Pastor Hallin/7

←  6.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 7.

8.  →

7.

Solen sken in genom ena fönstret i förmaket, och strålarna glittrade mellan småsakerna på ateniennen. Det var dess allra sista strålar, som tittade in och togo afsked. Ty klockan var fyra på eftermiddagen, och bara efter en liten stund skulle skymningen sänka sig öfver den lilla staden, klockan fem skulle det vara mörkt, sedan skulle lampan brinna och samla familjens medlemmar omkring dagens hedersgäst. Ty klockan tu hade Ernst kommit hem, och fastän det ej var mera än ett år, sedan han varit hemma, hade de alla en känsla, som om de icke träffats på långa, långa tider.

Familjen var församlad kring divansbordet i förmaket. Kaffepannan glänste blank och nyskurad, och adjunkten gick glad och bestälsam själf ut i salen för att från skänken hämta fram konjaksbuteljen och glas.

Den unge pastorn såg nästan främmande ut för de sina. Han var orolig, som om han hela tiden pinats af att ej ha något att säga. Under ett par glasögon utan bågar lyste ett par stora, något släpiga ögon, hvilka hade ett inåtvändt, men därför icke frånvarande uttryck, och under ögonen syntes en mörk skugga, som gaf dem ett uttryck af trötthet. Pannan var hvit och välbildad, och från benan, som han bar midt öfver hjässan, föll det bruna håret jämt och slätt ned åt båda sidorna. Hans ögon hade för tillfället något forskande, som om han, vid alt hvad han företog sig eller sade, hade haft den tanken bakom: Hur har lifvet gestaltat sig här, medan jag var borta? Hur har mellantiden förändrat dem?

Ty det var ett helt år, sedan han var hemma sist. Och då hade besöket endast räckt ett par dagar. Han kunde ej undgå att en liten smul känna sig främmande mellan dessa människor, som han kallade sina närmaste. Selma hade blifvit gammal, tyckte han, var på väg att utbilda sig till en gammal fröken. Gustaf hade växt och såg ibland till och med litet manlig ut. Slyngelaktigheten var nästan bara en mask, som begagnades, därför att man vant sig vid den och så att säga fordrade den af honom. Fadern hade fått flere grå hår, och han gick kanske litet mer lutad. Men modern! I hennes drag hade kommit något skarpt, som Ernst aldrig sett förr.

Han satt bredvid modern, och han böjde sig flere gånger fram och klappade liksom i tankar hennes hand. För hvarje gång märkte han, hur hon ängsligt och rädd, att det skulle synas, granskade hans ansigte.

»Nå, berätta mig litet nu,» sade Ernst till sist. »Hur har ni haft det under det här året? Tala om någonting.»

Fru Hallin log.

»Det är väl du, som skall berätta,» sade hon. »Du kommer från den stora världen, där det händer något. Du har sett mycket och hört mycket. Här händer ingenting. Du vet ju så väl, hur här är. Far har sitt arbete, och Selma har sitt, och Gustaf har sitt, och jag har mitt, jag också, nere i köket och med att lappa era kläder. Här har inte händt någonting, sedan Gabrielle blef förlofvad. Det var strax före jul.»

Ernst drog på mun. Det kom ett humoristiskt drag i hans ansigte.

»Nå, är hon fortfarande nöjd med sin löjt- nant?»

Adjunkten skrattade, och Gustaf utstötte ett kort biljud, som uttryckte den högsta möjliga grad af vämjelse och förakt. Men fru Hallin tog ordet med sällspord ifrighet:

»Jo, du må tro, där är ett spring med den där löjtnanten dagarna i ända. Vet du, jag tror bestämdt, att det är mamma Aurore, som egentligen är förtjust i honom, och inte Gabrielle. Det förstås, nog kyssas de tillräckligt. Men man kan tröttna på det också. Du skulle se Aurore. Så hon fjäsar för honom och krusar för honom. Det kokas särskild mat i huset, när den där juvelen är där till middag, och om han inte äter nog mycket, är Aurore gråtfärdig. Usch! Den där punschfeta karlen. Han ser ut, som om han vore färdig att spricka af fetma, tycker jag.»

Hon teg en stund, och som om hon plötsligt kommit att tänka på något, fortsatte hon:

»Men hvad veta vi människor? Om gud vill, kan det kanske lända till deras bästa.»

Hon såg förstulet på Ernst för att gissa sig till hans tankar. Men han såg bort och tycktes ej ha lagt märke till hennes sista yttrande.

Gustaf tog sitt konjaksglas och höll det emot adjunkten, för att få det påfyldt.

»Nej, du, inte två konjakar på kaffet, förrän efter studentexamen,» skrattade adjunkten.

Gustaf satte glaset ifrån sig och antog en likgiltig min.

»Om inte det där slickandet vore, skulle jag önska, jag vore i löjtnantens ställe,» anmärkte han.

Alla började skratta, och Ernst såg med en känsla af välbehag på sin brors öppna, intelligenta ansigte, där en viss humor städse låg på lur och ville fram. Han erfor den tillfredsställelse, som kommer, när man sättes tillbaka i omgifningar, inom hvilka man lefvat och utvecklat sig, omgifningar, som, bara genom återseendet, föra med sig detta vanans lugn, som betyder så mycket. Han slöt ögonen och förde handen öfver pannan. En smärtsam känsla genomflög honom. Nu stod han vid målet, det mål, för hvilket han i så många år arbetat. Studietiden var slut, och lifvet skulle börja. Men han kände icke någon lust att träda ut i lifvet, snarare en slags skygghet som för något främmande och obekant, hvilket väntade honom med faror och hot. Han önskade nästan, att han finge betänka sig litet till, dröja ännu ett år åtminstone. Han behöfde så väl tid, innan han tog ett afgörande steg och trädde ut i lifvet som prest. Prest?

Hemkänslan, som värmt honom, började vika, och en känsla af oändlig tomhet fylde hans själ. Han skulle tala om alt detta, fadern skulle se förvånad ut, modern skulle gråta, och alla skulle de svara honom med bibelspråk och annat, som de tagit ur böcker. Och han skulle just nu ha behöft en människa! Bara en hederlig, god hvardagsmänniska, som ville förstå honom. Han glömde, hvar han befann sig, och innan han hunnit tänka på, hvad han gjorde, suckade han djupt.

Modern lade handen på hans knä och såg ängsligt in i hans ansigte:

»Hur är det med dig? Du ser inte riktigt kry ut.»

Sonens hälsa var hennes ständiga stora sorg. Alltsedan det blef henne klart, att hans bröst var svagt, och att lungsigtigheten en gång kunde bryta ut och göra processen kort med hans lif, hade hon aldrig någon ro. Och hon kände det så lugnt nu att åter ha honom under sin vård, så att hon inte behöfde ängsla sig öfver, om han fick lämplig mat eller gick för tunnklädd.

Den unge mannen spratt upp vid frågan och såg sig omkring, förlägen öfver att ha låtit sig ertappas.

»Tack, mycket bra,» sade han. »Jag är bara litet trött.»

»Ska du kallas för pastor nu?» sade Gustaf plötsligt med nyfiken min.

Nu blef skrattet ännu värre än någonsin — Gustaf kom också altid med sådana härliga inpass, — och med skrattet spred det sig som en stilla värme lugnande öfver den äldste sonens sinne. Han mindes de dagar, när han var barn och modern gjorde kalas åt dem och lät dem bjuda främmande, och en likartad känsla af tillfredsställelse och glädje betog honom.

Selma satt och såg på sin bror, och det var något i hans utseende, som stötte henne. Han såg omanlig ut. Det var något energilöst och trött bara i hans sätt att luta sig tillbaka mot stolens ryggstöd. Hon betraktade förstulet sin egen fylliga figur och kraftiga lemmar, och afunden tändes hos henne: Om hon hade fått blifva man och gå ut i lifvet för att trampa ny väg genom världen åt sig själf.

Brodern skulle passa bra mycket bättre att gå hemma, tyckte hon.

Adjunkten tänkte gamla tankar om gamla tider.

»Du kan inte tro, hvad jag känner det underligt, att du skall bli prest,» sade han. Det låg en ovanligt vek timbre i hans röst, och ögonen blinkade tätt under glasögonen. »Det var min gamle fars stora sorg, att ingen af oss alla gick den vägen. Och jag har ofta ångrat, att jag icke gjorde det,» tillade han suckande.

Han tänkte på sin svåra ekonomi, och han hostade ett par ganger för att klara rösten. Fru Hallin såg åter på sonen för att se, hvad han tänkte. Men han sade ingenting, och hon kunde ej tydligt urskilja hans ansigtsuttryck i skymningen.

Ja, ja, tänkte han. Det är nog bäst, som det är. Hans upproriska hjärta skulle kufvas, och gud har ju lofvat, att dem som hedra fader och moder, skall det väl gå.

En liflig rörelse grep honom, och han kände nästan ett hopp, att alla tvifvel, som plågat honom skulle tystna, nu när han var hemma igen. Ja, alt skulle bli bra. Det gälde bara att gå fram nu, gå fram på den väg, som låg öppen för honom. Inte tänka för mycket, inte grubbla. Kunde han bara slippa ifrån sina tankar …

Lampan kom in. Selma hade varit ute och tändt den. Det starka ljuset skar i ögonen, och alla satte en stund handen för ansigtet. Men lampskenet lifvade upp dem, och samtalet tog bättre fart. Alla trängde de sig omkring Ernst, alla vände de sig till honom, alla hade de något att berätta för honom. Adjunkten drog fram med ett par af sina sista historier, som familjens öfriga medlemmar i en hel månads tid hört, så ofta det kom någon främmande, och när han berättat dem, frågade han, om inte Ernst kunde några nya upsalahistorier, till exempel om Ribbing eller Svedelius. Men när Ernst icke såg ut att vara vidare upplagd, afstod han efter några protester från sin önskan och berättade själf vidare. Fru Hallin berättade också. Hon talade om deras bekanta, om en middag hos biskopens och en supé hos domprostens, och så började hon att på nytt berätta om svågerns och om förlofningen. Selma sade just ingenting, men hon fylde ibland i, när modern glömde något. Och Gustaf kom fram med några mindre vördsamma historier om sina älskade lärare, hvilka adjunkten ibland å ämbetets vägnar ansåg sig böra sätta stopp för, men som han altid åhörde med ett hemligt nöje: Isynnerhet roade det honom, när Gustaf berättade om, »hur de brukade skoja för farbror Abel». De historierna lade adjunkten altid på minnet, för att sedan kunna uppbygga brodern med dem.

Så gick aftonen, och när supén var äten, hölls aftonbön. Då var klockan tio, och adjunkten yrkade ifrigt på, att man skulle gå till sängs.

«Kom ihåg, att vi ska vara uppe klockan sju i morgon,» sade han.

Och fru Hallin omfamnade den hemkomne sonen och såg honom länge i ansigtet för att utgrunda hvad det var, som hon tyckte sig icke känna igen.

»Tänk, att du är hemma igen,» sade hon. »Följ nu med pappa. Du får ligga i hans rum.»

Och när alla gått, satt hon en stund ensam kvar, innan hon släckte lampan. Hon visste egentligen icke, hvari skilnaden låg. Men hon hade tänkt sig sonens hemkomst helt annorlunda.

Adjunkten Hallins arbetsrum låg på vinden. En trätrappa förde dit upp. Adjunkten gick förut, och sonen följde efter. Småpratande trefvade de sig fram i mörkret, adjunkten tog fram nyckeln, som låg på sitt gamla ställe öfver dörren, och de trädde in.

Genom fönstret såg man ut på den rymliga domkyrkoplanen, där snön låg hvit med hårda tilltrampade vägar, och där almarna nu böjde sina bara, rasslande grenar för februariblåsten.

Ernst kände sig så underlig till mods. Hur ofta hade han icke velat gå in här, medan han ännu gick i skolan, och tala med fadern förtroligt som med en vän. Men det hade aldrig ingått i faderns uppfostringsmetod, och nu, när fadern kanske önskade det, visste han icke, hur han skulle börja.

Adjunkten tände ljus, fälde ned gardinen och började kläda af sig. Ernst satte sig i soffan, och hans långlagda ansigte såg vid det matta skenet från ljuset nästan gråblekt ut.

»Ska du inte gå och lägga dig?» sade adjunkten.

»Tack, jag tror jag har lust att sitta uppe en stund.»

»Jag trodde, du var trött.»

» Nej, inte just. Det har gått öfver nu.»

Fadern fortfor att kläda af sig. Tog sedan på tofflorna och svepte nattrocken omkring sig, färdig att gå ned. Ernst log. Han hade sett denna syn så många gånger, och han njöt af att se den om igen.

»Jag kommer nog att sofva länge i morgon,» sade han.

Adjunkten drog upp nattrocken öfver bröstet och gick.

Ernst satt länge kvar i samma stälning, som fadern hade lämnat honom. Utan att egentligen reflektera, öfver hvad han gjorde, reste han sig efter en stund och drog upp gardinen. Ljuset flyttade han undan, så att han kunde se ut på planen framför huset.

Det var nedan och aldeles mörkt därute. Endast en gaslykta kastade öfver trottoaren och gatan under fönstret ett gult sken, hvilket blef flämtande genom den starka blåsten, som kom almarnas grenar att med ett rasslande läte slå emot hvarandra, medan det gnisslade och hven så underligt där ute på den gamla kyrkoplanen.

Här hade han haft sin promenadplats under de sista åren, innan han tog studentexamen, här under de stora almarna, som skuggande reste sig upp rundt omkring den gamla domen. Isynnerhet hade han brukat gå där om aftnarna, när solen i färgrika, mystiska nyanser bröt sig genom kyrkans färgade fönster. Han gick där i timmar fram och tillbaka, gick där, till dess att solen sjönk, och skymningen föll öfver den lilla staden. Eller när kyrkans port var öppen, hände det, att han gick dit in, och lutad mot en bänk, stod han där länge försjunken i drömmande andakt. I väldiga rader höjde sig de olikformade stenpelarna, hvilka buro upp det spetsiga taket. Genom de höga spetsbågsfönstren lyste dagern in och blandade fantastiskt ljus och skymning. Men längst bort i koret kastades solstrålarna i knippor in genom de färgade glasen från sidfönstren, de återspeglade färgerna på väggar och pelare, som en skimrande väg af ljus bröto sig strålarna fram öfver altaret, kastade underliga reflexer på frälsarens ansigte, där han med kalken i hand stod midt öfver altaret, och dränkte golfvet framför hans fötter och omkring altarskranket med dess hvita hvardagsöfverdrag i en ljusflod, som glänste i rödt.

Med den gamla domen hade den unge prestens ungdomsdrömmar på ett förunderligt sätt smält samman, och när han nu satt och såg ut i natten, försökte han framför alt att få syn på sin gamla domkyrka. Med båda händerna skyggande för ögonen och med armbågarna stödda mot fönsterkarmen satt han och stirrade ut i mörkret. Han kunde ej urskilja annat än de dunkla konturerna af den väldiga bygnaden. Men ändå mindes han lifligt de långa aftnar, när han gått ensam i alléerna omkring kyrkan eller en ljum sommarkväll setat på någon af de grönmålade sofforna i almarnas skugga. Isynnerhet mindes han vårarna.

Vårarna!

Ensam hade han lefvat under hela sin ungdom. Med ett par vänner från skolan hade han visserligen sällskapat. Men han hade ändå känt sig ensam. Ty sjuklig som han var, hade han aldrig kunnat deltaga i sina jämnårigas lekar. Han hade gått för sig själf, grubblat och läst, läst och grubblat. Ständigt hade den tanken stått för honom, att hvad han än blef i lifvet, så skulle han aldrig stanna i detta lif, till dess att han blef gammal, knappast tills han blef en mogen man. Och med en sjuklig fruktan hängde han fast vid det förfärliga i den tanken, att han kanske skulle dö, utan att någonting efter honom skulle påminna om, att han hade lefvat. Han trodde på ett annat lif, och han trodde sig ej hänga fast vid jordelifvet. Men utan att han själf gjorde sig reda därför, glödde och brann i hans innersta en kärlek till lifvet och alt hvad i lifvet fans, en kärlek, som var dess mera stark och brinnande, ju mindre han hade njutit af detta lif, hvilket han förstod med den bröstsjukes hela uppjagade mottaglighet för intryck från verklig- hetens värld.

Och därför dröjde han vid minnet af vårarna. Han glömde aldrig den lurande fienden inom sitt bröst, tvärtom kunde vårarna för honom medföra en melankoli, som var så stark och tillika så oreflekterad, att han understundom efter en längre promenad, när han kom hem, trött i alla lemmar, och med sina kläder drog in lukten af frisk luft och våt jord på sitt rum, ofta öfverraskade sig själf med, att han grät stilla och ymniga tårar, som ett barn gråter, när det på de storas frågor, hvarför det gråter, bara svarar: »Det vet jag inte».

Men han njöt om vårarna af det uppspirande lifvet, af gräset, som började sticka upp, af blåsipporna, som gummor gingo omkring och sålde, af träden, som knoppades, af himlen, som blef varmt blå med hvita, mjuka skyar, af luften, som blef ljum, af solen, som stekte mellan husraderna och af fåglarna, som sutto och drillade på almarnas grenar omkring den gamla kyrkan. Isynnerhet älskade han fåglarna, och han roade sig som ett barn åt att gå och se på deras lekar, höra dem drilla och se, hur de parade sig och bygde bo.

Därute tjöt emellertid vinden. Den bullrade uppe i skorstenen och hven genom springorna in på vinden. Ute på gatan satte den i rörelse en bleckskylt, hvilken med ett oafbrutet gnisslande svängde fram och tillbaka.

När Ernst Hallin satt här med den gamla kyrkan framför sig, så var det honom nästan, som om han skulle aflägga räkenskap inför henne. Hurudan kom han tillbaka? Det föreföll honom, som om han så nyss varit här som yngling. Och nu satt han här som man, beredd att gå ut i lifvet. Som man. Var han verkligen en man? Beredd att gå ut i lifvet. Kunde han kallas för beredd?

Han spratt till, vid att det sakta knackade på dörren. Han kände sig nästan förskräckt. Hans tankar hade fört honom så långt bort, att han nästan glömt, hvar han satt, eller hvad tid det var på dygnet. Nu mindes han plötsligt altsammans, och det var med en röst, hvilken var något hårdare än nödvändigt, som han frågade:

»Hvem är det?»

Dörren öppnades, och Gustaf stack frågande in hufvudet. Han var utan krage och höll i handen en pipa, från hvars lock en lätt rök höjde sig.

»Får jag komma in?» sade han.

Men när han fick se ljuset, som var flyttadt längst bort i ett hörn, gardinen, som var uppdragen, och stolen, som stod invid fönstret, såg han villrådig ut. Och sedan han en stund stått stilla och med en tveksam min betraktat brodern, sade han: »Stör jag dig? Vill du, att jag skall gå?»

Gustaf var en helt annan natur än brodern. Han var tio år yngre än Ernst, och det såg i vissa fall nästan ut, som om han tillhörde en helt annan generation. Han gjorde aldrig något väsen af sig själf och sina åsigter, men han hade sina meningar för sig, klara och färdigbildade vid sina sjutton år, på ett sätt, som en person af hans fars generation skulle ha ansett för en orimlighet. Icke ens Ernst hade en aning om, hvad som i detta ögonblick försiggick inom den yngre brodern.

Gustaf hade altid känt sig illa berörd af, att brodern skulle bli prest. Och i detta ögonblick hade den unge en känsla af, att han öfverraskat den äldre under någon bönestund. Han tyckte att det ändå var bra arrangeradt att dra upp gardinen, för att man skulle kunna se kyrkan, och sedan sätta sig vid fönstret och be till gud. För rästen var det ju bara en inbillning, eftersom det ändå var så mörkt, att kyrkan inte kunde synas. Och det var inte fritt, att han för brodern erfor en känsla, hvilken var nästan föraktfull.

Ernst förstod visserligen icke fullt den yngre broderns tankegång, men han anade jämt så mycket, som att denna undrade öfver, hvarför gardinen var uppdragen, och han nu satt vid fönstret i stället för att gå till sängs. Han kände sig generad, som när man blifvit ertappad med något, hvilket har bismak af barnslighet. Han gick därför fram och släppte ned gardinen samt stälde ljuset på dess vanliga plats.

»Jag satt och såg ut,» sade han. »Ser du, det är min gamla promenadplats här ute.»

Ernst smålog nästan blygt, rädd att den andre icke skulle förstå honom, medan Gustaf å sin sida drog en lättnadens suck och belåtet tänkte för sig själf: »Jaså, det var en annan sak.»

Högt yttrade han i stället:

»Jag tänkte bara komma in och språka litet en stund.»

Men hur det var, ville samtalet icke riktigt komma i gång. Bröderna sutto där, som om de varit främmande för hvarandra, och de kände båda, att ett afstånd kommit emellan dem, som icke var så lätt att öfverspringa.

När Gustaf efter en stund gick in till sig, hade han en förnimmelse, som på en gång gladde och förbryllade honom. Han hade altid tyckt, att det fans något gemensamt, som vidlådde alla prester, antingen de voro stora eller små, gamla eller unga, feta eller magra, burgna kontraktsprostar eller halfsvultna pastorsadjunkter. Men detta presterliga kunde han ännu icke iakttaga hos brodern. Och han funderade nu med ett ironiskt leende, som var honom eget, när han gick för sig själf, öfver, huruvida detta presterliga, som han till sin glädje tyckte sig sakna hos brodern, först skulle komma med åren och i så fall, hur snart det skulle komma. Eller kanske det var något sakramenterligt, som meddelades i och med prestvigningen. Men så kom han ihåg pastor Simonson i skolan. Hos honom fans det där odefinierbara, presterliga i rikt mått. Och han var hvarken gammal eller prestvigd.

Gustaf kom till den slutsatsen, att det måtte vara något, som kom utifrån. Hvad det var, visste han inte ännu. Men han var glad, att det inte fans hos hans bror. Och han beslöt att vid tillfälle anförtro denna upptäckt åt sina bästa vänner i skolan. Ty han kände, att det skadade hans stälning bland kamraterna, att han hade en bror, som var prest.

♣♣♣