Mazepa/IV

←  Kärleksnarren

Mazepa Historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s dagar av Alfred Jensen »Förrädaren»

Karl XII:s olyckskamrat  →

IV.
»FÖRRÄDAREN».

Varuti bestod Mazepas »förräderi»? Vilka voro bevekelsegrunderna för hetmanens svekfulla övergång till svenskarna och vad hade han för syftemål därmed? När och huru knötos hans förbindelser med Karl XII? Se där frågor, varmed den historiska forskningen ännu länge kommer att sysselsätta sig och som äro av stor betydelse för den svenska historien vid bedömandet av Karl XII:s omstridda fälttåg till Ukraina.

Innan vi inlåta oss på dessa svårlösta frågor, torde det vara av intresse att erfara, vad de dåtida sagesmännen hade för tanke om Mazepa och hans avfall från tsaren. Början göres lämpligast med våra svenska krönikörer.

Nordberg skriver i sin historia härom: »Man hade redan åtskilliga prof, at det sällskapet (Mazepa och kosackerna) var icke påliteligt, utan satte sig gärna i säkerhet och lemnade sina medfölljare i sticket, när det smälde med alfvar. Men nu begynte Hans Maj:t alt mer och mer låta sig förmärcka, at det ej torde vara orådeligt til at taga Mazepas anbud emot och altså wända marchen neder åt Ukraina ... Mazeppa hade märckt, at Czaren wille ophäfwa alla Contract och gifna Privilegier, efter han i Ryssland tog Adelen til Soldater och matroser; betungade deras Gods med svara Contributioner; inskränckt de Donska Cossakernas och Tartarernes Privilegier; twingade folcket i landet med wåld at anlägga främmande kläde-drägter och gjordt det vid en förändring i Religion. Derutaf stälde sig Mazeppa och hans underhafwande före at om Czaren finge genom detta kriget friare händer än han ännu hade, torde ock ordningen komma til dem; fördenskull vore nödigt at täncka på medel och utwägar, huru sådant måtte förekommas.»

Adlerfelt, mer sakligt refererande än den resonnerande fältprästen, skriver kort och gott: »Om Mazepa då (1708) hade haft mer ståndaktighet, skulle konungens tåg kanske ha blivit lyckligt. Men enär denne gubbe började vackla, sannolikt i den tron att han kunde återvinna tsarens ynnest, lät han den svenske kungen någon tid vara i Severien utan att tyckas vilja besluta sig för att mottaga honom i Ukraina.

Den redan nämnde markisen de Bonac, en vaken, men för Stanislaw partisk iakttagare av de diplomatiska förvecklingarna under fälttåget, har ej mycket, men nästan uteslutande förmånligt om Mazepa att säga: »Han hade värdighet av kosackgeneral, samlade en ansenlig rikedom, var fruktad och respekterad av de folkstammar, som voro honom underdåniga, hade gjort sig oumbärlig för tsaren, som icke längre kunde hålla dem i styr utan honom, och han var fruktad av polackerna och ansedd bland turkarna. Det fanns i dessa avlägsna näjder knappt en enskild man, som kunde mäta sig med Mazepa i rikedom. Han stod därigenom över många furstar och ännu mer genom sina själsegenskaper. Men kärleken till fosterlandet och denna hemlängtan, som nästan aldrig slocknar i människans hjärta, drogo honom från detta lyckliga tillstånd. Han tröttnade på en överhöghet, blandad med avhängighet, och fann det bättre att vara rådsherre i ett fritt land än att under moskoviternas myndighet förbliva ledaren av hela förvaltningen i Ukraina. Han trädde därpå i diverse förbindelser med flere herremän i Polen, och då han såg, att den svenske kungen beslutat sig för kriget mot Moskva, erbjöd han honom sina tjänster och begärde hans skydd. Mazepa försummade helt visst intet för att tjäna honom, men han hade för sent inlåtit sig på detta företag och förlorade sin förmögenhet utan att ha varit den svenske kungen till något gagn.»

Den brittiske militäringeniören Gordon skrev i sin dagbok: »I förlitande på Mazepas löfte företog Karl XII 1708 tåget till Dnjeper för att rycka in i Ukraina. I glädjen över denne berömde krigares avsikt att infalla i Ryssland uppäggade storvisiren Tjoprili-Ali-pasja den krimske khanen Kaplan Girej att lämna Mazepa understöd, förespeglande honom, att den starka turkiska armén stode redo att också infalla i Ryssland och bistå svenskarna.»

Feofan Prokopovitj, tsar Peters berömde medhjälpare i det andliga omdaningsarbetet, tecknade sin lillryske landsmans karaktär sålunda: »Mazepa hade stigit så högt i förtroende och värdighet, att han endast såg Gosudaren över sig. Men icke nöjd med all annan lycka, önskade han även skaffa sig oavhängighet, och för att nå detta mål ämnade han begagna den svenske konungen såsom medel ... Han var i själ och hjärta polack och katolik och hatade Ryssland, men ingen kunde märka dessa känslor hos honom, ty han visade alltid för Ryssland hängivenhet, kärlek och aktning. Hans skarpsinnighet följde noga människornas handlingssätt; han gav akt på varje ord, sökte genomskåda andras tankar och var alltid försiktig och sluten, ända därhän att han ofta föreföll tvetydig. Stundom spelade han drucken, fast han icke var det; han berömde andras uppriktighet, var på sin kant mot de sluge, tjusade dem, som han sprakade med, och avlockade dem deras hemligheter». – Även Antonij Katifora i sin historia om Peter den store^[1] ansåg, att Mazepa ville begagna Karl XII såsom ett medel att förvärkliga sina egna planer och att han lockade kosackerna med sig genom att säga, att den svenske kungen enkom sänts av Gud till deras befrielse.

I senare delen av 1700-talet levde i Lillryssland en fortifikationsofficer, Alexander Ivanovitj Rigelman (d. 1789), vars släkt inflyttat till Ryssland med tsarevitj Alexejs brud Charlotta Sofia. Han slog sig efter avskedet från statstjänsten ned på en egendom nära Tjernigov, där han utarbetade ett märkligt arbete om Lillrysslands historia. Däri förekommer följande omdöme om Mazepa: Han inlät sig under det ihållande kriget i förbindelser med svenske konungen för att få en utväg att slippa ifrån den ryske gosudarens överhöghet och i lillryska näjder trygga sin ställning såsom självständig furste med tillhjälp av Karl XII, i vilkens skydd han anförtrodde sig, i början dock hemligt. Hans förräderi var likväl icke så fördelaktigt som han inbillat sig, ty ehuru konungen på hans inrådan tågade till Lillryssland, höll konungen honom nästan under bevakning. Och då Karl XII icke fann lillryska anhängare där, trodde han, att han var bedragen av hetmanen eller – såsom ock verkliga förhållandet var – att lyckan hade svikit honom.»

Dessa kortfattade karaktäristiker, som hava ett visst värde såsom uttryck för den dåtida uppfattningen inom olika läger, äro icke alldeles oriktiga, ehuru de naturligtvis endast delvis innehålla sanningen om Mazepa. Att få den fullt sanna bilden av Mazepa låter sig näppeligen göra – därtill var hans karaktär för komplicerad och källorna för vårt vetande om honom och hans oroliga tid för grumliga och för otillräckliga, ty det ges djup i människosjälens gömslen, över vilka inga arkivforskningar kunna sprida ljus. Men närmast sanningen kommer man väl, om man såsom de innersta drivfjädrarna till Mazepas avfall från tsaren betecknar de båda huvudegenskaperna hos Mazepa: personlig maktlystnad och feghet.

Det har funnits och finnes väl än åtskilliga, som i Mazepa vilja se en ny Konrad Wallenrod, den genom Adam Mickiewicz’ ståtliga dikt^[2] förhärligade tyske ordensriddaren, som vigde sitt liv åt svek och förställning för att i dödsstunden få avkasta masken och triumfera över arvfienden, som han bragt till undergång. Ingenting kan gärna vara oriktigare, ty Mazepa hade intet av en Wallenrods oböjliga viljestyrka, och ännu mindre hade han glädjen att omedelbart före sin ömkliga död få njuta av den moskovitiske fiendens nederlag. Mazepa var helt enkelt en lekboll, ett verktyg för de båda stora personligheter och makter, som då utkämpade den stora striden om det östra Europa. Han föll, därför att hans svaga position i längden var ohållbar och därför att han ej var skarpsynt nog att inse, hurusom Karl XII under de förhållanden, som faktiskt voro rådande i Ukraina, förr eller senare måste vika för den moskovitiska segheten och numerära övermakten. Att han i denna sitt livs värsta konflikt bröt sin trohetsed mot tsaren, det betyder härvidlag föga. Härutinnan upprepade han blott sina föregångares karaktärslösa politik, och mened hade blivit hans andra natur. Den, som redan hade lämnat Johan Kazimir för den turkvänlige Dorosjenko och svek Dorosjenko för den moskovitiskt sinnade Samojlovitj – den behövde ej göra sig synnerliga samvetsskrupler för att han efter upprepade frestelser vände tsar Peter ryggen, i hopp om en ännu mäktigare gynnare.

Men vi vilja ej förhasta oss i vårt omdöme, utan låta fakta tala sitt objektiva språk. Tyvärr äro dessa sakförhållanden mycket ofullständiga och delvis icke bevisligt konstaterade. Karl XIl:s fältarkiv är som bekant försvunnet. De dokument, som utgivits av Bantysj-Kamenskij och Evarnitskij, innehålla få brev av och till Mazepa från 1706 till 1710. Överhuvud hade Mazepa de zaporogiska atamanernas nedärvda obenägenhet att binda sig genom skriftliga handlingar, och hans egna papper förstördes dels av honom själv, dels av ryssarna. Det enda arkiv, som skulle kunna bringa klarhet över många dunkla punkter, är Stanislaw Leszczinskis papper; men även de äro skingrade eller förstörda och i alla händelser ha de hittills varit oåtkomliga för den historiska forskningen. Såsom bevis på den sluga försiktighet, varmed Mazepa handlade bakom tsarens rygg, behöver endast påpekas, att inga slaviskt skrivna dokument meddela något om den mystiske sydslaviske ex-biskop (hans namn lär ha varit Rufim), som tjänstgjorde såsom underhandlare med Karl XII och Stanislaw Leszczinski, så att de ryska historieforskarna i denna dunkla punkt varit uteslutande hänvisade till svenska och andra utländska sagesmän.

Lyckligtvis hava vi i det ryska statsarkivet en källskrift, som bringar åtskillig reda i detta kaos av lögner, ränker och stämplingar. Det är den mycket utförliga redogörelse, som Orlik den 1 Juni 1721 skrev till Stefan Javorskij, den mäktige metropoliten av Rjazan, då han efter freden i Nystad gjorde ett fåfängt försök att försona sig med Peter I. Orlik, den lillryske hetmanens »generalskrivare» eller sekreterare, var visserligen part i egen sak, och hans minne kunde naturligtvis svika vid skildringen av tilldragelser, som lågo femton år tillbaka i tiden. Men den ångerfulla, frimodiga omständlighet, varmed han återgiver sin förmans yttranden och åtgärder samt sina egna reflexioner, gör ett mycket trovärdigt intryck, oavsett att Orlik synes mig ha varit den mest sympatiska och hederligaste i det blandade sällskap av zaporoger, äventyrare och legoknektar, som samlade sig kring Mazepa och seglade i hans grumliga kölvatten.

Ända till Kotjubejs avrättning i Juni 1708 var förhållandet mellan tsar Peter och Mazepa synbarligen det bästa. Vi veta redan, vilket gott intryck den unge tsaren fick i Troitska klostret hösten 1689 av sin lillryske hetman, då denne med sin kameleontartade snabbhet skiftade politisk färg och lämnade den fallna tsarevnan Sofia i sticket för att tillbedja den uppgående solen. Mazepas ovanliga karriär bevisar, att han måste hava haft ett mycket vinnande sätt och en ovanlig förmåga att tjusa – icke blott svaga kvinnor, utan ock män allt ifrån den galante konung Johan Kazimir till den brutale, häftige och misstrogne tsar Peter, och det faktum, att Mazepa i tjugo är – ofantligt mycket längre än någon lillrysk hetman före eller efter honom – kunde behålla sin svåra position, skulle icke hava varit möjligt, därest icke Mazepa hade varit en lika trogen som nitisk ledare av Ukrainas angelägenheter i tsardömets tjänst. Tsar Peter, äljes icke utan skäl mer eller mindre misstrogen mot sina rådgivare och undersåtar, sviktade ju icke ens i sin goda tanke om Mazepas ärlighet vid Kotjubejs anklagelser, och man känner endast ett fall, då tsaren på sitt vanliga skämtsamma sätt lät hetmanen förstå, att även hans huvud satt löst på axlarna. Det var vid ett gästabud hos Mensjikov, där tsaren gjorde en antydan om sin avsikt att ombilda kosackerna till reguljära ryska trupper. Då Mazepa invände, att man ej borde oroa kosackerna i otid, hade Peter ryckt honom i knävelbårarna, kallat honom förrädare och skrikit: »Nej, nu är det tid för mig att ta itu med er.»

I samband med Mazepas personliga feghet och bakslughet stod utan tvivel hans misstro till zaporogerna och lillryssarna i allmänhet, och denna ringaktning underblåstes genom hans polska uppfostran. I detta avseende uttalade han sig själv mycket oförbehållsamt inför tsaren. »Mina föregångare – yttrade han en gång till honom – voro antingen odugliga människor eller alltför bundna vid gamla traditioner och bruk, och regeringen misskrediterade dem även i kosackernas ögon. En hetman måste handla så, att han främjar tsarens intentioner utan att därför mista förtroendet hos de sina. Detta ernås, om han i de minsta saker står på kosackernas bästa, så att de i honom se en stadig beskyddare och förespråkare inför tsaren. På sådant sätt förvärvas deras gunst; han får lätt veta alla deras förhoppningar och farhågor, sympatier och antipatier, och de ha inga hemligheter för honom». Och vid ett annat tillfälle skrev han till tsaren: »Vårt (lillryska) folk är dumt och obeständigt; det känner ej polskt uppförande och har ej förstående för sitt förfall och fäderneslandets ständiga förluster, särskilt när zaporogerna ställa till oreda. Må den store Gosudaren därför ej sätta för mycken lit till det lillryska folket! Må han ofördröjligt täckas sända till Ukraina en god armé och tappra, disciplinerade soldater för att hålla det lillryska folket i lydaktighet och undersåtlig trohet. Men det är nödvändigt att umgås med vårt folk humant och milt, ty om ett så självsvåldigt, men enkelt folk förbittras, skall det sedan bli svårt att genom stränghet bringa det till trohet.»

När Mazepa med sina trupper ryckt in i Polen på nådig befallning, skrev han d. 4 okt. 1705 till Golovin ett brev, som tydligt avspeglar hans feghet och misstro mot sitt eget folk: »Give Gud, att de rykten ej måtte besannas, som uppstodo, så fort jag kom in i Polen, att ej en enda kosackfot skulle komma från Polen! Hoppoms allena på den ende Guden, ty Storgosudarens kraft är fjärran, och hos kronreferendaren finns blott föga härstyrka, halvtannat tusen man. Och det är ej heller att hoppas på våra trupper, ty de äro vana att antingen fly eller utlämna hetmanen med starsjinan i polackernas händer. De gjorde så vid Vtjorasje(?), när de utlämnade sin hetman Nalivajko och starsjinan åt polackerna; de gjorde sammalunda vid Kumejki, där de utlämnade hetmanen Pavljuk, och tredje gången förforo de på samma sätt vid Borowica för att undslippa belägring av polackerna.»

Ända till 1707 var Mazepa emellertid en uppriktig anhängare av tsarens krigspolitik mot Sverige. Redan vid krigets utbrott skrev han till kanslärn Golovin: »Ett så lägligt ögonblick som det nuvarande skall aldrig återkomma, och vi behöva ej hysa några skrupler, ty det (Sverige) är en orolig granne, som roffat åt sig många städer runt omkring och detta mer genom listigt förfarande än medels krigisk Fortuna». Och man har ingen anledning att tro – såsom det från visst håll uppgives – att Mazepa redan nu ville avleda tsarens uppmärksamhet till Östersjön för att själv få så mycket friare händer i södern. Då Golovin bad Mazepa ej fästa sig vid alla överdrivna rykten om nederlaget vid Narva, skrev Mazepa till svar: »Jag vet själv, att folk gärna överdriver, när det gäller sjöresor och krig. Slaget vid Narva måste tillskrivas Guds vilja och lyckans obeständighet. Hon växlar med varje år, månad och dag, särskilt i krig. Jan Kazimir förde krig med svenskarna under Warschaus murar och nödgades fly till Schlesien, men fördrev plötsligt svenskarna och besteg åter tronen». – Och när tsaren den 28 mars 1701 skickade sin djak (statssekreterare) Michajlov till Mazepa för att höra hans mening, huruvida högra Dnjeper-stranden borde formligt avträdas till Polen för att få polackerna till bundsförvanter mot Sverige, bugade han sig tre gånger mot jorden och bedyrade, att han »i hela sitt liv skulle tjäna Gosudaren och offra sitt huvud för hans bästa».

Ännu under fälttåget 1707–1708 till Mazepas förening med Karl XII tycktes förhållandet mellan suveränen och vasallen lämna intet övrigt att önska. Mazepa skickade tsaren läckerheter från Ukraina: älg och rådjursstek, päron, äpplen och körsbär, och denne besvarade artigheten med att förära Mazepa levande fisk från Neva och Ladoga. Efter slaget vid Ljesna gratulerade Mazepa tsaren till segern, sände honom 2,000 dukater och önskade, att han »förskräckligt måtte krossa sina fiender». Och i sina skrivelser våren 1708 (från Baturin, Chvastov, Bialacerkiew) redogjorde han samvetsgrant för sitt utförande av tsarens strategiska order. Den 30 juni gratulerade han från lägret vid floden Roska tsaren till hans namnsdag och uttalade sin förhoppning, att »vårt tsariska majestäts vapen, denna trones sten, måtte ofta vässas för att krossa fiendeskarorna och förgöra den övermodige svenske Goliat.»

I sin sista rapport till Peter, daterad lägret vid Rusanovka den 18 aug., meddelade han, att han enligt order tågat från Kiev till Njezjin och fattat posto mitt i Ukraina, 18 mil från Kiev, samt vidtagit åtgärder mot det fientliga anfallet (»vilket Gud förbjude!»). I ett universal (kungörelse) hade han befallt befolkningen att bortföra säden från åkrarna, tröska och gömma den samt befästa städerna. »Jag skall – heter det till sist – ha ett vaksamt öga och öra på alla fientliga lockelsebrev, om några skulle skickas hit ....»

Men då detta skrevs, var det icke längre hyckleri, utan uppenbar lögn från den gamle rävens sida. Han hade redan fallit för den stora frestelsen efter att i det allra längsta hava visat den ifrån sig. Genom svek hade han ernått sin höga värdighet och med svek lämnade han den. Mellan dessa båda ändpunkter låg en enda kedja av tjugoåriga ränker, intriger och sanna eller uppdiktade beskyllningar och angivelser.

Redan 1687 angav en munk i Putivl, att Mazepa hade hemliga underhandlingar med polackerna, men Golitsyn brydde sig ej om denna skvallerhistoria. Men ett par år efteråt uppsnappades en smädeskrift, att Mazepa »sålde rättrogna kristna i Ukraina till de hedna turkarna» och att han till och med hade förbindelse med strjeltserna mot tsarens liv. Denna skrivelse hade Mazepas mor fått av Frolovska klostrets abbot, och därför misstänktes en viss munk. Mazepa bedyrade i ett långt brev från Baturin »år 7199 efter världens skapelse» (=1691) sin trohet för tsaren och hela dynastien med dess långrandiga titlar, stämplade upphovsmannen såsom »djävulen, lögnens fader» och förklarade sig redobogen att icke blott utgjuta sitt blod, utan ock offra sitt huvud för tsaren». Den misstänkte munken avrättades i Baturin efter tortyr i Moskva.

I nov. 1702 skrev furst Grigorij Dolgorukij, den tsariske residenten i Warschau, till Mazepa: »Den svenske kungen har, på inrådan av polska förrädare, som slutit sig till honom, genom listiga påhitt låtit utsprida ryktet, att tsaren skulle ha skickat 20,000 man för att hjälpa de mot Polen rebelliska kosackerna på högra Dnjeper-stranden och sålunda underblåste kosackrevolten. Därför vore det nödvändigt att vederlägga dessa falska rykten och att släcka denna eld, som hindrar Polen att rikta sina vapen mot svenskarna.» Kort därefter inlämnades en angivelse mot Mazepa för hemliga förbindelser med den svenske konungens anhängare i Polen. Mazepa – den förföljda oskulden – jämrade sig övermåttan: »Jag anfäktas ständigt av sorg och bekymmer, gråt och suckan, så att icke blott min kropp försvagas och förtvinar, utan ock mitt lilla förnuft bringas till vansinne, så att jag icke kan tänka redigt». Men Golovkin tröstade honom: »Månget slikt löst prat sprides icke blott om er, utan ock om hans tsariska majestäts övriga tjänare. Ingen tilltro sättes därtill, ty våra fiender vilja alltid till sin fördel blanda lögn i det sanna för att därmed fägna sina liktänkande.»

Men år 1705 förelåg en faktisk grund till angivelse. Mazepa, som då befann sig i Zamosc, fick nämligen besök av en viss Franciszek Wolski, som kom med hemliga förslag från Stanislaw Leszczinski. Mazepa lät då överste Annenkov ställa Wolski under bevakning, utfrågade honom med tortyr om fiendens förehavanden och höll honom fängslad i tre år. Till tsaren skickade han Leszczinskis »lockelsebrev» jämte följande såsom en syndabekännelse klingande självförsvar:

»Redan är detta den fjärde frestelsen under mitt hetmanskap – icke så mycket av djävulen som av fientliga vettvillingar, som med illfundiga knep söka pröva min oföränderliga underdåniga trohet mot Ers Majestät och lösrycka mig jämte den zaporogiska hären från Ers Majestäts stormäktiga hand. Den första frestelsen kom från salig konung Jan Sobieski av Polen, vilken till mig sände adelsmannen Domoratskij med sina lockelsebrev; men jag skickade både honom och hans brev till det lillryska kansliet (Prikaz Malyja Rossii). Den andra av krimske khanen, som på återvägen från Perekop med furst Vasilij Golitsyn skickade till mig en kosack med ett brev, vari han sökte övertala mig, att jag antingen skulle förena mig med honom eller åtminstone skilja mig från Edra trupper och ej lämna dem något bistånd. Detta brev lämnade jag då åt furst Golitsyn. Den tredje frestelsen kom från den donska esaulen, som sökte tubba mig till hans lömska plan, att jag med de donska kosackerna skulle rusta mig mot Eder storryska stat, med löfte att även khanen av Krim med sina horder skulle ansluta sig till oss. Jag sände då esaulen till Moskva för rättsligt förhör. Och nu är detta den fjärde frestelsen av den svenske konungen och av den olaglige polske kungen Leszczinski, som från Warschau sänt till mitt läger adelsmannen Wolski. Jag lät utfråga honom medels tortyr och skickar hans avtvingade bekännelser till Ers Majestäts hov, men honom själv skickar jag ej, enär vägen är farlig: jag fruktar, att man kunde rycka honom från oss. Och jag, hetman och Ers Majestäts trogne undersåte, som enligt plikt och löfte, bekräftat på det gudomliga evangeliet, har tjänat Eder fader och broder, arbetar nu lika uppriktigt för Er, och likasom jag hittills i alla förhållanden framhärdat såsom en okullrunkelig pelare och oförstörbar diamant, så lägger jag ock denna min lilla tjänstaktighet för edra monarkiska fötter ....»

* *
*

När och huru begynte Mazepas hemliga förbindelser med svenskarna eller, rättare sagt, med de svenskvänliga polackerna? En viss tidpunkt kan näppeligen fixeras, men alla sannolikheter tala för att polackerna mycket tidigt under krigets lopp riktade sina blickar och förhoppningar på den mäktige och inflytelserike hetmanen av Lillryssland. Den ryske arkivforskaren N. N. Bantysj-Kamenskij uppgiver i sin översikt av Rysslands utrikes förbindelser, att ett den 25 september 1705 av greve Piper skrivet brev till Stanislaw Leszczinski (detta brev uppsnappades på vägen av ryssarna) innehöll en uppmaning att på alla sätt övertala och förmå hetman Ivan Mazepa att övergå på svenska sidan. Den ena kroken efter den andra utlades – däribland Wolskis misslyckade försåt – och den, som samlade intrigernas trådar i sin hand, var den polska fustinnan Dolska, med vilken vi redan flyktigt gjort bekantskap i galleriet av Mazepas älskarinnor. Hon var ju »den lilla duvan», som förärade gamle Mazepa den där kostbara sängen och ett helt musikkapell! Mazepa, som själv lagt ut så många giller för kvinnor, fastnade slutligen i det fina nät av frestelser och intriger, som en kvinna spann till hans fördärv.

Anna Chodorowska, dotter till en starosta i Winnitsa Krzysztow Chodorowski, hade redan varit gift två gånger, första gången med Konstantin Wiszniowiecki, wojewoda av Belz, och andra gången med Jan Sobieskis gunstling, kronmarskalken furst Jan Karol Dolski, som dog 1695. I det första äktenskapet hade hon sönerna Janusz och Michail Wiszniowiecki och var befryndad med Stanislaw Leszczinski. I det svenska riksarkivet bevaras hennes brev av den 7 sept. 1704, vari hon på latin tackar Karl XII för Leszczinskis kungliga upphöjelse. Hennes namnteckning är återgiven i Svenska autografsällskapets tidskrift (1888), som ock återger en facsimile av Mazepa, daterad den 25⁄16 augusti 1704. Hon torde vid detta laget ha varit åtminstone fyrtiofem år, ty hennes yngre son Michail var född 1680; men hon måtte ännu haft kvar så mycken kvinnofägring, att hon kunde tjusa den lättantändlige Mazepa, och Orlik beskriver henne rent av såsom »förförisk». Men framför allt måste hon ha haft ett intagande sätt och en ovanlig diplomatisk smidighet, som alls icke var oförenlig med hennes djupa katolska religiositet.

Den ödesdigra bekantskapen knöts julen 1705 eller på nyåret 1706 i Biala Krinitsa (Volynien), dit Mazepa, som då befann sig i Dubno, inbjöds som fadder för att närvara vid hennes sonbarns döpelseakt – Michail Wiszniowiecki var gift med Elisabet Ostroroga. Efter två dagars festande på polskt maner for Mazepa med den nya väninnan i släde till Brody, och det var väl då eller vid något annat tillfälle som Mazepa lånade henne 10.000 dukater mot inteckning i godset Czarny Ostrow, varom Vojnarovskijs i svenska riksarkivet befintliga testamente talar.

Rörande arten av Mazepas förhållande till furstinnan Dolska, likasom ock hans slutliga fall för de ihärdiga frestelserna, äro vi nästan uteslutande hänvisade till Orliks utförliga redogörelse för Stefan Javorskij. Om tilldragelserna i Biala Krinitsa yttrade han sig dock mycket tveksamt: »Huruvida Mazepa, innan han kom till Polen med trupper i hans tsariska majestäts tjänst, och innan djävulen genom fadderskapets förbund förde furstinnan Dolska till hemliga konferenser med honom dag och natt, hade haft någon inklination åt motsatta sidan eller ruvat på förräderi, därom vet endast Gud, som rannsakar hjärtan och njurar. Jag kan ej genomtränga och undersöka det inre. Men med hänsyn till hans i det yttre uppenbarade oböjliga trohet mot ers tsariska Majestät och hans rådgivande tjänster tror jag, att han dittills var fullt fast i sin trohet och hade en uppriktig kärlek till Ers Majestät. Gud ensam vet, huruvida furstinnan Dolska med sina lockelser persvaderade honom till förräderi. Men av allt att döma förstod denna förförerska att göra honom kollrig.»

Efter återkomsten till Dubno från Volynien, där de polska ungdomsminnena och känslorna flammat upp, tycktes Mazepa nyktra till och lät Orlik skriva ett hövligt tacksamhetsbrev till den gästfria furstinnan. Men hon släppte icke taget. År 1706 fick Mazepa en chifferskrift med nyckel. Han tog saken skenbart lugnt och sade skrattande åt Orlik: »Dumma käring! Hon vill genom mig lura hans tsariska höghet, för att han skall lämna konung August i sticket, taga Stanislaw i sin protektion och förhjälpa honom till tron-successionen! Och hon lovar att skaffa sådana medel, varigenom hans tsariska majestät lätt kan besegras och bli slagen av svensken! Jag talade om hennes tokerier för gosudaren, och han skrattade däråt.»

Men det frö, som kvinnan nedlagt i Mazepas själ, kunde icke utrotas, utan grodde omärkligt mer och mer. Åt Orlik yttrade han en gång: »Hur kan man hädanefter vänta något gott för sina trogna tjänster, hälst om man var så dum som jag och icke genast gick över till andra sidan på sådana propositioner, som Leszczinski sände mig!» Och förbindelsen fortsattes. Då Mazepa med tsarevitj Alexej hade lämnat Zjolkva, där han hade haft ett hemligt samtal med Stanislaws utskickade, jesuiten Zalenski, rektor vid skolan i Vinnitsa, bad han tronföljaren fara före och vek själv av till en furstinnan Dolska tillhörig gård, där han med en munk i trinitar-orden hade ett för Orlik obekant samtal.

Efter någon tid kom från furstinnan, som då befann sig i Lemberg, ett nytt brev till Mazepa, i vilket hon berättade en episod från en middag vid ett dopkalas hos fältmarskalken Boris Sjeremetev. Då hon med lovord hade bragt Mazepas namn på tal, skulle general Rönne ha sagt: »Må Gud förbarma sig över denne gode och intelligente herre! Den stackarn vet ej, att furst Alexander Danilovitj gräver en grop åt honom för att själv bliva hetman i Ukraina.» Sjeremetev bekräftade detta, och då Dolska sporde, varför ingen av Mazepas goda vänner ville varna honom, skulle Sjeremetev ha svarat: »Omöjligt! Vi lida själva mycket, men äro tvungna att tiga.» – Den fina listen förfelade ej sitt mål: Mazepas misstrogenhet och rådvillhet ökades, och han sade at Orlik: »Jag vet själv bäst, vad de ha i sinnet mot mig och mot er alla: Mig vill man avspisa med ett furstendöme i Romerska riket, utrota hela starsjinan, böja edra städer under sin makt, inlägga i dem sina vojevoder eller guvernörer, och om de våra sätta sig till motvärn, förjaga dem bortom Volga samt befolka Ukraina med sina egna.»

Kronan på förförelseverket sattes år 1707, då Mazepa i Kiev fick från henne ett nytt chifferbrev, som han lät Orlik tolka. Det innehöll en uppmaning från konung Stanislaw att »slå in på den tillärnade vägen». För att Mazepa skulle övertygas om att hela den svenska hären snart skulle komma honom till hjälp från Volynien och att alla hans önskningar skulle bliva uppfyllda, ställdes i utsikt kung Stanislaws assecuracia (försäkran) och den svenske kungens garantia. Mazepa sprang då, enligt Orlik, upp från sängen, där han legat, och skrek:

»Fördömda, vettlösa käring! Först bad hon mig, att hans tsariska majestät skulle ta Stanislaw i sin protektion; men nu skriver hon helt annorlunda. Hon vill lura mig, den erfarna, fullfjädrade fågeln. Jag vore förlorad, om jag läte lura mig av en käring. Är det möjligt att lämna något levande för att söka ett dött, att simma ut från en strand utan att nå den andra? Stanislaw är själv ej säker i sitt kungarike. Polska adelsrepubliken är splittrad. Vilket fundament kunna denna kärings vanvettiga lockelser erbjuda? Jag har grånat i trogen tsarisk tjänst både hos den nuvarande tsaren och hans fader och broder. Mig förförde varken den polske kungen Jan eller khanen av Krim eller de donska kosackerna och skulle då, vid slutet av mitt liv, en enda käring kunna lura mig?»

Härpå fick Orlik befallning att skriva följande svar: »Jag ber ers furstliga nåd upphöra med denna korrespondens, som kan fördärva mig både till liv, honor och substantia. Och ers furstliga nåd bör ej hoppas eller tro, att jag på min ålderdom skulle bliva otrogen mitt tsariska majestät, i vars tjänst jag varit allt ifrån mina yngre år och vari jag önskar dö, ty icke vill jag att i livet eller efter döden ett ärelöst, förrädiskt vanrykte skall falla på min person, och därför upprepar jag min bön, att ers furstliga nåd måtte lämna denna korrespondens och ej skriva till mig om sådant mer.»

Men detta brev fick Orlik icke avsända. Den ömkligt surrande flugan satt redan fast i det sega spindelnätet.

Den 16 okt. 1707 råkade Mazepa för sin sekreterare yppa sina lönliga planer. Ehuru den scen, som då utspelades, redan finnes tryckt på svenska (i C. Silfverstolpes sammandragna översättning av Kostomarovs monografi. Historisk tidskrift 1883), är den så viktig och intressant, att detta utdrag ur Orliks brev här förtjänar återgivas oavkortat. Orlik var den dagen sysselsatt med att skriva ett långt brev. Mazepa kom några gånger in i hans rum och frågade, om det inte var färdigt snart. När Orlik slutat, lade han skrivelsen på bordet. Mazepa satt med ett litet förseglat brev i handen och sade:

»Furstinnan Dolska har genom en wallach skickat mig denna biljett, insydd i budbärarens mössa. Jag vet på förhand, att hon skriver om ett och detsamma, och hin tage henne för denna korrespondens! En gång kommer den förryckta käringen att göra mig olycklig. Det heter ej för ro skull: kvinnan har långt hår och kort förstånd. Kan det vara möjligt, att en käring med sitt dumma förstånd skulle lura mig? Bryt detta brev och läs det högt!»

Orlik närmade sig ljuset, som med en skärm skuggade Mazepas ögon, öppnade kuvertet och tog fram ett chifferbrev av furstinnan Dolska. Men inuti låg en mindre förseglad biljett. I tro att även den härrörde från henne och utan att se närmare på sigillet, bröt Orlik även det och märkte först då på sigillet orden: Stanislaw król (konung). Han sade intet åt Mazepa, men genomögnade det. När Mazepa märkte, att Orlik dröjde med uppläsningen, sade han:

»Varför sölar du så länge? Du är ju van att läsa chifferbrev utan översättning, och du har ju nyckeln.»

»Ja, även utan nyckel kan jag läsa furstinnans chifferbrev. Men här är en biljett från Stanislaw, och för den behövs ej nyckel.»

»Från Stanislaw! Det är omöjligt», utbrast Mazepa.

»Jo, mer än möjligt. Här är både hans namnunderskrift och sigill.»

»Giv hit det», sade Mazepa och läste det tyst. Han såg förfärad ut och släppte biljetten på bordet: »O förbannade käring! Du fördärvar mig.»

Därpå satt han länge tyst, och även Orlik teg. Slutligen vände sig hetmanen till sin sekreterare och frågade, om han skulle skicka biljetten till tsaren eller behålla den. Orlik svarade: »Ers höghet täckes med sitt upplysta förstånd själv inse, att den bör sändas till hans tsariska majestät. Härmed betygar ni er orubbliga trohet och förvärvar er hans majestäts stora bevågenhet».

Mazepa teg åter och satt länge försjunken i tankar. Därpå befallde han Orlik läsa upp chifferbrevet från Dolska. Däri meddelade hon, att hon till Stanislaws hov i Sachsen skickat en katolsk präst av trinitar-orden, som begivit sig därifrån samma dag som den svenska hären inryckte i Polen. Prästen förde med sig ett brev från Stanislaw till Mazepa, att denne borde gripa sig det tilltänkta verket an, innan svenskarna närmade sig Ukrainas gränser. Han hade också med sig ett förslag till en traktat med Mazepa och hela zaporoghären. Orlik erinrade sig därvid, att det var denne präst, som Mazepa träffat på furstinnans egendom nära Zjolkva.

»Bränn upp denna biljett i min åsyn!» sade Mazepa. Orlik gjorde så. Mazepa, som åter försjunkit i tankar, utbrast slutligen: »Jag är i val och kval, om jag skall skicka hennes brev till hans tsariska majestät eller ej. Vi skola överlägga därom i morgon bittida. Gå nu hem till dig och bed Gud, att Han ordnar denna sak, såsom Honom för gott synes! Kanske är din bön täckeligare än min, ty du lever på ett kristligt vis. Men Gud vet, att jag ej handlar för mig själv, utan för er alla, för edra kvinnor och barn.»

Då Orlik kom hem, tog han två rubel och gick ut för att fördela dem bland tiggare och stackare, som lågo i tältkojor på gatan och i Grottekyrkans härbärge för fattiga pilgrimer. »Jag gjorde detta i avsikt att den allsmäktige Guden skulle befria mig från de omgivande olyckorna och avvända Mazepas hjärta från ett svekfullt företag. De fattiga, som vältrade sig på gatan, skällde på mig, då jag i natten smög kring deras kyffen, ty de väntade sig ej allmosor av mig, utan misstänkte en tjuv. Men när de hörde mig tala, förstodo de, att det ej var en tjuv, och togo emot allmosorna». Så förflöt natten.

Tidigt morgonen därpå kallades Orlik till hetmanen; han satt vid bordet, varpå låg ett kors och ett litet stycke av det undergörande trädet. Mazepa höll då följande tal:

»Hittills har jag ej vågat i förtid yppa för dig min avsikt och den hemlighet, som för dig blottades i går av en slump, icke därför att jag har hyst någon tvekan om din trohet till mig, alldenstund jag aldrig kan vara av en sådan mening om din hederlighet, att du skulle löna min myckna nåd, kärlek och välgörenhet mot dig med otacksamhet och bliva min förrädare. Men i betraktande av att du, änskönt en förståndig människa med hederligt samvete, dock är ung och har i sådana cirkumstansier (omständigheter) en ofullständig experientia (erfarenhet), hava vi befarat, att du i samspråk både med storryssar och med våra landsmän av olika stånd läte någon sekret undslippa dig, varigenom du kunde störta både mig och dig själv. Men enär det nu för dig ej längre kan förtigas, så intygar jag vid den allvetande Guden och avlägger inför dig ed, att jag icke för min privata fördel, icke för yttre honores, icke för ökad rikedom och ej för några andra intressen, utan för er alla, som stå under min makt och myndighet, för edra kvinnor och barn, för min moders, den ukrainska fosterjordens allmänna bästa, för höjande och utvidgande av truppernas fri- och rättigheter vill med Guds hjälp laga så, att I med hustrur och barn samt fosterlandet och de zaporogiska trupperna icke skolen bringas i fördärv vare sig från moskovitiskt eller svenskt håll. Men om jag djärvdes göra detta för några privata intressen, så må Gud, den ende i den heliga treenigheten, och Kristi oskyldiga pina drabba min själ och kropp!»

Mazepa kysste korset och fortfor:

»Jag litar fast på dig och hoppas, att varken ditt samvete eller din ståndaktighet eller heder eller ditt nedärvda adelsblod skall tillåta dig att bliva din herres och välgörares förrädare. Men för större säkerhets skull, på det ej minsta tvivel måtte finnas kvar, skall du, liksom jag nyss svurit, inför den på det livgivande trädet korsfäste Kristus svärja mig, att du förblir mig trogen och ej yppar hemligheten för någon.»

Orlik gick eden och kysste korset, som Mazepa höll fram emot honom. Hittills hade Orlik varit tveksam om Mazepas innersta avsikter, men nu kände han sig övertygad och sade: »Ers högvälborenhets ed visar ert innerliga nit och er faderliga omtanke om fosterlandet och oss alla. Men ho kan utrannsaka Guds domslut? Vilken ände skall det nuvarande kriget få, och var skall victoria stanna? Om hon blir på svenskarnas sida, skola ers högvälborenhet och vi alla bliva lyckliga. Men i motsatt fall skola vi alla gå under och fördärva folket.»

Mazepas hus i Tjernigov.
(Nu mera länsarkiv.)

Härpå Mazepa: »Skall ägget lära hönan värpa? Eller skulle jag såsom en dumbom i förtid rymma fältet, så länge det inte är en tvingande nödvändighet och jag märker, att tsaren ej skall vara i stånd att värna ej blott Ukraina, utan icke ens sitt eget rike från svensk potentia. Redan i Zjolkva föreslog jag tsaren, att om den svenske kungen och Stanislaw Leszczinski skildes med sina trupper, så att den förre tågade till moskovska riket, men den andre till Ukraina, så kunde vi med vår svaga, genom talrika marscher och krig upprivna och glesnade här ej hålla stånd mot både svenskar och polacker, och jag bad därför tsaren i Zjolkva, att han skulle ge oss åtminstone 10,000 man av sina reguliära trupper till sikurs (bistånd). Men tsaren svarade mig: ’icke blott icke 10,000, utan icke ens 10 man kan jag giva. Försvaren eder själva bäst I kunnen!’ Detta förmådde mig att skicka trinitar-prästen, furstinnan Dolskas kaplan, till Sachsen, för att man där, på grund av min inklination (böjelse) för henne, ej skulle förfara fientligt mot oss och ödelägga vårt arma Ukraina med eld och svärd. Men icke dess mindre skall jag ovillkorligt framhärda i min trohet mot hans tsariska majestät så länge, tills jag inser, med vilken potentia Stanislaw tågar till Ukrainas gränser och hurudan de svenska truppernas progress i moskovska riket skall bliva. Ty om vi ej se oss i stånd att värna Ukraina och oss själva, varför skulle vi då rusa i fördärv och göra vårt fosterland olyckligt? Gud själv och hela världen skall inse, att vi av tvång beslutit oss för att göra detta för att, såsom ett fritt och obetvingligt folk, med alla medel söka bevara vår självständighet. Utom i yttersta nödfall skall jag ej svika min trohet mot tsaren. Därför har jag ädelmodigt beslutat mig för att skriva till hans tsariska majestät och att medsända Stanislaws biljett såsom bevis på min trohet.»

Orlik fick order att skriva ett brev till tsaren och ett annat till G. I. Golovkin. Mazepa tog dem och sade, att han genom en pålitlig, på långt håll besläktad person skulle lämna dem åt sin mor, den gamla abbedissan, som skulle befordra dem vidare genom Vojnarovskij. Men även nu bedrog han Orlik, ty långt efteråt yppade han för denne, att modern ej hade lämnat breven åt Vojnarovskij, utan omedelbart före sin kort därpå inträffande död givit dem åt sin dotterdotter Marianna Vitoslavska för vidare återbefordran till Mazepa.

Dagen efter detta viktiga samtal fick Orlik befallning att skriva ett brev till Stanislaw Leszczinski med ursäkt för resningens långsamhet under diverse förevändningar: Kiev och andra befästade orter i Ukraina vore fulla av moskovitiska garnisoner, under vilka kosackerna ej kunde lyfta huvudet liksom vakteln under höken»; några tusen storryska soldater befunne sig hos hetmanen, bevakande alla hans rörelser, och hela tsarens huvudarmé låge i Polen nära Ukrainas gräns. »Hos oss i Ukraina sakna både över- och underordnade, såväl andliga som världsliga, all enhetlig samstämmighet såsom omaka hjul. Några gynna den moskovska protektionen, andra den turkiska, och somliga fraternisera med tatarerna av medfödd antipati mot polackerna.» Därför borde hären och hela folket i Ukraina på båda sidor av Dnjeper först bringas till endräkt. Dessutom vore ju även Polen tudelat och söndrat, och alla borde först erkänna Stanislaw såsom konung. Men Mazepa lovade i brevet att icke skada hans och de svenska truppernas intressen.

Det största hindret för Mazepas principlösa planer låg kanske hos lillryssarna och zaporogerna själva. Kosackerna voro av gammalt misstrogna mot sina hetmaner, hos vilka de misstänkte strävanden efter personlig makt och intriger med Moskva eller Polen för att inskränka Ukrainas »privilegier», och särskilt var detta fallet gent emot den »polskt smidige» Mazepa, som alltid hade varit än tvetydig än förbehållsam mot sin starsjina. Mazepa svävade också i ständig farhåga att dela Samojlovitj’ öde och måste genom den ena intrigen efter den andra stödja sin i själva verket svaga position. Kosackerna voro visserligen också föga vänligt stämda mot det moskovska tsardömet, ty de hade redan vid det nordiska krigets början fått en förkänning av tsar Peters lillryska reformpolitik, då han fordrade, att Ukraina skulle deltaga i fälttågen mot svenskarna och skicka kosackregementen till Ingermanland och Livland, under det att storryska trupper började skjutas fram i Lillryssland. Kosackerna sleto ont, voro illa utrustade och behandlades ovänligt av moskoviterna. Under de tunga arbetena vid Nevamynningen klagade de över att de varken fingo sin favoriträtt, gröt, eller socker och att de blott erhöllo halv ranson bröd. Många rymde redan nu, och 1702 utfärdade Peter till lillryska starsjinan och överstarna ett cirkulär, som »vid dödsstraff och förbannelse» förbjöd kosackerna att övergå till svenskarna. Men å andra sidan voro de ännu mindre benägna för en allians med polackerna, vilkas överhöghet de allt för väl kände till.

Ännu mer oberäknelig och opålitlig såsom bundsförvant var den zaporogiska republiken i Sitj, vars politik bestämdes av dagens vindpustar. Zaporogerna hatade Moskva i själ och hjärta; särskilt den 1701 nyvalde kosjevojen Konstantin Hordienko var en svuren fiende till tsaren. För att vinna dem på sin sida lät Peter, efter den första framgången över svenskarna vid byn Erestfer i Livland, genom Mazepa utdela åt de zaporogiska trupperna ett tusen dukater, klädesstycken och sobelskinn. Men zaporogerna brydde sig föga därom och vände till god del hem till Sitj eller stannade i Polen på Leszczinskis sida. Deras krigiska stämning lade sig lika hastigt och nyckfullt, som den blossade upp. Och lika förträffliga som zaporogerna voro i sina plundringståg och skärmytslingar med de asiatiska horderna, lika olämpliga och odugliga voro de i en reguliär krigföring vid sidan av Europas yppersta här, Karl XIl:s segervana och stramt disciplinerade krigare, i kampen mot tsar Peters strategiska snille och hans ur »den svenska skolan» utgångna regementen.

När det storryska elementet började få fast fot i Ukraina, hade överste Horlenko yttrat åt Mazepa: »Likasom vi alltid bedja Gud för Chmielnitskijs själ och välsigna hans namn för att Ukraina genom honom befriades från polackernas ok, så skola vi och våra ättlingar i eviga släktled förbanna dina ben, om du vid din död lämnar oss i en dylik ofrihet». Vad Mazepa därvid följde för politik, lät han aldrig sina närmaste veta, men sökte i kritiska ögonblick ställa så till, att det såg ut som om starsjinan, generalrådet, hade tagit initiativet och drivit honom till det avgörande steget, för att han skulle kunna fritaga sig från ansvaret för följderna, och Umanec söker i sin Mazepa-biografi, ehuru med svaga grunder, bevisa, att Mazepa snarare var ett verktyg i starsjinans händer än tvärtom.

Efter slaget vid Ljesna, då Mensjikov i Starodub fick befallning att tåga med kavalleriet söderut för att möta Mazepa, sammankallade Mazepa överstarna av Mirgorod, Priluki och Lubny till rådplägning hos generalkvartermästaren Lomikovskij. Alla avstyrkte då enhälligt Mazepas tåg mot Starodub, och denne bragte då på tal förslaget att man skulla anhålla om den svenske kungens protektion för att hindra storryssarnas inryckande i Ukraina. När Lomikovskij och de andra ville ha klarhet om hetmanens planer och på vilka fundament han tänkte sig en allians med svenskar och polacker, svarade han harmset: »Varför behöver ni veta detta i förtid? Förliten er på mitt samvete och småstuga förstånd, som ej skall föra er på villovägar! Av Guds nåd har jag ensam mer klokhet än ni alla tillhopa. Du, Lomikovskij, har redan ett gubbfjolligt huvud! Du, Orlik, har ännu ett barnsligt, oerfaret förstånd. Jag vet själv, när jag skall skicka bud till svenske kungen.» [Vid ett annat tillfälle sade han åt Orlik: »Se till att du förblir mig trogen. Du vet själv, i vilken gunst jag befinner mig. Mig skall man icke utbyta mot dig. Du är fattig, jag är rik, och Moskva tycker om slantar. Mig skall intet ont vederfaras, om du går under.»] Därpå tog Mazepa fram ett skrin och befallde Orlik läsa upp det av Zalenski medförda universalet till lillryssarna. Alla förklarade sig nöjda därmed.

Mazepa sökte emellertid slingra sig undan ordern att tåga norrut till Starodub, hänvisande till »det oroliga tillståndet i Ukraina». Mensjikov gjorde då en ny skriftlig påstötning, och då Mazepa läst upp brevet, sade hans överstar: »Om du reser dit, störtar du både dig och oss och hela Ukraina». Mazepa skickade då till Mensjikov sin systerson Vojnarovskij och ursäktade sig med att han för »en svår, dödlig sjukdom» måste resa till Borzna för att få sista smörjeisen av metropoliten av Kiev. Överstarna härmades över hans söl och vankelmod och läto genom Orlik än en gäng fråga honom, när bud skulle skickas till Karl XII: varför töva längre, då svenskarna redan stode dem »inpå näsan»?! Mazepa blev då ursinnig och kastade skulden på den »flintskallige räven» Lomikovskij: »Ni ger inga ordentliga råd, utan söker blott prata omkull mig.»

Men så lugnade han sig och invigde Bystritskij i sina »hemliga planer», och Orlik satte upp åt honom en latinsk sändebudsinstruktion till greve Piper. Den översattes på tyska av hetmanens apotekare, men förseddes ej med underskrift eller sigill. Såsom Bystritskijs tolk medföljde till svenska lägret en fången svensk. I denna skrivelse uttryckte Mazepa sin stora glädje över hans kungliga höghets ankomst till Ukraina, utbad sig hans protektion för sig, zaporogerna och hela det lillryska folket och hoppades pa »snar befrielse från det tunga moskovitiska oket». Enär Mazepa befunne sig i stor fara, borde svenska hären skyndsamt komma till undsättning, och för detta ändamål skulle färjor hållas i beredskap vid Makosjin (nu mera en viktig handelsort nordöst om Tjernigov, enär den segelbara Desna här korsas av den stora järnvägslinien från Krementjug till Libau).

Detta var samme Mazepa, som – enligt Orlik – vid underrättelsen om att Karl XII verkligen styrde kosan till Ukraina yttrade åt sin omgivning: »Djävulen för honom hit. Han fördärvar alla mina planer och drar efter sig hela den storryska hären för att till det sista ruinera Ukraina och störta oss alla.» Hycklade Mazepa och ljög han även den gången, eller undslapp honom ofrivilligt hans innersta mening? För min del är jag böjd att tro det senare, ty Mazepa var ingen vän av stora krigiska avgöranden, och hela hans beteende sommaren och hösten 1708 tyder på att han i sin rädsla och tvekan alldeles tappat sin diplomatiska rådighet och knappast visste ens, vad han själv ville.

Vilka voro då de villkor, på vilka Mazepa grundade avtalet med Karl XII och Stanislaw? Ett formligt dokument, som bekräftar denna traktat, finnes icke i behåll, och först några år efteråt uppgavs det, att Ukraina skulle bilda ett självständigt rike [jämte Kiev, Tjernigov och Severien] under svenske konungens protektion; Smolensk skulle tillfalla Polen, och Mazepa skulle bliva herre över vojevodskapen Polotsk och Vitebsk med furstetitel och samma rang som härtigen av Kurland. Men detta papper, som den bulgariske prästen skulle ha överbringat, fingo kosackerna aldrig se, ty Mazepa visste, att de inte skulle vilja veta av någon förlikning med eller ett vasallskap under Polen. Enligt Orliks uppgift skulle Mazepa ock, i händelse av Karl XII:s slutliga seger, ha ämnat skriva till tsaren, att Ukraina såsom ett fritt folk ville leva i ro under den svenske konungens protektion. Förmodligen hade Mazepa räknat på att Karl XII i förening med Lewenhaupt skulle tåga direkt på Moskva, Lybecker skulle samtidigt angripa Petersburg och Stanislaw jämte en svensk här under Rehnskölds befäl rycka in i Lillryssland.

Efter det krigsråd, som tsaren i april 1707 hållit i Zjolkva (där Mazepa i hemlig audiens mottog jesuiten Zalenski), hade hetmanen av någon anledning icke blivit inbjuden till tsarens taffel, vilket högeligen förtretade honom. »Om jag hade tjänat Gud så troget och nitiskt, skulle jag ha fått den största belöning. Men här på jorden – om jag ock förvandlade mig till ängel, skulle jag blott röna otack.» Han var också missbelåten med utsikten att tjäna under »bagaregesällen» Mensjikov i Volynien och hyste ett särskilt groll till den mäktige uppkomlingen, enär han å sin systerson Vojnarovskijs vägnar friat till Mensjikovs syster och först fått dennes samtycke, men sedan ett avslag, enär »tsaren själv möjligen ville taga Mensjikovs syster till gemål».

Mazepas sabel.
(Förvaras i Tjernigovs museum.)

Vid jultiden 1707 hade Mazepa fått ett nytt besök av Zalenski i byn Olenovka nära Baturin, men dit skickade han Orlik för att ej själv bliva misstänkt. De träffades dock sedermera personligen två gånger i Gontjarovka nära Baturin, då Zalenski redogjorde för »de svenska truppernas talrikhet och goda utrustning» samt antydde fälttågsplanen att Karl XII från Litauen skulle gå rakt på Moskva och Stanislaw till Kiev för att förena sig med tatariska horder.

Emellertid förfor Mazepa hela vintern 1707–08 mycket fintligt för att avvända alla misstankar från tsariskt håll och sökte i stället rikta dem på Sieniawski, som i själva verket ej var mycket att lita på. Denne svarade med att beskylla Mazepa för hemliga stämplingar, enär Mazepa ej lytt ordern att med sina trupper bege sig till Dubno och ej lämnat Ukraina åt Sieniawskis trupper. Mazepa beskärmade sig naturligtvis åter över att han på gamla dar ej fick vara i fred för bakdantare och över att hetmanskapet blott vållade plåga. Ännu i början av 1708 kom en ny angivelse. En ryttare Miron, som efter befrielsen ur turkisk fångenskap färdades genom Krim, hade fått höra, att en överste Drozd i Braila skulle såsom busurmanskt sändebud till konung Stanislaw året förut ha fått del av ett brev, som en munk lämnat Stanislaw från Mazepa med innehåll, att kosackerna jämte polska och tatariska trupper skulle bekriga tsaren. I själva verket underhöll Mazepa hemliga förbindelser med Bender genom en grek vid namn Zgura. Även denna angivelse skickades till tsaren. Denne fäste ej någon vikt därvid, men befallde sträng undersökning och räfst med alla, som kommo med hemliga skrifter eller lögnaktigt uppviglande proklamationer, tryckta i Danzig med ryska bokstäver.

Slutligen må nämnas, att Leszczinskis anhängare, Tarlo, den 9 juni 1708 i ett brev till Mazepa sökte förmå honom att övergå till Stanislaw och Karl XII och i de båda konungarnas namn försäkrade, att zaporogerna och hela det lillryska folket skulle få behålla sina gamla fri- och rättigheter samt erhålla nya, om hetmanen blott »befriade sig från det tyranniska oket». Även detta brev visade Mazepa med fräck öppenhjärtighet för Golovkin, och enligt dennes anvisning skrev han den 23 juli till Tarlo, att han omöjligt kunde svika storgosudaren och att lillryssarna aldrig skulle förena sig med polackerna. Han framhöll därvid polackernas syndaregister, deras våldsamma framfart, huru »judiska arrendatorer fingo förfoga över det kristliga mysteriet» (= brödet och vinet i nattvarden), och huru polackernas »gyllene frihet» i själva verket var detsamma som ett järnhårt självsvåld.

Emellertid inträffade det, som man redan länge fruktat – »djävulen förde Karl XII:s steg till Ukraina», för att använda Mazepas eget uttryck. Tsar Peter, aldrig rådvill, skyndade sig att giva Mazepa strategiska förhållningsorder. »Enär fienden – heter det i ett brev från Gorki d. 8 augusti 1708 – överskridit Dnjeper och tågar till Propoisk, måste ni skyndsamt bege er från Kiev till ert Ukraina för att passa på, ty fienden står redan vid våra gränser». Och i ett nytt ilbrev från Mstislav (d. 16 aug.) meddelades, att fienden brutit upp från Mohilev och gjort halt, sex mil därifrån. Mazepa borde hålla vakt mellan Kiev och Tjernigov, ty »det är osäkert, vart fienden tågar. Tågar han till Ukraina, bör ni handla efter föregående order och eget gottfinnande. Men om kosan styres till Smolensk, bör ni med edra trupper gå över Dnjeper till Bialacerkiew för bevakande av våra intressen, ty de mot oss välvilligt stämda polackerna bedja oss mycket därom».

Desnas högra strand vid Choromki,
där Karl XII övergick floden, en verst från staden Mezin. (Originalfotografi.)

I ett brev från Ulanowicze (d. 6 sept.) upplyser tsaren om att Karl XII ändrat sin tilltänkta marsch till Ukraina och i stället ämnar sig till storryska gränsen, varför Mazepa oförtövat borde bryta upp till Bialacerkiew. och samma order upprepas från Latro åtta dar senare. Men i en skrivelse av d. 20 sept. från lägret i Mogutov befallde tsaren sin hetman att med alla sina trupper tåga till ryska hären för att hålla utkik efter fienden och avhålla honom från storryska gränsen. »Men om fienden verkligen ärnar sig till Ukraina, vill jag icke blott låta de lillryska trupperna återvända, utan ock själv tåga till Ukraina med hela hären, både infanteri och kavalleri, för att skydda Ukraina. Ty det är oss bekant, att fienden ändrat sin marsch i riktning mot floden Sozj och befinner sig nära Kritjev.»

Den motsatta, vänstra stranden av Desna.
På holmarna i floden hade Peter uppfört ett batteri, som skulle hindra övergången, men förstördes av svenskarna. (Originalfotografi.)

Emellertid sammandrog sig allt mer det fruktansvärda stormmolnet över Ukraina och över dess hetmans huvud. Då Mazepa hade fått klart för sig, att Karl XII, segraren vid Holoftsin, var i antågande för att få löftena infriade, blev han ett rov för en olidlig ängslan, och det var nog icke uteslutande »skolsjuka», som gjorde att han bäddade sig mellan filtar och svårliga anfäktades av podager för att slippa bryta upp till ryska hären. I Borzna mottog han faktiskt sista smörjelsen av den nyinstallerade metropoliten av Kiev, Joasaf Krokovskij, och till Golovkin skrev den gamle syndaren, att hans tillstånd var hopplöst, ty på tio dar hade han ej kunnat äta och sova.

Tolv verst från Novgorod-Sieversk i byn Degtiruvka finnes en kyrka, som bär Mazepas namn, enär den blivit byggd av honom. Enligt en lokal legend skulle han här ha svurit Karl XII trohetsed! Emellertid erbjöd kyrktornet en förträfflig utkik, och det är ej osannolikt, att hemliga signaler härifrån kunde åstadkommas till Baturin och Starodub.

Den 21 okt. återkom Bystritskij från det svenska lägret till Borzna med muntlig hälsning från den svenske konungen att svenskarna skulle vara vid Dnjepers biflod Desna dagen därpå. Men de hördes ej av den 22 okt., och följande dag kom Vojnarovskij med muntligt besked, att Mensjikov var på väg till Borzna för att träffa den »döende» hetmanen. Vojnarovskij hade i smyg avlägsnat sig från Mensjikov, sedan han hört några tyska officerare säga sinsemellan: »Gud förbarme sig över dessa människor! I morgon bli de slagna i fjättrar.» Mazepa rusade med en ynglings vigör upp från sotsängen »som en stormvind» och skyndade samma kväll till Baturin. Dagen därpå ilade han över floderna Sejm och Koropets till Desna, där han natten till den 25 okt. träffade pa det första svenska dragonregementet.

I förväg hade han skickat till Orlovka Ivan Lomikovskij, som sedan följde sin herre till Bender och dog tre år senare i Jassy. Själv infann han sig i Gorki [10 verst från Novgorod-Sieverskij] den 28 okt. med en rätt obetydlig truppstyrka – uppgifterna växla mellan ett och två tusen man – och dagen därpå blev han föreställd för Karl XII. Vid skildringen av denna historiska scen har Kostomarov endast haft Adlerfelts redogörelse att tillgå. Hetmanen hade med sig insignierna på sin höga värdighet: bulava (»Le Bâton de Grand General») och buntjuk (»La queue de Cheval»), och efter sitt korta, men »väl svarvade» tal på latin, vari han tackade konungen för hans protektion och Gud för denna befrielse från den moskovitiska träldomen, kysste han Karl XII:s hand och fick sätta sig. Adlerfelt beskriver Mazepa vid detta tillfälle sålunda: »Han var en man av 64 års ålder, medelstor till växten, mager, med allvarsam uppsyn och mustascher på polskt sätt. Han har dock ett mycket glättigt lynne, tycker om att skratta och att säga kvickheter för att roa. Han lägger sina ord väl, och det ligger mycket sunt förstånd i hans ord.»

En Mazepa tillhörig sked.
(Förvaras i Tjernigovs museum.)

Men vi hava även andra åsyna vittnen, som återgivit detta märkliga ögonblick. Krmann skriver i sin latinska dagbok: »Han kom till kungen med ett litet krigsfölje, som i stället för fana bar en stång, vars topp var prydd med en gyllene korp och en väldig hästsvans. Det var furstestandaret. De andra standaren voro mindre, dels försedda med kronor, dels av nanking; på dem var korsets tecken anbragt, och de saknade svans. Efter audiensen satte han sig till bords med konungen, som ensam upptog en sida av det långa bordet. På andra sidan, till höger om kungen, satte sig Mazepa med sina magnater, kanske tio till antalet; bland dem Mazepas systerson, fältmarskalken Vojnarovskij, på kungens vänstra sida, mitt emot Mazepa. Middagen varade knappast en timme. Kungen sade ej ett enda ord, fastän det blev ett lätt sorl vid bordet några gånger. Där funnos många svenska överhetspersoner, som voro nyfikna att se Mazepa. Efter middagen lät kungen hämta till sig Mazepas standar, som intresserade honom. Mazepa gick till sina trupper i grannskapet, och där samlades mycket svenskar. Men ehuru han med knapp nöd och stor fara hade rymt från moskoviterna, var det tydligt, att denne sluge räv ej lätt skulle låta fånga sig i snaran.»

I Robert Petrés dagbok (Quennerstedt: Karolinska krigares dagböcker, I) står antecknat den 23 oktober 1708: »Om affton ankom Saporowiska Fälltherrn Masseppa i ägen persohn till Hans Kungl. Maij:tt, hafwandes med sig en swite af några förnehma Ukrainska Cossaker och bad om nåd hoos Hans Kungl. Maij:tt, att han wille förskona de Ukrainska jnnewånarena och intet utgiuta sin wrede öfwer dem, så wehl som honom sielf, för det de till den dagen warit wåra fiender, hwilken ock effter erhollen audientz och nåd samma affton reste härifrån byn Camin med hela sin suite.»

Och då Vojnarovskij under sin fängelsetid i Petersburg (omkring 1720) avprässades bekännelser om Mazepas synder, yttrade han om detta möte: »Morbror åkte i karet. Framför, bakom och på vardera sidan redo fyra svenska kavallerister, och på sidorna voro trupper uppställda till parad. Den svenske kungen mottog morbror och dem, som voro med morbror, mycket vänligt ....»

* *
*

Tärningen var kastad. Karl XII och Mazepa, de båda ytterligheterna, hade funnit varandra och skulle ej skiljas förrän den gamle giktbrutne hetmanen efter nära ett års svåra prövningar ljöt döden i Bender. Och Rubikon var överskriden: Desna passerades av de svenska trupperna och den kosackiske bundsförvanten vid Mezin den 5 november 1708.

Och nu kunna vi till sist möjligen besvara frågan: Varuti bestod Mazepas så hårt bedömda förräderi? Vem blev offret därför? Han förrådde sig själv och sina närmaste, och därför var han vida mer brottslig i moraliskt än i politiskt hänseende.

Men näppeligen kan man påstå, att han förrådde Ukraina eller den zaporogiska kosackrepubliken. Lillryssarnas flertal stod främmande för alliansen med ett avlägset land, om vilket de blott visste, att det då regerades av en ovanlig härförare, och Ukrainas införlivande med det storryska riket, vartill grunden redan lagts genom Chmielnitskijs »personalunion», påskyndades visserligen genom Mazepas avfall från tsaren, men var i det stora hela blott en tidsfråga, enär det lillryska folket tydligen icke var av det politiska virke, varmed solida statsbyggnader timras upp. Och vad zaporog-republiken beträffar, var den redan en anakronistisk företeelse och hade överlevt sig själv.

Att Mazepa svek sin tsar och välgörare efter mer än tjugoårig trogen och rikligt belönad tjänst sätter visserligen en outplånlig fläck på hans karaktär, men sveket skulle hava kunnat politiskt ursäktas, om Mazepa vid sitt »förräderi» drivits av en stor och ädel idé, ty i politiken gäller det förvisso, att medlen helgas genom ändamålet. Men denna idé – hela Ukrainas frihet och statliga självständighet – saknar man i Mazepas handlingar, som nästan uteslutande förestavades av den egna självbevarelsedriften, huru mycket han på sistone än ordade om kosackfrihet och »moskovitisk träldom».

Om Mazepa hade lyckats genomföra denna idé, skulle han helt visst hava räknats som en av det östra Europas ypperligaste statsmän för alla tider, och historien skulle knappt ha lagt honom till last, att han vid ett lägligt tillfälle svek den tsariske länsherre, som det lillryska vasallskapet påtvingat honom. Chmielnitskij föregick därvidlag med gott exempel, och Ukrainas historia dömer honom icke för det.

Men om den skarpsynte tsar Peter i två årtionden kunde låta föra sig bakom ljuset av Mazepa, kan man då förundra sig över att Karl XII fastnade på den krok, som den polska diplomatien lade ut för honom? Då han med sin kända egensinnighet var besluten att fullfölja kriget till det allra yttersta, hade han endast att välja mellan tva svåra ting, varom de krigslärda alltjämt tvista: Scylla = Smolensk – Moskva eller Charybdis = Ukraina – Poltava. Och om vi, som nu mera känna rätt bra till Ukrainas topografi, historia och folkkaraktär, ända hava svårt att bilda oss ett slutgiltigt omdöme om Karl XII:s sydryska fälttåg – huru mycket ursäktligare är det då icke, om Karl XII misstog sig om lillryssarnas och zaporogernas verkliga art och betydelse!

Människorna rätta ofta sina omdömen efter de yttre resultaten. Hade Karl XII:s ukrainska plan lyckats, skulle han i hävderna hava prisats som en av dåtidens störste statsmän, likasom han är framstående i krigshistorien, och då hade kanske Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs stora tanke blivit en verklighet.

Men för mig står det som en av de underbaraste bilderna i vår historia: synen av Karl XII och Mazepa hand i hand vid Desna – två de största karaktärsmotsatser, som kunna tänkas, men genom historiens skickelse oupplösligt länkade samman. Å ena sidan den bleke, allvarlige, rättframme unge hjältekonungen från norden med sin vacklande krona, och å den andra sidan den gamle lättsinnige, baksluge hetmanen från Ukraina med sin sköra hetmanstav.

Och när de båda försvunno vid det kristna Europas sydöstra synrand, var det något mer än två märkliga män, som lämnade den ryska krigsskådeplatsen. Skingrad var den poetiska drömmen om den lillryska fristaten och avslutad var det svenska stormaktsväldets hjältesaga.

Men i det vimmel av lycksökare, äventyrare, ränksmidare, bakdantare, skvallermakare, överlöpare och avfällingar, vilka bilda de handlande figurerna i den tragikomedi, som kallas »Mazepas förräderi», framstår en stum person, högre än de andra, och den enda i denna ömkliga fars, vars karaktär var ren och klar, även om hans politiska personlighet var gåtfull.

Det var Karl den tolvte.

---

______________

1. Denne författares historia om tsar Peter, som citeras både av Rigelman och Kostomarov, är mig alldeles okänd, likasom författarens personlighet, så att jag icke har kunnat kontrollera denna uppgift.
2. Svensk översättning i Polska skalder, I (1899).