Om ångmaschiner och deras användande/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Förklaring öfver orsakerna till de olyckor med ångkittlar, som ofvan blifvit omnämde
Om ångmaschiner och deras användande, hufvudsakligen till sjös.
En Historisk, Theoretisk och Praktisk Afhandling
av Johan Henrik Kreüger

Om besiktningar af ångfartyg, och dertill hörande maschiner
Ångvagnar  →


[ 192 ]

8.
Om besigtningar af ångfartyg, och dertill hörande Maschiner.

För att åstadkomma säkerhet för personer och gods, som afgå med ångfartyg, hafva nyligen, så väl i Frankrike som i England, kongl. författningar utkommit om besigtning af ångfartyg, innan de tillåtas att begynna sina resor. Det Franska reglementet är af den 27 Maj 1830, och innehållet deraf ungefär följande.

Intet ångfartyg får börja sin fart förr, än en dertill utsedd kommission har intygat, så väl fartygets säkerhet, som maschineriets och pannans godhet. Denna kommission, eller dess ombud, bör dessutom hvarje tredje månad besöka alla uti departementet befintliga ångfartyg, samt till prefekten skriftligen inrapportera de förbättringar derå de finna nödige. Gjutne jernkittlar äro strängligen förbudne att nyttjas på ångfartyg. Så väl kittlarne som eldrören, skola vara af valsade jern- eller kopparplåtar. De böra försökas med en tryckning, tre gångor så stark, som den kraft de skola hafva; försöken verkställas med en hydraulisk präss- eller tryckpump, med ventil att mäta kraften som användes. Kittlar af gjutit jern, som få begagnas endast till lands, äfvensom alla gjutna cylindrar och ångrör till alla maschiner, försökas med fem gångor den tryckning, som af dem erfordras. Kittlar med raka sidor undantages ifrån detta prof, emedan ett sådant skulle [ 193 ]förändra sidornas form, och som detta slags kittlar aldrig få ansträngas till högre tryckning, än högst en och en half gångor atmosferens. Men ehuru dessa sednare icke proberas med hydrauliska prässen, så bör likväl undersökas, att deras säkerhetsventiler icke blifva belastade med mera än högst en tyngd motsvarande halfva atmosferens, eller 0,516 kilogram för hvarje centimeters qvadrat, hvilket nära motsvarar 7+12 ℔ Svensk v. v, emot en verktums qvadrat yta.[1] Dessutom skall på ångkammaren till dessa kittlar, öfver motsvarande hål, anbringas små smältbara plåtar, som kunna motstå inre prässningen af en och en half gång atmosferiska tryckningen. Dessa plåtar böra vara tvenne, och den första eller den minsta bör smälta vid 122° Celsii värme, samt den aiidra eller största vid 132° grader. På dessa plåtar skall finnas en stämpel, som utvisar vid hvilken värmegrad de smälta. Alla cylindrar och ångrör skola äfven förses med besigtnings stämpel.

Ombord på hvarje ångfartyg, som är ämnadt att emottaga passagerare, skall finnas en kunnig, nykter och anständig maschinist, hvars skyldighet är att alltid efterse och sköta maschinen ombord. Maschinistens göromål får icke öfverlemnas till den karl som eldar, hvilken står direkte under den förres befäl. [ 194 ]Maschinisten skall noga rätta sig efter sin instruktion. På ångfartyg, som gå uti mycket salt vatten, skall han ofta låta rengöra pannan och eldrören.

På det maschinisten alltid måtte vara uti tillfälle att finna om vattentillgången uti pannan motsvarar vattenåtgången till ånga, och att vattnet uti kitteln alltid står högre än elden uti ugnen och rören, är det anbefaldt, att alla ångkittlar skola vara försedde med glasrör, som utvisa vattnets höjd. Dessa rör hafva tvenne kanaler; den ena står i förening med ångan, och den andra med vattnet uti kitteln, så att vattnet uti glasröret alltid står lika högt som uti kitteln. Af dessa glasrör skall det alltid finnas ett uti reserv.[2] Dessutom skall vid hvarje ångkittel vara anbragt ett serskildt rör, hvilket slutar inuti pannan och liknar en orgelpipa, samt är så inrättadt, att om vattnet uti kitteln sänker sig, så gifver den ånga, som genom detta rör utrusar, ett långvarigt ljud, hvilket tillkännagifver att mera vatten bör inskaffas uti kitteln.

Maschinisten blir ansvarig derföre, att säkerhetsventilerna alltid äro i godt stånd, och att de stundom lyftas, för att hindra deras fästande. Tvenne säkerhetsventiler böra finnas [ 195 ]till hvarje kittel, den ena skall vara uti en serskildt låda, hvartill fartygs-befälhafvaren sjelf har nyckeln.[3]

Säkerhetsventilens last skall för högtryckningsmaschiner vara på en häfstång; men för lågtrycknings består lasten uti sjelfva ventilens tapp. Det är strängligen förbjudit att öfverlasta säkerhetsventilen. Dess last är i förhållande till dess diameter, och den stämpel som vid pannans besigtning blifvit slagen derå. Vid kitteln till en lågtrycknings maschin och med släta sidor, hvilka således icke blifvit stämplade, får lasten aldrig öfverstiga halfva atmosferiska tryckningen. Likaså är det förbjudit, att till säkerhetsventiler nyttja andra smältbara plåtar, än de som i anseende till sin smältbarhet motsvara kittelns stämpel, äfvensom att hindra deras smältning, medelst kallt vattens gjutande på dem.

Öfver de smältbara plåtarne skall inrättas en betäckning, som fredar dem ifrån yttre åkommor; men likväl så, att man alltid kan se deras stämpel. Uppå hvarje ångfartyg skall finnas smältbara plåtar i reserv.

På hvarje ångkittel bör anbringas en ångmätare, med qvicksilfver, noggrannt förfärdigad och graderad. Dessa ångmätare skola sorgfälligt aktas för alla åkommor, och en sådan skall å hvarje fartyg finnas i reserv.

[ 196 ]Maschinisten är ansvarig, att eldaren underhåller jemn eld, och undviker hastig uppvärmning och afkylning af kitteln. Eldstadens dörrar böra hållas öppna så kort tid som möjligt, för att undvika tillopp af den skadliga kalla luften till elden; detta undvikes lättast genom antagandet af en stupränna i form af en qvarnstrut öfver eldstaden, hvaruti bränslet lägges. Elden utsläckes bäst, då alla öppningar till ugnen och gallret väl täppas, hvarigenom äfven eldrörens hastiga oxidering undvikes.

Om qvicksilfvret uti ångmätaren stiger, sedan fartyget stadnat, bör maschinisten genast utsläppa ångan genom säkerhetsventilen.

Om, oaktadt alla försigtighetsmått, man likväl icke kunnat hindra vattnet i kitteln att minskas, så att dess sidor blifvit glödgade, upphöres genast med eldningen; men man får noga akta sig ifrån att hastigt utsläppa ångan, eller inpumpa kallt vatten, innan kitteln småningom blifvit aflyld.

Fartygs-befälhafvaren är vid ansvar för kostnad och skada förbunden, att icke låta ett ångfartyg gå fortare än som motsvarar maschinens kraft.

Om bord på hvarje ångfartyg skall finnas en dagbok, utfärdad af lokal auktoriteterna, hvaruti hvarje passagerare äger rättighet att införa sina anmärkningar, om fartygets hastighet, och vid maschineriet förefallande händelser. [ 197 ]Denna dagbok skall framvisas för inspektionskommittén, så ofta densamma besöker fartyget.

Uti hvarje passagerares rum skall finnas en tafla hvarpå skall vara utsatt:

1:o Resans längd, och tiden som vanligen dertill åtgår.

2:o Huru lång tid fartyget uppehåller sig vid hvarje ställe det lägger till.

3:o Högsta antalet passagerare, som får emottagas.

4:o Rättigheten för passagerarne, att uti dagboken få införa sina anmärkningar.

Fartygs-befälhafvaren är skyldig, att efter hvarje resa till lokal auktoriteterna inrapportera om något anmärkningsvärdt inträffat, som rör ångfartyget och dess maschins betryggande, på det att sådant måtte kunna blifva iakttagit.

Ett serskildt offentligt register skall utvisa den tryckning, hvarmed hvarje kittel vanligen verkar; nummern af stämpeln, hvarmed pannan är försedd; säkerhetsventilernas diametrar och last, smältningsgraderna för de båda smältbara plåtarne, och den höjd hvartill qvicksilfvret uti ångmätaren höjer sig vid ovanliga tryckningar.

Detta register skall äfven innehålla alla de serskildte författningar, som till seglations och ordningens bibehållande å ångfartyg äro utfärdade, äfvensom ett utdrag utur strafflagen (code penale), hvaruti utstakas fartygsägarens [ 198 ]ansvarighet för alla sådane händelser, som inträffa genom oförstånd eller försummelse.

I fall inspektions-kommittén, under sina besök, skulle anträffa någon ångkittel, hvars styrka de förmoda icke är tillräcklig, äger den rättighet att ånyo låta anställa försök med hydrauliska prässen, hvarvid kitteln bör uthålla samma tryckning, som då den nystämplades. Kostnaden för dessa försök betalas af fartygs ägaren.

Det Engelska lagförslaget är dateradt den 14 Oktober 1831, och är mera lokalt, hufvudsakligen för farten på Themsen, till förekommande af de många olyckor, som der blifvit tillfogade båtar och färjor, genom ångfartygens starka kölvatten, samt åser mera besigtningen å sjelfva fartyget, samt ordningen om bord, än undersökningen af maschineriet. Följande är ett kort utdrag ur detsamma.

1:o Ångfartygens hastighet, då de passera mellan Londons brygga och Deptford, får icke vara för stor, och bör kunna regleras medelst hjulens hastigare eller långsammare omlopp.

2:o Då fartyg gå ofvannämde väg, antingen med floden eller i stilla vatten, skall hjulens omlopp vara reducerad till hälften det antal, som de göra med full kraft; och då de gå emot floden, skall hjulens omlopp reduceras en tredjedel af hvad de göra med full kraft. Det antal omlopp som vattenhjulen göra med full kraft, skall vara bestyrkt igenom ett tullkammare-betyg, och offentligen uppspikadt i [ 199 ]fartyget, äfvenså skall på däcket å alla ångfartyg finnas en med maschinen förenad visare, hvilken tillkännager antalet omlopp, som hjulen vid hvarje tillfälle göra i minuten.

Hvarje ångfartyg, som skall föra passagerare, bör dertill hafva erhållit tullkammarens pass, och innan tullkammaren utgifver ett sådant, bör förut genom besigtning undersökas, om fartyget är starkt och godt, så till skrof som maschineri, för att kunna företaga de tillämpade resorna.[4]

4:o Ett sådant pass är icke gällande för mera än ett år. I fall ett ångfartyg är längre tid borta ifrån England, gäller passet till dess återkomst. Tager ångfartyget någon skada, äger tullkammaren rättighet att genast förordna en ny besigtning derå. Tullkammaren får aldrig tillåta ångfartyg, som gå uti öppna sjön, att göra resor mera än trenne år, utan att undergå ny besigtning, hvaremot de som gå endast på floder, skola besigtigas endast hvart femte.

5:o Intet ångfartyg är tillåtit att föra mera än tvenne passagerare för hvarje tonn, enligt dess mätare-bref, då det går till sjös, icke heller mera än tre, om det går blott på floder. Afdrag skall göras för last, som är tagen om [ 200 ]bord, äfvensom fyra passagerare skola afdragas för hvarje om bord befintlig häst, eller kokreatur.

6:o Hvarje ångfartygs befälhafvare, då han nattetid reglar uti floder eller långs land, skall vara skyldig dit visa trenne horizontela fyrar, minst 8 fot skilda ifrån hvarandra, och minst 12 fot öfver däck; äfvenså skall en fyr vara under bogsprötet, der ett sådant finnes, i annat fall akterut, under hvalfvet. Hvarje ångfartyg som går till sjös, skall hafva en kanon eller karonad om bord, äfvensom en klocka, för att kunna göra signaler.

7:o Då ångfartyg lägger ut till sjös med passagerare, skall det hafva minst tvenne båtar af tillräcklig storlek, i forhållande till dess tonntal och resan det skall göra. Båtarnes storlek utstakas af tullkammar föreståndaren. Är fartyget ämnat till 100 Eng. sjömils resa och deröfver, skall det minst hafva trenne sådana båtar. Alla ångfartyg som gå på floder, skola hafva en sådan båt.

8:o Uppå alla ångfartyg skall en lista, innehållande kaptenens namn, antalet maschinister. och besättning, antalet passagerare, som det är tillåtit att föra, äfvensom antalet båtar, vara uppspikad offentligen på en tafla.

Oaktadft följande icke är lagligen befaldt, bör likväl uppmärksamhet dervid fästas:

a) Att ångfartyg, bygde efter den så kallade Seppingska konstruktions methoden, eller [ 201 ]utan garnering, och med diagonal förbindningar, jemte det de äro mycket starkare än andra fartyg, lemna äfven lättare tillfälle att utan besvär och kostnad kunna undersöka timrens beskaffenhet deri.

b) Ångfartyg försedde med skoflar efter Morgans eller Perkins uppfinning, äro mindre farliga, i anseende till kölvattnet, för små båtar, än de som hafva vanliga vattenhjul.

c) Har man funnit det förmånligt, att ångfartyg äro försedde med en plattform för rorsmannen att stå uppå, och ratten långt för ut, isynnerhet då de gå uti flodor, på det att rorsmannen noga måtte kunna se för ut nära till fartygets bog.[5]

d) I allmänhet bör iakttagas, då två ångfartyg möta hvarandra, att begge böra lägga roret om styrbord, så framt icke något hinder är i vägen.

  1. Våra Svenska ångventiler äro vanligen belastade med endast 4 ℔ for hvarje qvadrat verktums yta.
  2. Då potatesmjöl nyttjas i pannan, för att hindra saltkristallisering, blir detta glasrör vanligen så mörkt af en härigenom uppkommen deg, att vattenståndet deri icke synes; men det kan lätt rengöras.
  3. Dessa tvenne säkerhetsventiler äro äfven redan å våra nyaste ångfartyg antagne.
  4. Vanligen erfordras en av kittel hvart tredje år. Vid besigtningen undersökes äfven, om fartygen äro bygde af sådant virke och sådane dimensioner, som en reglementet åtföljande tabell utvisar.
  5. Alla Amerikanska ångfartyg, som gå endast på floder, hafva antagit detta. Samma förhållande är på Svenska ångfartygen Ellida och Herkules.