Skeppar Worse/Kapitel 6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 5
Skeppar Worse
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 6
Kapitel 7  →


[ 88 ]
6.

Jungfru Sara och Henriette sutto i väfkammaren och nystade garn; Henriette hviskade. Modern satt och skref bref i salen med dörren öppen, men hon hörde icke väl.

»— och så kan du tänka dig, ja är det inte obegripligt hvad de kunna hitta på, de stulo ett tåg, kan du tänka dig —»

»Hvilka?»

»Lauritz och de andra.»

»Stulo de?»

»Är du tokig?» svarade Henriette förargad, »tror du Lauritz stjäl! Nej, de bara togo det — togo det, förstår du, bakom dörren nere i Worses kryddbod — ett strunttåg, som inte var värdt sex skilling — från den rike skeppar Worse, det måtte väl inte göra något?»

»Men, Henriette, du vet väl, att det inte är stort eller litet det kommer an på; hvar och en som stjäl —»

»— är en tjuf, ja jag kan det bibelspråket,» afbröt Henriette i en hast, »men nu skall du höra hvad de gjorde med tåget, för det var i går eftermiddag Lauritz talade om det för mig i köket, medan jag serverade té —»

[ 89 ]»Medan här var sammankomst?» frågade Sara förebrående.

Henriette nickade ifrigt med hufvudet.

»Säg det bara inte till mor! Åh, han är så rolig, Lauritz, jag skrattar så fasligt åt honom, men så kan du tänka dig, de spände tåget tvärt öfver gatan, och två man höllo i hvar ända, då det började mörkna, och när det kom någon, som de voro arga på, spände de tåget så att han föll, och så kom krigskommissarien — du vet, han den ondsinta, rödbrusiga — och så for han på näsan och bröt af sig armen.»

»Du måtte vara från förståndet, Henriette! Du tycker väl inte att det var bra gjordt?»

»Jo, utmärkt bra! Du skulle bara veta hur otäck han är; alla pojkarne i hela staden ä’ arga på honom — jag också; när de ha session, sitter han och svär och gormar hela tiden, och när han är som allra värst ond, slår han — du kan tänka dig, han slår med ett ridspö. Uh då! nej det var just lagom åt honom; om han bara hade brutit af bägge, den rackaren!»

Sara var alldeles förskräckt; men i det samma gjorde modern en rörelse, som om hon ämnade resa sig, och systrarna arbetade en stund flitigt och stilla.

Sara satt och tänkte på, att det var alldeles på tok, det här med Henriette, och hon frågade sig sjelf, om det ej var hennes pligt att tala med modern. Men madam Torvestad var verkligen så besynnerligt svag för den yngsta dottern.

Hon hade en gång sagt: »Ja, för Henriette är jag inte rädd, hon är lätt att böja och skall [ 90 ]nog gripas af nådens kallelse i sinom tid. Annorlunda var det med dig, Sara, du har ett motspänstigt sinne, som tidigt måste inöfvas i Herrans tukt. Och gudskelof, hvarken din hederlige far eller jag har sparat vårt ris, och Gud har lagt sin rika välsignelse till, så att du blef den du är.»

Detta sade hon med ovanlig värme. Eljest var förhållandet mellan mor och dotter litet stelt. De kunde tala med hvarandra om verldsliga och andliga ting, men till förtrolighet kom det aldrig.

Sara var uppfostrad i de strängaste grundsatser om barnens pligter mot föräldrarne, och hon såg upp till modern med vördnad. Hon skulle hellre ha afhuggit sin hand än handlat mot hennes vilja; men hon tordes icke gå och kasta sig om hennes hals, som hon mången gång kände behof af.

När Henriette i sin uppsluppenhet kysste och omfamnade henne, kände hon ett underligt välbehag, men hon slet sig genast lös, ty hon visste, att modern icke tyckte om sådant.

Då de hade arbetat en liten stund tysta, hviskade Henriette åter: »Han var full i lördags.»

»Hvem?»

»Lauritz.»

»Fy! Hur vet du det?»

»Han talade om det för mig.»

»Men har han då ingen skam i sig?»

»Åh, det var väl inte så farligt; han var inte alldeles smäckfull, förstår du; bara jämt laddad, som det heter.»

[ 91 ]Henriette var helt stolt öfver honom, tycktes det. Men innan Sara hemtat sig från den sista förskräckelsen, ropade modern:

»Sara! kom hit in och hjelp mig litet. Hvar är det Herren talar om vinträdet?»

»Johannes’ femtonde kapitel.»

»Läs det för mig.»

Sara började läsa, och under tiden betraktade modern henne forskande med sina kloka ögon; men hon låtsade som om hon var upptagen af sitt bref och af det som lästes.

Madam Torvestad skref många bref, som voro i stort anseende och skattades högt af vännerna rundt omkring i landet. De lästes upp i församlingen, dit de kommo, och gömdes derefter sorgfälligt till utlåning bland bekymrade, som behöfde ett godt ord. Ty hennes bref voro milda och kärleksfulla.

Då Sara läste den tolfte versen: «Detta är min befallning att I skolen älska hvarandra liksom jag hafver älskat eder,» hejdade modern henne: »Ja, den versen var det jag tänkte på.»

Hon såg ned i brefvet och fortsatte, halft som om hon följde tankegången i det hon hade skrifvit, men Sara märkte mycket väl, att det modern sade äfven var riktadt till henne.

»Det är den första frukt grenarne på det sanna vinträdet skola bära: kärleken, den inbördes kärleken mellan bröderna, det är denna kärlek, som isynnerhet den älsklige Johannes framställer som kännetecknet på Guds barn. Men, kära själ, nu gäller det: gif akt på, huru din kärlek till bröderna har uppstått och huru du älskar dem; om [ 92 ]det är derför att de äro födda af Gud eller om det är i följd af en eller annan behaglighet hos deras person. Gif akt på, om din kärlek uppkom då och dervid att du sjelf sökte Herran, hungrande och törstande efter hans nåd och frid med Gud och började att älska Honom så, att så snart du såg eller hörde, att någon annan också sökte och älskade Herran, denne då blott derigenom blef dig så kär, så älskelig, så broderligt nära, att du derför glömde alla hans andra egenskaper.»

Sara blef blossande röd och böjde sig ned öfver bibeln; hon ville börja på trettonde versen, men modern afbröt: »Tack, Sara, du behöfver inte läsa mera; det var just dessa betraktelser öfver den inbördes kärleken jag ville väcka hos mig sjelf genom det heliga ordet.»

Och åter fortsatte hon på samma sätt, halft till Sara, halft till sig sjelf: »Se der har frestaren återigen lagt ut en af sina falska snaror; gif akt och bed Gud bevara din fot, att du icke går i den. Ty den syndiga älskogen ligger på lur bakom kärleken till bröderna, som ormen gömde sig bakom trädets kostliga frukter. Se derför väl till att du älskar i andan och icke i köttet. Men derest du älskar i andan och du på din väg möter en, som söker samme Gud du älskar och i hvars kärlek I bägge ären förenade, då skall du visserligen älska denne sökande. Och vore han än» — här blefvo hennes ord mycket eftertryckliga — »och vore han än blott en sökande långt borta, ja vore han än en villfarande, som blott såg en dunkel skymt af ljuset och blott skröpligen vandrade derefter — [ 93 ]ja, om än hans utseende, hans sätt, hans naturliga sinne vore aldrig så betänkliga, skulle du dock älska honom för den gemensamma kärleks skull, som älskade er först. Seså, mitt barn, tack för hjelpen. Gå nu tillbaka till ditt arbete och bed Herran för sin kärleks skull förklara den inbördes kärleken i ditt hjerta, på det att du icke måtte fara vilse.»

Då Sara var i dörren, tillade modern: »Det förundrar mig, att när du och Henriette sitta så der tillsamman, ni inte sjunga en salm; det gjorde vi alltid i min ungdom. Det underlättar arbetet och beskyddar sinnet mot onda tankar och frestarens anfall.»

Strax derefter sjöngo systrarna dämpadt och rent en salm, som de visste att modern tyckte om:

«Gör dörren hög, gör porten bred!
Se, ärans konung kommer ned —»

När Henriette ej kunde orden, gnolade hon, tills hon kom på det igen. Men Sara satt alldeles blek och sjöng; hennes ögon brände, men hon slog icke upp dem.

Ingen af flickorna hörde, att Hans Nilsen Fennefos kom uppför trappan och stannade på afsatsen utanför.

Han stod och lyssnade på den vackra sången, och han kom att erinra sig den natten, då han hörde sin mor sjunga. En djup rörelse grep honom; det föreföll honom, att Saras mjuka stämma var så lik hans mors, och tårarne strömmade till hans ögon.

[ 94 ]Då han kom upp på sin lilla kammare, satt han länge i stridiga tankar. Huru godt hade det icke varit för honom, om han i detta ögonblick haft sin mor att rådföra sig med. Men hon var död för två år sedan. De, som stodo vid hennes dödssäng, berättade, att det var som om hon sjungit sig direkt in i himmelen.

Hans Nilsen kom från ett möte med de äldste af bröderna. Han hörde sjelf till dem; ty det berodde ej på åren, utan på tro, kärlek, rättfärdighet och erfarenhet i andliga ting samt sann visdom.

Det hade nämligen kommit bref från hans hembygd, hvari det klagades öfver, att åtskillig ljumhet började smyga sig in bland vännerna der omkring; och de bådo så enträget, att det måtte skickas dem en man eller qvinna, som kunde blåsa upp den slocknande elden, innan kolen blefvo alldeles svarta och döda.

Helst ville de naturligtvis ha Hans Nilsen; men eljest voro de nöjda med hvem som de äldste ville skicka dem.

Då detta bref var uppläst, sade den äldste bland dem, en gammal man, som hade känt och arbetat tillsammans med Hauge:

»Nå, käre Hans Nilsen, hvad tycker du? Månne anden vittnar i dig, att du skall följa brödernas kallelse? eller kanske du vet någon annan, som bättre skulle passa dertill?»

»Jag tänker att Hans Nilsen tycker han har det bra der han är,» sade Sivert Jespersen, utan att se upp från den postilla, hvari han satt och bläddrade.

[ 95 ]Mera talades der icke. Men de voro så inöfvade med hvarandra, förstodo så väl en liten vink eller en svag betoning, att den paus, som nu följde var för dem lika upplysande och spännande som en debatt.

Ändtligen reste Fennefos sig och svarade:

»Jag vill pröfva mig sjelf och bedja anden upplysa; mig i morgon eller kanske i qväll på sammankomsten skall jag, om Gud vill, lemna er mitt svar.»

Nu satt han der och försökte vara fullt uppriktig för att få reda på sig sjelf.

Det ogillande, han så väl hade hört i Sivert Jespersens anmärkning, var någonting som han hade märkt förut här och der. I allmänhet ville man visserligen gerna behålla honom i församlingen; men det fans dock några som kände sig tryckta af honom. Från dessa kommo små antydningar om, att madam Torvestads hus kunde vara farligt för en predikant, kunde fresta till förvekligande.

Så snart Hans Nilsen märkte detta, hade han genast tänkt på Sara. Så noga han kunde hade han granskat sitt eget hjerta. Men det var honom ej möjligt att med säkerhet afgöra, om den glädje han kände i hennes sällskap var begynnelsen till en syndig kärlek, eller om den icke var blott hvad den borde vara: en hjertlig känsla af vänskap och hängifvenhet för denna qvinna, som var renare och bättre än alla de andra.

Då han emellertid icke kunde komma till någon säker öfvertygelse och då detta började pina och oroa honom, hade han en dag gått direkt till [ 96 ]madam Torvestad och hade frågat henne, om hon ville råda honom till att gifta sig och om hon i så fall kände någon kristligt sinnad qvinna att föreslå honom till hustru.

Madam Torvestad blef icke öfverraskad. Det var vanligt både bland Hauges vänner och isynnerhet bland herrnhutarne, att de unga i sådana fall läto leda sig af de äldre. Qvickhufvudena i staden påstodo till och med, att salig Torvestad hade fått sin hustru genom en lottdragning i Christiansfeldt.

Å andra sidan låg det dock så nära till hands för madamen att tänka på sina döttrar och först och främst på Sara, att Hans Nilsens fråga nästan kunde anses som ett frieri.

Men hon svarade undvikande. Hon trodde icke, att han, som var en så väl känd och afhållen predikant, hade lof till att redan nu upphöra med resorna omkring i landet; och han visste sjelf, sade hon, att för den, som är gift, faller det sig ej längre så lätt att komma ut. Icke heller fans det för närvarande bland hennes bekanta någon qvinna, som särskildt passade för honom.

Detta var en öfverraskning och en missräkning för Hans Nilsen. Han förmådde egentligen icke inse hvad madam Torvestad kunde ha emot att ge honom sin dotter. Det föll honom icke in att hon kunde ha andra planer, lika litet som det föll honom in med en tanke att motsätta sig hennes vilja eller afvika från den.

Deremot bemödade han sig att tycka, att hon hade rätt, och det lyckades honom med någon ansträngning.

[ 97 ]Det hade gått en veckas tid efter detta samtal med madam Torvestad, och under dessa dagar hade Hans Nilsen gifvit noga akt på sig sjelf. Han beräknade, att om han hade känt sig dragen till Sara af något köttsligt begär, måste han ha känt en häftig smärta vid att sålunda svikas i sitt hopp.

Men någon häftig smärta kände han icke, det kunde han icke säga. Han skulle ha varit outsägligt lycklig, om det gått efter hans önskan; men nu, då han ändå stannade i hennes närhet och hvarken kände något behof af att närma sig ytterligare eller att fly bort för någon ond begärelse, så ansåg han det bevisadt, att hans tanke var ren, och han började känna sig mera lugn, om än något tung till sinnes.

Men så kom detta bref i dag, den tydliga misstanke, som låg bakom Sivert Jespersens ord, och så hans känslor, då han hörde henne sjunga. Alla hans tvifvel bröto upp igen, och medan han satt i sin lilla hårda soffa och mörkret allt mera tilltog frampå eftermiddagen, började det storma i hans blod, och tankar, som han ej kändes vid, kommo fram och anklagade och försvarade hvarandra.

Hvarför ville han ej vandra bort och följa kallelsen från hydda till hydda genom den mörka vintern? Hvarför drogs han icke mot alla de arma bekymrade, som sutto rundt omkring i landet, kämpande i sin ensamhet med tvifvel och anfäktelser? Hvarför längtade han icke som förr efter kampen med helvetets makter?

[ 98 ]Var det icke som Sivert Jespersen sade, att han hade det för bra der han var? Och var det icke åter Sara, endast Sara, som gjorde det så godt och välsignadt inom honom och omkring honom?

Han kände, att det närmade sig en af de onda timmar, som stundom hemsökte honom, isynnerhet då han var yngre. Han vred sina händer och bad, att anden måtte upplysa honom och mörkret vika. Det kom en stark svettning öfver honom; han vred sig som i smärta och andedrägten blef kort och mödosam. Och under tiden virflade tankarne förbi honom, onda tankar, stygga, orena tankar, som icke voro hans egna. I stället för att allvarligt pröfva sig sjelf, mindes han tvifvel och bespottelser, som han hade hört; vilda, förvirrade bilder dansade genom hans hufvud, och när han ville gripa fast om ett beslut, sätta en fast punkt för att komma ur den hemska anfäktelsen, då gled allt ifrån honom, han låg maktlös, bunden till händer och fötter, och djefvulen sjelf stod och skrattade åt honom.

Då ropade han högt: »Vik ifrån mig, Satan!» och utmattad och tillintetgjord kastade han sig på sitt ansigte ned i soffan.

Men i det han tillslöt sina ögon, var det som om det flammade små eldtungor bakom ögonlocken, de samlade sig, glimmade, försvunno och kommo igen, tills han plötsligt tyckte, att han hade läst i mörkret framför sina tillslutna ögon ordet: res!

Han sprang upp och såg sig omkring i det halfmörka rummet, i det han upprepade: »Res — [ 99 ]res!» Det klarnade i hans hufvud och det blef mera stilla inom honom; han var bönhörd: anden hade upplyst honom och förjagat mörkret, och han knäföll och tackade.

Derpå kastade han af sig rock och väst, öppnade fönstret och lät det regna sig i ansigtet. Nu hade han kommit till klarhet med sig sjelf. Här var verkligen fara på färde; bort måste han ju förr desto hellre, och nu längtade han — ja, Gud vare lofvad! — han längtade efter att komma i brottning med helvetets makter.

Då han hade fått sitt ljus tändt, rakade han sig utan att darra på handen; han var fullkomligt lugn, litet matt, men så underligt glad och nöjd. Sedan klädde han af sig helt och hållet, tvättade sin kraftfulla, välbildade kropp och tog på sig rena kläder.

Hans Nilsens panna var ej mycket hög, men bred och öppen; håret var mörkt och motsträfvigt, hvarför han bar det alldeles kortklipt; näsan stor och krokig, munnen fast tillsluten med smala läppar och en kraftfull, ren haka.

Som läpparne voro så smala och utan skägg, syntes bägge tandraderna långt in, då han talade — tättstående, rakt afskurna bondtänder; och det var många i församlingen som tyckte om att fästa sina ögon vid hans mun, då han läste eller sjöng; det var en mun röd och hvit, frisk och ren, som aldrig smakade tobak eller bränvin.

Renhet var öfver hufvud taget det ord, som passade in på mannen. Icke allenast hans kläder och hans skjortkrage, utan sjelfva ansigtet var så rent med de stora, rediga dragen och den [ 100 ]slätrakade, kraftiga hakan. Och ur ögonen, som voro gråa och klara, lyste ett så rent och allvarligt skimmer, att det fans personer, som ej tyckte om att se in i dem.

Han hade ej den stickande, närgångna blick, hvarmed många af hans medbröder plägade borra sig in i syndaren, som om de ville tränga ned i en djup afgrund af hemlig synd och ondska. Hans Nilsens blick gjorde deremot det intrycket, att den väntade sig att möta samma renhet, som den sjelf kom ifrån, och kanske var det derför de flesta sågo åt sidan, då de stodo midt framför honom. —

Nästan alla haugianerna i staden voro på sammankomsten, eftersom det var lördag. Det blef en glad rörelse bland dem, då Fennefos gick fram till Endre Egeland, som just stod vid den lilla katedern för att läsa ur postillan, och bad att få tala ett par ord.

Alla satte sig till rätta för att riktigt ha glädje af den omtyckte talaren; det var så länge sedan de hade hört honom; den sista tiden hade han varit mindre disponerad till att tala.

Men glädjen blef dock blandad, då Hans Nilsen begynte: »Älskade bröder och systrar! jag står här för att säga er farväl!»

Det gjorde ändå så godt att höra honom. De gamla vaggade hänryckta på hufvudet och smålogo till hvarandra: det var det gamla ljudet, de kända, kraftiga orden från Hauges egen tid, innan mångt och mycket hade försvagat och uppblandat det goda vinet.

[ 101 ]Hans Nilsens hållning var äfven olik deras, som i allmänhet ledde församlingarne; rösten var icke klagande, hufvudet icke böjdt och han smålog aldrig. Hög och stor stod han bland dem med få och enkla rörelser, vändande det vackra hufvudet och liksom upplysande alla vrår med sina klara gråa ögon.

Först förmanade han dem med allvar och myndighet; sedan tackade han dem alla hjertligt för godt och trofast broderskap; ja, han vände sig till och med, så att alla märkte det, direkt till Sivert Jespersen, då han särskildt tackade dem, som hade räckt honom handen, när han hade famlat och farit vilse.

Och till slut bad han en bön, som länge ihågkoms bland vännerna. Det var ett af de ögonblick, då orden kommo öfver honom som en storm och hans hela väsen liksom glödde af innerlighet och hänförelse.

Efteråt samlades de omkring honom för att trycka hans hand och medtaga ett litet ord ifrån honom, ty ingen kunde veta huru länge han skulle stanna borta. Kom en så älskad predikant väl ut på resor, så kunde han lätt dragas från bygd till bygd rundt omkring hela landet; ty öfverallt voro de begärliga efter att höra honom, och det skulle säkerligen bli många, som bjödo honom till sig, då det blef kändt, att han var på vandring.

Derför var det tårar och vemod bland dem. Fennefos var i sjelfva verket en af församlingens fastaste stödjepelare. Ty vid många af de andra — som nu t. ex. Endre Egeland och Sivert [ 102 ]Jespersen — var det liksom ett litet «men»; åtminstone talade folk ständigt illa om dem, och de voro ju på alla håll omringade af bespottare och baktalare.

Men på Hans Nilsen hade det aldrig varit den minsta fläck. Ja, den nye presten i staden, som låtsades vilja närma sig haugianerna, omtalade till och med Fennefos med stort erkännande. Det voro bröderna ej litet stolta öfver. Det hände ej hvarje dag, att en lekmanspredikant fick beröm af en prest.

Hans Nilsen skulle resa om ett par dagar, så snart de äldste hunnit skrifva de bref, han skulle ha med sig, samt ordna de böcker och småskrifter, som han skulle utbreda bland folket på sin vandring.

Det var i slutet af oktober, och Hans Nilsen tänkte gå längs kusten från gård till gård ända till Kristiansand, samlande vännerna till uppbyggelse, hvar han gick fram.

Från Kristiansand skulle han sedan vandra uppåt Sætersdalen, och vid jultiden beräknade han att vara i sin hembygd.




<< Kapitel 5 Upp till början av sidan. Kapitel 7 >>