Ingenjörens tumme
| ← Det spräckliga bandet |
|
Bruden från Californien → |
| På Wikipedia finns en artikel om Den avhuggna tummen. |
Ingenjörens tumme.
Bland alla de problem, vilka min vän Sherlock Holmes under de år, jag kännt honom, fått sig förelagda till lösning, finns det endast två, på vilka jag lyckats fästa hans uppmärksamhet: jag menar olyckan med mr Hatherleys tumme och överste Warburtons sinnessjukdom. Av dessa erbjöd kanske det senare fallet ett bättre fält för iakttagelse; men det förra var så egendomligt i sitt uppslag och så dramatiskt i sina detaljer, att det måhända är mest värt komma till allmänhetens kännedom, även om det gav min vän mindre tillfälle att utveckla den beundransvärda förmåga att resonera och dra slutsatser, medels vilken han uppnått så märkvärdiga resultat. Historien har, tror jag, mer än en gång stått omtalad i tidningarna, men likt alla dylika berättelser gör den mindre effekt, när den framställes »en bloc» i en enda sammanhängande kolumn, än när dess fakta småningom utbredas för ens ögon och hemligheten gradvis blir uppenbar, allteftersom varje ny upptäckt för ett steg framåt mot dramats upplösning. Händelsen gjorde, när den skedde, ett djupt intryck på mig, och den tidrymd av två år, som sedan dess förflutit, har ännu ej hunnit utplåna eller ens försvaga den verkan, den åstadkom.
Det var på sommaren år 1889, ej långt efter mitt giftermål, som de händelser, vilka jag nu går att berätta, tilldrogo sig. Jag hade tagit avsked från min militärläkarebefattning och lämnat Sherlock Holmes i okvald besittning av vår lilla ungkarlsvåning vid Baker-Street; jag besökte honom likväl ganska ofta och lyckades emellanåt övertala honom, att trots sin motvilja för sällskapslivet tillbringa en och annan kväll hos oss. Min privatpraktik var stadd i ständig tillväxt och som jag bodde i närheten av Paddington-bangården, fick jag flere klienter bland järnvägspersonalen. En av dessa, som jag lyckats bota för en svår, långvarig sjukdom, tröttnade aldrig att sjunga mitt lov och att skicka till mig varje sjukling, över vilken han hade något inflytande.
En morgon, strax före klockan sju, väcktes jag av husjungfrun, som sade mig, att två män hade kommit från Paddington och väntade på mig i konsultationsrummet. Jag klädde mig skyndsamt, ty jag visste av erfarenhet, att de olycksfall, som ske vid järnvägen, sällan äro att leka med. När jag kom ilande ned för trappan, steg min gamle vän och bundsförvant, konduktören, ut ur rummet och stängde mycket noga dörren efter sig.
»Jag har honom därinne», viskade han och pekade med tummen över sin axel; han mår rätt bra.»
»Vem är det?» frågade jag, ty av hans sätt att döma, var det ett vilt djur, han stängt in i mitt rum.
»Det är en ny patient», viskade han. »Jag tyckte det var bäst gå hit själv med honom — då kunde han inte slinka undan. Nu sitter han därinne, och tycks må bra. Men nu får jag gå; doktorn förstår nog, att jag också har mitt att göra, precis som doktorn.»
Och med dessa ord försvann min trogne »uteliggare» utan att ge sig tid att mottaga mitt tack.
Jag begav mig in i konsultationsrummet och fann en herre sittande vid bordet. Han var klädd i en vanlig enkel tweedkostym; den mjuka klädesmössan hade han lagt ifrån sig på mina böcker. Kring hans ena hand var en blodig näsduk hårt virad. Han var ung, ej mer än tjugofem år gammal, tycktes det mig, och hade ett manligt utseende med bestämda regelbundna anletsdrag; men han var ovanligt blek och gjorde intryck av att vara rov för en stark sinnesrörelse, den han endast med uppbjudande av hela sin viljekraft kunde behärska.
»Det var ledsamt, att jag varit nödsakad väcka er och besvära er så tidigt», sade han, »men jag har i natt varit utsatt för en ganska allvarlig olyckshändelse. Jag kom med ett tidigt morgontåg till Paddington, och när jag där bad om anvisning på en läkare, gick en hedersman till konduktör med mig hit. Jag gav jungfrun mitt visitkort, men jag ser, att hon låtit det ligga kvar på bordet därborta.»
Jag tog upp kortet och såg på det.
»Mr Victor Hatherley, hydraulisk ingenjör, 16 A Victoria-Street, 3:e v.»
Detta var min morgontidige patients namn, titel och adress.
»Jag beklagar, att ni måst vänta», sade jag och slog mig ner i min länstol. »Ni har alltså rest hela natten — det är en ganska enformig sysselsättning.»
»Å, man kan just inte påstå, att min natt varit enformig», sade han, lutade sig tillbaka i sin stol och brast ut i ett högt, klingande skratt, som ej tycktes vilja ta slut. Hela min läkareinstinkt reste sig upp mot detta slags munterhet.
»Låt bli att gå på så där!» sade jag strängt. »Lugna er!» Jag gav honom ett glas vatten att dricka.
Det tjänade emellertid ingenting till — han hade fått ett sådant där hysteriskt anfall, som ej är ovanligt hos starka naturer, när de genomgått någon häftig kris. Småningom lugnade han sig likväl; han såg alldeles utmattad ut och rodnade djupt.
»Så dumt jag bär mig åt!» flämtade han.
»Bry er inte om det — drick detta!» Jag hällde litet konjak i vattnet, och han återfick snart sin naturliga färg.
»Det var skönt!» sade han. »Skulle doktorn nu vilja vara snäll och se på min tumme, eller rättare sagt, det ställe, där min tumme brukat sitta.»
Han tog bort näsduken och sträckte fram sin hand. Till och med jag med mina härdade nerver kunde ej låta bli att rysa vid åsynen av det hemska, blodiga sår, som fanns, där tummen borde ha suttit — denne hade blivit hackad eller sliten från sin plats.
»Gud i himlen!» utbrast jag; »det var ett förskräckligt sår! Det måste ha blött otroligt mycket.»
»Ja, det har det. Jag svimmade, när jag blev skadad, och jag tror, att jag ganska länge låg medvetslös. När jag kom till sans igen, fann jag, att det fortfarande blödde, och då knöt jag ena hörnet av min näsduk riktigt hårt kring armleden och vred till med en liten kvist.»
»Utmärkt! Ni har anlag att bli fältskär.»
»Det är en sak, som tillhör vattenledningsläran, ser ni, och faller inom mitt fackområde.»
»Såret har blivit tillfogat med ett tungt, skarpt verktyg», sade jag, i det jag undersökte den skadade handen.
»Ja, med något, som liknade en stor köttyxa.»
»En olyckshändelse, antar jag?»
»Nej, visst inte.»
»Hur? Ett mordanslag?»
»Otvivelaktigt.»
»Ni riktigt skrämmer mig.»
Jag tvättade och skötte om såret och anlade ett förband av vadd och med karbollösning indränkta lindor. Den unge mannen lät detta ske utan att ge ljud ifrån sig; han endast bet sig emellanåt hårt i läppen.
»Hur känns det nu?» frågade jag, när jag slutat förbindningen.
»Alldeles utmärkt bra! Tack vare er konjak och edra bandager känner jag mig som en ny människa. Jag var riktigt förbi, men så hade jag också gått igenom en hel del.»
»Det är kanske bäst, att ni inte talar mer om saken — den är tydligen pinsam och frestar på nerverna.»
»Å, nej — inte nu längre. jag måste ju i alla händelser meddela mig med polisen; men, oss emellan sagt, tror jag att man, så framt det här såret ej vittnade för min utsago, skulle ha svårt att tro mig — min berättelse är nog mer än egendomlig, och jag har egentligen inga graverande bevis att framdraga. Och även om man ej betvivlar mitt påstående, äro de uppgifter, jag är i stånd att lämna, så obetydliga och svävande, att rättvisa troligen aldrig kan bli skipad.»
»Aha!» utropade jag, som det är något slags problem, ni önskar få löst, eller en hemlighet, som måste uppdagas, skulle jag råda er att tala med min vän Sherlock Holmes, innan ni vänder er till den officiella polismakten.»
»Jag har hört talas om den mannen», sade min patient; »det vore utmärkt bra, om han ville åtaga sig saken, men naturligtvis måste jag också hänvända mig till den officiella polisen. Skulle ni vilja ge mig ett introduktionskort till mr Holmes?»
»Jag skall göra mer än så — jag skall själv följa med er till hans hem.»
»Det var mycket mer än snällt av er.»
»Vi skola ta en droska och, ge oss av genast, så komma vi fram i lagom tid för att äta frukost hos honom. Känner ni er nog stark för en sådan utflykt?»
»Ja visst — och lugn blir jag inte, förrän jag har berättat mitt äventyr.»
»Jag skall låta hämta en droska och vara färdig om ett par minuter.»
Jag skyndade upp i sängkammaren, förklarade i korthet saken för min hustru och satt inom fem minuter i en cab på väg till Baker-Street i sällskap med min patient.
Sherlock Holmes var, som jag trott, hemma; han satt i nattrock i sitt arbetsrum, läsande dagens »Times» och rökande sin morgonpipa, den han »matade» med alla små, från föregående dag kvarblivna cigarrstumpar, sorgfälligt hopsamlade, torkade och placerade på kaninhyllan. Han mottog oss på sitt lugna, vänliga sätt, sade till om mer ägg och skinka, och åt i vårt sällskap med god aptit en grundlig frukost. När vi slutat, installerade han vår unge vän på sin soffa, lade en kudde bakom hans huvud och ställde ett glas konjak och vatten på bordet bredvid honom.
»Det är lätt att se, att ni varit utsatt för ett högst ovanligt äventyr, mr Hatherley», sade Holmes. »Sätt er bekvämt tillrätta och gör er fullkomligt hemmastadd. Tala om för oss, så mycket ni kan, men sluta när ni blir trött, och krya emellanåt upp edra livsandar med litet konjak.»
»Tack», sade den unge mannen, »men alltsedan doktorn förband mig, har jag känt mig som en annan människa, och er goda frukost har gjort sitt till att återge mig mina krafter. Jag skall lägga beslag på så litet som möjligt av er värdefulla tid och börjar därför genast min berättelse.»
Holmes satt nedsjunken i sin länstol, med det trötta, likgiltiga uttryck, som maskerade hans livliga, hetsiga natur; jag slog mig ner mitt emot honom, och bägge lyssnade vi under tystnad till den sällsamma historia, vår gäst i detalj framställde för oss.
»Först måste jag säga er, att jag står ensam i världen; mina föräldrar äro döda, jag är ogift och bor inackorderad i London. Till yrket är jag vattenverksingenjör och har haft gott tillfälle att förvärva erfarenhet i mitt fack under de sju år jag varit anställd hos den välkända firman Venner & Mathesen i Greenwich. För två år sedan, då jag slutade min lärotid och genom min fars död kom i besittning av en ej obetydlig förmögenhet, beslöt jag att öppna egen affär och satte upp kontor i Victoria-Street.
»Jag antar, att var och en, som för egen räkning börjar arbeta, finner detta företag ha sina skuggsidor. Sådan är åtminstone min erfarenhet. Under det två år, jag varit min egen, har jag blivit rådfrågad tre gånger och har haft ett arbete att utföra — allt, vad mitt yrke hittills inbringat mig, uppgår till tjugusju pund och tio shillings. Varenda dag, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen, har jag suttit på mitt lilla kontor och väntat, tills jag slutligen blev helt modfälld. och började tro, att jag aldrig skulle få någon praktik.
»I går stod jag just i begrepp att lämna kontoret, då min bokhållare kom in och sade mig, att en herre önskade tala med mig i affärer. Han gav mig ett visitkort, på vilket stod graverat namnet 'Överste Lysander Stark'. Strax därefter inträdde översten själv; han var mycket lång och alldeles ovanligt mager — jag tror ej, att jag någonsin sett ett sådant benrangel till karl. Näsan och hakan voro spetsiga och långt framskjutande, huden satt liksom torkad fast på de utstående kindbenen. Men hans utomordentliga magerhet tycktes vara fullt naturlig och ej orsakad av sjukdom, ty ögonen voro klara och livliga, gången spänstig, hållningen fast och bestämd. Han var enkelt men prydligt klädd, och var, tycktes mig, närmare fyrtio än trettio år gammal.
»'Mr Hatherley?' sade han med en lätt tysk accent. 'Ni har blivit mig rekommenderad, såsom varande ej endast ovanligt skicklig i ert yrke, utan även tystlåten och i stånd att bevara en hemlighet.'
»Jag bugade mig, lik varje annan ung man, smickrad över ett sådant tilltal.
»'Får jag fråga, vem det är, som givit mig ett dylikt erkännande?' sade jag.
»'Det är kanske bäst, att jag ej talar om det ännu. Jag har hört det av samma person, som sagt mig, att ni är både fader- och moderlös och ogift, och att ni bor ensam här i London'.
»'Detta äger sin riktighet', sade jag, 'men ni måste ursäkta, om jag säger er, att jag ej inser, vad dessa omständigheter ha med min yrkesskicklighet att göra. Jag trodde ni önskade tala med mig om något, som ingick i mitt fack.'
»'Naturligtvis. Men ni skall snart finna, att det ena står i samband med det andra. Jag har ett professionellt uppdrag att giva er, men absolut förtegenhet är nödvändig, absolut förtegenhet, ser ni, och detta villkor är ju lättare att uppfylla för en man, som står ensam i livet än för en, som bor i skötet av sin familj.'
»'Om jag lovar att bevara en hemlighet', sade jag, 'kan ni vara fullt säker på, att jag skall hålla ord.'
»Han såg forskande på mig, och jag tyckte mig aldrig ha varit utsatt för så misstänksamt spörjande blickar.
»'Ni lovar således?' sade han slutligen.
»'Ja, jag lovar', sade jag.
»'Ni lovar fullkomlig, absolut förtegenhet, före, under tiden och efteråt? Ingen den minsta häntydan på saken, varken i tal eller skrift?'
»'Jag har redan givit er mitt löfte.'
»'Bra!'
»Han reste sig och sprang med blixtens hastighet fram till dörren, som han slog upp på vid gavel. Korridoren utanför var tom.
»'Det är bra', sade han, i det han intog sin förra plats. 'Jag vet, att bokhållare och springpojkar ibland äro nyfikna. Nu kunna vi i lugn och ro samspråka om mitt ärende.'
»Han drog sin stol alldeles intill min och började stirra på mig med sitt förra misstänksamma uttryck i blicken. En känsla av motvilja, som ej var alldeles fri från fruktan, bemäktigade sig mitt sinne vid åsynen av den utmärglade herrns egendomliga beteende. Till och med min ängslan att mista en kund kunde ej hindra mig från att visa min otålighet.
»'Var god och framför ert ärende, sir', sade jag; "min tid är ganska värdefull.' Gud förlåte mig denna lilla osanning, men orden undsluppo mig nästan mot min vilja.
»'Hur skulle femtio guineas för en natts arbete passa er?' frågade han.
»'Alldeles förträffligt.'
»'Jag säger en natts, men det är nog ej mer än en timmes arbete, jag behöver; jag vill, att ni skall komma och se på en hydraulisk press, som råkat i olag. Om ni bara vill säga oss, vari felet består, kunna vi själva rätta det. Vad säger ni om mitt förslag?'
»'Arbetet tycks vara lätt och betalningen är frikostig.'
»'Det är också min åsikt. Ni måste komma i kväll med sista tåget.'
»'Vart skall jag resa?'
»'Till Eyford i Berkshire. Det är en liten egendom på gränsen till Oxfordshire, sju mil från Reading. Det går ett tåg från Paddington, med vilket ni kan vara framme omkring en kvart över elva.'
»'Jaså.'
»'Jag skall själv komma med vagn och möta er!'
»'Man måste således åka ett stycke?'
»'Ja, vårt lilla ställe ligger ute på rama landet, ungefär sju mil från stationen i Eyford.'
»'Då hinna vi knappt fram före klockan tolv. Troligen finns det ingen möjlighet att resa tillbaka samma natt?'
»'Nej — men ni kan få ett rum hos oss.'
»'Det var mycket besvärligt. Kunde jag inte få komma på en lämpligare tid?'
»'Vi anse det bäst, att ni kommer sent på natten. Och det är som ersättning för ert omak, som vi betala er, en ung, okänd man, en summa, den där kunde förskaffa oss de mest framstående fackmäns råd och hjälp. Men naturligtvis, om ni ej vill åtaga er saken, behöver ni bara säga ifrån.'
»Jag tänkte på de femtio guinéerna och hur väl jag behövde dem.
»'Nej, för all del', sade jag, 'jag skall gärna rätta mig efter edra önskningar. Men i alla fall skulle jag vilja veta, vad det är, jag skall göra.'
»'Det förstår jag så väl. Helt naturligt har min begäran om tysthetslöfte uppväckt er nyfikenhet. Men jag vill visst inte söka förmå er att göra något, som ni svävar i okunnighet om. Det finns väl ingen, som kan lyssna på oss här?'
»'Nej — inte en själ.'
»'Saken förhåller sig så: ni vet troligen, att valklera är en mycket värdefull produkt och att den förefinnes endast på ett par ställen i England?'
»'Jag har hört sägas så.'
»'För någon tid sedan köpte jag ett ställe — en helt liten egendom — i trakten av Reading. Jag hade den stora turen att upptäcka ett lager av valklera i en av mina åkrar. Vid närmare undersökning fann jag emellertid, att lagret var helt tunt, men att det stod i förbindelse med två mycket betydligare lerlager, ett till höger och ett till vänster, bägge likväl belägna på mina grannars områden. De hederliga själarna hade ingen aning om, att deras egendom inneslöt något, som var nästan lika mycket värt som en guldgruva. Det låg naturligtvis i mitt intresse att köpa deras mark, innan de kommit underfund med dennas verkliga värde, men olyckligtvis fattades mig pengar. Jag invigde ett par av mina vänner i hemligheten, och de föreslog, att vi i största tysthet skulle bearbeta vårt fynd och på så sätt erhålla pengar till inköp av de kringliggande åkerfälten. Detta ha vi nu under någon tid gjort och ha för att underlätta vårt arbete uppsatt en hydraulisk press. Pressen har, som jag nyss sagt er, råkat i olag, och vi önska höra er mening om skadan. Vi bevaka med största ängslan vår hemlighet, och, ser ni, om man finge veta, att vi tillkallat en ingenjör och fackman, skulle det uppväcka mycken nyfikenhet i trakten, och om sanningen sluppe ut, vore det förbi med vår plan att förskaffa oss de dyrbara fälten. Det är därför jag bett er lova, att ej för någon mänsklig varelse omtala er lilla utfärd till Eyford i natt. Jag hoppas, att jag gjort saken klar för er?'
»'Jag förstår er mycket väl', svarade jag. 'Det enda, jag inte riktigt begriper, är vad nytta ni har av en hydraulisk press — jag har alltid trott, att man grävde ut valklera på samma sätt som sand ur en sandtäkt.'
»'Å', sade han vårdslöst — 'vi ha vår egen procedur. Vi pressa ihop leran till fyrkantiga kakor, så att vi kunna föra bort dem utan att någon får veta, vad de verkligen äro. Men det är bara en detalj. Jag har invigt er i mitt förtroende nu, mr Hatherley, och visat, att jag förlitar mig på er.' Han reste sig upp, under det han talade. 'Jag kan således vänta er vid Eyford kl. 11,15?'
»'Jag skall ej försumma att infinna mig.'
»'Och inte ett ord till någon människa.' Han gav mig åter en lång misstänksam blick, skakade hand med mig och gick sin väg med snabba steg.
»När jag sedan i lugn och ro övertänkte saken, kände jag mig, som herrarna lätt kunna tänka sig, ej så litet förvånad över det plötsliga förtroende, som kommit mig till del. Å ena sidan var jag naturligtvis ganska belåten, ty den summa, som erbjudits mig, var åtminstone tio gånger större än den jag skulle ha begärt, om jag själv skulle värderat mitt arbete, och möjligt var ju ock, att detta uppdrag kunde följas av flere. Å andra sidan hade min klients sätt och utseende gjort ett obehagligt intryck på mig, och jag tyckte ej, att hans uppgift om lerfyndet tillräckligt förklarade hans begäran om ett nattligt besök och hans ängslan, att saken skulle bli känd. Jag slog emellertid bort mina farhågor, åt en god supé, åkte till Paddington och begav mig därifrån utan att för en enda människa ha nämnt varthän jag ämnade mig.
»I Reading måste jag ej endast byta vagn utan ock station. Jag hann likväl med sista tåget till Eyford och kom fram till den lilla mörka bangården strax efter kl. 11. Jag var den ende resande, som steg ur där, och på platformen fanns ingen annan än en sömnig stationskarl. När jag kom ut på andra sidan stationshuset, möttes jag emellertid av överste Stark. Utan att säga ett enda ord tog han mig i armen och förde mig fram till en vagn, vars dörr stod öppen. Så snart vi stigit in, drog han upp bägge vagnsfönstren, knackade i väggen, och av bar det, så fort hästen förmådde springa.»
»En häst?» avbröt Holmes.
»Ja, bara en.»
»Observerade ni färgen på honom?»
»Ja, i skenet av vagnslyktorna såg jag att det var en fux.»
»Trött eller utvilad?»
»Å — utvilad, skinande och välryktad.»
»Tack — det var tråkigt, att jag måste avbryta er; var nu god och fortsätt er intressanta berättelse.»
»Det bar av, som jag sagt och vi åkte åtminstone en hel timme. Överste Lysander Stark hade sagt, att vi endast hade sju mil att färdas, men att döma efter farten och den tid vi använde, var det helt säkert nära tolv. Han satt alldeles tyst hela vägen, men jag märkte, närhelst jag kastade min blick på honom, att han skarpt och ihållande betraktade mig. Landsvägarna i denna del av världen tycktes vara i ett bedrövligt skick, ty vagnen skakade och hoppade alldeles förskräckligt. Jag försökte se ut genom fönstren, i hopp att få veta, var vi befunno oss; men de voro av matt glas och tilläto mig ej att uppfånga något annat än det skumma skenet från ljusen i de hus, vi då och då passerade. Emellanåt gjorde jag, i avsikt att en smula fördriva tiden, en fråga eller en anmärkning, men översten gav endast enstaviga svar, och konversationen tog ingen fart. Slutligen utbytte vi den ojämna landsvägen mot en slät uppkörsväg, och vagnen stannade. Överste Lysander Stark hoppade ur och drog mig skyndsamt med in i en dörröppning, som gapade mot oss. Vi tycktes från vagnen stiga direkt in i hallen, och jag fick ej tid att skänka ens ett ögonkast åt husets framsida. I samma ögonblick jag kom över tröskeln, slogs dörren igen bakom oss, och jag hörde ljudet av bortrullande vagnshjul.
»Inne i huset var det alldeles kolmörkt; översten trevade omkring efter tändstickor och mumlade halvhögt för sig själv. Plötsligt öppnades en dörr i andra ändan av korridoren, och en lång ljusstrimma sköt ut i riktning mot oss. Den blev allt bredare; på tröskeln syntes en kvinna; hon höll en lampa högt uppsträckt över sitt huvud, böjde sig framåt och tittade på oss. Jag kunde se att hon var vacker, och av det skimmer, som i ljusskenet återkastades från hennes mörka dräkt, förstod jag, att denna var av dyrbart tyg. Hon sade några ord på ett främmande språk och i en ton, som tydliggjorde för mig, att hon framställde en fråga; och när min reskamrat gav henne ett häftigt, enstavigt svar, ryckte hon så hastigt till, att lampan nästan föll ur hennes hand. Överste Stark gick fram till henne, gav henne viskande en förklaring, sköt henne tillbaka in i det rum, varifrån hon kommit, tog själv lampan och vände sig till mig.
»'Kanske ni vill vara snäll och vänta härinne ett par minuter', sade han och öppnade en annan dörr. Det var ett litet enkelt möblerat rum med ett runt bord i mitten; en mängd tyska böcker lågo hopade på detsamma. Översten ställde lampan på en liten kammarorgel, som stod nere vid dörren. 'Ni skall ej behöva vänta länge', sade han och försvann i mörkret.
»Jag såg på böckerna på bordet, och trots min okunnighet i tyska språket, förstod jag, att största delen utgjordes av vetenskapliga avhandlingar och resten av poesi. Så gick jag fram till fönstret, i hopp att få en aning om, hur trakten såg ut, men en väl tillbommad lucka av ek stängde utsikten. Det var ovanligt tyst och stilla i huset. En gammal klocka pickade högt någonstädes i korridoren, men eljes förnams ej ett ljud. En obestämd känsla av fruktan bemäktigade sig mig. Vilka voro dessa tyskar, och vad gjorde de på detta fjärran från andra boningar belägna ställe? Och var låg väl egentligen det hus, i vilket jag befann mig? Tio mil eller så ungefär från Eyford, det var allt, vad jag visste, — om åt norr, söder, öster eller väster var mig fullständigt obekant. Men Reading och möjligtvis även andra större städer lågo ju inom den radien — följaktligen kunde egendomen ej ligga så särdeles avskild. Att döma av det lugn och den tystnad, som rådde utomkring, måtte vi likväl vara på rama landet. Jag gick fram och åter i rummet, gnolade på en känd melodi för att hålla modet uppe och tyckte, att jag verkligen gjorde mig förtjänt av de utlovade femtio guinéerna.
»Plötsligt öppnades dörren till mitt rum oförberett och alldeles ljudlöst. Den kvinna, jag nyss sett, stod på tröskeln, och ljuset från min lampa föll klart på hennes ängsligt upprörda, sköna anletsdrag. Jag kunde med ett enda ögonkast se, att hon var utom sig av fruktan, och jag kände mitt blod isas. Hon lyfte varnande upp ett finger för att ålägga mig tystnad och viskade. på bruten engelska ett par ord, allt under det hon med skrämda ögon såg sig omkring.
»'Jag skulle gå', sade hon med ett märkbart försök att synas lugn. 'Jag skulle gå — jag skulle icke stanna här. Det är icke gott för er att stanna.'
»'Men, min fru', sade jag, 'jag har ännu icke utfört det arbete, för vilket jag kallats hit. Jag kan ej resa min väg, förrän jag sett maskinen.'
»'Det tjänar intet till att vänta', fortsatte hon. 'Ni kan gå genom dörren — ingen hindrar.'
»Och när hon märkte, att jag småleende skakade på huvudet, kom hon hastigt framtill mig med hårt sammanknäppta händer. 'För himlens skull', viskade hon, 'gå er väg, innan det är för sent!'
»Men jag är av naturen ganska envis och ger ej lätt upp ett förehavande, i synnerhet om någon lägger hinder i vägen för mig. Jag tänkte på mina femtio guinéer, på min besvärliga resa och på den otrevliga natt, jag säkert skulle komma att tillbringa. Skulle jag ha haft allt omak för ingenting? Varför skulle jag smyga bort utan att ha utfört mitt uppdrag och utan att ha fått den betalning, man var mig skyldig? Kvinnan kunde ju, för allt vad jag visste, vara vansinnig. Till utseendet modig och beslutsam, fast hennes ord och sätt skrämt mig mer än jag ville medgiva, skakade jag fortfarande på huvudet och förklarade det vara min bestämda avsikt att stanna, där jag var. Hon ämnade just förnya sin enträgna uppmaning, när en dörr i våningen över oss häftigt slogs igen, och steg hördes i trappan. Kvinnan stod ett ögonblick ivrigt lyssnande; så lyfte hon med en förtvivlans åtbörd upp sina händer och försvann lika plötsligt och ljudlöst, som hon kommit.
»De personer, som nu inträdde i rummet, voro överste Lysander Stark och en undersätsig, fetlag man, vars dubbelhaka var betäckt med kort, grå skäggstubb och som presenterades för mig såsom mr Ferguson.
»'Detta är min sekreterare och förvaltare', sade översten. 'Men jag förstår ej — jag trodde, att jag stängde den där dörren, när jag gick. Jag är rädd, att ni varit utsatt för drag.'
»'Tvärtom', svarade jag; 'det är jag själv, som öppnat den — rummet var så varmt och kvavt.'
»Han fäste sin misstänksamma blick på mig.
»'Vi gjorde kanske rättast i att gripa verket an, då', sade han. 'Mr Ferguson och jag skola följa med er.'
»'Det är väl bäst jag tar hatten på mig?'
»'Nej, det behövs inte — maskinen är här i huset.'
»'Är det möjligt? Tar ni upp leran här inne i huset?'
»'Nej — visst inte; vi bara pressa ihop den här. Men bry er inte om det! Vi begära av er ej annat, än att ni skall undersöka maskinen och låta oss veta, vad som är i olag på den.'
»Vi begåvo oss tillsammans uppför trappan; översten gick i spetsen och bar lampan; den fete förvaltaren och jag följde tätt efter, Det var en riktig labyrint till gammalt hus, fullt av korridorer, välvda gångar, trånga vindeltrappor och små låga dörrar, vilkas trösklar voro slitna av alla de många generationers fötter, som trampat dem. Mattor funnos ej; endast bottenvåningen var möblerad; överallt föll rappningen av väggarna, och där den satt kvar, var den grön av fukt. Jag försökte att se alldeles lugn och oberörd ut, men den okända damens varningar hade fallit i god jord, och jag höll ett vaksamt öga på mina två följeslagare. Ferguson tycktes vara en knarrig och tystlåten karl, men av det lilla, han yttrade, förstod jag, att åtminstone han var min landsman.
»Överste Lysander Stark stannade slutligen framför en låg dörr, som han låste upp; den förde in i ett litet fyrkantigt rum av så små dimensioner, att tre av oss knappt kunde få plats därinne på samma gång. Ferguson stannade utanför, och översten bad mig stiga in.
»Vi befinna oss nu', sade han, 'i själva verket inuti den hydrauliska pressen, och det skulle just inte vara roligt för oss, om någon satte den i rörelse. Taket på den här lilla kammaren utgöres nämligen av den fallande kolvens botten, och denna kolv faller med många tons tyngd ner på metallgolvet. På yttersidorna finnas åtskilliga små cylindrar, som mottaga drivkraften och fördela och mångfaldiga den på det er välbekanta sättet. Maskinen arbetar i allmänhet utmärkt bra, men har nu börjat gå litet trögt och äger ej sin vanliga kraft. Kanske ni vill vara god undersöka den och visa oss, hur skadan skall kunna avhjälpas.'
»Jag tog lampan från honom och underkastade maskinen en sorgfällig granskning. Den var av gigantisk storlek och i stånd att utöva ett oerhört tryck. När jag gick ut och lyfte hävstängerna, som kontrollerade rörelsen, förstod jag genast av det väsande ljudet, att det uppstått någon liten läcka, som tillät vattnet att strömma tillbaka genom en av sidocylindrarna. En undersökning visade mig, att en av de gummiringar, som omgav övre ändan på en hävstång, hade krympt ihop så, att den ej fyllde den fördjupning, i vilken den skulle passa in. Detta var tydligen orsak till kraftförlusten, och jag påpekade förhållandet för mina följeslagare, vilka med spänd uppmärksamhet åhörde min förklaring och gjorde en massa frågor angående bästa sättet att bota skadan. När jag klargjort saken för dem, steg jag åter in i den lilla kammaren och undersökte den noggrannt, denna gång för att tillfredsställa min nyfikenhet. En enda blick sade mig, att historien om valkleran var en ren dikt, alldenstund det var omöjligt antaga, att en så kraftig maskin anskaffats för ett så föga motsvarigt ändamål. Väggarna voro av trä, men golvet bestod av tjockaste järnplåt, och vid närmare påseende fann jag det täckt med ett tunt lager av någon slags metall. Jag hade böjt mig ner för att bättre kunna få se, vad det var, då jag hörde ett utrop på tyska och såg överstens spöklika ansikte titta ner på mig.
»'Vad gör ni där?' frågade han.
»Jag var rasande över att ha blivit lurad med en så dum historia, som den han berättat mig.
»'Jag beundrade er valklera', svarade jag; 'men jag tror, att jag skulle kunna ge er bättre råd angående er maskin, om jag riktigt finge veta, vartill den användes.'
»I samma ögonblick orden lämnat mina läppar, ångrade jag min oförsiktighet. Överstens ansikte hårdnade, och ett olycksbådande skimmer syntes i hans grå ögon.
»'Som ni vill', sade han; 'ni skall få reda på allt, som rör maskinen, det lovar jag!'
»Han tog ett steg baklänges, slog igen den lilla dörren och riglade den på yttersidan. Jag störtade fram och ryckte i låsvredet, men dörren var solid och gav ej det minsta efter för mina slag och sparkar.
»'Hallå!' skrek jag, 'hallå! Släpp mig ut! Hör ni inte, släpp mig ut!'
»Då förnam jag plötsligt ett ljud, som kom hjärtat att stiga upp i halsgropen på mig — det var slamret av arbetande hävstänger och väsandet från den läckande cylindern. Översten hade satt maskinen i gång. Lampan stod ännu på golvet, där jag satt den, då jag undersökte järnplattorna. Vid dess sken såg jag, att det svarta taket kom ned över mig, långsamt, stötvis, men — ingen visste det bättre än jag — med en kraft och tyngd, som inom en minut skulle förvandla mig till en oformlig massa. Jag kastade mig tjutande mot dörren och drog och slet i låset; jag bönföll översten att släppa ut mig, men hävstängernas obarmhärtiga slammer förtog ljudet av min röst. Taket var endast ett par fot över mitt huvud; när jag sträckte upp händerna, kunde jag känna dess hårda, kalla yta. Då kom jag att tänka på, att den smärta jag skulle erfara, i mycket berodde av den ställning, jag intog. Om jag lade mig raklång på golvet med ansiktet nedåt, skulle tyngden falla på min ryggrad; jag ryste vid tanken på den förskräckliga knäck, som skulle bli följden. Det vore kanske bättre att lägga sig med ansiktet uppåt; men skulle jag väl äga själsstyrka nog att ligga och se på den dödsbringande svarta skugga, som steg ner emot mig? Den hade redan kommit så långt ner, att jag ej kunde stå rak, när mitt öga fängslades av något, som ingav mig en stråle av hopp.
»Jag har redan sagt, att det lilla maskinrummets väggar voro av trä. När jag kastade en sista hastig blick omkring mig, blev jag mellan ett par av bräderna varse en smal ljusstrimma; den vidgades och vidgades, och en liten dörröppning blev synlig. Jag kunde knappt tro, att här fanns ett medel att undgå döden, men med blixtens hastighet trängde jag igenom den smala rämnan och föll till hälften avsvimmad ner på andra sidan. Dörren stängdes ögonblickligen, men braket av den krossade lampan och dånet av de två metallskivorna, som slogos ihop, sade mig, med hur knapp nöd jag sluppit undan.
»Jag återkallades till fullt medvetande därigenom, att någon ivrigt drog mig i armen. Jag befann mig liggande på stengolvet i en smal korridor; en kvinna stod lutad över mig — i ena handen bar hon en lampa, med den andra sökte hon få mig att resa mig upp. Det var samma goda vän, vars varningar jag förkastat.
»'Kom, kom!' sade hon andlöst. 'Om ett ögonblick äro de här — de få se, att ni ej är därinne! O, förslösa ej den så dyrbara tiden — kom!'
»Denna gång föraktade jag ej hennes råd. Jag reste mig hastigt och ilade med min räddarinna längs korridoren och utför en smal vindeltrappa; denna förde ner till en bred gång och just som vi uppnått gången, hörde vi ljudet av springande steg och av röster, som från den övre våningen och från den, i vilken vi befunno oss, ropade till och svarade varandra. Min ledsagarinna blev stående och såg sig omkring, synbarligen ej vetande, vad hon skulle taga sig till. Så öppnade hon dörren till ett sovrum, genom vars fönster månen kastade sina lysande strålar.
»'Det är er enda möjlighet!' viskade hon. 'Det är högt, men ni kan nog hoppa ner.'
»Under det hon ännu talade, blev hela korridoren ljus — överste Lysander Stark rusade fram med en lykta i ena handen och ett vapen, liknande en stor köttyxa, i den andra. Jag störtade in i sängkammaren, kastade upp fönstret och såg ut. Hur lugn och fridfull låg ej trädgården, badad i det klara månskenet, knappt trettio fot under mig! Jag klättrade upp på fönsterbrädet, men ville ej hoppa ner, förrän jag fått se, vad som skulle komma att tilldraga sig mellan min räddarinna och den skurk, som förföljde mig. Om han misshandlade henne, var jag fast besluten att stanna kvar och skynda till hennes undsättning. Tanken hade emellertid knappt flugit genom min hjärna, förrän översten uppnått dörren och sökte tränga sig förbi henne; men hon slog armarna kring honom och höll honom tillbaka.
»'Fritz, Fritz!' ropade hon på engelska, 'kom ihåg ditt löfte förra gången! Du sade, att det ej skulle ske mer. Han skall tiga! O, han skall tiga!'
»'Du är galen, Elise!' skrek han och försökte slita sig lös från henne. 'Du kommer att ruinera oss! Han har sett alldeles för mycket. Släpp mig, säger jag!' Han knuffade henne ifrån sig, sprang fram till fönstret och måttade åt mig med sitt tunga vapen. Jag hade kommit över fönsterbrädet och hängde utanför, fasthållande mig i ytterkanten, när slaget föll. Jag kände en häftig, stickande smärta, släppte mitt tag och hoppade ner på marken.
»Jag hade i fallet ej ådragit mig någon skada, utan steg genast upp och rusade i väg genom trädgården så fort jag kunde, medveten om, att faran ej än var överstånden. Plötsligt överfölls jag av en häftig yrsel — jag såg på min hand, som värkte mycket — tummen var borta och blodet strömmade ur såret. Jag försökte att knyta min näsduk kring handen, men det ringde för mina öron och svartnade för mina ögon — jag föll avsvimmad ner bland rosenbuskarna.
»Hur länge jag förblev utan medvetande, vet jag ej. Det var nog en god stund, ty månen hade gått ned, och morgonen grydde, när jag kom till sans. Mina kläder voro våta av dagg, och min rockärm var genomdränkt av blod från mitt sårade finger. Den häftiga smärtan i såret återförde ögonblickligen min tanke till nattens hemska äventyr, och jag rusade upp med den känslan, att jag ännu ej var fri från min fiende. Men när jag såg mig omkring, märkte jag till min oerhörda förvåning varken hus eller trädgård. Jag hade legat i skydd av en hög häck ej långt från den stora landsvägen och en låg byggnad, den jag snart igenkände — det var samma station, till vilken jag kvällen förut anlänt. Om ej det hemska såret på min hand bevisat motsatsen, skulle jag trott att allt, som hänt, varit en elak dröm.
»Yr och förvirrad gick jag in på stationen för att göra mig underrättad om morgontågen; det avgick ett till Reading inom mindre än en timme. Samme stationskarl, som jag kvällen förut sett, hade ännu tjänstgöring. Jag frågade honom, om han någonsin hört talas om överste Lysander Stark. Namnet var honom obekant. Hade han sett, att en vagn väntat på mig vid 11,15-tåget? Nej, det hade han inte. Fanns det något polisvaktkontor i trakten? Ja, det låg ungefär tre mil från stationen.
»Så långt orkade jag ej gå — jag var både sjuk och utmattad. Jag beslöt, att ej meddela mig med polisen, förrän jag kom tillbaka till staden. Klockan var litet över sex, när jag kom fram; jag gick först till doktorn för att få mitt sår omskött, och doktorn tog mig med sig hit. Jag skall lämna saken i edra händer och göra precis vad ni råder mig till.»
Vi sutto tysta en lång stund sedan vi hört denna sällsamma historia. Slutligen reste sig Sherlock Holmes och tog från en hylla ner en av de tjocka, tarvligt inbundna böcker, i vilka han klistrade upp sina tidningsurklipp.
»Här är en annons, som möjligen kan intressera er», sade han. »Den stod i alla tidningar för ungefär ett år sedan. Hör på: 'Försvunnen den 9:e dennes, mr Jeremiah Hayling, hydraulisk ingenjör, 26 år gammal. Lämnade sitt hem kl. 10 om kvällen och har sedan dess ej avhörts. Var klädd i, etc, etc.' Det var väl näst sista gången den där översten behövde få sin hydrauliska press omsedd.»
»Gud i himlen!» utropade min patient. »Då förstår jag, vad den stackars kvinnan menade!»
»Ja visst, ja. Det är ju tydligt, att 'översten' var en djärv, vild sälle, som var fullt och fast besluten, att ingenting finge ställa sig i vägen för hans planer — han påminner om de gamla sjörövare, som 'klubbade' alla kvarlevande på de tagna skeppen. Men nu är varje ögonblick dyrbart. Om ni tror er äga krafter nog, skola vi genast gå till Scotland Yard och sedan ge oss av till Eyford.»
Ungefär tre timmar senare sutto vi på tåget, som förbinder Reading med den lilla Berkshire-byn. Sällskapet utgjordes av Sherlock Holmes, den unge ingenjören, inspektör Bradstreet från Scotland Yard, en civilklädd poliskonstapel och mig själv. Bradstreet hade brett en generalstabskarta av trakten ut på bänken och var sysselsatt att medels en passare rita upp en cirkel med Eyford till medelpunkt.
»Nu är det gjort!» sade han. »Cirkeln här har en radie av tio mil från byn. Det, ställe, vi vilja ha reda på, måste ligga någonstädes nära periferien. Ni sade ju tio mil, sir, var det inte så?»
»Det var en dryg timmes färd.»
»Och ni tror, att de förde er tillbaka hela den vägen, under det ni var medvetslös?»
»De måste ha gjort det. Jag har ett svagt minne av, att jag blev upplyftad och buren någonstädes.»
»Jag kan inte förstå», sade jag, »varför de skonade ert liv, när de funno er liggande sanslös i trädgården. Men kanske blevo de uslingarna bevekta av kvinnans böner.»
»Det är knappt troligt. Jag har aldrig i mitt liv sett ett så hårt, obevekligt ansikte, som överstens.»
»Å — det där ska' vi snart klara upp», sade Bradstreet. »Jag har nu ritat upp min cirkel, och jag önskar bara, att jag visste, på vilken punkt av densamma de skurkar, vi äro på spaning efter, ha sitt näste.»
»Jag tror mig kunna peka rätt på det», sade Holmes lugnt.
»Såå — verkligen!» utbrast inspektören. »Ni har alltså redan bildat ert omdöme. Låt oss se, vilka av oss, som äro av er åsikt. Jag säger söder — trakten där är enslig och ganska obebodd.»
»Jag säger öster», sade min patient.
»Jag är mer för väster», sade den civilklädde polismannen. »Åt det hållet ha vi flere små byar.»
»Och jag tror, det är i norr», sade jag, »emedan där ej finnas några kullar, och vår vän här har sagt, att de aldrig åkte uppför någon backe.»
»Seså, sade inspektören skrattande, »meningarna tyckas vara delade. Vi ha lagt beslag på alla fyra väderstrecken. Åt vem ger ni er röst, mr Holmes; ni har utslagsrösten.»
»Ni ha alla lika orätt.»
»Alla? Det är ju omöjligt!»
»Jo, säkerligen. Det här är min punkt.» Han pekade på själva medelpunkten i cirkeln. »Det är där, de äro att finna.»
»Men min tolvmilafärd?» utbrast Hatherley.
»Sex fram och sex tillbaka — ingenting är enklare än det. Ni har ju själv sagt, att hästen var utvilad och välryktad, när ni steg i vagnen. Hur skulle det ha varit möjligt, om han gått tolv mil på dålig, ojämn väg?»
»Ja, det är ju ett ganska fintligt knep — inte otroligt heller», sade Bradstreet tankfullt. »Och det finns naturligtvis intet tvivel om arten av det här sällskapets arbete?»
»Inte det minsta», svarade Holmes. »De äro falskmyntare i stor skala och ha använt maskinen vid tillverkningen av det amalgam, de nyttjat i stället för silver.»
»Vi ha länge vetat, att ett skickligt falskmyntarband var i arbete», sade inspektören. »Falska kronstycken cirkulera i tusental; vi ha spårat de slipade skälmar, som satt dem i omlopp, ända till Reading, men ej längre; de hade utplånat alla spår efter sig på ett sätt, som visade, att de hade vanan inne. Nu hoppas jag dock att vi ska' kunna knipa dem.»
Men inspektören misstog sig — dessa brottslingar voro ej bestämda att falla i rättvisans händer. När tåget rullade in på stationen i Eyford, sågo vi en jättelik rökpelare stiga upp bakom en liten skogsdunge i grannskapet och lik en ofantlig plym utbreda sig över nej den.
»Är det en eldsvåda?» frågade Bradstreet, när tåget ångat sin väg igen.
»Ja, sir», svarade stationsinspektoren.
»När bröt den ut?»
»Mitt i natten, sägs det, men elden har tilltagit, och hela huset står i ljus låga.»
»Vems hus är det?»
»Doktor Beckers.»
»Säg mig», avbröt ingenjören, »är doktor Becker en tysk herre, mycket mager och med en skarp örnnäsa?»
Stationsinspektoren skrattade hjärtligt.
»Nej, sir, doktor Becker är engelsman, och det finns inte en karl i hela socknen, som ser så välmående ut. Men han har hos sig en främmande herre, en patient, tror jag; han är utländing och ser ut, som om litet kraftigt Berkshire-oxkött skulle göra honom gott.»
Stationsinspektoren hade knappt slutat tala, förrän vi voro på väg till det brinnande huset. Från krönet av en liten kulle sågo vi framför oss en låg, långsträckt byggnad, alldeles omvärvd av lågor, vilka tre i trädgården stationerade sprutor förgäves sökte dämpa.
»Det är det hus, jag menar!» skrek Hatherley ivrigt. »Där ha vi uppkörsvägen, och där rosenbuskarna; jag hoppade ner från fönstret därborta!»
»Nå ja», sade Holmes, »ni har då hämnats på edra plågoandar. Med all säkerhet var det den lampa, ni lämnade kvar inuti pressen, som tände eld på träväggarna; de, som förföljde er, gåvo till en början ej akt därpå. Håll nu ögonen öppna; kanske får ni där nere i hopen syn på edra vänner från i natt, fast min åsikt är den, att de redan äro sina modiga hundra mil härifrån.»
Holmes hade rätt: till den dag i dag är har ingen varken sett till eller hört talas om vare sig den sköna kvinnan, den grymme »översten» eller den knarrige engelsmannen. Tidigt samma morgon elden bröt ut, hade en bonde mött en lastvagn, innehållande flere personer och en massa stora kistor, på vägen till Reading; där förlorade man emellertid alla spår av flyktingarna, och till och med Holmes misslyckades i sina försök att finna deras tillflyktsort.
Brandsoldaterna hade blifvit mycket förvånade över de besynnerliga inrättningar, de funno i det brinnande huset och mer än så, när de på ett fönsterbräde i övre våningen upptäckte en från handen nyss skild tumme. Vid solnedgången kröntes deras ansträngningar med framgång: de lyckades bliva herrar över elden, men ej förrän taket störtat in och hela huset blivit förvandlat till en fullständig ruin, där, med undantag av några snedvridna cylindrar och en massa järnrör, intet återstod av det hemska maskineri, som stått min patient så dyrt. I ett uthus fann man stora förråd av tenn och nickel, men ej ett enda av de falska mynten, något, som förklarar tillvaron av de förut omnämnda stora kistorna. Det sätt, på vilket den unge ingenjören blivit förd från trädgården till den plats, där han vaknade till sans, skulle ha förblivit en hemlighet, om ej den mjuka marken berättat oss sin historia. Den sårade, vanmäktige mannen hade tydligen blivit buren dit av två personer, av vilka en haft ovanligt små fötter, den andre oerhört stora, och man kunde således antaga, att den tystlåtne engelsmannen, mindre djärv eller mindre blodtörstig än kamraten, hjälpt kvinnan att sätta den medvetslöse mannen i säkerhet.
»Nå ja», sade ingenjören i sorgmodig ton, när vi intogo våra platser för att återvända till London, »den här affären har ej varit särdeles inbringande för mig! Jag har förlorat min ena tumme, jag har gått miste om de utlovade femtio guinéerna, och vad har jag väl vunnit?»
»Erfarenhet», sade Holmes skrattande. »Indirekt kan ju denna ha ganska stort värde; ni behöver endast kläda ert nattliga äventyr i ord, och ni kommer att i hela ert liv bli en högst eftersökt sällskapskarl.»