Napoleons officer/Hans skarpa klinga

←  En hjälte

Napoleons officer av Arthur Conan Doyle Översättare: G. W. M. Fleetwood Hans skarpa klinga

Vårdkasen  →

III.
HANS SKARPA KLINGA

I alla de stora franska arméerna fanns det egentligen endast en officer, mot vilken engelsmännen i Wellingtons armé hyste ett djupt, ihållande och oföränderligt hat. Bland fransmännen funnos rövare, slagskämpar, dobblare, duellanter och liderliga sällar. Alla dessa kunde man förlåta, ty det fanns gott om deras likar i de engelska leden. Men en officer av Massénas armé hade begått ett brott, som var obeskrivligt, oerhört, avskyvärt; endast sent på natten, när bägaren löst tungornas band, kunde en med förbannelser späckad hänsyftning göras åt det hållet. Nyheten därom nådde England, och landsmännen där hemma, som hade föga reda på krigets detaljer, blevo eldröda av harm, när de hörde det omtalas, och lantbrukarna i grevskapen höjde fräkniga nävar mot himlen och svuro ve och förbannelse. Och vem skulle då förövaren av detta hiskliga dåd vara om icke allas vår vän brigadgeneralen, Etienne Gerard vid Conflans’ husarer, den flotte ryttaren med den svajande hjälmbusken, riddersmannen, damernas och de sex lätta kavalleribrigadernas förklarade gunstling?

Men det egendomliga i saken är, att denne tappre ädling gjorde en så förhatlig gärning och blev halvöns impopuläraste man utan att veta att han begått ett brott, för vilket vårt språks alla uttrycksmedel knappast har något namn. Han dog vid hög ålder och med det oförbränneliga självförtroende, som prydde eller vanprydde hans karaktär, förstod han aldrig, att så många tusen engelsmän gärna skulle velat hänga honom med egna händer. Tvärtom — han inrangerade detta äventyr bland dessa övriga hjältedater, han berättat för världen. Och huru många gånger skrockade han icke belåtet och lyckönskade sig själv, då han beskrev det för den uppmärksamt lyssnande krets, som samlades omkring honom i det anspråkslösa kaféet, där han mellan middagen och dominopartiet under tårar och löjen talade om denna enastående, nu avslutade napolesonska era, då Frankrike såsom en vredens ängel, lysande och fruktansvärt, reste sig inför en bävande kontinent. Låtom oss höra honom berätta historien på sitt eget sätt och från sin egen synpunkt.

Ni bör veta, go’ vänner, att det var mot slutet av år adertonhundratio som jag och Masséna och de övriga trängde Wellington tillbaka så långt, att vi hoppades pressa honom och hans armé ned i Tajo. Men när vi ännu voro tjugufem mil från Lissabon funno vi att vi lurat oss, ty vad hade denne engelsman gjort om icke byggt en oerhörd försvarslinje av fästningsverk och fort på en plats, kallad Torres Vedras, vilka icke ens vi mäktade forcera! De lågo tvärs över hela halvön, och vår armé var så långt från hemmet, att vi icke vågade riskera ett nederlag, och vi hade ju för övrigt redan vid Busaco kommit under fund med att det inte var någon barnlek att föra krig mot det där folket. Vad kunde vi då göra annat än taga ställning framför dessa linjer och blockera dem så gott vi kunde. Vi stannade där i sex månader under sådana svårigheter, att Massena efteråt påstod, att han inte hade ett hår på sin kropp, som icke vitnat. Vad mig angår bekymrade mig vår ställning just inte så mycket, men jag hade ett vaksamt öga på våra hästar, som hade stort behov av vila och ledo brist på grönfoder. För övrigt drucko vi landets vin och fördrevo tiden så gott vi kunde. Där fanns en dam i Santarem — men mina läppar äro förseglade. Det tillkommer en fin man att tiga, om han än antydningsvis låter förstå, att han kunde ha’ en hel del att tala om.

En dag skickade Masséna bud på mig, och jag fann honom i hans tält med en stor plankarta fästad på bordet framför sig. Han fixerade mig tyst med denna säreget genomträngande blick som var honom egen, och jag förstod av uttrycket i hans ansikte att det var fråga om en allvarsam sak. Han var nervös och illa till mods, men min hållning tycktes uppmuntra honom. Det är alltid bra att komma i beröring med duktigt folk.

»Överste Etienne Gerard», sade han, »jag har alltid hört er beskrivas som en mycket tapper och tilltagsen officer.»

Det tillkom ju icke mig att bestyrka ett dylikt vitsord, men å andra sidan hade det varit dåraktigt att bestrida det, varför jag ställde mig i giv akt och gjorde honnör.

»Ni är också en utmärkt ryttare?»

Jag medgav det.

»Och den styvaste fäktaren i det lätta kavalleriets sex brigader?»

Masséna var berömd för sin personalkännedom.

»Om ni nu», sade han, »vill kasta en blick på denna planritning, ska’ ni inte ha svårt att förstå vad jag vill ni ska’ göra. Det här är befästningslinjerna vid Torres Vedras. Ni torde observera, att de upptaga en ansenlig yta, och ni förstår då, att engelsmännen endast kunna hålla enstaka punkter i positionen. Har ni väl kommit igenom befästningslinjerna, har ni tjugofem mil öppen terräng mellan dem och Lissabon. Det är av stor vikt för mig att få veta hur Wellington fördelat sina trupper på denna terräng, och det är min önskan att ni gör er underrättad därom.»

Hans ord lämnade mig oberörd.

»Marskalk», sade jag, »det är omöjligt, att en överste vid lätta kavalleriet skulle kunna nedlåta sig att agera spion.»

Han skrattade och klappade mig på axeln. »Ni vore inte husar, om ni inte vore ett brushuvud», sade han. »Om ni vill höra på, skall ni förstå, att jag icke begärt att ni skall agera spion. Vad är er mening om den här hästen?»

Han hade fört mig till tältöppningen, och därutanför var en jägare, som ledde ett beundransvärt djur fram och tillbaka. Det var apelkastat, inte just högt — något över femton kanske — men med det korta huvud och den härliga böjning på halsen, som tyder på arabiskt blod. Bogar och höfter voro så kraftiga och benen ändå så fina, att det var mig en sann njutning bara att se på djuret. Ännu i dag, då sjuttio vintrar avkylt mitt blod, kan jag inte oberörd se på en bra häst eller en vacker kvinna. Då kan ni lätt tänka er hur det var anno tio.

»Det här», sade Masséna, »är Voltigör, den snabbaste häst vi ha’ i armén. Vad jag önskar är att ni startar i natt, rider runt om ena flanken på befästningslinjen, fortsätter längs ryggsidan av den fientliga ställningen och återkommer förbi den andra flanken för att lämna mig underrättelse om fiendens dispositoner. Ni skall bära uniform och skall därför, om ni blir fången, icke behöva riskera att dödas såsom spion. Ni kommer sannolikt igenom befästningslinjen utan att anropas, ty posterna äro mycket spridda. Väl igenom, kan ni vid dagsljus rida ifrån vem ni än möter, och om ni undviker de stora vägarna, kommer ni troligen helt och hållet obemärkt undan. Har ni ännu i morgon natt icke låtit höra av er, så förstår jag, att ni är tillfångatagen, och jag vill då söka växla ut er mot överste Petrie.»

Åh, vad mitt hjärta svällde av stolthet och glädje, då jag svängde mig i sadeln och lät denna ståtliga häst galoppera fram och tillbaka för att visa marskalken huru väl jag hade honom i min hand. Han var präktig — vi voro präktiga båda två, ty Masséna klappade i händerna och gav högljutt luft åt sin förtjusning. Det var inte jag utan han som gjorde den reflexionen, att ett duktigt djur förtjänar en duktig ryttare. När jag så för tredje gången med vajande hjälmbuske och fladdrande dolma susade förbi honom, läste jag i hans stränga, åldrade drag, att han icke längre tvivlade på att han valt rätte mannen för uppdraget i fråga. Jag drog min sabel, förde fästet upp i höjd med ansiktet till salut och galopperade till mitt kvarter. Nyheten att jag erhållit ett förtroendeuppdrag hade redan spritts, och mina små kaxiga husarer svärmade ut ur sina tält för att lyckönska mig. Åh! det kommer mina gamla ögon att tåras när jag tänker på hur stolta de voro över sin överste. Och jag var stolt över dem också. De förtjänade att hava en karlakarl till chef.

Natten lovade att bliva stormig, vilket passade mig utmärkt. Det var min önskan att hålla min avgång från lägret så hemlig som möjlig, ty det var tydligt att engelsmännen, om de finge höra att jag blivit detacherad från armén, helt naturligt skulle därav draga den slutsatsen, att något av vikt var i görningen. Min häst fördes därför utanför fältvaktslinjen, liksom för att vattnas, och jag följde med och satt upp där. Jag hade en karta och kompass och en skriftlig instruktion från marskalken, och med dessa i bröstfickan på min uniform och sabel vid sidan gav jag mig i väg på mitt äventyr. Ett lätt regn föll, och det var inte månljust, så ni må tro det var inte vidare trevligt. Men mitt hjärta var lätt vid tanken på den heder man visat mig och den ära, som väntade mig. Denna bedrift skulle bliva en ny länk i den lysande kedja, som skulle förvandla min sabel till marskalksstav. Åh! hur vi drömde, vi dåraktiga pojkar, unga och segerdruckna! Inte kunde jag ana, den natt jag gjorde denna ritt, att jag, den utvalde bland 60,000 man, skulle fresta en anspråkslös tillvaro och plantera min kål med en pension av hundra francs i månaden! Åh, min ungdom, mina förhoppningar, mina kamrater! Men hjulet rullar och stannar aldrig. Förlåt mig, ty en gammal man har ju sina svaga ögonblick!

Min väg ledde först över Torres Vedras’ högslätt, därefter över en liten å förbi en lantgård, som brunnit ned och nu endast var ett märke på kartan, därefter genom en dunge av unga korkekar och så till San Antonios kloster, som markerade vänstra flanken av den engelska ställningen. Här vek jag av åt söder och red lugnt över backarna, ty det var så Masséna menade jag skulle lättast komma osedd genom ställningen. Jag red ganska långsamt, ty det var så mörkt, att jag inte kunde se handen framför mig. Vid sådana tillfällen lämnar jag min häst lösa tyglar och låter honom själv välja sin väg. Voltigör gick frimodigt framåt, och jag var ganska belåten med att sitta på hans rygg och snoka omkring mig, undvikande att tända något ljus. Under tre timmars tid bar det framåt så där försiktigt, tills det föreföll mig som borde all fara vara över. Nu började jag rida på lite’ raskare, ty jag ville vara uppe i arméns rygg vid dagbräckningen. I dessa trakter finnas en mängd vingårdar, som under vintern förvandlas till öppna slätter, och en kavallerist finner inte många svårigheter i sin väg.

Men Masséna hade underskattat dessa engelsmäns bakslughet, ty det visade sig att det fanns inte bara en, utan tre försvarslinjer, och att det var den tredje som var den starkaste och som jag just nu skulle passera igenom. Som jag red framåt, stolt över min framgång, flammade en lykta plötsligt till framför mig, och jag fick se några blänkande gevärspipor och skimret av en röd vapenrock.

»Vem där?» ropade en röst — och vilken röst! Jag vek av åt höger och red som en galning, men ett dussin eldstrimmor lyste fram ur mörkret, och kulorna susade kring öronen på mig. Det var inte något nytt ljud för mig, mina vänner, ehuruväl jag inte vill prata som en narraktig rekryt och påstå, att jag alltid tyckt om det. I alla händelser tappade jag inte besinningen utan insåg snart att intet annat var att göra än galoppera undan och försöka min lycka på annat håll. Jag red runt omkring den engelska fältvakten, och då jag inte hörde av dem vidare, drog jag därav den riktiga slutsatsen, att jag till sist lyckats komma igenom deras försvarslinjer. Jag red nu fem mil i sydlig riktning och strök eld då och då för att studera min fick-kompass. Och så, hux flux — det kryper i mig av smärta än i detta nu, då jag återkallar denna episod i minnet — faller min häst utan ett ljud, utan att först vackla, stendöd ned under mig!

Jag hade ingenting märkt, men en av kulorna från den olycksaliga fältvakten hade passerat igenom hans kropp. Det präktiga djuret hade varken ryckt till eller slappnat, utan gått på så länge det fanns liv kvar. Det ena ögonblicket satt jag trygg på den snabbaste och elegantaste hästen i Massénas armé. I det nästa låg han på sidan, inte värd mer än priset för huden, och jag stod där såsom den mest hjälplösa, mest otympliga av mänskliga varelser — en avsutten husar. Vad kunde jag uträtta med mina ridstövlar, mina sporrar, min släpande sabel? Jag befann mig långt innanför fienders linjer. Hur kunde jag våga hoppas komma tillbaka igen? Jag blyges inte omtala, att jag, Etienne Gerard, satt på min döda häst och förtvivlad begrov mitt ansikte i mina händer. Det började redan ljusna något i öster — om en halv timme skulle det vara dager. Att jag först skulle komma lyckligt förbi alla hinder och så i sista ögonblicket utlämnas på nåd och onåd till mina fiender, se mitt uppdrag förfelat och mig själv som fånge — var icke detta nog att komma en soldats hjärta att brista?

Men mod, mina vänner! Även de tappraste bland oss hava sina ögonblick av svaghet. Men mitt lynne är som en spiralfjäder av stål: ju mer man trycker ihop den, desto högre springer den upp igen. Ett plötsligt anfall av förtvivlan, men sedan kallt huvud och eldigt mod. Allt var ännu icke förlorat. Jag som gått lyckligt igenom så många faror, skulle komma helskinnad igenom denna också. Jag reste mig och överlade med mig själv om vad som vore klokast att göra.

Först och främst stod det klart för mig att jag inte kunde gå tillbaka. Långt innan jag kunde hinna passera linjerna, skulle det vara full dag. Jag måste gömma mig under dagen och ägna följande natt åt flykten. Jag tog sadeln, pistolhölstren och kandaret från min stackars Voitigör och gömde dem bland några buskar, så att ingen som råkade på honom skulle kunna se att det var en fransk häst. Jag lät honom ligga och gav mig av för att uppsöka någon plats, där jag kunde vara trygg under dagens lopp. I alla riktningar kunde jag se lägereldar på backsluttningarna, kring vilka, mänskliga figurer redan voro i rörelse. Jag måste gömma mig fort, eljest vore jag förlorad. Men var skulle jag gömma mig? Jag befann mig i en vinplantering, krakarna stodo kvar, men rankorna voro borta. Där fanns intet skydd. Dessutom måste jag hava mat och vatten för nästa natt. Jag skyndade framåt i vild fart i det avtagande mörkret i hopp att slumpen skulle visa sig vara min vän. Och mitt hopp gäckade mig inte. Lyckan är ju kvinna, mina vänner, och har alltid sina blickar fästa på en tapper husar.

Nåväl! Jag traskade igenom vinplanteringen, någonting skymtade dunkelt framför mig, och jag kom fram till ett stort fyrkantigt hus med en annan långsträckt och låg byggnad på ena sidan därom. Här stötte tre vägar ihop, och det var tydligt att detta var posaden eller vinkrogen. Intet ljus lyste i fönstren, allt var mörkt och tyst, men naturligtvis hade jag klart för mig, att ett sådant präktigt kvarter måste vara upptaget och det säkerligen av någon mycket betydande person. Det är emellertid min erfarenhet, att ju närmare faran i själva verket är, desto tryggare är platsen, och jag var ingalunda böjd för att uppgiva tanken på att här få skydd. Den låga byggnaden var synbarligen stallet, och då dörren icke var låst, smög jag mig in där. Det var fullt av ungboskap och får, som man sammanfört där, tvivelsutan för att de icke skulle falla i klorna på marodörer. En stege ledde till höskullen, och jag klättrade upp och gömde mig bekvämt och bra bland några höbalar högst upp. Höskulten hade ett smalt, öppet fönster, och jag kunde därifrån se värdshusets framsida och även vägen. Jag kröp ihop och väntade på vad som möjligen kunde hända.

Det blev snart klart att jag inte misstagit mig i min förmodan att någon betydande person här hade sitt kvarter. Kort efter dagbräckningen kom en man vid de engelska lätta dragonerna med en rapport, och från detta ögonblick vimlade det på platsen av officerare, som oupphörligen kommo dit eller redo därifrån. Och åter och åter hörde man samma namn uttalas: »Sir Stapleton! Sir Stapleton» Det var hårt för mig att ligga där så torr i munnen och se de stora vinflaskor, som värdshusvärden lät föra ut till dessa engelska officerare. Men det roade mig att iakttaga den friska färgen i dras slätrakade, sorglösa ansikten och föreställa mig vilket intryck det skulle göra på dem, om de finge veta att en så berömd person fanns i deras omedelbara närhet. Under det att jag nu låg där och väntade fick jag se en syn, som fyllde mig med överraskning.

Det är något alldeles otroligt vad dessa engelsmän äro näsvisa! Vad tror ni väl lord Wellington gjorde, när han fann att Masséna blockerat honom och att han inte vidare kunde operera med sin armé? Ni må gärna försöka gissa. Ni säger kanske att han blev ursinnig, att han blev förtvivlad, att han samlade sina trupper och talade till dem om äran och fäderneslandet för att sedan föra dem till en sista strid. Nej, mylord gjorde ingenting av allt detta. Han sände i stället ett fartyg till England för att hämta en hop rävhundar, och så började han och hans officerare att jaga räv. Det är verkligen sant vad jag säger. Bakom Torres Vedras linjer jagade de tokiga engelsmännen räv tre dagar i veckan. Vi hade hört talas om det i lägret, och nu fick jag med egna ögon se att det var sant.

På landsvägen, som jag nyss talade om, kommo nämligen just nu en trettio à fyrtio sådana hundar, vita och bruna, alla med samma böjning på svansen, likasom gamla gardets bajonetter. Det var minsann en vacker syn! Och bakom dem redo tre herrar med skärmar på mössorna och röda rockar; det var, kunde jag förstå, pikörerna. Bakom dem kommo en mängd ryttare i olika uniformer, två eller tre bredvid varandra, pratande och skrattande. De sågo mig inte ut att driva det längre än till en maklig trav, och det föreföll mig som om det skulle vara en bra slö räv, som de kunde tänka på att taga. Det var emellertid deras sak och inte min, och snart hade alla passerat förbi mitt fönster och kommit ur sikte. Jag väntade och bidade efter något tillfälle, som kunde yppa sig.

Strax efteråt kom en officer i blå uniform, ej olik vårt lätta artilleris, i kort galopp på landsvägen — en äldre, kraftigt byggd man med grå polisonger. Han stannade och började samtala med en ordonnansofficer vid dragonerna, som väntade utanför värdshuset, och nu uppskattade jag nyttan av den engelska, jag lärt mig. Jag hörde och försod allt som talades.

»Var är rendez-vousplatsen?» frågade officern, och jag trodde mig förstå att han längtade efter sin biffstek. Den andre svarade, att den var nära Altara, som således måste vara något ställe i grannskapet.

»Ni kommer sent, sir George», sade ordonnansofficern.

»Ja, jag satt i en krigsrätt. Har sir Stapleton Cotton givit sig av?»

I detta ögonblick öppnades ett fönster, och en vacker ung man i en mycket lysande uniform tittade ut.

»Hallå, Murray», sade han, »det är de välsignade papperen, som hålla mig kvar, men jag kommer i hack och häl efter er.»

»Det är, bra, Cotton. Jag är redan sent ute, så jag rider så länge.»

»Var god säg till min betjänt att föra hit min häst», sade den unge generalen i fönstret till ordonnansofficeren nedanför, under det den andra fortsatte landsvägen framåt.

Ordonnansofficern red till en något längre bort belägen stallbyggnad, och efter några minuter kom en elegant engelsk ridknekt, som ledde en häst vid tygeln, och — jag säger, mina vänner, ni kan aldrig göra er en föreställning om den fullkomlighet en häst kan uppnå, förrän ni sett en första klassens engelsk ridhäst. Den var överlägsen: smärt, bred, kraftig och ändå graciös och rörlig som ett rådjur. Kolsvart till färgen med en nacke, med bogar, med en ' bringa, med hovar — ja, hur skulle jag bara kunna beskriva honom för er? Solen sken på honom så han såg ut som polerad ebenholts, och han lyfte hovarna så lätt och behagligt, liksom lekfullt piruetterande, under det han skakade sin man och gnäggade otåligt. Aldrig har jag sett en sådan förening av styrka, skönhet och behag. Jag hade ofta undrat över hur de engelska husarerna i affären vid Astorga kunde rida omkull gardesjägarna, men när jag såg de engelska hästarna, förundrade jag mig inte längre.

Vid värdshusdörren satt en ring att fästa tyglarna vid, och stallknekten band hästen där och gick själv in i byggnaden. I ögonblicket såg jag vilket tillfälle ödet här bjöd mig. Sutte jag bara en gång i den sadeln, skulle jag ha det bättre ställt för mig in vid starten. Icke ens Voltigör kunde jämföras med detta härliga djur. Tanke och handling äro hos mig ett och detsamma. I ett ögonblick var jag nedför stegen och vid stalldörren. I det nästa var jag ute och hade tyglarna i handen. Jag svängde mig i sadeln. Någon — om det nu var herrn eller betjänten — ropade ursinnigt bakom mig. Vad brydde jag mig om det! Jag vidrörde hästen med sporrarna, och han tog ett så våldsamt språng framåt, att endast en sådan ryttare som jag kunnat sitta kvar. Jag gav honom lösa tyglar och lät honom gå — det gjorde detsamma vart, bara jag fick värdshuset ett bra stycke bakom mig. Han susade i väg genom vinplanteringarna och på några minuter hade jag lagt hela mil mellan mig och mina förföljare. De kunde i denna vilda trakt inte längre se, i vilken riktning jag slagit in. Jag förstod att jag var räddad, och i det jag red upp på toppen av en liten kulle, tog jag fram anteckningsbok och blyertspenna och grep mig an med ett kartutkast över terrängen inom synhåll, i det jag drog upp konturerna till landskapet.

Det var ett härligt djur jag satt på, men det var inte lätt att rita från ryggen på honom, ty gång efter annan klippte han med öronen, han ville sätta åstad och skalv av otålighet. I början förstod jag inte riktigt vad. det där var för fasoner, men snart märkte jag att han gjorde så endast när ett egendomligt ljud — »yoy, yoy, yoy» — kom någonstädes ifrån de närbelägna ekskogarna. Plötsligt övergick detta egendomliga rop i ett ursinnigt skrikande, blandat med gälla trumpetstötar. Hästen blev nu fullkomligt vansinnig. Ögonen gnistrade, manen reste sig. Han hoppade högt från marken den ena gången efter den andra, vred sig och kastade i vilt raseri. Min blyertspenna flög åt ett håll och min anteckningsbok åt ett annat. Och när jag nu såg nedåt dalsänkan, möttes mina ögon av en ovanlig syn. Mastern kom rusande ned för sluttningen. Räven kunde jag inte se, men hundarna gåvo högljutt skall med nosarna tätt invid marken och svansarna i vädret; de voro så tätt sammanslutna, att det hela såg ut som en stor gul och vit matta, som rörde sig framåt. Och bakom dem kom fältet. Det var en syn att skåda! Tänk er alla de olika typer en stor armé kan uppvisa; somliga voro i jaktdräkt, men de flesta i uniform, blå dragoner och röda dragoner, husarer i röda byxor, gröna jägare, artillerister, guldtränsade lansiärer och, mest av allt, rött, rött rött, ty, infanteriofficerarna redo lika ivrigt som kavalleristerna. Och hela denna massa, somliga väl, andra illa beridna, men alla rusande framåt efter bästa förmåga, subalternofficeren såväl som generalen, skuffades och trängdes, sporrade och manade på; varje annan tanke var som bortblåst utom den, att de skulle se den olycklige rävens blod. I sanning, de äro ena kuriösa kurrar, dessa engelsmän. Men jag hade föga tid att se på jakten eller förvåna mig över dessa egendomliga öbor, ty bland alla dessa galna djur var just den häst jag red det allra galnaste. Ni förstår att han själv var en jakthäst och att hundskallet var för honom detsamma som en trumpetstöt där bortifrån gatan skulle vara för mig. Det grep honom. Det gjorde honom vild. Åter och åter hoppade han högt upp och rusade till sist, i det han fattade bettet mellan tänderna, nedför sluttningen och började galoppera efter hundarna. Jag svor och slet och drog för att hålla igen, men jag var maktlös. Den engelske generalen red sin häst endast för tränsen, och den besten var hård som järn i munnen. Det var lönlöst att söka hålla honom tillbaka. Man kunde lika gärna söka hålla en grenadjär ifrån flaskan. Jag gav förtvivlad upp striden och förberedde mig på det värsta, som kunde hända.

Vilket djur! Aldrig hade jag haft en sådan häst mellan mina knän. För varje stog förde han fram de kraftiga bakbenen under sig och sköt åstad framåt med alltjämt ökad fart som en vinthund utefter marken, allt under det vinden slog mig i ansiktet och pep om öronen på mig. Jag bar släpuniform, enkel och mörk i sig själv — om också somliga se distinguerade ut i vilken uniform som helst — och jag hade varit försiktig nog att taga bort den långa fjäderbusken från min hjälm. Jag kom till det resultatet, att det inte fanns någon anledning varför just min uniform skulle ådraga sig någon särskild uppmärksamhet bland den mängd olika dräkter, som buros av jaktsällskapet, eller varför dessa ryttare, vilkas hela intresse fångades av jakten, skulle giva akt på mig. Den tanken, att en fransk offficer red mitt i sällskapet var alltför orimlig för att ens falla dem in. Jag log för mig själv under det jag red, ty trots all fara var det dock något komiskt i hela situationen.

Jag har nämnt att jägarna voro mycket ojämnt beridna, och följden därav blev den att de efter några mils ritt, i stället för att såsom ett attackerande regemente bilda en sluten trupp, blivit spridda över en ansenlig yta, i det de bästa ryttarna ännu höllo sig tätt efter hundarna och de övriga följde på längre avstånd. Nå, jag var så god ryttare som någon, och min häst var den bästa av alla, och då kan ni tänka er att det dröjde inte länge förrän jag var framme i täten. Och när jag då såg hundarna flyga fram över den öppna terrängen, och mastern i sin röda rock bakom dem och endast sju eller åtta ryttare mellan oss — då inträffade något av det märkvärdigaste som kunde hända, ty jag, Etienne Gerard, blev tokig, jag också! I ett ögonblick kom den över mig, denna sportens ande, denna önskan att utmärka sig, detta hat till räven. Fördömda kreatur, skulle han då trotsa oss? Eländige rövare, din stund skulle komma. Åh! det är en ädel passion, mina vänner, denna passion för sporten, denna åtrå att få krossa räven under hästhovarna. Jag har deltagit i rävjakt med engelsmännen. Jag har också — som jag skall tala om en dag. — boxats med en bråkmakare från Bristol, och jag kan försäkra er, att sporten är en underbar sak, full av intresse såväl som av galenskap.

Ju längre vi redo, desto snabbare galopperade min häst, och snart voro endast tre ryttare lika nära hundarna som jag. All min fruktan för upptäckt hade försvunnit. Min hjärna arbetade, mitt blod kokade — endast en sak på denna jord tycktes mig värd att leva för, och det var att hinna upp den fördömda räven. Jag passerade förbi en av ryttarna, husar liksom jag själv. Nu var det endast två framför mig — den ene i svart uniformsrock, den andre den blå artilleristen, som jag sett vid värdshuset. Hans grå polisonger böljade för vinden, men han red utmärkt. En mil eller så omkring redo vi i denna ordning, men när vi nu galopperade upp för en brant höjd gjorde min lättare vikt sig gällande, så att jag fick. täten. Jag passerade båda, och när jag nådde toppen red jag i jämnhöjd med den lille fule engelske mastern. Framför oss voro hundarna, och ett hundratal steg framför dem sträckte en brunaktig tingest, räven själv, i väg, ansträngande sig till det yttersta. Hans åsyn satte mitt blod i brand. »Aha! där ha vi dig, mördare!» ropade jag och hojtade uppmuntrande till mastern. Jag viftade med handen för att låta honom förstå, att här var en som han kunde lita på.

Och nu funnos endast hundarna mellan mig och mitt byte. Dessa hundar, vilkas uppgift det är att peka ut villebrådet, voro nu snarare till hinder än till hjälp för oss, ty det var inte lätt att fundera ut ett sätt att komma förbi dem. Mastern insåg svårigheten lika väl som jag, ty han red bakom dem och kunde inte komma närmare räven. Han var en behändig ryttare, men saknade tilltagsenhet. För min del insåg jag att det skulle vara en skam för Conflans’ husarer, om jag inte övorvunne en sådan svårighet som denna. Skulle Etienne Gerard låta hejda sig av en skock rävhundar? Det var ju orimligt. Jag uppgav ett högt rop och sporrade min häst.

»Stanna, herre! Halt!» ropade mastern.

Han var orolig för mig, den beskedlige gamle mannen, men jag lugnade honom med ett småleende och vinkade med handen åt honom. Hundarna veko undan åt båda sidorna. En eller ett par blevo kanske skadade, men vad skall man göra? Ägget måste krossas, om man ville ha omeletten. Jag hörde masterns högljudda lyckönskningsrop bakom mig. Ännu en ansträngning, och så hade jag alla hundarna bakom mig. Endast räven var nu framför mig.

Åh, vad jag kände mig glad och stolt i detta ögonblick! Att veta sig hava slagit engelsmännen i deras egen sport. Här voro nu trehundra man, som alla törstade efter detta djurs liv, och dock var det jag, som stod i begrepp att taga det. Jag tänkte på mina kamrater vid den lätta kavalleribrigaden, på min moder, på kejsaren, på Frankrike. Jag hade gjort dem alla heder. Varje ögonblick förde mig närmare räven. Handlingens stund var inne — jag drog min sabel. Jag svängde den i luften, och alla de tappra engelsmännen hurrade bakom mig.

Först nu lärde jag mig förstå rävjaktens svårigheter — man får hugga efter djuret den ena gången efter den andra utan att ändå träffa. Han är liten och viker lätt undan ett slag. Vid varje hugg hörde jag de uppmuntrande ropen bakom mig, och detta sporrade mig till en ny ansträngning. Slutligen kom triumfens stora ögonblick. Just som han kastade, träffade jag honom ordentligt med en sådan fint, som jag använde, när jag dödade kejsarens av Ryssland flygeladjutant. Han flög i två stycken, huvudet åt ett håll, svansen åt ett annat. Jag såg mig om och svängde den blodiga sabeln i luften. I detta ögonblick var jag hänförd — sublim!

Åh! hur gärna hade jag inte väntat för att mottaga mina ädelmodiga fienders lyckönskningar. Ett femtiotal voro inom synhåll, och alla viftade och hurrade. Engelsmännen äro i verkligheten inte så flegmatiska. Ett hjältedåd i krig eller sport värmer alltid deras hjärtan. Vad den gamle mastern angår var han mig närmast, och jag kunde med egna ögon se vilket överväldigande intryck det hela gjort på honom. Han var som förlamad — med öppen mun och handen uppåtsträckt med utspärrade fingrar. För ett ögonblick kände jag mig manad att vända om och omfamna honom, men pliktens kallelse ljöd redan i mina öron, och trots förbrödringen sportsmän emellan skulle dessa engelsmän säkert gjort mig till fånge, om jag stannat kvar. För mitt uppdrag var numera ingenting vidare att hoppas — jag hade gjort vad göras kunde. Jag kunde se linjerna av Massénas fältläger på inte så synnerligen stort avstånd; en lycklig slump hade gjort att jakten fört oss i den riktningen. Jag lämnade den döde räven, saluterade och galopperade min väg. Men de ville inte släppa mig så lätt, dessa präktiga jägare. Nu var det jag som var räven, och jakten gick med fart över slätten, Det måste varit först i det ögonblick jag satte kurs på lägret som de förstodo, att jag var fransman, och nu var hela svärmen hack i häl efter mig. Vi voro inom skotthåll för våra fältvakter, innan de kunde förmå sig att göra halt; och där höllo de nu i skilda flockar och ville inte rida sin väg utan skreko och viftade med händerna åt mig. Nå, jag vill inte tro att det skedde i fiendskap. Snarare vill jag tro, att den varmaste beundran fyllde deras bröst, och att deras enda önskan var att få omfamna främlingen, som skött sig så tappert och väl.