Regnbågens dal/Kapitel 16

←  Mera skvaller

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen På landsvägen

En dubbel seger  →

XVI.
På landsvägen.

För Faith voro beslut och handling ett och detsamma. Hon dröjde ej med att sätta sin under natten uppgjorda plan i verkställighet. Så fort hon dagen därpå kommit hem från skolan, lämnade hon prästgården och begav sig nedåt byn. När hon passerade postkontoret, träffade hon på Walter Blythe.

— Jag ska gå ett ärende för mamma till tant Elliott, sade han. — Vart ska du ta vägen, Faith?

— Jag ska sköta mina enskilda angelägenheter, sade Faith högdraget.

Någon närmare upplysning gav hon inte, och Walter kände sig en smula avsnäst. De gingo tysta en liten stund. Det var en varm afton, och vindfläktarna voro mättade med en behaglig kåddoft från barrskogen. På andra sidan sanddynerna sträckte sig ett hav, som skimrade i pärlgrått. Bäcken förde med sig gungande massor av blad, som lyste i guldgult och rostrött; man kunde gott tänka sig dem som älvornas små farkoster. På herr James Reeses i rött och brunt skiftande stubbåker, där det förut växt bovete, höll en massa kråkor konselj, förmodligen avhandlande diverse för kråksamhället viktiga frågor. Faith störde på ett hjärtlöst sätt rådplägningen, i det hon klev upp på gårdesgården och kastade en avbruten stör mitt ibland kråkorna, ögonblickligen fylldes luften av klapprande vingar och vredgat kraxande.

— Varför gjorde du så där? sade Walter förebrående. — De hade ju så roligt.

— Usch, jag avskyr kråkor, sade Faith likgiltigt. — De är så svarta och listiga, fastän de låtsas vara så oskyldiga. Du vet väl, att de stjäl småfåglarnas ägg ur bona. Det såg jag själv en kråka göra på vår gräsplan i våras. Walter, varför är du så blek? Hade du tandvärk igen nu i natt?

Walter ryste till.

— Ja, gräslig tandvärk. Jag fick inte en blund i ögonen. Jag bara vankade av och an på golvet och föreställde mig, att jag var en av de första kristna martyrerna, som torterades på Neros befallning. Det hjälpte rätt bra för en stund — men se’n tog värken till igen så ohyggligt, att jag inte kunde låtsa någonting.

— Grät du? frågade Faith bedrövad.

— Nej — men jag lade mig så lång jag var på golvet och stönade, sade Walter. — Se’n kom flickorna in, och Nan stoppade in ett pepparkorn i hålet i tanden — men då blev det ännu värre. Och Di narrade mig att ta munnen full med iskallt vatten — och då trodde jag, att jag skulle bli galen, så de sprang efter Susan. Susan sa, att det var rätt åt mig för att jag i går satt uppe på det kalla vindsrummet och skrev struntig vers. Men hon tände eld i köksspisen och värmde vatten och slog det på ett varmvattenkrus och la’ det till mig i sängen, och då hörde tanden upp att värka. Så fort det lättade en liten smula, sa jag till Susan, att mina dikter var ingen strunt och att det kunde inte hon bedöma. Nä, sa hon, det kunde hon gudskelov inte, för hon visste ingenting om poesi utom att det för det mesta var lögn alltihop. Nu vet du nog, Faith, att så är det inte. Det finns ett särskilt skäl, varför jag så mycket tycker om att skriva vers — då kan man säga så mycket, som är sant i en dikt men som skulle vara osanning på prosa. Det där sökte jag förklara för Susan, men hon bara sa, att jag skulle hålla mun och somna, innan vattnet hann kallna. För annars skulle jag få sköta mej själv, sa hon, och då finge man väl se, om rim utan reson kunde bota tandvärk, och det skulle vara just rätt och lagom åt mej.

— Varför far du inte till tandläkaren i Lowbridge och får tanden utdragen?

Walter ryste igen.

— De vill därhemma, att jag ska göra det — men jag kan inte. Det kommer att göra så gräsligt ont.

— Är du så rädd för litet ont? frågade Faith med en skymt av förakt.

Walter blev röd.

— Det skulle minsann inte göra litet ont. Att få en ond tand utdragen är nå’nting bland det värsta som finns. Pappa sa, att han ville visst inte tvinga mig att fara — jag får vänta och se, om jag till sist fattar mitt beslut.

— Det där skulle göra mycket ont ett enda tag, men se’n vore det ju överståndet, sade Faith. — Tänk, så länge du har gått med den där tandvärken. Ibland bara morlar den, men ibland får du ju så ont, att du knappt vet till dig. Oår du nu till tanddoktorn och får den utdragen, så år du av med den och får nattro igen. Jag fick en gång en tand utdragen. Jag skrek till just som det skedde, men så var det ju över i en blink — det bara blödde litet efteråt.

— Blödningen är det värsta av alltihop, den är så otäck, sade Walter. — Jag fick riktiga kväljningar, när Jem skar sig i foten på en glasskärva i somras. Susan sa, att jag var så vit som ett lakan i ansiktet, och det var inte Jem själv. Men det gjorde också så ont i mig att veta, att Jem plågades. Alltid ska någon plågas, Faith, och det är så rysligt. Jag tål inte att se någon ha ont. Då vill jag bara springa — och springa — så långt vägen räcker.

— Det är väl inte värt att ta så illa vid sig, om nå’n stöter sig litet eller skär sig, sade Faith och knyckte på nacken. — Det är klart, har man gjort sig själv vådligt illa, så måste man skrika — och blod är otäckt, så klibbigt och otrevligt … Och inte tycker jag heller om att se andra människor göra sig illa. Men inte vill jag springa min väg, tycker nå’n det — jag vill tvärtom ta i håll med dem och hjälpa dem. Din pappa måste många gånger göra folk illa för att bota dem. Vad skulle de säga, om han sprunge sin väg?

— Jag sa inte, att jag skulle springa. Jag sa, att jag ville springa. Det må väl vara stor skillnad. Jag vill också gärna hjälpa människor. Men jag önskar ändå, att här inte funnes så mycket fult och otäckt i världen. Om bara allting vore glatt och vackert!

— Ja, det en inte kan få, är det inte värt att eftertrå, sade Faith. — Men bara det att leva är ju så roligt. Du skulle inte ha tandvärk, om du låge död, men ändå vill du väl bra mycket hellre leva än vara död? Det är väl hundra gånger mera kul att leva! Här kommer Dan Reese. Han har varit nere vid sjön och metat.

— Jag avskyr Dan Reese, sade Walter.

— Detsamma gör jag. Det gör varenda en av oss flickor. Jag tänker bara gå förbi och inte hälsa. Titta bara, får du se.

Faith gick följaktligen förbi Dan med näsan i vädret och ett uttryck av försmädlighet, som ej förfelade sin verkan. Han vände sig om och skrek efter henne med allt högre röst:

— Jäntor ä’ dumma! Jäntor ä’ dumma! Jäntor ä’ dumma!

Faith gick vidare utan att låtsa om någonting. Men det kokade inom henne, och hon bet sig i läppen. Hon visste, att gällde det glåpord, kunde hon ingalunda mäta sig med Dan Reese. Hon önskade, att hon haft sällskap med Jem Blythe i stället för med Walter. Om Dan Reese understått sig att skrika »dumma jäntor!» så Jem hört det, skulle Jem ha slagit honom gul och blå. Men det föll aldrig Faith in, att den tillbakadragne Walter på något sätt skulle uppträda som hennes riddare, och hon klandrade honom inte för det. Hon visste, att han aldrig slogs med andra pojkar.

Det gjorde inte heller Charlie Clow vid norra vägen. Men det lustiga var, att medan hon föraktade Charlie och tyckte, att han var en mes och en kruka, föll det henne aldrig in att tänka ringaktande om Walter. Det var helt enkelt så, att han tycktes henne som en invånare från en annan värld, hans egen värld, där man hyste andra åsikter. Faith kunde lika väl ha väntat, att en stjärnögd ängel med vita vingar skulle ha gett sig till att puckla på den smutsige, fräknige Dan Reese för hennes skull, som hon trodde Walter Blythe om det. Men ängeln skulle naturligtvis ha förhållit sig neutral, och det skulle hon alls inte ha klandrat honom för, lika litet som hon klandrade Walter. Hon önskade i alla fall, att den föga ömsinte Jem eller Jerry med sina duktiga nävar varit med henne, och Dans elaka ord blevo sittande som en törntagg i hennes inre.

Nu var Walter ej längre blek. Han hade blivit eldröd i ansiktet, och ur hans vackra ögon talade harm — och blygsel. Han förstod mycket väl, att han borde ha uppträtt till Faiths försvar. Jem skulle ha rusat på den skränande lymmeln och slagit hans fula mun i blod. Ritchie Warren skulle ha kallat Dan vid så många fula namn, att Dan hade stått svarslös. Men Walter kunde inte stå och »skälla» — för att nu använda ett mycket simpelt, bland pojkar gängse ord. Han visste, att på det området skulle den andre i alla fall få övertaget. Dan Reeses förråd av glåpord var outtömligt. Och vad den andra formen av uppgörelse angår, så kunde Walter inte slåss. Han avskydde blotta tanken. Det var tarvligt, rått och — värst av allt — det var fult. Han kunde aldrig förstå den njutning, som för Jem låg i att »klå» någon. Men just nu önskade han, att han kunnat rå på Dan Reese. Han skämdes förskräckligt, därför att Faith blivit förolämpad ute på öppen landsväg i hans närvaro, utan att han försökt näpsa den oförskämde. Han kände sig övertygad om att hon måste förakta honom. Hon hade ej ens talat med honom, alltsedan Dan skrikit sitt »jäntor ä’ dumma». Han var glad, när deras vägar skildes.

Även Faith kände lättnad, men det hade sin särskilda orsak. Hon ville vara ensam, därför att hon nu börjat tänka med en viss ängslan på det värv hon förelagt sig. Den glada ivern hade fördunstat, i synnerhet efter Dans beteende, som gett hennes självkänsla en svår knäck. Hon ville uträtta sitt ärende, men hon hade ej längre någon hänförelse, som höll henne uppe. Hon ämnade ju besöka herr Norman Douglas och bedja honom åter träda in i församlingen, men nu började hon känna rädsla för honom.

Det, som förefallit så enkelt och lätt hemma i prästgården, hade nu undergått en plötslig förvandling. Hon hade hört rätt mycket talas om herr Norman Douglas, och hon visste, att till och med de största pojkarna i skolan voro rädda för honom. Tänk, om han kallade henne för någonting fult — hon hade hört, att han, när han blev ond, brukade ge folk fula tillmälen. Och hon visste ingenting värre än stygga glåpord … Men hon ville ändå gå vidare — Faith Meredith var inte den, som vände om. Såvida hon inte uträttade det hon nu förelagt sig, skulle kanske hennes far nödgas flytta från The Glen.

Vid slutet av den långa avtagsvägen låg huset, en stor, gammaldags byggnad, flankerad av lombardiska popplar, raka och smärta som soldater. På verandan åt gårdssidan satt herr Douglas själv och läste en tidning. Hans stora hund låg bredvid honom. Från köket, där hans hushållerska fru Wilson höll på med att göra i ordning kvällsvarden, hördes ett skrammel och rammel av grytor, lock och spiselringar — ett ilsket och argt skrammel, ty herr Douglas och fru Wilson hade nyss grälat, och båda voro vid mycket dåligt lynne. Så att när Faith gick upp på verandan och herr Douglas vid ljudet av hennes steg sänkte sin tidning, fann hon sig seende in i ögonen på en uppretad och förgrymmad man.

Egentligen såg herr Douglas rätt ståtlig och bra ut på sitt sätt. Det långa röda skägget svallade ned över bröstet, och från hans stort tilltagna huvud nedföll en man av rödbrunt hår, ännu ej strimmat av grått. Hans höga, vita panna uppvisade inte ett veck, och hans blå ögon kunde alltjämt, när det föll sig så, flamma med hans stormiga ungdoms blossande eld. Han kunde vara mycket älskvärd, när han så ville, och han kunde vara förfärlig. Stackars Faith, som var så angelägen om att upphjälpa sin fars hotande ställning gentemot församlingen, träffade nu på honom i en av hans fruktansvärda stunder.

Han visste inte vem hon var, och han mätte henne med ogillande blickar. Norman Douglas tyckte om skrattlystna flickor med liv och temperament. Faith var just nu mycket blek. Hon tillhörde den flicktyp, för vilken färgerna betyda allt. När hon ej hade sina rosiga kinder, föreföll hon blaskig och urblekt. Nu såg hon bönfallande och rädd ut, och översittarandan i Norman Douglas’ inre började röra på sig.

— Vad sjutton är ni för en? Och vad vill ni här? frågade han med sin grova, högt ekande röst och drog ihop sina buskiga ögonbryn.

För första gången i sitt liv stod Faith svarslös. Hon hade aldrig trott, att herr Norman var så här … Hon var förlamad av skräck. Han märkte det och tog i än häftigare.

— Nå, vad är det fråga om? mullrade han. — Ni ser ut som om ni ville säga nå’nting, men inte tordes. Nå, ut med språket! Ni har väl mål i munnen, för tusan!

Nej. Faith hade tappat talförmågan. Inga ord ville komma. Men hennes läppar började darra.

— Nej, lipa inte, det undanber jag mig, röt Douglas. — Jag tål inte så’nt där tjut. Har ni nå’nting att säga, så ut med det, så vi får det undanstökat. Jag tror flickan är alldeles vriden, kan hon inte få ur sig ett enda ord? Stirra inte på mig så där — jag är inget troll — jag har ingen svans. Vad är ni för en? Vem är ni, frågar jag?

Den irriterade rösten hördes långa vägar. Skramlet i köket inställdes tills vidare. Fru Wilson lyssnade med uppspärrade ögon och spetsade öron. Herr Douglas lade sina stora bruna labbar en på vardera knäet och lutade sig fram, bligande in i Faiths bleka, nervöst ryckande ansikte. Han hade visserligen själv förklarat, att han inte var något troll, men han hade med sitt stora röda hår och skägg verkligen tycke av någon ruskig jätte ur en sagobok. Hon hade en känsla av att han i nästa sekund skulle sluka henne med både hull och hår.

— Jag heter — Faith — Meredith, sade hon, men det blev föga mer än en viskning.

— Meredith? Då hör du väl till prästens barn, vasa’? Dej har jag minsann nog hört talas om. Du rider på svin och håller inte sabbaten i helgd. Ni tycks vara ett snyggt följe allihop, ni prästgårdsungar. Nå, vad vill du här? Vad vill du den gamle hedningen, vasa’? Jag besvärar aldrig prästen, och då behöver han inte heller besvära mig. Vad är det nu du vill?

Faith önskade sig tusen mil under jorden. Sin tanke stammade hon nu fram i all dess naiva enkelhet.

— Jag kom — för att — be herr Douglas — gå i kyrkan — och hjälpa till med att — betala prästlönen …

Douglas spände ögonen i henne. Så brast det åter lös:

— Jag har väl aldrig tänkt mej maken till oförskämdhet! Vem har satt i dej, att du skulle gå hit? Vem har lurat dej hit, din lilla markatta?

— Ingen, sade stackars Faith. — Jag kommer av mig själv.

— Det ska du aldrig försöka inbilla mej. Du ljuger. Understå dej inte att ljuga. Vem har skickat hit dej? Det var då inte far din, det beskedliga kräket — han skulle inte skicka dej att göra det han inte vill göra själv. Nä, det var väl nå’n av de där satkärringarna nere i byn, som tyckte hon skulle hitta på någonting riktigt kvickt — inte sant?

— Nej — jag — kommer alldeles av mig själv.

— Tror du, att jag är en idiot? röt Douglas.

— Nej, jag trodde ni var en gentleman, sade Faith med svag röst, utan någon sarkastisk bimening.

Douglas brusade åter upp.

— Inga näsvisheter, om jag får be. Jag vill inte höra ett ord mer. Om du inte vore en så’n barnunge, skulle jag visa dig hur det går med dem, som lägger sig i så’nt, som inte angår dem. När jag behöver en präst eller en lappsalvare, så skickar jag bud på dem. Men dessförinnan vill jag inte ha nå’nting med dem att skaffa. Begriper du det? Ut med dig nu! Du ser ju ut som en mjölad sill i synen.

Faith lydde. Hon snubblade i blindo utför verandatrappan, grusgången fram och ut genom grinden. När hon kommit ett stycke fram på avtagsvägen, försvann hennes rädsla; en reaktion inträdde, och hon betogs av en sjudande vrede. När hon kom ut på stora landsvägen, befann hon sig i ett sådant tillstånd av ursinne, att hon aldrig känt dess make. Norman Douglas’ oförsynta förolämpningar hade bränt sig in i hennes själ och frätt ett oläkligt sår. Hon bet ihop tänderna och knöt sina händer. Gå hem? Åh, visst inte! Hon skulle vända om och säga den busen precis vad hon tänkte om honom … Det skulle hon … Kalla henne för markatta och mjölad sill …

Hon vände beslutsamt och gick tillbaka. Verandan låg tom, och köksdörren var stängd. Faith öppnade dörren utan att knacka och steg in. Herr Douglas hade just satt sig ned vid kvällsvardsbordet, men tidningen höll han ännu i handen. Faith gick raka vägen över golvet fram till honom, ryckte tidningen ur hans hand, slängde den på trasmattan och stampade på den med bägge fotterna. Därefter vände hon ansiktet mot honom. Nu voro kinderna högröda, och ögonen gnistrade. Hon var en så vacker ung furie, att den häpne värden på stället knappt kände igen henne.

— Kommer du igen? brummade han, dock mera häpen än ond.

Hon såg stadigt in i de vassa ögonen, som mycket få människor förmådde möta utan att slå ned sina egna.

— Jag kommer tillbaka hit för att säga er precis vad jag tänker om er, sade Faith med klar och tydlig röst. — Jag är inte rädd för er, herr Douglas. Ni är grov och ohövlig och orättvis. Susan Baker har sagt, att det blir nog efterräkningar för er en gång, och då har jag tyckt synd om er, men det gör jag inte nu. En hustyrann var ni, så länge er hustru levde. Hon fick inte nå’n ny hatt på tio år — det var väl inte underligt, att hon dog. Jag ska göra gubbar åt er, så fort jag ser er efter detta. Så ofta jag går bakom er, kan ni veta vad som sker. I sin studérkammare har pappa en gammal bok med ett porträtt av djävulen, och han har både horn och svans, jag ska ta och skriva ert namn under den bilden. Herr Douglas är en gammal ettrig och gallsprängd bitvarg — jag tror slavägarna hade inte styggare ögon, när det förr i tiden fanns så’na här i landet …

Faith visste inte alls vad som menades med ettrig eller gallsprängd, men hon hade hört Susan använda orden och hade av tonen förstått, att de inte kunde betyda någonting trevligt. Herr Douglas var troligen bättre underrättad, men han yttrade inte ett ord under Faiths långa utgjutelse. När hon gjorde en liten paus för att hämta andan och samtidigt stampade till med foten, brast han plötsligt ut i ett skallande skratt. Med sin väldiga hand klatschade han sig på låret och sade:

— Se nu har minsann flickan fått mål i munnen! Och temperament tycks hon också ha! Så’nt tycker jag om. Sitt ner — kom fram och sitt ner!

— Nej tack, det vill jag visst inte. — Faiths ögon flammade av harm. Hon trodde, att han gjorde narr av henne — ville driva med henne. Herr Douglas’ ursinne var i alla fall bättre än hans hån. — Jag vill inte sitta ner i ert hus. Nu går jag hem. Men jag är glad att jag vände om och lät er höra mitt hjärtas mening om er.

— Jaså, jag är en gammal ettrig bitvarg — jo jo, det var nog inte så orätt sagt, skrattade herr Douglas och lät nu riktigt godmodig. — Men jag bits inte alltid. Och vad var det jag kallade dej? En mjölad sill! Jag må säga, att vi har då utbytt artigheter i afton. Men nu, när du har fått den där granna färgen på kinderna, tycker jag du är mera lik en rosenknopp. Vad sägs om den bilden? Och så tänker du skriva mitt namn under djävulens porträtt därhemma? Men han är svart, flicka, och jag är röd. Det duger inte. Hör du, var nu inte stött längre, utan kom fram och sitt ner. Vi ska dricka en försoningskopp med varandra.

— Nej tack, sade Faith högdraget.

— Åjo, krusa nu inte. Jag ber om ursäkt för att jag var grov i mun mot dig nyss, flicka lilla. Jag bar mig dumt åt, och för det gör jag nu avbön. Förlåt bitvargen! Glöm bort, att han nyss var ett stort nöt. Och nu räcker jag vacker tass — ta mej i hand, flicka! Jaså, hon vill inte. Men hon är tvungen. Det hjälps inte. Hör på, min flicka, om du nu tar mig i hand och dricker en kopp te med mig, så ska jag börja betala igen mitt vanliga bidrag till din fars lön och rent av gå i kyrkan den första söndagen i varje månad. Och så ska jag laga så att gumman Davis håller sin mun. Jag är den ende i släkten, som har nå’n makt över henne. Vad säger du om den överenskommelsen, flicka lilla?

Jo, den lät verkligen rätt så fördelaktig. Faith lade sin hand i jättens labb, och han ruskade den helt vänligt. Och så, rätt som det var, fann hon, att hon satt på en stol vid hans dukade bord. Hennes häftiga lynnesutbrott var över

— Faith var aldrig långsint — men sinnesrörelsen glänste alltjämt i hennes ögon och gav den grannaste färg åt hennes kinder. Norman Douglas såg beundrande på henne.

— Ta fram en burk av din finaste fruktkompott, Jane, befallde han. — Och vad går nu du och hänger läpp för, människa? Visst grälade vi nyss, men än se’n då? Litet blixt och dunder renar luften. Men jag vill inte veta av något gråväder och regndusk efteråt. Det tål jag inte. Lynne kan en kvinna få ha, men inga tårpåsar. Här, flicka, får du litet kött och potatis. Begynn med det. Jane har något fint namn på det, som börjar med h, men det kan inte tusan komma ihåg, jag kallar det hackmat rätt och slätt. Det är bekvämt med hackmat, i den kan hon röra ihop precis vad hon vill. Här kommer hon med sin tekanna. Teet tror jag hon kokar på kardborrar. Bry dig inte om’et — här får du litet god oskummad mjölk i stället. Det är bättre för så’na fröknar som du. Vad var det du sa du hette?

— Faith.

— Faith — det betyder ju tro, det är väl inget namn? Inte kan jag kalla dig för Faith. Har du inget mera namn?

— Nej, sir.

— Hm. Jag kan inte med så’na där konstiga namn. För resten erinrar det mig om min tant Jimmy. Hon hade tre flickor, och dem kallade hon Faith, Hope och Charity. Tro, hopp och kärlek. Den där, som skulle representera tron, förblev en tvivlerska i alla sina dar. Hoppet såg allting i svart, och den så kallade Kärleken var så illa snål, att det var både synd och skam. Du borde heta Rosenröd

— du ser ut som en röd ros, när du är arg. Jag ska kalla dig Rosenröd. Och du har lurat mig att lova, att jag ska gå i kyrkan. Men bara en gång i månaden, hör du det. Och så var det penningfrågan. Hör du, flicka, kan vi nu inte ingå vad jag skulle vilja kalla en kompromiss. Du släpper litet efter på dina fordringar. Förr brukade jag betala hundra dollar om året och sitta och slumra till i min bänk varenda söndag. Kan jag inte nu få göra upp med dig, att om jag ger tvåhundra dollar, så slipper jag gå i kyrkan? Kan få slumra till i mitt eget soffhörn? Nå, vad säger du om det förslaget?

— Nej, sir, det går inte, sade Faith och log, så att skrattgroparna kommo fram. — Jag håller styvt på att ni ska gå i kyrkan. Annars tror Susan — att ni kommer till helvetet …

— Det var värst. Nå, då får jag väl lov att masa mig dit — till kyrkan menar jag förstås. Tolv gånger om året orkar man väl med. Det blir allt en uppståndelse i bänkarna, när de få se mig komma in. Tänk, att gamla Susan Baker gjort sig bekymmer med avseende på min vistelseort en gång i tiden. Nå, tror också du, att jag kommer dit — du vet?

— O nej, det vill jag väl inte tro. Det skulle göra mig ledsen … stammade Faith helt förvirrad.

— Varför skulle du bli ledsen för det, flicka?

— För att — där lär ska vara så otrevligt, sir …

— Otrevligt? Det beror precis på vad för sorts sällskap man trivs med, flicka. Jag skulle snart tröttna på änglarna. Kan du tänka dig gamla Susan med gloria om pannan!

Jo, det kunde Faith, och den synen tycktes henne så genomlöjlig, att hon måste fnittra. Herr Douglas tittade gillande på henne.

— Du tycks ha vad man kallar sinne för humor. Det var bra. Så’nt kommer man långt med här i världen. För att nu återgå till de välsignade kyrkobesöken — kan din pappa predika?

— Han predikar utmärkt, sade predikantens dotter.

— Jaså. Ja, det är bäst han gör sitt bästa, när jag kommer i kyrkan. Jag ska nog passa på, om han kommer stickande med några irrläror. Nå, predikar han mycket om helvetet?

— Neej — det tror jag inte.

— Det var tråkigt. Jag tycker om när präster eldar på med mycket svavel … Så det riktigt osar bränt om dem. En så’n predikan måste de ha minst varannan månad. Tänk då vad alla äldre och yngre käringar ska bli glada! Alla kommer de att snegla bortåt gubben Norman Douglas’ bänk och tänka: där hör du vad som väntar dig, din gamle avfälling och hädare! Jag ska ge din pappa tio dollar extra för var gång han predikar om svavelsjön, som brinner med evig eld. Nå, här kommer Jane med kompotten. Du tycker väl om så’nt här? Det är inte hackmat. Smaka!

Faith svalde lydigt den rågade dessertsked herr Douglas räckte henne. Lyckligtvis var kompotten mycket god.

— Det är det bästa plommonsylt i världen, sade värden, lade rikligt för åt henne på ett tefat och ställde det framför henne. — Det var roligt det smakar dig. Jag ska ge dig ett par burkar, som du får ta hem med dig. Jag är inte knusslig. Det felet har jag åtminstone inte. Det var inte min skull, att Hester gick med samma hattskrålla i tio år. Det var hennes egen — hon snålade in på hattar och kläder för att få pengar att skicka över till gulingarna i Kina. Jag har aldrig gett en cent till missionen i hela mitt liv — kommer aldrig att göra det. Det kan du inte lura mig till, hur styv du än är. Men hundra om året åt far din och kyrkobesök en gång i månaden — det kan jag gå med på. Nå, går Jane och ser sur ut ännu? Vill inte på några villkor dra på smilbandet? Det är ändå förunderligt så fruntimmer kan gå och tjura. Aldrig går jag och tjurar — jag exploderar med blixt och dunder — pang! — men sen är det också förbi, molnet har dragit förbi, solen lyser igen, och jag är så tam och beskedlig som en liten knähund.

Efter kvällsvarden anhöll herr Douglas om att själv få skjutsa hem Faith, och hela baksätet i den lilla vagnen fylldes med äpplen, kålhuvuden, potatis, pumpor och syltkrukor.

— Det finns en söt liten kissunge ute i ladan. Den får du också, om du vill ha honom. Säg bara ett ord, sade den välvillige herr Douglas.

— Nej, tack så rysligt mycket, svarade Faith. — Jag tycker inte vidare om kattor. Och så har jag en tam tupp.

— Hör man på! Men inte kan man kela med en tupp så som man kan kela med en kattunge. Ät du upp tuppen och ta lille Tom. Jag vill så gärna, att han ska komma till en snäll familj.

— Ack nej, det går inte. Tant Martha har en fullvuxen katt, och han skulle säkert bli stygg mot en främmande kattunge.

Herr Douglas fick finna sig i att inte se sin önskan uppfylld. Det blev en spännande hemfärd, ty unghästen var så yster, att han höll på att falla i sken. När körsvennen släppt av Faith framför prästgårdens köksingång och hjälpt henne med att få upp den präktiga »förningen» på förstubron utanför köksdörren, vände han hem igen, högt skrålande:

— Bara en gång i månaden — kom ihåg det! Bara var fjärde söndag!

Faith gick upp och lade sig och kände sig en smula både andlös och vimmelkantig, precis som om en vänlig stormil gripit tag i henne och åter släppt ner henne. Men hon var lycklig och tacksam. Nu behövde hon inte vara rädd att pappa skulle mista sin befattning och de alla nödgas lämna The Glen och Regnbågens dal och den vackra kyrkogården med sina mossiga hällar och susande lövkronor.