Karin Brandts dröm 1904/II.
| ← I. |
|
III. → |
II.
Ingenting skilde mera dåtidens landtlif från den tids, hvilket vi nu känna, så starkt som bristen på kommunikationer. Telegrafen bar då icke bud till den minsta vrå om händelser i den stora världen, lokomotiven ångade icke fram genom skogarna, posten kom sällan. Där Magnus Brandt och hans två döttrar bodde, kom postväskan hvar fjortonde dag, och på den tiden ansågs detta för mycket och nog. Om sommaren roddes den af fiskar-Anders öfver Klefsjön, om vintern bars den på den trampade snöstigen, när isen låg fast. När isen hvarken bar eller brast, kom posten sent eller på omvägar. Till kontoret på herrgården kom posten; där hämtade små och stora långväga ifrån sina bref, och under de första dagarna efter händelsen satt brukspatronen själf ansträngd vid det stora skrifbordet, skar i gåspennorna och svor öfver den fördömda knifven, som aldrig var hvass nog. Då kommo paketen, som efterskrifvits långväga ifrån, silke och tråd, knappar och nålar. Någon enstaka gång kom också en bok, bärande bud från världen utanför, där tankar brötos och verk skapades, af hvilka en sparsam del nådde gården vid den vackra sjön bakom de milsvida skogarna. Biblioteket var välförsedt nog, och efter hustruns död köpte Magnus Brandt sällan nya böcker. Läsningen sparade han för sig själf och lät döttrarna mest nöja sig med läxböckernas husmanskost. Men när postväskan var tömd och dess innehåll ordnadt, ropade brukspatronen högtidligt ned sina döttrar och delade ut till hvar och en, hvad hennes var. Detta skedde med många förmaningar att spara på det bekomna, så att det räckte länge, och icke låta boken inkräkta på den tid, hvilken tillhörde arbetet. Tyst och aktningsfullt åhördes detta tal, hvilket under åratal upprepats. Men väl undkomna, gingo de båda flickorna uppför trappan, fortare och fortare sprungo de, ju längre bort de kommo från närheten af den faderliga strängheten, och när de väl stängt dörren om de två små rum, som de gemensamt bebodde, då togos skatterna fram, synades och pröfvades, och då gick pratet muntert och friskt. Ty något hade skett. Som en pust från en större värld hade det kommit och satt sinnena i rörelse. Och under de första dagarna låg det glädje i luften på Skogaholm, ung, vetgirig, drömhungrig glädje. Böckerna, då sådana undantagsvis följt med, slukades turvis, togos fram på nytt, lästes om och om igen, så att flickorna kunde dem utantill. När natten kom, lågo de vakna, pratande om allt det, som väckt tankar och längtan. Men ljuset måste vara släckt. Ty ve dem, om ljus var tändt efter klockan tio. Cecilia, den äldre systern, var den, som läste mest. Karin, som var ung och barnslig, hörde helst på, när systern läste, eller läste långsamt och otåligt själf för att i förtret öfver, hur svårt författaren skref, lägga boken ifrån sig. Många nya böcker kommo som sagdt icke på denna väg i de unga flickornas händer. Men en fläkt från Walter Scotts riddarvärld hade dock efter konfirmationsåldern nått äfven dem. Med bäfvande hjärtan hade äfven de lyssnat till Paul och Virginies kärleksord, rysande hade de mottagit intrycken från den romantiska skräckvärld, som skapat mystiken i »Kyrkan Nôtre-Dame», och en gång hade till och med »Werthers lidande» som förbjuden frukt fallit i deras händer. Karin fann den, nedfallen bakom en hylla i biblioteket. Med klappande hjärta slukade hon den och gaf den sedan skyggt åt den äldre systern. Aldrig hade en bok synts henne så skön, och hon fattade ej, att den icke tilltalade systern. Men allt sådant kom sällan och med långa mellantider. Posten kom ej ofta, och censuren på böcker var sträng.
Med postväskan kommo också tidningarna till Skogaholm. Dem behöll emellertid brukspatronen för sig själf, och inga böner från döttrarna kunde förmå honom att lämna dem ifrån sig. Strängt konservativ som han var, höll Magnus Brandt naturligtvis endast tidningar efter sitt sinne. Men politiken var något, hvarmed enligt hans mening aldrig en kvinna borde befatta sig, och hvad tidningarna i öfrigt innehöllo, fann han mestadels vara af den art, att kvinnor borde vänta med att få kännedom om sådant, till dess att de blifvit gifta. För egen del läste Magnus Brandt tidningarna efter en egen af honom själf uppfunnen metod. För att gifva sig själf illusionen af att dagligen mottaga underrättelser från den stora världen, började han nämligen hvarje postdag med det nummer, som låg längst tillbaka i tiden, och tillät sig därefter aldrig att läsa mera än en tidning hvarje afton. Så länge tidningarna då räckte, var han nöjd med sin dag. De två à tre dagar, då de tagit slut, och de nya ej ännu hunnit att anlända, var han misslynt, och i hemlighet genomsökte han mer än en gång de redan lästa numren med största noggrannhet, i hopp att finna något af intresse, som han vid första genomläsningen hade förbisett.
Efter hustruns död stängde Magnus Brandt sig mer och mer ute från umgänget med människor, och lifvet på Skogaholm var icke mera som förr. Praktrummen och gemaken i de stora salarna på andra våningarna, där de gamla porträtten hängde, stängdes, och för fönstren rullades täta gardiner ned. Frukter och bär i växthus och trädgård prunkade icke längre på silfverfat vid de muntra gästabuden, och i vinkällaren tjocknade spindelnäten kring de glömda buteljerna. Magnus Brandt nöjde sig med hvardagsrummen på nedre botten med deras låga fönster och enklare utstyrsel. Sin bästa trefnad fann han i biblioteket, där han drog sig tillbaka för att vara ostörd, och där ingen då vågade sig in.
Under flera år, som Magnus Brandt varit änkling, hade ingen hört det ringaste om att herrn på Skogaholm tänkt på ett nytt äktenskap. I början hade han hållit sig med guvernanter i huset, unga damer och äldre damer, med glasögon och utan. Alla hade de stannat helt kort tid. Ty när det gällde döttrarna, var Magnus Brandt ej lätt att tillfredsställa. Han kände sitt ansvar så starkt, att han blef misstänksam mot hvar och en, åt hvilken han anförtrodde dem, och i sex år gick han i ständig ängslan. Än fruktade han, att flickorna blefvo illa behandlade och icke vågade beklaga sig, än att de ingenting fingo lära, än att guvernanten var för slapp och vande barnen vid själfsvåld. Till sist lyckades dock Magnus Brandt finna en kvinna efter sitt sinne. Det var en liten, mager dam med ett strängt ansiktsuttryck och vaksamma ögon. Hennes dräkt bar en egendomlig prägel af blygsamhet, som visste hon sin ställning och fann det orätt att vilja gälla för mer, än hvad hon var, på samma gång den dock utmärktes af en viss elegans, som ställde henne jämbördig med damerna i prästgården och kronofogdens hustru.
Denna dam fann sättet att behandla brukspatron Magnus Brandt, och hennes metod var egentligen att aldrig uttala en mening själf, men genom att klokt och försiktigt ställa sina ord inbilla husbonden, att hennes meningar haft sitt ursprung i hans egen hjärna. Hon hette mamsell Hellner, kallades i hvardagslif mamsell Agda, var dotter af en långt bort boende skogvaktare, som hon själf kallade »min far jägmästarn», och denna korrekta dam, hvilken såg allt, aldrig uttalade ett omdöme och gick så obemärkt fram, som bekymrade hon sig om ingenting annat än om sin plikt, stannade på Skogaholm i tre år.
Under denna tid lyckades hon att fullständigt vinna Magnus Brandts förtroende. Och detta var så mycket mera egendomligt, som hennes lynne icke var det jämnaste. När hon hade hufvudvärk, fick ingen tala henne till, och till hennes uppfostringsmetod hörde sträng kroppslig aga. Ungdomsglädje var henne förhatlig, och aldrig hade det varit så tyst på Skogaholm, som sedan mamsell Agda där hållit sitt intåg. En natt bars hon afsvimmad upp från trädgården, emedan husbonden enligt hennes mening tilltalat henne hårdt. När hon slutligen i yrsel slog upp ögonen, talade hon förvirrade ord om, att hon trodde sig vara bland fiskarna. Och denna händelse var icke den enda af samma slag. Magnus Brandt förstod sig icke på henne, men han fann henne dock, som han själf sade, äga stora förtjänster, och då döttrarna icke beklagade sig, lät han udda vara jämt och blundade för hvad han kallade »fruntimmerssvagheter». Denna dam lättade honom emellertid från hans bekymmer med flickorna, fullt och fast trodde han att de i mamsell Hellner funnit den moderliga vän, som de behöfde. Detta gladde honom. Ty efter hustruns död älskade Brandt sina döttrar mer än allt annat på jorden. Ja, han älskade dem så högt, att han, som var en man i sina bästa år, aldrig ens drömde om att gifva dem en styfmor. »En kvinna kan aldrig älska en annan kvinnas barn,» tänkte Brandt. »Med mig själf må det gå, som det vill. Men aldrig skulle jag tåla att se mina döttrar åsidosatta eller deras förhållande till mig rubbadt.» Pliktmänniska som han var, föll det honom aldrig in att svika denna föresats, sedan han en gång fattat den, och då han dessutom var en vek och känslig man, vida mera än hvad han visade världen, så kände sig Magnus Brandt äfven lycklig genom det offer, han bragte, och hoppades i tysthet, att hans barn en gång skulle räkna honom till godo, hvad han under deras uppväxtår genom denna försakelse gjort för dem.
Ty det var verkligen ett offer, som Brandt hade bragt en gång, och offret hade skurit som en knif genom hans själ. Den försakelse, han då ålade sig, hade kostat honom mer, än hvad någon visste om eller någonsin skulle få veta.
På Elfshammars bruk, beläget en mil längre inåt skogarna, bodde Brandts granne och umgängesvän, den många år yngre brukspatronen, Fabian Skotte. Äfven han var änkling, men hans äktenskap hade icke skänkt honom barn, och det berättades, att detta varit källan till långa års olycka, medan hustrun lefde. Nu var hustrun borta, och hvad som förr varit en sorg, blef nu helt oväntadt en lättnad.
Till honom kom en sommar familjebesök. Det var släktingar från Uppsala, som kommo, en hel professorsfamiij med fyra barn, och som släktingar stannade de enligt tidens sed, då resor voro långvariga och sällsynta, sommaren öfver. Sommaren på Elfshammar blef därigenom liflig, och ingen vecka gick förbi, utan att granngårdarnas vagnar rullade fram för den breda trappan och fingo stå förspända, borta vid stallet, ända till dess att skogen blef mörk mot den ljusa sommarhimlen.
Den sommaren for Magnus Brandt ofta till Elfshammar. Ibland tog han sina döttrar och mamsell Agda med sig, oftare for han ensam. Utan att först genomskåda sig själf, gjorde dock Magnus Brandt detta, därför att i professorns familj fanns en ung dotter, och för hennes skull var det, som hans besök på granngården under sommarn blefvo så täta. Den unga kvinnan var tjugufem år, hade ett mjukt ljusbrunt hår, hvilket låg benadt öfver ett vackert formadt hufvud, som hon gärna höll en smula nedböjdt. När hon såg upp, var blicken ren och god, och hon log gärna. Aldrig kunde Brandt säga, hvilken färg hennes ögon hade. Så underligt skimrade de för hans blick. Ej heller visste han, om hon egentligen var vacker. Han blef både öfverraskad och lycklig, när han en gång hörde hennes skönhet berömmas som en allmänt erkänd sak. Utan att göra sig reda för orsaken, njöt Magnus Brandt af att veta sig i denna unga kvinnas närhet, emedan han då åter kände sig lycklig och ung.
Allt det han genomlefvat, som han fann så tungt, och hvarom han aldrig haft någon, med hvilken han tyckt sig kunna tala, blef för honom, som gled det tillbaka bland skuggorna, medan han själf trädde fram i solljuset och värmdes däraf. Mycket talade han aldrig vid henne, men hvar gång detta skett, glömde han, hvarom samtalet handlat, kände sig lätt till sinnes och lugnare. Helst satt han och såg på henne, när hon, klädd i en blommig musslinsklädning och en stor gul halmhatt med ett smalt sammetsband omkring, gick öfver gårdsplanen, eller när hon, barhufvad, på lätta steg ilade uppför den breda trappan, som ledde från den stora öppna vestibulen och upptill gästrummen.
Så tyckte sig Magnus Brandt aldrig hafva sett en kvinna gå. Hennes gång verkade på honom som ljuflig musik. Och en afton när han åkte ensam hem, tänkte han: »Hon skulle bli en god mor för mina barn». Omkring honom var stillhet, färden genom granskogen räckte länge, långt in i skogsskymningen kuttrade dufvorna, och öfver vägen tindrade stjärnorna blekt. Där granskogen glesnade, bredde sig sjön spegelklar. Man måste åka en stor krok för att hinna fram till Skogaholm. Men uppe på backen såg Magnus Brandt de dunkla skuggorna af sammanträngda byggnader och träd, såg de välbekanta konturerna med en skärpa och rysning af glädje, som hade han aldrig sett dem förr. Där låg hans hem. Alltmera tankfull blef Magnus Brandt, och allt snabbare sprungo hästarna, som kände stallet nära.
Hemkommen gick Brandt in i det stora hvardagsrummet, befallde pigan, som väntat honom, att gå till sängs, tände själf ljusen därinne och började med händerna på ryggen att gå fram och åter i den milda skymningen. Hela tiden tänkte han på döttrarna, hvilka sofvo i de små rummen en trappa upp, och hans oro var stor.
»Hon skulle bli en god mor för mina barn», tänkte han om igen. Men i samma nu gick genom hans kropp en skärande känsla af smärta, en skälfning af kärlek, så våldsam, som ynglingen aldrig förmår erfara, en åtrå, så brinnande och stark, som blott den förnimmer, hvilken vet sig hafva endast en kort stunds lif kvar och sedan ingenting mer.
Rådvill stod han stilla framför ett kvinnoporträtt i brun mahognyram med svarta hörn. Det var ritadt med blyerts och föreställde en ung flicka nästan, med ögon som på ett barn och ett drömmande vekt drag kring en själfull mun.
I denna stund såg Magnus Brandt hela sitt gångna lif. Han hörde musik omkring sig, späda toner från den fina clavecinen, som nu stod stängd. Han såg en mjuk gestalt sjungande gå genom rummen. Omkring henne såg han två små flickor med flätadt hår, muntra skratt och smeksamma rörelser. Hans ungdom steg upp emot honom, allt hvad han förlorat, allt hvad han ägt. Han mindes, hur ljust allting en gång var, och hur hastigt ljuset slocknade. Innan han visste, hur allt tillgått, satt han ju en vinternatt vid en sjukbädd, där hans hustru låg och stred med döden. Hemska ljud kommo honom nu i minnet, men de hade ej skrämt honom då. Han mindes blott, hur verkligt och nära allt det underbara, som dödens närhet medför, kommit honom. Nu blef honom i stället med ens allt så förvirradt och främmande. Nu förmådde han icke längre i sin tanke binda det som varit, samman med det som var. Allt blef lika overkligt, lika omöjligt. Ensam gick han i rummen. Hans hustru var nyss död, och två barn hade hon lämnat efter sig, två kvinnobarn, för hvilka han skulle kallas till räkenskap en gång, han, som var en man.
Midt i allt detta erfor han den sugande längtan, som blifvit honom medveten. Fram och åter vandrade han på golfvet, och han såg gammal ut, där han gick, äldre än hvad han var. På himlen började dagningen färga skyarna, och ljusen i stakarna brunno matt.
Då blåste Magnus Brandt ut ljusen och började tänka klart. Verkligheten tvang honom åter in i sitt våld, där den väg, han hade att gå, syntes honom klar. Han gick till sängs och sof till klockan sju, en hel timme längre än han brukade.
Följande dag hade Magnus Brandt ett långt samtal med sin inspektor, och på eftermiddagen tog han mamsell Agda in på kontoret. För henne yppade han i korta, öfverlagda ord sina planer, föregaf en affärsresa och gaf order om, hur allt skulle ställas för döttrarna. Mamsell Agda lyssnade som alltid vördnadsfullt till husbondens ord. Men hennes ögon spelade vaknare än vanligt, och långa stunder såg hon ned på mattan framför sig, som hade ansvaret tyngt henne. På aftonen for Brandt till Elfshammar för att säga farväl, och när han på natten återvände hem, var hans sinne lätt som efter fullgörandet af en tung, men oafvislig plikt.
Två dagar senare höll parvagnen framför stentrappan, och brukspatronens koffert och hattfodral ställdes på tillbörliga platser. Själf tog Magnus Brandt inne i sitt rum farväl af sina döttrar. Aldrig tyckte han sig ha älskat dem högre än då.
Magnus Brandt blef borta i tre månader, och hemma talade han aldrig om, hvad resan gällt, eller hvart han farit. Men till döttrarna hemförde han dyrbara gåfvor: sidentyger, som skulle gömmas för framtiden, och smycken, hvilka voro bestämda att bäras, när hvar och en uppnått konfirmationsåldern. För biblioteket medföljde en hel låda böcker, fransk filosofi från adertonde seklet, bundna i gulbruna skinnband med guldpressad rygg. Mamsell Agda erhöll ett silfverur som tack för den vård, hon i brukspatronens frånvaro ägnat hemmet.