Kalevala/Sång 27
| ← Sång 26. |
|
Sång 28. → |
TJUGUSJUNDE SÅNGEN.
Nu jag har min Kauko länkat,
Väglett Ahti Saarelainen
Genom mången död och fara,
Undan Kalmas egen tunga,
Ända fram till Pohjas gårdar,
Till den gömda skarans hemvist.
Nu skall vidare berättas,
Nu min tunga vill förtälja,
Hur den muntre Lemminkäinen,
10. Hur den sköne Kaukomieli
Träder in i Pohjas stugor,
Inom Sariolas väggar,
Utan att han kallad blivit,
Utan bjudning till gelaget.
Det var muntre Lemminkäinen,
Unge mannen, raske sällen:
Strax, då han i stugan stigit,
Fram han träder mitt på golvet;
Golvets lindträdstiljor svikta,
20. Stugan, byggd av granar, darrar.
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade och tog till orda:
»Hell, då hit jag in har stigit,
Hell ock den, som eder hälsar!
Hör mig, värd i Pohja-gården,
Månne här i gården finnes
För en fåle korn att beta,
För en hjälte öl att dricka?»
Värden själv i Pohja sitter
30. Vid det långa bordets ända,
Yttrar från sin plats till gensvar,
Tar till orda själv och säger:
»Finnas torde väl i gården
Något lämpligt fält för fålen,
Icke heller lär dig nekas,
Om du stilla är i stugan,
Att därnere stå vid tröskeln,
Närmast dörren, under sparren,
Mellan våra tvenne kittlar,
40. Invid ugnens trenne krokar.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Skakade det svarta håret,
Mörkt till färgen som en kittel,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo må sig hit begiva
För att stå vid stugudörren
Och mot svartnad vägg sig stryka,
Med dess sot sig själv besudla!
Aldrig har min egen fader,
50. Aldrig den som gav mig livet
Stått på något sådant ställe,
Närmast dörren, under sparren;
Platser funnos nog på hans tid,
För en hingst ett skjul i gården
Och för män en skurad stuga,
Någon vrå för deras handskar,
Knaggar nog för männers vantar,
Väggar, där man klingor hängde;
Varför finns för mig ej detta
60. Liksom fordom för min fader?»
Högre upp han steg i stugan,
Styrde fram till bordets ända,
Satte ned sig främst på bänken,
Högst på furuplankans ända;
Bänken brakade för bördan,
Furusätet kändes svikta.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ej välkommen lär jag vara,
Eftersom ej öl man bjuder
70. Åt en gäst, till gården anländ!»
Det var Ilpotar, värdinnan,
Hon till orda tog och sade:
»Ha, du unge Lemminkäinen,
Ej som gäst du hit har kommit,
Men att trampa på mitt huvud,
Att min hjässa nederböja!
Än vårt öl som korn förvaras,
Såsom malt den ljuva drycken;
Ej är vetebrödet bakat,
80. Köttet ännu icke kokat;
En natt förr du borde kommit,
Eller ock en dag härefter!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde,
Tog till orda själv och sade:
»Maten är således äten,
Bröllop hållet, högtid firad,
Öl i jämn fördelning utskänkt,
90. Mjödet bjudet kring bland männen,
Kannorna i hopar ställda,
Stopen staplade i högar!
»O du Pohjolas värdinna,
Pimentolas gamla långkäft,
Uselt bröllop har du firat,
Bjudit gäster som en hynda!
Stora bröd du låtit baka,
Bryggt därjämte kraftigt kornöl,
Skickat bjudningar åt sex håll,
100. Bjudare till nio nejder;
Bjudit usla, bjudit arma,
Bjudit skurkar, bjudit lurkar,
Till och med inhysesmänner,
Legohjon i snäva rockar,
Allt slags annat folk du bjudit,
Mig allena bjöd du icke!
»Varför har mig detta drabbat?
Mitt ju var dock själva kornet;
Andra bragte säd med slevar,
110. Gåvo sparsamt sina bidrag,
Men med stora mått jag mätte,
Öste ut rätt mången fjärding
Av min egen kornbesparing,
Av den säd, som själv jag utsått.
»Men jag är ej Lemminkäinen,
Ej en gäst med namn och rykte,
Om man intet öl mig bringar,
Ej på elden grytan ställer
Och ett kok i grytan lägger,
120. Allra minst ett lispund svinkött,
Att jag äta får och dricka
Då min resas mål jag hunnit.»
Illpotar, den goda kvinnan,
Tog till orda nu och sade:
»Du min lilla tjänsteflicka,
Min beständiga trälinna!
Ställ en gryta över elden,
Hämta öl åt komne gästen!»
Lilla flickan, arma barnet,
130. Klenast i att kärlen tvätta,
Sämst bland dem som skedar skura,
Som i gården slevar skölja,
Lade nu ett kok i grytan:
Gamla stekben, abborrhuvu’n,
Därtill några vissna rovskaft,
En och annan torkad brödkant;
Ett stop öl därtill hon frambar,
Uselt kalja i en kanna,
Att av Lemminkäinen drickas,
140. Att den törstige förpläga,
Tog därjämte själv till orda:
»Månn’ en sådan karl du vore,
Att du detta ölet drucke,
Denna fyllda stånka tömde?»
Lemminkäinen, muntre gossen,
Kastar då en blick i stopet:
På dess botten låg en äsping,
Ormar summo mitt i kärlet,
Maskar kröpo kring dess kanter,
150. Ödlor lekte uti ölet.
Sade muntre Lemminkäinen,
Kauko ropade förgrymmad:
»Tuoni tage sådan munskänk,
Döden den som bragt mig kannan,
Innan månen upp sig höjer,
Innan denna dag är lyktad!»
Därpå tog han så till orda:
»O du öl, o dryck, du usla,
Ganska illa ut du råkat,
160. Högst eländigt är du blivet!
Men likväl må ölet drickas,
Dräggen ner till marken skickas
Med det obenämnda fingret,
Med den vänstra handens tumme!»
Och han griper i sin ficka,
Letar i den lilla väskan,
Tar en metkrok fram ur fickan,
Drar ett hullingsjärn ur väskan,
Sänker kroken ner i stopet,
170. Börjar att i ölet meta;
Maskarna på kroken fastna,
Ormarna uppå hans hulling.
Upp han drog väl hundra grodor,
Tusentals av svarta maskar,
Och till marken dem han slängde,
Vräkte alla ner på golvet,
Drog sin vassa kniv ur slidan,
Blottade det blanka bettet,
Avhögg alla ormars huvu’n,
180. Avskar äspingarnas halsar.
Lyckligt nu han tömde ölet,
Drack förnöjd den svarta saften,
Yttrade därpå och sade:
»Ej välkommen lär jag vara,
Då man icke öl mig bjudit,
Ej en bättre dryckesvara
Med frikostigare händer
Uti rymligare käril,
Eller slaktat någon gumse,
190. Låtit stora tjuren stupa,
Lett en oxe in i stugan,
Fört ett klövdjur in i rummet.»
Värden själv i Pohjagården
Tar till orda då och säger:
»Varför har då hit du kommit?
Vem har här till gäst dig bjudit?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Vacker är den bjudne gästen,
200. Vackrare den icke bjudne.
Hör mig, son av Pohjolainen,
Värd i dessa Pohjas stugor!
Giv mig öl emot betalning,
Låt mig få en dryck för pengar!»
Värden uti Pohjagården
Gripes då av harm och vrede,
Mäktig vrede och förbittring,
Kväder fram en sjö på golvet
Framför Lemminkäinens fötter,
210. Yttrar därvid själv och säger:
»Vatten har du här att dricka,
Släck din törst i denna insjö!»
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Han till orda tog och sade:
»Jag är ingen kalv i gården,
Ej en tjur, med svans begåvad,
Som utur en älv kan dricka,
Sörpla vatten ur en insjö.»
Och han började att kväda,
220. Att sin trollförmåga öva;
Fram han kvad en tjur på golvet,
Kvad en stor, guldhornad oxe;
Denne utdrack insjöns vatten,
Tömde älven högst begärligt.
Pohjolainen, långe mannen,
Kväder fram en ulv ur munnen,
Frambesvärjer den på golvet,
Att den feta oxen sluka.
Lemminkäinen, muntre gossen,
230. Kvad en hare, vit till färgen,
För att hoppa uti stugan
Framför vargens mun på golvet.
Pohjolainen, långe mannen,
Kvad en hund med sneda käftar,
Att den vita haren döda,
Den skevögda sönderslita.
Lemminkäinen, muntre gossen,
Kvad en ekorr upp på sparren,
Att på takets bjälkar klättra,
240. Och att skällas på av hunden.
Pohjolainen, långe mannen,
Kvad en mård med gyllne bringa,
Mården nappade i ekorrn,
Där den satt på sparrens ända.
Lemminkäinen, muntre gossen,
Kvad en brandgul räv i stugan,
Räven tog den gyllne märden,
Bet ihjäl det täcka djuret.
Pohjolainen, långe mannen,
250. Kvad en höna fram ur munnen,
Att på stugugolvet trippa
Framför rävens öppna käftar.
Lemminkäinen, muntre gossen,
Bringar fram en hök ur munnen,
Stark en fågel från sin tunga,
Denna söndersliter hönan.
Sade värden då i Pohja,
Tog till orda själv och talte:
»Bättre blir ej här gelaget,
260. Om ej gästerna förminskas;
Gårdens sysslor jaga gästen
Även från de bästa gillen!
Vik då hädan, Hiisi-avskum,
Drag dig bort ur mänskors åsyn,
Sök ditt hemvist, leda väsen,
Fly till eget land, du onde!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Kauko yttrade till gensvar:
»Ej med tomma ord en hjälte,
270. Icke ens den allra sämste,
Kan förmås att lämna stället,
Att sig från sin plats förflytta.»
Värden själv i Pohjagården
Ryckte då sitt svärd från väggen,
Grep sin eldigt skarpa klinga,
Yttrade ett ord och sade:
»O du Ahti Saarelainen,
Eller vackre Kaukomieli!
Låt oss mäta våra klingor,
280. Må vi våra svärd beskåda,
Pröva på, om min är bättre,
Eller Ahti Saarelainens:
Sade muntre Lemminkäinen:
»Föga duger väl min klinga,
Som mot ben är sönderkrossad,
Bräckt mot hundra huvudskålar!
Men likväl och det oaktat:
Om ej festen bättre bliver,
Må vi mäta då och pröva,
290. Vem som har en bättre klinga!
Icke skydde förr min fader
Att sitt svärd med andra mäta;
Skall hans släkt med mig sig ändra,
Ätten med hans son försämras?»
Svärdet tog han, stålet grep han,
Drog sin eldigt skarpa klinga
Fram utur dess läderbalja,
Buren vid det mjuka bältet;
Därpå mättes och försöktes
300. Längden av de bägge svärden,
Och så obetydligt längre
Var då Pohja-värdens klinga,
Som det svarta under nageln,
Som en fingerled till hälften.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Något längre är din klinga,
Ditt alltså är första hugget!»
Värden uti Pohjagården
310. Hugger till och slår omkring sig,
Måttar ständigt, träffar icke
Muntre Lemminkäinens huvud,
Gör ett hugg i takets sparre,
Slår i stugans övre dörrpost;
Sparren brister av på tvären,
Dörrens post i stycken springer.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Vad har sparren gjort för illa,
320. Vad har stugans dörrpost brutit,
Då mot sparren så du måttar,
Dänger svärdet så mot dörren?
»Hör mig, son av Pohjolainen,
Värd i dessa Pohjas stugor!
Ledsam är en strid i stugan,
Svår en tvekamp mitt bland kvinnor!
Nya stugan ner vi söla,
Golvet vi med blod befläcka:
Ut på gården må vi träda,
330. Ut på åkern gå att strida,
Ut på fältet, för att kämpa;
Bättre blodet är därute,
Vackrare på öppna gården,
Prydligare där på drivan!»
Ut på gården nu de trädde;
Fanns därute då en kohud,
Vilken ut på marken breddes,
Och på huden stego båda.
Sade Ahti Saarelainen:
340. »Hör mig nu, du Pohja-ättling!
Längre är väl här din klinga,
Mera fruktansvärt ditt slagsvärd,
Men det torde ock behövas,
Innan från varann vi skiljas,
Innan här din hals du mister;
Slå då till, du Pohja-ättling!»
Och då hugger Pohja-värden,
Hugger en gång, hugger tvenne,
Hugger slutligt tredje gången,
350. Men han måttar icke säkert,
Snuddar ej engång vid köttet,
Rör ej ens det yttre hullet.
Sade Ahti Saarelainen,
Utbrast sköne Kaukomieli:
»Låt då mig också försöka,
Min är turen längesedan!»
Värden uti Pohjagården
Aktar dessa ord dock föga,
Hugger ständigt, oförväget,
360. Måttar jämt, men träffar icke.
Blixtar ljungade ur svärdet,
Flammor sköto fram ur stålet,
Som av Ahtis händer svängdes;
Vida kring dess glans sig bredde,
Spred sig skimrande på halsen
Av den långe Pohja-sonen.
Sade vackre Kaukomieli:
»Hå, du värd i Pohjagården!
Arme man, din hals är redan
370. Lika röd som morgonrodnan!»
Pohjolainen, långe mannen,
Värden själv i Pohjagården,
Sänker sina blickar nedåt,
Söker att sin hals beskåda;
Men den muntre Lemminkäinen
Slår då plötsligt till med svärdet,
Börjar hugga in på mannen,
Svänger högt sin blanka klinga.
Och han ger ett väldigt svärdshugg,
380. Slår hans skalle av från skuldran,
Skiljer huvudet från halsen,
Hugger av det som ett rovskaft,
Som ett sädesax från halmen,
Eller från en fisk dess fena.
Huvudet till marken faller,
Skallen trillar ner på gården,
Likasom, då pilen träffat,
Tjädern ner ur trädet dimper.
Hundra stolpar stå på backen,
390. Tusen stå på gården resta,
Hundra huvuden på dessa,
Tom är blott en enda stolpe.
Men den muntre Lemminkäinen
Tog den arme mannens huvud,
Lyfte skallen upp från marken,
Satte den på stolpens ända.
Därpå Ahti Saarelainen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Återvänder in i stugan,
400. Yttrar där ett ord och säger:
»Hämta vatten, arga flicka,
Att jag från min hand får tvätta
Blodet av den ilskne värden,
Av den ondskefulle mannen!»
Mäkta vred blir Pohjas gumma,
Mäkta vred och svårt förbittrad,
Män med svärd hon frambesvärjer,
Kväder vapenklädda kämpar,
Hundra män med skarpa klingor,
410. Tusen krigare med slagsvärd,
Att förgöra Lemminkäinen,
Att den sköne Kauko döda.
Tid det blev för Lempi-sonen,
Högsta tid att bort sig skynda;
Svårt det var i själva verket,
Ständigt mer och mer betänkligt
Att bli kvar för Lemminkäinen,
Att sig längre uppehålla
Här vid detta Pohja-bröllop,
420. Vid den dolda skarans gillen.
Väglett Ahti Saarelainen
Genom mången död och fara,
Undan Kalmas egen tunga,
Ända fram till Pohjas gårdar,
Till den gömda skarans hemvist.
Nu skall vidare berättas,
Nu min tunga vill förtälja,
Hur den muntre Lemminkäinen,
10. Hur den sköne Kaukomieli
Träder in i Pohjas stugor,
Inom Sariolas väggar,
Utan att han kallad blivit,
Utan bjudning till gelaget.
Det var muntre Lemminkäinen,
Unge mannen, raske sällen:
Strax, då han i stugan stigit,
Fram han träder mitt på golvet;
Golvets lindträdstiljor svikta,
20. Stugan, byggd av granar, darrar.
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade och tog till orda:
»Hell, då hit jag in har stigit,
Hell ock den, som eder hälsar!
Hör mig, värd i Pohja-gården,
Månne här i gården finnes
För en fåle korn att beta,
För en hjälte öl att dricka?»
Värden själv i Pohja sitter
30. Vid det långa bordets ända,
Yttrar från sin plats till gensvar,
Tar till orda själv och säger:
»Finnas torde väl i gården
Något lämpligt fält för fålen,
Icke heller lär dig nekas,
Om du stilla är i stugan,
Att därnere stå vid tröskeln,
Närmast dörren, under sparren,
Mellan våra tvenne kittlar,
40. Invid ugnens trenne krokar.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Skakade det svarta håret,
Mörkt till färgen som en kittel,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo må sig hit begiva
För att stå vid stugudörren
Och mot svartnad vägg sig stryka,
Med dess sot sig själv besudla!
Aldrig har min egen fader,
50. Aldrig den som gav mig livet
Stått på något sådant ställe,
Närmast dörren, under sparren;
Platser funnos nog på hans tid,
För en hingst ett skjul i gården
Och för män en skurad stuga,
Någon vrå för deras handskar,
Knaggar nog för männers vantar,
Väggar, där man klingor hängde;
Varför finns för mig ej detta
60. Liksom fordom för min fader?»
Högre upp han steg i stugan,
Styrde fram till bordets ända,
Satte ned sig främst på bänken,
Högst på furuplankans ända;
Bänken brakade för bördan,
Furusätet kändes svikta.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ej välkommen lär jag vara,
Eftersom ej öl man bjuder
70. Åt en gäst, till gården anländ!»
Det var Ilpotar, värdinnan,
Hon till orda tog och sade:
»Ha, du unge Lemminkäinen,
Ej som gäst du hit har kommit,
Men att trampa på mitt huvud,
Att min hjässa nederböja!
Än vårt öl som korn förvaras,
Såsom malt den ljuva drycken;
Ej är vetebrödet bakat,
80. Köttet ännu icke kokat;
En natt förr du borde kommit,
Eller ock en dag härefter!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde,
Tog till orda själv och sade:
»Maten är således äten,
Bröllop hållet, högtid firad,
Öl i jämn fördelning utskänkt,
90. Mjödet bjudet kring bland männen,
Kannorna i hopar ställda,
Stopen staplade i högar!
»O du Pohjolas värdinna,
Pimentolas gamla långkäft,
Uselt bröllop har du firat,
Bjudit gäster som en hynda!
Stora bröd du låtit baka,
Bryggt därjämte kraftigt kornöl,
Skickat bjudningar åt sex håll,
100. Bjudare till nio nejder;
Bjudit usla, bjudit arma,
Bjudit skurkar, bjudit lurkar,
Till och med inhysesmänner,
Legohjon i snäva rockar,
Allt slags annat folk du bjudit,
Mig allena bjöd du icke!
»Varför har mig detta drabbat?
Mitt ju var dock själva kornet;
Andra bragte säd med slevar,
110. Gåvo sparsamt sina bidrag,
Men med stora mått jag mätte,
Öste ut rätt mången fjärding
Av min egen kornbesparing,
Av den säd, som själv jag utsått.
»Men jag är ej Lemminkäinen,
Ej en gäst med namn och rykte,
Om man intet öl mig bringar,
Ej på elden grytan ställer
Och ett kok i grytan lägger,
120. Allra minst ett lispund svinkött,
Att jag äta får och dricka
Då min resas mål jag hunnit.»
Illpotar, den goda kvinnan,
Tog till orda nu och sade:
»Du min lilla tjänsteflicka,
Min beständiga trälinna!
Ställ en gryta över elden,
Hämta öl åt komne gästen!»
Lilla flickan, arma barnet,
130. Klenast i att kärlen tvätta,
Sämst bland dem som skedar skura,
Som i gården slevar skölja,
Lade nu ett kok i grytan:
Gamla stekben, abborrhuvu’n,
Därtill några vissna rovskaft,
En och annan torkad brödkant;
Ett stop öl därtill hon frambar,
Uselt kalja i en kanna,
Att av Lemminkäinen drickas,
140. Att den törstige förpläga,
Tog därjämte själv till orda:
»Månn’ en sådan karl du vore,
Att du detta ölet drucke,
Denna fyllda stånka tömde?»
Lemminkäinen, muntre gossen,
Kastar då en blick i stopet:
På dess botten låg en äsping,
Ormar summo mitt i kärlet,
Maskar kröpo kring dess kanter,
150. Ödlor lekte uti ölet.
Sade muntre Lemminkäinen,
Kauko ropade förgrymmad:
»Tuoni tage sådan munskänk,
Döden den som bragt mig kannan,
Innan månen upp sig höjer,
Innan denna dag är lyktad!»
Därpå tog han så till orda:
»O du öl, o dryck, du usla,
Ganska illa ut du råkat,
160. Högst eländigt är du blivet!
Men likväl må ölet drickas,
Dräggen ner till marken skickas
Med det obenämnda fingret,
Med den vänstra handens tumme!»
Och han griper i sin ficka,
Letar i den lilla väskan,
Tar en metkrok fram ur fickan,
Drar ett hullingsjärn ur väskan,
Sänker kroken ner i stopet,
170. Börjar att i ölet meta;
Maskarna på kroken fastna,
Ormarna uppå hans hulling.
Upp han drog väl hundra grodor,
Tusentals av svarta maskar,
Och till marken dem han slängde,
Vräkte alla ner på golvet,
Drog sin vassa kniv ur slidan,
Blottade det blanka bettet,
Avhögg alla ormars huvu’n,
180. Avskar äspingarnas halsar.
Lyckligt nu han tömde ölet,
Drack förnöjd den svarta saften,
Yttrade därpå och sade:
»Ej välkommen lär jag vara,
Då man icke öl mig bjudit,
Ej en bättre dryckesvara
Med frikostigare händer
Uti rymligare käril,
Eller slaktat någon gumse,
190. Låtit stora tjuren stupa,
Lett en oxe in i stugan,
Fört ett klövdjur in i rummet.»
Värden själv i Pohjagården
Tar till orda då och säger:
»Varför har då hit du kommit?
Vem har här till gäst dig bjudit?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Vacker är den bjudne gästen,
200. Vackrare den icke bjudne.
Hör mig, son av Pohjolainen,
Värd i dessa Pohjas stugor!
Giv mig öl emot betalning,
Låt mig få en dryck för pengar!»
Värden uti Pohjagården
Gripes då av harm och vrede,
Mäktig vrede och förbittring,
Kväder fram en sjö på golvet
Framför Lemminkäinens fötter,
210. Yttrar därvid själv och säger:
»Vatten har du här att dricka,
Släck din törst i denna insjö!»
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Han till orda tog och sade:
»Jag är ingen kalv i gården,
Ej en tjur, med svans begåvad,
Som utur en älv kan dricka,
Sörpla vatten ur en insjö.»
Och han började att kväda,
220. Att sin trollförmåga öva;
Fram han kvad en tjur på golvet,
Kvad en stor, guldhornad oxe;
Denne utdrack insjöns vatten,
Tömde älven högst begärligt.
Pohjolainen, långe mannen,
Kväder fram en ulv ur munnen,
Frambesvärjer den på golvet,
Att den feta oxen sluka.
Lemminkäinen, muntre gossen,
230. Kvad en hare, vit till färgen,
För att hoppa uti stugan
Framför vargens mun på golvet.
Pohjolainen, långe mannen,
Kvad en hund med sneda käftar,
Att den vita haren döda,
Den skevögda sönderslita.
Lemminkäinen, muntre gossen,
Kvad en ekorr upp på sparren,
Att på takets bjälkar klättra,
240. Och att skällas på av hunden.
Pohjolainen, långe mannen,
Kvad en mård med gyllne bringa,
Mården nappade i ekorrn,
Där den satt på sparrens ända.
Lemminkäinen, muntre gossen,
Kvad en brandgul räv i stugan,
Räven tog den gyllne märden,
Bet ihjäl det täcka djuret.
Pohjolainen, långe mannen,
250. Kvad en höna fram ur munnen,
Att på stugugolvet trippa
Framför rävens öppna käftar.
Lemminkäinen, muntre gossen,
Bringar fram en hök ur munnen,
Stark en fågel från sin tunga,
Denna söndersliter hönan.
Sade värden då i Pohja,
Tog till orda själv och talte:
»Bättre blir ej här gelaget,
260. Om ej gästerna förminskas;
Gårdens sysslor jaga gästen
Även från de bästa gillen!
Vik då hädan, Hiisi-avskum,
Drag dig bort ur mänskors åsyn,
Sök ditt hemvist, leda väsen,
Fly till eget land, du onde!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Kauko yttrade till gensvar:
»Ej med tomma ord en hjälte,
270. Icke ens den allra sämste,
Kan förmås att lämna stället,
Att sig från sin plats förflytta.»
Värden själv i Pohjagården
Ryckte då sitt svärd från väggen,
Grep sin eldigt skarpa klinga,
Yttrade ett ord och sade:
»O du Ahti Saarelainen,
Eller vackre Kaukomieli!
Låt oss mäta våra klingor,
280. Må vi våra svärd beskåda,
Pröva på, om min är bättre,
Eller Ahti Saarelainens:
Sade muntre Lemminkäinen:
»Föga duger väl min klinga,
Som mot ben är sönderkrossad,
Bräckt mot hundra huvudskålar!
Men likväl och det oaktat:
Om ej festen bättre bliver,
Må vi mäta då och pröva,
290. Vem som har en bättre klinga!
Icke skydde förr min fader
Att sitt svärd med andra mäta;
Skall hans släkt med mig sig ändra,
Ätten med hans son försämras?»
Svärdet tog han, stålet grep han,
Drog sin eldigt skarpa klinga
Fram utur dess läderbalja,
Buren vid det mjuka bältet;
Därpå mättes och försöktes
300. Längden av de bägge svärden,
Och så obetydligt längre
Var då Pohja-värdens klinga,
Som det svarta under nageln,
Som en fingerled till hälften.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Något längre är din klinga,
Ditt alltså är första hugget!»
Värden uti Pohjagården
310. Hugger till och slår omkring sig,
Måttar ständigt, träffar icke
Muntre Lemminkäinens huvud,
Gör ett hugg i takets sparre,
Slår i stugans övre dörrpost;
Sparren brister av på tvären,
Dörrens post i stycken springer.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Vad har sparren gjort för illa,
320. Vad har stugans dörrpost brutit,
Då mot sparren så du måttar,
Dänger svärdet så mot dörren?
»Hör mig, son av Pohjolainen,
Värd i dessa Pohjas stugor!
Ledsam är en strid i stugan,
Svår en tvekamp mitt bland kvinnor!
Nya stugan ner vi söla,
Golvet vi med blod befläcka:
Ut på gården må vi träda,
330. Ut på åkern gå att strida,
Ut på fältet, för att kämpa;
Bättre blodet är därute,
Vackrare på öppna gården,
Prydligare där på drivan!»
Ut på gården nu de trädde;
Fanns därute då en kohud,
Vilken ut på marken breddes,
Och på huden stego båda.
Sade Ahti Saarelainen:
340. »Hör mig nu, du Pohja-ättling!
Längre är väl här din klinga,
Mera fruktansvärt ditt slagsvärd,
Men det torde ock behövas,
Innan från varann vi skiljas,
Innan här din hals du mister;
Slå då till, du Pohja-ättling!»
Och då hugger Pohja-värden,
Hugger en gång, hugger tvenne,
Hugger slutligt tredje gången,
350. Men han måttar icke säkert,
Snuddar ej engång vid köttet,
Rör ej ens det yttre hullet.
Sade Ahti Saarelainen,
Utbrast sköne Kaukomieli:
»Låt då mig också försöka,
Min är turen längesedan!»
Värden uti Pohjagården
Aktar dessa ord dock föga,
Hugger ständigt, oförväget,
360. Måttar jämt, men träffar icke.
Blixtar ljungade ur svärdet,
Flammor sköto fram ur stålet,
Som av Ahtis händer svängdes;
Vida kring dess glans sig bredde,
Spred sig skimrande på halsen
Av den långe Pohja-sonen.
Sade vackre Kaukomieli:
»Hå, du värd i Pohjagården!
Arme man, din hals är redan
370. Lika röd som morgonrodnan!»
Pohjolainen, långe mannen,
Värden själv i Pohjagården,
Sänker sina blickar nedåt,
Söker att sin hals beskåda;
Men den muntre Lemminkäinen
Slår då plötsligt till med svärdet,
Börjar hugga in på mannen,
Svänger högt sin blanka klinga.
Och han ger ett väldigt svärdshugg,
380. Slår hans skalle av från skuldran,
Skiljer huvudet från halsen,
Hugger av det som ett rovskaft,
Som ett sädesax från halmen,
Eller från en fisk dess fena.
Huvudet till marken faller,
Skallen trillar ner på gården,
Likasom, då pilen träffat,
Tjädern ner ur trädet dimper.
Hundra stolpar stå på backen,
390. Tusen stå på gården resta,
Hundra huvuden på dessa,
Tom är blott en enda stolpe.
Men den muntre Lemminkäinen
Tog den arme mannens huvud,
Lyfte skallen upp från marken,
Satte den på stolpens ända.
Därpå Ahti Saarelainen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Återvänder in i stugan,
400. Yttrar där ett ord och säger:
»Hämta vatten, arga flicka,
Att jag från min hand får tvätta
Blodet av den ilskne värden,
Av den ondskefulle mannen!»
Mäkta vred blir Pohjas gumma,
Mäkta vred och svårt förbittrad,
Män med svärd hon frambesvärjer,
Kväder vapenklädda kämpar,
Hundra män med skarpa klingor,
410. Tusen krigare med slagsvärd,
Att förgöra Lemminkäinen,
Att den sköne Kauko döda.
Tid det blev för Lempi-sonen,
Högsta tid att bort sig skynda;
Svårt det var i själva verket,
Ständigt mer och mer betänkligt
Att bli kvar för Lemminkäinen,
Att sig längre uppehålla
Här vid detta Pohja-bröllop,
420. Vid den dolda skarans gillen.
| ← Sång 26. | Upp till början av sidan. | Sång 28. → |