med ordagrann öfverensstämmelse hos olika människor i skilda land, utan att de haft reda på hvarandra, förrän den lärde kritikern upplyser dem om, att de icke äro originala, icke deras egna men lånade från annat håll.
Gillet på Solhaug är ett stycke, som bär ringa spår af den Ibsen, vi numera känna. Det är ett solljust stycke, hans solljusaste, har kritiken sagt, tillkommet utan tvifvel af ett behof att förhärliga den ungdomskärlek, som hos honom själf vid samma tid firade sina vårdagar. Det är dock icke utan sin prägel af tragisk dysterhet, i det fru Margit har äktat den rike mannen, den outhärdlige herr Bengt, som ger eko åt hustruns ord med jollrande, dum pratsamhet, troende, att han skapat hennes lycka genom att göra henne rik och låta henne vinna hans eftersträfvansvärda person. Hon har trotsat sin ungdomskärlek, som tillhört Gudmund Alfson. Så har hon kommit in i »bergakungens» rike, som hon kallar det, och sitt straff får hon, då Gudmund återkommer, och hon ännu tror sig älskad, men hennes syster, nu uppvuxen till en härlig ungmö, blir hans hjärtas utvalda, och fru Margit får se, att hennes lycka är för evigt begrafven i forntiden och att hon begraft den själf. Kärleksdialogen mellan Gudmund och Signe äger en grann lyrisk flykt, och hos fru Margits och herr Bengts förhållande kan man nog finna första uppslaget till det hat mot förnuftsäktenskapet, som sedermera utmärker den Ibsenska diktningen.
Och härmed öfvergå vi till Fru Inger till Østråt. På hvad sätt kan en människa förvandlas, bli oigenkännlig, bli motsatsen till sitt eget jag? Om vi tänka oss en människa, som framför allt tycks ha anlag att bli något helt, en glad kraft, som kan uträtta, hvad det vara månde, när hon tycker sig eldas af det stora och det höga, om vi tänka oss en sådan människa utvecklad till en spökrädd varelse, sammansatt af olika element, ett lappverk, en mosaik af stämningar, så ha vi bilden af den fru Inger till Østråt, som Ibsen tecknat, sådan som hon en gång var och sådan som hon sedan blifvit. Och hvarigenom, hvad är orsaken? Det är Norges förnedringstid, i hvilken stycket spelar, reformationstiden, samtidig med Gustaf Vasas regeringstid i Sverige, den tid, då danskarna huserade som mest egenmäktigt i landet. Fru Inger, hon var landets mäktigaste kvinna, patrioternas hopp. Det var hon, som, när Knut Alfsøn genom ett uselt bedrägeri lockades öfver till det danska skeppet och mördades, svor sin dyra ed, att hon skulle hämnas »landets sista riddersman», som han kallades, och hålla frihetens och fosterlandskärlekens fana högt. Och hur har hon infriat denna ed? Hon har icke infriat den alls. Hon har bortgift en dotter till en dansk hög herre, och nu ligger i likkällaren den andra af hennes döttrar, förförd af det danska riksrådet Ivar Lykke, och modern gör ingen min af att hämnas hvarken på honom eller någon af de danska blodsugare, som nu förtrycka Norge. Rundt omkring henne mumlas mellan sammanbitna läppar: »Du har svikit oss», och hon känner det själf. Ut med främlingarna, ut med danskarna ur landet, var förr hennes valspråk, och fri var hon då, fri och glad i känslan af att stå med sitt folk. Och nu smyger hon om nätterna omkring i sin vapensal och vänder mot väggen Knut Alfsøns porträtt, som om hon fruktade, att han skulle stiga ned ur ramen. Hennes dotter, den stolte Eline, säger henne, att hon är som modern, hvilken för att skydda sig själf, när vargarna förföljde hennes släde, utkastade det ena efter det andra af sina barn. För att skydda sig själf? Nej, fru Inger vet, att det icke blott är sig själf, hon vill skydda. Vid en hemlig beskickning i Norge, som Sten Sture företagit, har hon träffat honom och älskat honom, hon har födt en oäkta son med honom. Denne son är Daljunkaren, som gör upproret mot Gustaf Vasa. Han finns numera hos Peder Kansler eller Peder Sunnanväder, som hittills behållit honom som en gisslan för fru Ingers trohet, och fru Inger vågar intet företaga, hvarken sluta sig till det ena eller andra partiet, emedan hämnden kan gå ut öfver denne son. I ängslan och vånda drömmer hon om och afgudar honom, och till denna afgud är det hon offrar sin heder och sitt samvete.
“Han var min själs eget barn. Han var den ende, som påminte mig om den tid, jag var kvinna och intet annat än kvinna. Och honom ha de tagit ifrån mig.“
Det går slutligen genom en mängd förveckligar så, att Daljunkaren kommer till hennes gård. I tro, att han är Sten Stures äkta son, gref Nils, och i förtviflan öfver att denne medtäflare till hennes hjärtas barn skall skada och stå honom i vägen, låter hon dräpa den förmente grefven, som är hennes egen son. En ursprungligen stor och stark karaktär, som förlorar all besinning, när dess egen lifsgåta måste hemlighållas och skyddas som ett brott, det är fru Ingers saga. Hon kan hvarken tala eller tiga, hvarken handla eller icke handla, det är följden, när en karaktär går dunkla vägar. Fru Inger är en kvinnlig Hamletsnatur, som sviktar under bördan af ett stort värf, har någon granskare sagt. Men fru Inger är något mera, hon är, hvad icke Hamlet var, hon är offer för sitt eget onda samvete, hon kan icke stå ren och klar mot världen med öppet visir och öppen blick, hon måste ljuga, ty hon skäms för sig själf, hon har en gång förledts att störta sig i fantasilifvets älf och ryckas med af denna. Sedan dess är hennes jag deladt, hon är egentligen främmande för sig själf, sådan hon förr var, denna förvillelse har skapat en tradition, ett band, en lifsregel för henne, en plikt, i ett förhållande, som står utom plikten, en plikt, som medför olösliga konflikter. Hon kände »Guds kraft i sig», som hon själf säger, kände det som om »Herren hade satt sitt märke» på henne, och hon frågar: »Var det högmod eller var det en uppenbarelse ofvanifrån? Det är något», fortsätter hon, »som hon aldrig kunnat utgrunda. Men ve öfver hvar och en, som fått ett stordåd att bära på.» Men fru Inger skulle ha kunnat frälsa sin själs harmoni, om hon hade bekänt, burit följderna, tagit ansvaret på sig för det skedda, äfven om det hade kostat henne hennes ställning som den ledande. Men ärelystnaden drifver henne vidare på det oklara vacklandets och famlandets väg. Hemlighållandet blir här som alltid personlighetens, det friska, klara modets dödsfara för Ibsen. Blygseln öfver en hemlig synd, som skall döljas, förlama lifsfunktionerna hos människan, eller något doldt — det må vara synd eller icke — gör ställningen skef och falsk, och så stupar man i sina egna nät, i sin egen lögn. Nora, konsul Bernick, Rebekka Vest, ja allesamman äro de exempel på detta Ibsenska påstående.
För den kärlek, som också blott är en fantasiberusning, en stundens ingifvelse och därför blir ett ödesdigert misstag, faller fru Ingers stolta dotter Eline ett offer. Härlig i sin ungdomliga spotskhet, när hon afvisar den fräcke Nils Lykke, är hon först, och före styckets slut är hon förnedrad och förkrossad. Är det icke — som ren hypotes kan det ju framkastas — som om diktaren velat visa oss i dotterns förförelsehistoria moderns tidigare förhållande till Sten Sture, hur en kvinnas motstånd kan brytas. Denne Nils Lykke är den durkdrifne förföraren, som med hala ord tillockar sig ett oskuldsfullt hjärtas förtroende genom att spela rollen af en stackars olycklig, som aldrig funnit den rätta. Troligen har fru Edgren, duchessa di Cajanello, vid sin skildring af löjtnant Lagerskiöld i »En bal i societeten» icke varit opåverkad af Nils Lykkes kärleksförklaring till Eline. Eline vet icke, att han är systerns baneman, men hon hatar honom allt ifrån barndomen, därför att hennes stolta natur uppreser sig mot, att hans namn nämnes i visorna blott som oöfvervinnelig segrare öfver kvinnohjärtan. Men denne samvetslöse usling är så mycket af en fantasimänniska, att han redan påminner om Per Gynt. Han blir rörd af sina egna ord, han blir rörd af Signes fägring, han tolkar hennes kvinnliga längtan efter riddaren, flickdrömmens hjälte, hög och utan vank och lyte, som skulle uppenbara sig en dag, och han blir rörd af sin bikt, att han är den oförstådde, som aldrig sett den rätta kvinnan och som nu bekänner för henne, att hans lif är förspilldt. Så faller hon och jublar, när hon faller, öfver att tillhöra honom, den ende, hon hört tolka hennes hjärtas hemliga språk. Det är först sedermera hon får erfara, att det är han, som dödat hennes syster.
Det är ett djärft grepp i dramatisk formning och gestaltning, Ibsen gjort i denna fru Ingers Ottisdatters historiskt-ohistoriska figur. Hon var alldeles icke mor till daljunkaren, ty han var son till en bondkvinna; denne dräng var icke annat än en uppkomling, och det enda sanna är, att fru Inger verkligen understödde hans uppror. Och fru Inger själf var enligt historiens vittnesbörd en ganska tarflig karaktär, framför allt sysselsatt med att befordra sina småaktiga girighetsintressen. Men af detta prosaiska material har den unge diktaren dock förmått att skapa en tragedi, hvilken, med alla sina konstgjorda intriger och osannolika händelser ändå har den stora, starka konstens prägel. »Fru Inger» verkar, vare sig man ser eller man läser den, som ett stycke lifsbild, och kanske borde dess första scen mellan Finn, husdrängen, och kammartjänaren här ha återgifvits, då den redan med pregnant kraft uppenbarar Ibsens satiriska förmåga.
⁎
Från det stycke medeltid, som skalden i »Fru Inger
till Östråt» behandlat, går han ännu längre tillbaka till
forntiden och skapar »Hærmændene på Helgeland»,
som spelar i Erik Blodyxas tid i 10 århundradet.
Figurer och händelser i detta stycke äro dock lånade
från sagovärlden, men icke en utan flere sagor ha fått släppa till stoff och element af karaktärsskildring. Det
är Völsungasagan, hvars ämne, ehuru omändradt, är
hufvudmotivet, men drag ur Egils- Njals- och Laxdölasagan
förekomma också. Och i stället för att kalla dessa
lån och sammansmältningar ett fel af diktaren eller
språkets klangfärg för ett missgrepp, har i senare tider af
kritiken med full rätt framhållits, att just så, med ämnets
framflyttning till en senare tidsålder, möjlighet
vunnits att förmänskliga karaktärerna, så att icke det
rent mytiska i sagogestaltningen skulle störa intrycket.
Lika riktigt och fyndigt af diktaren är det att låna
språktonen, ehuru förmildrad, från sagovärlden, det
vill säga från en äldre tid, ty hur skulle det annars
vara möjligt att skapa sig en bild af den tid, som här
är i fråga, då krönikans torra stilister samvetsgrant
tiga, när det är fråga om karaktäristisk utmålning?
Därmed är icke sagdt, att icke hvarje sådant försök
måste bli en konstruktion på fri hand, som lika gärna
kunde lämnas ogjord, och bland vår tids ästetiska
lagstiftare härskar en mycket stor motvilja mot den
historiska fornlifsskildringen i skönlitterär form såsom
en godtyckligt hopgjord kvasi-historia. Ibsen har som
bekant icke upprepat experimentet, men hans dikt står
kvar just som ett bevis för, att likväl så mycket af en
förgången tidsande kan uppväckas från de döda genom
ett konstverk, att vi alla från teatern medföra en stark
känsla, som är mycket besläktad med den, som forskaren
blott genom trägna historiska studier kan tillägna
sig. Därför torde knappast förkastelsedomen öfver
en diktares företag att i en lifsbild sammanfatta det
väsentliga, han funnit i en förgången tidsperiod, vara
berättigad. Ty kan icke det påståendet försvaras, att om man icke kan få sanningen hel och hållen i
alla dess detaljer, det likväl är intressant att få en
del af den, liffull och frisk? Är det icke på
tillnärmandets grund, hela diktkonsten hvilar? Är icke
fordran på exakthet ett missförstående af hela den
realistiska principen? Och skall icke erfarenheten allt
mera visa oss, att protokollsföringen snarare
förvirrar än klargör de enkla grunddrag, som höfves
diktkonsten som en samlandets och koncentreringens
konst. Ibsen har icke öfvervunnit alla svårigheterna
vid sitt oändligt kinkiga värf. För oss har synpunkten
blifvit den, att vi tycka honom ibland ha moderniserat
för mycket, medan han i samtidens ögon var kättersk
mot skönhetens grundlagar genom att framställa allt
för vilda taflor i ett alltför rått språk. Så växla
tidsopinionerna. Men säkert är, att hvarken nu eller i
framtiden skall man vilja som då ge företrädet åt
Oehlenschlägers framställningssätt gent emot Ibsens.
En af figurerna i detta drama, Hjördis, skall icke glömmas. Hon är en karaktär, som tillhör alla tider, kvinnan, som blifvit bedragen på lifvets lycka, den förtviflade, den hämndgiriga och hånfulla. Nu äro alla medel henne lika goda för att nå hennes mål. Hon är olycklig, och hennes mål är att i allmänhet förödmjuka, ägga, håna människorna — men hennes personliga mål är hämnd. Hennes far Jökul har fallit i strid mot Örnulf, en af Islands förnämsta män. Hon har upptagits af Örnulf som fosterdotter, och hon har känt sitt beroende som sitt slafmärke, hon den stoltaste af alla. Hon har i flickdrömmar skapat sig bilden af hjälten, som skall bli hennes hämnare och aftvå hennes nesa. Starkare än alla andra skall han därför vara. Så kommo främlingar en gång till Island, den vapendjärfve Sigurd Sjökonung och Gunnar Herse, den mäktige norske bonden, och de mottagas af Örnulf. Sigurd känner sitt hjärta draget till Hjördis, men hon betalar hyllningen med spott och spe. Hon vet väl, hvad hon innerst känner, men i handling, ej i ord skall hennes hjälte framträda, innan hon tror på honom. Och vid gästabudet i löftets timma svuro de bägge gästerna, att bägge skulle de föra med sig en mö från Island. Och i den löftesstunden ger också Hjördis sin försäkran, att den ville hon tillhöra, som besegrar björnen, hvilken bevakar hennes jungfrubur, björnen, som har tjugo mans styrka. Men Dagny, Örnulfs blida dotter, ger intet löfte, men fullväl vet hon, att Sigurd hägrar för hennes blick. Och på natten besegras björnen af en kämpe — han är iklädd Gunnar Herses rustning och för henne till hans skepp, och på morgonen seglar hon på detta till det nordliga Norge som Gunnars maka. Och samma natt har Sigurd röfvat den fagra Dagny och fört henne med sig som sin vikingabrud, äfven han tar henne utan Örnulfs samtycke. Men ett svek har blifvit begånget, som Hjördis icke ännu anar, Völsungasagans och Niebelungenlieds svek. Vänskapen hos Sigurd för hans vän har förmått honom, när vännen bekänt för honom sin kärlek, att utföra dådet i hans ställe i hans förklädnad. Själf trodde han sig vara alldeles utan hopp, den hatade och föraktade. Härpå hade, i mitt tycke, kunnat läggas mera vikt, på Sigurds hämndkänsla mot den spotska Hjördis. Dessa tilldragelser ske dock före styckets början och blott berättas i detta, hvarför knappheten kanske var en kompositionsnödvändighet. När stycket börjar, har Örnulf med sina sex raska söner seglat till Gunnars gård i det nordliga Norge för att fordra böter. Här sammanträffar den gamle isländingen först med Sigurd, med hvilken han stiftar en lätt ingången förlikning och sedan med Gunnar Herse, med hvilken förlikningen ser ut att gå lika väl af stapeln medels gäldande af böter, då Hjördis uppträder på scenen. Hon försöker allt för att ägga Gunnar mot Örnulf, och då detta slutligen ändå icke lyckas, blir det vid ett gästabud hos Gunnar, där de alla skola mötas, hon utför sina hämndplaner. Här öfvar Hjördis sina onda konster med större skicklighet än någonsin, här äggar hon sin make att dräpa Örnulfs yngste son Thorolf. Strax därpå kommer Örnulf med hennes och Gunnars son på armen, hvilken han räddat från ett försåt af en hämdgirig träl, men i striden ha hans sex söner stupat, och nu får han veta, att hans sista, hans käraste, också är dödad. Scenen är lefvande berättad, men måste dock göra ett intryck af saga och icke af verklighet, likasom hela de två sista akterna.
Hjördis har under gästabudet fått veta allt i fråga om den hjältebragd, som gjorde henne till Gunnars maka, att den var ett bedrägeri, att den var utförd af Sigurd. Dagny den milda, som genom fostersysterns önskan att förnedra Sigurd på Gunnars bekostnad och under gästabudets häftiga ordskiften och rysliga scener har blifvit förvandlad från lam till lejoninna, har yppat den hemlighet, hvilken, Hjördis naturligtvis anser som rågen på sin skam. Mannen, som hon aldrig älskat, var icke engång den hjälte, hon trott honom vara. Och i sitt hämndbegär mot alla tvinnar Hjördis sina bågsträngar för att Gunnar skall dräpa Sigurd, antingen han vill eller ej. Allt hos henne är nu hämnd och raseri. Hos Dagny inkastar hon tviflet, om hon verkligen varit den rätta makan för Sigurd — har hon varit den stridsgudinna, som han en gång talade om, som han ville utkora till sin? Gunnar frågar hon, om han vill låta sig öfverglänsas och förhånas. Nu kommer det stora samtalet mellan henne och Sigurd, där den senare bekänner sitt lifs hemlighet, sin kärlek till Hjördis. Okunnig om Hjördis’ hemliga kärlek till honom, okunnig alltså om vådan af en sådan bekännelse, yppar han för henne allt och hur han tyckt sig tillbakastött. Då flammar kärleken i hennes själ upp, all den bundna kvinnliga ömheten löser sig, hennes trots, hennes hån, hennes hämndlystnad försvinna med ens. Det är olyckan, som gjort henne så hård, nu vill hon följa Sigurd som hans väpnare, hon fordrar inte annat än att stå bred- vid honom i farans och stridens stund.
“Nej, Sigurd, icke som din hustru vill jag följa dig, ty jag har tillhört en annan … Nej, som sköldmö vill jag elda dig till strid, och när en gång ditt namn föres vida och ditt drapa kvädes, skall det förkunna om både Sigurd och Hjördis gemensamt.”
Hjördis säger: »lyckan är väl ändå värd ett stordåd, vilja vi, kunna vi vara fria». Men Sigurd vill icke, det är för sent: han är bunden, hon är bunden: den väna Dagny har på sitt sätt blifvit honom kär, han vill icke göra orätt mot henne. Och när Gunnar kommer, bjuder Sigurd honom med en ridderlighet, som vi nutidsmänniskor icke längre förstå, på en tvekamp. Gunnar skall stånda honom till ansvar för mordet på Thorolf, hans hustrus bror. Men om Sigurd vill gå holmgång med Gunnar, så är det därför: efter det enviget med Sigurd den starke skall ingen säga, att Gunnar är feg, att Gunnar icke vågat döda björnen. Men enviget blir aldrig af. Ty Hjördis vill spela öde nu, Spela nornans roll, som har lifvets och dödens tråd i sin hand — en gång vill hon behärska ödet. Hon vet nu, att Sigurd älskar henne, och att han icke vill förenas med henne, men hennes vilja vet inga skrämmande hinder: hon uppsöker honom och nedskjuter honom med en pil från sin båge för att sedan få följa efter. De skola bägge gå till Valhall, och hennes kärlek skall en gång få triumfera, hon skall bli lycklig. Men Sigurd bekänner för henne, att han är kristen. Hjördis dränker sig, och i slutscenen är det »de dødes gjenfærd» som visar sig i skyn, Hjördis främst på den svarta dödshästen — — —
Hjördis är det första egentliga maktprofvet, hvilket Ibsen som personlighetens diktare aflagt. Hon är hans första »gåta»: han tolkar henne utan att utsäga henne, utan att förklara henne, så som lifvet själf framställer människorna. Var det därför, att hon förblef så fullkomligt obegriplig för hans samtid, som han i »Kongsemnerne» lät stycket sluta med en kommentar, den föröfrigt mycket effektfulla slutrepliken om hertig Skule: »Hans gåta var, att han var Guds styfbarn.» Det är icke godt att säga. Hvilken är Hjördis’ gåta? Det är icke sista gången, Ibsen skall grubbla öfver just den sortens karaktärer som hennes. Hvarpå beror det, att hon rent af injagar förskräckelse, hvarför förefaller det alla, som om hon hade någonting öfverlägset vanlig människostyrka, någonting oåtkomligt, som imponerar nästan vidskepligt genom en slags fasansfull vördnad. Hon lyckas förleda själfva Örnulf att byta ord med henne, till dess han erinrar sig, att det är ovärdigt för honom, kämpen, att byta ord med en kvinna. Sitter hon vid gästabudsbordet, för hon ordet. Hon leder samtalet och betvingar alla. De ömtåliga punkter, som alla vilja undvika, kan hon blottställa, hon kan gissla med ord, så att hennes offer vrida sig under slagen. Men hon bedårar på samma gång. När hon talar på tu man hand med någon, har hon en särskild makt, ett obeskrifligt något, de säga till henne, den ena efter den andre, att hennes tal har något sällsamt betagande, farligt lockande. De förstå icke, hvarför hon är så mäktig, att det är därför, att hon satt sig öfver, hvad människor eljes frukta: samvetet, döden, faran, blott hon kan utföra, hvad hon åsyftar. Det är kvinnor af sådan demoniskt förledande natur, sagan så ofta nämner, antingen hon talar på nordiskt tungomål eller på grekiskt. Klytemnestra är en medsyster till Hjördis, likaså Euripides’ Medea, och i den nordiska sagan äro motbilderna så många, att de ej behöfva namngifvas. Ibsen har ofta tecknat dem, han har tydligen känt dem noga på pulsen i lefvande lifvet, kanske har en del blod af deras flutit i hans egna ådror. Som släktingar till Hjördis kunna vi från hans senare dramer nämna Rebekka Vest och Hedda Gabler. Har han hos Fru Inger och sedermera hos Per Gynt och andra tecknat svagheten, ömkligheten att vilja halft, så har han här tecknat den motsatta ytterligheten att vilja helt utan band eller kontroll. För att förstå det, så låt oss ge ordet samvete en vidare betydelse än den vanliga, låt oss under detta namn sammanfatta alla de förbjudande och tillbakahållande krafterna i en människas vilja, alltså under namnet inberäkna dessa klokhetens, älskvärdhetens, grannlagenhetens krafter, som lägga band på vår tunga och vår handling. Härigenom skulle vi kunna få ett namn, som passar på Hjördis, hon är samvetslös, ty hon känner ingen hejd i sin viljas maktbud. Den samvetslöst onda människan blir i allmänhet taladt den, som efter en liden oförrätt icke kan hejdas, icke kan förlåta, icke kan bevekas. »Säg mig, Sigurd», frågar Hjördis, »kan ditt skepp segla med all slags vind?» Och när han svarar: »Ja, när det styres med klokhet», fullföljer hon: »Ja, jag skall också segla, så att jag kommer, dit jag vill.» Det är detta, som är orsaken till en sådan människas demoniska förskräcklighet och på samma gäng till hennes betvingande makt, hennes vilja är oinskränkt af alla band och bojor. Hon vill helt, hon har något öfvernaturligt med sig, därför att hon icke har känslan af det återhållande och förbjudande, som är de vanliga människornas regulator, när de gå för långt, de »hålla midt i hugget inne», men hon hugger till.
Men skall en annan typ hos Ibsen förstås just i sin storartade enkelhet, i sin viljas sträfvan, bör den sättas i samband just med denna vilda personliga vilja. Det finns en vilja af helt annat slag, som han också tecknat, äfven den verkande med ett slags öfvernaturlig kraft, och af fullkomligt samma skäl. Det är den heliga enfaldens vilja, och hur utmärkt han förstår dess trollmakt, har han visat i »Rosmersholm», ja redan så tidigt som i »Brand» har han sett, hvad denna vilja mäktar, hur den är i stånd att omvända och bedåra med sin förmåga att vilja helt, att icke bry sig om världens hinder och motstånd. Likasom hämndens och ondskans vilja vet icke heller den goda viljan af några gränser, något tillbakahållande, hon går sin väg så obekymrad om allt annat än målet, att man äfven här kunde använda en term liknande den förra, hon är samvetslöst god, kan icke hata, kan icke vredgas, kan icke straffa. Rosmer är den högsta typen af denna heliga enfald, men äfven en enfaldsmänniska som pastor Manders hör hit, ja, den obegripligt entusiastiske Stockmann har den barnsligt rena viljan, en helighetens själfkänsla, som är uttryckt i orden: »denna är segern, som öfvervinner världen, vår tro». Äfven dessa naturer ha något mäktigt öfvernaturligt. Kalla vi i förra fallet det imponerande i sin öfvernaturliga egoism diaboliskt, förtjänar denna viljans obetvinglighet i det senare genom sin öfvernaturliga mildhet att kallas ett återsken af en allsmäktig godhet, af något visst gudomligt. Det är dessa människor, som i sina förklarade ögonblick se Deus caritatis, kärlekens gud.
← Kapitel 1 | Upp till början av sidan. | Kapitel 3 → |