Jane Eyre/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 88 ]

SJETTE KAPITLET.


Sofi kom in till mig klockan sju för att kläda mig. Hon var emellertid temligen långsam i förrättandet af denna sysselsättning: så långsam, att mr Rochester, som förmodligen blifvit otålig öfver mitt dröjsmål, skickade upp och frågade, om jag icke snart vore färdig. Sofi höll i detta ögonblick på att med en brosch fästa brudslöjan (som nu icke var någon annan än den simpla, af slät tyll) i mina lockar, och jag bad henne nu skynda sig så fort som möjligt.

»Vänta litet!» ropade hon på franska, då jag redan kommit till dörren. »Betrakta er först sjelf i spegeln: ni har ju ännu inte sett huru ni ser ut.»

Jag vände mig om och såg en person, så grann och utstyrd och så olik min vanliga tarfliga varelse, att den [ 89 ]nästan föreföll mig helt främmande. »Jane!» ropade nu en stämma, och jag skyndade mig genast ned. Mr Rochester mottog mig vid foten af trappan.

»Du lilla sölmakerska!» sade han; »jag brinner af otålighet, och du kan dröja så länge!»

Han förde mig derpå in i salen, betraktade mig noga från hufvud till fot och förklarade att jag var »fager som en lilja, och icke endast hans lifs stolthet, utan äfven hans ögons lust»; sade vidare att han skänkte mig tio minuter för att äta frukost, och ringde sedan på klockan. En af de nystadda betjenterne inträdde på denna kallelse.

»Har John fått vagnen färdig ännu?»

»Ja, sir.»

»Äro sakerna nedburna?»

»Ja, de hålla just nu på att bäras ned.»

»Du ska gå till kyrkan och se efter om mr Wood» (presten) »och notarien äro komna; men skynda dig tillbaka med svar.»

Kyrkan låg, som läsaren väl torde påminna sig, strax utanför grindarna; betjenten var derföre snart tillbaka.

»Mr Wood är i sakristian, sir, och håller på att sätta på sig mess-skjortan.»

»Nå, än vagnen då?»

»Hästarna hålla på att spännas för.»

»Ja, den behöfs inte förr än vi komma tillbaka ur kyrkan; men då måste den ögonblickligen vara i ordning: alla askar och kappsäckar på sin plats, och kusken på kuskbocken.»

»Ja, sir.»

»Jane, är du färdig?»

Jag steg upp. Det fanns inga brudtärnor, inga brudriddare och inga slägtingar att vänta på: det var endast mr Rochester och jag. Mrs Fairfax stod i förstugan, då vi gingo igenom den. Jag skulle gerna velat säga henne några ord; men min hand fasthölls som af ett skrufstäd: jag rycktes framåt med en hastighet som jag knappast kunde följa, och jag behöfde endast kasta en blick på mr Rochesters ansigte för att se att han icke på något vilkor skulle tillåta en minuts uppskof. Jag undrar just om någon annan brudgum någonsin sett ut så som han gjorde: [ 90 ]så bestämd och så bistert beslutsam, eller som kastat sådana skarpa, blixtrande blickar.

Jag mins icke om dagen var vacker eller ful; då vi började vår vandring till kyrkan, såg jag hvarken himmel eller jord: mitt hjerta var i mina ögon, och dessa tycktes ha flyttat in i mr Rochesters person. Jag önskade nemligen framför allt annat att kunna upptäcka det osynliga ting, som han, under allt det vi gingo framåt, tycktes betrakta med en så vild och utmanande blick, samt att lära känna de tankar, mot hvilka han med så mycken ansträngning tycktes kämpa.

Han stannade vid kyrkgrindarna, då han märkte att jag nästan helt och hållet mistat andan.

»Du tycker väl att jag är grym i min kärlek?» sade han. »Stanna ett ögonblick och luta dig emot mig, Jane.»

Jag är i detta ögonblick ganska väl i stånd att erinra mig den tafla, som utbredde sig framför mig: den grå, åldriga kyrkan, med en kaja kretsande kring tornspetsen, och i bakgrunden en röd, flammande morgonhimmel. Jag erinrar mig äfven, ehuru temligen oredigt, några gröna grafkullar, och har icke heller glömt gestalterna af två främmande karlar, som vandrade emellan de låga kullarna och läste inskrifterna på de här och der spridda, mossbelupna grafstenarna. Jag fäste min uppmärksamhet vid dem, emedan de, då de fingo se oss, gingo omkring till andra sidan af kyrkan; och jag var öfvertygad om att de ämnade gå in genom en sidodörr och åhöra vigselceremonien. Mr Rochester såg dem icke, emedan han hade sina ögon oroligt fästa på mitt ansigte, från hvilket blodet i detta ögonblick hade flytt; åtminstone sluter jag det deraf, att jag kände min panna fuktig och mina kinder och läppar kalla. Då jag åter hemtade mig, hvilket jag snart gjorde, gick han sakta framför mig uppför gången till kyrkporten.

Vi trädde in i det tysta och enkla templet; presten väntade, klädd i sin hvita mess-skjorta, framför altaret, och vid hans sida stod notarien. Allt var tyst och stilla; endast två skuggor rörde sig i ett aflägset hörn. Jag hade gissat rätt: främlingarne hade smugit sig in före oss och stodo nu vid det Rochesterska grafkoret, med ryggarna vända mot oss, sysselsatta med att mellan gallerverket betrakta den gamla, af tiden fläckade marmorvården, der en [ 91 ]knäböjande engel vaktade öfverlefvorna af Damer de Rochester, som vid tiden för de borgerliga krigen stupat vid Marston Moor, samt af hans maka, Elisabeth.

Vi hade intagit vår plats framför altardisken. Hörande ett tyst och smygande steg bakom mig, kastade jag en blick bakom mig och såg huru en af främlingarne — synbarligen en herreman — närmade sig predikstolen. Den heliga akten hade börjat. Förklaringen af äktenskapets ändamål och betydelse var uppläst, och presten tog nu ett steg fram emot oss samt fortfor, i det han lätt böjde sig mot mr Rochester:

»Jag uppmanar och besvär eder båda, att I (på samma sätt som I en gång skolen svara på domens förfärliga dag, då alla hjertans hemligheter blifva uppdagade) nu bekännen, om någon af eder känner något hinder för er lagliga förening till äkta makar; ty I bören komma ihåg, att de som äro förenade på annat sätt än som Guds ord tillåter, deras förening är icke af Gud, och deras äktenskap ej heller inför menniskor giltigt.»

Han tystnade, såsom bruket fordrar. Hur ofta har väl denna tystnad blifvit bruten genom något svar? Kanhända icke en gång på hundrade år. Presten, som icke hade upplyft sina ögon från boken och endast för ett ögonblick stannat, var just på väg att fortsätta samt hade redan utsträckt sin hand mot mr Rochester och till hälften öppnat sina läppar för att fråga: »Vill du hafva denna qvinna till din äkta maka?» — då en tydlig röst strax bredvid oss sade:

»Giftermålet kan icke gå för sig: jag får förklara att ett hinder derför finnes.»

Presten såg upp på talaren och stod stum af förvåning, och på samma sätt äfven notarien. Mr Rochester darrade lätt, som om en jordbäfning under hans fötter kommit honom att vackla; derpå tog han ett säkrare fotfäste och utan att vända sig om, sade han med låg, men fast stämma:

»Fortfar!»

En djup tystnad herrskade, sedan han yttrat detta ord. Strax derefter svarade mr Wood:

»Jag kan inte fortfara, förr än jag fått närmare undersöka det gjorda påståendet, och blifvit öfvertygad om huruvida det är sant eller icke.»

[ 92 ]»Vigselakten måste alldeles afbrytas», inföll rösten bakom oss. »Jag är i tillfälle att bevisa mitt påstående, att ett oöfverstigligt hinder finnes för detta giftermål.»

Mr Rochester hörde hvad som sades, men aktade icke derpå; han stod styf och stel, utan att göra någon annan rörelse, än att fatta min hand. Hvilket brännande och jernfast tag det var! — och huru likt ett marmorblock var icke i detta ögonblick hans bleka, fasta och breda panna! Huru han ögon strålade med en uppmärksam, men dock vild blick!

Mr Wood såg alldeles bortkommen ut.

»Hvad är det väl för slags hinder?» frågade han. »Kanske att det kan undanrödjas?»

»Det torde svårligen gå för sig,» var svaret; »jag har kallat det ett oöfverstigligt hinder, och det med fullt medvetande.»

Talaren framträdde nu och lutade sig mot skranket. Han fortfor sedan, yttrande hvarje ord lugnt, klart och tydligt, men icke högljudt.

»Det består helt enkelt uti tillvaron af ett föregående äktenskap. Mr Rochester har en hustru som ännu lefver.»

Dessa lågt uttalade ord skakade mina nerver våldsammare än om det varit åskan som talat med sin väldigaste och förfärligaste stämma — deras verkan på mitt blod var häftigare än någonsin hvarken eld eller köld kunnat åstadkomma. Men jag bibehöll dock min fattning och behöfde icke frukta att jag skulle falla i vanmakt. Jag såg upp på mr Rochester. Hans anlete liknade en färglös klippa, och hans blickar voro på en gång kalla och gnistrande. Han nekade till intet, men tycktes trotsa hela verlden. Utan att tala, utan att röra en muskel i sitt ansigte, utan att tyckas i mig igenkänna en mensklig varelse, omslöt han endast mitt lif med sin arm och tryckte mig fast intill sig.

»Hvem är ni?» frågade han slutligen den ovälkomne fredsstöraren.

»Mitt namn är Briggs, advokat från London.»

»Och ni vill således truga på mig en hustru?»

»Jag vill endast påminna er om att er hustru ännu lefver, sir; och att, om också inte ni sjelf erkänner henne för er hustru, lagen likväl gör det.»

[ 93 ]»Ni torde i sådant fall göra mig den tjensten och ge mig en närmare uppgift öfver hennes namn, hennes härkomst och vistelseort.»

»Det går visst an.»

Mr Briggs tog härvid helt lugnt ett papper upp ur sin ficka och uppläste i ett slags officiel näston följande:

»Jag intygar och kan bevisa, att Edward Fairfax Rochester till Thornfield Hall i grefskapet ***, och till Ferndean Manor i ***shire i England, d. 20 oktober år — (här nämdes ett datum för 15 år tillbaka) gifte sig med min syster, Bertha Antoinetta Mason, dotter till köpmannen Jonas Mason och hans maka Antoinette, till börden kreolska, i *** kyrka i Spanish-town, Jamaica.»

»Detta dokument, — förutsatt att det är äkta — kan möjligen bevisa att jag varit gift, men det bevisar för ingen del att den deri omnämda qvinnan ännu lefver.»

»Hon lefde åtminstone ännu för tre månader sedan,» svarade advokaten.

»Hur vet ni det?»

»Jag har ett vittne, hvars intyg ni sjelf, sir, knappast torde kunna jäfva.»

»För fram detta vittne — eller gå för f-n i våld!»

»Jag vill då hellre framföra vittnet — han är inte långt borta. Mr Mason, vill ni vara god och stiga fram.»

Vid ljudet af detta namn bet mr Rochester häftigt ihop sina tänder, och en häftig, konvulsivisk skakning genombäfvade honom; nära honom som jag var, kände jag hur denna krampaktiga rörelse af vrede och förtviflan likt ett elektriskt slag for genom hans kropp. Den andra främlingen, som hittills hållit sig i bakgrunden, trädde nu närmare; ett blekt ansigte tittade fram öfver advokatens skuldra — ja, det var Mason sjelf. Mr Rochester vände sig om och stirrade på honom. Hans ögon voro, såsom jag redan flera gånger omnämt, svarta, men i detta ögonblick tindrade de med en eldfärgad eller snarare blodröd glans; hans olivfärgade kind och färglösa panna erhöllo i ögonblicket en glöd, som om de varit belysta af en stark eldslåga; han gjorde en rörelse framåt och upplyfte sin väldiga arm, som om han velat slå Mason till golfvet och med ett enda kraftigt hugg ämnat krossa honom. Men Mason vek häftigt tillbaka och uppgaf ett svagt rop af: [ 94 ]’Gode Gud!’ Föraktet föll nu som en kall störtskur öfver mr Rochesters passionerade vrede, och han frågade endast: »Hvad har ni att säga?»

Ett ohörbart svar darrade på Masons hvita läppar.

»För fan, sir, så tala då högt! Jag frågar ännu en gång: hvad har ni att säga?»

»För all del, min bäste sir», inföll prestmannen, »glöm inte att ni är på en helig plats.» — Derpå vände han sig till mr Mason och frågade i mild ton: »Känner ni, huruvida den här herrns maka ännu är i lifvet?»

»Mod!» hviskade advokaten. »Säg ut!»

»Hon vistas på Thornfield Hall», sade Mason nu med mera tydlig röst. »Jag såg henne den sista april. Jag är hennes bror.»

»På Thornfield Hall!» ropade mr Wood. »Det är omöjligt! Jag har bott i många år här i trakten, men aldrig hört talas om någon mrs Rochester på Thornfield Hall.»

Jag såg ett bittert löje kröka mr Rochesters läpp och han mumlade:

»Nej, vid Gud! Jag aktade mig noga att ingen skulle få höra af det — eller af henne under detta namn.»

Han tystnade och tycktes under några minuter öfverlägga med sig sjelf. Ändtligen fattade han sitt beslut och fortfor:

»Nog — det måste ut — det är inte värdt att längre söka fördölja det. — Wood, slå ihop er bok och tag af er mess-skjortan. John Green» (till notarien), »ni kan gå härifrån; det blir inte något giftermål af i dag.»

Mannen lydde.

Mr Rochester fortfor på samma sträfva, rättframma, obekymrade sätt: »Tvegifte är ett styggt ord och dock hade jag för afsigt att begå ett sådant brott; men ödet har gäckat mina planer, eller Försynen hindrat dem — kanske det senare. Jag förefaller i detta ögonblick föga bättre än en ond ande och, såsom min pastor torde vilja säga, förtjenar utan tvifvel Guds strängaste dom — den outsläckliga elden och den ständigt gnagande masken. Mina herrar, min plan är tillintetgjord! — Hvad denna herre och hans klient säga är sanning: jag har varit gift, och den qvinna, med hvilken jag gifte mig, lefver ännu! Ni säger, att ni aldrig hört talas om mrs Rochester i huset der borta, Wood; men [ 95 ]jag är säker att ni mången gång lyssnat till sqvallret om den hemlighetsfulla galningen, som der hölls under lås och bom. Somliga ha hviskat er i örat att hon är min oäkta halfsyster; andra åter, att det är min förskjutna mätress; — jag får nu underrätta er om att det är min hustru, som jag gifte mig med för femton år tillbaka — Bertha Mason vid namn och syster till denne beslutsamme person, som nu med sina skälfvande lemmar och likbleka kinder visar hvilket modigt hjerta män kunna ega. Se så raska upp dig, Dick! — Du behöfver inte vara rädd för mig! Jag skulle nästan lika gerna kunna slå en qvinna som dig. Bertha Mason är vansinnig, och hon härstammar från en vansinnig familj: idioter och galningar genom tre generationer! Hennes mor, kreolskan, var både vansinnig och en drinkerska — såsom jag fick veta efter bröllopet; ty dessförinnan teg man med familjehemligheterna. Likt en pligtskyldig dotter efterhärmade Bertha Mason sin mor i båda dessa egenskaper. Jag hade en förtjusande ledsagerska genom lifvet — kysk, förståndig, blygsam. Ni kunna föreställa er hvilken lycklig man jag var. — Jag har genomgått de mest omvexlande scener! Åh, min erfarenhet har varit himmelsk — skada blott att ni inte fått vara vittnen dertill! Briggs, Wood, Mason — jag erbjuder er alla att komma hem till mig och aflägga ett besök hos mrs Pooles patient — min hustru! — Ni skola få se hvad slags varelse jag blef narrad att gifta mig med, och sjelfva få dömma, huruvida jag inte hade ett slags rätt att bryta denna förening och söka sympati och deltagande hos menskliga varelser. Denna flicka», fortfor han, seende på mig, »vet inte mera än ni, Wood, om denna vidriga hemlighet: hon trodde att allt var riktigt och lagligt och säkert drömde hon aldrig om att hon var på väg att bli inlurad i en olaglig förbindelse med en bedräglig skurk, som redan var fastkopplad med en vansinnig och djurisk maka. Kommen med, allesamman, och följen mig!»

Ännu alltjemt hållande mig fast, lemnade han kyrkan: de trenne herrarne följde efter. Då vi kommo fram, stod vagnen utanför dörren till förstugan.

»Kör den tillbaka i vagnshuset, John», sade mr Rochester helt kallt; »den kommer inte att behöfvas i dag.»

[ 96 ]Vid vårt inträde skyndade mrs Fairfax, Adèle, Sofi och Lea emot oss, för att lyckönska oss.

»Gå hvar och en till sitt — hvarenda en!» ropade deras husbonde: »håll inne med edra lyckönskningar! Hvem behöfver dem? — Inte jag åtminstone! De komma jemnt femton år för sent!»

Han gick dem förbi och steg uppför trapporna, alltjemt hållande min hand och vinkade åt de öfriga herrarne att följa med, hvilket de äfven gjorde. Vi stego uppför den första trappan, gingo genom korridoren och derpå upp till tredje våningen. Den låga, svarta dörren, öppnad med mr Rochesters nyckel, insläppte oss i det tapetklädda rummet med dess stora säng och sidokabinett.

»Ni känner väl igen den här platsen, Mason?» sade vår ledsagare. »Det var här hon bet och sargade dig.»

Han upplyfte den virkade tapeten från väggen och afhöljde en annan dörr: äfven denna öppnade han. Rummet, hvari vi nu inträdde, var utan fönster; en brasa brann i spiseln, som var skyddad genom ett starkt och högt jerngaller, och från det hvälfda taket hängde på en kedja en brinnande lampa. Grace Poole satt lutad öfver elden, synbarligen sysselsatt med att koka något i en stekpanna. I den djupa skuggan i andra ändan af rummet sprang en varelse fram och tillbaka. Hvad det var, om det var ett djur eller en menniska, var vid första ögonkastet omöjligt att säga. Det krälade synbarligen på alla fyra och smackade och grymtade som något underligt vildt djur; men det hade kläder på kroppen, och en myckenhet svart, gråsprängdt hår, vildt och fladdrande som en man, dolde dess hufvud och ansigte.

»God morgon, mrs Poole!» sade mr Rochester. »Hur står det till? Hur är det med er patient i dag?»

»Åh jo, tackar som frågar,» svarade Grace, i det hon omsorgsfullt lyfte den kokande pannan fram på spishällen; »det är temligen bra i dag! hon är visst litet grälig, men inte vild.»

Ett ursinnigt skri tycktes i detsamma beslå henne med osanning; den klädda hyenan reste sig upp och stod i sin fulla längd på bakbenen.

»Ah, sir, hon ser er!» ropade Grace; »det vore bäst om ni inte dröjde qvar.»

[ 97 ]»Bara några ögonblick, Grace! Ni får lof att låta mig stanna ett par minuter.»

»Akta er då, sir! För Guds skull, akta er!»

Den vansinniga uppgaf ett skällande ljud, åtskilde det raggiga håret framför ansigtet och stirrade vildt på sitt främmande. Jag igenkände ganska väl detta svartröda ansigte — dessa ohyggligt uppsvälda drag. Mrs Poole steg fram.

»Gå undan,» sade mr Rochester, i det han sköt henne åt sidan. »Hon har väl ingen knif nu, förmodar jag och jag är på min vakt.»

»Man vet aldrig hvad hon har, sir; hon är så listig, att det inte står i mensklig förmåga att genomskåda hennes konster.»

»Det vore bäst att vi ginge vår väg,» hviskade Mason.

»Gå för fan i våld!» var hans svågers uppmuntrande svar.

»Akta er!» skrek Grace. De tre herrarne drogo sig på en gång hastigt tillbaka. Mr Rochester kastade mig bakom sig; den vansinniga rusade på honom, grep honom med ett ursinnigt tag i strupen och lade sina tänder mot hans kind; och nu uppstod ett häftigt brottande. Hon var en storväxt qvinna, nästan lika lång som hennes man och dessutom icke obetydligt korpulent. Hon ådagalade under striden en mans styrka, och så atletisk han än var, höll hon dock ett par gånger på att strypa honom. Han hade kunnat fälla henne till marken med ett väl riktadt slag, men han ville icke slå henne, utan endast tämja henne med handkraft. Slutligen fick han makt öfver hennes armar; mrs Poole gaf honom ett rep och han fastband dem bakom henne; med ett annat rep, som var till hands, band han henne sedan vid en stol. Denna operation utfördes under de ursinnigaste skrik och de mest konvulsiviska ansträngningar å den vansinnigas sida. Mr Rochester vände sig derefter till åskådarne och sade med ett dystert leende:

»Detta är min hustru! Sådan är den enda äktenskapliga omfamning som jag någonsin får känna — sådana äro de smekningar, som förljufva mina lediga stunder! Och detta här» (läggande sin hand på min axel) »är hvad jag önskade vinna: denna unga flicka, som står så lugn och stilla vid ingången till afgrundens håla och med så trygg [ 98 ]fattning betraktar en afgrundsandes vilda språng. Jag behöfde henne just som en desert på denna pepprade ragout. Wood och Briggs, betrakten skilnaden. Jemfören dessa klara ögon med de blodsprängda kloten derborta — detta ansigte med denna ohyggliga mask — denna växt med denna oformliga klump. Dömmen sedan, ni evangeliets förkunnare och ni lagens man, och kommen ihåg, att med den dom I dömmen andra skolen I ock blifva dömda! Gån härifrån nu. Jag måste läsa in min skatt.»

Vi aflägsnade oss allesamman. Mr Rochester qvarstannade ett ögonblick för att gifva Grace Poole några vidare förhållningsorder. Då vi gingo utför trappan, tilltalade mig advokaten.

»Ni, miss,» sade han, »är renad från allt tadel. Er onkel skall bli ganska glad att höra det — förutsatt att han ännu lefver — då mr Mason återvänder till Madeira.»

»Min onkel! Hvad är det med honom? Känner ni honom?»

»Nej, inte jag; men mr Mason känner honom. Mr Eyre har under några år varit en af korrespondenterne till hans hus. Då er onkel fick ert bref, med antydan om att ni ämnade träda i gifte med mr Rochester, befann sig just mr Mason för sin helsas skull på Madeira hos honom. Mr Eyre meddelade honom denna underrättelse, emedan han visste att mr Mason var bekant med en herre af detta namn. Mr Mason, som, efter hvad ni väl kan föreställa er, blef både öfverraskad och bedröfvad, berättade hela sakens ställning och sammanhang. Er onkel, det gör mig ondt att nämna det, ligger nu på sjuksängen, från hvilken han, att sluta af beskaffenheten af hans sjukdom, som är tvinsot, och den höga ålder han uppnått, neppeligen mera kommer att uppstå. Han kunde således inte sjelf skynda öfver till England för att rädda er ur den snara, hvari ni hade fallit, utan bad i stället mr Mason att göra allt möjligt för att förekomma det tillämnade olagliga giftermålet. Han rekommenderade mig såsom hans biträde. Jag skyndade allt hvad jag kunde, och jag tackar Gud att jag inte kom för sent — och jag är öfvertygad att ni äfven gör detsamma. Om jag inte vore moraliskt öfvertygad att er onkel är död innan ni hinner fram till Madeira, skulle jag råda er att följa mr Mason dit; men som det nu är, så [ 99 ]torde det vara bäst att ni stannar i England, tills ni får vidare underrättelse, antingen af mr Mason eller af mr Eyre. Ha vi någonting annat att stanna för?» frågade han derefter mr Mason.

»Nej, nej — låt oss bege oss af!» var hans oroliga svar; och utan att dröja för att taga afsked af mr Rochester, vandrade de sina färde. Prestmannen stannade för att till sin stolta sockenbo rikta några ord af förmaning eller tadel, och sedan denna pligt var uppfyld, tog äfven han farväl.

Stående vid den halföppna dörren till mitt rum, dit jag nu hade dragit mig undan, hörde jag honom aflägsna sig. Sedan de främmande nu sålunda åter hade begifvit sig bort, stängde jag mig inne och sköt rigeln för dörren, så att ingen skulle kunna komma in, och började — icke gråta eller sörja, ty dertill var jag ännu alltför lugn, utan helt mekaniskt afkläda mig min bruddrägt och återtaga min hvardagsklädning, som jag burit den föregående dagen och hvilken jag hade trott att jag aldrig mera skulle komma att begagna. Sedan detta var gjordt, satte jag mig ned: jag kände mig trött och svag. Jag stödde armarna mot bordet, och mitt hufvud sjönk ned på dem — och nu tänkte jag; förut hade jag endast hört, sett, rört mig — gått upp och ned, dit jag blifvit ledd eller släpad — samt åsett huru den ena händelsen och upptäckten efter den andra störtade öfver mig; men nu tänkte jag.

Denna morgon hade, med undantag af scenen med den vansinniga, varit lugn och stilla nog; uppträdet i kyrkan försiggick utan något larm eller buller; der var intet stormigt utbrott af vrede, ingen högljudd träta, intet hot, ingen utmaning, inga tårar eller snyftningar: några få ord hade blifvit talade, och en helt lugnt framstäld invändning gjord mot giftermålets afslutande; några sträfva och korta frågor hade framstälts af mr Rochester; svar, förklaringar och vittnesmål hade blifvit afgifna; ett öppet erkännande af sanningen hade blifvit uttalad af min husbonde; derpå hade det lefvande vittnet blifvit beskådadt; de objudna gästerna hade sedan aflägsnat sig, och allt var förbi.

Jag satt i mitt eget rum, alldeles som vanligt — det var jag sjelf, utan någon synbar förändring: jag hade icke på något sätt blifvit skadad, slagen eller stympad — och [ 100 ]dock, hvar fanns väl nu gårdagens Jane Eyre? hvart hade hennes utsigter, hennes framtid tagit vägen?

Jane Eyre, som hade varit en kärleksvarm, förhoppningsfull qvinna — nästan en brud — var nu åter en kall, ensam och öfvergifven flicka: hennes lif var förbleknadt, hennes utsigter förstörda. En december-frost hade kommit midt bland midsommarens blommor, en snötyngd vinterstorm brusat fram midt i den varma högsommaren; is täckte de mogna frukterna, kalla drifvor nedtyngde och krossade de utslagna rosorna; på ängar och sädesfält låg vinterns hvita bårtäcke utbredt; häckvägarna, som qvällen förut hade prunkat med oräkneliga blommor, voro nu ofarbara af djup snö, och skogarna som för tolf timmar sedan hade susat med en grönska och en doft, som påminde om tropikerna, stodo nu glesa, kala och hvita, såsom furuskogarna i en lappländsk vinter. Alla mina förhoppningar voro döda — slagna af samma grymma lott, som på en enda natt föll öfver allt förstfödt i Egypten. Jag kastade en blick på mina käraste önskningar, som ännu i går voro så friska och blomstrande — i dag lågo de der såsom kalla och stela lik, dem jag icke mera kunde återkalla till lifvet. Jag såg efter min kärlek, denna min husbondes skapelse och egendom: den darrade i mitt hjerta som ett litet sjukt barn i en kall vagga; lidande och ångest hade gripit den: den kunde ej mera söka mr Rochesters famn — den kunde ej längre värma sig vid hans bröst. O, nej, aldrig, aldrig mera kunde den vända sig till honom; ty tron var förvissnad — förtroendet förstördt! Mr Rochester var icke för mig längre hvad han hade varit; ty han var icke sådan som jag hade tänkt mig honom. Jag tillskref honom visserligen icke någon ond afsigt; jag ville icke säga att han velat bedraga mig; men tron på hans obefläckade redlighet var försvunnen, och jag måste bort: det insåg jag alltför väl. När, huru, hvart, det visste jag icke ännu; men han sjelf, derpå tviflade jag icke, skulle säkert så fort som möjligt vilja skaffa mig bort från Thornfield. Verklig ömhet och tillgifvenhet kunde han, efter allt utseende att dömma, aldrig ha hyst för mig; det hade endast varit en flyktig passion: den var nu gäckad och jag var ingenting mera för honom. Jag måste nu frukta att ens komma i hans väg; ty min åsyn måste nu vara honom förhatlig. O, [ 101 ]huru blinda hade icke mina ögon varit! Huru svagt och obetänksamt mitt uppförande!

Mina ögon voro betäckta och tillslutna; jag tyckte att ett djupt mörker hvirflade omkring mig, och eftertanken kom öfver mig såsom en svart och brusande flod. Öfvergifven af alla, äfven af mig sjelf, slapp och maktlös, föreföll det mig som om jag låge i den uttorkade bädden af en stor flod; jag hörde på afstånd huru skogsbäckarna började att brusa och huru de samlade sig i sin gamla strömfåra; men jag kände ingen håg att resa mig upp, ingen styrka att fly. Jag låg matt och flämtande, önskande endast att få dö. Blott en enda tanke lefde ännu inom mig — tanken på Gud. Jag uppsände en tyst bön; dessa ord sväfvade upp och ned genom min mörka själ, likt en sakta hviskning; men någon kraft att uttala dem egde jag icke:

»Vik icke ifrån mig, ty faran är nära, och ingen är som hjelper mig.»

Den var nära; och som jag i lyckans dagar icke hade uppsändt någon bön till himmelen för att afvända den — som jag icke ens hade hopknäppt mina händer, böjt mina knän eller rört mina läppar — kom också nu olyckan öfver mig: floden störtade öfver mig med ett häftigt brusande svall. Hela det fulla medvetandet af mitt förlorade lif, min krossade kärlek, mitt dränkta hopp, min förqväfda tro svallade våldsamt öfver mig i en enda mörk och hotande massa. Denna bittra stund kan icke med ord beskrifvas: jag kunde sannerligen säga med psalmisten: »Vattnet kom öfver min själ; jag sjönk ned i djup dy: jag kände intet fotfäste; jag sjönk i djupt vatten, böljorna slogo öfver mig.»