Liljedahl Swedenborg 1908/1
|
II. → |
I.
Af alla namn, som fylla Sveriges långa medeltid, trängde blott ett utanför Nordens gränser och vann världsrykte. Det var en andeskåderskas. Den heliga Birgitta blef genom sitt egendomliga själslif och sin rena vandel ett af den katolska kristendomens helgon. Berättelserna om hennes syner och uppenbarelser, genomandade af en innerlig religiositet, delades ut som himmelsk manna åt tidens hunger efter tecken och under och stora själar, som kunde tolka deras mening.
Det andra stora utbrottet af svensk mysticism är Emanuel Swedenborg, äfven han världsberyktad hufvudsakligen genom sitt andeskåderi och tillika den ende svensk, som grundat en religiös sekt, hvars geografiska krets famnar världshafven. Men någon helgongloria vann den store svensken aldrig af sin samtid. Han lefde i Lockes och Voltaires tidehvarf, då sanningen mera skulle komma utifrån än inifrån, då själslifvets tecken och under började omformas till psykologi, till en kallt iakttagande vetenskap. Men ingen kunskap pejlar människosjälens hela djup. Den stora gåtan Swedenborg vardt i grunden olöst och är det än i dag. Detta har hållit den väg öppen, på hvilken Nya kyrkan lyckats föra ut Swedenborgs namn världen rundt, bildat församlingar i England, Skandinavien, Amerika och Australien, spridt hans böcker på många tungomål och framkallat om honom en rikare litteratur än om någon annan svensk. Han må väcka trosvarm hänförelse eller hånfullt motstånd, så är han dock en af de få, som de två århundraden, hvilka förflutit sedan han lefde, icke kunnat slutbehandla som ett löst problem. Swedenborg har en sällsynt förmåga att väcka alla tiders och alla partiers intresse. Ty det göms i hans verk bredvid många föråldrade läror mycket af det evigt friska, som står öfver tid och partiväsen.
Vår naturvetenskapliga tid har börjat att återinsätta Swedenborg på den vetenskapens rangplats, där samtiden ett ögonblick satte honom, men hvarifrån den lärde mannens umgänge med andar och änglar snart fördref honom. En lärd, som trodde på dylika tokigheter ända därhän, att han menade sig resa icke blott till skilda planeter och solar utan också for omkring i himlar och helveten, kunde naturligtvis i grunden ej vara någon annan än den “fåne“, om hvilken skalden Kellgren sjöng, att han ägde icke snille därför att han var galen. Så glömde man ett af de mest lysande snillen, som naturforskningen frambragt. Nu synes dock tiden vara mogen att gifva honom en hedrande rangplats som naturforskare. Men äfven här har det religiösa intresset tagit initiativet. De framstående kännarna af Swedenborgs litterära alstring, tysken Immanuel Tafel, engelsmannen James Wilkinson, tysk-amerikanaren Rudolf Tafel och amerikanaren Alfred Stroh ha af religiöst intresse kommit att studera äfven vetenskapsmannen Swedenborg och publicerat en del af hans litterära kvarlåtenskap med vetenskapligt innehåll. Det blef, liksom så ofta när det gällt att gifva stora svenskar den förtjänta hedern, utlandet, som måste åtaga sig vården om ett förgätet namn. När främlingarna gräft Swedenborgs storhet upp ur grafven, återtogs han af fosterlandet och fördes våren 1908 i triumf hem från sin tvåhundraåriga landsflykt. Den svenska flottans vackraste fartyg sändes till England att hämta de benknotor, som funnos kvar af den stoftföraktande siaren under ett kyrkgolf i London.
Kring Swedenborgs hemkomna stoft uppblossade genast en skarp täflingskamp om besittningsrätten. Varnhems kyrka, där siarens fader är begrafven, och Uppsala domkyrka, där hans moder hvilar, ville båda rå om de värdefulla benrelikerna. Så kämpa också två tämpel om hans ande, vetenskapens och religionens. Båda vilja numera ha företrädesrätten till namnet Swedenborg — det är sista kapitlet i hans motsvarighetslära, enligt hvilken allt, som gäller om stoftets värld, motsvaras af något, som gäller om anden. Sedan hedentid är Uppsala, där de gamle lade upp sina offer, där rikets konungar gjordes till Herrans smorde och där ännu kyrkans främste prelat residerar, hufvudplatsen för svenskarnas religion, och dit fördes efter en tids betänkande Swedenborgs stoft. För visso var det en rätt lösning af den symboliska tämpeltvisten. Både religionens och vetenskapens helgedomar, där sanningens Gud tjänas lika troget fast efter olika ritual, ha för visso rätt att hysa den store svensken, men på frågan om hvart hans ande i grunden hörde, om hvilka syften, som ledde hans forskning och präglade hans lif, gifves blott det svaret, att hans innersta väsen och största gärning höra religionen till.
Ett tredje anspråk har dock ofta uppträdt, som vill bestrida att Swedenborg äger hemortsrätt till något tämpel. Han hör i stället till dårhuset, där hans spökande hjärna är ett intressant abnormitetsfall. Men att reducera det gigantiska snillet och den nästan änglarena fromheten till en hjärnsjukdom har visat sig vara omöjligt, och man har därför gått den medelvägen att betrakta vetenskapsmannen Swedenborg som klok och andeskådaren som en dåre. Problemet om den egendomlige mannen är således ganska inveckladt, och det blir vår svåra uppgift att genom en framställning af hans yttre och inre lif försöka finna några fasta synpunkter, icke en slutgiltig lösning, ty Swedenborg är en större gåta för nutiden än han torde blifva för framtiden. Vår realistiska tid lär väl i hans andeskåderi mest se en abnormitet. Kanske framtiden lyckas tränga djupare in i denna fråga och uppdaga, att om Swedenborg som andeskådare var “vriden“, så var han vriden åt rätta hållet.
⁎
Emanuel Swedenborg föddes i Stockholm den 29 januari 1688 i ett bildadt och religiöst hem. Fadern var psalmskalden och språkforskaren Jesper Swedberg (1653 — 1735), dalkarl och son af Daniel Isaacson, som var bärgsman till yrket och bosatt å den nära Falun belägna gården Sweden, där Linné 1739 firade sitt bröllop. Då Emanuel föddes var Jesper Swedberg regementspastor vid Lifgardet till häst i Stockholm, där han ofta höll katekesförhör med manskapet och genom en slags “fälthögskola“ gjorde flertalet läskunnigt. Genom sin öppna och fasta karaktär vann han Karl XI:s förtroende, blef hofpredikant, sedermera pastor i Vingåker, teologie professor och domprost i Uppsala samt till sist biskop i Skara. Swedberg var en varmt religiös natur och det berättas, att en egendomlig räddning ur en hotande lifsfara, i hvilken han råkade vid sex års ålder, hos honom väckte en fast tro på försynens ledning. Under sin läraretid i Uppsala var hans inflytande på den studerande ungdomen af så genomgripande betydelse, att det bullrande och utsväfvande lifvet i universitetsstaden antog mycket bättre former efter hans ditkomst. Det är sålunda tydligt, att fadern gifvit sin Emanuel ett godt karaktärsarf, hvilket också kom att af den store sonen väl förvaltas.
Om Swedenborgs mor Sara Behm (1666—1696), dotter till assessorn i bärgskollegium Albrekt Behm, äro underrättelserna mycket sparsamma. Hon skänkte sin man nio barn, af hvilka Emanuel var det tredje i ordningen, och dog i Uppsala redan när sonen var åtta år. Hon tyckes ha varmt delat sin mans intresse för den rikt begåfvade gossen att döma af ett bref, som Swedenborg år 1769 skref till sin vän doktor Beyer i Göteborg, i hvilket det heter: “Vill här berätta huru min första ungdom varit. Ifrån fjärde året till det tionde har jag jämt varit i tankarna om Gud, saligheten och människornas passiones spiritualis (andliga böjelser) och åtskilliga gånger upptäckt hvad min fader och moder undrat på och sagt, att änglar måste tala genom mig. Ifrån det sjätte till det tolfte året har mitt nöje varit att diskutera med präster om tron, att dess lif är kärleken, och att kärleken, som gifver lif, vore kärleken till nästan.“
Tidigt har sålunda Swedenborg riktat sina tankar åt det håll, där han skulle komma att röja sin gåtfulla egendomlighet som andeskådare och samtidigt uttala sig för en människokärlekens sunda och praktiska kristendom. Däremot finnas inga bevis för att han i unga år haft några syner, ännu mindre visat tecken på sinnesrubbning eller svag hälsa. Tvärtom var han tydligen en ovanligt sund och stark natur under hela sin lefnad med blott få afbrott af kortare sjuklighet. Utan en stark hälsa hade han ej kunnat prästera den oerhörda arbetsförmåga, som skapat hans jättelika litterära alstring, knappast kunnat utstå sina tolf utrikes resor på en tid, då inga bekväma fortskaffningsmedel funnos, och ej nått den sällsynt höga åldern af 84 år i ett århundrade, då medellifslängden i Sverige blott var 35 år, medan den nu är 52.
Elfva år gammal inskrefs Emanuel bland recentiores i Västmanland-Dala nation i Uppsala, där fadern var nationens inspektor. År 1702 blef denno utnämnd till biskop i Skara och flyttade året därpå från Uppsala till sin nya verksamhetsplats, hvarvid sonen omhändertogs af bibliotekarien, sedermera ärkebiskopen Eric Benzelius, gift med Swedenborgs syster Anna. I honom fick Emanuel en lika god vän som lärd rådgifvare för sina studier, hvilken han alltid behöll i tacksamt minne. När Swedenborg 1709 lämnade Uppsala efter där afslutade studier och året därpå anträdde sin första utrikes resa, började en för kännedomen om såväl det vetenskapliga lifvet i Sverige under denna tid som Swedenborgs personlighet mycket värdefull brefväxling mellan honom och Benzelius. I andra volymen af Vetenskapsakademiens stora praktupplaga al Swedenborgs vetenskapliga skrifter finnes jämte bref till och från Polhem m. fl. — ej mindre än 92 bref — denna brefväxling publicerad. Den låter oss blicka in i den unge Swedenborgs sätt att anlägga sina studier och i de tankar, som upptaga honom under denna för hans kommande verksamhet betydelsefulla vistelse utomlands.
Sällan har väl någon forskare så väl användt sin utbildningstid som Swedenborg. Icke nog med att han omedelbart efter afslutade universitetsstudier i hemlandet ger sig ut på forskningsstråt i främmande land, utan han anslår fyra långa år åt dessa studier och sätter sig öfverallt i förbindelse med tidens nya idéer. Han reser först till England, där han företrädesvis uppehåller sig i London och Oxford, sedan till Holland, Frankrike och Tyskland. Han samlar ihop okända vetenskapliga instrument och böcker där ute, mest i England, som han finner vara särskildt rikt utrustadt i den vägen, samt skickar hem de dyrbara samlingarna såväl för eget bruk som på uppdrag af Uppsala bibliotek. Han uppsöker alla lärde, som han kan ha gagn af för sina studier, hvilka hufvudsakligen gälla astronomi, matematik, fysik, mekanik och språk. “Jag besöker“ — skrifver han från London 1711 — “dagligen de bästa matematici här i staden; hos Flamstedt har jag varit, som anses vara den bäste astronomen i England“. Han säger sig “gå i alla boklådor samt på auktioner“ för att få fatt i de litterära skatter, med hvilka han vill rikta sitt och sitt lands vetande. Han lär sig att göra mässingsinstrument för att äfven tekniskt kunna behärska sina studier, och han hoppas få så stor vinst däraf, att “vore jag i Sverige skulle jag ej anlita någon att göra meridianer till glober och annat mera tillhörigt“. Hans vidtfamnande intresse räcker äfven till för skönlitterära studier, han känner Milton och Shakespear, räknar upp i ett bref från London ända till fjorton författare, som öfvertyga honom om, att “här äro ock ståtliga engelska poeter“. Han är glad och tacksam för allt godt och nyttigt, som han får lära, men född med ett skapande snille börjar lärjungen snart bli mästare med egna idéer, och då tycks han ej vinna samma förståelse som förr. Han blir till och med mycket missbelåten ibland, när de lärde icke vilja eller icke kunna följa de nya vägar, som hans forskaröga skönjer. Han kan då klaga öfver “det civilt högfärdiga folket“ i England, emedan det betraktar hans idé om longitudmitning “som en ting, som är helt omöjligt“. Han lämnar därför landet 1712 och reser till Holland, där han passar på att lära sig glasslipning i Leyden och besöka Utrecht under fredskonferensen 1713, där han kommer i gunst hos ambassadören Palmquist — “en stor matematicus och en stor algebraist“ — och dagligen sitta de tillsammans och “diskutera i algebran“. Resan fortsättes till Paris, där Swedenborg möjligen af andlig öfveransträngning — han klagar i ett bref från England däröfver — blir sjuk, hvilket nödgar honom att under sex veckor afbryta studierna. Men sedan tar han åter upp sitt arbete med återvunnen hälsa och sin vanliga energi. Han undviker allt, som kan störa de kära studierna, som mest gälla matematik och astronomi. Han antecknar allt af vikt, som han hör af de lärde, och besöker fortfarande boklådorna.
Snart styr Swedenborg kosan från Frankrike till Tyskland, där han en tid stannar i Rostock och Greifswald. Från den förra platsen skrifver han 1714 till Benzelius, att han känner sig glad att ha kommit till en ort, där han kan samla ihop sina studier, som han förut nedskrifvit “på några lappar här och där förströdda“. Nu får han en efterlängtad hvila och tid till mera själfverksamhet, men hemlängtan börjar att taga ut sin länge bestridda rätt, och särskildt tyckes Swedenborg längta att komma i samarbete med Kristoffer Polhem. Denne var redan berömd som snillrik ingenjör, hade för femton år sedan gjort en liknande rundresa i Europa som Swedenborg och i Paris slagit den lärda världen med häpnad genom att konstruera sitt berömda ur, som samtidigt visade den turkiska, judiska, babyloniska m. fl. tideräkningar. 1714 fick Polhem titeln assessor i kommerskollegium och stod, då Swedenborg 1715 återkom till Sverige efter sitt besök i Greifswald, i full verksamhet. Det är då af intresse att höra Polhems omdöme om den unge vetenskapsman, som nu erbjöd fosterlandet sin tjänst efter fyra väl använda studieår i främmande land. I ett bref från 1715 skrifver Polhem till Benzelius, att han anser Swedenborg vara en duktig matematiker och ett godt ämne till en mekaniker, så att om han fortsätter såsom han börjat, “lärer han med tiden kunna göra konungen och fäderneslandet större tjänst därmed än i något annat“. Det är också Polhems hopp att i handling kunna bevisa sin tro på sin unge kollega genom att samarbeta med honom för landets inre utveckling.
Återkommen till fosterjorden mötte sålunda Swedenborg förståelse och uppmuntran. Efter några månaders vistelse hos fadern i Brunsbo biskopsgård invid Skara, reste han på Polhems inbjudan öfver Stockholm till Stjernsunds bruk i Dalarna, där den store mekanikern vistats sedan 1700, sysselsatt med anläggande af fabriker och mekaniska experiment. Swedenborgs vistelse i Stjernsund blef kort, men dess följder varaktiga. Han blef Polhems mycket anlitade assistent, när Karl XII kallade denne till Karlskrona att leda dockarbetena för flottans räkning, liksom under arbetet på Trollhättans slussar. Af detta samarbete mellan två praktiskt dugliga män och varma patrioter skulle landet fått ännu mera i behåll, om icke dess utblottade tillstånd gång efter annan hotade deras företag med förlamande penningekriser. Det fordrades här både den vackra tro på Sverige, som ligger i Polhems geniala aning, uttryckt i ett af hans bref till Benzelius, att “intet kungarike i Europa har flera och större fördelar att kunna blifva rikt, när en rätt hushållning följer“, och den skarpa blick för “det som vårt land felar till sin opprettelse“, som Swedenborg röjer, när han i ett bref från 1721 kärnkort stiger, att ”ett godt uppsåt och ett förstånd kunde hjälpa till Sveriges oppkomst“.
Samtidigt som Swedenborgs praktiska duglighet kom landet till godo genom hans samarbete med Polhem, satte han 1716 in sitt rent vetenskapliga intresse på startandet af Sveriges första naturvetenskapliga tidskrift, Daedalus Hyperboreus, hvarvid han biträddes af Benzelius och Polhem. Ett liknande uttryck tog sig Swedenborgs vetenskapliga intresse i hans arbete på Vetenskapssocietetens utveckling, hvilket samfund 1710 hade bildats i Uppsala af Benzelius och några professorer i medicinska och filosofiska fakulteterna.
Med utgifvandet af den vetenskapliga tidskriften sköt Swedenborgs författarskap rask fart. Det hade mycket tidigt, redan år 1700, tagit formen af den då tolfåriges poetiska alster — några verser vid ett bröllop — och under vistelsen i Greifswald, då Karl XII ankom till Stralsund från sin vistelse i Turkiet, hade Swedenborg förärat sin konung en lofsång, starkt påverkad af Olof Rudbecks Atlantica. Den upptäcktes först 1905 i Greifswalds universitet af den framstående Swedenborgskännaren Alfred Stroh. Under sin vistelse i Greifswald hade Swedenborg äfven utgifvit en del poetiska och allegoriska småskrifter, men efter återkomsten till Sverige tyckes hans författarskap helt ha samlat sig kring vetenskapliga uppgifter. Hans tidskrift innehöll många uppsatser af hans hand, och brefven till Benzelius vittna om det varma intresse, som band honom vid detta företag. Tidskriften behandlade hufvudsakligen matematiska, fysiska och mekaniska problem.
Swedenborgs praktiska duglighet i förening med hans vetenskapliga bildning fäste Karl XII:s uppmärksamhet vid honom, då konungen återkom till Sverige 1715 efter den femtonåriga fältmarschen genom halfva Europa. Han utnämnde Swedenborg till assessor i bärgskollegium i samband med anställningen hos Polhem. Enligt en uppgift skulle konungen sedan under fälttåget mot Norge ha användt Swedenborg till att på rullar öfverföra en del krigsskepp landsvägen mellan Strömstad och Idefjorden. Att döma af Swedenborgs bref tyckes dock hans förnämsta samarbete med Karl XII ha gillt anläggandet af saltsjuderier i Bohuslän och uppfinnandet af en praktisk räknemetod. Ofta diskuterade han och konungen matematiska och mekaniska frågor under deras vistelse i Lund, och tydligen voro de hvarandra personligen tillgifna. Men Swedenborg var ingen beundrare af enväldet, och hans karaktärsfasta hållning i en räknetvist med sin konung är betecknande och hedrar båda parterna. Karl XII föreslog en ny räknemetod med 64 som grundtal för att undvika bråkdelar vid halfvering och önskade, att Swedenborg skulle utarbeta hans system för att tillämpa det på mynt, vikt och mått. Men denne höll fast vid siffran 8 som grundtal och utförde räkningen därefter. Han säger sig — i ett bref till Benzelius 1718 — taga detta på eget ansvar, ty “om lagar, krig och utskylder har konungen fri disposition, men om ord, språk och räkning alls ingen“.
Efter konungens död skref Swedenborg ett långt bref till J. A. Nordberg, som då höll på med sin historia öfver Karl XII, och visar där, att han skattade dennes matematiska begåfning mycket högt. Först trodde Swedenborg, då han i Polhems sällskap vid slutet af år 1716 anlände till Lund, att konungen icke var mycket hemmastadd i matematiken. Men snart fann han, att den okunnighet, som Karl XII med en vacker blygsamhet själf förebar, icke existerade, och då gällde det “att vara på vår akt, att icke anbringa något allmänt och af mindre värde“. Ty “till hvart och ett som anfördes spände Hans Majestät så högt sin eftertanka och spekulation, att han kort därpå utan tillhjälp af applikation (tillämpning) af en regelkonst utforskade sammanhanget och sade strax, att det anbragta exämplet så eller så borde resolveras, hvilket ock med egentliga uträkningen så instämde, att därvid intet kunde något påminnas. Och kan jag försäkra, att det var för mig obegripligt huru genom blott eftertänkning och utan applikation af det i bruk vedertagna algebraiska räkningssätt, sådant stod att utgrundas.“
Af icke ringa historiskt värde äro dessa och andra uttalanden om Karl XII:s begåfning och karaktär, som påträffas i Swedenborgs bref. Då denne mot konungens räknesätt invände, att det var “besvärligt och nästan ogörligt“, blef själfhärskaren ingalunda ond, utan ju större svårigheter, som påpekades för honom, desto “större lyfte hågen att göra försök och visa görligheten af en sak, som vi (Swedenborg och Polhem) höllo före vara af större eftertanka än att i hast kunna bringas i ordning och till slut“. När Karl XII icke vann bifall af de två fackmännen, tog han sitt räkneförslag i egen hand och beslöt att utarbeta det — envis som alltid, men med en verklig begåfning bakom den viljefasta föresatsen att lyckas. Redan dagen därpå tillsände han Swedenborg sin uträkning, och denne erkänner, att den fyllde honom med beundran och att Karl XI var “en herre af större djupsinnighet och penetration (skarpsinne) än någon sig det kunnat eller kan föreställa“, och att han i allt öfrigt “måst ägt större förstånd än han lät utvärtes förspörja“. Swedenborg erinrar sig i sammanhang med denna karaktäristiska räknehistoria konungens “förnuftiga utlåtelse, att han ansåg den allenast för en half människa, som ingen insikt hade uti matematiska sciencer (vetenskaper)“. Det är också Swedenborgs tro om Narvas hjälte, att “om han i fred och ro fått styra sitt rike, han förmodligen bragt studier och sciencerna i högre grad och större flor än de i Sveriges rike tillförne varit eller hädanefter förmodas att komma“. Emellertid vidhöll Swedenborg sin räknemetod — den publicerades 1719 — gent emot konungen, men det bröt icke deras goda förhållande. Under slussarbetet vid Trollhättan fick Swedenborg “den nåden att tala mycket med honom“ och lämnade kungen några af sina vetenskapliga skrifter, som denne “en god stund satt och läste i“. I Strömstad träffas de åter 1718 och Swedenborg finner “Hans Majestät mot mig helt nådig och mer än jag förmoda kunde“. De följas t. ex. åt på en promenad för att studera en sol- eller månförmörkelse och samtala länge öfver fenomenet.
Förhållandet mellan Swedenborg och Karl XII erbjuder mycket af intresse. Om inga svenska män ha åsikterna varit så olika som om dessa två. De ha genom det gåtfulla i sin personlighet oafbrutet sysselsatt historieforskningen. Ej underligt att de fängslade hvarandra, när de möttes, hur skilda än deras lifsmål voro. Rikt begåfvade, ledda af en utpräglad rättskänsla, själfständiga och orädda, ensamma och egendomliga, synas “lejonet från Norden“ och “profeten från Norden“ aningsfullt ha känt, att de i sitt väsen hade ett djupt grunddrag gemensamt. Det var deras ursvenska sinne för det “omöjliga“, deras brinnande håg för det storslagna i tanke och dåd. Störst i motgången kunde ingen af dem besegras af ödet, emedan de mot hvarje yttre tryck satte en inre bärkraft, som hade sin rot i deras religiösa optimism och lysande dödsförakt. För Karl XII fanns det ingen död att frukta, och många gånger hade han korsat sin huggvärja med liemannen. För Swedenborg likaså. Båda dessa fantasimänniskor af den äkta svenska sorten liknade hvarandra äfven däri, att de städse behöllo ett sundt verklighetssinne. Karl XII gjorde sina vidtsväfvande fälttåg efter mycket kloka beräkningar, och Swedenborg bibehöll midt under sina utflykter med andar och änglar sin enastående praktiska duglighet, som under hans sista period kom landet till godo äfven genom de inlägg, han gjorde i diskussionerna vid riddarhuset, där han hade säte och stämma efter 1719, då Ulrika Eleonora upphöjde Jesper Swedbergs barn i adligt stånd.
Swedenborgs tacksamhet mot sin konung för dennes stöd och skydd mot afundsmäns intriger visar sig tydligt i hans bref. “Det mig allra mest fägnar“ — skrifver han — “är att Hans Maj:t … själf försvarat mig för dem, som tänkt mitt värsta, och sedermera försäkrat mig om vidare nåd och omvårdnad, hvarom jag, så direkte som indirekte, är blefven förvissad.“ Det är betecknande för Karl XII:s trofasthet mot sin vän, att han lät dennes assessorsfullmakt utskrifvas af en person, som särskildt intrigerat mot Swedenborg.
Efter Karl XII:s död tjänstgjorde Swedenborg som assessor i bärgskollegium. Hans ämbetsgöromål och vetenskapliga intresse leda honom nu till studier i metallurgi, magnetism och kemi. 1721 publicerar han flera vetenskapliga skrifter under sin vistelse i Amsterdam och utger 1722 i Leipzig och Schiffbech nära Hamburg “Blandade iakttagelser“ i naturvetenskapliga ämnen. Sommaren 1722 befinner han sig åter i Stockholm, erbjudes 1724 en professur i matematik vid Uppsala universitet, men afböjer anbudet med den motiveringen, att han ej anser sig ha rätt lämna det arbete, som han håller på med. Han är bland mycket annat fördjupad i geologiska studier, som han ej vill utbyta mot matematiken. Swedenborg hade med sin oerhörda verksamhetsdrift, som fordrade en ständig samverkan mellan teori och praktik, inger lust att öfvergå till den rent teoretiska uppgift, som han ansåg tillkomma en professur i matematik.
Under åren 1722—1734 trycker Swedenborg inga skrifter, troligen på grund af de därmed förenade kostnaderna, men han är lika verksam som förut och samlar sina litterära alster på hög för att efter tolf år publicera dem utomlands. Sverige var efter Karl XII:s långvariga krig alltför utblottadt för att kunna gifva vetenskapen det ekonomiska stöd, som den alltid behöfver, och i detta förhållande bör man söka anledningen till att Swedenborg ofta måste vända sig till utlandet för att få sina skrifter publicerade. Det berodde icke på någon bristande uppskattning af den snillrike mannens förtjänst, ty såväl hans kallelse till en professur i Uppsala och till ledamotskap af Vetenskapssocieteten därstädes som hans inval i Vetenskapsakademien 1739 — på Linnés förslag — visar, att samtiden var fullt medveten om hans vetenskapliga förtjänster. Äfven utanför Sveriges gränser trängde hans rykte, ej blott till de länder, som han genomfor under sina tolf utländska resor, utan äfven till Ryssland, där vetenskapsakademien i Petersburg kallade honom till medlem kort innan han 1741 gjorde sitt inträde i akademien i Stockholm.
År 1733 företog Swedenborg sin tredje utländska resa och styrde kosan till Tyskland för att i Dresden och Leipzig trycka sitt stora arbete “Opera Philosophica et Mineralia“, som utkom 1734 i tre band, af hvilka det första, kalladt “Principia“, innehåller Swedenborgs kosmologi, medan de två andra delarna behandla järnet och kopparen. Tryckningsomkostnaderna bestredos af en utländsk mecenat, hertigen af Braunschweig och Lüneburg, som gaf arbetet en elegant utstyrsel. Till tack härför tillägnade Swedenborg sitt verk åt sin frikostige välgörare. Samma år som den produktive författaren utgaf dessa tre folianter, var han färdig med ett litet arbete om “Det oändliga och skapelsens yttersta orsak samt om samfärdseln mellan själen och kroppen“, ett försök att på mekanisk väg för de yttre sinnena bevisa Guds existens och själens odödlighet. Detta metafysiska arbete, där Swedenborg äfven röjer sin stora, af en senare tid mycket beundrade kännedom om hjärnan, visar honom i ett filosofiskt öfvergångsstadium, hvilket så småningom leder honom till hans religiösa författareskap.
År 1735 dog Jesper Swedberg och enligt en uppgift skulle han ha efterlämnat en ansenlig förmögenhet, af hvilken en del kom på Swedenborgs lott. Ett år efteråt begärde och erhöll denne tjänstledighet för en ny utrikes resa, hvarvid han afstod halfva lönen åt en vikarie. Han kände vid denna tid, att något nytt började röra sig inom honom, hvilket fordrade frihet från ämbetsgöromålen, och det nya symboliserade sig i några egendomliga drömmar, som han ansåg sig böra nerskrifva. Dessa första anteckningar ha tyvärr gått förlorade, och ingen vet hvad siaren såg i dessa drömmar. Han fortsatte emellertid sina studier och sysslade nu hufvudsakligen med anatomi samt filosofiska ämnen.
Under den långa resan 1736—41 besöker Swedenborg flera länder — Danmark, Holland, Tyskland, Frankrike, Italien m. fl. — och allt mänskligt tycks intressera honom. I Rotterdam nerskrifver han betraktelser öfver holländarnas styrelsesätt och prisar det republikanska statsskicket, som han anser motarbeta den människodyrkan och dåliga moral, hvilka han funnit åtfölja monarkien. I Paris besöker han operan och ser af lifvet i den stora staden, att “sinnligheten tyckes här vara bragt till sin spets“.
Efter en tur genom Italien återvände Swedenborg 1740—41 till Amsterdam, där han utgaf ett nytt verk “Djurrikets ekonomi“, som trots titeln mest behandlar människans kroppslif och utgör frukten af trägna fysiologiska studier. Han vill i detta arbete dels visa, att människan är en sammanfattning af hela universum, en mikrokosmos, dels att de fysiologiska studierna leda till upptäckten af själen innanför kroppen. Aldrig hvilar den rastlöse mannen, och knappt har han slutat “Djurrikets ekonomi“ förr än han är i full gång med ett nytt verk, “Djurriket“, som hänger samman med det föregående. “Jag har beslutat“ — säger han i företalet till nämnda arbete — “att ej tillåta mig någon rast eller ro, tills jag genomgått hela det animala riket ända till själen. Genom att oupphörligt rikta min gång inåt, skall jag öppna alla dörrar, som föra till själen och med Guds hjälp slutligen få skåda henne själf“. Boken blef ofullbordad, ehuru den kom ut i tre delar. Dess författare hade ännu mycket att säga i det ämne, han behandlade, och har lämnat efter sig ett stort antal handskrifter, som visa, att han hade ett stort arbete i perspektiv öfver människans hjärna och nervsystem.
År 1744 glider Swedenborg ut ur sin fysiologiska öfvergångsperiod och in i sitt lifs och författareskaps sista, afgörande skede. Det nya, som han redan förut känt inom sig i form af en del egendomliga drömmar och en oemotståndlig längtan efter en andlig värld i människan, ett evighetens rike, där all kroppslighet skall visa sig vara endast en klädnad kring anden, bryter nu fram som en full visshet om denna andliga världs närvaro i naturen som i människan. Hjärnan var det sista föremålet för hans vetenskapliga studier, och sedan han genom en genial ingifvelse, som den store hjärnfysiologen Anders Retzius kallat ett underverk, gjort sina upptäckter inom detta själens organ, återstår intet mer att studera än själen själf, som nu blir allt för Swedenborg. Han får en ny serie drömmar och snärt äfven visioner i vaket tillstånd, hvilka han nerskrifver i en drömbok, som 1859 utgafs af öfverbibliotekarien Klemming. Han lämnar de naturvetenskapliga studierna för att mera odeladt kunna ägna sig åt forskningar i den nya värld, som han efter många år af rastlöst och målmedvetet arbete kommit fram till.
Det återstår, innan vi följa Swedenborg under hans lifs sista skede, då religionsfilosofen och mystikern ersätta vetenskapsmannen, att försöka fastställa hans vetenskapliga betydelse. Att Swedenborgs samtid i början högt skattade hans vetenskapliga verk har redan visats, och hade han dött 1743, innan andeskåderiet bragt hans namn i vanrykte, skulle han icke glömts bort, såsom skedde under de 27 sista åren af hans långa lefnad och ännu mera efteråt. En mer upplyst eftervärld, som i hans egendomliga syner ser något annat än tomt hjärnspökeri och tillika förmår sätta in Swedenborgs vetenskapliga produktion i det rätta tidssammanhanget, kan bättre än samtiden här fälla en opartisk dom.
Swedenborg var en lärdomstyp af den universella läggning, som oftare förr än nu kunde förekomma, innan naturvetenskaperna nått den specialisering, som utmärker dem i våra dagar. Han var grundligt bildad i matematik, astronomi, fysik, mekanik, kemi, anatomi, geologi, språk och filosofi. Beundransvärd är hans duglighet för de mest skilda värf. Han kallas till en professur i matematik vid rikets främsta universitet, och han biträder Polhem som praktisk ingenjör. Trots de 20 år, som Swedenborg tillbragte på utländska resor, hann han uträtta mycket för sitt land. Helt gick han upp i sin forskning, och man läser icke hans många bref till Benzelius utan att känna fläkten af en ande, som är ren från själfviska beräkningar och personlig ärelystnad. Sanningen var allt för denne hängifne sökare, och då han någon gång i de af vetenskapliga spörsmål fyllda brefven infogar ett yttrande af förakt för fåfängans jakt efter yttre framgång och utmärkelser, så förstår man, att han talar utan att brösta sig, endast enkelt och stilla hvad han verkligen kände.
Ett utmärkande drag för Swedenborg som naturforskare är hans känsla af att materiens värld blott är ett skal, som naturvetenskaperna ha till uppgift att genomtränga. Han studerar kroppen för att finna själen och världsalltet för att ana världsanden. Han ser, att vetenskapen blott är ett medel för sanningssökandet, och därför blir religionen hans sista studium, dit ingen vetenskap når med sin lykta utan där sanningen lyser med eget ljus för dem, som kunna se.
Ett annat drag, som utmärker Swedenborgs sätt att fatta sin vetenskapliga uppgift, är hans ständiga försök att söka och bibehålla förbindelsen med sin tids lärde i skilda länder. Hans många resor äro icke ämnade till blott förberedande studier, efter hvilka han kan känna sig utbildad. Han reser för att arbeta, och därför pågå dessa färder under hela hans lif. Han uppsöker de stora utländska biblioteken och vidgar där sitt vetande. Han får en mängd nya idéer genom detta studium och sin beröring med de lärde, och därför står Swedenborgs författarskap alltid i rikare blomning, då han vistas utomlands. Han reser ej endast för att trycka sina böcker utan framför allt för att få dem så gedigna som möjligt. Trots denna kosmopolitiska existens förblir han alltid den varme patrioten, som sänder hem sällsynta böcker och instrument att nyttjas vid det vetenskapliga arbetet i Sverige. Trots all framgång i utlandet, där han lätt får sina skrifter utgifna och understödes af en furstlig mecenat, längtar han alltid hem till den fattiga fosterjorden. Och äfven i djupaste mening förblir han nationellt bestämd. Hans resor genom främmande land och studiet af en främmande litteratur förleda honom aldrig till osjälfständig eftersägning. Han studerar Locke, Newton, Wolff, Leibnitz m. fl., men han behåller, hur djupa intryck han än mottager utifrån, den svenska idealismens egenart, dess lyriskt känsliga samband med de mystikens djup, dit ingen vetenskap når utan där allt är aning och ingifvelse.
Hvilken vetenskaplig betydelse kan eftervärlden tilldela Emanuel Swedenborg? Svaret på denna fråga hämta vi säkrast af de uttalanden, som i våra dagar gjorts af framstående fackmän på olika områden. Det är redan nämndt, att impulsen till ett förnyadt studium af Swedenborg som vetenskapsman kom från utlandet genom I. Tafels, J. Wilkiesons och R. Tafels ingripande. Därigenom kunde bland annat den sistnämnde 1882 visa, att den store svensken författat ett outgilvet arbete om hjärnans byggnad och funktioner, hvarvid han framställt åsikter, som först i vår tid burits fram af den vetenskapliga forskningen. Efter Tafels död tog docenten doktor Max Neuburger, numera professor vid Wiens universitet, upp denna fråga vid ett naturforskarmöte 1901 i Hamburg. Enligt professor Gustaf Retzius’ intressanta redogörelse i förordet till första volymen af Swedenborgs vetenskapliga skrifter, som 1908 började utgifvas af Svenska vetenskapsakademien, framhöll prof. Neuburger Swedenborgs “underbara upptäckter och insikter rörande hjärnans funktioner, särskildt dess rörelsecentra, liksom i allmänhet hvad som rör sätet för de psykiska fenomenen“. Sedan vände sig Neuburger till svenska legationen i Wien med ett beklagande “att en i Stockholm liggande, omfångsrik handskrift öfver hjärnan ännu icke blifvit offentliggjord“. På grund häraf började prof. G. Retzius undersöka de i Vetenskapsakademien förvarade Swedenborgsmanuskripten och fann, att såväl den latinska textens mängd och längd som den svårlästa stilen kräfde en omfattande undersökning. Genom prof. Retzius intresse för saken kom akademiens Swedenborgskommitté till stånd 1902, bestående af kända fackmän, fysiologen Chr. Lovén, geologen A. G. Nathorst, hjärnspecialisten S. E. Henschen och fysikern Svante Arrhenius samt prof. Retzius, hvilka fingo i uppdrag att med biträde af en ung amerikanare, den framstående Swedenborgsforskaren Alfred Stroh, genomsöka de digra manuskripten. Den viktiga uppgiften att få till stånd ett rättvist omdöme om Swedenborg som vetenskapsman var härigenom lagdt i de bästa händer. Det yttre resultatet af den sexåriga undersökningen, som i grundlighet tydligen ej kan ha lämnat något öfrigt att önska, föreligger nu i den af Vetenskapsakademien utgifna upplagan, hvars svåra redigering lyckligt utförts af A. Stroh.
Genom dessa grundliga undersökningar af Swedenborgs vetenskapliga alstring är vår tid i stånd att bättre än någon föregående värdesätta hans gärning som forskare. En af vårt lands främsta vetenskapsmän Anders Retzius hyste en stor beundran för Swedenborgs lärdom som fysiolog och framhöll redan 1845, vid sitt nedläggande af presidentskapet inom Vetenskapsakademien, att han funnit en omätlig lärdom hos sin geniale landsman. En senare tid har icke kunnat bestrida detta omdöme.
Som astronom är Swedenborg behandlad af prof. Svante Arrhenius, dels i förordet till andra volymen af Vetenskapsakademiens Swedenborgsupplaga, dels i Arrhenius’ bok “Människan inför världsgåtan“. Efter att ha berört Swedenborgs ställning i kosmologiens historia och hans förhållande till olika forskare, yttrar prof. Arrhenius:
“Om vi i korthet sammanfatta de idéer, som först uttalats af Swedenborg och sedermera, fastän vanligen i starkt modifierad form, upptagits — medvetet eller omedvetet — af andra kosmogoniska författare, så äro dessa följande:
Vårt solsystems planeter ha sitt ursprung ur solmaterien — upptagen af Buffon, Kant, Laplace m. fl.
Jorden — och de andra planeterna — har småningom aflägsnat sig från solen och därigenom erhållit en småningom förlängd omloppstid — återfinnes hos G. H. Darwin.
Jordens rotationstid, dvs. dygnets längd, har småningom ökats — återfinnes hos G. H. Darwin.
Solarna äro ordnade kring vintergatan, i hvars midtlinje de ligga tätast — upptaget af Wright, Kant och Lambert.
Ännu större system finnas, i hvilka vintergatorna äro ordnade — upptaget af Lambert.“
I “Människan inför världsgåtan“ underkastar Arrhenius Swedenborgs kosmologi en ganska skarp kritik och finner, att den innehåller flera svaga punkter. “Swedenborg“ — heter det — “tyckes ej ha haft känsla för den fysiska omöjligheten uti sina åsikter och särskildt för deras fullkomliga oförenlighet med den Newtonska lagen. Detta måste anses såsom en mycket betänklig brist i Swedenborgs system, som likväl innehåller några sunda tankar, som sedan blifvit genomförda af andra. Detta gäller särskildt åsikten, att planeterna ha sitt upphof från solen och således ursprungligen tillhöra solsystemet, hvilken tankes upprinnelse eljest vanligen tillskrifves Kant, som i hög grad berömmes därför.“
Swedenborgs framställning af sitt kosmologiska system är gifvetvis, hvilket äfven Arrhenius betonar, säregen för uppfattningen om universum hos den bildade världen på hans tid. Den afviker i flera punkter från vår tids åsikter. Men den grundtanke, som besjälade Swedenborg vid hans forskning och som går ut på, att världen är enhetlig, trots all synbar splittring, att det immateriella står bakom det materiella och uppbär detta, är för visso en framtidstanke, som en gång genom “naturkunskapens själfbesinning“ skall blifva erkänd. På senare tid har, särskildt genom Arrhenius’ införande af strålningstrycket såsom drifkraft för lifsfrönas transport genom världsrymden, evighetsbegreppet lagts in i det fysiologiska lifvet, som därigenom blir lika evigt som materien. Arrhenius förfäktar med framgång denna teori, som aflägsnar frågan om lifvets själfalstring genom fysiska och kemiska krafter, men därmed har vetenskapen i grunden icke kommit lifsgåtans lösning ett enda steg närmare. Lifvets spridning genom världsrymden är blott en transportfråga, men Swedenborg betonar i en af sina religiösa skrifter, att i evighet är något annat än af evighet. Det förra uttrycket ger en oändlig tidslängd, det senare ett väsen hos lifvet. Därför är ett studium af de Swedenborgska skrifterna så gifvande, trots en del vetenskapliga omöjligheter, som en senare tid kan i dem upptäcka. Vetenskapliga hypoteser aflösa ju hvarandra tid efter annan, ty de äro endast tänkarens arbetskläder, men kvar står hans genius, afklädd den tidshistoriska dräkten.
Vända vi oss till ett annat område af Swedenborgs verksamhet som vetenskapsman, geologien, så befinnes han äfven där ha kommit med så virdefulla uppslag, att dessa inrangera honom bland denna vetenskaps allra främste. Professor Nathorst har i första volymen af Vetenskapsakademiens Swedenborgsupplaga skrifvit en längre inledning, som han sammanfattar i följande slutomdöme: “Man märker genast vid studiet af Swedenborgs geologiska skrifter, att det är fråga om en forskarenatur af högsta rang, som med en solid underbyggnad och skarp iakttagelseförmåga uppmärksammade allt, äfven det skenbart obetydliga, för att däraf draga sina slutsatser, och hvilken om möjligt genom experiment sökte kontrollera deras riktighet.“ Prof. Nathorst anser, att om Swedenborg också ej skrifvit mera än sina geologiska verk, så skulle detta likväl vara tillräckligt att skaffa honom ett aktadt vetenskapligt namn, ty “märklig är i sanning den mångsidighet, hvarom hans geologiska skrifter bära vittne; nästan alla den tidens frågor af större geologisk betydelse äro af honom vidrörda, och dock bilda dessa arbeten endast den mindre delen af hela hans vetenskapliga verksamhet, som i många afseenden stod långt framom samtidens.“ Bland annat har Swedenborg i dessa skrifter visat, att Sverige i forna dagar varit öfvertäckt af vatten och sedan så småningom lyft sig ur djupet. Det skulle föra oss för långt att här redogöra för de många geologiska spörsmål, som han diskuterar: om Vänerns fallande och stigande, om “Kinnekulle och andra dylika kullar“, om sandåsar, rullstensåsar, vattenlinjerna på Hunneberg och Billingen, jättegrytor, musslor och snäckor i kalksten, om forna tiders starkare ebb och flod o. s. v.
Någon ofelbar forskare har aldrig funnits, och Swedenborg har i flera punkter misstagit sig af den naturliga orsaken, att han blott kunde förfoga öfver sin tids bildning, men i det stora hela har han dock visat sig vara en af de snillrikaste vetenskapsmän, som vårt land ägt. Han har “ej blott uttalat“ — skref professor C. G. Santesson i Nordisk tidskrift 1904 — “åsikter och teorier, som voro hans egen tid främmande, men som senare kommit upp och rönt mer eller mindre allmänt erkännande, utan han har äfven så att säga konstruerat sig till fakta, som hans öga icke kunde se, men som en senare tid, med bättre hjälpmedel, 100—150 år senare efter mycket sökande lyckats uppdaga“.
När Swedenborg som vetenskapsman “konstruerat sig till fakta, som hans öga icke kunde se“, så beror det på, att han innerst var den geniala fantasimänniskan, den födde siaren, som mera inifrån än utifrån kom i beröring med sanningen. Är det då tänkbart, att han skulle taga så helt miste som de fantasilöse allt sedan hans tid förmenat, då han beträder området för den högsta af all verklighet och skådar in i hemligheten bortom den synliga världen? Säkert har han såväl i sin mystik som i sin naturforskning stundom gripit fel och framställt hypoteser, som måste aflösas af mera moderna, men om man mera frågar efter andan än formen, mera ser ner i siaredjupet än fäster sig vid de yttre bilder, som därur uppstiga, så gör man Swedenborg den största rättvisan och får inifrån honom själf höra hans lösenord om lifvet och evigheten.