Jane Eyre/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 101 ]

SJUNDE KAPITLET.


Inemot aftonen upplyfte jag mitt hufvud, och seende mig omkring, märkte jag huru solen skyndade mot sin nedgång i vester, och min första fråga var: »Hvad skall jag göra?»

Men det svar mitt förstånd derpå gaf: »lemna Thornfield med ens!» var så plötsligt, så förfärligt, att jag [ 102 ]tillslöt mina öron och förklarade, att jag ej uthärdade att höra sådana ord nu. »Att jag inte är Edvard Rochesters brud, är det som minst smärtar mig,» tillade jag: »att jag uppvaknat ur de mest lysande drömmar och funnit dem alla tomma och utan betydelse, är, ehuru förfärligt, likväl någonting som jag kan bära och uthärda; men att jag nu genast, bestämdt, oåterkalleligt, för alltid måste lemna honom, det kan jag inte uthärda.»

Men en inre röst försäkrade mig då, att jag både kunde och måste det. Jag kämpade med min egen öfvertygelse: jag önskade att vara svag, för att undslippa det lidandets förfärliga väg, som ännu låg framför mig; men samvetet, som nu vuxit till en tyrann, fattade passionen i strupen och förklarade henne med hotande stämma, att hon ännu endast doppat yttersta spetsen af sin fot i olyckans pöl, och svor att om hon icke ville vika, skulle det med sin jernarm nedslunga henne till förtviflans bottenlösa afgrund.

»Nå, laga då att jag blir ryckt härifrån!» ropade jag. »Låt någon komma mig till hjelp.»

»Nej, du skall sjelf slita dig härifrån; ingen skall hjelpa dig; du skall sjelf utrycka ditt öga och afhugga din hand; ditt hjerta skall bli offret, och du sjelf presten, som genomborrar det.»

Jag reste mig häftigt upp, förfärad öfver en enslighet, der en så sträng och skonslös domare herskade — öfver en tystnad, som endast stördes af en så förfärlig stämma. Mitt hufvud gick omkring, då jag stod på mina fötter, och jag märkte nu att jag var sjuk af hunger och själspänning; hvarken mat eller dryck hade denna dag kommit öfver mina läppar; ty frukosten smakade jag icke. Och med en smärtsam känsla erinrade jag mig nu huru länge jag sålunda suttit instängd i mitt rum, utan att något bud blifvit skickadt för att fråga hur jag mådde eller för att be mig komma ned; icke ens lilla Adèle hade knackat på min dörr; icke ens mrs Fairfax hade sökt mig. »Vännerna glömma alltid dem, som lyckan öfverger,» sade jag för mig sjelf, i det jag drog rigeln från dörren och gick ut. Jag stupade öfver något hinder; mitt hufvud var ännu oredigt, min syn dunkel och mina lemmar svaga. Jag kunde icke genast återtaga jemnvigten; jag föll, men icke till golfvet: [ 103 ]en utsträckt arm mottog mig; jag såg upp — jag stöddes af mr Rochester, som satt i en stol vid tröskeln till min kammare.

»Så att du kom till sluts!» sade han. »Jag har väntat och lyssnat så länge, utan att höra en rörelse eller en enda suck: fem minuter till af denna dödslika tystnad, och jag skulle ha brutit upp låset likt en inbrottstjuf. Så att du skyr mig — stänger dig inne och sörjer allena! Jag skulle bra mycket hellre ha sett att du kommit till mig och förebrått mig med häftighet. Du är häftig och passionerad, och jag väntade mig en sådan scen. Jag var beredd på ett stridt regn af heta tårar, och önskade endast att de skulle gjutas vid mitt bröst; men nu har ett känslolöst golf eller din dränkta näsduk mottagit dem. Men jag misstar mig: du har alldeles icke gråtit! Jag ser en dödsblek kind och ett skumt öga, men intet spår af tårar. Ditt hjerta måste väl då ha gråtit blod.»

»Nå, Jane, inte ett ord af förebråelse? Ingen bitterhet — ingen vrede? Ingenting som kan sönderslita en känsla eller framkalla en lidelse? Du sitter tyst och stilla der jag satt dig och betraktar mig med en matt, uttryckslös blick!»

»Jane, jag menade aldrig att göra dig så ondt. Om en man, som endast egde ett litet spädt lam, som var honom kärt som en dotter, som åt af hans bröd och drack ur hans dryckeskar och sof i hans famn, af ett misstag hade kommit att slagta det, skulle han aldrig kunna mera bittert ångra sin grymma förseelse, än jag ångrar min. Kan du väl någonsin förlåta mig?»

Kära läsare! — jag förlät honom ögonblickligen och på stället. Det låg så mycket djupt samvetsagg i hans blick, så mycket sant medlidande i hans röst, så mycken manlig kraft i hans sätt; och dessutom talade hans blick och hela hans utseende om så mycken och oförändrad kärlek. Jag förlät honom alltsammans, men icke i ord, icke med yttre åthäfvor, endast i mitt hjertas innersta.

»Du vet att jag är en skurk, Jane?» frågade han efter en stund, oroligt och forskande — förmodligen undrande öfver min fortfarande tystnad och mitt saktmod, som dock snarare härflöt af svaghet än af egen vilja.

Jag teg.

[ 104 ]»Säg det rent ut — spar mig inte.»

»Jag kan inte: jag är trött och sjuk. Gif mig litet vatten.»

Han ryste till, drog en tung suck och tog mig derpå i sina armar och bar mig utför trapporna. I början visste jag icke till hvilket rum han förde mig; allt var dunkelt och oredigt för mitt matta öga. Snart kände jag dock det upplifvande inflytandet af en flammande brasa; ty så sommar det än var, hade jag likväl på min kammare blifvit kall som is. Han förde ett vinglas till mina läppar; jag smakade derpå och kände mig upplifvad; derpå åt jag något, som han bjöd mig, och var snart åter jag sjelf. Jag befann mig i biblioteket — sittande i hans stol — och han satt bredvid mig.

»Om jag nu kunde få dö utan allt för stor smärta», tänkte jag, »så skulle det inte kosta mig så mycket att sönderslita mitt hjertas strängar, genom att lösrycka dem från mr Rochesters. Jag måste lemna honom, det är tydligt; men jag vill inte — jag kan inte göra det.»

»Hur mår du nu, Jane?»

»Mycket bättre, sir; jag är snart alldeles bra igen.»

»Smaka ännu en gång på det här vinet, Jane.»

Jag lydde honom; han satte derefter ned glaset på bordet, stälde sig sedan framför mig och betraktade mig uppmärksamt. Plötsligt vände han sig bort med ett doft, lidelsefullt jämmerrop, började häftigt gå fram och tillbaka i rummet, stannade derpå åter framför mig och böjde sig ned för att kyssa mig; men jag påminde honom om att alla smekningar nu voro förbjudna, vände bort mitt ansigte och sköt hans åt sidan.

»Hvad nu! — Hvad vill det säga?» utropade han häftigt. »Ah! Jag förstår! Du vill inte kyssa Bertha Masons man? Du anser att jag har en annan att sluta i mina armar, en annan att trycka till mitt hjerta?»

»I alla händelser har jag inte någon rätt eller något anspråk derpå.»

»Hvarföre det, Jane? — Men jag vill spara dig obehaget att svara — jag skall svara sjelf — det är derföre att jag redan har en maka, skulle du svara. — Gissar jag rätt?»

»Ja.»

[ 105 ]»Om detta verkligen är din mening, måste du hysa en besynnerlig tanke om mig: du måste då anse mig för en liderlig skurk — en låg och eländig usling, som låtsat en oegennyttig, ren kärlek, i akt och mening att derigenom locka dig i en med berådt mod utlagd snara samt beröfva dig din heder och din aktning för dig sjelf. Hvad säger du om det? Jag märker att du inte kan säga något: först och främst är du ännu matt och svag och har svårt nog att ens få fram andan; för det andra faller det dig ännu svårt att vänja dig vid att anklaga och smäda mig; dessutom äro redan tårarnas slussportar öppna, och de skulle få fritt lopp, om du talade mycket, och du har ingen lust att utmana, att banna, att ställa till uppträden. Du tänker endast på huru du skall handla: talandet anser du deremot af föga betydelse. Jag känner dig, jag är på min vakt.»

»Sir, jag ämnar visst inte på något sätt stämpla emot er», sade jag, och min osäkra röst varnade mig att afkorta meningen.

»Inte i den mening du tager det — men i min mening af ordet stämplar du emot mig för att störta mig. Du har sagt med nästan tydliga ord, att jag är en gift man — att såsom sådan måste du undvika mig och hålla dig undan för mig, och du har alldeles nyss nekat att kyssa mig. Du har för afsigt att helt och hållet göra dig till en främling för mig; att lefva under detta tak endast såsom Adèles guvernant; och om jag någon gång skulle säga dig ett vänligt ord eller visa dig en vänlig känsla, skall du säga för dig sjelf: ’Denne man hade en gång nära nog gjort mig till sin mätress: jag måste vara is och sten mot honom’; och is och sten skall du följaktligen äfven blifva emot mig.»

Jag klarade min röst och försökte göra den så stadig som möjligt samt svarade:

»Alla mina förhållanden ha förändrat sig, och derföre är det också naturligt att äfven jag sjelf måste ändra mitt uppförande; och för att undgå alla känslosvallningar och ständiga strider med minnen och hågkomster, fins det endast en utväg — Adèle måste ha en ny guvernant.»

»Åh, Adèle ska i skolan — den saken har jag redan arrangerat: inte heller ämnar jag plåga dig med de [ 106 ]ohyggliga minnena och hågkomsterna af Thornfield Hall — denna förbannade plats — detta Achans tält — detta hemska grafhvalf, der döden i sin rysligaste skepnad framträder i lefvande gestalt — detta trånga stenhelvete, med dess enda verkliga onda ande, som dock ensam öfvergår en legion af dem vi föreställa oss. Jane, du skall inte stanna här, och inte jag heller. Jag gjorde orätt i att någonsin låta dig komma till Thornfield Hall, då jag visste huru det var hemsökt. Innan jag någonsin såg dig, befalde jag att man för dig skulle dölja all kännedom om hvad som utgjorde detta ställes förbannelse, endast och allenast af den anledning, att jag fruktade att Adèle aldrig skulle få någon guvernant att dröja här, i fall hon visste tillsammans med hvilken hon var inlogerad; och mina planer tilläto mig inte att föra den vansinniga annorstädes — ehuru jag har ett gammalt herresäte, Ferndean Manor, ännu mera aflägset och doldt än det här, der jag tryggt nog kunnat hysa in henne, så vida inte åtskilliga samvetsbetänkligheter rörande ställets osunda läge, midt i en skog, förmått mig att afstå derifrån. Dessa fuktiga murar skulle sannolikt ganska snart ha befriat mig från min börda; men hvarje skurk har sin last, och min består inte i någon fallenhet för att indirekt mörda någon, äfven den jag mest hatar.»

»Att för dig dölja den vansinnigas granskap, var emellertid ungefär detsamma som att hölja ett barn i en kappa och lägga det i närheten af ett Upasträd: denna demons granskap är förgiftadt och har alltid varit det. Men jag skall stänga till Thornfield Hall; jag skall låta spika igen hufvudingången och slå bräder för fönstren i nedra våningarna; jag skall ge Grace Poole två hundra pund om året, för att bo här med min hustru, såsom du kallar den der förfärliga hexan. Grace gör mycket för penningar, och dessutom skall hon få sin son, som är uppsyningsman vid Grimsby hospital, att hålla henne sällskap och bistå henne vid svårare utbrott, då min hustru af sin inre kallelse känner sig uppmanad att bränna folk om nätterna i deras sängar, att sarga dem med knifvar, sönderslita deras kött med sina tänder, och så vidare.»

»Sir», afbröt jag honom; »ni är obeveklig mot denna olyckliga qvinna: ni talar om henne med hat — med [ 107 ]hämdlysten afsky. Det är grymt; ty hon kan ju inte rå för att hon är vansinnig.»

»Jane, min lilla älskling (jag vill kalla dig så, ty du är det), du vet inte hvad du talar om; du misskänner mig ännu en gång: det är inte derföre att hon är vansinnig, som jag hatar henne. Om du vore det, skulle jag aldrig falla på den tanken att hata dig.»

»Åh jo, det gjorde ni nog, sir.»

»I fall du kan tro något sådant, så misstager du dig och känner ingenting om mig eller om det slags kärlek, hvaraf jag är mäktig. Hvarje grand af din varelse är mig lika dyrbar som min egen: i plåga och sjukdom skulle den vara mig lika kär. Din själ är min skatt, och äfven om den vore förvirrad, skulle jag likväl anse den för min skatt: om du rasade, skulle ingen tvångströja, utan endast mina armar omsluta dig; — din omfamning, äfven om det vore i raseri, skulle alltid ega behag för mig, och om du rusade på mig lika vildt som qvinnan der uppe gjorde i morse, skulle jag mottaga dig i mina armar och der hålla dig med lika mycken ömhet som afvärjande styrka. Jag skulle inte skygga tillbaka för dig med vämjelse, såsom jag gjorde för henne; i dina lugna ögonblick skulle du inte ha någon annan vaktare eller sköterska än mig; och jag skulle hänga öfver dig med oförtröttad ömhet, äfven om jag aldrig erhölle något leende till belöning; och jag skulle aldrig tröttna att se in i dina ögon, äfven om de aldrig hade någon blick af ömhet eller igenkännande för mig. — Men hvarföre fortsätter jag denna tanke? Jag talade om att föra dig från Thornfield. Du vet att allt är i ordning för afresan: i morgon skall du lemna denna bostad. Jag ber dig endast om att tillbringa ännu en enda natt under detta tak, Jane; och sedan ett evigt farväl åt allt dess elände och alla dess fasor! Jag har utsett en tillflyktsort, der man kan vara i skydd för alla förhatliga minnen, från allt ovälkommet intrång — äfven från sqvaller och förtal.»

»Tag då Adèle med er, sir», inföll jag; »hon skall bli er ett angenämt sällskap.»

»Hvad menar du, Jane? Jag sade ju att jag ämnar skicka Adèle i en skola; och hvad skulle jag väl med ett barns sällskap? och det dessutom inte mitt eget barn — utan en fransk dansös’ bastard. Hvarföre bråkar du med [ 108 ]mig om henne? Hvarföre anvisar du mig just Adèle som ett sällskap?»

»Ni talade om att ni skulle draga er undan i ensligheten, sir, och ensligheten är tråkig, alltför tråkig för er.»

»Enslighet! Enslighet!» upprepade han med förtretad ton. »Jag ser att jag måste förklara mig närmare. Jag vet inte hvad det är för Sfinxlik min du satt på ditt ansigte. Du skall dela min enslighet, Jane. Förstår du mig?»

Jag skakade på hufvudet; det fordrades en viss grad af mod, att, så häftig han nu var, våga visa ens ett stumt tecken till nekande. Han hade gått häftigt fram och tillbaka i rummet, och nu stannade han, alldeles som om han plötsligt fastvuxit vid golfvet. Han betraktade mig skarpt och länge: jag vände bort mina ögon ifrån honom och riktade dem på elden, i det jag försökte antaga en lugn, obekymrad uppsyn.

»Se så, nu kommo vi till knuten i Janes karakter», sade han slutligen i en vida lugnare ton än jag hade väntat mig af hans blick. »Silkeshärfvan har hittills lupit temligen lätt och jemnt; men jag anade alltid att jag slutligen skulle komma till en knut eller något trassligt ställe, och här är det nu. Och nu blir det förtret, förargelse och förvirring utan all ända. Jag skulle önska jag egde en del af Simsons styrka, för att genast i ett tag kunna afslita den trassliga härfvan.»

Han återtog sin gång fram och tillbaka, men stannade slutligen, och denna gång alldeles framför mig.

»Jane, vill du taga reson?» (Härvid böjde han sig ned och närmade sin mun till mitt öra); »ty om du inte det gör, så brukar jag våld!»

Hans röst var sträf och rosslig; hans blick var en mans, som just står på väg att slita en odräglig boja och hufvudstupa störta sig i en afgrund af vild tygellöshet. Jag insåg att jag i nästa ögonblick och vid ännu ett utbrott af hans vilda passion icke skulle kunna få någon makt öfver honom. Det närvarande ögonblicket — den hastigt förbiilande minuten — var all den tid jag hade för att tämja och tygla honom. En rörelse af motsträfvighet eller fruktan, eller ett försök att fly skulle ha beseglat mitt öde — och hans. Men jag var icke rädd. Jag kände en inre kraft, en moralisk styrka, som höll mig upprätt. Ögonblicket var [ 109 ]vådligt, men icke utan sin tjuskraft; en sådan ungefär, som indianen måste känna, då han i sin lätta kanot halkar utför det brusande vattenfallet. Jag fattade hans knutna hand, lossade de krampaktigt hopknutna fingrarna och sade till honom i smekande ton:

»Sitt ned; jag skall tala med er så länge ni behagar och höra allt hvad ni har att säga, antingen det är förståndigt eller oförståndigt.»

Han satte sig ned; men jag lät honom icke genast få tala. Jag hade en lång stund kämpat med mina tårar och ansträngt mig mycket för att hålla dem tillbaka, emedan jag visste att han icke skulle tycka om att se mig gråta. Nu deremot ansåg jag det nyttigt att låta dem flyta så fritt och så ymnigt de behagade. Om denna tåreflod gjorde honom ledsen, så var det så mycket bättre. Jag öfverlemnade mig derföre åt mina känslor och gret af hjertans grund.

Snart hörde jag honom i bevekande ton bedja mig att åter blifva lugn. Jag sade att jag icke kunde det, så länge han var så der häftig.

»Men jag är inte ond, Jane: jag älskar dig endast för mycket, och du hade stålsatt ditt lilla bleka ansigte med en så kall och beslutsam min, att jag icke var i stånd att uthärda det. Tyst nu, och aftorka dina tårar.»

Den veka tonen i hans röst förrådde att han var kufvad; derföre blef äfven jag i min tur lugn. Han gjorde nu ett försök att luta sitt hufvud mot min axel; men jag ville icke tillåta det. Derpå ville han draga mig intill sig; jag tillät icke heller detta.

»Jane! Jane!» sade han i en ton af så bitter smärta, att den trängde genom hvarenda nerv i min kropp; »du älskar mig då inte? Det var då endast min samhällsställning och rangen af min maka, som du ansåg af något värde? Nu, då du anser att jag inte kan bli din make, ryggar du tillbaka från mitt vidrörande, som om jag vore ett vildt djur.»

Dessa ord sårade mig; men hvad kunde väl jag säga eller göra? Jag borde säkert icke ha sagt eller gjort någonting; men det smärtade mig så djupt att på detta sätt sära hans känslor, att jag icke kunde afhålla mig ifrån att gjuta någon balsam i hans sår.

[ 110 ]»Jag älskar er mera än någonsin», sade jag; »men jag får inte visa eller nära och underhålla denna känsla; och detta är sista gången som en sådan bekännelse kommer att gå öfver mina läppar.»

»Sista gången, Jane! Huru! Tror du att du kan lefva tillsammans med mig och se mig dagligen och det oaktadt, om du verkligen älskar mig, vara kall och tillbakadragen?»

»Nej, sir, det är jag säker på att jag inte skulle kunna, och derföre ser jag endast en utväg; men ni blir ond igen, om jag säger hvad jag menar.»

»Åh nej, tala om det. Om jag rasar, har du en förmåga att gråta.»

»Mr Rochester, jag måste lemna er.»

»För huru lång tid, Jane? För några ögonblick, under det du slätar ditt hår, som kommit något i oordning, och badar ditt ansigte, som ser något feberaktigt ut?»

»Jag måste lemna Adèle och Thornfield. Jag måste skiljas från er för hela mitt lif; jag måste börja ett nytt lif bland främmande ansigten och främmande förhållanden.»

»Det senare är mycket riktigt: det har jag sjelf sagt att du skulle komma att göra. Jag förbigår orimligheten och galenskapen att du skulle skiljas från mig. Hvad deremot det nya lifvet angår, så medger jag ännu en gång att du har rätt: du skall bli min maka; ty jag är inte gift. Du skall bli mrs Rochester, både till namnet och i verkligheten, och vi skola aldrig skiljas från hvarandra så länge vi lefva. Jag skall föra dig till ett ställe som jag eger i södra Frankrike — en marmorvilla vid stranden af Medelhafvet. Der skall du lefva ett lyckligt och oskyldigt lif. Frukta inte att jag önskar locka dig till något felsteg — att jag skall försöka göra dig till min älskarinna. Hvarföre skakar du på hufvudet? Jane, du måste taga skäl; annars blir jag ännu en gång utom mig.»

Hans röst och hans hand darrade; hans stora näsborrar vidgade sig; hans ögon flammade; men ändock vågade jag säga:

»Sir, er maka lefver: detta är ett faktum, som ni sjelf erkänt denna morgon. Om jag lefde tillsammans med er, såsom ni önskar, skulle jag vara er älskarinna: att säga något annat är att begagna sofismer — att tala osanning.»

[ 111 ]»Jane, jag är inte någon from och saktmodig menniska — du glömmer det; mitt tålamod är inte långvarigt, och jag är inte kall och lugn till lynnet. Af barmhertighet mot mig och mot dig sjelf, lägg ditt finger på min puls, känn hur den slår och akta dig.»

Han hade blottat sin handled och sträckte fram den åt mig; blodet hade vikit från hans kinder och läppar, som voro nästan svartblå. Jag kände mig på en gång förskräckt och i alla afseenden djupt olycklig. Att plåga honom så mycket genom ett afslag, som till denna grad smärtade och sårade honom, var grymt; att gifva efter kunde åter aldrig komma i fråga. Jag gjorde derföre hvad menniskan instinktlikt alltid gör, då hon blifvit bragt till höjden af olycka — jag sände en bönfallande blick mot höjden, och orden »Gud hjelpe mig!» frambröto ofrivilligt från mina läppar.

»Jag är en dåre», utropade nu mr Rochester. »Jag fortfar att säga henne att jag inte är gift, utan att förklara henne orsaken. Jag glömmer att hon inte känner något om denna qvinnas karakter, eller om de yttre omständigheterna vid denna förfärliga förbindelse. Åh, jag är säker om att Jane skall bli af samma tanke som jag, då hon får veta allt hvad jag vet! Lägg din hand i min, Jane, så att jag måtte känna lika väl som se att du är mig nära — och jag skall i få ord underrätta dig huru allt detta förhåller sig. Kan du höra på hvad jag har att säga?»

»Ja, sir, i timtal, om ni så önskar.»

»Jag begär endast några minuter, Jane. Har du möjligen hört talas om att jag inte var äldste sonen i familjen och att jag haft en äldre bror?»

»Jag påminner mig att mrs Fairfax en gång berättade mig det.»

»Och har du någonsin hört att min far var en sniken och girig man?»

»Jag tycker mig äfven ha hört något i det afseendet.»

»Nå väl, Jane — det var min fars beslut att hålla egendomen tillsammans: han kunde inte uthärda tanken på att dela den och gifva mig en andel deraf. Han hade beslutit att min bror Russell skulle erhålla alltsammans. Lika litet kunde han dock lida den tanken, att hans son skulle vara fattig, och han var derföre betänkt på att skaffa mig ett rikt gifte. Han hade också funnit ett i hans tycke [ 112 ]högst passande parti. Mr Mason, en köpman och plantageegare i Vestindien, var en gammal bekant till honom. Han visste att denne egde vidsträckta besittningar och en betydlig förmögenhet, och gjorde hos honom derföre några närmare förfrågningar. Han erhöll till svar att mr Mason hade en son och en dotter, och att han var villig att lemna den senare en hemgift af trettiotusen pund. Detta tyckte han kunna vara tillräckligt. Då jag lemnade högskolan, skickades jag derföre till Jamaica, för att gifta mig med en brud, till hvilken man redan hade friat för min räkning. Min far sade ingenting om hennes pengar; men han berättade mig att miss Mason var beryktad i hela Spanish Town för sin skönhet, och detta var inte någon osanning. Jag fann i henne en vacker qvinna i Blanche Ingrams stil — högväxt, brunett och med en majestätisk hållning. Hennes familj önskade att fånga mig, emedan jag var af god familj, och så gjorde äfven hon. Man visade mig henne i sällskaper, dyrbart och präktigt klädd. Jag träffade henne sällan ensam och hade högst sällan tillfälle att få tala med henne allena. Hon smickrade mig och var ingalunda njugg i att visa mig sina behag och sina talanger. Alla män i hennes omgifning tycktes beundra henne och afundas mig. Jag var bländad, min stolthet väckt, mina sinnen berusade, och enfaldig och oerfaren som jag var, trodde jag att jag älskade henne. Det fins ingen så orimlig dårskap, som inte en ung, oerfaren, häftig och passionerad yngling genom sällskapslifvets hetsmedel kan drifvas att begå. Hennes slägtingar uppmuntrade mig; rivaler eggade min stolthet och min fåfänga, och hon sjelf tjusade mig med sina förföriska konstgrepp: äktenskapet var afslutadt innan jag knappast visste hvar jag var. O, jag afskyr och föraktar mig sjelf, när jag tänker på denna vansinniga handling! Jag hvarken älskade eller högaktade henne; jag kände henne knappast. Jag visste inte om hon egde en enda dygd i sin natur: jag hade inte upptäckt hvarken blygsamhet eller välvilja, hvarken själsadel eller yttre förfining — och dock gifte jag mig med henne — jag dåraktiga, stockblinda dumhufvud! Jag skulle ha syndat mycket mindre, om jag — men, det är sant, jag måste komma i håg med hvem jag talar.

»Min bruds mor hade jag aldrig sett: man sade mig [ 113 ]att hon var död. Sedan smekmånaden var förbi, fick jag erfara mitt misstag: hon var endast galen och instängd i ett dårhus. Der fanns äfven en yngre bror, en fullkomlig fåne. Den äldre, som du har sett (och hvilken jag, fastän jag afskyr hela hans slägt, inte kan hata, emedan han eger något grand af ömhet och känsla i sin svaga själ, hvilket han ådagalagt såväl i det beständiga deltagande han visat för sin eländiga syster, som äfven i den hundlika tillgifvenhet han en gång hyste för mig), skall säkert inom kort träffas af samma öde. Min far och min bror Russell visste allt detta; men de tänkte endast på de trettiotusen punden och förenade sig i komplotten emot mig.

»Detta var just inga vackra upptäckter; men jag ville likväl inte göra min hustru några förebråelser derför. Äfven då jag fann att hennes natur var en fullkomlig motsats mot min; att hennes smak och fallenheter voro allt annat än nobla; att hennes själ var simpel, låg och inskränkt, helt och hållet ur stånd att ledas till något högre, höjas till något ädlare — äfven då jag fann att jag inte angenämt kunde tillbringa en enda afton eller en enda timme på dagen i hennes sällskap; att något hjertligt samtal aldrig kunde uppstå oss emellan, emedan jag, hvad ämne jag än måtte välja, alltid från henne erhöll ett platt och utnött eller dumt och orimligt svar — då jag fann att jag inte kunde få njuta af ett stilla och ordentligt hushåll, emedan ingen tjenare kunde uthärda de ständiga utbrotten af hennes vilda och oresonliga lynne, eller hennes orimliga, stridiga och pockande befallningar — äfven då återhöll jag min förtrytelse, undvek hvarje träta och inskränkte så mycket som möjligt mina föreställningar samt sökte i tysthet svälja min ånger och min afsky.

»Jane, jag vill inte såra ditt öra med afskyvärda detaljer: några få ord skola vara tillräckliga att visa dig min ställning. Jag lefde i fyra år tillsammans med denna qvinna, och vid denna tid hade hon redan helt och hållet uttömt mitt tålamod och min förmåga att uthärda. Hennes karakter mognade och utvecklade sig med förfärande hastighet; hennes laster uppsköto fort och yppigt; endast grymhet hade varit i stånd att stäfja dem, och detta medel ville jag inte använda. Huru litet och fattigt var inte hennes förstånd — och huru väldiga och jättelika hennes onda [ 114 ]lustar! Hvilka förfärliga qval måste jag inte uthärda för denna qvinnas skull! En äkta dotter af en skändlig mor, lät Bertha Mason mig genomgå alla de afskyvärda och förnedrande qval, som måste vänta en man som är fastkedjad vid en maka, hvilken på en gång är hemfallen åt liderlighetens och dryckenskapens last.

»Min bror hade emellertid dött, och efter fyra års förlopp afled äfven min far. Jag var nu mer än tillräckligt rik — men dock fattigare än den uslaste tiggare: en i allra högsta grad låg, oren och förderfvad varelse var förenad med mig och ansågs både af lagen och i sällskapslifvet såsom en del af mitt eget jag. Och jag kunde inte på något lagligt sätt befria mig ifrån henne; ty läkarne hade nu upptäckt att min hustru var vansinnig — hennes utsväfningar hade i förtid utvecklat de inneboende fröen till galenskap. Jane, du uthärdar inte längre min berättelse. Jag märker att du mår illa deraf; vill du att jag ska uppskjuta det öfriga till en annan dag?»

»Nej, sir, berätta till slut: jag ömkar er — och det af mitt innersta hjerta.»

»I visst folks mun är medömkan en skymf, hvilken man har rättighet att kasta tillbaka i ansigtet på den som uttalat den; men det är ett slags medömkan som kalla och egoistiska hjertan känna: det är en falsk, sjelfvisk smärta vid åhörandet af andras olyckor, förenad med ett dumt förakt för den som utstått dem. Men sådan är inte den känsla du hyser, Jane; sådan är inte den känsla som i detta ögonblick strålar i ditt ansigte — hvaraf dina ögon öfverströmma — hvaraf ditt hjerta våldsamt häfves och din hand darrar i min. Ditt medlidande, min älskling, är kärlekens lidande moder: dess ångest är den födselsmärta hvarur denna gudomliga passion framgår. Jag mottager den, Jane; låt äfven du dottern få fritt tillträde — mina armar stå öppna för att mottaga henne.»

»Fortfar, sir! hvad gjorde ni, då ni fann att hon var vansinnig?»

»Jane — jag var nära förtviflans brant: en återstod af aktning för mig sjelf var allt som skilde mig ifrån afgrunden. I verldens ögon var jag otvifvelaktigt höljd med vanära; men jag ville dock stå ren inför mig sjelf. Jag beslöt derföre att åtminstone undvika att komma i någon [ 115 ]vidare beröring med hennes förnedrande laster och lösgjorde mig från all gemenskap med hennes själslyten. Verlden förband dock ännu mitt namn och min person med hennes; jag måste ännu dagligen se och höra henne och inandas samma luft som hennes andedrägt förpestade; och dessutom påminde jag mig att jag en gång varit hennes man — ett minne, hvilket då liksom nu var mig till den yttersta grad förhatligt; och slutligen plågades jag af vissheten, att så länge hon lefde, kunde jag aldrig bli en annan, ädlare qvinnas make; och ehuru hon var fem år äldre än jag (äfven i detta afseende hade hennes familj och min far fört mig bakom ljuset), var det dock troligt att hon skulle lefva lika länge som jag, då hon var lika stark till kroppen, som svag till själen. Och så måste jag vid tjugusex års ålder uppgifva alla förhoppningar på framtiden.»

»En natt hade jag blifvit uppväckt af hennes skrik — (sedan doktorerne förklarade henne vara galen, hade hon naturligtvis blifvit instängd) — det var en af dessa glödheta sommarnätter, som pläga förebåda en af de under detta himmelstreck ofta förekommande orkanerna. Jag kunde omöjligt sofva i min säng och gick derföre upp och öppnade fönstret. Luften liknade svafvelångor — och det var icke möjligt att någonstädes finna någon vederqvickelse. Svärmar af muskiter trängde in genom fönstret och flögo dystert surrande kring i rummet. Sjön, som jag kunde se och höra der jag satt, rullade doft, likt en aflägsen jordbäfning; svarta moln upptornade sig deröfver; månen gick i detta ögonblick ned i dess vågor, till utseendet lik en rödglödgad bomb, samt kastade sitt sista blodröda skimmer öfver en verld, som redan skälfde af det annalkande ovädrets häftiga raseri. Så väl den tryckande luften som hela den omgifvande scenen utöfvade på min kropp ett i hög grad nedslående intryck, och mina öron fyldes af de förbannelser som den vansinniga ännu alltjemt fortfor att framskräna, deribland allt emellanåt inblandande mitt namn med en sådan ton af djefvulskt hat och i ett sådant språk, att knappast någon qvinna bland den lägsta dräggen hade varit i stånd att öfverträffa henne deri. Oaktadt tvenne rum lågo mellan det der hon var instängd och det der jag bodde, hörde jag dock hvarje ord, emedan de tunna väggar, som [ 116 ]vanligen finnas i ett Vestindiskt hus, endast helt obetydligt kunde dämpa ljudet af hennes vilddjursläten.

’Detta lif’, sade jag för mig sjelf, ’är ett helvete på jorden! Detta är den luft och de ljud som tillhöra den bottenlösa afgrundspölen. Jag har rätt att befria mig derifrån, om jag kan. Min jordiska tillvaros lidanden skola upphöra i samma ögonblick som min själ lemnar den tryckande stofthyddan. För ’läsarnes’ eviga helfvetesbrand fruktar jag icke: det finnes icke något tillkommande som kan vara värre än det tillstånd hvari jag nu befinner mig — låt mig derföre bryta upp och gå till min fader i himmelen.’

»Vid dessa ord böjde jag mig ned och uppläste en låda, innehållande ett par laddade pistoler; jag ämnade skjuta mig. Jag vidhöll dock endast för ett ögonblick denna föresats, och som jag ännu var vid sundt förstånd, var denna kris af en till det högsta stegrad förtviflan, hvilken föranledt min önskan och mitt beslut att göra slut på mitt lif, inom en sekund öfverstånden.

»En frisk vind från Europa kom i detta ögonblick öfver oceanen, och en flägt deraf inträngde genom det öppna fönstret; ovädret bröt nu ut; regnet nedföll i strömmar; åskan dundrade, blixtar flammade, och inom kort var luften åter klar och ren. Jag fattade under tiden ett bestämdt beslut. Jag gick ut i min trädgård, och medan jag vandrade bland de drypande orange- och granatäppleträden, och den tropiska morgonens skimmer glänste som en gyllne rand kring horisonten, anstälde jag följande betraktelser, dem du, Jane, måste åhöra; ty det var en sann visdom, som under dessa timmar tröstade mig och visade mig den rätta stig, som jag borde vandra. Under tiden fortfor den från Europa kommande, uppfriskande vinden att hviska bland trädens nylifvade blad, och hafvet brusade och dundrade i stolt och otämd frihet; mitt hjerta, som så länge varit sammankrumpet och förtorkadt, började åter att svälla, och för första gången på lång tid rann blodet åter lifligt genom mina ådror: hela min varelse längtade efter pånyttfödelse. Jag såg hoppet åter vakna till lif och kände att min själ ännu kunde skapa sig en ny och ädlare tillvaro. Från en blomstrande löfsal i ändan af min trädgård såg jag ut öfver det blåa hafvet; der på andra sidan [ 117 ]låg den gamla verlden, der nya och ljusare utsigter öppnade sig:

»’Gå’, sade hoppet, ’och lef åter i Europa. Der vet ingen hvilket befläckadt namn du bär, hvilken neslig boja som nedtrycker dig. Du kan taga den vansinniga med dig till England; gif henne tillbörlig vård och en säker uppsigt på Thornfield; res sedan till hvilket klimat du vill och knyt hvilket nytt band du behagar. Denna qvinna, som så länge har missbrukat ditt tålamod, så besudlat ditt namn, så skymfat din heder, så förtrampat och härjat din ungdom, hon är icke din hustru, och du är icke hennes man. Laga endast att hon får den vård hennes tillstånd kräfver, och du har gjort allt hvad Gud och menniskor fordra. Låt hennes tillvaro, hennes förbindelse med dig bli begrafven i glömska; du behöfver inte meddela dem för någon lefvande varelse. Sätt henne i säkert förvar, dölj hennes vanheder, sörj för att hon inte behöfver lida någon brist, och lemna henne sedan.’

»Jag följde noggrannt denna ingifvelse. Min far och min bror hade icke för sina bekanta omtalat detta giftermål, emedan jag i det första bref jag skref till dem, för att underrätta dem om min förening — då jag redan börjat känna vedervilja derför och af hvad jag fått veta om min bruds familj och egen karakter anade till en förfärlig framtid — på det ifrigaste hade bedt dem att hålla den hemlig. Det kort derefter inträffade skändliga uppförandet af denna qvinna, som min far utsett till min brud, var också sådant, att han måste rodna för att erkänna henne för sin sonhustru. Långt ifrån att önska offentliggörandet af denna förbindelse, blef han derföre lika ifrig som jag att dölja den.

»Jag förde henne sålunda till England, och en förfärlig resa var det tillsammans med ett sådant vilddjur på fartyget. Jag kände mig helt lätt om hjertat, då jag fått henne till Thornfield och såg henne i säkert förvar i det der rummet i tredje våningen, af hvars innersta kabinett hon nu i tio års tid gjort ett vilddjurs håla — en vansinnigs cell. Jag hade i början ganska svårt för att finna någon pålitlig vakterska öfver henne, emedan det var nödvändigt att välja en på hvars tystlåtenhet man kunde lita, emedan den vansinnigas rasande utbrott ovilkorligen måste [ 118 ]förråda min hemlighet, och dessutom hade hon några ljusa mellantider för dagar — ibland till och med veckor — hvilka hon tillbragte med att skymfa och förtala mig. Slutligen förskaffade jag mig Grace Poole från Grimsby hospital. Hon och läkaren Carter (som förband Masons sår, den natten då han blef sargad och biten) voro de enda som jag meddelade denna hemlighet. Mrs Fairfax torde möjliden ha misstänkt någonting; men kan omöjligt ha fått någon kunskap om verkliga förhållandet. Grace har i det hela taget visat sig som en pålitlig vakterska, ehuru hennes vaksamhet, till följd af ett fel, som vanligen åtföljer en dylik ansträngande syssla och som nu knappast kan utrotas, mer än en gång blifvit insöfd och gäckad. Den vansinniga är både listig och elak, och hon har alltid vetat att begagna sig af sin vakterskas tillfälliga vårdslöshet: en gång för att tillegna sig knifven, med hvilken hon sargade sin bror, och tvenne gånger för att sätta sig i besittning af nyckeln till sin cell och gå derifrån vid nattetiden. Vid det första af dessa tillfällen försökte hon att bränna upp mig i min säng, och vid det andra aflade hon sitt spöklika besök hos dig. Jag tackar Försynen, som vakade öfver dig, att hon uttömde sitt raseri på din brudslöja, som kanhända återförde minnet af hennes egna bröllopsdagar; men jag förmår knappast uthärda tanken på hvad som kunnat hända. Då jag tänker på huru samma varelse, som denna morgon rusade mig i strupen, hängde sitt svarta och blodsprängda ansigte öfver min dufvas näste, känner jag blodet stelna —»

»Nå, hvad gjorde ni sedan ni hade satt in henne här?» frågade jag, i det han gjorde ett uppehåll. «Hvart tog ni vägen sedan?»

»Hvad jag gjorde, Jane? Jag förvandlade mig till den Vandrande Juden. Hvart jag tog vägen? Jag ströfvade omkring öfverallt, likt denne olycklige. Jag for öfver till kontinenten och genomreste alla dess länder. Min bestämda afsigt var att träffa en god och förståndig qvinna, som jag skulle kunna älska — en motsats till den furie, som jag lemnat i Thornfield.»

»Men ni kunde ju inte gifta er, sir!»

»Jag hade beslutit att göra det, och var öfvertygad att jag både kunde och borde det. Det var från början [ 119 ]icke min afsigt att bedraga, såsom jag gjorde med dig, Jane. Jag ämnade utan omsvep berätta min historia och öppet framställa mitt anbud; och det föreföll mig så gifvet och så naturligt, att jag skulle anses ega rättighet både att älska och bli älskad, att jag aldrig ett ögonblick tviflade på att jag skulle finna någon qvinna med tillräckligt hufvud och hjerta för att fatta min ställning och mottaga min hand, i trots af den förbannelse, som ännu hvilade tungt öfver mig.»

»Nå, sir?»

»Då du är så der frågvis och nyfiken, Jane, narrar du mig alltid att skratta. Du öppnar dina ögon likt en liten vaksam och liflig fogel, och gör allt emellanåt en orolig rörelse, som om inte svaren komme tillräckligt fort och du önskade läsa ens hjertas innersta sidor. Men innan jag fortfar, måste du säga hvad du menar med ditt ’Nå, sir?’ Det är en liten fras, som du så ofta upprepar och som mången gång inlockat mig i ett ändlöst samtal, utan att jag sjelf kan säga orsaken.»

»Jag menar — hvad sedan? Hvad gjorde ni vidare? Hvad blef resultatet af det föregående?»

»Alldeles så, ja — och hvad önskar du nu att veta?»

»Om ni fann någon som ni tyckte om; om ni begärde hennes hand, och hvad som hon svarade.»

»Jag kan väl säga dig att jag fann en som jag tyckte om och hvars hand jag begärde; men hvad hon sade, det är ännu inte upptecknadt i ödets bok. Under tio långa år ströfvade jag omkring, boende än i den ena hufvudstaden, än i den andra; stundom i St. Petersburg; oftare i Paris; någongång i Rom, Neapel och Florens. Utrustad med öfverflöd af pengar och med ett gammalt namn till rekommendationsbref, kunde jag efter eget behag välja min sällskapskrets; alla kretsar stodo mig öppna. Jag sökte nu mitt qvinliga ideal bland engelska ladies, franska markisinnor, italienska signoror och tyska grefvinnor, utan att dock kunna finna det. Ibland trodde jag mig för ett ögonblick ha uppfångat en blick, hört en ton, skådat en gestalt, som lofvade fullbordan af min dröm; men i nästa ögonblick insåg jag mitt misstag. Du må inte inbilla dig att jag sökte någon fullkomlighet, hvarken till kropp eller själ. Jag längtade efter någon, med hvilken jag kunde [ 120 ]sympatisera — en motsats till kreolskan — men jag längtade förgäfves. Bland dem alla fann jag inte en enda som jag, om jag varit än aldrig så fri, efter den varning jag erhållit för de olyckor och det elände, som opassande föreningar åstadkomma, skulle ha velat erbjuda min hand. Mitt svikna hopp gjorde mig likgiltig och håglös. Jag sökte förströelse, men aldrig utsväfningar, hvilka jag hatade och ännu hatar. De voro min indiska Messalinas utmärkande egenskap, och en inrotad afsky mot dem och henne höll mig äfven vid tillåtliga nöjen i tygeln. Alla njutningar, som lutade åt utsväfning, tycktes närma mig henne och hennes laster, och jag undflydde dem derföre.

»Jag kunde emellertid icke lefva allena: jag försökte derföre att i älskarinnor skaffa mig ett sällskap. Den första jag valde, var Céline Varens — åter ett af dessa steg, som kommer en att förakta sig sjelf, då man tänker tillbaka derpå. Du känner redan hurudan hon var och på hvad sätt vår förbindelse slutade. Hon hade tvenne efterträdarinnor, en italienska, Giacinta, och en tyska, Clara, båda ansedda för ovanligt vackra. Men hvad var deras skönhet för mig inom några veckor? Giacinta var lättsinnig och häftig till lynnet: jag tröttnade vid henne inom tre månader. Clara var anständig och beskedlig, men enfaldig, dum och trög, utan det ringaste som öfverensstämde med min smak. Jag var glad att kunna skänka henne en tillräcklig summa för att skaffa henne en lönande sysselsättning, och så på hederligt sätt komma ifrån henne. Men, Jane, jag ser på ditt ansigte, att du i detta ögonblick just inte hyser för goda tankar om mig. Du anser mig för en känslolös, lättsinnig vällusting, inte sant?»

»Sanningen att säga, så tycker jag inte lika mycket om er, som jag gjort ibland. Föreföll det er inte det ringaste orätt att lefva på det sättet — först med den ena älskarinnan och sedan med den andra? Ni talar om det, som det vore en helt naturlig hvardagssak.»

»Ja, du har inte så orätt deri. Det var ett eländigt lif, och jag skulle inte för allt i verlden åter vilja upplefva det. Att hålla en älskarinna är inte stort bättre än att köpa en slaf: båda äro merendels till sin natur och alltid till sin samhällsställning underlägsna, och att lefva i förtroligt umgänge med sådana, som äro under en, är alltid [ 121 ]förnedrande. Jag afskyr nu minnet af den tid jag lefde tillsammans med Céline, Giacinta och Clara.»

Jag kände djupt sanningen af dessa ord och drog deraf den riktiga slutsats, att om jag kunde glömma mig så långt, att under hvilka förhållanden, under hvilket förebärande, efter hvilka frestelser som helst, blifva dessa olyckliga qvinnors efterträderska — så skulle han en dag komma att betrakta mig med samma känsla, som nu i hans tankar nedsatte deras minne. Jag uttryckte emellertid icke denna öfvertygelse; det var tillräckligt att känna den. Jag gömde den endast i mitt hjerta, på det att den måtte förblifva der och tjena mig till bistånd och stöd i frestelsens stund.

»Nå, Jane, hvarför säger du inte: ’Nå, sir?’ Jag har ännu inte slutat. Du ser så allvarsam ut. Du ogillar mig ännu, ser jag. Men låt mig komma till slutet. Förliden januari kom jag, kallad af affärer, tillbaka till England — jag var nu led vid allt hvad älskarinnor hette — i en dyster och bitter sinnesstämning: följden af ett gagnlöst, ensligt, kringirrande lif — tärd af svikna förhoppningar, fiendtligt stämd emot alla menniskor och isynnerhet mot hela qvinnokönet; ty jag hade börjat anse tanken på en god, förståndig, trogen och kärleksfull qvinna såsom en blott dröm.

»En kall vinterafton red jag i närheten af Thornfield Hall. Afskydda plats! Jag väntade mig der ingen frid och intet nöje. På en stätta i Haylane såg jag en liten varelse sitta helt lugn och stilla. Jag passerade den förbi lika likgiltigt, som den klippta videhäcken på andra sidan: jag hade ingen aning om hvad den en gång skulle blifva för mig; ingen inre förkänsla att mitt lifs skiljedomare — min goda eller onda genius — väntade der i en ringa förklädnad. Jag anade det icke ens då, när hon, vid olyckshändelsen med Mesrour, kom fram till mig och helt allvarsamt erbjöd mig sin hjelp. Den lilla barnsliga, spensliga varelsen! Det föreföll mig som om en liten sparf hade hoppat fram till mig och erbjudit sig att taga mig på sina späda vingar. Jag var butter och snäsig; men den lilla varelsen ville inte gå: hon stod ändock qvar med en sällsam envishet och blickade och talade med en beslutsamhet, som icke förfelade att göra intryck. Jag måste bli hjelpt och det af hennes hand, och hjelpt blef jag.

[ 122 ]»I samma ögonblick som jag lade min hand på den späda axeln, föreföll det mig som om en ny, frisk och lefvande känsla genomströmmat hela min kropp. Det var väl att jag redan hade fått veta att den lilla elfvan skulle återvända till mig — att hon hörde till mitt hus der borta — annars skulle jag icke utan verklig saknad kunnat se henne aflägsna sig och försvinna bakom den mörka häcken. Jag hörde då du kom hem om aftonen, Jane, ehuru du säkert inte anade att jag tänkte på dig eller väntade på dig. Följande dagen gaf jag akt på dig — sjelf osedd — under en half timmes tid, medan du lekte med Adèle i korridoren. Jag kommer ihåg att det var en blåsig och snöig dag, så att ni inte kunde gå ut. Jag var i mitt rum, och dörren stod på glänt, så att jag ganska väl kunde både se och höra. Adèle tog visserligen din yttre uppmärksamhet i anspråk, men jag inbillade mig dock att dina tankar voro annorstädes; du var emellertid mycket tålig och fördragsam med henne, min lilla Jane, och talade med henne och roade henne en lång stund. Då hon slutligen lemnade dig, föll du genast i djupa drömmar: du började långsamt gå fram och tillbaka i korridoren. Alltemellanåt, då du gick förbi något fönster, kastade du en blick ut på den fallande snön, lyssnade till den suckande vinden och gick åter långsamt framåt och drömde. Jag förmodar att dessa vakna drömmar ej voro dystra; ty alltemellanåt glänste en munter stråle i ditt öga och spred sig en angenäm glädtighet öfver ditt ansigte, som icke vittnade om några sorgliga och svårmodiga grubblerier: din blick talade snarare om dessa ungdomens ljufva drömmar, då dess själ på glada vingar följer hoppets flygt uppåt till en idealisk himmel. Mrs Fairfax’ röst, då hon yttrade något till en af tjenstfolket nere i förstugan, väckte dig. Det var roligt att se huru du log åt och för dig sjelf. Det låg mycket i detta leende: det var mycket slugt och skälmaktigt och tycktes göra narr af din egen tankspriddhet. Det tycktes säga: ’Mina drömmar äro visserligen ganska angenäma, men jag måste dock komma ihåg att de inte heller äro annat än drömmar och sakna all verklighet. Jag ser visserligen i fantasien en rosig himmel och ett grönt, blomstrande paradis; men jag märker dock allt för väl, att i verkligheten en dyster trakt ligger framför mina ögon, och att mörka [ 123 ]oväder hvina omkring mig.’ Du sprang ned och bad mrs Fairfax om någon sysselsättning, och det var med en verklig känsla af ledsnad som jag såg dig aflägsna dig.

»Jag väntade otåligt på aftonens inbrott, då jag kunde låta kalla dig ned. Jag anade redan att din karakter var en ovanlig och för mig helt och hållet ny: jag önskade att undersöka den nogare och bättre lära känna den. Du inträdde i rummet med en blick och en min, som visserligen var något skygg, men dock talade om sjelftillit; du var enkelt och nätt klädd, ungefär som nu. Jag hade dig att tala, och fann inom kort att du var full af sällsamma motsatser. Hela ditt yttre vittnade om ordning och noggranhet; din min röjde en person, som af naturen var begåfvad med utmärkta företräden, men som var fullkomligt obekant med sällskapslifvet och inte så litet rädd att i ord eller handling begå något fel emot konvenansen. Då man tilltalade dig, lyfte du dock ett frimodigt, strålande öga mot den talande, och hvarje blick talade om skarpsinne och själskraft, och om man sökte bringa dig i trångmål genom frågor, visste du alltid reda dig genom träffande svar. Du tycktes mycket snart bli van vid mig — jag tror att du snart kände tillvaron af själssympati mellan dig och din bistra och buttra husbonde, Jane; ty det var förvånande att se huru snart du fann dig hemmastadd i mitt sällskap. Jag måtte brumma huru mycket som helst, så visade du dock hvarken öfverraskning, fruktan, ledsnad eller förtrytelse öfver min trumpenhet; du betraktade mig blott och log då och då med ett obeskrifligt hjertligt och angenämt, men dock på samma gång slugt och skarpsinnigt leende. Jag kände mig helt nöjd och tillfredsstäld med hvad jag såg och hörde, men var tillika i hög grad nyfiken att få erfara mera af din karakter. Emellertid höll jag dig en lång tid på afstånd genom min köld och sökte sällan ditt sällskap. Jag var en intellektuel epikuré och önskade så länge som möjligt förlänga njutningen af denna nya och pikanta bekantskap; jag hyste derjemte till en tid en farhåga, att den späda blomman snart skulle kunna förlora sin doft och sin ljufva friskhet, om man handterade henne för ofta. Jag visste inte då, att det inte var någon vanlig, lätt förgänglig blomma, utan snarare dess strålande afbild, skuren i en oförgänglig ädelsten. För öfrigt ville jag äfven se, om du [ 124 ]inte sjelf skulle uppsöka mig, då jag undvek dig — men du gjorde det inte; du höll dig inne i skolrummet, lika tyst som din stol eller läspulpet; om jag någon gång händelsevis mötte dig, gick du förbi mig så hastigt och med så litet tecken till igenkännande, som var möjligt utan att bryta mot aktningen. Ditt vanliga ansigtsuttryck vid denna tid, Jane, var en tankfull min, ehuru för ingen del nedslagen eller dyster, ty du var inte sjuk; men också inte liflig och strålande, ty du hade ringa förhoppningar för framtiden och ringa glädje för det närvarande. Jag undrade hvilka dina tankar voro om mig — eller om du någonsin tänkte på mig. För att utstudera detta, började jag åter visa dig mera uppmärksamhet. Det låg någonting gladt i din blick, något hjertligt i ditt sätt, då vi samtalade; jag såg att du af naturen var glad och sällskapslik, och att det endast var det tysta skolrummet och den tråkiga enformigheten i ditt lif, som gjorde dig sorgsen och melankolisk. Jag gjorde mig derföre det nöjet att visa mig vänlig emot dig, och denna vänlighet framkallade snart ett annat uttryck på ditt ansigte: det blef någonting mildt och ljuft såväl i din min som i sjelfva tonen af din röst; jag tyckte om att höra mitt namn uttalas af dina läppar i en tacksam och lycklig ton. Jag plägade vid denna tid ofta bereda mig det nöjet att liksom händelsevis möta dig, Jane: det låg då en så egen tvekan i ditt sätt; du betraktade mig med en osäker blick, med en viss tveksamhet, huru mitt lynne för ögonblicket kunde vara — om jag skulle spela den sträfva och stränga husbonden eller den välvillige vännen. Jag höll nu redan för mycket af dig för att ofta spela den första rollen; och då jag utsträckte min hand, strålade ditt unga, själfulla ansigte af så mycken glädje och lycka, att jag ofta hade svårt för att afhålla mig från att trycka dig till mitt hjerta.»

»Tala inte mera om dessa dagar, sir», afbröt jag honom nu, i det jag hemligt borttorkade några tårar: hans ord voro mig i högsta grad pinsamma, ty jag visste hvad jag hade att göra — och detta snart — och alla dessa minnen och uppenbarelser af hans känslor gjorde endast min pligt ännu vida mera svår.

»Nej, du har rätt, Jane», svarade han; »hvad tjenar det till att dröja vid det förflutna, då det närvarande är så [ 125 ]mycket säkrare och vissare? — det tillkommande så mycket ljusare och lyckligare?»

Jag skakade på hufvudet åt denna dåraktiga öfvertygelse.

»Du ser nu huru sakerna stå — inte sant?» fortfor han. »Efter en ungdom och en mannaålder, tillbragt i outsägligt elände och till en del i dyster enslighet, har jag nu för första gången funnit den jag verkligt kan älska — jag har funnit dig. Jag anser dig god, ädel, älskvärd; en stark, outsläcklig passion har vaknat i mitt hjerta: den drager dig till mitt lifs källa och medelpunkt och förenar min tillvaro med din till en enda stor och mäktig låga.

»Det var emedan jag kände och visste detta, som jag beslöt att gifta mig med dig. Att säga mig att jag redan förut har en maka, är endast ett tomt gäckeri: du vet att jag blott har en ohygglig demon. Jag gjorde orätt i att söka bedraga dig; men jag fruktade en styfsinthet, som tillhör din karakter. Jag fruktade för tidigt inplantade fördomar; jag önskade att först riktigt ha försäkrat mig om dig, innan jag vågade att fullt inviga dig i mitt förtroende. Detta var fegt handladt; jag skulle genast ha vädjat till ditt förstånd och din storsinthet, såsom jag nu gör — klart och tydligt visat dig hvad som utgjorde mitt lifs ständiga qval — beskrifvit för dig min hunger och törst efter ett högre och ädlare lif — visat dig, inte mitt beslut (det ordet säger för litet), utan min brinnande håg att fatta en sann och innerlig kärlek för den, som ville ömt och troget älska mig tillbaka. Jag skulle sedan begärt din trohetsed och gifvit dig min. Jane — gif mig den nu.»

En tystnad uppstod.

»Du tiger, Jane?»

Jag undergick en verklig tortyr: det var som om en glödande jernhand gripit in i mitt innersta. Det var ett förfärligt ögonblick, fullt af strid, mörker och qval. Icke en varelse på jorden kunde önska att se sig högre älskad än jag var; och honom, som så älskade mig, dyrkade jag snart sagdt som en afgud — och nu måste jag afsäga mig både kärlek och afgud. Ett enda förfärligt ord innefattade min hjertslitande pligt — »Bort!»

»Jane, du förstår hvad jag önskar af dig. Säg blott dessa ord: ’Mr Rochester, jag vill tillhöra er.’»

[ 126 ]»Mr Rochester, jag vill inte tillhöra er.»

Åter en lång tystnad.

»Jane», började han åter, med en mildhet och ett saktmod i tonen, som fylde mig med outsäglig smärta och på samma gång med aningsfull oro — ty hans sakta stämma var endast flämtandet af ett till språng färdigt lejon — »Jane, är det din afsigt att gå din egen väg i verlden och låta mig gå en annan?»

»Ja, det är det.»

»Jane» (böjande sig mot mig och omfamnande mig) »vill du det ännu?»

»Ja.»

»Och nu?» (ömt kyssande min kind och min panna.)

»Ja», upprepade jag ännu en gång, i det jag hastigt undandrog mig hans omfamning.

»O, Jane, detta är hårdt och orätt gjordt af dig! Det skulle inte vara orätt att älska mig.»

»Det vore ett brott att lyda er.»

Ett vildt uttryck for öfver hans ansigte. Han reste sig upp, men höll sig dock ännu lugn i det yttre. Jag fattade tag i karmen af en stol för att stödja mig deremot; jag skälfde och darrade — men mitt beslut var oryggligt.

»Ett enda ögonblick, Jane. Kasta en enda blick på huru förfärligt mitt lif måste bli, om du öfverger mig. Hvarje skymt af sällhet och lycka skall försvinna med dig. Hvad har jag väl sedan qvar? I stället för en maka, har jag endast en ursinnig galning: lika väl kunde du hänvisa mig till ett lik der borta på kyrkogården. Hvart skall jag vända mig, för att erhålla en huld ledsagerska — för att vinna tröst och hopp?»

»Gör som jag: förtrösta på Gud och er egen kraft. Vänd er till Himmelen och hoppas att vi en gång skola mötas der.»

»Du är således obeveklig?»

»Ja.»

»Du dömmer mig således att lefva olycklig och dö förbannad?»

Hans röst blef allt högre.

»Jag råder er endast att lefva utan synd, och jag önskar att ni måtte dö lugn.»

»Och ändå rycker du kärlek och oskuld ifrån mig? [ 127 ]Och ändå kastar du mig tillbaka på syndens och lastens väg?»

»Mr Rochester, jag anvisar er lika litet ett sådant öde, som jag gör det åt mig sjelf. Vi äro födda att kämpa och uthärda — ni lika väl som jag. Handla derefter. Ni skall glömma mig förr än jag glömt er.»

»Sådana ord stämpla mig till lögnare och angripa min heder. Jag har förklarat att jag inte kan förändra mig i min kärlek, och du säger att jag skall göra det. Och huru orätt ditt omdöme är och huru förvända dina idéer, visar du genom ditt handlingssätt! Är det bättre att drifva en medmenniska till förtviflan, än att öfverträda en mensklig lag — då ingen menniska kan lida genom en sådan öfverträdelse? Ty du har inga anhöriga eller bekanta, som kunde känna sig sårade af att du förenade ditt öde med mitt.»

Detta var onekligen sant, och under det han talade uppstodo både förstånd och samvete såsom förrädare emot mig och anklagade mitt motstånd såsom ett brott. De talade nästan lika högt som känslan, hvilken vildt utropade: »O, gör honom till viljes! Tänk på hans elände; tänk på de faror, för hvilka han blir utsatt, om du lemnar honom; påminn dig hans häftiga natur; tänk på de vilda dårskaper han säkert skall komma att begå i sin förtviflan! Lugna honom, rädda honom, älska honom; säg att du älskar honom och vill tillhöra honom! Hvilken i verlden bekymrar sig väl om dig? Hvilken kan väl taga anstöt af hvad du gör?»

Men från mitt innersta ljöd dock med oemotståndlig styrka detta svar — »Jag bekymrar mig om mig sjelf. Ju mera ensam, öfvergifven och utan vänner och stöd jag är, ju mera måste jag draga omsorg om min egen aktning. Jag vill hålla den lag, som Gud gifvit och menniskorna antagit. Jag vill hålla fast vid de grundsatser, hvilkas sanning jag insåg då jag var vid mitt fulla förstånd och icke galen, såsom jag nu är. Lagar och grundsatser äro icke till för de tider, då ingen frestelse är för handen; utan de äro till för sådana ögonblick som detta, då kropp och själ resa sig i uppror mot deras gällande kraft. Bindande äro de, och jag skall icke bryta dem. Om de efter hvars och ens enskilda förhållanden kunde förändras, hvari bestod väl då deras värde? De ha emellertid ett evigt beståndande [ 128 ]värde — så har jag alltid trott; och om jag inte är i stånd att inse det nu, så är det derföre att jag är från mina sinnen; emedan blodet brusar som eld i mina ådror och mitt hjerta klappar med en våldsamhet, som hotar att sönderspränga det. Forna åsigter och beslut måste jag äfven nu vidhålla, och vid dem måste jag stödja mig.»

Jag gjorde så äfven. Mr Rochester läste i mitt ansigte att mitt beslut var fattadt. Hans vrede hade nu stigit till det yttersta; han gaf vika derför för ett ögonblick, gick häftigt fram till mig, fattade mig i armen och slog sin arm om mitt lif. Han tycktes vilja sluka mig med sin flammande blick: i fysisk mening kände jag mig i detta ögonblick kraftlös som ett rör för vinden — men min själ var stark och fri, och derföre var jag äfven viss om segern. Själen har lyckligtvis en tolk — ofta en omedveten, men dock alltid trogen tolk — i ögat. Min blick höjdes mot hans, och under det jag såg upp i hans vilda anlete, uppgaf jag en ofrivillig suck: hans grepp var smärtsamt och min öfveransträngda styrka nästan uttömd.

»Aldrig», sade han och bet ihop tänderna, »aldrig har jag sett någonting på en gång så svagt och så okufligt. Hon käns endast som ett halmstrå i min hand!» (och härvid skakade han mig med sitt kraftiga tag.) »Jag skulle kunna krossa henne med mitt finger; men hvartill skulle det gagna, om jag krossade henne? Se detta öga: betrakta detta fria, beslutsamma väsen, som ser ut derigenom, trotsande mig med mer än mod — med stolt segerglädje. Hvad skall jag väl göra med buren, då jag inte kommer åt den sköna, vilda varelsen der innanför! Om jag sönderbryter det svaga stängslet, skall jag derigenom endast släppa fången lös. Jag kan visserligen bemäktiga mig boningen; men dess invånare skall ha flytt till himmelen, innan jag ännu kommit i besittning af dess stofthydda. Och det är just dig, du vilda, fria, kyska ande, som jag vill fånga — det är dig jag eftersträfvar: inte endast ditt bräckliga omhölje. Af dig sjelf kunde du flyga till mitt hjerta, om du ville; men gripen mot din vilja, skall du undfly mitt tag, likt en luftgestalt. O, Jane, kom sjelf till mig — kom! kom!»

Vid dessa ord släppte han sitt tag och såg endast på mig. Hans blick var vida svårare att motstå än hans vilda [ 129 ]häftighet; men det skulle varit oförlåtligt, om jag nu dukat under. Jag hade trotsat och bekämpat hans vrede; jag måste nu äfven trotsa hans sorg: jag drog mig mot dörren.

»Går du, Jane?»

»Ja, jag går, sir.»

»Du lemnar mig?»

»Ja.»

»Och vill inte komma? — Du vill inte bli min tröst, min hugsvalelse? — Min djupa kärlek, min vilda smärta, min hjertslitande bön, allt är för dig intet?»

Hvilken obeskriflig smärta låg icke i hans röst! Huru svårt var det icke att upprepa: »jag går».

»Jane!»

»Mr Rochester!»

»Gå då — jag samtycker dertill — men kom i håg att du lemnar mig här i ångest. Gå upp på ditt rum; tänk öfver allt hvad jag sagt och, min Jane, kasta en blick på mina lidanden — tänk på mig!»

Han vände sig bort, kastade sig på en soffa och dolde ansigtet i kuddarna. »O, Jane! mitt hopp — min älskade — mitt lif!» frambröt öfver hans läppar. Derpå kom en djup, dof suck.

Jag hade redan kommit till dörren; men, käre läsare, jag gick nu åter tillbaka — gick tillbaka lika beslutsamt som jag hade aflägsnat mig; jag vände hans ansigte från kudden emot mig; jag kysste hans kind och strök hans hår med min hand.

»Gud välsigne er, min dyre husbonde!» sade jag. »Gud bevare er från skada och olycka — Gud styre och tröste er — Gud belöne er för all er godhet emot mig!»

»Lilla Janes kärlek skulle ha varit min största belöning», svarade han; »utan den är mitt hjerta krossadt. Men Jane vill ju gifva mig sin kärlek — ja, ädelt och med äran?»

Blodet rusade upp till hans kinder; hans ögon blixtrade; han sprang upp och utsträckte sina armar emot mig; men jag undvek hans omfamning och lemnade i ögonblicket rummet.

»Farväl!» ljöd mitt hjertas rop, då jag lemnade honom, och förtviflan tillade: »Farväl för evigt!»



[ 130 ]Denna natt tänkte jag alldeles icke på att sofva; men en slummer föll öfver mig i samma ögonblick som jag lade mig till sängs. En liflig dröm försatte mig åter tillbaka till min barndoms dagar: jag tyckte att jag låg i röda kammaren på Gateshead, att natten var mörk och min själ nedtryckt af en sällsam bäfvan. Ljusskenet, som för många år tillbaka hade skrämt mig så att jag förlorade medvetandet. tycktes äfven nu glida uppför väggen och stanna darrande uppe i det mörka taket. Jag lyfte upp mitt hufvud för att betrakta det: taket förvandlades då till mörka och tunga moln, och ljusskimret liknade månens, då han är på väg att framglänsa mellan brustna skyar. Jag motsåg hans framträdande med en sällsam känsla af orolig aning; alldeles som om min dom skulle stå skrifven på hans skifva. Ändtligen delade sig molnen, men icke på vanligt sätt: det var en hand, som framträdde ur de mörka vecken och vek dem åt sidan, och derpå framstrålade icke månen, utan en hvit mensklig gestalt, som böjde sitt ljusskimrande anlete mot jorden. Den betraktade mig oafvändt. Den talade till min själ: rösten tycktes komma från ett omätligt afstånd; men dessa ord nådde dock tydligt mitt öra:

»Min dotter, undfly frestelsen!»

»Ja, min mor, jag vill göra det.»

Så svarade jag, då jag vaknade upp ur min dröm. Det var ännu natt; men julinätterna äro korta, och gryningen kommer strax efter midnatt.

»Det kan inte vara för tidigt att börja utförandet af min föresats», tänkte jag för mig sjelf.

Jag steg upp. Jag var klädd; ty då jag lade mig, hade jag endast tagit af mig mina skor. Jag öppnade mina lådor och tog fram litet linne, ett armband och en ring. Under det jag tog fram dessa saker, träffade jag på ett perlband, som mr Rochester för några dagar sedan hade förmått mig att mottaga. Jag lemnade det qvar; det var icke mitt, utan tillhörde denna inbillade brud, som sedan hade försvunnit i luften. De öfriga sakerna inlade jag i ett litet knyte; min börs, innehållande tjugu shillings[1] (allt hvad jag egde), stoppade jag i min ficka. Jag tog på mig min halmhatt, fäste på mig min schal, tog knytet och skorna, [ 131 ]som jag ännu icke ville sätta på mig, och smög mig sedan ur rummet.

»Farväl, goda mrs Fairfax!» hviskade jag då jag smög förbi hennes dörr. »Farväl, min lilla älskade Adèle!» sade jag med en blick mot barnkammaren. Jag vågade icke tänka på att gå dit in och omfamna henne. Jag hade ett fint öra att gäcka och som kanske just i detta ögonblick lyssnade.

Jag ämnade gå förbi mr Rochesters rum utan att dröja; men mitt hjerta upphörde vid dess tröskel att slå, och min fot nödgades då äfven att stanna. Ingen sömn eller ro herskade der inne: dess invånare vandrade oroligt fram och tillbaka, och jag hörde den ena sucken efter den andra frambryta öfver hans läppar. En himmel — en jordisk himmel fanns för mig i detta rum, om jag ville. Jag behöfde endast gå in och säga: »Mr Rochester, jag vill älska och lefva tillsammans med er, tills jag dör», och ett rikt paradis skulle öppna sig för mig. Jag tänkte derpå.

Min dyre husbonde, som nu icke kunde sofva, väntade otåligt på morgonens ankomst. Han skulle då skicka efter mig och finna mig borta. Han skulle låta söka efter mig, men förgäfves. Han skulle känna sig sjelf öfvergifven, sin kärlek försmådd, och han skulle känna sorgens — ja, kanhända förtviflans qval. Jag tänkte på detta äfven. Min hand utsträckte sig mot låset; men jag drog den åter tillbaka och smög mig bort.

I en dyster och drömmande sinnesstämning gick jag utför trapporna: jag visste hvad jag hade att göra, och gjorde det nästan medvetslöst. I köket letade jag upp nyckeln till bakdörren, en flaska med olja och en fjäder samt smorde nyckeln och låset. Jag drack litet vatten och tog med mig ett stycke bröd; ty förmodligen skulle jag komma att gå långt, och jag måste söka undvika att mina krafter, som under de sista dagarna blifvit starkt anlitade, icke måtte svika mig. Allt detta gjorde jag tyst och ljudlöst. Jag öppnade dörren, gick ut och tillstängde den sakta efter mig. Dagen började redan att gry. De stora portarna voro igenstängda och tillästa; men en liten gångport var endast stängd med en rigel. Jag gick ut igenom den och tillslöt äfven den efter mig; och nu var jag ute från Thornfield.

En mil bort, på andra sidan fälten, låg en väg, som [ 132 ]gick i motsatt riktning mot den till Millcote — en väg, som jag aldrig hade gått, men som jag ofta hade betraktat, undrande hvart den kunde leda. Dit styrde jag nu mina steg. Det gick nu icke an att öfverlägga, eller att kasta en blick tillbaka på det förflutna: ja, icke ens att blicka fram mot det tillkommande. Det förstnämda fylde en så underbart ljuf och på samma gång så oändligt sorglig sida i mitt lifs bok, att en enda rad deraf skulle vara tillräcklig att nedslå mitt mod och bryta min själskraft. Det senare var ett förfärligt tomrum, ungefär likt verlden efter syndafloden.

Jag vandrade öfver fälten, längs häckvägar och gångstigar, innan solen gick upp. Jag tror att det var en vacker sommarmorgon; jag kände att mina skor, som jag hade satt på mig, då jag kommit ut i det fria, snart voro våta af dagg. Men jag såg hvarken på den uppgående solen eller det leende himlafästet eller den uppvaknande naturen. Den som på en herrlig dag och genom en vacker trakt föres ut till schavotten, tänker icke på blommorna som le på hans väg, utan på stupstocken och bilan; han tänker på att hans ben och senor skola afskäras af det kalla stålet, och på den väntande grafven. Jag, för min del, tänkte på min sorgliga flykt och på den väg som låg framför mig, utan mål, utan hem — och, o ve, jag tänkte äfven med förtviflans smärta på hvad jag lemnade! Jag kunde icke hjelpa det. Jag tänkte på honom nu — i sitt rum — väntande på solens uppgång, hoppandes att jag skulle komma och säga, att jag ville stanna och bli hans. Jag önskade också af hela mitt hjerta att bli det; jag flämtade af begär att återvända: ännu var det icke för sent; jag kunde ännu bespara honom den bittra smärtan att känna sig öfvergifven och försmådd. Jag var öfvertygad att min flykt ännu var oupptäckt. Jag kunde gå tillbaka och blifva hans tröst — hans stolthet; hans förlosserska från olycka, kanske från undergång och förderf. O, denna fruktan för hans förtviflan — vida vådligare än min egen — huru den plågade mig! Det var som om en med hulling försedd pil trängt in i mitt bröst: den sönderslet mig, då jag ville draga ut den, och då minnet ännu mera dref in den, ville jag digna af smärta. Foglarna började sjunga i träd och häckar; foglarna voro trogna sina makar, foglarna voro [ 133 ]kärlekens sinnebilder. Hvad var väl jag? Midt under mitt hjertas qval och mitt vilda brottande med mina grundsatser, afskydde jag mig sjelf. Jag egde ingen tröst i mitt eget samvetes gillande — ingen från känslan af aktning för mig sjelf. Jag hade förorättat — sårat — öfvergifvit min älskade husbonde. Jag var förhatlig i mina egna ögon. Och dock kunde jag icke återvända eller taga ett enda steg tillbaka. Gud måste ha styrt min gång. Hvad min egen vilja och mitt samvete angick, hade en förtviflad sorg förlamat den ena och förqväft det andra. Jag gret bittra, blodiga tårar, under det jag vandrade fram min ensliga stig: men framåt gick jag beständigt, liksom i yrsel. En mattighet, som började invärtes och sedan sträckte sig till mina lemmar, bemäktigade sig mig slutligen och jag föll. Jag låg på marken några ögonblick, pressande mitt ansigte mot den fuktiga gräsmattan. Jag fruktade, eller, kanske rättare, hoppades att jag skulle få dö der; men snart var jag åter uppe, först kraflande på händer och fötter och sedan på mina ben igen — lika ifrig och beslutsam som någonsin att uppnå landsvägen.

Då jag kom dit, var jag tvungen att sätta mig under en häck; och under det jag satt, hörde jag rullandet af hjul och såg en diligens komma utåt vägen. Jag steg upp och vinkade med handen; den stannade. Jag frågade hvart den skulle taga vägen; kusken nämde ett ställe långt bort och der jag var öfvertygad att mr Rochester icke egde några bekanta. Jag frågade hvad han begärde för att köra mig dit; han sade trettio shillings; jag svarade, att jag icke hade mer än tjugu: nåväl, han skulle försöka göra det för den summan. Han lät mig sedan stiga upp i vagnen, som var tom. Jag steg in, vagnsdörren tillstängdes, och vagnen rullade vidare.

Käre läsare, måtte du aldrig få upplefva hvad jag då kände! Måtte dina ögon aldrig komma att utgjuta så vilda, så heta, så blodiga tårar, som nu strömmade från mina ögon! Måtte du aldrig komma att till himlen uppsända så hopplösa och så förtviflansfulla böner som de, hvilka nu gingo öfver mina läppar — och måtte du slutligen aldrig, likt mig, behöfva frukta att du blifvit en orsak till undergång och förderf för den du mest och innerligast älskar!


  1. 1 En engelsk shilling = 90 öre.